Kejsar Julianus bekräftar avsaknaden av utomkristna vittnesbörd om Jesus

Kejsar Julianus tillträdde som kejsare år 355 och från och med år 361 var han ensam härskare av Rom fram till sin död endast två år senare. Utöver att verka som kejsare av Rom var Julianus också filosof och han var den siste härskaren som samtidigt inte också var kristen. Faktum är att Julianus bekämpade kristendomen, vilken han betraktade som vidskepelse och oförnuftig. Julianus kämpade för den hedniska religionens återupprättande. Myter var för Julianus mer av en bildlig, symbolisk framställan och gudarna bara symboliska aspekter av den sanna gudomligheten. Julianus’ världsbild sammanföll på många sätt med Platons och dennes efterföljares.

Ett av Julianus’ kanske viktigaste verk är Mot galileerna, en skrift riktad mot de kristna – ett verk som tyvärr inte har överlevt. I och med att Julianus dog i strid år 363 kom denna bok att bannlysas och förstöras. Vi har emellertid delar bevarade genom att andra citerat ur verket och då främst patriark Kyrillos av Alexandria (376–444) som i sin Mot Julianus (Contra Julianum) har citerat delar av Julianus’ tre första böcker. Detta har gjort att brottstycken av Julianus’ text har kunnat återskapas och texten finns utgiven i ”Loeb Classical Library”. I en av dessa återskapade texter står att läsa följande:

”Men Jesus, vilken fick de minst värdiga av er över på sin sida, har blott varit känd till namnet i drygt tre hundra år. Och under sin livstid åstadkom han inget värt att nämna, såvida någon inte anser att det ska räknas som en mäktig prestation att bota vanskapta och blinda män och att besvärja de av onda demoner besatta i byarna Bethsaida och Bethania. Vad gäller livets renhet [the Purity of Life], vet ni inte om han så mycket som ens nämnde det. Men ni tävlar med judarna i ursinne och bitterhet, raserar tempel och altare, och ni slaktade inte bara de av oss som förblev trogna sina fäders läror, utan även män som var lika vilseledda som ni själva, kättare, eftersom de inte sörjde de döda på samma sätt som ni [gör]. Men dessa är snarare era egna förehavanden, ty ingenstans har vare sig Jesus eller Paulus förmedlat sådana påbud till er. Anledningen till detta är att de aldrig ens förväntade sig att ni en dag skulle uppnå en sådan makt som ni besitter, ty de var nöjda om de kunde förleda tjänarinnor och slavar, och genom dem kvinnor – och män som Cornelius [Apg 10] och Sergius [Apg 13:6–12]. Men om ni kan visa mig att någon av dessa män omnämns av den tidens kända författare – händelserna inträffade under Tiberius’ eller Claudius’ styre – så får ni tycka att jag talar osanning i alla frågor.” (Min översättning från engelskan)

Nu levde visserligen Julianus på 300-talet – dock vågar han sätta hela sin heder och trovärdighet på spel genom att utmana andra att åberopa ett enda vittne bland dåtidens kända författare som nämner Jesus eller Paulus. Julianus var mycket bildad och beläst och borde rimligen ha varit bekant med både Josefus och Tacitus, för att nämna några. Tydligen kände Julianus inte till att dessa båda skulle ha skrivit något om Jesus.

Detta leder till ett antal möjligheter.

1)      Josefus och Tacitus hade inte skrivit något om Jesus.

2)      De hade skrivit om Jesus men Julianus var ovetande om den saken.

3)      Julianus avsåg med kända författare från ”den tiden” en mycket snäv tidsintervall och ansåg att Josefus och Tacitus var verksamma för långt fram i tiden för att räknas med.

Det är svårt att avgöra vilket av dessa tre scenarier som är sannolikast. Julianus, så beläst och kunnig som han var, verkar i alla fall övertygad om att alla dåtidens författare underlät att skriva om Jesus eftersom hans gärningar var av så ringa betydelse. Julianus accepterar den kristna berättelsen rakt av. Han ger inget sken av att betvivla att Jesus har funnits. Men han verkar samtidigt medveten om att ingen i Jesu samtid beskrivit honom och utgår från att det berodde på att det Jesus gjorde inte var värt att omnämna. Det är väl rimligt att tro att detta sistnämnda är Julianus’ eget försök till förklaring på varför ingen nämnde Jesus och att han i likhet med övriga på 300-talet inte föreställde sig att Jesusgestalten kunde vara helt uppdiktad.

