En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 3

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

osborn

Albert S. Osborn, 1858–1946, den jämförande handstilsundersökningens fader.

Jämförande handstilsundersökning, på engelska “forensic document examination” (FDE) och i USA vanligen kallat “questioned document examination” (QDE), kom att allmänt accepteras som en vetenskaplig metod först med Albert S. Osborn, vars bok Questioned Documents (1910) fortfarande betraktas som ett standardverk. Men disciplinen har varit kraftigt ifrågasatt. I en studie från 1989 fick metoden svidande kritik och artikelförfattarna menade att det saknades bevis för att det ens fanns experter i ämnet. I en senare större studie från 2009 gjord av National Academy of Sciences riktades stark kritik mot flera så kallade forensiska metoder, vilka anklagades för att ha litet stöd i systematisk forskning som kunde bekräfta teknikernas tillförlitlighet. Den jämförande handstilsundersökningen klarade sig i sammanhanget dock relativt väl, med endast uppmaningen att dess vetenskapliga grund borde stärkas. Och efter den förödande kritiken 1989 hade den jämförande handstilsundersökningen genomgått förändringar just för att säkerställa denna.

Ett antal artiklar på senare år har visat att handstilsundersökare, experter inom den jämförande handstilsundersökningen, lyckas avsevärt bättre än icke-experter i att avgöra om en handskriven text är äkta eller inte. En studie visade exempelvis att experter i endast 6,5 % av fallen parade samman två handskrifter som skrivna av samma person trots att de inte var det, och att icke-experter gjorde dylika felaktiga sammankopplingar sex gånger så ofta. En av orsakerna till denna skillnad är att experterna är mycket försiktiga i sina utlåtanden och inte vill gissa om de är osäkra. Följden blir att när de väl fäller ett omdöme är detta ofta mycket säkert. Andra nyligen genomförda studier har stött den vetenskapliga giltigheten av många av de viktigaste begreppen inom den jämförande handstilsundersökningen.

pjeffery5

Peter Jeffery

Craig Evans’ misstanke om att handskriftsanalys inte verkar kunna avgöra äkthetsfrågan, rimmar illa med det ovan sagda. Andra forskare har ifrågasatt speciella delar av Anastasopoulous analys. Så säger Peter Jeffery att hennes jämförelse är att likställa med en jämförelse mellan äpplen och päron, eftersom Smith i huvudsak textade på grekiska och Klemensbrevet är skrivet med skrivstil. Och Tselikas underkände hela disciplinen och därmed också Anastasopoulous studie genom att påstå att den som skrev Klemensbrevet ändå inte skulle skriva med sin egen personliga stil (varför det faktum att stilen i Klemensbrevet inte liknande Smiths inte hade så stor betydelse). Vi menar dock att även om dessa invändningar kan synas rimliga, röjer de en okunnighet om grunden för den jämförande handstilsundersökningen eftersom denna vilar på en växande samling av empiriska data.

När en handstilsundersökare tar sig an en text söker denne efter speciella detaljer. Tom Davis menar att en viss författare är benägen att skriva på ett unikt sätt med vissa egenheter som en expert kan upptäcka och igenkänna i alla typer av skriven text producerad av denna författare. Dessa särdrag skiljer en författare från en annan även om man skriver på olika sätt, till exempel textar och skriver skrivstil. Varje individ kommer med tiden att utveckla speciella särdrag, egna knyckningar, slängar och snirklingar och allt efterhand som vi tränar vår handstil blir dessa befästa. Detta blir till slut del av vårt kinetiska (rörelse-)minne och bäddas in i rörelseblock som vi använder oavsett vilken skrift vi använder för stunden. Men hur själva skriften blir påverkas utöver detta också av andra omständigheter, som hur situationen ser ut när vi skriver och denna påverkar hur vi förmår röra vår hand. Det kan gälla sådana yttre och inre faktorer som om skribentens hand är varm eller kall, om skribenten är stressad eller lugn, nykter eller full, har lågt blodsocker, etc. Dessutom påverkas skriften av vad den är tänkt att användas till, om det bara är en personlig minnesanteckning eller något som är tänkt att andra ska läsa. Skriften påverkas givetvis också av om personen i fråga vill dölja sin egen handstil eller imitera någon annans.

