En uppföljning till mitt inlägg på Newsmill

Nilsson5.png

En av orsakerna till att jag skrev min förra artikel, Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas, var att försöka lyfta frågan om Jesu existens bort från person (där den inte hör hemma) till sak (där den hör hemma). Mikael Nilsson har skrivit ytterligare ett inlägg och denna gång i sak: Ytterligare några fakta som talar emot Jesus historicitet. Nilsson fokuserar i detta inlägg på paralleller, dels med andra gudssöner, då främst Dionysos och Asklepios, dels med gammaltestamentliga passager.

Roger Viklund, 2011-05-30

Annonser

Ett bemötande av Stephen Dando-Collins förslag att Suetonius och Tacitus är förfalskade.

I går lät jag i en hast sätta samman ett inlägg där jag huvudsakligen lät den australiensiske historikern Stephen Dando-Collins med sina egna ord argumentera för att såväl Suetonius’ omnämnade av kristna som Tacitus’ passage om Christus är senare kristna tillägg: Skrev Tacitus om Isiskulten i stället för om kristna?

Jag opponerade mig i mycket liten grad emot det han framförde och hade för avsikt att återkomma med den saken. Jag tyckte mest att det var intressant att ta del av en historiker som ägnar en hel bok åt branden i Rom år 64 och därtill anser att både Suetonius’ och Tacitus’ omnämnanden om kristna och Kristus i samband därmed är förfalskade. Själv ser jag inga starka skäl till att tro att det rör sig om förfalskningar.

I dag har den skribent som använder signaturen ”Den andre BB” skrivit en kommentar och ett bemötande, som är så eminent att jag frågade och fick tillåtelse att publicera det som ett gästinlägg här på min blogg. Inlägget förtjänar helt enkelt att publiceras som ett eget inlägg och inte försvinna i en kommentar.

Över till ”Den andre BB” …

Jag har visserligen inte läst mer av Dando-Collins framställning än det som Roger här citerar, men kände mig likväl inspirerad att skriva något slags bemötande. Det beklagas att texten har blivit så lång; hav förbarmande.

Termen christiani/chrestiani används i romersk litteratur av Tacitus och Suetonius (gällande Neros tid), av Plinius d.y. (gällande början av andra århundradet och tidigare) och i det möjligen taciteiska fragmentet återgivet av Sulpicius Severus (samt i Testimonium Flavianum, en dock trolig förfalskning). Dando-Collins har uttryckligen fel gällande att ”Sankt Peter” inte skulle hänvisa till de troende som kristna, då detta uttryckligen sker i Första Petrusbrevet 4:16. Vidare påstår han att kristna inte skulle kallas kristna i Apostlagärningarna, och av romarna kallades judar, vilket är felaktigt; jfr Apg 11:26, 26:28 och Taciti uttryck ”vulgus appellabat”, vilket indikerar att de kristna redan under Neros tid kallades chrestiani. Slutligen kan det konstateras att termen kristna även används i Didache, och att Tertullianus (Ad Nationes, 1:7) påstod att namnet fanns redan under Augusti och Tiberii regimer (vilket väl i vart fall gällande Augustus dock torde vara en överdrift). I övrigt kan väl omnämnas de (visserligen omstridda) inskriptioner återgivna av Gruter, där kejsar Diokletianus påstås ha bl.a. ”nomine christianorum deleto”. Tertullianus skriver att ordet kristen av ickekristna uttalades kresten (Apologeticus 3).

Alltsom oftast hävdar de som påstår att termen kristna (eller kristna överhuvudtaget!) inte fanns under första århundradet, att termen är så sällan använd. Detta används i sin tur för att misskreditera de få omnämnanden som finns. Detta är givetvis ett besynnerligt tillika felaktigt sätt att argumentera: ”förutom de här användningarna av ordet kristna, används inte ordet i det bevarade materialet – alltså är de befintliga användningarna förfalskade”. Man kan inte utan uppgiven orsak bortse från de kristna som sedan länge fanns när Plinius d.y. företog sig sina rättssaker. Att mot tillgänglig evidens påstå att Petrusbreven och Apostlagärningarna inte innehåller termen kristen, är vidare blott ohederligt eller okunnigt.

Påståendet att de tidiga kristna ”for a long time” skulle ha påståtts vara judar (ett påstående som i sin tur av somliga används som argument för att Suetonius i Claudius 25.4 skulle avse kristna!), detta trots att Suetonius, Plinius och Tacitus alla tillskriver de kristna en unik vidskepelse som funnits sedan en tid och som inte likställs med den redan då uråldriga judendomen, anser jag vara på sin höjd spekulativt. Även här förnimmes det närmast cirkulära resonemanget ”inte många kallar dem kristna, utan de var judar, så de dokument i vilka de kallas kristna är förfalskade”.

Att döma ut allt material, som inte passar ens egen tes, som förfalskat, för att därmed stärka den egna tesen, måste rimligen anses ovetenskapligt. Jag håller dock med Dando-Collins om att ”den judiska riktningen” och liknande uttryck knappast avser kristendomen (vare sig de används om Glabrio eller om Poppaea Sabina), dock av motsatt skäl mot Dando-Collins: chrestianus/christianus var en unik term för en unik grupp, som hade använts av en romersk skribent om denna grupp avsågs.

Argumentet att ”en väldig skara” inte kan avse kristna, ter sig tämligen svagt. Cavallins mening, att det rör sig om en retorisk överdrift, förefaller rimlig; Cavallin hänvisar till Annales 6:19, där Taciti påstående om ”en omätlig sträcka betäckt med lik, af alla kön, alla åldrar, höga, låga, spridda eller hopade” (Kolmodins översättning) kan jämföras med Suetonii påstående om endast 20 avrättningar (Tiberius 61). Vidare torde även en mindre mängd personer, t.ex. 20-50, uppfattas som en avsevärd mängd, då det rör sig om grymheter som cirkuslekar och bruk av mänskliga facklor. Dessutom kan vi omöjligen veta om det fanns en avsevärd mängd kristna i Rom år 64, särskilt om vi inte tror på ett startskott för rörelsen omkring år 33. Då Paulus skriver till församlingen i Rom, finns den redan, hur få namn på medlemmar han än nämner.

Det är Suetonius och inte Tacitus som beskriver christiani som en ”klass” (genus) och som sagt vet vi inte hur många det fanns. Det är inte otänkbart att även andra grupper än de som trodde som Paulus omfattades av termen; den tidiga kristenheten synes ha varit mångfacetterad. Redan Nipperdey och Andresen ifrågasatte frasen om korsfästelser såsom en tänkbar interpolation (ty att korsfästa en person är knappast att driva gäck med denne), och gällande upproriska sekterister som bränt Rom skulle knappast medborgarskap hindra korsfästelse i vilket fall. Dock håller jag med om att korsfästelsen av chrestiani som Tacitus skriver om sannolikt saknar koppling till kristendomens läror om en korsfäst frälsare. Det rör sig helt enkelt om en vanlig bestraffning som utfördes mot Roms fiender.

Att förutsätta en interpolation i såväl Tacitus som Suetonius, och även indirekt förutsätta att Sulpicii Severi text (se: Tacitus som Jesusvittne. Del 10e – Sulpicius Severus’ kännedom om Tacitus-passagen) skulle ha interpolerats eller att Severus (helt osannolikt!) skulle ha missförstått ett ”egyptierna” som ett åsyftande av de kristna, anser jag är högst tvivelaktigt. Dessutom ska man, enligt Dando-Collins, i fråga om Tacitus text inte bara förutsätta att ett enstaka ord har bytts ut, utan även att biten om att sekten hade sitt ursprung i Iudaea är interpolerad (ty Isiskulten uppstod inte där), och att en kristen interpolator skulle ha velat påstå att de kristna var ”kända för sina laster” och avrättades p.g.a. mänsklighetshat, samt att Iudaea var ”det ondas upphov”.

Att få sitt lik sönderrivet av djur – damnatia ad bestias – var vidare knappast förnedrande endast för den som påstods dyrka djur, utan var ett förekommande straff i det antika Rom. Ett djurs skändande av en kropp var förnedrande redan för Homeros (jfr behandlingen av Hektors lik i Illiaden 22.369-375), och två hästvagnars söndrande av Mettus Fuffetii lik, beskrivet av Livius (I.28), bekräftar att slik behandling fortsatte anses vara förnedrande. Detta bekräftar även Martialis, som under Titi kejsardöme skrev om att en viss enligt andra korsfäst Laureolus hade sönderrivits av en björn (Liber spectaculorum 7). Suetonius skriver om en romersk ädling som av kejsar Caligula kastades till vilda bestar (Caligula 27). Neros rådgivare Petronius nämner i Satyricon en slav som på grund av sedlighetsbrott slängts till vilddjur (”ad bestias”; se Satyricon 45). Även andra exempel finns i litteraturen. Som synes finns det ingen koppling mellan djurdyrkande och djurs skändande av fördömda människors kroppar, så Dando-Collins argument framstår som ytterst svagt.

Dando-Collins koppling mellan bränning och Isiskulten framstår som krystad och är onödig för förklaring av Taciti text. Att påstådda mordbrännare just p.g.a. att de var sådana själva utsattes för dödande brand, som straff och förlöjligande, synes mig ha högre ursprungssannolikhet än att de romerska statsmakterna skulle ha anpassat brottslingarnas straff efter deras religiösa tillhörighet. Dessutom kan det konstateras att Dando-Collins påstående att Isiskulten förvisso kunde ha varit skyldig till branden i Rom, helt saknar stöd i tillgängliga källor (Josefus, som nämner kulten i fråga, ska uppenbarligen ha ignorerat att den brände Rom). Branden får rimligen uppfattas som en olyckshändelse, som samtidens illvilliga förevitade fursten.

Om det nu är som Dando-Collins skriver, att Isiskulten efter ett förbud åter blev tillåten under fyrkejsaråret (har han månne endast den kryptiska frasen ”repressa in praesens” som grund för detta?), kan det konstateras att två av tre kejsare som Dando-Collins nämner (Otho och Vitellius) var starkt Nerovänliga och därmed knappast skulle undanröja ett av Nero fattat beslut om att förbjuda kulten p.g.a. att den brände Rom. Ett sådant beslut skulle rimligen uppfattas som ett upprättande av kultens ära, och därmed ånyo misstänkliggöra Divus Nero såsom brännare av staden.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Dando-Collins

1) bortser från – och far med osanning om – tillgänglig tidig evidens, som ger det tydliga intrycket att chrestiani/christiani var en från judar separat grupp,

2) på svaga eller närmast cirkulära argumentationsgrunder dömer ut Tacituspassagen som delvis interpolerad,

3) utan andra skäl än att den ”appears out of context” dömer ut Suetonii passage om Neros straffande av christiani,

4) rimligen måste förutsätta att den kristne historikern Sulpicius Severus antingen ska ha missförstått Taciti text om Isiskulten och grundlöst ha trott att den handlade om kristna(!) eller själv förvrängt Taciti text, eller att även Severi verk är interpolerat,

5) framför krystade kopplingar mellan avrättningsformerna i Taciti passage och Isiskulten, trots att naturligare tolkningar står att finna, som att Roms fiender förlöjligas genom att skändas av djur och att mordbrännare bränns till döds,

6) förutsätter att en kristen interpolator medvetet ska ha skrivit starkt negativa omdömen om de tidiga kristna och om den tidiga kristenhetens vagga Iudaea,

7) bortser från att den tidigaste läsarten chrestiani indikerar att den bevarade texten återspeglar Taciti originaltext, detta enär en kristen interpolator eller kopist knappast skulle ha stavat fel till ordet kristna och vid felstavningen dessutom råkat använda en redan under Tertullianus tid vanlig hednisk benämning på kristna.

Dando-Collins teori är, blir min slutsats, mycket dåligt underbyggd och utgör definitivt inte den mest närliggande tolkningen av föreliggande evidens. Q. E. D.

Ännu en ny artikel på Newsmill

Apelblat4.png

Denna gång är det en artikel skriven av Mose Apelblat, Vad sa egentligen Jesus? Infallsvinkeln är en annan och berör Lena Anderssons kåseri i DN på påskafton. Författaren tar Jesu existens för given men skriver ändå följande angående Testimonium Flavianum:

”Min slutsats, som lekman, är därför att texten troligen har planterats in av kyrkofäderna. Det innebär naturligtvis inte att Jesus inte skulle ha existerat som person. Det vore överdrivet att påstå att frågan om Jesus historiska existens står och faller med trovärdigheten i Flavius Josephus text.”