Detta yttrande av Julianus styrker åtminstone att ingen med Jesusgestalten samtida (inte ens bland de vars verk nu är förlorade) nämnde Jesus. Det stärker också att Josefus inget skrivit om Jesus, ty då borde Julianus dels ha vetat om det, dels ha tvekat att utmana andra att åberopa en känd författare från den tiden. Vi vet visserligen att Eusebios några årtionden tidigare citerat Testimonium Flavianum och sagt att Josefus skrivit stycket samt att Origenes ännu tidigare kände till en trolig interpolation hos Josefus om ”brodern till Jesus vars namn var Jakob”, men inga av dessa möjliga tillägg till Josefus’ text behöver ha förekommit i de handskrifter som Julianus hade tillgång till.

Roger Viklund, 2010-12-17

13 kommentarer

  1. bbnews said,

    18 december, 2010 den 21:42

    En undran: Finns det några sätt att avgöra vilken av flera olika handskriftslinjer som dels är äldst, dels ligger närmast originalet?

    I mina ögon är det för enkelt att resonera som så, att den handskriftslinje som innehåller den kortaste textmassan automatiskt måste vara den äldsta och/eller den som ligger närmast originalet, ty visst kan man väl tänka sig, att ett handskriftsdokument kan manipuleras både med texttillägg och textborttagning? Eller?

    Vet du något om huruvida det finns några vetenskapliga analysmetoder som används i handskriftsdateringssammanhang med syftet att försöka klarlägga vilken av flera ”konkurrerande” bevarade handskriftslinjer som sannolikt ligger närmast den ursprungliga orginaltexten?

    Eller det finns inga sådana vetenskapliga analysmetoder – som stöds av en majoritet av dateringsforskarna – att ta till? Dvs måste man som handskriftsforskare nöja sig med att med hjälp av logiska resonemang och dylikt försöka resonera sig fram till vilken bevarad text som ligger närmast originalet? Alltså i stort sett så som du gick till väga i den Josefusavhandling du lät publicera tidigare i år.

    Gilla

  2. 18 december, 2010 den 22:19

    Du har alldeles rätt i att det är alldeles för enkelt att anta att den kortare texten måste vara den trovärdigaste. Fast måste man välja och inte har några andra indikationer att gå efter torde den kortare texten som regel vara att föredra, då det är enklare att föreställa sig att en äkta text har utökats än att den har beskurits. Men båda alternativen är möjliga. Vi har ju många exempel på böcker som förekommer i olika långa versioner. Det jag genast tänker på är Apostlagärningarna som finns i två varianter. Den kortare är den som ingår i våra biblar men det finns också en text som är ca 10 % längre och har stöd i flera äldre handskrifter. Vidare förekommer Ignatios’ brev i tre olika långa utgåvor, där den mellersta blandade utgåvan som regel anses vara den äkta.

    Det finns flera sätt för att försöka utröna vad som är äkta. Man kan göra jämförelser mellan utgåvorna och av de skillnader som förekommer dra slutsatser om text är tillagd eller borttagen. Man söker stöd i handskrifter och fragment, där ålder och geografiskt område spelar in. Vidare jämför man citaten hos kyrkofäderna och andra för att se vilken text de följde. Allt detta under förutsättning att texten finns citerad och att man har äldre textfynd att jämföra med.

    Sedan behöver det inte vara så att den ena av texterna måste ligga originalet närmare. Ibland lät en författare ge ut sitt verk i flera versioner. Han (för det var nästan alltid en han) kunde skriva ett verk och låta det mångfaldigas varpå han senare omarbetade och utökade samma verk och gav ut det på nytt. Det blir då som en andra utgåva av samma verk, ungefär som min bok förekommer i två utgåvor. Man kan ju inte säga att min första utgåva är den äkta och den andra bara består av senare tillägg. I stället är det hellre så att den andra omarbetade utgåvan bättre speglar det jag vill ha sagt och på samma sätt kan det vara med äldre texter som förekommer i olika utgåvor.

    Så ibland lät författaren utöka sitt eget verk och ge ut det i inte bara två utan till och med tre eller fler utgåvor; ibland var det andra som senare utökade någon annans verk och ibland lät någon beskära en ursprunglig text. Ett exempel på en som anses ha gjort det är Markion, som (rätt eller felaktigt) anklagades för att ha beskurit Lukasevangeliet och Paulus’ brev.