Theo2-3

För att ytterligare komplicera saken, så blir resultatet på papperet inte bara en kompromiss mellan dessa faktorer, utan kommer dessutom bokstäverna att variera i utseende mellan varandra. Denna variation kommer sig av att en människa inte är en maskin och den kallas för naturlig variation. Den förekommer alltid i äkta handskrivna texter och är ett tydligt tecken på att texten inte är förfalskad. Naturlig variation skall dock inte blandas samman med inkonsekvens i skrivandet. Det senare är ett tecken på att det rör sig om en förfalskning

Med utgångspunkt från detta har handstilsundersökarna slagit fast att vissa delar av vår handstil alltid utförs mer medvetet och andra delar mer omedvetet och att den senare är mycket svårare att kamouflera. Det är också därför handstilsundersökarna fokuserar på de delar av skriften som utförs omedvetet. Dessutom har förfalskare en tendens att även när de försöker dölja sina egenheter återfalla i sitt normala mönster och återgå till sina omedvetna egenheter som sitter i rörelseminnet. Den avgörande skillnaden mellan att skriva med sin egen handstil och att imitera någon annans är att den första använder proprioceptionen, en särskild sorts receptorer för att automatiskt kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position och som är en del av kroppsuppfattningen, medan den senare i huvudsak bygger på synåterkoppling och därför i princip innebär att skribenten snarare ritar än skriver.

Scott-Brown

Scott G. Brown

Det innebär att när man försöker efterhärma någon annans stil måste man med synen hela tiden korrigera sitt skrivande och att det i sig är ett mycket ansträngande arbete som snart gör att man blir mentalt uttröttad. Det innebär i sin tur att man omedvetet återfaller i sina egna invanda rörelsemönster och detta framför allt när man ska skriva längre texter. Således uppkommer dessa ”misstag” troligare i slutet av texten.

Med andra ord, ett dokument och särskilt ett längre dokument skrivet i en svår handstil, är troligen inte förfalskat om skriften är konsekvent utförd. Det är därför intressant att notera, som Scott Brown gör, att Klemens’ brev till Theodoros är just detta, ett långt brev konsekvent skrivet från början till slut i en mycket svår 1700-talshandstil.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Hur var det då med Jefferys och Tselikas’ invändningar? Jämförde Anastasopoulou äpplen med päron? Enligt de riktlinjer som föreligger för handstilsundersökare bedömde hon ett material som var tillräckligt omfattande för att kunna göra en trovärdig analys, och hon identifierade de speciella egenheterna i den skrivna texten både i Klemensbrevet och hos Smith. Skillnaderna mellan den handstilsliknande 1700-talsstilen och Smiths mer textade stil är inte speciellt väsentlig eftersom hon fann ett antal egenheter i Smiths handstil som, om han hade skrivit Klemensbrevet, skulle ha funnits även där. Detta poängterade Anastasopoulou själv i både sin ursprungliga rapport och sitt senare förtydligande inlägg. Jeffery tog ingen notis om detta, måhända insåg det aldrig, eftersom han i en uppföljande artikel upprepade samma anklagelse om att det rörde sig om en jämförelse mellan äpplen och päron. Vad gäller Tselikas håller vi med honom om att en förfalskare definitivt skulle försöka dölja sin egen handstil, men vi menar att de omedvetna och djupt rotade aspekterna av handstilen sällan går att helt undertrycka.

Roger Viklund, 2016-10-19

Annonser

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

scarlson2

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin  bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

scott_g_brown

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

VeAn

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg  (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

evans2

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

jeffery2

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

Peter Jeffery’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

Peter Jeffery

As I said in my previous post (Scott Brown’s take on the handwriting of the Mar Saba letter), Peter Jeffery seems to be the “only” advocate of the theory that Clement’s letter to Theodoros (the Mar Saba letter) is a forgery, and at the same time also being willing to defend his position. Yesterday, the same day as Scott Brown published his Thoughts on the Reports by Venetia Anastasopoulou (which I commented upon earlier today) also Peter Jeffery had a short text published at BAR’s website: Additional Response to Handwriting Analysis.

Peter Jeffery, Scheide Professor of Music History Emeritus, Princeton University, wrote in 2007 The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery (New Haven: Yale University Press). Together with Stephen Carlson, who seems to have vanished from the scene, he was, and still is, a leading forgery proponent.

 

Peter Jeffery’s main thesis is that the Mar Saba letter reflects homosexual ideas which best are to be seen in the light of the twentieth-century gay movement, and which also corresponds to the ideas held by the late Professor Morton Smith. In a previous contribution at BAR, Response to Handwriting Analysis, he said that he believes that Venetia Anastasopoulou’s handwriting analysis “does raise the bar for those who argue that Smith penned the Mar Saba document in his own hand (a claim I never made myself).” Be as that may, his whole book circled around one issue; i.e. Morton Smith being the forger.