Som jag har skrivit tidigare så är i mina ögon frågan om Jesu existens i varje fall klart beroende av den saken.

Roger Viklund, 2011-05-30

Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas

Eftersom fokus i debatten på Newsmill har avlägsnat sig från sakfrågan om huruvida evangeliernas Jesus har funnits eller ej, och emedan skälen till att betvivla Jesu existens inte alltid tydligt har framgått, beslutade jag mig för att skriva ytterligare en artikel för Newsmill. I denna artikel har jag av ovan angivna skäl avstått från att bemöta någon i debatt, utan i stället fokuserat på att klargöra grunderna till varför jag anser att det finns skäl att betvivla Evangelie-Jesus’ själva existens. I artikeln Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas, som nu finns publicerad på Newsmill, lägger jag i grova drag fram mina ståndpunkter, och jag publicerar samma text även här.

Viklund3.png

Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas

Frågan om huruvida Jesus har funnits eller ej, har stötts och blötts här på Newsmill med ofta starka känslor inblandade. Också jag skrev ett inlägg där jag framför allt ifrågasatte Dick Harrisons absoluta, och därmed också felaktiga, påståenden till stöd för att Jesus troligen har funnits, med en rubrik satt av Newsmill som inte hade stöd i det jag skrev (Harrisson [sic!] är själv den stora konspirationsteoretikern). I vilket fall tänkte jag här inte gå i polemik med någon eller ens direkt bemöta någons argument, utan i stället lägga fram den grund som gör att jag betvivlar att det har funnits en person som ens avlägset liknar den Jesus som porträtteras i evangelierna. I denna redogörelse lägger jag fram min egen ståndpunkt i frågan. Denna delas förvisso i flera avseenden av många andra och jag ämnar därför också att försöka klargöra grunderna till varför Jesu själva existens har kommit att betvivlas. Detta är något som många inte verkar ha kännedom om, oaktat det faktum att man ändå inte behöver hålla med i sak. På grund av den omfattande argumentation och bevisföring som krävs för att belägga något sådant kommer jag i detta inlägg inte i någon större omfattning att ens försöka att styrka min tes, utan endast klargöra den, så att den åtminstone blir tydlig.

Jag riktar heller ingen kritik mot människors religiösa föreställningar, utan försöker betrakta frågan ur ett rent historiskt perspektiv; även om ett ifrågasättande av Jesu existens givetvis fungerar som en kritik mot de kristna som lägger vikt vid att Jesus nödvändigtvis måste ha sonat mänsklighetens skuld genom att låta sig fysiskt korsfästas.

Min egen hållning är att jag inte finner stöd för att något av det som sägs om Jesus i evangelierna verkligen har hänt. Detta betyder givetvis inte att det inte skulle kunna finnas detaljer i evangelierna som är riktiga, och det är också fullt möjligt att det har funnits en förebild till denna person; kanske till och med flera förebilder. Många av de invändningar som görs av de som är förvissade om att Jesus har funnits, grundar sig dock på en bristande kännedom om varför jag och andra betvivlar att just Jesus har funnits. Varför inte då också, i konsekvensens namn, betvivla att andra dåligt bevittnade gestalter har funnits? Denna invändning är berättigad, men bara under det gällande paradigmet. Det vill säga i ljuset av de vanliga föreställningarna är en sådan invändning rimlig, men jag förespråkar ett helt nytt paradigm, där också en helt ny tolkning av kristendomens uppkomst ges. Denna nya tolkning och detta nya paradigm föreslås eftersom det gamla paradigmet med de gamla förklaringarna ger upphov till så stora och besvärande problem. Och i detta nya paradigm behövs ingen verklig person vid namn Jesus, även om en dylik person naturligtvis också skulle gå att passa in i paradigmet. Däremot blir hans roll i så fall obetydlig i förhållande till evangelieporträtten – därmed inget sagt om att en sådan person eventuellt också kan ha spelat en helt annan roll som vi inte känner till något om.

Så, varför då betvivla att Jesus har funnits? Ur en ateistisk eller måhända rationell synvinkel kan man kanske hävda att miraklerna inte har hänt eftersom sådana inte kan hända, men att något av det övriga trots allt skulle kunna vara sant. Detta är dock inte min ingång till problemet. Varje beskrivning måste bedömas på sin egen grund, det gäller också underverken. Orsakerna till tvivlet är helt andra. De kan i sin grundläggande form kortfattat sammanfattas på följande sätt:

1)      Avsaknad av utomkristliga bevis för att Evangelie-Jesus har existerat. De samtida historieskrivarna har inte berättat något om Jesus och detta gäller speciellt de judiska historieskrivarna och innefattar högst sannolikt också Josefus Flavius. De första ”vittnesmålen” kommer först en bit in på 100-talet i en tid då de kristna föreställningarna rimligen redan är spridda genom evangelierna. En sådan person som den romerske historikern Tacitus kan inte trovärdigt visas ha återgivit något annat än det han hört från kristna. I övrigt är de åberopade vittnesmålen ytterst magra, sena och inte oberoende. Man förmedlar det som kristna själva påstår och detta utgör därmed inget stöd för att Jesus har funnits, endast stöd för att kristna en bit in på 100-talet ansåg att så var fallet. Om blott en liten del av det som tillskrivs Jesus har hänt förblir den massiva tystnaden än mer svårförklarad.

2)      Den besvärande tystnaden bland de första kristna. Tystnaden hos de första ”kristna” brevskrivarna avseende historiska detaljer om denne Jesu är också massiv. Detta argument är förvisso, liksom det förra, ett argument som är gjort utifrån avsaknad av bevis och det kan alltid finnas förklaringar till varför någon väljer att inget säga. Men i likhet med historikernas tystnad, är det den samlade effekten av samtliga brevskrivares tystnad som utgör den verkligt besvärliga omständigheten. Det gäller de brevskrivare (de flesta okända) som står som författare av de brev som kan tänkas ha tillkommit i tiden från ca år 50 fram till närmare sekelskiftet år 100 och vilka inte förefaller känna till något om Jesu liv och gärning. Detta är helt klart ytterst besvärande om man tror att Jesus verkligen har funnits. Inte minst gäller detta Paulus som näppeligen kan ha varit ovetande om Jesu liv såvida evangelierna ger en någorlunda korrekt bild därav. Paulus verkar dessutom inte bara ovetande om evangelieberättelserna – vid flera tillfällen motsäger han dem.

I det gamla paradigmet används Paulus för att styrka Jesu existens. Hans brev påkallas som bevis för att Jesus finns bevittnad blott två årtionden efter sin död. I det nya paradigmet används Paulus’ tystnad till att hävda att han inget vet om Jesu liv och att detta i sig är så märkligt – emedan han omöjligt kan vara ovetande om detta ifall evangelierna är sanningsenliga; han sägs ju ha träffat Jakob, Johannes och Kefas – att den rimligaste slutsatsen måste bli att han inget vet helt enkelt därför att evangeliernas bild är osann. Nu kommer motargumentet självfallet att bli att Paulus visst känner till Jesu liv och att jag är okunnig. Men Paulus (och andra) känner egentligen blott till att Kristus Jesus har korsfästs och uppstått (och i ett fall ”begravts”). Dock verkar han inte se dessa händelser som rent fysiska händelser utan avhandlar dem med ordval som sett till dåtidens föreställningar passar bra in på en rent andlig Kristus utan att han föreställt sig att Jesus dessutom levt ett jordeliv. Paulus kan förvisso ändå ha haft ett sådant jordeliv i åtanke, speciellt om Kristus Jesus verkat långt tidigare; fast så långt tillbaka i tiden att Paulus av den anledningen inte visste något rent historiskt därom.

Alla förklaringar har både styrkor och svagheter och det finns några få passager hos Paulus som brukar tolkas som hänvisningar till verkliga händelser och till sådant som även återfinns i evangelierna. Men dessa går också att ge helt andra förklaringar som passar mycket bra in i det nya paradigmet; förklaringar som ofta grundar sig på vad originaltexten bokstavligt säger i samklang med den då rådande föreställningsvärlden. Vid översättningar sker inte sällan en harmoniering på så vis, att översättarna väljer att översätta en fras hos exempelvis Paulus i syfte att den därigenom ska bättre stämma överens med det som står i evangelierna. Orsaken härtill är dels att alla översättningar i vissa avseenden måste bli tolkningar på grund av språkens olikheter och dåtidens annorlunda världsbild, dels att man föreställer sig att Paulus måste ha avsett det som står i evangelierna och att av den anledningen man föredrar att parafrasera i stället för att direktöversätta texten.

3)      Allt fler detaljer tillkommer med tiden. I stället för att de som lever närmast i tiden ska känna till mest, vilket onekligen är ett rimligt antagande, ser vi en direkt motsatt utveckling. De äldsta källorna känner till minst och ju längre tiden går, desto mer gör man anspråk på att veta och känna till om Jesus. Detta gäller också de så kallade Jesusutsagorna. Hos Paulus tillskrivs dessa honom själv eller Gud, och med tiden och med senare brev tillkommer fler utsagor, och alltfler av dessa sägs också ha yttrats av Jesus. Och visst kan man tänka sig att det är enbart mytbildningen som står för denna evolution, men problemet är att den verkar starta från i stort sett noll. De enda brev som på riktigt knyter an till något i evangelieberättelsen och i något fall hävdar att Jesus var en verklig människa som verkade under Pilatus’ tid vid makten, är antingen sena i tiden (från början av 100-talet) som Pastoralbreven (1, 2 Tim och Tit) eller Andra Petrusbrevet, eller så består själva hänvisningen av ett senare tillkommet texttillägg (något som troligen är fallet med 1 Thess 2:14–16).

4)      Evangelierna tillhör sannolikt de yngsta nytestamentliga skrifterna. Att datera skrifter är en grannlaga uppgift och vad gäller evangelierna finns inga säkra tecken på när de har tillkommit. Den oftast anförda tiden för deras tillkomst brukar anses vara i intervallet ca 70 till ca 90 vt, i ordningen Markus, Matteus, Lukas och Johannes (namnen använder jag som de pseudonymer de sannolikt är). Men det finns de som argumenterar för att de skrevs såväl tidigare som senare. Själv argumenterar jag i likhet med den kritiska religionsforskningen för att de tillkommit senare, kanske kring sekelskiftet år 100; då först Markusevangeliet i början av 90-talet och de övriga, inklusive Apostlagärningarna, därefter fram till ca år 105/110 vt. I denna tid passar evangelierna helt enkelt bäst in. Det är nu biografin för första gången uppkommer (den som de äldre författarna, inklusive Paulus, uppenbarligen inte kände till) och orsaken till varför detta skedde är höljd i dunkel. Någon konspiration behöver emellertid inte förutsättas. Jag väljer att analysera texterna utifrån vad dessa säger utan möjlighet att veta orsaken till varför de skrevs. En datering till sekelskiftet år 100 går emot den kristna traditionens uppgifter, men då det av olika anledningar finns skäl att betvivla denna, lägger jag större vikt vid markörer i själva texten än vad någon senare kyrkofader kan tänkas ha haft för uppfattning i frågan (under förutsättning att där också finns en skillnad). Frågan om Jesus har funnits eller ej avgörs emellertid inte av om evangelierna är skrivna i spannet ca 93–110 eller ca 73–90 eftersom evangeliernas innehåll oavsett dateringen måste anses sakna historisk trovärdighet.

5)      Alla skrifter i NT är skrivna på grekiska. Samtliga skrifter i Nya Testamentet är skrivna på grekiska och dessutom finns inga klara tecken på att någon skrift skulle vara en översättning från exempelvis arameiska (det talade språket i Palestina vid vår tidräknings början). De är helt enkelt grekiska kompositioner från start. Inte mycket tyder på att någon av Nya Testamentets skrifter skulle ha tillkommit i Palestina, där Jesus sägs ha levat och verkat. Detta är förvånande, då man rimligen endast i Palestina kan ha haft ingående kännedom om vad som verkligen hände. Om evangelierna kan förläggas till den hellenistiska kultursfären, en bra bit från Palestina och i tid långt efter Jesu död, blir dessa omständigheter viktiga för frågan om vad evangelieförfattarna alls kan tänkas ha känt till om det liv de sägs skildra.