    Gilla

  3. Den andre BB said,

    23 december, 2010 den 11:22

    Det vore intressant att veta hur orden ”den tidens kända författare” lyder i den (latinska?) grundtexten. De exakta orden kanske kan ge vägledning.

    Gilla

  4. Den andre BB said,

    24 december, 2010 den 11:44

    Min kommentar tycks ha försvunnit. Jag skrev att det vore intressant att veta hur grundtexten till ”den tidens kända författare” lyder, emedan detta ju kan påverka tolkningen av passagen.

    Gilla

  5. 24 december, 2010 den 13:30

    Inlägget hade hamnat i papperskorgen. Kanske är det tomten som har varit framme och städat upp? Jag ska se vad jag kan hitta när det gäller grundtexten, men inte i dag.

    Gilla

  6. 25 december, 2010 den 11:51

    Texten är grekisk och det berörda stycket lyder:

    ”ὧν εἷς ἐὰν φανῇ τῶν τηνικαῦτα γνωριζομένων ἐπιμνησθεὶς – ἐπὶ Τιβερίου γὰρ ἤτοι Κλαυδίου ταῦτα ἐγίνετο – περὶ πάντων ὅτι ψεύδομαι νομίζετε.”

    Jag fann detta vara en aning svåröversatt, kanske på grund av att texten är ”sparsmakad”. Förmodligen beror det på mina bristande kunskaper i grekiska. Inledningen borde bli något i stil med: ”Om [ni] till äventyrs får fram en vid den tiden som vi känner [eller: som är väl känd] vilken erinrar sig [dessa] …” Det du efterfrågar är ”vid den tiden”. Grekiskan har τηνικαῦτα, vilket betyder ”då” eller ”vid den tiden”. Det kan också betyda ”vid denna tid” och dessutom (fast knappast i detta sammanhang) ”under dessa omständigheter”, ”i detta fall”, etc.

    Gilla

  7. Den andre BB said,

    25 december, 2010 den 23:19

    Kan man av detta dra några slutsatser om hur lång period som avsetts?

    Gilla

  8. 25 december, 2010 den 23:25

    Nja, knappast mer än vad man kan i den svenska översättningen. Det som är oprecist uttryckt går inte att precisera.

    Gilla

  9. bbnews said,

    26 december, 2010 den 19:36

    Jag tycker att tolkningen ”sin samtids författare” ligger nära – ja rent av närmast – till hands. Dvs kejsar Julianus utmanar sina motståndare (= dem som tror på Jesus som Guds enfödde son) att plocka fram något textcitat från författare som var i stort sett samtida med Jesus och Paulus och som styrker sådant som tillskrivs Jesus och Paulus. Dvs i mina ögon synes kejsar Julianus antyda att de bevis som åberopas på Jesus’ gudomlighet etc härrör från författare som INTE var samtida med Jesus – innebärande att det finns ett glapp i historiken på så vis, att inledningsvis föreligger det inga ”bevis” alls på Jesus’ existens eller gudomlighetsanspråk (utöver Paulus och evangelierna, vilka är att se som partiska och part i målet) men så plötsligt ett par hundra år senare dyker det ena ”beviset” efter det andra upp.

    Men nu var det egentligen inte om detta jag ville tycka till. Utan om det här:

    Jag tycker att det påfallande ofta i de historiska dokument/skrifter som du åberopar, Roger, finns luddiga formuleringar. Ett faktum som leder fram till min fråga:

    Var historiker och andra lärda för 1500-2000 år sedan överlag så här luddiga i sina formuleringar? Dvs var detta den tidens sätt att formulera sig? Eller var den tidens historiker vanligtvis självutnämnda sådana, måhända historiskt intresserade men ingalunda historiskt skolade?

    Jag har svårt att tro att grekiskan och latinet i sig är språk som saknar stringens och akribi.

    Kan det helt enkelt vara så, att historiker kom den person att kallas som skrev någots eller någons historik/eftermäle oavsett om han ägde forskarkompetens eller inte?

    I så fall kan ju den tidens historiska verk och historiker ofta(st) liknas vid sådana skribenter som medverkar i moderna hembygdsföreningars årsskrifter med artiklar, vilka mer är att likna vid skrönor än vid faktakontrollerade fackartiklar. Dvs källkritik och andra metoder som skiljer på kalla/tunga/ovedersägliga/bevisade fakta och legend- eller skrönliknande information blandas hejvilt, i stort sett utan urskillning.