In his new Additional Response to Handwriting Analysis, Jeffery seems to advance his position even further. Given the additional explanation presented by Venetia Anastasopoulou in Can a Document in Itself Reveal a Forgery? – Jeffery says that if “Anastasopoulou is right, therefore, we are left with a text that was transcribed by a Greek”. Although he never says it out loud, he still silently seems to accept Anastasopoulou’s conclusion that Smith did not write the letter. Jeffery said in his previous post that he never claimed that Smith himself penned the Mar Saba letter. But as he never seems to have said the opposite and he used most of the space in his book for accusing Smith of being a forger, I consider his “acceptance” that Smith did not write the letter himself as a small conversion. His willingness to adjust his theory, if only marginal, still is commendable.

pjeffery5

Peter Jeffery

But Jeffery still withhold that Smith probably was the counterfeiter, although he probably did not write the letter in his own hand. He says that the reason for suspecting the Mar Saba letter of being a forgery “is not the handwriting, but the content”. He considers it to be “more consonant with Morton Smith’s opinions than with the early Christian period.” He further claims that “proponents of an early Christian origin need to start explaining why a second-century date that leaves the text uninterpretable should be preferred to a twentieth-century date that renders it perfectly clear.” I consider this to be an inference based on Jeffery’s own reading of the letter and his own perception of what Christianity looked like in the first centuries; and then especially in Alexandria. Stephan Huller has in his “zealous” blogging made it quite clear that the Secret Gospel of Mark fits perfectly well in the context of early Alexandrian Christianity.

Jeffery refers to Scott G. Brown’s interpretation of “the document as an early Christian text” in the latter’s book Mark’s Other Gospel. He considers it to wish away all difficulties by means of “retranslation and bald-faced denial: Mark’s other gospel was mystical, not secret; it was not controversial despite Clement’s fulminations against heretics; it does not hint that Jesus practiced homosexual rites; it says nothing, in fact, that can’t already be found in canonical Mark.”

Now, this is really not what I found in Brown’s book. But of course he denies to have seen any “homosexual rites” as such are not to be found in the text and can only be visualized through the eyes of the beholder. I do not always agree with Brown, especially on his view that Clement was right and the Secret Gospel was an expansion of the canonical Mark, when it probably was just the opposite and canonical Mark was a reduction of Secret Mark (I am not convinced that Brown maintain this position today). (Update, January 27: Scott Brown sent a word that he still believes that canonical Mark preceded secret Mark.)

Anyway, Jeffery is arguing that although Smith might not have written the letter in his own hand, he still was the master behind its design. He rightly says that although Anastasopoulou stated that “it is the hand of someone who wrote with the fluency of a native Greek; she does not know who or when. Nor does she know if this Greek was the text’s author, or was perhaps copying it from another source, such as an earlier manuscript or a draft by Morton Smith.” This now seems to be Jeffery’s main theory, as he accepts that Smith could not have written the letter in his own hand, but still is convinced that the ideas presented are Smith’s.

However, Jeffery’s “new” proposal (and I believe this will be the future forgery theory, since it from now on will be difficult to claim that Smith himself could have imitated this extremely skilled eighteenth century Greek monastic hand) is that Smith had an assistant or an accomplice. This really is the only alternative if he shall withhold that Smith both did it and did not do it. It then had to be a Greek (or someone extremely versed in eighteenths century Greek monastic writing) accomplice. How Smith then managed to find such a person, who was both skilled enough and at the same time willing to take part in Smith’s personal vendetta against Christianity, remains a mystery. Why would anyone have participated in Smith’s personal vendetta and then kept this a secret for the rest of his or her life? Since there could not possible have been any money in this, there really seems to be no motive at all for such an act. This is by far more unlikely than Smith pulling this off by himself.

In his previous contribution, Response to Handwriting Analysis, Jeffery also suggested other alternatives. He claims that if “the Mar Saba scribe was not Smith” we do not know who it was. Besides being an “unknown Greek accomplice of Smith” it could have been a “rival of his who successfully deceived him?” But one has to ask oneself what motive of “hate” could have motivated one of Smith’s colleagues to do such a thing? The task of accomplishing this perfect forgery will then stand out as even more improbable. Since it already is extremely unlikely that Smith could have acquired all these incredible skills, and invested such a massive effort in order to produce a forgery that no one could disprove and took the secret with him to the grave; then how unlikely would it not be that a colleague of Smith would have done all this and taken his secret with him to the grave? Why then did not the colleague reveal his “prank”? What is the point of deceiving someone without ever revealing this deception or trick? And are we also to suspect that this colleague who deceived Smith also hired an accomplice, a Greek with firsthand knowledge of how to fake an extremely skilled eighteenth century Greek monastic hand? And how did this colleague manage to smuggle the book to the Mar Saba monastery, as outsiders seldom were allowed to visit? This scenario creates far more problems than it solves.