6)      Avsaknaden av ögonvittnen. Inget evangelium förefaller vara skrivet av ett ögonvittne. Den kristna traditionen hävdar att Matteusevangeliet och Johannesevangeliet skulle vara det. Men andra omständigheter i själva skrifterna tyder på motsatsen. Detta innefattar den okunnighet om judiska föreställningar och geografiska förhållanden i Palestina som författaren av Markusevangeliet uppvisar, och ifall ”Matteus” vore en lärjunge som på plats upplevt Jesu gärning, skulle han näppeligen som mall för sitt evangelium använda Markusevangeliet (som ju inte anses vara skrivet av ett ögonvittne). Om evangelierna och alla andra biografiska uppgifter tillkom först fram emot sekelskiftet år 100 vt, två till tre generationer efter Jesu död, har tillräckligt lång tid förflutit för att inte längre någon som på plats sett och hört vad som hänt (eller inte alls hänt) skulle finnas kvar i livet och ha möjlighet att kunna motsäga uppgifterna. Däremellan har också ett krig rasat och Jerusalem är delvis ödelagt och delar av det judiska folket fördrivet. Enligt historikern Josefus (säkerligen överdrivna uppgifter) omkom totalt 1,1 miljon (eller som han säger ”ett tusen ett hundra tusen”).  Dessutom har vi möjligen endast ett ”vittnesbörd” i de fyra evangelierna genom Markusevangeliet (eftersom de övriga använde detta evangelium som sin förlaga); ett vittnesbörd av någon som därtill inte var ögonvittne.

7)      Evangeliernas källor är knappast historiska. Evangeliernas källor är förvisso höljda i dunkel, men utifrån det som kan antas om dem synes de inte grunda sig på historiska uppgifter. Ursprunget till Markusevangeliet är okänt (traditionen säger att Markus nedtecknat det han hört Petrus undervisa om). En möjlighet är att evangeliet också har förelegat i en längre version (populärt benämnt Hemliga Markusevangeliet) som klart ger uttryck för symbolik och där Markusevangeliet i så fall utgör den rest som blev kvar sedan det mer symboliska materialet avlägsnats. Detta är förvisso en omdiskuterad hypotes, dock i mina ögon en trovärdig sådan.

”Matteus” och ”Lukas” har mer eller mindre ordagrant övertagit merparten av Markusevangeliets innehåll. Utöver detta har de också tillfört annat material vars ursprung är okänt men som mycket väl kan ha dem själva som upphovsmän. En del av det material som de inte har hämtat från Markusevangeliet förekommer ändå hos dem båda. Detta gemensamma material har de därför antingen hämtat från varandra eller tagit från en i så fall försvunnen källa som av bibelforskarna brukar benämnas Q. Denna källa, som liknar det gnostiska Thomasevangeliet (vilket bland annat därför också kan anses tillhöra de äldsta evangelierna), ger dock ingen större historisk inramning till sina jesusord. Detta är ett indicium för att ramberättelsen om Jesu liv ännu inte hunnit utformas när denna eller dessa ”talkällor” skrevs, utan att den tillkom först senare.

8)      Evangelierna är kompositverk grundade på äldre föreställningar. När väl ”biografin” ska skrivas väljer evangelieförfattarna att modellera den utifrån äldre förställningar, främst judiska, men även andra. Framför allt har författarna sammanställt så kallade profetior ur det vi kallar Gamla Testamentet. Jesu liv är utformat att överensstämma med ”profetiorna” i GT om den kommande messias. Men inte bara det! Även den löpande berättelsen i Markusevangeliet, som är förlaga till Matteusevangeliet, Lukasevangeliet och möjligen i rätt stor omfattning också till Johannesevangeliet, går att nästan vers för vers finna paralleller till i de judiska skrifterna. Hela Markusevangeliet, och framför allt passionshistorien, verkar vara en midrash-komposition ur GT och andra judiska skrifter. Midrash är benämningen på bibeluttolkningar gjorda av lärda judar. Metoden gick ut på att ta ofta sinsemellan obesläktade brottstycken ur skrifterna och väva samman dem till nya berättelser. Vidare finns en synnerligen nära samstämmighet mellan Jesu livsöde såsom det beskrivs i evangelierna och de mytiska biografierna om Asklepios, Herakles, Dionysos och Buddha med flera. Underverken kan av olika, inte minst logiska, skäl ifrågasättas, händelser och möten kan rimligen inte ha ägt rum, diskussioner inte ha förts, etcetera, etcetera.

I dessa åtta punkter sammanfattas några av de viktigaste orsakerna till varför det finns anledning att starkt ifrågasätta om evangeliernas Jesus överhuvudtaget har funnits. Detaljerna i varje enskild punkt måste givetvis prövas var och en för sig och jag påstår givetvis inte att det inte också finns sådant som talar för att Jesus kan ha funnits. En sådan detalj är exempelvis undervisningen. Den är visserligen inte på något sätt unik för Jesus och det går att finna någorlunda samtida paralleller till i stort sett varje yttrande som tillskrivs honom. Ändå kan man tänka sig att det har funnits en gestalt som givit upphov till åtminstone en del av dessa yttranden. Problemet blir i så fall att veta vilka. Det är överhuvudtaget ett problem att kunna knyta något alls till en historisk Jesus eftersom det i stort sett alltid finns invändningar som går att göra mot varje enskilt element i evangelieberättelserna.

En alternativ förklaring till kristendomens uppkomst (och här förekommer olika varianter, varav den som nu lyft fram av mig kan ses som den i mitt tycke rimligaste), är att den startade som en judisk mysteriereligion. Alla folk hade sina egna mysteriereligioner. Det enda undantaget skulle då möjligen ha varit judarna. Men varför skulle inte också judarna ha kunnat skapa sin egen mysteriereligion; många av dem fanns ju spridda bland ”alla” folk och måste rimligen ha influerats av dessa? Jag hävdar att de visst skaffade sig en egen mysteriereligion och den kom att få namnet kristendomen efter Kristus, namnet på judarnas Messias (hebreiskans ha-mashiah, försvenskat till Messias, grekiskans Christos och latinets Kristus är samma ord och betyder ”den smorde”). Den kom då med tiden också att avlägsna sig från sin ursprungligen mer symboliska natur. I början omfamnades den av endast en mindre grupp bland judarna, men växte och drog också till sig icke-judar. Varje mysteriereligion hade sin frälsare eller gudsson och i kristendomen, som judisk mysteriereligion, kom denne gudsson och frälsare givetvis att bli Messias; alltså på grekiska Christos. Det som började som en symbolisk berättelse kom sedan med tiden att ta sig allt fler historiska uttryck.

Det är bland annat mot bakgrund av allt detta som jag påstår att Jesu existens inte är styrkt. Hans existens finns sannolikt inte bevittnad av någon oberoende utomkristen källa. Inte ens Jesuspassagerna hos Josefus, vilka ofta anförs som bevis på utomkristet bevittnande, duger som bevis för att styrka Jesu historicitet; därtill är passagerna alltför ”förorenade” och sannolikt i sin helhet kristna tillägg till Josefus. Inte heller de tidiga kristna själva verkar känna till att han ska ha levt och verkat i Palestina ca år 30. Den uppfattningen tycks uppkomma först senare med de fyra evangelierna.

Det är alltså inte så att Jesu existens är dåligt bevittnad bara i utomkristna källor utan även av de första kristna själva vad gäller detaljer ur Jesu liv. Om det enbart hade gällt frånvaro av bevis i utomkristna källor, skulle skälen att betvivla den bibliska Jesusgestaltens existens ha varit svagare än de nu är. Många gestalter i historien är nämligen dåligt bevittnade, som exempelvis den berömde judiske läraren Hillel, utan att det därför skulle finnas skäl att betvivla att Hillel har funnits (till de dåligt bevittnade hör emellertid inte Sokrates, de romerska kejsarna eller händelsen när Julius Caesars passerade Rubicon, som tidigare hävdats av vissa artikelförfattare och av några som kommenterat inläggen).

I fallet Jesus tillkommer dessutom ytterligare omständigheter utöver det magra bevittnandet och det är bland annat de tidiga brevskrivarnas bekräftande av att Jesus inte har funnits och gjort det som evangelierna hävdar. När sedan de så kallade biografierna (evangelierna) är uppbyggda som diktverk och med tydliga drag lånade från andra gudssöners påstådda liv, saknar det betydelse att Nya testamentets texter genom skriftfynd relativt tidigt finns bevittnade (då huvudmassan av dem från ca år 200). Att det finns kristna tidigt är också av underordnad betydelse och utgör definitivt inget argument för att Evangelie-Jesus har funnits, eftersom det inte är de första kristnas existens som ifrågasätts. I stället handlar det om är vilka uppfattningar dessa ”kristna” hyste i den första tiden.

Denna genomgång lider av den ytlighet med vilken jag måste behandla olika delområden för att alls kunna få med det väsentliga och för att kunna göra artikeln läsmässigt hanterbar. Jag är alltså fullt på det klara med att egentligen behöver varje område fördjupas och analyseras ytterligare. Läsbarhetskravet innebär också att många andra områden och aspekter på Jesusgestalten har måst utelämnas av mig, högst medvetet.

Syftet med denna artikel är att förhoppningsvis på ett någorlunda översiktligt vis kunna klargöra de bevekelsegrunder som fått mig och vissa andra Jesusforskare att betvivla att det har funnits en gestalt som på ett avgörande sätt skulle likna den Jesus som porträtteras i evangelierna.

Roger Viklund, 2011-05-29

Skrev Tacitus om Isiskulten i stället för om kristna?

Stephen Dando-Collins

Den australiensiske historikern Stephen Dando-Collins, utkom i oktober i fjol med boken, The Great Fire of Rome: The Fall of the Emperor Nero and His City, vari han som titeln anger avhandlar Nero och branden år 64. Han behandlar då också de anklagelser som riktas mot de kristna för att ha startat branden och är minst sagt skeptisk till sanningshalten i uppgifterna.

I förordet på sidan 6 tar han upp Suetonius’ bok om Nero, och anser att omnämnandet av de kristna i Nero 16 (”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff”) förefaller lösryckt ur sitt sammanhang och att det nästan säkert kan avföras som ett fiktivt tillägg gjort av en kristen kopist till det Suetonius ursprungligen skrev:

“The question of veracity in the works of Roman authors brings us to the widespread modern belief that in an effort to find scapegoats for the fire, Nero martyred the Christians of Rome, a belief that has become embodied in Christian legend. Where did that belief originate? In Suetonius’ Nero, we find the brief reference in his description of Nero’s overall life and career: “Punishments were also inflicted on the Christians, a sect professing a new and mischievous religious belief.” This lone sentence appears out of context and without any reference to or connection with the Great Fire and can almost certainly be dismissed as a later fictitious insertion in Suetonius’ original text by a Christian copyist.”

Han verkar också tämligen övertygad om att Tacitusomnämnandet av Christus på samma sätt är ett kristet tillägg; alltså meningen i Annalerna 15:44: ” För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna)” Han fortsätter på samma sida:

“Surprisingly, Tacitus, in his Annals, claims that Nero specifically punished the Christians at Rome for the Great Fire, though the Annals can be regarded as an otherwise quite reliable work in terms of historical fact. As typified by the listing for ‘Nero’ in recent editions of Encyclopaedia Britannica, many modern-day historians believe that this tale of Christian persecution was apocryphal and was inserted in Tacitus’ Annals by a Christian copyist, centuries later.”

Att det skulle vara ett tillägg är enligt Stephen Dando-Collins inte så märkligt då inga av de romerska historikernas verk förekommer annat än i sena avskrifter. På sidorna 6 och 7 skriver han följande:

“None of the copies of the great Roman books such as the Annals that exist today are originals. All are later copies, often created centuries after the first edition, in the laborious, handwritten production process that all books went through prior to the invention of the printing press, making the insertion of invented interpolations simple and, unless a reader was in possession of the original text, undetectable. These copies of ancient Roman works were found, over the past several hundred years, in the libraries of Christian monasteries and institutions (the task of writing books by hand became the province of monks in Christian society) and in the private libraries of devout Christian aristocrats.”