    Faktiskt behöver vi inte gå längre tillbaka i tiden än till Carl Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden” från 1913 ff för att hitta exempel på hur skrönor och oomkullrunkeliga fakta vävs samman till en smet, som får Edvard Matz att i en artikel i Populär historia nr 6/2001, se: http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=728 , avge följande omdöme om Grimbergs verk:

    Då och då rapporteras det om historiska omvärderingar: ”i skolan har vi fått lära oss att …”; ”nyare forskning visar att det ingalunda förhöll sig som vi trott att …”. Och nästan alltid är Carl Grimberg källan till tidigare irrläror.

    Men även i dag, sextio år efter Grimbergs död, är hans författarskap levande. Ingen 1900-talshistoriker har blivit tillnärmelsevis lika läst – och ingen har blivit så ifrågasatt.

    Den nya reviderade upplaga av huvudverket, Svenska folkets underbara öden, som kom ut 1956, blev ingen framgång, men likväl upprör den grimbergska historiesynen, och när Herman Lindquist lanseras talar man ofta om honom som ”vår tids Grimberg”.

    MIN KOMMENTAR: Då hör det ändå till saken att Carl Grimberg var en akademiskt skolad historiker. Kanske var antikens historiker snarare att likna vid glada amatörer som skrev vad de TRODDE var sant men som inte ens hade hört talas om faktakontroll och källkritik? Ja, kanske var de inte ens drivna skribenter som behärskade konsten att skriva med akribi och stringens? Och att det är därför som formuleringarna blir så luddiga och tvetydiga när vi läser dem i dag, 1500-2000 år senare?

    Jag menar lite förenklat så här: Luddigheten i formuleringarna beror inte på att texterna en gång skrevs på grekiska eller latin. Utan på att texterna skrevs av fackhistoriska och litterära dilettanter, vilka dels inte var drillade i källkritik och/eller faktakontroll och som dels skrev, som man brukar säga, hellre än bra?

    Jag erinrar mig här och nu teologen Gunnar Samuelssons doktorsavhandling ”Crucifixion in Antiquity: An Inquiry into the Background of the New Testament Terminology of Crucifixion”. Se till exempel Rogers utomordentliga sammanfattning av innehållet här: https://rogerviklund.wordpress.com/2010/08/08/korsfastning-eller-palning-%E2%80%93-det-ar-fragan/ .

    Samuelsson går i sin drygt 400 sidor långa avhandling igenom tusentals olika antika texter UTAN ATT finna några bevis på att Jesus verkligen skulle ha blivit korsfäst på en T-formad eller korsliknande avrättningsanordning.

    Det grekiska ordet ”stauros” betyder helt enkelt ”upphängningsanordning” (i neutral bemärkelse, dvs inte nödvändigtvis i form av ett T eller ett kors, likt ett +). Alltså återigen denna luddighet i ordvalet som bäddar för tolkningskonflikter om vilken sorts upphängningsanordning det egentligen är som avses (påle, T, +, Y eller dylikt).

    Bland annat åberopas texter som handlar om att även djur och frukter har spikats upp på en ”stauros”. Och inte många vill väl kalla dessa djur eller frukter ”korsfästa”? Eller?

    Så än en gång ställer jag frågan: Beror denna luddighet i formuleringssättet på att de som skrev texterna mer tillhörde kategorin ”Någon har ombetts skriva om det här till gagn för eftervärlden, men denne någon har inte valts för att han har ett hum om vad faktakontroll eller källkritik innebär utan han har snarare valts – eller kanske ansett sig själv vara utvald att ställa upp – därför att han inte behövde arbeta och slita för sin brödföda? Dvs lite grand som de som medverkar i hembygdsföreningarnas årsskrifter och delar med sig av sina minnesbilder och hågkomster därför att de råkar vara gamla och av den anledningen känner ett behov av att få dela med sig av de hörsägner och berättelser som de fick ta del av när de var små. Vilket innebär att formuleringarna inte sällan blir dubbeltydiga och att ingen tydlig rågång görs mellan skröna och fakta enär syftet är att dela med sig av sina snart utdöda (generations)erfarenheter.

    Skulle vara intressant att få ta del av dina åsikter om det dilemma jag här har försökt att måla upp, Roger. Eller för den delen Den andre BB:s åsikter härom, eftersom även han verkar vara en beläst man.