The third alternative would then, according to Jeffery, be that the person who wrote this really was “an 18th-century monk” who had mastered this style of writing. But if so, we have immensely dissociated ourselves from Jeffery’s original thesis on Morton Smith as the malicious gay loather of Christianity. On top of that, also all the other problems arise – how someone in the 18th-century would have managed to create this letter in the spirit of Clement; a letter which according to several experts would have been almost impossible to create until Otto Stählin’s concordance of Clement’ vocabulary was published in 1936.

Roger Viklund, 2011-01-25

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

VeAn

Venetia Anastasopoulou

Genom Stephan Hullers blogg (här) blev jag uppmärksammad på att Venetia Anastasopoulou utöver att sammanställa sin rapport, där hon påvisar det osannolika i att Morton Smith förfalskade Klemensbrevet (se mitt inlägg: Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus), också har skrivit en text där hon förklarar hur man kan avslöja om en text är äkta eller ej. Hennes utläggning från 22/7 i år finns att läsa här.

Jag gjorde en snabböversättning av hela hennes text, då jag misstänker att en text på svenska kan vara att föredra för oss svenskar inom ett område som troligen är obekant för de flesta:

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

Det finns mycket att säga i frågan om ”ett dokument i sig kan, eller inte kan, avslöja en förfalskning.”

Skriften i sin helhet talar till den som granskar skriften, och dennes tränade öga kommer att uppfatta dess signaler vad gäller rytm och spontanitet. Det finns utmärkande egenskaper som talar för att en handstil är äkta eller att det finns skäl att misstänka den, men man bör alltid ha i åtanke att dessa särmärken bara är indikationer som också kan finnas i en äkta handstil. Man får inte glömma att metoden med att jämföra [texten med en äkta text, är den som] leder oss till en slutsats om skriften är äkta eller inte.

Om den äkta skriften kan rent generellt sägas att den:

  • är naturligt och obekymrat skriven
  • har en god linjekvalitet
  • har bra tryckmönster
  • är snabbt skriven eller mer noggrant i en oavbruten rörelse
  • är enhetlig inom sig själv
  • har god rytm

… medan de motsatta kännemärkena alltid utgör tecken på att det finns skäl att misstänka [skriften].

Därtill kommer att en misstänkt skrift:

  • förefaller vara ritad
  • uppvisar brist på naturliga variationer
  • har en överdriven perfektion vad gäller detaljer
  • har dålig linjekvalitet
  • inte uppvisar några tryckvariationer
  • är utförd med felaktig metod
  • påminner mycket om en förebild
  • har skakningar (vilket inte innebär att skakningar avser en linjes böjning eller lutning, utan som Osborn säger så visar bedragarens skakningar på en noggrann och onaturlig omsorg genom hela [skriften], vilken tyder på ett försök att efterlikna en förlaga som man inte är förtrogen med)
  • har pennlyft på ställen där sådana inte behövs, och där skribentens svårighet att skriva en viss form framgår
  • använder ovanliga former eller former skrivna på ett bakvänt sätt.

I en misstänkt ifrågasatt handskrift kan man förvänta sig att förfalskarens äkta särdrag visar sig allt eftersom det handskrivna dokumentet växer i omfång, och i sådana dokument söker man efter att skriften förvanskas [förändras]. När ett stort dokument är enhetligt, har man en första indikation på äkthet och detta gäller för Hemliga Markus-brevet.

Hemliga Markus-brevet är, som i detalj framgår av min analysrapport, skriven på ett naturligt och spontant sätt och har enligt min mening inte sådana kännetecken som gör att man fattar misstanke mot skriften. Så det enda sättet att kontrollera om handstilen är äkta eller inte, är att jämföra med en känd handstil, på det sätt som jag har gjort i min tidigare rapport. Om Hemliga Markus-brevet skrevs av någon med avsikt att vilseleda folk, är detta inte något som kan upptäckas genom att studera enbart en enda handstil.

Venetia Anastasopoulou
Aten, 22/07/2010

Om man skulle sammanfatta Anastasopoulous senaste text så säger hon att det finns ett antal tecken som används för att avslöja en förfalskning, men att inga av dessa förekommer i Klemensbrevet – i stället är brevet skrivet på ett naturligt och spontant sätt och uppvisar trots sin längd inga inre skillnader över tid, så att förfalskarens särdrag med tiden visar sig. Exakt detsamma påpekade jag i min första studie: Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis (2009).

Stephen Carlson hävdade att de största misstagen förekom i början av brevet och att dessa misstag blev färre ju längre fram i texten man kom eftersom förfalskaren blev mer bekväm med att skriva. Jag ifrågasatte detta utifrån två omständigheter. Dels att det tvärtom borde vara så att fler fel tillkom mot slutet av brevet eftersom en förfalskare skulle ha problem att upprätthålla koncentrationen, dels att inga förändringar alls gick att upptäcka utan att stilen var mycket konsekvent genom hel brevet. Allt detta bekräftas alltså här av Anastasopoulou.

Vidare säger Anastasopoulou att man inte kan avgöra om en text i sig är förfalskad eller inte om man inte har andra texter att jämföra med. Om den som skriver en viss text har till uppsåt att bedra, och får man förutsätta är skicklig, går det inte att säkert avgöra om texten är äkta eller ej, såvida man inte har en annan text att jämföra med. Jag förutsätter att hon då menar att man måste jämföra med antingen handskriftsprov från den som tros ha skrivit texten under förutsättning att den är äkta, eller handskriftsprov från den som tros ha förfalskat texten. Anastasopoulou har jämfört med prover från Morton Smith och dragit slutsatsen att i han knappast kan ha förfalskat texten.

Det är då intressant att notera att Peter Jeffery, vilken tillsammans med Stephen Carlson är den som den senaste tiden kraftigast drivit tesen att Smith förfalskat brevet, tillsynes har reviderat sin uppfattning. Jeffery utkom år 2007 med The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, vari han driver tesen om Morton Smith som den homosexuelle förfalskaren av Klemensbrevet.

Också i ett inlägg publicerat i Biblical Archaeology Review som finns att läsa här, skriver han följande:

”This, however, brings us to her major argument, for Anastasopoulou believes that Smith was unable to write in both styles. The Mar Saba handwriting seems to her to be that of a native Greek-speaker, who is comfortable connecting Greek cursive letter forms and uses accents correctly (but see p. 31). Smith, in the examples she gives, writes Greek like an English-speaking student: one letter at a time, and in a non-cursive, even “immature” hand modeled on printed “copybook” forms (p. 37). This is most obvious in the combination omicron-upsilon (ou), which is often regarded and written by Greeks as a single letter, and even passed as one letter into the Old Slavonic alphabet. But Smith, like most English-speakers who learned Greek in school, usually wrote it as two letters (pp. 33-34). The implication, as Anastasopoulou herself concludes, is that Smith was incapable of writing the kind of rapid cursive we find in the Mar Saba text (nothing about “forger’s tremor” here). This seems to be borne out by the examples she herself presents, assuming they are typical of the material she was given to work with. I believe it does raise the bar for those who argue that Smith penned the Mar Saba document in his own hand (a claim I never made myself). They will need to show, if they can, that Smith acquired or attempted fluency in this type of Greek cursive, even though he did not habitually use it. The second example on her p. 33 shows Smith writing a cursive abbreviation for the word theou (of God) which is not the same as the one in the Mar Saba text. Anastasopoulou describes it as “of poor quality.” Were such attempts frequent or highly unusual for Smith?

If the Mar Saba scribe was not Smith, who was it? An unknown Greek accomplice of Smith? A rival of his who successfully deceived him? An 18th-century monk? We still need to know. According to Anastasopoulou (p. 4), this type of cursive “was learned and used by few people because of its difficulties . . . . In each monastery there were a limited number of monks who knew” the characteristic abbreviations and ligatures that identified the house script. Potentially, then, the Mar Saba script could be localized to a specific monastery, but she gives us no bibliographical help in doing this. Therefore we still badly need some thorough analyses by qualified paleographical specialists in early modern Greek cursives.” (Peter Jeffery: Response to Handwriting Analysis, April 19, 2010)

Om nu Jeffery aldrig hävdat att Morton Smith själv skrev brevet, måste han föreställa sig en större komplott, där fler än Smith är inblandade i förfalskningen. Eftersom han hävdar att Smith var den som förfalskade brevet, blir ju följden den att Smith måste ha anlitat någon skicklig förfalskare att utföra själva skrivandet. Därmed kommer saken i ett helt annat läge. Dock åberopar Jeffery här flera alternativ, vilka inte på något sätt känns troliga.

1)      Det första är som sagt en grekisk medbrottsling. Men hur då Smith ska ha lyckats snärja denne förblir en gåta. Varför skulle någon annan ha deltagit i Smiths personliga vendetta och sedan hållit tyst om saken under resten av sitt liv?

2)      En kollega som ville bedra Smith utifrån då någon form av hatmotiv. Men vilket då kan man fråga sig? Då blir ju själva uppgiften att kunna åstadkomma denna perfekta förfalskning än mer osannolik. Om det nu är osannolikt att Smith skulle tillägna sig alla dessa otroliga förmågor och lägga ner detta massiva arbete på att åstadkomma en förfalskning som ingen kan bevisa och tar hemligheten med sig i graven, hur osannolikt vore det då inte att en kollega till Smith skulle ha gjort allt detta och tagit sin hemlighet med sig i graven? Varför avslöjade då inte kollegan sitt ”spratt”? Vad finns det för mening med att lura någon utan att någonsin avslöja sin bluff? Och skulle då också denna ”narrare” som bedrog Smith ha anlitat en medbrottsling, en grek med stor kännedom om hur man förfalskar en grekisk 1700-talsstil? Och hur lyckades denne smuggla in boken till Mar Saba, då nästan inga gavs tillträde dit?