Sedan listar han orsakerna till att betvivla att Tacitus verkligen har skrivit passagen

“One of the reasons for suspecting the authenticity of the Christian reference in Tacitus, and the reference in Suetonius, is that the term Christian makes no other appearance in Roman literature of the first century. Tellingly, neither Saint Paul nor Saint Peter, who are believed to have died during Nero’s reign, describe their followers as Christians in their Gospel letters. Neither does the New Testament’s Acts of the Apostles, thought to have been written by Saint Luke. Many early followers of Jesus Christ, a Jew, were Jewish, like Paul and Peter. To the Roman masses, this religion based around the Nazarene was nothing more than a Jewish cult, and so its followers were, for a long time, labe1ed Jews.”

Termen kristna skulle således inte ha varit i bruk och använts av romare på Tacitus’ tid. Å andra sidan används termen av Suetonius och av Tacitus, fastän han synes ha brukat termen krestna.

Stephen Dando-Collins tar sig an Dio Cassius som skrev på 200-talet och det stycke där han beskriver kejsar Domitianus’ arrestering av ett antal personer år 95; att de som arresterades anklagades för ateism och att denna anklagelse riktades också mot andra som anammade den ”judiska riktningen”. Han säger att många kristna forskare antar att den ”judiska riktningen” avser kristna, men Stephen Dando-Collins avfärdar den tolkningen eftersom den är gjord utifrån antagandet om en parallell med en viss Manius Acilius Glabrio och dennes samröre med en viss kristen katakomb. Enligt Stephen Dando-Collins är det tveksamt om Manius Acilius Glabrio verkligen var kristen, den kristna katakomben hade vid den tiden ännu inte tagits i bruk och Dio kände till kristna och brukade termen varför det vore underligt om han inte skulle ha underlåtit att använda den också annars om han avsett kristna.

Därefter vänder sig Stephen Dando-Collins på sidan 8 till uttrycket prokurator och säger att Tacitus näppeligen skulle ha brukat detta ord om det varit han själv som skrivit meningen:

“Less important, perhaps, is that passages in the Annals refer to Pontius Pilatus (Pilate) as a “procurator,” a title always accorded Pilate in Christian literature. Pilate actually held the lesser rank of prefect in Judea, something that Tacitus, who had access to the official records at Rome’s Tabularium and frequently quoted from them in his Annals, should have known.

After explaining that there was a widespread “sinister belief that the conflagration was the result of an order” from the emperor, the Annals go on:”

Han citerar sedan ur Annalerna 15:44, den del som svarar mot följande i Cavallins översättning med min översättning av den fetmarkerade delen:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas]. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning. Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmänt väl utan för en enda mans vilda grymhet.”

Stephen Dando-Collins anser att uppgiften om ”en väldig skara” inte kan stämma in på de kristna emedan de omöjligt kan ha varit speciellt många i Rom vid den tiden. Han hänvisar till Paulus som inte namnger en enda inhemsk kristen i Rom och vidare Apostlagärningarna som enligt honom styrker endast att de fanns få kristna i Rom på 60-talet.

“That ‘an immense multitude’ was arrested is another cause to doubt that these people were Christians. Even the Christian Church acknowledges that the Christian community at Rome in AD 64 would have been quite small. The Apostle Paul, in his letters, usually listed the many leading Christians of the city or town where he was staying; in his letters from Rome of AD 6G-62, he named not a single local Christian. In a letter apparently written in AD 66, while he was incarcerated at Rome for the second time, he specifically named just three male and one female Christians living at Rome; from their names, those four appear to have been noncitizens, probably former slaves.

“That there were indeed Christians at Rome at the time is affirmed by Acts of the Apostles, which referred to a small party of Christians coming out of the city to meet Paul at his last stop outside Rome while on his way to the capital in the spring of AD 60. But for Tacitus to describe this small community as a ”class” at Rome does not ring true. The observation that some of these people were executed on crosses by Nero following the Great Fire tells us not that they were Christians, but that they were not Roman citizens. Crucifixion was the regular method of execution for noncitizens convicted of a crime throughout the Roman empire, for centuries before and after the crucifixion of Christ. The use of crosses for these particular prisoners’ executions was not a deliberate allusion to, or a mockery of, Christianity. It had nothing to with Christianity.”

Stephen Dando-Collins anser alltså att Tacitus’ hänvisning till kristna egentligen inte avsåg kristna. Han ställer sig frågan om hela det citerade stycket hos Tacitus är en förfalskning eller om stycket bara är lätt modifierat? På sidorna 9 och 10 skriver han följande:

“Was this entire section of the Annals text a forgery, as some believe? Or did the person responsible for the interpolation merely change a word here and add a sentence there to distort Tacitus’ original, for religious propaganda purposes? What if, for example, the original text had described those arrested and executed for starting the fire as followers of the Egyptian goddess Isis, and not as Christians? In that instance, all the interpolator had to do was replace ‘Egyptians,’ as followers of Isis were known, with the word ‘Christians.’”

Stephen Dando-Collins föreslår alltså att passagen ursprungligen handlade om att Nero anklagade de egyptiska Isis-anhängarna för branden och att någon kristen helt sonika ändrat i texten så att det i stället kom att åsyfta de kristna. Han fortsätter skriva på sidan 10 att dyrkarna av Isis inte bara var många utan också illa sedda. Man kan betänka Josefus’ berättelse om hur kejsar Tiberius lät korsfästa Isisprästerna och förstöra Isistemplet till följd av vad en viss Mundus gjorde mot Paulina.

“The worship of Isis was among the most popular of the religious cults followed at Rome by noncitizens during the first century. The first altars to Isis appeared on the Capitoline Mount early in the first century BC. Destroyed by the Senate in 58 BC, they were soon replaced by a temple to Isis, the Iseum, which was leveled on Senate orders eight years later. The so-called First Triumvirate, Octavian, Antony, and Lepidus, had a new temple to Isis and her consort Serapis erected in 43 BC—the Iseum Campense—on the Campus Marrius, on Rome’s northern outskirts. Other large Isea, or temples to Isis, would eventually be built at Rome—one on the Capitoline Mount and another in Regio III, with smaller ones on the Caelian, Aventine, and Esquiline hills.

“Isis, who was seen as a caring goddess welcoming both men and women, rich and poor, and who promised eternal life and aid with her followers’ earthly woes, soon had thousands of followers among all classes at Rome, but particularly among the lower classes. The cult of his involved certain mysteries, which Isiacs were not permitted to reveal to nonbelievers. There were even a number of similarities between the cult of Isis and the later Christian faith, not the least being initiation by baptism in water, the belief in resurrection, and the adoration of a holy mother and son-Isis and Horus. Later statues of the Virgin Mary nursing the infant Jesus Christ heat a striking resemblance to the earlier statues of Isis nursing her son Horus, which may well have inspired them.

“By AD 64, the cult of Isis had been in and out of favor at Rome for a century. In 21 BC, Augustus’ efficient right-hand man, Marcus Agrippa, forbade the rites of the cult of lsis to be practiced within a mile of Rome. In AD 18–19, during the early years of the reign of the next emperor, Tiberius, four thousand ‘Egyptians’ and Jews, all of them freedmen of military age (18 to 46), were rounded up at Rome and sent to repress brigands on the island of Sardinia.”

Stephen Dando-Collins försöker leda i bevis att beskrivningen hos Tacitus stämmer bättre in på Isisdyrkarna än på de kristna. På sidan 13 tar han upp att Isisanhängarna sägs ha dyrkat djur och att de som Nero ska ha dödat ”sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds”, då för att förnedra dem.

“Other evidence hints at the identity of those who were executed on Nero’s orders after the Great Fire. Look again at what the Annals say about them: ‘Mockery of every sort was added to their deaths. Covered with the skins of beasts, they were torn by dogs and perished.’ Consider also that followers of Isis were seen by Romans to worship animals, and that Anubis, the Egyptian god of the dead, had the head of a dog. Conversely, the priests of Isis eschewed all contact with animal products, which were considered unclean, and wore linen garments and sandals made from papyrus. For all these reasons, the mockery to which Tacitus refers-with the condemned made to wear animal skins as they were torn to pieces by dogs—strongly suggests that these people were followers of Isis.”

Stephen Dando-Collins tar också upp att eld utgjorde en viktig del i Isisreligionen.

“There was one other connection: As Nero would have known, fire played a key part in Isiac religious observances. This made the burning to death of some of the prisoners another mockery of the cult, just as it would have made the connection between the worship of Isis and the Great Fire credible to Romans at the time. It is not impossible that followers of Isis were indeed guilty of either spreading the fire, to ‘cleanse’ Rome, or of possibly setting the second-stage blaze in the Aemilian property.”

Därför föreslår Stephen Dando-Collins att Tacitus ursprungligen skrev något liknade detta:

”Consequently, to get rid of the report, Nero fastened the guilt and inflicted the most exquisite tortures on a class hated for their abominations, followers of the cult of lsis, called Egyptians by the populace, which had taken root at Rome, where all things hideous and shameful find their center and become popular.”

Någon kristen bytte sedan ut Isiskulten och egypter och lade till de kristna delarna. Han skriver också att Isiskulten under de kommande åren undertrycktes men sedan återkom, vilket därmed skulle tyda på att det var Nero som lät undertrycka den.

“All the indications are that the cult of lsis was subdued over the next few years after the Great Fire, before one of the first three of the four emperors of the tumultuous year of AD 68–69—Galba, Otho, or Vitellius—again permitted the worship of Isis.“

Roger Viklund, 2011-05-29

Signaturen ”Den andre BB” har bemött Stephen Dando-Collins argument och hans bemötande finns publicerat som ett eget inlägg: Ett bemötande av Stephen Dando-Collins förslag att Suetonius och Tacitus är förfalskade.

Gerdmar på nytt på Newsmill

Gerdmar4.png

Nilsson11Anders Gerdmar svarar Mikael Nilsson ännu en gång på Newsmill: Till saken: Jesu existens är väl betygad. Hans förra artikel Harrisons jesusbild stämmer med forskarnas konsensus har plockats bort och sedan publicerats på nytt med ett nytt datum i länken till artikeln och därmed en ny länk. Eftersom artikeln också mycket lätt har modifierats genom att vissa rättelser införts i form av tillägg och bortplock av exempelvis kommatecken, är det en ny publicering och inte ett återinförande av samma artikel på grund av haveri eller dylikt. Följden blev i varje fall att alla kommentarer till inlägget försvann. Dessa går emellertid att komma åt för den intresserade genom den cashade versionen: http://tinyurl.com/3b233ck

Jag valde att lätt bemöta Gerdmar i kommentarerna till den nya artikeln, och väljer att publicera samma inlägg också här.

Jag är också en som inte tror att någon som engagerar sig i frågan om Jesu existens kan vara helt objektiv. Man kan försöka, men man ska inte tro att man därmed har lyckats. Därför proklamerar jag här och nu att jag inte ser mig själv som objektiv, har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det. Det enda jag bekänner mig till är att jag gör mitt bästa för att försöka förhålla mig objektiv till huruvida Jesus har funnits eller ej. Därefter är det upp till andra att bedöma min objektivitet.

Med detta sagt, och utan minsta lust att bli indragen i något ”gräl”, utan enbart med fokus på sakfrågan, väljer jag att kommentera något gällande denna.

Gerdmar skriver:

”Det är emellertid inte oväsentligt om Testimonium Flavianum omnämner Jesus, om dock inte alls avgörande för frågan om Jesu historicitet.”

Min uppfattning är att det verkligen är avgörande och att ifall detta ”enda” utomkristna ”oberoende” ”bevittnande” skulle visa sig innehålla en kärna skriven av Josefus om Jesus, är det en stark indikation på att Jesus åtminstone har funnits. Josefus levde tillräckligt nära i tiden och var tillräckligt insatt både i den palestinska historien och i den palestinska miljön, för att kunna sägas utgöra ett oberoende vittne till Jesus – om han nu skulle ha skrivit något om Jesus. Men i motsats till Gerdmar tror jag inte att han gjorde det.