    Till sist vill jag komma med ett viktigt klargörande, så att denna min kommentar inte blir missuppfattad. Jag undvek att kalla hembygdsbokmedarbetarna för vad de oftast är, nämligen glada amatörer. Detta för att Roger själv – (i mina ögon) dumt nog – har lanserat sig som en amatör. Visst har Roger rätt i att han saknar formell akademisk utbildning i det ämne som avhandlas. Men jag vill mena att det är skillnad på amatör och amatör.

    Den glade amatören saknar som regel vetenskaplig skolning och har kanske inte ens hört talas om ord som faktakontroll och källkritik. Måhända är även Roger en glad amatör – i alla fall en amatör (= en som älskar det ämne han valt att utforska) – men beläst och kunnig är han förvisso som en professor i religionshistoria. Och viktigast av allt: Roger må sakna formell akademisk utbildning, men han vet definitivt vad faktakontroll och källkritik innebär. Gång på gång visar han här i sin blogg samt i andra artikel- och boksammanhang att han städse anstränger sig att belägga snart sagt varje (kontroversiellt) påstående. Inte för inte vimlar det av fotnoter och källhänvisningar hitan och ditan i Rogers texter, så risken att han skulle förlita sig på skrönor är högst försumbar.

    Däremot är Roger en ”jävel” på att punktera vad som verkligen är skrönor. Som till exempel den här som i Wikipedia beskrivs på följande vis:

    Kung Abgar led av spetälska och hans läkare kunde inte bota honom. Han hade hört berättas om en vis man i Palestina (Jesus) och att denne hade verksamma botemedel mot sjukdomar.

    [Kung Abgar] skickade [därför] en delegation med ett brev till Jesus och inbjöd honom till Edessa för att bota honom.

    Jesus svarade att han inte kunde komma till Edessa, då han hade andra uppdrag [som var viktigare för honom att utföra]. Men han sände en av sina anhängare, Taddaeus (Mor Addai) och denna botade kung Abgar som till följd [därav] omvändes till kristendom.

    Hans rike Edessa blev senare ryktbar för denna händelse och för innehavet av de nämnda brev som utväxlades mellan Abgar och Jesus. Besökare från nästan alla kristna länder kom till Edessa för att se breven och kanske få en avskrift av dem.

    Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Edessa

    Vem tror på denna så uppenbara skröna i dag? Dock hör det till saken att denna berättelse/händelse finns beskriven i historikern (?) och kyrkofadern Eusebios av Caesarea i dennes ”Kyrkohistoria” (I.13; II.1) från 300-talet vt. Och det är uppenbart att för Eusebios är alltihop SANT in i varenda detyalj och bokstav. Inte ett uns av ifrågasättande står att finna i hans återgivning av denna så uppenbart påhittade berättelse.

    Med andra ord: Eusebios skulle ha blivit en utmärkt medarbetare i hembygdsföreningarnas årsskrifter, ifall han hade levt i dag. Han skulle ha varit en välkommen i olika hembygdsföreningars årsskrifter där fakta och fiktion blandas urskillningslöst.

    Gilla

  10. 26 december, 2010 den 21:16

    Jag läste Richard Carrier någonstans (som jag nu inte har en aning om var det var), där han sade att moderna historiker mer eller mindre förkastat de äldre historikernas verk och metoder. Och med äldre ansåg han de verk som skrivits fram till för bara några årtionden sedan eller i varje fall till för något halvt århundrade sedan (ungefär så minns jag det nu i efterhand). Han menade att dessa verk visserligen ofta innehöll värdefull information ur primärkällor men att den äldre metoden med att förlita sig på sekundärkällor och äldre kolleger i grunden var otillförlitlig. Dagens historiker går till primärkällorna för att själva bedöma sanningshalten och försöker undvika att förlita sig på sina äldre kollegers bedömningar. Att detta verkligen är sant betvivlar jag och jag vet inte i vilken utsträckning och hur många som verkligen är så kritiska, men det besvarar något din fundering om dåtidens historieskrivning. Den var inte på långa vägar som man skulle önska sig och många förmedlar mer av berättande än självständig analys. Det är också så man får bedöma källorna. De äldre historieverken är en sammanställning av berättelser som nått ”historikerna” på olika vägar, där man ofta bara plagierar en äldre källa och där riktiga uppgifter blandas med rena skrönor. Man måste givetvis ta del av den information som ges men man behöver för den skull inte betrakta denna information som sanning. Och jag håller nog med Carrier om den låga kvaliteten på många historieverk från 1900-talet. Ofta läser man långa stycken med rent ”berättande” där ett otal av den kristna historiens ”dogmer” mer eller mindre obestyrkt förmedlas.