3)      Det tredje alternativet är då enligt Jeffery att den som skrev texten verkligen var en munk på 1700-talet som behärskade detta skrivsätt. Men i så fall har vi fjärmat oss enormt från Jefferys ursprungliga tes om Morton Smith som den illvillige homosexuelle kristendomshataren. Dessutom uppkommer då alla de övriga problemen med hur någon på 1700-talet skulle ha lyckats åstadkomma detta brev i Klemens’ anda, som enligt flera experter anses ha varit näst intill omöjligt att skapa förrän Otto Stählins sammanställning över Klemens’ vokabulär utkom år 1936.

Såvida Morton Smith inte har förfalskat Klemensbrevet får vi nog utgå från att det också skrevs av Klemens (eller möjligen av någon annan i hans närmaste efterföljd som också skapade litteratur i Klemens’ anda). Likväl återstår att det i brevet citeras ur ett evangelium som enligt Helmut Koester, med avseende på formkritik, ”är en fulländad äldre form av samma berättelse som den i Johannes 11 om uppväckandet av Lasaros” (Helmut Koester, Was Morton Smith a Great Thespian and I a Complete Fool?, Biblical Archaeology Review, Nov/Dec 2009, s. 58). Observera att Koester talar om en äldre form som således ska ha förelegat före den berättelse som återfinns i Johannesevangeliet.

Roger Viklund, 2010-10-16

Är Klemensbrevet designat för att spegla Morton Smiths föreställningar?

I ett mejl blev jag tillfrågad om jag ville kommentera signaturen Loren Rosson III:s blogginlägg Beyond Suspicion, Beyond Doubt: Secret Mark Put to Rest där han bland annat skriver följande:

”What has most astounded me in the Secret Mark controversy is that, prior to Stephen Carlson, no one picked up on the fact that Smith published ideas connecting Clement and ”the mystery of the kingdom of God” (in Mk 4:11) to sexual immorality (in T. Hagigah 2:1), and that he published them before his alleged discovery in 1958. Watson takes this further, showing how Smith had already believed (by 1955) that Mark censored offensive material out of his gospel, some of which he thought common to Mark and John, and that there was a secrecy tradition (of esoteric mysteries and sexual immorality) extending from Mark back to Paul and Jesus, to which he finally (in early 1958) connected Clement as a witness:”

Med tanke på de våldsamt överdrivna slutsatserna, som att Stephen Carlson, Peter Jeffery och Francis Watson formar en trilogi som …

convicts Morton Smith beyond doubt as the forger of Clement’s letter, just in case you were too blind to accept the obvious after reading Carlson.

 … har jag beslutat mig för att ta upp dessa påståenden till granskning.

En av Stephen Carlsons mer “kluriga” ledtrådar har att göra med Smiths egna föreställningar kontra de i Klemensbrevet. Enligt Carlson handlar Klemensbrevet om mysterier, hemligheter och förbjuden sexualitet, alltså homosexualitet. Dessa tre faktorer anser han vara budskapet i brevet. Jag och många med mig ifrågasätter starkt den tolkningen, bland annat har jag svårt att finna några sexuella anspelningar alls däri. Och finns det inga sexuella anspelningar i brevet faller Carlsons kopplingar genast.

I vilket fall har Carlson letat i Morton Smiths texter för att kunna belägga att dessa tre områden också intresserade Morton Smith och det helst innan Smith upptäckte Klemens’ brev till Theodoros år 1958. Tanken är att visa att Smith skapade brevet och då förde fram de ideer han redan tidigare haft och gett uttryck för. Carlson säger sig också ha funnit belägg för detta. I Morton Smiths bok Tannaitic Parallels to the Gospels från 1951 kopplar Smith enligt Carlson samman Markus 4:11 (”Han sade: ’Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser”) med en text ur Mishna i Talmud, Hagigah Tannaïm 2.1, som enligt Carlson handlar om förbjudna sexuella förhållanden. Därutöver finner Carlson en artikel från 1958, The Image of God, alltså från 7 år senare, där Smith ska ha kopplat hemlighetsfullhet till samma Hagigah Tannaïm och dessutom till Klemens av Alexandria i hans bok Stromata. Så här skriver Stephen Carlson:

“The sexual innuendo that made Secret Mark such an interesting and potentially momentous find is now part of what identifies it as a modern fake, but it also does more than that—it is also Morton Smith’s own sphragis that declares his authorship by alluding to his previous works. The climax of the nocturnal initiation of Secret Mark contains a juxtaposition of Mark 4:11 and a sexual practice forbidden in Jewish law (Lev 18:22, 20:13) and is embedded in a letter by Clement of Alexandria exhorting secrecy. These elements had already been connected to each other in Smith’s publications before the summer of 1958.” (Stephen Carlson, The Gospel Hoax, s. 71)

Därigenom anser Carlson att kopplingen mellan Klemensbrevet och Smith är gjord.

I en artikel från april i år, Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, spinner professorn i teologi och religion vid universitet i Durham, Francis Watson, vidare på Carlsons spår. Han skriver bland annat att Morton Smith 1952 visade intresse för Markusevangeliet genom en kommentar till Vincent Taylors kommentar till Markusevangeliet. Detta ska enligt Watson visa att Smith hade nödig kunskap om Markusevangeliets komposition för att kunna förfalska brevet. Enligt Watson hade Smith år 1955 skrivit också en fientlig recension av Taylors verk, där han framkastat möjligheten att Markus kan ha censurerat sådant material som han fann problematiskt, vilket då skulle stämma överens med det som påstås i Klemensbrevet. Där sägs ju Markus ha skrivit två evangelier, ett för folket och ett för de utvalda. Markus var enligt Smith:

“remote from the historical situation [of Jesus’ ministry], his interests were those of the Church of his day, and whatever did not serve those interests—e.g. whatever historical framework his sources may have contained—was just what he would leave out as uninteresting, even if he did not deliberately censor it.”

Watsons påstående att “Smith envisages the possibility that Mark may have ‘deliberately censored’ material in his sources that he finds problematic” motsägs dock av det citat han ger, där Smith faktiskt bara säger att Markus kan ha utelämnat sådant som han fann ointressant eller av ringa intresse för hans kyrka och att i så fall han INTE medvetet har censurerat något.

Watson repeterar också Carlsons påståenden genom att åberopa Smiths artikel från 1958, där Smith enligt Watson citerar Klemens som vittne till en hemlig tradition. Smith har i fotnoterna med bland annat m Hagigah 2:1 och Klemens, Stromateis, i.1.13–14.

I artikeln Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith, Harvard Theological Review 99:0303, 291-327, som jag i detta inlägg i hög grad förlitar mig på, skriver Scott G. Brown att förutsättningen för att Carlsons argument ska gälla är att Hagigah 2:1 och Klemensbrevet 1:12 handlar om förbjudna sexuella relationer och att Smith avsåg att göra denna koppling i sin avhandling. I annat fall råkade Hagigah 2.1 bara vara något han nämnde en gång i samma textomgivning som Mark 4:11–12 och igen några år senare i samband med att han nämnde Klemens ovilja att skriva ner hemlig undervisning. Jag tänker här inte beröra frågan om de påstådda sexuella relationerna i Klemensbrevet utan nöja mig med att konstatera att inget alls sägs om något sexuellt i brevet. Jag får i så fall ta upp den saken i ett annat inlägg.

Frågan som gäller är därför: Har den koppling som Carlson säger sig ha funnit mellan Hagigah 2.1 och Mark 4:11–12 i Smiths verk något samband med förbjudna sexuella relationer? Låt oss nu se vad Smith egentligen skrev:

Further, I think the passage in Sifre on Deut. to have been based on the fact that an important part of primitive Christianity was a secret doctrine which was revealed only to trusted members. Such a doctrine is suggested by the words put in the mouth of Jesus, speaking to his disciples: “To you is given the mystery of the kingdom of God, but to those outside all things are in parables, that they may surely see and not perceive,” etc. And Paul himself wrote in 1 Cor. 2.1–6 “and I, coming to you, brethren, came not proclaiming the testimony of God in lofty words or wisdom . . . that your faith might not be in the wisdom of men, but in the power of God. But we speak wisdom among the perfect, and a wisdom not of this age . . . but we speak the wisdom of God in a mystery.” A similar distinction was recognized by the Tannaïm between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching, as we learn from Hagigah T 2.1 (233): “The (passages of the Old Testament dealing with) forbidden sexual relationships are not to be expounded to three (at a time,) but may be expounded to two; and the account of creation not to two, but it may be expounded to a single hearer; and (Ezekiel’s vision of) the chariot may not be expounded to a single hearer unless he be learned in the Law and of good understanding.” (Morton Smith, Tannaitic Parallels to the Gospels, 1951, s. 155–156)

Vad Smith argumenterar för i detta stycke är att såväl de kristna som de rabbiner som sammanställde Mishna, gjorde skillnad på esoterisk (inre) och exoterisk (yttre) undervisning. ”A similar distinction [som den som de kristna gjorde] was recognized by the Tannaïm”. Som namnet på hans bok antyder ville Smith visa på paralleller mellan rabbinska (Tannaic) och evangeliska föreställningar och i detta fall handlar det om att de båda gör skillnad på inre och yttre undervisning. För att belägga sitt påstående om att så sker i NT citerar Smith 1 Kor 2-6 och Mark 4:11–12. För att belägga sitt påstående om att också rabbinerna gör denna skillnad citerar Smith ur T. Hagigah.

I Stephen Carlsons citat av passagen ovan klippte han av den strax efter att ”forbidden sexual relationships” nämns och fick det därmed att framstå som detta med sexualiteten hade något direkt med det föregående om skillnaden mellan esoterisk och exoterisk undervisning att göra. I Carlsons citat saknades uppgifterna som följer om skapelseberättelsen och Hesekiels vision av vagnen, vilken är att betrakta som Guds tron. Men det är dessa sistnämnda detaljer som utgör det bevis Smith eftersöker för att påvisa skillnaden mellan det esoteriska och exoteriska. Just skapelsen och Hesekiels vision av Gud utgör gudomens största hemlighet. Därmed har Smith belagt det han vill ha belagt.

Att ”passagerna i GT som handlar om förbjuden kärlek” (de som uppräknas i framför allt 3 Mosebok, som incest, samlag under kvinnans menstruation, homosexualitet, äktenskapsbrott, etc.) råkade komma med handlade bara om att de utgjorde del av citatet och inte gärna går att plocka bort ur citatet då detta i så fall kan te sig obegripligt.

Men för Smith saknar den förbjudna kärleken all betydelse i detta sammanhang, är inte del av hans resonemang och är ingenting som han kopplar samman med Guds mysterium. Smith gör helt enkelt ingen koppling alls mellan förbjudna sexuella relationer och det Guds mysterium som omtalas i Mark 4:11–12. Scott Brown skriver:

Carlson’s attempt to associate Smith’s reference to “the mystery of the kingdom of God” in Tannaitic Parallels with forbidden sexual relations makes nonsense of the fact that in the same book Smith associated possession of this mystery with increased virtue.

Det är alltså dygden och inte den sexuella relationen som Smith kopplar samman med Guds mysterium.

Det andra åberopade stycket hos Smith förekommer som sagt i hans artikel från 1958. Det lyder i Browns återgivning:

“It is upon the tree of life that God rests when he comes to the Garden of Eden—on this rabbinic, pseudepigraphic, Christian and magical texts agree. This legend, plus the fact that the tree of life is the symbol of the saint, enables us to understand the cryptic saying of Resh Laqish, ‘The patriarchs, they are the throne of God.’ We should not expect this doctrine to be developed in the preserved rabbinic material, since the teaching about the throne of God is specified as that to be kept most secret of all,* and quite possibly was not committed to writing.** However, the saying has an almost exact parallel in the common Christian expression, theophoroi pateres, of which the active and passive senses are not to be separated.”

Om man nu noga läser detta stycke där Carlson säger att Smith kopplade samman Klemens med både Mark 4:11 och T Hagigah 2.1 (The Gospel Hoax, s. 72) kan man se att Smith aldrig gjorde en sådan koppling. Den enda koppling som kan sägas finnas, finns i fotnoterna vilka lyder:

*  Hagigah 2.1 and parallels.
** Cf. Clement of Alexandria, Strom. 1.1.13–14 etc.

Notera dock att Mark 4:11 aldrig nämns. Smith jämför bara den rabbinska föreställningen om Guds tron med Klemens’ hemlighetsfullhet. Den förbjudna sexuella relationen som skulle förekomma saknas. Och handen på hjärtat, hur mycket samband uppnås av två på varandra följande fotnoter? Watson går än längre och citerar ett längre stycke ur T Hagigah (som ju Smith inte citerade) för att försöka visa att där finns en koppling till Klemens’ ”gudomliga mysterier”. Och jag säger bara, snälla ni … vad finns där för koppling att göra?

Jag kan inte se annat än att man dammsuger allt Smith har skrivit för att lyckas hitta några ord som går att tolka som att han skulle ha förfalskat Klemens’ brev till Theodoros. Men hur märkvärdigt är det att en framstående kristendomsforskare har behandlat Markusevangeliet och citerat Klemens av Alexandria några gånger? Hur märkvärdigt är det att en framstående judendomsforskare åberopat Talmud? Hur märkvärdigt är det att det en produktiv författare någon gång råkat behandla dessa ämnen i samma stycke och hur konstigt är det att två på varandra följande fotnoter berör två skilda ämnen som Hagigah och Klemens, samt att de respektive styckena berör ämnen som mysterier och hemligheter, vilket ju tekniskt sett är detsamma?

Roger Viklund, 2010-08-08