Jag noterar att Gerdmar säger att det är ”troligast att Josefus skrev om Jesus, men inte bekände att han var Messias”. Gerdmars uppfattning om vad som är troligast och inte utgör givetvis ett lika obefintligt stöd för den saken som min uppfattning i frågan utgör. Och det argument han åberopar, nämligen att ”Testimonium Flavianum som sådant finns i alla manuskript och ett rimligt krav på en interpolationshypotes är att det ska finnas något slags externt stöd för den i manuskripten” är också det ett näst intill värdelöst argument, eftersom den äldsta handskriften innehållande ”Testimonium Flavianum” är från tiohundratalet och de övriga nyare handskrifterna inte kan visas vara oberoende av denna äldsta handskrift.

Att en relativt ung handskrift, som förts vidare genom de kristna klostrens kopieringsfabriker och där med tiden den ”bästa” läsarten kom att utgöra underlag för alla kommande avskrifter, skulle innehålla ”Testimonium Flavianum” (TF) är inte förvånande oavsett om TF är äkta eller ej. Det finns utan tvekan otaliga andra argument till stöd för äkthet som är betydligt starkare, vilket innefattar att TF, i och med att Eusebios som förste person återger passagen i början av 300-talet, den från och med år 400 kom att återges av ett antal kyrkofäder och utgöra grund för mycket tidiga översättningar till latin, syriska och armeniska. TF fanns med andra ord tillgängligt i början av 300-talet och bevittnas av många därefter.

Problemet är att inget enda bevittnande kan visas komma från Josefus’ skrift ”Judiska fornminnen”, utan att alla är, eller troligen är, hämtade från Eusebios’ version. Att TF skulle förekomma i Josefus’ verk finns inte belagt tidigare än den äldsta handskriften, även om det är troligt att den förekom långt tidigare (oavsett om TF ursprungligen skrevs av Josefus eller lades till i efterhand).

Argumenten emot att TF skulle (ens i någon form) ha skrivits av Josefus är många, och i mitt tycke starkare än argumenten till stöd för TF. Mycket, mycket, mycket kortfattat kan de sammanfattas sålunda:

Ingen enda kyrkofader fram till Eusebios på 300-talet visar kännedom om passagen – trots att många var bekanta med Josefus och verkligen kunde ha haft användning av ett judiskt vittne i sin kamp med doketister och andra som attackerade den kristna läran. Dessutom passar passagen inte in i sitt sammanhang i ”Judiska fornminnen” där i övrigt både händelsernas art och det explicita användandet av ord som tumult och olyckor förekommer i alla omgivande stycken. Meningen direkt efter TF inleds med: ”Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt [ἕτερόν τι δεινὸν] som upprörde [ἐθορύβει] judarna”. Ingenting i TF, vare sig som det nu lyder eller i en avskalad version, kan sägas utgöra något förskräckligt som skulle ha upprört judarna. Däremot handlar stycket direkt före TF om en massaker på judarna och då verkligen något som skulle uppröra dem. Men andra ord, om TF i sin helhet lyfts ut ur sin plats i ”Judiska fornminnen”, kommer den ytterligare olyckan helt logiskt att syfta på den föregående massakern.

Att TF sedan har en genomgående kristen prägel och Josefus i övrigt inte ger minsta uttryck för att själv vara kristen utan bara uttrycker förakt för andra messiasliknande figurer, gör givetvis TF i sin nuvarande form näst intill otänkbar. Problemen med att skala bort allt som inte är uttryckligen kristet och tro att man därmed har återskapat en äkta text är flerfaldiga. För det första saknas allt textstöd därför. För det andra är metoden i sig ovetenskaplig emedan den är subjektiv och att man genom att skala bort ur en text kan skapa en tillsynes äkta text ur vilken förfalskad text som helst.

Språket i TF är dessutom likvärdigt rakt igenom, så på språkliga grunder går det inte att rensa bort eventuella interpolationer. All eliminering görs i stort sett uteslutande på innehållsmässig grund. Josefus kan inte ha skrivit det eller det eftersom det ger uttryck för kristna värderingar. Och problemet löses ändå inte med en modifierad version eftersom den ändå inte passar in i sitt sammanhang i ”Judiska fornminnen”. Då måste vi förutsätta en helt annorlunda version och i så fall har vi för länge sedan lämnat det rent vetenskapliga.

Det finns oerhört mycket mer att säga i denna fråga, men jag stannar här för denna gång.

Roger Viklund, 2011-05-27

Vilka Paulusbrev skrevs egentligen av Paulus?

Paulus7

I Nya Testamentet finns 13 brev som av hävd tillskrivits Paulus. Dessutom finns Hebreerbrevet, vilket till och från också det tillskrivits Paulus. Utöver dessa 14 brev finns ytterligare två brev, Tredje Korinthierbrevet och Paulus brev till laodiceerna, vilka inte ingår i Bibeln och av forskarna samfällt bedöms vara förfalskningar.

Av de 13 breven som numera går under beteckningen paulinska, betraktas 7 som oomtvistade och anses därför allmänt vara äkta. Det äldsta av dessa 7 ”äkta” brev anses vara Första Thessalonikerbrevet, skrivet år 51 vt, men det kan också ha tillkommit i slutet av 40-talet. Därefter följer troligen Första Korinthierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet och Filemonbrevet, kapitlen 10–13 av Andra Korinthierbrevet och därefter kapitlen 1–9 av Andra Korinthierbrevet (det rör sig således om två sammanarbetade brev). Romarbrevet anses vara det yngsta av de äkta paulinska breven och att ha nedtecknats mot slutet av 50-talet vt. Dateringen av dessa brev är dock i huvudsak gjord utifrån den i förhållande till breven rätt motsägelsefulla biografi av Paulus som framförs i Apostlagärningarna.
Därutöver finns 6 brev (Hebreerbrevet borträknat) vars äkthet i olika grad ifrågasätts. De är Kolosserbrevet, Efesierbrevet, Andra Thessalonikerbrevet och Pastoralbreven (dvs., de två Timotheosbreven, och Titusbrevet). Kolosserbrevet går i ungefär samma stil som de sju ”autentiska” breven men är troligen författat något senare av en lärjunge till Paulus. De resterande 5 brev i NT som tillagts Paulus är troligen alla skrivna senare av för oss okända personer.

Paulus5De brev som är mest ifrågasatta är tvivelsutan de tre ”Pastoralbreven”. Första och Andra Timotheosbreven samt Titusbrevet kallas med ett gemensamt namn Pastoralbreven. Beteckningen avser att de är ställda till ”herdar” i kyrkan och inte som brukligt till församlingar. Alla tre anses skrivna av samma hand men den handen förefaller inte ha tillhört Paulus. Varför då betvivla deras äkthet? Ja, det finns många orsaker till detta och jag avser bara att skumma ytan och börjar med att ange de viktigaste orsakerna i punktform, utan någon inbördes styrkeordning.

1)      Språket är annorlunda jämfört med de ”äkta” paulinska breven.

2)      I de Pastorala breven förutsätts en kyrkoorganisation som det inte finns anledning tro att den existerade på Paulus’ tid.

3)      Paulus’ biografi misstämmer.

4)      Pastoralbreven är kända först långt senare än de ”äkta” breven.

5)      Endast i dessa brev framställs Paulus som en bekämpare av de gnostiska föreställningarna, detta i en form som troligen uppkom först på 100-talet.

För att utveckla resonemanget!

1)      SPRÅKET! Av de 848 orden i Pastoralbreven är det 306 som inte förekommer i de övriga Paulusbreven, alltså mer än en tredjedel. Faktum är att över 20 % av orden i Pastoralbreven inte förekommer alls i hela NT. Detta är i och för sig inte ett helt övertygande argument, då varje text alltid innehåller många unika ord. Vi kan se detsamma i den statistiska undersökning som Andrew Criddle gjorde av Mar Saba-brevet: (se Andrew Criddles statistiska undersökning av ordfrekvensen i Klemensbrevet). Däremot blir det intressant när man betraktar dessa 306 ord där fler än 200 används av kristna författare verksamma under 100-talet. Många ord och uttryck minner alltså om en tid mycket senare än när Paulus levde och är vanliga i skrifter från 100-talet. Språket är dessutom en mer utvecklad variant av den grekiska koinen (det gemensamma samtalsspråket).

2)      KYRKOORGANISATIONEN! I de Pastorala breven förutsätts en kyrkoorganisation som det inte finns anledning tro att den existerade på Paulus’ tid. Det handlar bland annat om presbytrar (församlingsäldste/präst), vilkas roll i Första Timotheosbrevet framstår mer som om de vore prästvigda än bara ledare och knappast vad vi kan vänta oss att finna på 50–60-talen, men väl i början av 100-talet.

3)      PAULUS’ BIOGRAFI MISSTÄMMER! Jag anser inte att detta är den starkaste indikationen och avstår bland annat därför (och också pga. den omfattande utredning som måste till) att utveckla resonemanget utöver att det är svårt att infoga informationen i Pastoralbreven med den rekonstruerade biografin över Paulus’ liv.

4)      PASTORALBREVEN KÄNDA FÖRST SENT! Den första att citera och bruka Pastoralbreven är Irenaeus ca år 180. Irenaeus är alltså den förste som vi med säkerhet vet använde de Pastorala breven. Vissa anser dock att Polykarpos (senast år 135) var bekant med breven och några argumenterar till och med att författaren av Första Klemensbrevet (kanske ca år 96) var bekant med Titusbrevet. Tecknen på detta är inte entydiga. Men samtidigt saknades breven i den första kanon som sammanställdes av Markion ca år 140. Papyrus 46 som dateras till ca år 200 saknar också breven. Men då handskriften är skadad går inte säkert avgöra om det är därför som de saknas. Dock följer breven i p46 den ordning som Markion brukade och där breven alltså inte ingick. Däremot ingick breven i den lista över böcker som går under namnet Muratorie-fragmentet och som brukar dateras till ca 170–200, men som jag argumenterar för kan vara senare (se: Äldsta kanon-listan över NT, kanske inte är den äldsta …). Gnostikerna ansåg att breven var förfalskningar, så Basilides (enligt Hieronymus). Inom den syriska kyrkan tog det faktiskt flera hundra år innan breven antogs som äkta.

5)      BEKÄMPANDET AV GNOSTISKA FÖRESTÄLLNINGAR! Irenaeus använde sig i huvudsak av Pastoralbreven i sin kampanj mot gnostikerna. Han inleder sitt stora verk mot gnostikerna med att citera Första Timotheosbrevet 1:4 och Titusbrevet 3:9. Dessa brev utgör Irenaeus’ huvudargument för att Paulus inte är gnostiker utan i stället en motståndare till och bekämpare av all gnostik. Det är också endast i dessa brev som Paulus framstår som direkt fientlig mot gnostikerna och det går tvärt emot hans syn i de ”äkta” breven. I Pastoralbreven fördöms gnostiska föreställningar och allmän mysticism, ett problem som kyrkofäderna kämpade emot under 100-talet.

6)      Som en sista punkt tar jag upp ytterligare en omständighet som jag egentligen inte kan använda som argument till stöd för att breven är tillkomna efter Paulus’ tid, då argumentet i så fall blir ett cirkelresonemang. Men det är ändå en tanke att beakta. I Första Timotheosbrevet 6:13 omnämns Pontius Pilatus. Genom att Pilatus omnämns är Jesus inte längre någon mytisk halvgud som levat i ett obestämt förflutet, utan blir därmed daterad till en specifik tid i historien. I övrigt är det bara evangelierna (och möjligen Apg) av de nytestamentliga skrifterna som åstadkommer en sådan identifikation. Som jag ser det visar detta på en senare tillkomsttid för Pastoralbreven och om evangelierna tillkom med början under 90-talet är det logiskt att Pastoralbreven skrivits senare eftersom ”legenden” vid denna tid hunnit utvecklas. Paulus var följaktligen ovetande om någon koppling mellan Jesus och Pilatus. Då detta sista motsägs av vad som står i Första Timotheosbrevet 6:13 och brevets ålder är under prövning, vore det ett cirkelresonemang att åberopa detta som ett argument för att datera brevet. Om däremot Första Timotheosbrevet av andra orsaker förläggs till en senare tid, har alltså Paulus inte nämnt Pilatus (och visar det att brevet skrevs efter Paulus’ tid).