    Gilla

  11. Mikael Bigert said,

    28 december, 2010 den 15:05

    Hej Roger!
    Din sida är suverän som källa till kunskap om den tidiga kristendomen. Mycket intressant att du också tar upp kejsar Julianus, en sorgligt försummad historisk gestalt.
    Julianus ifrågasatte alltså om någon samtida historiker nämnt någon Jesus av Nasaret.
    Men borde han inte haft tillgång till Eusebius ”version” av Josefus med det s k ”Testimonium Flavianum”? Där nämns ju som bekant Jesus, även om det troligen är en förfalskning.

    Gott Nytt år!

    Mikael Bigert

    Gilla

  12. 28 december, 2010 den 20:25

    Hej Mikael!

    Jo, om TF fanns i Josefus’ verk ca år 360 borde Julianus ha känt till omnämnandet. Och Eusebios återger passagen tre gånger i början av 300-talet och hävdar att Josefus skrivit den. Men efter Eusebios är det först den okände författaren som går under namnet Pseudo-Hegesippos som bevittnar TF och denne gör då detta på 370-talet, efter Justinus’ tid. Dessutom är det inte säkert att han verkligen förlitar sig på Josefus vad gäller TF. Han kan möjligen bara ha hämtat TF från Eusebios. Och är det så vete gudarna om någon alls bevittnar TF hos Josefus före den äldsta handskriften av Josefus’ Judiska fornminnen som innehåller TF (Codex Ambrosianus [Mediolanensis] F. 128 superior) från tiohundratalet. Alla övriga (vad jag kan erinra mig) förefaller återge TF från Eusebios och inte från Josefus.

    Så är det så att TF infogades hos Josefus först efter att Eusebios återgivit (och måhända skapat) passagen finns ingen garanti för att den handskrift som Julianus kände till hade utökats med TF.

    Gilla

  13. bbnews said,

    28 december, 2010 den 22:22

    Ständigt denne Ville Vessla – som Ture Sventon plägade säga.

    Fast vi bör byta ut Ville Vessla i meningen ovan mot Eusebios av Caesarea och Ture Sventon mot mig.

    Mikael Bigerts undran fick mig att läsa på om denne Eusebios i Wikipedia, se: http://en.wikipedia.org/wiki/Eusebius_of_Caesarea .

    Vad sägs i den långa uppslagsverksartikeln om denne gudsman? Låt mig citera några valda meningar:

    1) Notwithstanding the great influence of his works on others, Eusebius was not himself a great historian. (Källa till omdömet anges!)

    2) Nor was he always critical about the material that he reproduces; he includes in the Ecclesiastical History letters supplied to him by a Syriac source purporting to be written back and forth between King Abgar and Jesus.(Källa tilol omdömet anges!)

    3) Edward Gibbon (18th century historian) dismissed his testimony on the number of martyrs and impugned his honesty… (Källan är alltså Gibbon.)

    4) When his own honesty was challenged by his contemporaries, Gibbon appealed to the chapter heading—not the text—in Eusebius’ Praeparatio evangelica (xii, 31), which says how fictions (pseudos)—which Gibbon rendered ‘falsehoods’—may be a ”medicine”, which may be ”lawful and fitting” to use. (Källor finns i Wikipediaartikeln. Enligt vad som står här i pkt 4 ska Eusebios alltså ha konstaterat, att ihopdiktning av fakta och/eller skarvning av fakta kan vara en bra ”medicin” att använda emellanåt OCH att den metoden kan ses som både rättmätig och lämplig/passande att använda.)

    5) Jacob Burckhardt (19th century cultural historian) dismissed Eusebus as ”the first thoroughly dishonest historian of antiquity”. (Källan är alltså Burckhardt själv.)