Paulus8I början av detta inlägg tog jag upp de sju allmänt accepterade äkta breven, då Första Thessalonikerbrevet, Första och Andra Korinthierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet och Romarbrevet. Emellertid ifrågasätts denna uppfattning i en doktorsavhandling från januari i fjol. Den är skriven av Günther Schwab vid universitetet i Zalsburg i Österrike och det första bandet på 420 sidor finns också utgivet i bokform under titeln Echtheitskritische Untersuchungen zu den vier kleineren Paulusbriefen.

Günther Schwab argumenterar för att inte heller Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet och Första Thessalonikerbrevet har skrivits av Paulus, vilket i så fall skulle lämna endast Första och Andra Korinthierbrevet och Romarbrevet som äkta brev skrivna av Paulus. Se hemsidan: Echtheitskritische Untersuchungen zu den Paulusbriefen.

I sin avhandling har Schwab främst undersökt språket, då inte minst ur ett historiskt perspektiv; till vilken tid olika uttryck hör. Han har analyserat texten med hjälp av datorkörningar och då jämfört språket i de fyra brev som han ifrågasätter med de övriga Paulusbreven och med Apostlagärningarna. Enligt Schwab är grunden för de ”fyra mindre” breven inte alls så säker som görs gällande. I stället hävdar Schwab att mycket tyder på att dessa fyra mindre” brev istället skrivits efter Paulus’ tid. Schwab stärker också sin tes med andra iakttagelser som han anser talar till hans favör.

Den tyske religionshistorikern Wolfgang Speyer skriver i förordet till boken bland annat följande:

„Der Verfasser analysiert in der weit gespannten Einführung die Möglichkeiten der Echt­heitskritik auf der Grundlage der philologisch-historischen Methode, wobei er auch die Vor­gangsweisen der heutigen Kriminalistik mitberücksichtigt. So erhalten wir einen ersten kri­tischen Überblick über die bisherige Geschichte und den Inhalt der Echtheitskritik im Blick auf das Corpus Paulinum und auf dessen Rezeption im 2. Jahrhundert. Dabei sind die Stim­men der Bibelwissenschaftler des 19. Jahrhunderts ebenso präsent wie die des 20. und des 21. Jahrhunderts.

Mit Hilfe der Möglichkeiten, die der Computer bietet, gibt der Verfasser im Hauptteil einen feinteiligen Sprach- und Stilvergleich zwischen den vier genannten Paulusbriefen und den übrigen Paulusbriefen sowie der Apostelgeschichte. Das Ergebnis dieser Untersuchungen zeigt, dass für die Annahme der Unechtheit mehr spricht, als bislang registriert worden ist. Dem üblichen Echtheitsurteil stehen beachtenswerte Indizienreihen entgegen.“

Nu ska man kanske vara försiktig när det gäller dylika statistiska undersökningar. Betänk att den metod som Andrew Criddle använde för att ifrågasätta Klemensbrevets äkthet (jämföra förekomsten av ord som aldrig använts tidigare med ord som bara använts en gång) gav missvisande resultat när de applicerades på Shakespeares verk. Själv har jag inte läst Schwabs verk och kan därför heller inte ha någon bestämd uppfattning i frågan, men jag ville ändå peka på denna möjlighet.

Roger Viklund, 2011-05-27

Uppdatering 2011-05-27, kl 18:02.

Michael W. Nordbakke har i kommentaren inunder utvecklat Günther Schwabs argumentation i de hittills två (och inte en som jag skrev) volymer som han utkommit med.  Jag tänkte kort sammanfatta Nordbakkes synpunkter på svenska.

Nordbakke anser det vara osannolikt att Schwab skulle anse att någon enda av breven i NT är skrivet av deras föregivna författare. Hans arbete är ett pågående arbete som beräknas ta ytterligare 4–5 år att färdigställa och först då kommer vi att få den totala bilden klar för oss.

Schwab anser i vilket fall att 1 Kor är äldre än de övriga paulinska breven och han visar på ett ömsesidigt förhållande mellan 1 Kor och 1 Thess. Författaren av 1 Thess har lånat från 1 Kor. När 1 Kor i ett senare skede redigerades överfördes material åt det andra hållet, från 1 Thess till 1 Kor.

Schwab hävdar vidare att författaren till 1 Thess var densamme som skrev Apostlagärningarna (Apg). Till exempel tar han upp Paulus’ avskedstal till de äldste från Efesos i Apg 20:18ff, och hävdar att detta också återfinns i en annan form i 1 Thess 2, samt att det där bygger på Apg, vars avsnitt i sin tur bygger på Lukasevangeliets 12:e och 22:a kapitel.

Nordbakke kallar det intressant, medan jag skulle kalla det märkligt, att Schwab anser att 1 Thess 2:14–16 utgjorde en del av det ursprungliga brevet. Det är märkligt eftersom just här låter Paulus kollektivt skuldbelägga judarna för att ha dödat Jesus. Detta stycke brukar oftast utmönstras som ett senare tillägg emedan det går emot det Paulus skriver i övrigt. Se min artikel: 1 Thess 2:14-16 – källkritik eller hjälphypotes? Fast det är klart, om breven ändå inte har samma författare finns ju inget som hindrar att den ursprunglige författaren av 1 Thess skulle ha uttryckt dessa tankar.

Schwab föreslår också att författaren av 1 Thess bygger på Matteusevangeliet.

Schwab anser vidare att Romarbrevet är beroende av Galaterbrevet och att Filem, Gal, och Rom ur teologisk synvinkel kraftigt avviker från 1 Thess.

Schwab lägger tonvikten på språkliga och stilmässiga samband. Nordbakke poängterar att Schwab i första hand är en klassist som använder ett stort antal metoder av varierande slag och att han inte brukar datorkörningar enligt någon mekanisk metod.

Slut på uppdateringen.

Louis H. Feldman om Testimonium Flavianum

Louis Harry Feldman

I artikeln Harrisons Jesusbild stämmer med forskarnas på Newsmill, skriver Anders Gerdmar bland mycket annat följande:

”Min egen uppfattning, som har arbetat både med Josefus och kyrkofadern Eusebios texter, är att passagen om Jesus är skriven av Josefus, men har redigerats i kristen riktning av kristna författare. Denna uppfattning har också giganten inom all Josefusforskning, Louis H. Feldman, själv troende jude. Han noterar att Testimonium Flavianum finns i alla manuskript, att stilen i huvudsak är Josefus’. Han accepterar också att Josefus omnämnanden av Johannes Döparen (Jos. Ant. 18:116-129) och Jakob (Jos. Ant. 20:200) är autentiska. Han menar att man måste acceptera Testimonium Flavianum som äkta tills motsatsen bevisats, eftersom den finns en kompakt manuskripttradition som stöder den, att den version som fanns fram till 300-talet inte innehöll de kristna redaktionella tillskotten. Därför användes den inte heller användes av kristna apologeter. Det fanns en version som kunde kritiseras av kyrkofadern Origenes (200-talet) för att inte säga att Jesus var Messias (se nedan)!”

Gerdmar argumenterar, såvitt jag förstår, för att hans egen uppfattning att Josefus har skrivit Testimonium Flavianum stöds av att han själv ”har arbetat både med Josefus och kyrkofadern Eusebios texter”, samt av att ”giganten inom all Josefusforskning, Louis H. Feldman, själv troende jude” enligt Gerdmar delar hans uppfattning.

Carl Sagan

Men att Gerdmar har arbetat med Josefus’ texter kan rimligen inte utgöra något stöd för att Josefus har skrivit Testimonium. Gerdmar hänvisar därför till en ”än” större auktoritet i Feldman och eftersom denne är jude, och kan man tänka sig därför mindre positiv till kristendomen, skulle hans uppfattning i frågan vara av största värde. Men argument enligt modellen min auktoritet är större än din auktoritet imponerar på sin höjd på de klentrogna. Ingen verklig forskare fäster någon större vikt vid sådant. Carl Sagan uttrycker saken på ett förtjänstfullt sätt när han påpekar att det inte finns några auktoriteter inom vetenskapen, endast i bästa fall experter.

”Arguments from authority carry little weight — ‘authorities’ have made mistakes in the past.  They will do so again in the future. Perhaps a better way to say it is that in science there are no authorities; at most, there are experts.” (Carl Sagan, The demon-haunted world: science as a candle in the dark, Random House, 1996, s. 210)

Feldman argumenterar inte utifrån auktoritet utan från fakta och logik. Feldman anser visserligen att Josefus har skrivit något av Testimonium, men han intar en försiktig hållning i frågan. Som jag tolkar honom anser han nog att det senare omnämnandet av ”Jakob, brodern till Jesus som kallades Kristus”, är det som starkast stöder att Josefus måste ha nämnt Jesus tidigare – då alltså i Testimonium Flavianum.

 “That, indeed, Josephus did say something about Jesus is indicated, above all, by the passage — the authenticity of which has been almost universally acknowledged — about James, who is termed (A XX, 200) the brother of ‘the aforementioned Christ’” (Louis H. Feldman i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity, Detroit 1987, s. 56)

Jag anser denna hållning en aning märklig, vilket jag också har redogjort för i min större genomgång av Josefus:

I frågan om huruvida Josefus alls skrev något om Jesus, kan man börja från två diametralt motsatta positioner. Den ena är att utgå från att Jakobpassagen är äkta eftersom det korta stycket saknar uttryckliga kristna element. Utifrån den iakttagelsen kan man sedan hävda att TF (i någon form) måste vara äkta; detta eftersom Jakobpassagen förutsätter ett tidigare identifierande av Jesus som Kristus. Det är den hållningen som nästan alla som argumenterar för att Josefus verkligen nämnde Jesus också intar.

Den andra positionen är att inleda med att undersöka TF, och ifall man då kommer till slutsatsen att TF (inte i någon form) synes vara äkta, finns därmed ingen tidigare identifiering och måste rimligen den korta passagen också vara en förfalskning. Detta styrks också av att uttrycket ”brodern till Jesus som kallades Kristus” har interpolerats in i ett annat sammanhang och på en oidentifierat plats i något av Josefus’ verk, enligt vad Origenes bevittnar (se exempelvis Origenes’ Jakobomnämnande). Det är denna hållning som i princip alla som argumenterar för att Josefus inte nämnde Jesus intar, inklusive denna författare. (Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3c – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Jakobpassagen hos Josefus, tidigare identifiering, identifieringen)

Och vidare:

Skillnaderna i tillvägagångssätt mellan dem som tror att Josefus skrev något om Jesus och de som tror att han inget skrev, har måhända oftast sin grund i om man tror på evangelieskildringen eller ej. Kanske är det så att många likt Robert Eisler anser det vara så osannolikt att Jesus antingen inte har funnits eller varit en marginaliserad och relativt obetydlig person, att man heller inte kan föreställa sig att Josefus inte alls nämnt Jesus. Ty hur skulle Josefus ha kunnat undgå att nämna Jesus ifall bara något av allt det som sägs i evangelierna vore sant?

Det är annars svårt att se varför forskare så ofta tar sin utgångspunkt i Jakobpassagens knapphändiga omnämnande av Jesus och utifrån att där inte finns något uttryckligt kristet slår fast att Josefus skrivit inte bara den, utan som en följd därav också om inte allt så åtminstone något av det som står i TF. Det rimliga vore tvärtom att börja med TF och insikten att kristna verkligen har lagt till information om Jesus, och utifrån den iakttagelsen inse att man befinner sig på minerad mark, där varje påstående om Jesus hos Josefus måste ses som en potentiell förfalskning. Enbart det faktum att vi ”vet” att kristna har förfalskat Josefus, bör mana till största försiktighet. Den korrekta analysmetoden kan därför inte innebära att man antar att allt är äkta till dess motsatsen bevisats. Den metoden förlorade sin giltighet den stund det blev klart att texten är manipulerad och att tillägg har gjorts – inte bara en gång utan högst sannolikt flera gånger. (Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 4 – ”Slutsatser”)

Eftersom också jag har läst Feldman och uppfattar honom som en ärlig forskare som redovisar alla synpunkter; då också sådana som går emot hans egen uppfattning, tänkte jag låta Feldman själv lägga fram ett antal av de argument han anser starkast talar emot att Josefus har skrivit Testimonium Flavianum:

“That the passage is, indeed, interpolated seems indicated by the fact that in the statement in the War about the deeds of Pilate, which parallels this in the Antiquities, there is no mention of Jesus, despite the fact that the length of the account is almost as great as that in the Antiquities. In addition, Justus of Tiberias (ap. Photius, Bibliotheca 33), Josephus’ great contemporary and rival, apparently made no mention at all of Jesus. The fact that an ancient table of contents, already referred to in the Latin version of the fifth or sixth century, omits mention of the Testimonium (though, admittedly, it is selective, one must find it hard to believe that such a remarkable passage would be omitted by anyone, let alone by a Christian, summarizing the work) is further indication that either there was no such notice or that it was much less remarkable than it reads at present. Furthermore, it is not cited until Eusebius does so in the fourth century, despite the fact that such a passage would have been extremely effective, to say the least, since it comes from a Jew who was born only a few years after Jesus’ death, in the debates between Jews and Christians, especially since we know that Justin Martyr (Dialogue with Trypho 8) attempted to answer the charge that Jesus had never lived and that he was a mere figment of Christian imagination. And yet, I have counted no fewer than eleven church fathers prior to or contemporary with Eusebius who cite various passages from Josephus (including the Antiquities) but who do not mention the Testimonium. Moreover, during the century after Eusebius there are five church fathers, including Augustine , who certainly had many occasions to find it useful and who cite passages from Josephus but not this one. It would also seem remarkable that Jerome, who does cite the passage (De Viris Illustribus 13, 14), says that Jesus was believed (credebatur) to be the messiah, and not, as Josephus has it in our text, that he was the messiah. Moreover, though Jerome knows Josephus so well that he cites him no fewer than ninety times and, indeed, refers to him as a second Livy (Epistula ad Eustochium 22), he cites the Testimonium only this one time. To be sure, all this is the argumentum ex silentio, but as a cumulative argument it has considerable force. (Louis H. Feldman i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity, Detroit 1987, s. 57)

Roger Viklund, 2011-05-24

Anders Gerdmar ger sig in i debatten på Newsmill

Gerdmar2.PNG

Ännu en debattör ger sig in i Newsmilldebatten, denna gång teologie doktorn och docenten i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet  Anders Gerdmar. Hans inlägg har givits rubriken Harrisons Jesusbild stämmer med forskarnas.

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att det är ”en alltför stark slagsida åt kritikerhållet och man kunde önska att även Harrison skulle få stöd av någon kunnig Jesus-har-existerat-förespråkare.”

Gerdmar skriver bland annat följande:

”Samtidigt förekommer dels många personagrepp [sic!] och nedsättande omdömen om Harrison, vilka inte anstår en vettig debatt och en hel del sakfel.”

Jag kan enbart hålla med om detta.

Men om nu Gerdmar vill göra gällande att jag har angripit Harrison, som man faktiskt kan tolka hans yttrande att ”Nilssons angrepp följdes av flera, bl a av amatörforskaren Roger Viklund”, vill jag bestämt hävda att jag aldrig har angripit Harrison som person. Min egen kritik av Harrison har inte riktat sig mot hans person och egentligen inte heller gällt hans slutsats att Jesus mest troligt har funnits – en slutsats som han givetvis har rätt att komma fram till – utan hans absoluta och felaktiga påståenden i enskilda frågor som han säger ligger till grund för denna slutsats. Man måste rimligen få rikta kritik mot slutsatser som man anser vara felaktiga utan att det ska uppfattas som ett ”angrepp”.

Uppdatering 25/5 kl. 00.10: Gerdmar svarar mig och skriver följande: ”Vid omläsning av Din artikel i denna debatt tycker jag att Du håller en bra ton och tror kanske att rubriken som Du kanske inte heller satt själv lät lite ilsken. Beklagar om jag misstolkade Dig!” Den ursäkten godtas givetvis. Och rubriksättningen var inte min och saknade dessutom stöd i det jag skrev till Dick Harrison. Slut på uppdatering.

Gerdmar jämför Jesus med Sokrates, men dennes existens är mycket säkrare bekräftad (se Sokrates, kejsarna och bevisläget). Jämförelsen med Julius Caesar och Rubicon är helt missvisande, något jag har behandlat i artikeln Korsade Julius Caesar Rubicon? och även klargjorde i kommentarerna till Johannes Forsbloms artikel: Harrisson är fri från fördomar – det är det som är hans storhet.

Gerdmar vänder sig i hög utsträckning till majoritetsuppfattningar. Som översikt av forskningsläget kan detta givetvis vara av värde att veta, men saknar alldeles tyngd i själva sakfrågorna. När Gerdmar så kritiserar Nilsson för att förlita sig på Ken Olson, gör han detsamma genom att hänvisa till Louis H. Feldman. Lika för lika, kan man kanske säga, och Feldman är bevisligen en större auktoritet (och en försiktig general kan man tillägga). I sakfrågan är det tämligen ointressant vad andra har för uppfattning. Det är deras argument som är det intressanta. På samma sätt saknar argumentet att ”Testimonium Flavianum finns i alla manuskript” tyngd, eftersom den äldsta bevarade handskriften är först från tiohundratalet.

För övrigt har jag tidigare på Newsmill i artikeln Finns Jesus bevittnad utanför Nya testamentet? påvisat det ihåliga i andra antaganden av Gerdmar gällande Josefus, däribland det osannolika i att Origenes ”kommenterar Testimonium Flavianum” och att de arabiska och syriska formerna skulle ”tyda på tidigare traditioner oberoende av Eusebius.”

Roger Viklund, 2011-05-24

My Follow-up on Larry Hurtado’s Follow-up on Secret Mark

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

Larry Hurtado has responded to my blog post Larry W. Hurtado’s arguments that Secret Mark is a forgery, where I am criticizing the arguments he in his blog post “Secret Mark”: Heat and (Insufficient) Light) in the first place put forward to cast suspicion on the text. In his response he writes the following:

“Mr. Roger Viklund is a now-familiar zealous advocate of the authenticity and importance of the purported letter of Clement of Alexandria and, more important still, the putative “Secret Mark” excerpted in the letter.  Unable, thus, to tolerate any hint of suspicion about the text, he has posted a refutation of my “arguments”. … Oh dear!  I fear that his charming devotion to “Secret Mark” has led him to misconstrue my posting – – – so Mr. Viklund’s anxiety and zeal to refute these “observations” is misplaced – – –  and in Viklund’s case with such desperate zeal – – – Mr. Viklund’s excited attempt to refute my observations reflects the “heat” about which I complained” (excerpts from A Follow-up on “Secret Mark” by Larry W. Hurtado)

Well, I seem to have worked up some heat anyway.

Larry Hurtado thinks among other things that his report “was not a set of ‘arguments’ but merely some observations, that I [he] contend give us cause to hesitate to embrace the Clement letter and its purported excerpts as much of a basis for grand theories about the Gospel of Mark and Christian origins.” But “observations” made in order to cause us to hesitate to embrace the Clement letter, is of course arguments – what else could it be? So instead of welcoming criticism of his “observations”, which is the basis of all scientific research, Hurtado accuses me of being unable “to tolerate any hint of suspicion about the text”; but still he says that we should “have more light, and less heat”.

Hurtado claims that I do not correct his “observations (they stand as valid), but instead tries to minimize their force as ‘arguments’.” Well, what else is there to do about mere suggestions? The fact is, that after having said in his first blog post “Secret Mark”: Heat and (Insufficient) Light that the York event was focusing upon the “hoax question”, Hurtado claims that this isn’t the only question and not the case that everything else depends on:

“The York event seems to have focused on this hoax question, and the reports suggest a resulting stand-off, with nobody changing his/her mind as a result.  But this isn’t the only question, and it certainly isn’t the case that everything else depends on it.  I reiterate a few points from my own discussion of “Secret Mark” in my book, Lord Jesus Christ:  Devotion to Jesus in Earliest Christianity (Eerdmans, 2003), 433-37 (to which readers are referred for details and references to other publications).”

To my mind the following points presented by Hurtado is meant to be a set of arguments to be put on top of the “hoax question”.

Hurtado says that his position “is one of withholding judgement”, which is fine with me. It is like saying – I’m neutral. Yet Hurtado is without any doubt standing in one corner of the ring, always arguing against authenticity and urging us not to pay much attention to the letter. There is no secret that I am in the other corner of the ring; yet none of us knows the truth.

Of course I fully agree with Hurtado that it was correct to publish Stephen Carlson’s book. In fact, that book has advanced the study of the letter immensely; not because of its brilliant insights but because of all the debate and research it has led to.

Hurtado also likes to correct my construal. He elaborates on his original point that it is “curious that this is the only letter of Clement to survive stands.” He is saying that it is curious that this particular “letter with its tantalizing references to an otherwise unknown text should somehow survive” and not another text. He claims that this is not an argument that it’s inauthentic, but “a reason to treat it with some caution”. We all treat it with some caution (since no one knows if it is genuine), and since it is no argument (according to Hurtado) I will leave it by that. I also consider it not to be an argument of any importance.

Hurtado also emphasizes that a “lot can happen in that length of time!” This is of course true. Yet, a lot can also happen in a short of time, as we can see regarding texts which have entered the Bible under the pretence of being written by someone who did not write it. So, although I agree that it of course would have been much better if we had an early papyrus from let’s say the third century attesting to either the letter or the Secret Gospel, but since we don’t, we are stuck with what we have. No matter what, we still have to judge the text on its own merits.

Hurtado also argues that there “is no reason to treat this letter of Clement as authentic” just because “there were many more ancient Christian texts than survive”. But I would never dream of making such an argument. I only pointed to the opposite, namely that there is no reason to cast suspicion on the authenticity of this letter of Clement because it is not (openly) attested to by the Church Fathers. It is after all said to be a secret Gospel which Theodoros is requested to deny on oath, or at least to deny that Mark is the author; a gospel that is only found in the “church in Alexandria, where it even yet is most carefully guarded, being read only to those who are being initiated into the great mysteries.” That such a gospel would have remained unknown for the vast majority of Church Fathers comes as no surprise.

Hurtado now says that it neither is “an ‘argument’ against authenticity of the text” that a number of “scholars point to indications that the excerpts have an indebtedness to GMark and GJohn”. Fine with me, but why then mention it at all if it is not an argument for anything? If it would have been an argument, it would have been an odd one though. Now the fact that “some scholars are so ready to use” Secret Mark for “constructions of the history of GMark” is according to Hurtado “a damn good reason to hesitate” when “the scholarly jury remains divided on some basic issues of authenticity”. According to Hurtado, this is still no argument. But why would scholars not use Secret Mark to reconstruct GMark if they think the text is authentic? And even if they are doubtful about the authenticity, a solid reconstruction achieved with the help of Secret Mark; a reconstruction which actually better explains the synoptic problem, could be another way to authenticate Secret Mark. Scholars are all the time working with hypothetical texts and probabilities, for example with Q.

Hurtado finds this to be “particularly odd, when the same scholars who seem so enthusiastic about the Clement letter show very good critical attitudes about some other early Christian texts, for which in fact we have hugely more (and much earlier) evidence.” And then they are also canonical, I suppose Hurtado meant. But there is no correlation between this and that. When Christian texts are questioned, the actual texts are hardly ever questioned (apart from certain phrases), just the authorship and the time when they were written. And this is of course investigated in the same way “with good critical attitudes” also when it comes to Secret Mark. Hurtado instead urges us not to make use of Secret Mark in the reconstructions. I am wondering if he also urges us to do the same with Q?

So, when Hurtado claims that he made no arguments against the authenticity, I of course cannot say that I have refuted them. If there is nothing to refute, you of course cannot refute it. Still, the exhortation to be extra cautious seems unfounded if it would only be based on Hurtado’s “observations”.

The light Hurtado hoped for can perhaps come from the possibility that the ink after all could be tested: Finally there might be a way to confirm whether or not “To Theodoros” is genuine

Roger Viklund, 2011-05-21

Finally there might be a way to confirm whether or not “To Theodoros” is genuine

And so Agamemnon Tselikas has finally published his Handwriting Analysis Report at BAR. As was previously known he thinks that the letter is a forgery and that Morton Smith forged it. His arguments for this were also mostly known before, although he now presents them more in detail. I probably will return to the report more in detail later on, but for the moment I will concentrate on the issue which might be more important than the rest of Tselikas’ arguments combined. For Tselikas has found some scribbles in the book where Clement’s letter to Theodoros originally was penned down, and he thinks that this is the same hand that wrote the Clement letter.

Isaac Vossius’ 1646 edition of the Epistolae genuinae S. Ignatii Martyris, remained in the library after the pages had been removed from it. On page 11 Tselikas found some scribbles where the pen and the quality of the ink obviously were tested. I will take the liberty of using the image published by Tselikas.

Tselikas publishes one letter pi from To Theodoros (reproduced to the right) and says that it “is impressive the similarity of the letter π with that of the manuscript” and that it “must be written by the same hand and ink.” Tselikas does not say from where he has taken his example, however it is taken from the word πρῶτον at 1.20.

At first I got excited. What if this hand from page 11 in Vossius’ book actually is the same as the one who penned down the Clement letter and as Tselikas thinks also used the same ink? Then we could do a test on the ink and although we do not have the actually letter, we still might find out if the text was written in the 17th, 18th, 19th or 20th century.

However, having studied the images more closely, I am far from certain that Tselikas judgment is correct. Of course I cannot challenge his expertise in this field, but the basis for his conclusion seems rather meager. Below I reproduce the 10 pis found in the first 10 lines of Clement’s letter to Theodoros, and which have the same loop at the top as the letter reproduced by Tselikas has.

Since the example presented by Tselikas mostly look like scribbles, there is no easy way to find parallels. I suppose three of the four letter-like creations to the right of page 11 could be compared to the pis in Clement’s letter to Theodoros; and I reproduce them below, with the contrast slightly enhanced.

Although one might say that they look a bit similar, I would say that it is an exaggeration to claim that the similarity “is impressive” and that “it must be written by the same hand and ink.”

And then there also seems to be an alpha, I guess. This however could not so readily be said to resemble the alphas in To Theodoros. There are of course a lot of alphas, but I have been unable to spot a single one which look like this alpha. Below I give some examples.

The alpha (if it is an alpha) to the left from page 11 is, if not round, rather as long as it is tall, while the alphas in To Theodoros almost always are elongated. There are of course a vast number of alphas in the letter and although I checked it in its entirety, I might of course have missed a few. Still the examples above are very representative and the alphas which most closely resemble the alpha at page 11 are the ones in the image below.

These are the second alpha of the word μωρανθῆναι at 1.15 and the alphas from the words μία at 2.23, ἵνα at 3.5, οἰκίαν at 3.6 and νεανίσκου at 3.15. Besides that they still look more elongated, they also lack the vertical pin sticking up above the circle as it does on the alpha at page 11. So even though there might be some fairly close parallels, these parallels would still be exceptions.

The rest of the scribbles are difficult to compare. There are a few B’s (two of them reproduced to the right), but they have no correspondence in To Theodoros.

I would say that a statement by Tselikas that this text is written by the same scribe who penned the Letter to Theodoros of course is possible (and perhaps even probable), but the basis for his judgment seems to be poor and ambiguous. I am afraid that even if we could test the ink and it would give us a fairly secure result, we still cannot know if Clement’s letter to Theodoros was written at the same time by the same scribe; unless there is some other information unknown to me.

Roger Viklund, 2011-05-21

James F. McGraths genomgång av Dohertys bok och förvrängning av dennes framställan

James F. McGrath

Samtidigt som det pågår en i vissa avseenden infekterad debatt på Newsmill rörande Jesu historicitet pågår en motsvarande på engelska som är minst lika infekterad. Debatten har uppkommit genom att Dr. James F. McGrath, Clarence L. Goodwin Chair in New Testament Language and Literature at Butler University, Indianapolis, på sin blogg har påbörjat en genomgång och kritik av Earl Dohertys bok Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus. McGraths genomgång börjar med inlägget Chapter 1 of Earl Doherty’s Jesus: Neither God Nor Man .

Egentligen borde en sådan genomgång betraktas som något positivt och välkomnas. Det är ytterst sällan som man från lärosätena bemödar sig om att på allvar bemöta mytikernas argument, och när då McGrath tar sig an Dohertys bok så kunde man förvänta sig en intressant debatt och diskussion i ämnet. Men tyvärr är McGraths genomgång allt annat än objektiv. McGrath får väl betraktas som liggande mer åt de bibeltrognas håll och hans framställning av Dohertys åsikter och därmed hans bemötande av dessa, är allt annat än ärliga.

Doherty

Earl Doherty

Doherty själv har upprört bemött McGrath, och Neil Godfrey har på sin Vridar-blogg ägnat åtskillig kraft åt att bemöta McGraths förvrängning av Dohertys argument. Peter Kirby har på sin blogg skrivit An Open Letter to James McGrath där han anklagar McGrath för att vara oärlig och för att idiotförklara läsarna:

”You seem to have completely forgotten that you might be writing to an intelligent audience, one which will cross-examine your own statements just as much as they will examine the statements of the one you wish to impugn. Not only do you unapologetically admit that you are less interested in a balanced portrayal of the work that you purport to “review,” but you insult your own readers by misrepresenting the very feedback you receive from your audience. They tell you that you are not representing the substance of the argument but instead using a strawman. You say that it’s okay to leave out praise of positive points when you are making a review with a negative emphasis. I’m stultified enough to stop reading after that paragraph.”

Peter Kirby

Peter Kirby

Kirbys relativt korta brev till McGrath är väl värt att läsa.

I stället för att som Dick Harrison stämpla Jesuskritikerna som konspirationsteoretiker, hävdar McGrath ideligen att Dohertys argument är att likna vid kreationisternas. Det är så löjligt att man rätt fort ledsnar på att läsa det McGrath skriver, eftersom det så ofta är helt i strid med vad Doherty hävdar. På så vis blir det på det sätt som också var tydligt i Newsmilldebatten, att man inte bemöter varandras argument utan i stället de argument som man felaktigt tillskriver den andre. Fast hos McGrath har den konsten nåt nya och oanade höjder.

Debatten är alldeles för omfattande för att jag ska kunna återge den här, men jag vill uppmärksamma den intresserade läsaren på projektet och debatten och jag kommer måhända att återkomma med exempel.

Roger Viklund, 2011-05-19

Fler Newsmillartiklar om Jesus

Bendz5.png

Så inträder ytterligare en person i debatten om Jesu existens på Newsmill, denna gång Fredrik Bendz. I artikeln Harrisons Jesus-pussel saknar viktiga bitar instämmer Bendtz i kritiken av Dick Harrison samtidigt som han säger sig vara agnostisk i frågan om ”huruvida Jesus har existerat eller ej”.

Forsblom4Bendz hoppas att hans kritik av Harrison ska stimulera denne ”till att utveckla sina argument för en historisk Jesus, utan personangrepp.” Det är en i mina ögon god strategi. Dessutom är det nu en alltför stark slagsida åt kritikerhållet och man kunde önska att även Harrison skulle få stöd av någon kunnig Jesus-har-existerat-förespråkare. Han har i och för sig sedan tidigare fått stöd av Johannes Forsblom, vars inlägg Harrisson är fri från fördomar – det är det som är hans storhet publicerades den 14:e maj; ett inlägg som jag i kommentarerna har riktat kritik emot. Men Harrison efterfrågar ”riktiga” experter och då får vi väl hoppas att sådana också väljer att ge sin syn på historicitetsfrågan.

Bendz avvisar att han skulle vara en ”troende ateist” och förblindad i religionshat. Han beskriver sig själv som att ha gått från att ha trott att Jesus har funnits till att bli agnostisk i frågan. Bendz anser att ”bibelns berättelser om Jesus och kristendomens spridning kan förklaras precis lika bra utan att anta en historisk Jesus som genom att göra det.” På den punkten håller jag med Bendz samtidigt som det också innebär att det skulle kunna ha funnits en historisk förlaga.

Min egen kritik mot Harrison grundar sig inte i hans slutsatser, vilka är hans egna och givetvis legitima och trots allt tämligen försiktiga, utan i det underlag han använder för att nå sina slutsatser. Vidare anser jag också att hans missrepresenterande av både andras motiv och uppfattningar är det som bör bemötas.

I motsats till min tolkning håller Bendz med Harrison att benämningen konspiration ”i Harrisons betydelse av ordet … har ägt rum”. Fast jag är inte säker på att Harrisons användande av ordet konspiration var det som Bendz vill göra gällande. Bendz menar att de ”tidiga kristna förföljde kristna sekter som hade en annan tro, sökte aktivt upp deras konkurrerande texter och förstörde dem.” Därmed menar Bendz att vi …

”… med Harrisons terminologi, förklara alla konkurrerande texter såsom Petrusevangeliet, Markionevangeliet och Tomasevangeliet som produkter av konspirationer. Andra belägg för en konspiration, i Harrisons terminologi, är slutet på Markusevangeliet (Mark 16:9-20), som är tillagt i efterhand.”

Fast jag kan inte tolka Harrisons inlägg på det sättet. Det är säkert sant att konspirationer har förekommit för att styra religionen i ”rätt” riktning. En konspiration är ju blott att två eller fler personer går samman för att genom en dold agenda försöka uppnå gemensamma mål. På så vis ser vi genom hela historien konspirationer i såväl det lilla som det stora. Men Harrison säger uttryckligen något annat:

”Man måste förutsätta en kristen konspiration i ett tidigt skede av kristendomens historia, som åtskilliga människor lät sig luras av. Paulus och/eller hans uppgiftslämnare hittade på allt och lyckades på kort tid slå blå dunster i ögonen på människor över hela Medelhavsvärlden”.

I Harrisons föreställningsvärld skulle – ifall Jesus inte har funnits – Paulus ha måstat hittat på alltsammans och därefter medvetet ha lurat andra. Detta är dock inte mytteoretikernas uppfattning. Enligt dessa handlar Paulus i god tro och känner inte till någon historisk Jesus. Inte heller hans bröder, inklusive pelarna i Jerusalem känner till evangeliernas Jesus. Berättelsen om denne Jesus uppstår senare genom evangelierna. Inte heller då behöver vi förutsätta en konspiration, utan enbart en föreställning genom ryktesspridning eller dylikt.

Därefter bemöter Bendz Harrisons påståenden i punktform. Som avslutning ger han sin egen syn på hur religionen uppstått:

”En judisk sekt bland många andra trodde på en Messias-gestalt som avrättats av sina fiender och återuppstått från de döda. När karismatiska predikanter som Paulus dök upp började den judiska sekten få vidare spridning och utvecklas till en religion.”

Roger Viklund, 2010-05-18

Innehållsförteckning över mina inlägg – Table of contents of my blog posts

När jag nu har skrivit fler än 200 inlägg tänkte jag att i samband med detta tvåhundrainläggsjubileum sammanställa en innehållsförteckning över de väsentliga inläggen; alltså de inlägg som kan vara av värde för en längre tid än just de närmaste dagarna efter att de skrevs. Det blir på det stora hela de allra flesta inlägg som jag har skrivit. De inlägg som är skrivna på engelska är också markerade med English

Uppdatering 14 december 2011 med de ytterligare inlägg gjorda fram till dess.

Uppdatering 9 januari 2016 med de ytterligare inlägg gjorda fram till dess.

This is a table of contents of the blog posts I have written on this blog. The posts written in English are marked English. The rest is written in Swedish.

Update on December 14, 2011 with the additional posts made​​ until then.

Update on January 9, 2016 with the additional posts made​​ until then.

HEMLIGA MARKUS / SECRET MARK

UTOMKRISTNA VITTNESBÖRD / NON-CHRISTIAN TESTIMONIES

Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
  • Del 3 – Brodern till Jesus som kallades Kristus
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
  • Part 3 – The brother of Jesus, who was called Christ English
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j

EVANGELIERNA / THE GOSPELS

PAULUS / PAUL

APOKRYFISKA EVANGELIER OCH GNOSTIKERNA / APOCRYPHAL GOSPELS AND THE GNOSTICS

KORSFÄSTELSE och UPPSTÅNDELSE / CRUCIFIXION and RESURRECTION

DEBATT / DEBATE

HISTORISKA BETRAKTELSER / HISTORICAL DISCOURSES

FÖRFALSKNINGAR / FORGERIES

WIKIPEDIAARTIKLAR / WIKIPEDIA ARTICLES

BLANDAT / MISCELLANEOUS

GÄSTINLÄGG / GUEST POSTS

Av/By ”Den andre BB”

Av/By ”S B G”

Av/By “David Blocker”

« Older entries