    Men Wikipediaartikeln tar även upp sådana omdömen om Eusebios som försvarar hans insatser som historiker och gudsman. Till exempel:

    6) With reference to Gibbon’s comments, Joseph Barber Lightfoot (late 19th century theologian and former Bishop of Durham) pointed out that Eusebius’ statements indicate his honesty in stating what he was not going to discuss, and also his limitations as a historian in not including such material. He also discusses the question of accuracy. ”The manner in which Eusebius deals with his very numerous quotations elsewhere, where we can test his honesty, is a sufficient vindication against this unjust charge.” (Källan är förstås Lightfoot.)

    Men samme Lightyfoot kastar samtidigt in en brasklapp:

    7) Lightfoot also notes that Eusebius cannot always be relied on: ”A far more serious drawback to his value as a historian is the loose and uncritical spirit in which he sometimes deals with his materials. This shews itself in diverse ways. He is not always to be trusted in his discrimination of genuine and spurious documents.” (Källan är förstås än en gång Lightfoot.)

    8 ) In Church History (Vol. 59, 1990), Michael J. Hollerich (assistant professor at the Jesuit Santa Clara University, California) replies to Burckhardt’s criticism of Eusebius, that ”Eusebius has been an inviting target for students of the Constantinian era. At one time or another they have characterized him as a political propagandist, a good courtier, the shrewd and worldly adviser of the Emperor Constantine, the great publicist of the first Christian emperor, the first in a long succession of ecclesiastical politicians, the herald of Byzantinism, a political theologian, a political metaphysician, and a caesaropapist. It is obvious that these are not, in the main, neutral descriptions. Much traditional scholarship, sometimes with barely suppressed disdain, has regarded Eusebius as one who risked his orthodoxy and perhaps his character because of his zeal for the Constantinian establishment.” Hollerich concludes that ”… the standard assessment has exaggerated the importance of political themes and political motives in Eusebius’s life and writings and has failed to do justice to him as a churchman and a scholar”. (Källan anges i den inledande meningen i denna pkt 8.)

    Jag tycker att inte minst pkt 8 slår fast att Eusebios drevs av både politiska och religiösa agendor.

    Och jag finner att med den här sortens omdömen och ”betyg” (i alla de åtta punkterna ovan) avgivna av diverse andra historiker ger fog för misstanken att Eusebios med sina mer eller mindre dolda agendor var en usel fackhistoriker.

    Jag erinrar mig just nu två latinska citat vilka visserligen inte tillskrivs Eusebios men som ändå på något vis sammanfattar honom och hans gärning som historiker i ett, som man säger, nötskal:

    Cui licitus est finis, etiam licent media. Vilket brukar översättas med: För den som har ett lovligt ändamål är också medlen lovliga. (Eller lite slarvigare: Ändamålet helgar medlen.)

    Samt: Ad maiorem Dei gloriam. Med betydelsen: Till Guds allt större ära.

    Det är min uppfattning att Eusebios’ författarskap i hög grad synes bygga på dessa båda citat, även om han alltså inte är upphovsmannen till dem.

    Om nu Eusebios själv är oskyldig till TF-passagens införande, faller det sig ganska naturligt, åtminstone i mina ögon, att tänka sig att efterföljare till Eusebios är av samma skrot och korn som han, dvs att de nog kan tänkas ha resonerat som så, att införandet av ytterligare en halv- eller hellögn i Eusebios’ verk gör väl varken från eller till.

    Jag menar således att principen ”Sådan herre, sådan hund” är tillämplig i detta sammanhang. Så även om Eusebios själv kanske skulle vara oskyldig till TF-tillägget, vilket inte synes orimligt med tanke på att kejsar Julianus inte verkar känna till denna passage, är det både lätt och rimligt att tänka sig att andra kristna ”vapendragare” i Eusebios’ anda kunde fixa till och åstadkomma ännu en (hel)lögn (genom att lägga till TF-passagen) ity att Eusebios säkerligen inte var ensam vid denna tid om den här sortens ohederliga arbetsmetoder.

    Reliktillverkning ”på löpande band” är en annan sida av samma mynt, något som jag menar ytterligare styrker mitt resonemang här ovan i denna kommentar.

    För att sammanfatta min ståndpunkt: Allt mynnar ut i slutsatsen, att kejsar Julianus, Apostaten kallad, rimligen måste ha känt till TF-passagen, ifall den hade funnits medtagen i de handskrifter som han eller hans anhängare fick/gavs chansen att ta del av. Blind var han inte! I alla fall inte enligt Wikipediaartikeln om honom, se: http://en.wikipedia.org/wiki/Julian_the_Apostate

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: