Jobjorn Boman versus Richard Carrier on the subject of Thallus on Jesus

9 juli, 2013 den 15:46 (ENGLISH POSTS, Jobjorn Boman, Julius Africanus, Richard Carrier, Thallos)

I intend to discuss two recent articles on the subject of Thallus on Jesus. Richard Carrier, in “Thallus and the Darkness at Christ’s Death,” Journal of Greco-Roman Christianity and Judaism 8 (2011-2012), 185-91, argues that Thallus did not mention Jesus and that this is proven by Eusebius who actually quotes him. In response to Carrier’s article, Jobjorn Boman wrote “Comments on Carrier: Is Thallus Actually Quoted by Eusebius?”, which was published in Liber Annuus 62 (2012), Jerusalem 2013, pp. 319-25. Boman agrees with Carrier that Thallus did not mention Jesus at all, but reaches that conclusion from a different angle.

Having discussed this with Boman for a long time (many years actually); having evaluated Carrier’s article and proofread and commented upon Boman’s article in its coming into being, I think it is now time for me to present both views. I begin with Carrier’s article, as it was published first.

Carrier begins his article this way:

“It is commonly claimed that a chronologer named Thallus, writing shortly after 52 CE, mentioned the crucifixion of Jesus and the noontime darkness surrounding it (which reportedly eclipsed the whole world for three hours), and attempted to explain it as an ordinary solar eclipse. But this is not a credible interpretation of the evidence. A stronger case can be made that we actually have a direct quotation of what Thallus said, and it does not mention Jesus.” (185)

Boman summarizes Carrier’s argument thus:

“Richard Carrier argues, amongst other things, that Thallus was actually quoted by Eusebius of Caesarea, and thus that modern scholarship possesses the exact words of Thallus – words which do not contain any reference to Jesus Christ or Christianity.”

Thallus’ work is lost, and so is our knowledge of when he lived, other than that he was active before c. 180 CE (when Theophilus of Antioch referred to him in his Apology to Autolycus). The one, who is supposed to have said that Thallus (or in Greek: Thallos) mentioned the crucifixion of Jesus, is the Christian historian Julius Africanus in the early 3rd century CE. But also Africanus’ work is missing, so his saying is in turn rendered by George Syncellus writing in the early ninth century. In Syncellus’ version, Africanus had written the following regarding the “Gospel’s” view of the darkness that fell over the world:

“Thallus calls this darkness an eclipse of the sun in the third book of his Histories, without reason it seems to me. For the Hebrews celebrate the passover on the 14th day, reckoning by the lunar calendar, and the events concerning the savior all occurred before the first day of the Passover. But an eclipse of the sun happens when the moon creeps under the sun, and this is impossible at any other time but between the first day of the moon’s waxing and the day before that, when the new moon begins. So how are we to believe that an eclipse happened when the moon was diametrically opposite the sun?”

Now, Carrier believes that Thallus never wrote such a thing and that Eusebius actually quotes Thallus verbatim on this issue and thereby proves that to be the case.

Carrier emphasizes that Syncellus/Africanus does not say that Thallus mentioned Jesus, only that Thallus would have called the darkness that happened at Jesus’ death an eclipse of the sun – which just as easily could be interpreted as if Thallus mentioned an eclipse and Africanus thought that it was that one which occurred when Jesus hung on the cross.

In dating Thallus, Carrier rejects the information on this given by Eusebius in his Chronicle. The relevant information in that book is preserved in only an Armenian translation and there Eusebius says that Thallus dealt with events up until the 167th Olympiad, which ended in 109 BCE, more than a century before the time of Christ. Since Thallus probably would have written about later events, had he been writing in the first or second century CE, Eusebius seems to suggest that he was writing ca 100 BCE. This would then indicate that Thallus could not have written about a solar eclipse in the time of Christ, long after Thallus’ own death.

Carrier therefore suggests (like many others before him) that the Armenian text was corrupted and that the original read something else. Carrier does not think that Africanus would have made such a mistake as to believe that Thallus mentioned the darkness at Jesus’ death, if Thallus in fact lived much earlier. But unlike many Christian apologetics, Carrier does not suggest that Eusebius instead originally wrote the 207th Olympiad, which ended in 52 CE and that Thallus thereby would be giving the earliest testimony to Jesus. Instead Carrier makes a point that Eusebius just as easily could have written the 217th Olympiad ending in 92 CE, the 227th Olympiad ending in 132 CE or the 237th Olympiad ending in 172 CE.

But as I have shown in this Swedish blog post: https://rogerviklund.wordpress.com/2010/12/09/thallos-och-flegon-som-jesusvittnen-del-3-%E2%80%93-den-167e-207e-eller-217e-olympiaden/, such a mistake could not easily be explained. In short, the mistake must either have been made in the original Greek or in the translation into Armenian. In Armenian the 167th Olympiad would be Ճերորդ Կերորդ Էերորդ (hundredth, sixtieth, seventh), i.e the initials ՃԿԷ = 100 + 60 + 7. The 207th is then Մերորդ Էերորդ, i.e. the initials ՄԷ = 200 + 7 and the 217th is Մերորդ Ժերորդ Էերորդ, i.e the initials ՄԺԷ = 200 + 10 + 7, and so on. In either case you must suppose two mistakes. If the mistake was made in Greek, 167 would be ρξζ, 207 would be σζ and 217 σιζ. Here as well we would have to suppose two mistakes. In fact, it would be as likely as if our 207, 217, 227 etc, would be rendered as 167 by mistake. Carrier is of course right in that if the original did not say 167 ­– it could as easily have said 217, 227, 237 as 207. But the fact is that such an error is rather unlikely to be made and is in fact suggested simply because Thallus otherwise would have died long before he could have reported about the darkness at Jesus’ crucifixion.

As I said earlier, Carrier thinks that Eusebius actually quotes Thallus. In his Chronicle Eusebius do quote a certain Phlegon, seemingly verbatim. This same Phlegon is also mentioned by Africanus, where also he is said to be witnessing the darkness that befell the earth when Jesus died. He should even have stated that the darkness occurred “in the time of Tiberius Caesar, during the full moon, a full eclipse of the sun happened, from the sixth hour until the ninth.” But in Eusebius’ quotation, Phlegon says nothing like this, but instead:

“Now, in the fourth year of the 202nd Olympiad [32 CE], a great eclipse of the sun occurred at the sixth hour [i.e. noon] that excelled every other before it, turning the day into such darkness of night that the stars could be seen in heaven, and the earth moved in Bithynia, toppling many buildings in the city of Nicaea [modern days İznik]”.

As can be seen Phlegon only mentions a solar eclipse which obviously was seen in Bithynia and an earth quake also in Bithynia, but not necessarily occurring at the same time. It happened at the sixth hour – but did of course not last until the ninth. As we nowadays can calculate the exact time when solar eclipses historically have occurred, we can tell that there was no total solar eclipse in Palestine anytime during the period of Pilate, and of course there has never been a solar eclipse at the Jewish Passover, as solar eclipses cannot occur during that festival.

But we now know when the only possible solar eclipse reported by Phlegon took place. Phlegon supposedly should have said that it occurred in the fourth year of the 202nd Olympiad. This Olympiad (the four years between the games) lasted from 28/29 to 32 CE and the fourth year should accordingly mean 32 CE. But there was only one total solar eclipse in this part of the world that would fit Phlegon’s description, and this solar eclipse happened on November 24, 29 CE along a corridor passing across Bithynia.

bithynien2

All calculations are from NASA’s Eclipse Web Site.

Only between the blue lines did the moon totally cover the sun; just for a few seconds close to the edges while the eclipse would have lasted a couple of minutes in the centre near the orange line. The sun would only have been partially darkened in Palestine and even if there was an earthquake in Bithynia, no one in Jerusalem would have noticed it; being 1080 km away. I have written more about this in the Swedish blog post Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4 – Solförmörkelsen.

Anyway, before Eusebius quotes Phlegon, he seemingly refers to [an]other source[s] and with the already cited part above, the passage goes like this:

“Jesus Christ, according to the prophecies which had been foretold, underwent his passion in the 18th year of Tiberius [32 CE]. Also at that time in other Greek compendiums we find an event recorded in these words: ‘the sun was eclipsed, Bithynia was struck by an earthquake, and in the city of Nicaea many buildings fell’”. All these things happened to occur during the Lord’s passion. In fact, Phlegon, too, a distinguished reckoner of Olympiads, wrote more on these events in his 13th book, saying this: ‘Now, in the fourth year of the 202nd Olympiad [32 CE], a great eclipse of the sun occurred at the sixth hour [i.e. noon] that excelled every other before it, turning the day into such darkness of night that the stars could be seen in heaven, and the earth moved in Bithynia, toppling many buildings in the city of Nicaea’”.

It is in these “other Greek compendiums” that Thallus is hidden, according to Carrier’s theory. He gives two major reasons for believing this.

First, the Greek for “other” is allos (ἄλλος) and Thallus’ Greek name was Thallos (θαλλοσ). Hence, the original θαλλοῦ (Thallou) would according to this theory have been altered into ἄλλοις “since only two errors are required to alter the one to the other (the loss of a theta, and a confusion or ‘emendation’ converting an upsilon to iota-sigma”).

Second, even if Eusebius meant “other Greek compendiums”, also these must have included Thallus’ testimony, as 1) “Eusebius used a chronology of Thallus as a source, and […] it was almost certainly the very same Histories cited by Africanus”, and 2) “Eusebius would certainly have quoted Thallus here” if “Thallus mentioned the eclipse in connection with Jesus”.

The latter reason is, in my opinion, a stronger argument. But if we shall presume that Eusebios originally wrote Thallos, we have to suppose two things which by themselves are not that likely. 1) That two letters (figures) were accidentally altered into 167 and two letters (Th and u) in Thallou were dropped and two letters (o and i) were added to form the word allois. Even if Carrier is correct and it would just require the “loss of a theta, and a confusion or ‘emendation’ converting an upsilon to iota-sigma” it would still be two errors.

In Thallus: An Analysis Carrier is arguing the exact opposite to this, namely that ALLOS was not originally THALLOS in the writings of Josephus (Antiquities of the Jews 18.167). The reading Thallos is in fact an addition to the text; an addition made in the eighteenth century, changing ALLOS (other) into THALLOS, while all the manuscripts simply has ALLOS. In this case Carrier argues that “there is no good basis for this conjecture. First, the Greek actually does make sense without the added letter (it means ‘another’), and all extant early translations confirm this very reading. Second, an epitome of this passage does not give a name but instead the generic ‘someone,’ which suggests that no name was mentioned in the epitomizer’s copy.”

Even though Carrier’s theory is possible, and he is certainly right in stating that Thallus did not mention a solar eclipse at the time of Jesus’ crucifixion, the most obvious interpretation still seems to be that Eusebius wrote “167” and “other” – which is exactly what Boman suggests.

Regarding the possible Greek corruptions of the number of the Olympiads, Boman writes the following:

”However, if the text was uncorrupted in the Greek exemplar and the corruption occurred either when the text was translated into Armenian or when the Armenian text was copied, speculations regarding plausible scribal errors in Greek will not be of any use.”

One of Carrier’s arguments is that “Thallus most likely wrote in the 2nd century, since pagan notice of the Gospels is unattested before that century”. But as Boman notices, Carrier doesn’t think that Thallus was responding to any Christian claim, and then this argument falls flat. We accordingly don’t know when Thallus wrote other than the fact that he is being referred to by c. 180 CE and accordingly must have lived before that. However, this does not mean that he must have live shortly before 180 CE since nothing he is said to have written about (apart from the darkness at the death of Christ) took place in the Common Era.

So, Thallus wrote before 180 CE, and if he correctly reported of a darkness at the time of Jesus’ death, he wrote after 30 CE. But Boman says that if “it were not for Africanus’ claim regarding the crucifixion darkness, Thallus … could have been writing in the 1st century BC.” And it is quite likely that Africanus has twisted both Phlegon’s and Thallus’ statements, so how much trust should we put on Africanus for being able to date Thallus’ report? It could of course also – as I have suggested in the Swedish blog post Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6 – Är Flegon hos Africanus ett tillägg? – be that the passage on Phlegon in Africanus is a later addition. If so, Africanus has of course not twisted Phlegon’s statement.

Regarding what other Greek compendiums Eusebius could have meant if he did not think of Thallus, Boman refers to Nataniel Lardner, who suggests that Eusebius first of all meant only One Greek compendium and that this was the one by Phlegon whom he directly afterwards quotes and thereafter says:

“‘so writes the forenamed man.’ […] To me it appears exceeding manifest that Eusebius [and thus also Jerome] speaks of one writer only, meaning Phlegon the compiler of the Olympiads.”(The Works of Nathaniel Lardner, D. D.: With a Life by Dr. Kippis in ten volumes, VII, London 1838, 108.)

Boman continues:

“As Carrier himself says, the Greek could refer to one single pagan work – such as the Olympiads by Phlegon. The word “other” (ἄλλοις) could have been written by Eusebius to emphasize that there were other testimonies than the Christian”

There are two feeble arguments in Boman’s theory. One is the fact that Africanus would have been fooled to think that Thallus wrote about a darkness at the time of Jesus, if he in fact was living more than a century earlier. The other is the not so straightforward reading and obvious interpretation of Eusebius’ testimony as referring to only Phlegon. Boman calls Lardner’s theory “not improbable”, but that of course does not make it probable.

On the other hand, with Boman’s theory there is no need to suggest double alterations of both ALLOS and 167, which in both cases must presuppose two errors each. Boman’s theory deals with the text more or less as it has come down to us. Although not a fully satisfactory explanation, Boman’s suggestion “that Africanus referred to Thallus from memory … and confused him with Phlegon” involves at least fewer assumptions and we know that people often quoted from memory and that it was far from unusual that their memory failed them.

CARRIER’s and BOMAN’s comments

Carrier made some comments on Boman’s article and Boman did in turn reply to this. The exchange can be found here on Carrier’s blog and since these comments are to some degree enlightening, I will also make some comments on their comments.

Carrier’s main objection against Boman’s thesis concerns one of the objections also made by me – the not so straightforward reading of Eusebius as referring to only Phlegon. He makes three objections to that:

1)      If “other” (allois) “was written by Eusebius to emphasize that there were other testimonies than the Christian” then there has to be at least one earlier “reference to Christian testimonies” in the text – which there according to Carries isn’t. Carrier rejects Boman’s “reference to ‘prophecies’ foretelling the year of Christ’s passion”, since “one would not say ‘other’ in respect to that unless you meant other prophecies.”

2)      The second objections is linguistic, and Carrier claims that Eusebius’ εὕρομεν ἱστορούμενα κατὰ λέξιν ταῦτα (heuromen historeumena kata lexin tauta) “is an introduction of an exact quotation”. The Greek “kata lexin” is according to Carrier an idiom for “as the phrase goes”. And “κατὰ λέξιν” for sure means word for word or verbatim. So according to Carrier, this cannot “be followed by a summary or a paraphrase”, which it would have to be if Boman is correct.

3)      The third objection is also linguistic. Eusebius continues by writing: γράφει δὲ καὶ Φλέγων … (graphei de kai Phlegôn …); i.e “and also Phlegon … wrote”; adding “about these same things” and “in these words”, introducing Phlegon for the first time and directly thereafter quoting him. This suggests, according to Carrier, that the previous “other compendiums”, cannot refer to Phlegon.

Boman counters the first point, by claiming that there are indeed earlier references to Christian testimonies. He quotes the Latin translation of Jerome as this is older than the Greek excerpt in Syncellus. And in this Latin text “there is a direct reference to the Christian Gospels just (not even 40 words) before the reference to ‘other’ testimonies.” So if we are to trust the accuracy of the older Latin text, there is indeed at least one earlier reference to Christian testimonies in the text and so, contrary to Carrier’s opinion, “other” (allois) could have been Eusebius’ way to refer to other testimonies than the Christian.

The linguistic arguments made by Carrier are though intriguing and not so easily dismissed. I.e especially the phrase “kata lexin”, which normally intrudes direct quotations. Consider for instance Clement of Alexandria as he introduces the longer “quotation” from the Secret Gospel of Mark:

ἀμέλει μετὰ τὸ· ἦσαν δὲ ἐν τῇ ὁδῷ ἀναβαίνοντες εἰς Ἰεροσόλυμα· καὶ τὰ καὶ τὰ ἐξῆς ἕως· μετὰ τρεῖς ἡμέρας ἀναστήσεται· ὧδε ἐπιφέρει κατὰ λέξιν· καὶ ἔρχονται εἰς βηθανίαν …

For example, after “And they were in the road going up to Jerusalem,” and what follows, until “After three days he shall arise,” it says like this word for word: “And they are coming to Bethany …

So, we have two rivaling views leading ultimately to the same conclusion, albeit not arrived to by the same process; namely that Thallus never wrote about any darkness in connection to the death of Jesus. But of course we already knew that there was no total solar eclipse in Jerusalem at all during the time of Pilate and accordingly Thallus could not have written about any. In fact there has only been three total eclipses in Jerusalem during the last two thousand years, that is the rarity of such events. The first one occurred on December 27 in 83 CE and it lasted 1 minute and 33 seconds. The others occurred on March 10 in 601 CE and August 20 in 993 CE.

There has though been a number of partial sun eclipses in Jerusalem during the period Jesus is supposed to have been crucified; the period 26–36 CE. They were as follows:

Date Type Start Max End
06 Feb 26 CE Partial 07:24:07 08:40:37 10:08:33
26 Jan 27 CE Partial 16:35:06 17:06:20 17:07(s)
24 Nov 29 CE Partial 09:22:15 10:44:13 12:12:06
28 Apr 32 CE Partial 07:28:14 07:47:21 08:06:51
12 Sep 33 CE Partial 10:54:49 11:58:21 12:59:29
01 Sep 34 CE Partial 11:46:40 12:58:19 14:06:27

As can be seen, there were only partial solar eclipses in Jerusalem during this period (none of which would have made it dark enough), and of course none during the Jewish Passover as it always is celebrated at a time when there can be no solar eclipses.

So, who is right then, Carrier or Boman?

Carrier suggests that we in fact have the very words of Thallus reported by Eusebius and that we therefore know that he never mentioned Jesus in connection to a solar eclipse. In order to believe this we need to suppose two distortions of the text, both including double mistakes.

With Boman’s theory we do not need to suppose any alterations to this part of the text. Yet we need to understand why Eusebios would not be quoting although he specifically says he does, and I guess we also need to suppose that the part about Phlegon in Julius Africanus is a later interpolation, as it otherwise would be strange that he first calls Phlegon Thallus but in the next sentence gets it right.

Anyhow, Thallus never mentioned Jesus and accordingly is no witness to him either.

Roger Viklund, July 9, 2013

9 kommentarer

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7 – Nämner Flegon Jesus?

31 december, 2010 den 21:38 (Eusebios av Caesarea, Flegon, Hieronymus, Julius Africanus, kyrkofäder, Origenes, Thallos, utomkristna vittesbörd)

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6

Flegon (Φλέγων) av Tralles var en grekisk frigiven slav som var verksam under kejsar Hadrianus’ regeringstid (117–138 vt). Av alla hans skrifter finns endast två verk bevarade, Om mirakler och Om långlivade personer. Det verk han är mest känd för är dock det om Olympiaderna; en världskrönika som sträckte sig över 900 år från den 1:a olympiaden fram till den 229:e år 137 vt. Följaktligen skrev Flegon detta verk efter år 137. Tyvärr är verket förlorat men vissa delar finns bevarade genom att de har citerats av framför allt Eusebios i Chronicon och Georgios Synkellos i hans världskrönika samt sammanfattats kort av Fotios i Bibliotheke.

Sedan är det frågan om Flegon alls skrev de skrifter som har tillskrivits honom. Som den andre BB påpekade i en kommentar från 16/12 2010 kan det tänkas att den verklige författaren till de skrifter som utgavs i Flegons namn var självaste kejsar Hadrianus (kejsare 117–138 vt). Exempelvis står följande att läsa i den så kallade Historia Augusta:

”Hadrianus åtrådde så ett högt anseende att han till och med skrev sin egen biografi, vilken han gav till sina bildade frigivna slavar med instruktioner om att ge ut under sina egna namn. Ty i sanning sägs det att Flegons skrifter i själva verket är Hadrianus’.” (Aelius Spartianus, Historia Augusta, om Hadrianus 16:2)

Historia Augusta är namnet på en latinsk senantik kejsarberättelse. Det är en samling som uppges ha sex författare och verket avhandlar perioden 117 vt till 284 vt. Trots att Historia Augusta uppges ha skrivits ca år 300 finns starka skäl till att betvivla detta eftersom verket är fyllt av anakronismer som speglar en senare tid, inte minst språkligt. Därutöver innehåller verket klart fiktivt material med exempelvis uppenbart påhittad brevväxling. Uppgiften från Aelius Spartianus, i dennes beskrivning av Hadrianus’ gärning, om att Flegons verk i själva verket skrivits av Hadrianus, är en passage som brukar ifrågasättas.

Men att åtminstone biografin över Hadrianus skrivits av Hadrianus själv finns det ytterligare belägg för; då även i Historia Augusta:

”… utan tvärt emot Hadrianus’ önskan, som han säger i sin självbiografi.” (Aelius Spartianus, Historia Augusta, om Hadrianus 7:2)

Även Dio Cassius tycks känna till att biografin över Hadrianus i själva verket är Hadrianus’ egen självbiografi:

“[Antinous] hade dött i Egypten genom att – som Hadrianus skriver ­– drunkna i Nilen, eller som sanningen är, genom att offras.” (Dio Cassius, Romaïka 69:11:2)

Det förefaller alltså vara så att Hadrianus skrev sin egen biografi och lät andra i form av bildade frigivna slavar, som exempelvis Flegon, ge ut verket – detta tydligen för att undgå att anklagas för att ha skönmålat sin egen gärning. Och i den legendartade samlingen Historia Augusta, som visserligen synes ha genomgått senare redigeringar med tillägg, uppges att ”Flegons skrifter” (huruvida då alla skrifter avses framgår ej) skrivits av Hadrianus. Det är i vilket fall enklare att föreställa sig att Hadrianus skrivit sin egen biografi och låtit Flegon posera som författare till denna, än att han gjort detsamma med verket om Olympiaderna.

När nu Olympiaderna inte finns bevarade blir det av intresse att ta del av vad andra har skrivit om Flegon och jag återger dessa omnämnanden i kronologisk ordning i min översättning till svenska.

JULIUS AFRICANUS, ca år 220

Julius Africanus anser det vara grundlöst och märkligt hur denne Thallos kan vara så dum att han tror att det mörker Herren Gud lät falla över hela jorden under tre timmars tid skulle vara något så simpelt som en vanlig solförmörkelse. Det måste Thallos väl förstå att det inte kan ha varit en solförmörkelse, då sådana aldrig inträffar under den judiska påsken och dessutom aldrig varar i tre timmar. Men vi har inget citat av det Thallos ska ha skrivit och han behöver bara ha skrivit att det inträffade en mäktig solförmörkelse och i Tiberius’ 18:e år en jordbävning som välte husen i Nicaea med omnejd (och dit hör säkert också Jerusalem i Africanus’ föreställningsvärld).

Vissa översättningar ger att Thallos ”avfärdar” detta mörker som en solförmörkelse, men en bättre översättning torde vara att han bara ”kallar” [αποκαλει] mörkret för en solförmörkelse. Därmed går det knappast att hävda, som vissa apologeter gör, att Thallos först tagit del av de kristna uppgifterna och därefter gått i polemik mot dessa och avfärdat mörkret. Personligen ser jag att ”avfärda” – även om Africanus verkligen avsett det – ändå bara speglar Africanus’ egen uppfattning. Det räcker med att Thallos skriver om en solförmörkelse och att Africanus tolkar det som om det var det mörker som drabbade jorden vid Jesu död, för att Africanus ska ha ansett att Thallos avfärdat mörkret som en solförmörkelse.

Direkt efter att ha skrivit detta om Thallos skriver Africanus också om Flegon:

”Flegon redogör för att under Tiberius Caesars regeringstid inträffade en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen. Det är tydligt att det är denna som avses. Men vad har en solförmörkelse gemensamt med en jordbävning, med att stenar bryts sönder, med de dödas uppståndelse och en universell störning av detta slag?”

Nu är frågan om Flegon verkligen skrev att det ”inträffade en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen” under Tiberius Caesars regeringstid? Låt oss börja med att skärskåda Origenes.

ORIGENES, ca år 250

”Flegon – i den trettonde eller fjortonde boken av sina krönikor tror jag – inte endast tillskrev Christos en kännedom om framtida händelser (fastän han förväxlade vissa saker som hänvisar till Petrus som om de avsåg Jesus) utan också vittnade om att det han [Jesus] förutsagt inträffade. (Origenes, Mot Kelsos 2:14)

Flegons ”krönikor ”utgör sannolikt samma verk som det om olympiaderna. Fotios benämner nämligen verket: ”Samling av krönikor och förteckning över olympiska segrare av Flegon” (Fotios, Bibliotheke 97). I sig utgör detta yttrande av Origenes ett unikt bevittnade av något som inte förekommer någon annanstans. Man måste fråga sig om Origenes blandar samman Flegon med någon annan, eller helt enkelt fabulerar, alternativt missminner sig? Ett annat alternativ är att kristna har interpolerat Flegon med kristet material som gäller kännedom om framtida händelser. Earl Doherty (Jesus: Neither God Nor Man, s. 650f) föreslår att Flegons verk redan på Origenes’ tid kan ha interpolerats av kristna; allrahelst som Africanus tidigare synes förorda att Flegon har skrivit något som han rimligen inte har skrivit. Ty hur kan det komma sig att Flegon (eller då möjligen Hadrianus) har tillskrivit Christos en kännedom om framtida händelser som också inträffade och dessutom tillskrev Jesus vissa saker som enligt Origenes gällde Petrus, och att ingen annan kristen har hört talas om den saken? Detta gäller exempelvis Eusebios som citerar Flegons övriga uppgifter om mörkret. Skulle verkligen han och alla andra ha underlåtit att berätta om något så uppseendeväckande? Patriarken Fotios som redogör för Flegons verk om olympiaderna och som tar varje tillfälle som bjuds att påtala vad man skrivit om Jesus, är helt tyst om detta märkliga bevittnade som Origenes åberopar.

Tilläggas kan att även om det mot förmodan skulle ha förekommit något om Jesus hos Flegon, finns inget i det Origenes skriver som påvisar att det materialet kom från någon annan källa än från kristna själva.

Origenes nämner Flegon vid ytterligare två tillfällen i Mot Kelsos:

”Och angående solförmörkelsen under kejsar Tiberius’ regeringstid, då Jesus förefaller ha korsfästs och de stora jordbävningar inträffade, tror jag också att Flegon har skrivit i den trettonde eller fjortonde boken av sina Krönikor.” (Origenes, Mot Kelsos 2:33)

Här bevittnar Origenes samma passage hos Flegon som den Africanus redogör för. Men Origenes nämner bara att Flegon omtalat en solförmörkelse under kejsar Tiberius’ regeringstid, inte att denna förmörkelse skulle ha räckt från den sjätte till den nionde timmen eller att den skulle ha inträffat vid fullmåne. Visserligen kan Origenes inte ha citerat utan mer sammanfattat det Flegon skrev (han minns inte ens i vilken bok det var) men han skulle knappast ha utelämnat den detalj som starkast styrkte hans argument gentemot kristendomskritikern Kelsos.

Inte långt efteråt återknyter Origenes till denna passage.

”Han [Kelsos] inbillar sig också att både jordbävningen och mörkret var ett bedrägeri [τερατείαν], men angående dessa har vi på de föregående sidorna enligt bästa förmåga lagt fram vårt försvar genom att åberopa Flegons vittnesbörd, vilken berättar att dessa händelser ägde rum vid den tidpunkt då vår Frälsare led.” (Origenes, Mot Kelsos 2:59)

Men enligt Origenes’ egen tidigare redogörelse ägde dessa händelser rum under kejsar Tiberius’ regeringstid. Inget sägs att det skedde just när Jesus korsfästes och ej heller uppges var någonstans det skedde. Origenes ger alltså inte stöd för de uppgifter som förekommer hos Africanus i de senare citaten av honom hos Synkellos. Och som ska visas, förekom heller inga sådana.

Tvärtom bevittnar Origenes att den solförmörkelse som Flegon omtalar inte inträffade vid fullmåne. Detta gör Origenes i sin Kommentar till Matteus. Av den grekiska texten finns endast böckerna 10–17 bevarade, vilka behandlar motsvarande kapitel i Matteusevangeliet. Men det finns också bevarat en senare latinsk översättning som sträcker sig från den 12:e boken till den 27:e och däri nämner Origenes Flegon ytterligare en gång. Den latinska texten lyder:

“Et Phlegon quidem in Chronicis suis scripsis, in principatu Tiberii Caesaris factum, sed non significavit in luna plena hoc factum.”

I översättning borde det bli ungefär:

“Och faktiskt har Flegon i sina krönikor skrivit om en förmörkelse under kejsar Tiberius’ regeringstid, men han sa inte att det hände när månen var full.” (Origenes, Kommentar om Matteus 27:45)

Därmed har Origenes klart och tydligt slagit fast att Africanus’ påstående att Flegon skrivit om ”en fullständig solförmörkelse vid fullmåne” är osant. Flegon sade aldrig att solförmörkelsen inträffade vid fullmåne. Dock kunde kristna inte låta bli att ändra också i Origenes’ text. I ett fragment, ”Comm. Super Matt. Venetiis, 1780 (Bibliothecae Gallandianae Appendix Posthuma)”, sägs att Origenes påstod motsatsen (Edward Greswell), nämligen att solförmörkelsen inträffade just vid fullmåne. Detta visar tydligt hur man manipulerade texterna för att anpassa dem till de kristna föreställningarna och hur försiktig man därför måste vara vid bedömningen av vad en författare ursprungligen kan tänkas ha skrivit.

EUSEBIOS AV CAESAREA, ca år 320

Kyrkofader Eusebios av Caesarea citerar faktiskt Flegons redogörelse och skriver då följande i sin Chronicon med citatet från Flegon fetmarkerat:

”I enlighet med de profetior som i förväg hade förebådat honom, genomled Jesus Kristus sin pina i Tiberius’ artonde år [32 vt]. Och i ett annat grekiskt kompendium finner vi en händelse från samma tid dokumenterad med dessa ord: ’solen förmörkades och Bithynien drabbades av en jordbävning, och i staden Nicaea föll många byggnader.’ Alla dessa saker överstämmer med det som hände under Herrens lidande.  I själva verket skrev också Flegon, en framstående undersökare av olympiaderna, mer om dessa händelser i sin trettonde bok och sade detta: ’Under den 202:a olympiadens fjärde år [år 32] inträffade vid den sjätte timmen [klockan tolv på dagen] en mäktig solförmörkelse som överträffade varje tidigare. Den förvandlade dagen till ett sådan nattens mörker att stjärnorna kunde ses på himlen, och i Bithynien skälvde jorden och störtade många byggnader i staden Nicaea’ Allt detta enligt den förutnämnde mannen.”

Eusebios synes vara den ende att citera Flegon ordagrant (frånsett att då förändringar kan ha gjorts i efterhand vid kopiering av handskriften). Helt uppenbart är att Flegon inte skriver något om en tre timmar lång solförmörkelse vid fullmåne utan bara om en solförmörkelse samt om en jordbävning i Bithynien. Den enda solförmörkelse som kan komma på tal var den som inträffade år 29 (under den 202:a olympiaden och då Tiberius regerade) och som då drabbade Bithynien, men inte Palestina (se: Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4 – Solförmörkelsen). Det betyder att Flegon sannolikt skrev ”den 202:a olympiadens första (eller andra) år” och att detta senare ändrades av kristna från ”första” eller ”andra” till ”fjärde” för att få den solförmörkelse som (i verkligheten) inträffade år 29 att inträffa år 32 och därmed sammanfalla med en tid som man trodde var den då Jesus korsfästes. Den sista rödmarkerade meningen tyder också på att även den föregående beskrivningen av en solförmörkelse och av en jordbävning hos Eusebios var hämtad från Flegon: ”Allt detta enligt den förutnämnde mannen.”

Noterbart är också att enligt citatet ska solförmörkelsen ha inträffat ca klockan tolv på dagen då solen står som högst. Denna uppgift kan vara ett senare tillägg, men även om Flegon skulle ha skrivit detta, inträffade solförmörkelsen vid olika tider lokalt längs den korridor som den följde. Måhända avsåg Flegon i så fall att den inträffade klockan 12 i Nicaea. Fast om man beräknar enligt NASAs modell stämmer detta inte. Det är något krångligt att beräkna den exakta tiden då tidsuppgifterna hos NASA ges i Universell tid, UT, enligt en tidskala som baseras på jordens rotation mätt vid nollmeridianen. Jag har då försökt räkna om tiden till lokal tid med hjälp av denna tidszonkarta. I så fall skulle den lokala tiden för solförmörkelsens zenit i Nicaea vara ca 10:30. När solförmörkelsen tidigare passerade Syrien norr om Palestina var klockan ca 11:00 lokalt medan den enda gång då solförmörkelsen inträffade klockan 12 på dagen lokalt var i gränsområdet mellan Irak och Saudiarabien, strax väster om Kuwait. Alla dessa uppgifter bygger på att jag rätt har förstått hur man omvandlar UT till lokal tid.

HIERONYMUS, ca år 400

Hieronymus översatte Eusebios’ Chronicon till latin ca år 400, omarbetade den lätt och utökade den något med material fram till sin egen tid. Den ovan nämnda passagen återges med i stort sett identiskt innehåll även om en översättning aldrig medför en ordagrann återgivning. Men översättningen blir ändå i stort sett densamma som den ovanstående från den grekiska texten och jag återger den därför inte på nytt.

ÖVRIGA bevittnanden av Eusebios

Samma text av Flegon återges mer eller mindre ordagrant (utöver då hos Hieronymus) också i en grekisk bysantinsk 600-talskrönika som går under namnet Chronicon Paschale eller Den alexandrinska krönikan (då två gånger – första och andra); på latin i en 800-talskrönika av Freculf av Lisieux; av Landolfus Sagax i en 900-talskrönika vid namn Historia Romana eller Historia Miscella, samt av Anastasius Bibliothecarius på 800-talet. Men alla dessa versioner verkar vara hämtade (kopierade eller översatta) från Eusebios och inte från Flegon. (Voltaire, The Works of Voltaire, Vol. IV, Philosophical Dictionary Part 2, 1764)

JOHANNES FILOPONOS, ca år 550

Ungefär samma text återfinns hos Johannes Filoponos som skrev i mitten av 500-talet:

”Och detta mörker … nämnde också Flegon i [boken om] olympiaderna. Ty han säger att i det andra [fjärde?] året av den 202:a olympiaden inträffade en solförmörkelse av en storhet som aldrig tidigare upplevts, och att vid den sjätte timmen på dagen blev det natt så att till och med stjärnorna på himlen trädde fram. Och det är uppenbart att det var den solförmörkelse som inträffade när mästaren Kristus hängde på korset och inte en annan, som Flegon nämnde. Till att börja med eftersom han säger att en sådan förmörkelse inte var känd förr i världen … och dessutom [eftersom] det [be]visas genom själva historien om Tiberius Caesar. Ty Flegon säger att denne blev kung under det andra året av den 19[8]:e olympiaden medan förmörkelsen inträffade under det fjärde året av den 202:a olympiaden.” (Johannes Filoponos, De opificio mundi 2:21)

Johannes Filoponos hade läst Flegon och ger därför sannolikt ett från Eusebios oberoende bevittnade av det Flegon skrev. Filoponos skriver att Flegon påstår att solförmörkelsen ska ha inträffat i olympiadens andra år vilket egentligen borde innebära år 30, men med tanke på att den enda tänkbara verkliga solförmörkelsen inträffade den 24 november år 29 enligt den julianska kalendern, att Flegon inte ger ett exakt datum och måhända inte ens visste den exakta dagen, kan detta ändå vara det som Flegon ursprungligen skrev. Senare i citatet uppges solförmörkelsen ha inträffat under det fjärde året av olympiaden, och detta är samma uppgift som hos Eusebios. Detta skulle då kunna tänkas ha ”rättats”.

Utifrån detta och tidigare citat står det klart att kyrkofäderna ville koppla den solförmörkelse som Flegon rapporterat om under Tiberius’ tid till det mörker som föll vid Jesu död, men att Flegon aldrig gjorde någon sådan koppling. Det var bara Africanus (eller någon senare interpolator) som antydde att han skulle ha gjort det.

JOHANNES MALALAS, ca år 550

På 500-talet skriver Johannes Malalas följande i sin grekiska världskrönika:

”Och solen förmörkades och mörker föll över världen. Den vise atenaren Flegon skriver följande beträffande detta mörker: ’I kejsar Tiberius’ artonde regeringsår inträffade en mäktig solförmörkelse, större än de tidigare kända, och vid den sjätte timmen på dagen blev det natt så att stjärnorna framträdde.” (Citerat i The Works of Nathaniel Lardner in five volumes, Volym 4, s. 63)

Uppgiften om kejsar Tiberius’ artonde regeringsår förekommer aldrig i de andra citaten från Flegon men däremot hos Africanus och tillskrivs då Thallos, samt hos Eusebios och tillskrivs där ett annat grekiskt kompendium eller möjligen Thallos eller så Flegon (om Eusebios avser Flegon med hela citatet). Troligen bygger därför Malalas inte direkt på Flegon.

MAXIMUS, 600-talet

I sin skolion, alltså förklarande anteckning, till den förmente Dionysios Areopagita (Διονύσιος ὁ Ἀρεοπαγίτης) skriver Maximus på 600-talet följande:

”Den hedniske krönikören Flegon nämner denna förmörkelse [eklips] i samband med den 203:e olympiaden i den trettonde boken av sin Krönika, och säger att det skedde på ett ovanligt sätt; men säger inte på vilket sätt. Och vår Africanus i den femte boken av sin Krönika liksom Eusebios Pamphili i sin Krönika, nämner samma förmörkelse [eklips].” (Citerat i The Works of Nathaniel Lardner in five volumes, Volym 4, s. 63)

Man kan kanske misstänka att den 203:e är ett avskriftsfel, då citatet i övrigt följer de övriga som har 202:a.

FOTIOS, ca år 845

Patriarken av Konstantinopel, Fotios, brukar framhållas som den mest inflytelserika patriarken sedan Johannes Chrysostomos. Fotios skrev ett omfattande verk som går under namnet Bibliotheke (svenska: Boksamling), vari han recenserar och sammanfattar 279 verk av olika författare, verk som han alla hade läst. Verk nummer 97 handlade om Flegon:

”Läste Samling av krönikor och förteckning över olympiska segrare av Flegon av Tralles, en av kejsar Hadrianus frigiven slav” (Fotios, Bibliotheke 97).

Sammanfattningen är för lång för att återges i denna blogg, så den som önskar får läsa den engelska texten i sin helhet här – skrolla ner till nummer 97. Som den kristne patriark Fotios var, letade han i de verk han hade läst efter omnämnanden av Jesus. Men han nämner inget om att Flegon skulle ha skrivit om Jesus. Detta kan i och för sig förklaras av att han skriver att han bara läst fram till den 177:e olympiaden, således fram till 69 fvt. Samtidigt är det svårt att tro att han inte åtminstone ögnat genom även den period då Jesus ska ha varit aktiv för att kontrollera om han skrev något om honom. Hade Flegon nämnt något om Jesus skulle Fotios knappast ha underlåtit att nämna den saken.

Som vi har sett skrev Flegon sannolikt heller inget om Jesus i samband med att han skrev om solförmörkelsen. Men Origenes tillskriver ju Flegon märkliga berättelser om Jesus och det vore underligt om Fotios skulle ha känt till sådana utan att nämna dem. Av den anledningen kan man antaga att Flegon heller aldrig skrev något om Jesus.

AGAPIUS, år 942

Och när vi kommer längre fram i tiden växer berättelsen med än mer dramatiska inslag. Detta kan vi läsa i en text skriven av den arabisk-kristne historikern Agapius som var biskop i den nordsyriska staden Hierapolis Bambyce. Han är kanske mest känd för sin krönika Kitâb al-‛unwân (Bok om titlar eller Bok om historien) som han höll på med fram till sin död 941 eller 942 vt. Däri skriver han:

”I många av filosofernas böcker har vi funnit att de hänvisar till dagen för Kristi korsfästelse och att de förundras därvid. Den första av dem är filosofen Inflātūn [Platon, sannolikt en förväxling med Flegon], vilken i det trettonde kapitlet i boken han skrivit om kungar säger: ’Under kejsar [Tiberius’] regeringstid förmörkades solen och det var natt i nio timmar och stjärnor framträdde. Och det var en stor och våldsam jordbävning i Nicaea och i alla städer runt omkring. Och märkliga saker hände.’” (Agapius, Kitab al-Unwan)

De tre timmarnas mörker har nu växt till nio timmar.

MIKAEL DEN STORE, år 1173

I Mikael den stores syriska krönika från år 1173 kan vi läsa följande:

”Flegon, en världslig filosof, har skrivit så här: ’Solen blev mörk och jorden skakade, de döda återuppstod och trädde in i Jerusalem och förbannade judarna.’ I verket som han skrev om tiden för olympiaderna sade han i den trettonde boken: ’I det fjärde året av den tredje [sic! Borde vara 202:a] olympiaden uppstod ett mörker vid den sjätte timmen på dagen, en fredag, och stjärnorna trädde fram. Nicaea och hela regionen Bithynien skakades, och många andra platser omstörtades’.” (Mikael den store, Syrisk krönika)

Nu ska Flegon också ha skrivit att ”de döda återuppstod och trädde in i Jerusalem och förbannade judarna”. Varför har då ingen före Mikael meddelat den häpnadsväckande uppgiften att en romersk krönikör på 100-talet bekräftat Jesu storhet genom att beskriva hur de döda återuppstod och gick längs Jerusalems gator förbannande judarna? I själva verket torde hela passagen om att ”solen blev mörk och jorden skakade, de döda återuppstod och trädde in i Jerusalem och förbannade judarna” vara en parafras på evangelieberättelsen parad med den verkliga uppgiften (som han korrekt citerar) om att ”hela regionen Bithynien skakades, och många andra platser omstörtades”.

SAMMANFATTNING

Författaren till de verk som går under namnet Flegon kan ha varit den frigivna slav vid namn Flegon som påstås ha skrivit verken, eller så dennes herre, kejsar Hadrianus. Att Hadrianus lät publicera sin egen självbiografi under pseudonym i form av sina bildade frigivna slavar låter sannolikt. Mindre sannolikt är att Flegons stora världskrönika över Olympiaderna skulle ha skrivits av Hadrianus, då denne inte alls hade samma motiv för att inte själv stå som författare till detta verk.

Julius Africanus, enligt senare citat hos Synkellos, låter påskina att Flegon skulle ha beskrivit en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen och att det var den solförmörkelse som inträffade när Jesus led och dog. Men Eusebios av Caesarea citerar Flegon tillsynes ordagrant och Flegon nämner då varken att solförmörkelsen skulle ha varat i tre timmar, ha inträffat i Jerusalem eller vid fullmåne. Tidigare hade Origenes uttryckligen sagt att Flegon i varje fall inte rapporterade om en solförmörkelse vid fullmåne. I Eusebios’ citat säger Flegon att det klockan tolv på dagen någon gång år 32 inträffade en mäktig solförmörkelse och att det också (någon gång) inträffade en jordbävning i Bithynien vid Svarta havet.

Många låter på både grekiska och latin via citat eller i sammanfattning återge Flegons beskrivning av solförmörkelsen. I många fall återger de då det Eusebios har skrivit och bevittnar därmed dennes version. I andra fall verkar de bygga direkt på Flegon. Ingen enda ger stöd för den läsning som Synkellos har när han påstås citera Africanus. Däremot finns vissa avvikelser från den ”normativa” version som kan antas förekomma hos Eusebios.

Origenes hävdar att den solförmörkelse som Flegon beskriver ”ägde rum vid den tidpunkt då vår Frälsare led” samtidigt som han tidigare klargjort att den bara ägde rum ”under kejsar Tiberius’ regeringstid”, vilket inte ger stöd för något annat än att det inträffade en solförmörkelse någon gång, någonstans under en tjugotreårsperiod och att det också ska ha inträffat ett mörker vid Jesu död inom samma tidsperiod. Dessutom säger Origenes uttryckligen att den solförmörkelse som Flegon omtalar inte inträffade vid fullmåne.

På 500-talet låter Johannes Filoponos också återge det Flegon skrivit och då sannolikt direkt från Flegon. Den enda egentliga avvikelsen gentemot det Eusebios skriver är att solförmörkelsen nu ska ha inträffat år 30, vilket stämmer bättre med den enda verkliga totala solförmörkelse som kan komma på tal och som inträffade i november år 29.

Ungefär samtidigt bekräftar Johannes Malalas Eusebios’ version av Flegon, medan Maximus något senare synes ha framskjutit solförmörkelsen till nästa olympiad omfattande en fyraårsperiod.

På 800-talet låter Fotios sammanfatta Flegons verk och trots att han brukade notera allt man skrev om Jesus nämner han inget om de förmågor som Origenes i en märklig passage påstår att Flegon tillskrev Jesus. Ett århundrade senare återger också den arabisk-kristne historikern Agapius Flegons passage om solförmörkelsen och hävdar då att denne skulle ha sagt att solförmörkelsen varade i nio timmar. Än mer spektakulärt uttrycker Mikael den store saken på 1100-talet då han skriver att Flegon skulle ha sagt att de döda i samband med mörkret återuppstod och gick längs Jerusalems gator förbannande judarna. Detta är en uppenbar kristen skröna som väl Flegon visserligen skulle kunna tänkas ha hört av kristna och rapporterat om, men som med tanke på alla som åberopar Flegon knappast skulle ha förbigåtts med tystnad fram till 1100-talet.

Nu går det i vilket fall tydligt konstatera att Flegon bara rapporterade om en solförmörkelse under den 202:a olympiaden (28–32 vt) och att den enda totala solförmörkelse som förekom i medelhavsområdet under denna tid inträffade i november år 29. Alltså måste Flegon ha avsett den. Flegon skrev inget om att solförmörkelsen inträffade vid fullmåne och varade från den sjätte till den nionde timmen; ej heller kopplade han samman denna med det mörker som evangelisterna hävdar inträffade när Jesus led och dog. Det var Africanus, eller någon senare kristen som utökade handskriften i marginalen, som kopplade samman Flegons beskrivning med det kristna ansåg vara en verklig beskrivning av ett järtecken i samband med Jesu död. Flegon själv gjorde aldrig denna koppling.

Detta leder oss osökt till Africanus’ påstående att också Thallos kallar detta mörker för en solförmörkelse; ett påstående som Africanus levererar alldeles innan han felaktigt tillskriver Flegon samma uppgifter. Eftersom det är uppenbart att Africanus på ett vilseledande sätt förvrängt Flegons redogörelse för en vanlig solförmörkelse är det rimligt anta att han gjort detsamma med Thallos’ – speciellt som de båda (Thallos och Flegon) verkar ha redogjort för en verklig solförmörkelse och sådana varken kan vara i tre timmar eller infalla vid fullmåne.

Roger av Röbäck, 2010-12-31

2 kommentarer

Jesu födelse vid vintersolståndet

25 december, 2010 den 20:08 (evangelieskildringar, Hippolytos av Rom, Johannes Chrysostomos, Julius Africanus, kyrkofäder)

I alla tider (så långt vi kan blicka bakåt) har människan fascinerats av naturens mysterier – ljusets och mörkrets skiftningar, årstidernas växlingar. Innan elbelysningen kom till, var människan i stort sett hänvisad till solens ljus, antingen direkt eller indirekt genom reflexionen via månen. En natt (nästan) varhelst på jorden uppvisade samma mörker och, såvida det var klart, också en gnistrande stjärnhimmel som inte fördunklades av stadsbelysningar. Det är lätt att förstå vår fascination över himlen och främst solen, som förutom ljus också gav värme och föda genom det ljus och den värme som den skänkte växtligheten.

Årets kortaste dag benämner vi vintersolståndet. Det är den dag på året då solen på norra halvklotet står som lägst och då natten är som längst, men också den vändpunkt varefter dagarna blir längre. I dag infaller vintersolståndet enligt vår kalender antingen den 21 eller 22 december. Men vår kalender är bara den yngsta i en rad av kalendrar som olika folk har haft i olika tider.

Fester, festivaler och olika symboliska riter har ofta varit förbundna med just vintersolståndet. I den mån man förmått att beräkna dess exakta tidpunkt kan man nog utgå från att festerna också har hållits vid ungefär samma tid, om än det enligt folkens olika kalendrar kan ha skett vid olika datum.

Ett exempel på ett sådant firande är det av solguden Mithras och dennes tänkta födelse den 25 december. Solgudarna var nu i många stycken en personifiering av solen. Eller annorlunda uttryckt var själva solen i sig gudomen och denna fick olika namn i olika kulturer och kom också att tillskrivas mer eller mindre mänskliga egenskaper. När solen stod som lägst och dagen var som kortast (alltså vid vintersolståndet) visste man att vändningen var förestående. Varje år kom solen att ”födas på nytt”, ljuset att återkomma och växtligheten att återuppstå från den död den fram mot senhösten varje år genomled. Det är klart att glädjen var stor inför att den livgivande solen åter föddes och skänkte folken hopp, ljus, värme och framför allt – mat.

I denna genomgång kommer jag att bortse från de många månkalendrar som många haft, då exempelvis esseerna, och fokusera helt på solkalendrar.

I det gamla Rom hade man en kalender med endast tio månader om cirka 30 dagar var. Det innebar att det mellan den sista (december = 10) och den första (guden Mars) månaden fanns en period på ca två månaders vintervila. Men år 46 fvt införde den romerske kejsaren Julius Caesar (100–44 fvt) en ny kalender. För att korrigera fel i den tidigare kalendern lät man den nya omfatta 12 månader om sammanlagt 365 dagar samt en skottdag vart fjärde år. Den nya julianska kalendern justerades 90 dagar i förhållande till den gamla och lät det nya året börja den 1 januari. Detta innebar en klar förbättring mot tidigare försök att motverka förskjutningar över tiden.

Vintersolståndet förlades till den 24 december vilket innebär att den 25 december var den dag man räknade som ljusets återkomst. Eller, för att uttrycka mig mer exakt, kom natten mellan den 24 och 25 december att ses som solens födelse, vintersolståndets zenit. På denna dag, alltså den 25 december, hölls de kanske största hedniska festerna och man firade solens och därmed solgudarnas födelse. Det var då Mithras och andra solgudar ”föddes”. Det var då som solen föddes. Med andra ord är det inte bara Jesus som påstås ha fötts den 25 december, utan också Mithras.

Men, säger vän av ordning, vintersolståndet infaller ju inte den 25:e utan snarare den 21:a december? Denna diskrepans har enbart med de olika kalendrarna att göra. Både Mithras och Jesus föddes med solen vid vintersolståndet. De uppträder alltså båda som solgudar. Och inte bara det, de har också tolv följeslagare, vilket varje sann solgud ska ha då solen på sin resa över himlavalvet passerar zodiakens tolv stjärnbilder. Men detta är en annan historia.

Hade nu den julianska kalendern varit en exakt kalender hade vi förmodligen ännu i dag levt med denna kalender och då skulle vintersolståndet också i dag ha infallit den 24 eller 25 december (beroende på när det har varit skottår). Att så inte är fallet beror på att också den julianska kalendern var inexakt. Den nya julianska kalendern var nästan 11 minuter längre än det verkliga tropiska året. För att precisera detta ytterligare, så räknade den julianska kalendern med ett år om 365,2500 dagar medan det verkliga året uppgår till 365,2422 dagar. Skillnaden är alltså 0,0078 dagar eller 10 minuter och 41 sekunder. Det verkliga året är alltså 365 dagar, 5 timmar, 49 minuter och 19 sekunder. En skillnad på knappt 11 minuter kan synas vara marginell, och var det på sätt och vis också jämfört med de kalendrar som bara räknat med 365 dagar. Men utslaget på långa tidsepoker kan även 10 minuter och 41 sekunder ändra förhållandena. Vintersolståndet kom alltså efterhand kom att infalla allt tidigare och förskjutas en hel dag på ca 135 år (86 400 sek/641 sek = 134,79).

Ett mynt från ca år 280 föreställande kejsar Marcus Aurelius Probus med ”Sol Invictus” körande en vagn förspänd med fyra hästar.

Denna omständighet påverkade dock inte de gamle, utan de fortsatte att fira sina högtider på utsatt dag. Den stora romerska festen var saturnalia, vilken hölls mellan den 17 och den 24 december till den romerske såningsguden Saturnus’ ära (den grekiska motsvarigheten var guden Kronos). År 274 vt införde kejsar Aurelianus firandet av den ”oövervinneliga solens födelse” (natalis solis invicti) den 25 december (VIII kal. Ian., ”Natalis Invicti” – Chronograph von 354) – således vid vintersolståndet och den nya solens födelse. Fastän redan då, drygt trehundra år efter den julianska kalenderns införsel, hade kalendern förskjutits så att det egentliga vintersolståndet inföll drygt två dagar tidigare (ca 22 december). Det aurelianska firandet av solens födelse sammanföll med firandet av den romerske mysterieguden Mithras’ födelse också den 25 december.

Med åren försköts den julianska kalendern än mer, och mot slutet av 1500-talet misstämde den med tolv dagar mot vad som gällt när den ursprungligen infördes. Vintersolståndet inföll således den 12 (eller ibland 11) december. På grund av denna förskjutning beslöt man att inte bara korrigera tidsförskjutningen utan också att ersätta den gamla kalendern med en mer exakt kalender. Därför lät påven Gregorius XIII år 1582 genomföra en reform där man avlägsnade 10 dagar från den då rådande ordningen. Den julianska kalendern hade ju förskjutits hela 12 dagar (1627/135) men påven hade ingen avsikt att återställa till en ordning som den hedniske romerske kejsaren Julius Caesar hade instiftat och då vintersolståndet inföll den 24 december. För påven var i stället det första ekumeniska kyrkomötet (konciliet) i Nicaea år 325 en hörnsten till vilken han vill återknyta; ett möte då den kristna läran utformades och kristendomen under kejsar Konstantin kom att bli det romerska imperiets officiella religion; ett möte där också den ursprungliga nicaenska trosbekännelsen kom att utformas.

Påven Gregorius XIII avbildad av Lavinia Fontana

Påven Gregorius XIII avbildad av Lavinia Fontana

Med andra ord lät påven Gregorius XIII återställa till den ordning som rådde på 300-talet då den 25 december antogs som Jesu födelsedag. Detta var således en anknytning till vintersolståndet och solens födelse men eftersom det år 325 hade förlupit nästan 400 år sedan den julianska kalenderns införande hade vintersolståndet hunnit förskjutas med ca 2,5 dagar och hamna vid ca 21 eller 22 december. Denna påvens missriktade återställan döljer i dag den exakta kopplingen mellan vintersolståndet och Jesu födelsedag den 25 december.

Den ordning som skapades vid Gregorius XIII:s kalenderreform år 1582 gäller också i dag eftersom den nya kalendern har försökt ta hänsyn också till de ”bortglömda” 11 minuterna. Detta blev följden genom att man bestämde att framöver ta bort tre skottdagar vart 400:e år.

När började då kristna hävda att också Jesus föddes vid vintersolståndet 25 december? Den äldsta kända uppgiften om detta är från början av 200-talet och kommer från kyrkofader Hippolytos (ca 165–235 vt). Enligt vissa bevarade handskrifter som tros komma från hans Kommentar till Daniels bok ska Jesus ha fötts den 25 december.

“Vår Herres första ankomst, den i köttet då han föddes i Betlehem, skedde åtta dagar före den första dagen i januari, en onsdag i det fyrtioandra året av kejsar Augustus’ regeringstid, 5500 år efter Adam.” (Hippolyos av Rom, Kommentar till Daniels bok 4:23)

Åtta dagar före den första dagen i januari leder till den 25 december, då enligt dåtidens sätt att räkna både den första och sista dagen räknades med (25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 1). Nu kan denna text vara en senare interpolation. Många forskare antar att så är fallet och den äldsta handskriften (Ms A) från ca år 1000 har utöver 25 december som det datum då Jesus föddes också med den 2 april. Men en annan text från ungefär samma tid synes styrka en föreställning om 25 december som den tid då Jesus föddes. Det rör sig om Julius Sextus Africanus, vars citat om Thallos och Flegon är under pågående granskning. I några bevarade fragment av Africanus’ Chronographiai från år 221 synes Africanus ha förutsatt att själva avlelsen skedde den 25 mars (vårdagjämningen) år 5500 och med 9 månaders graviditet hamnar man på den 25 december som den dag då Jesus ska ha fötts. Då skulle den 2 april hos Hippolytos kunna avse tiden för avlelsen och (beroende på vilken kalender som användes) Jesu födelse ha satts till 25 december.

Och i en skrift från år 243 som ofta tillskrivs kyrkofader Cyprianus av Karthago sammankopplas Kristi födelse med solens födelse:

”Vilken förunderligt agerande försyn att samma dag som solen föddes … skulle Kristus födas.” (De pascha Computus, 19)

Vidare finns en kalender från 354 vt vilken innehåller ett vittnesmål från år 336 om att Jesus var född just den 25 december. Kalendern listar martyrer och den dag som tillägnas dem. Kalendern verkar ursprungligen ha sträckt sig till år 336 och senare ha utökats fram till år 354. I inledningen står följande:

“VIII Kal. Ian. Natus Christus in Betleem Judeae”

Alltså ”åttonde [före] kalendae [månadens första dag i antikens Rom] januari då Kristus föddes i Betlehem i Judeen”.  Det är alltså samma uppgift som förekommer hos Hippolytos och kanske också hos Africanus. Detta betyder att senast år 336 ärade man Kristi födelse den 25 december.

Sedan fortsätter det i rask takt allt längre fram i tiden vi kommer. Johannes Chrysostomos talar om att föreställningen om att Jesus föddes den 25 december är gammal. I en predikan hållen den 25 december år 386 och som har vidareförmedlats av biskop Theodoretos från Kyrrhos, säger han att fastän man i Antiochia endast i tio års tid firat hans födelse denna dag, har detta vidarebefordrats till dem från för länge sedan och sedan många år tillbaka. Att detta har varit känt i många år i väst och att det för länge sedan fanns en festival som var välkänd och berömd bland de som levde från Thrakien [vid Svarta havets östkust] till Gadeira [Cádiz i Spanien]. (Kurt Simmons , “Christ is born in Bethlehem!” s. 6)

“Men också vår Herre är född i månaden december … den åttonde dagen före den första dagen i januari … Men de kallar den för ’den oövervinnerliges födelsedag’. Vem i sanning är så oövervinnerlig som vår Herre …? Eller, om de säger att det är solens födelsedag, är Han rättvisans sol.” (Johannes Chrysostomos, predikan de Solst. Et Æquin)

Kyrkofader Augustinus hävdar ca år 401 att Kristus troddes ha avlats den 25 mars och föddes enligt traditionen den 25 december (De trinitate 4:5). Och är det nu någon som tror att dessa kyrkofäder bara framför fria fantasier så går att konstatera att de ofta söker stöd i skrifterna för sina antaganden, bland annat genom att beräkna Jesus födelse i förhållande till när Johannes döparen kan tänkas ha fötts. Detta är måhända fantasier, dock inte fria.

Vad jag vill ha sagt är att föreställningen om att Jesus föddes vid vintersolståndet den 25 december är gammal och går tillbaka till den äldsta tiden när man började intressera sig för den saken. I Bibeln ges aldrig någon uppgift om när han föddes och som visats i inlägget om Julevangeliet bör man heller inte anta att evangelierna förmedlar någon sanningsenlig information om den saken. Moderna försök att slå fast en tid genom att beakta att herdarna var ute på fälten och det därmed inte kan ha varit vinter (de befann sig ute mellan mars och oktober) kan därför lämnas därhän. Det finns ändå ingen sanning i berättelsen om herdarna. Men uppenbarligen kunde kyrkofäderna finna stöd hos framför allt Lukas för att Jesus föddes den 25 december, vilket visar att de antingen direkt eller indirekt kopplade Jesus samman med solen och att Jesus därigenom verkar som en solgud. Att Jesus av en ren slump skulle råka födas just den dag då solguden föds är alltför osannolikt för att betraktas som ett realistiskt scenario. Då måste man nog förutsätta att Gud haft ett finger med i spelet.

Roger Viklund, 2010-12-25

7 kommentarer

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5 – Citerar Eusebios Thallos?

11 december, 2010 den 19:24 (Eusebios av Caesarea, Flegon, Julius Africanus, kyrkofäder, Richard Carrier, Thallos, utomkristna vittesbörd)

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7

Låt oss på nytt återvända till Julius Africanus och det han enligt det tillsynes ordagranna citat som Georgios Synkellos på 800-talet återger, skrev om historikern eller krönikören Thallos – om vilken vi i övrigt vet så litet:

”Beträffande alla hans [Jesus] gärningar och hans botande av både kropp och själ, och hans undervisnings hemligheter och hans uppståndelse från de döda, har detta med full auktoritet klargjorts av hans lärjungar och av apostlarna före oss. Ett synnerligen förskräckligt mörker sänkte sig över hela världen; en jordbävning fick klipporna att rämna och många platser i både Judeen och resten av världen förstördes. I den tredje boken av sin Historia avfärdar Thallos detta mörker som en solförmörkelse. Enligt min mening är detta nonsens. Ty hebreerna firar påskhögtiden den fjortonde mån-dagen, och det som skedde med Frälsaren skedde dagen före påsk. Men en solförmörkelse inträffar [endast] när månen passerar under solen. Den enda gång när detta kan inträffa är i tidsintervallen mellan den första dagen i nymånen och den sista dagen av månen i nedan, det vill säga när de är i förening. Hur ska då en solförmörkelse förväntas inträffa när månen är nästan diametralt motsatt solen?”

Vi vet alltså inte när Thallos skrev med större noggrannhet än att det var före år 180 vt och efter år 109 fvt eller år 30 vt – alltså ett spann på antingen 289 år eller 150 år. Men Africanus påstår att Thallos i sin Historia ska ha beskrivit det synnerligen förskräckliga mörker som sänkte sig över hela världen i samband med Jesu död, fastän avfärdat det som en simpel solförmörkelse. Eller ska vi verkligen tolka Africanus som om han menar att Thallos har skrivit det? Kan Africanus inte i stället först ha beskrivit evangeliehändelsen och sedan noterat att Thallos också beskriver en solförmörkelse vilken Africanus tolkar som densamma som drabbade världen när Jesus dog? Det är bara det att Thallos i Africanus’ ögon pratar nonsens då han påstår att det rörde sig om en solförmörkelse.

Detta är den rimliga tolkningen utifrån insikten att Thallos var en historiker och han skulle därför rimligen i första hand återge historia, vilken givetvis innefattar verkliga naturhändelser och inte uppdiktade där Herren Gud ingriper och förmörkar dagen i tre timmar. Men det går även att få stöd för denna tolkning genom kyrkofader Eusebios i en passage från hans Chronicon som jag tidigare har citerat. Så här skriver Eusebios:

 

”I enlighet med de profetior som i förväg hade förebådat honom, genomled Jesus Kristus sin pina i Tiberius’ artonde år [32 vt]. Och i ett annat grekiskt kompendium finner vi en händelse från samma tid dokumenterad med dessa ord: ’solen förmörkades och Bithynien drabbades av en jordbävning, och i staden Nicaea föll många byggnader.’ Alla dessa saker överstämmer med det som hände under Herrens lidande.  I själva verket skrev också Flegon, en framstående undersökare av olympiaderna, mer om dessa händelser i sin trettonde bok och sade detta: ’Under den 202:a olympiadens fjärde år [år 32] inträffade vid den sjätte timmen [klockan tolv på dagen] en mäktig solförmörkelse som överträffade varje tidigare. Den förvandlade dagen till ett sådan nattens mörker att stjärnorna kunde ses på himlen, och i Bithynien skälvde jorden och störtade många byggnader i staden Nicaea’ Allt detta enligt den förutnämnde mannen.”

Eusebios’ Chronicon i Hieronymus’ latinska översättning från ca år 400. Handskriften är Codex Oxoniensis Bodleianus Lat. auct. T II 26, från 400-talet. Den del som svarar mot citatet är rödmarkerad och namnet Flegon är understruket.

Tillägg 2010-12-16: Jag lägger till en mening i slutet av citatet: ”Allt detta enligt den förutnämnde mannen”. Detta skulle kunna tolkas så att allt, även det som förekom ”i ett annat grekiskt kompendium” åsyftar Flegon. Se min kommentar. Slut på tillägg.

Eusebios’ grekiska verk är förlorat, men det har överlevt genom en armenisk översättning och en latinsk översättning gjord av Hieronymus. Dessutom finns vissa delar citerade på originalspråket grekiska och just detta parti återfinns hos Georgios Synkellos. I Synkellos’ påstått ordagranna återgivning av det Eusebios skrev lyder inledning på den del av texten som jag har fetmarkerat: EN ALLOIC MEN ELLHNIKOIC UPOMNHMACIN; alltså ”i ett annat grekiskt kompendium”. Tidigare har jag avhandlat möjligheten att när Eusebios nämner den 167:e olympiaden så kan han ursprungligen ha skrivit den 207:e eller den 217:e. En förändring av några få bokstäver ändrar i så fall helt innehållet i en mening.

Som ett förslag har Richard Carrier framkastat att Eusebios skulle ha skrivit EN THALLOY MEN ELLHNIKOIC UPOMNHMACIN. Detta betyder ”i Thallos’ grekiska kompendium”. Grekiskans ALLOS betyder ”en annan” och det ursprungliga THALLOY (Thallos) skulle då ha förvanskats till ALLOIC (ett annat). Det betyder att den inledande bokstaven theta transkriberat som ”TH” men på grekiska en bokstav Θ, har fallit bort. Samtidigt har den grekiska bokstaven ypsilon (Υ) ändrats till IC. Denna sistnämnda förändring är inte uppenbar att den ska ske av misstag men ändringen kan även ha skett med vilje om nu bokstaven Θ fallit bort eftersom man då försökt att grammatiskt rätta ordet ALLOS i sitt sammanhang. Ändringen måste dock ha skett tidigt eftersom den förlaga som Hieronymus använde för sin latinska översättning ca år 400 och rimligen också den förlaga som låg till grund för den armeniska översättningen inte långt därefter, båda har ”ett annat”.

Nu är ju dylika rekonstruktioner rent hypotetiska, men det finns också andra skäl till att tro att Eusebios skrev Thallos; ja till och med att tro att Eusebios avsåg Thallos även om han inte namngav honom. Först och främst är det ologiskt att Eusebios säger att dessa uppgifter förekom i ett annat grekiskt kompendium utan att namnge vilket kompendium det var. Den enda rimliga orsaken för honom att göra så vore om han inte visste vem som skrivit det. Vidare räknar faktiskt Eusebios upp Thallos som en av de källor som han bygger sin framställan på. Och slutligen stämmer uppgifterna väl med det Africanus säger att Thallos skrev. Enligt Eusebios skrev denne andre (ALLOIC) att ”solen förmörkades och Bithynien drabbades av en jordbävning, och i staden Nicaea föll många byggnader” medan Africanus beklagar sig över att ”i den tredje boken av sin Historia avfärdar Thallos (ΘΑΛΛΟΣ) detta mörker som en solförmörkelse.”

Visserligen kan Eusebios ha avsett vilken grekisk författare och grekisk skrift som helst, då många kan tänkas ha skrivit om den totala solförmörkelsen år 29. Men med tanke på att Thallos ska ha nämnt denna solförmörkelse, att Eusebios räknar upp Thallos som en av sina källor och skriver ALLOS, är det ändå troligt att det just är Thallos han avser. Och i så fall står det klart att denne Thallos aldrig nämnde Jesus vad än Africanus påstår. Ty hade Thallos skrivit något om Jesus och Eusebios hänvisat till honom och just den passagen, kan vi vara säkra på att han också skulle ha citerat Thallos. Så gjorde Eusebios i andra fall så varför skulle han då inte ha citerat Thallos? Dessutom citerar han ju faktiskt vad detta kompendium säger och där står inget om Jesus.

Som ytterligare bekräftelse på att det var Julius Africanus som tillskrev Thallos sådant som han själv inte påstått går att foga Flegon. Eusebios’ citat av Flegon innehåller inget om Jesus, ej heller att solförmörkelsen skulle ha varat i tre timmar. Ändå hävdar Julius Africanus detta, såvida nu inte kristna i efterhand ”förbättrat” hans text. Om Africanus kunde tillvita Flegon sådant han inte skrivit finns det all anledning misstänka att han gjort detsamma med Thallos. Dessutom kan en förändring från THALLOY till ALLOIC inte ses som osannolikare än en förändring från 207/217 till 167.

Roger Viklund, 2010-12-11

3 kommentarer

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4 – Solförmörkelsen

10 december, 2010 den 13:25 (Eusebios av Caesarea, Flegon, Julius Africanus, kyrkofäder, Thallos, utomkristna vittesbörd)

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7

I den text där Georgios Synkellos i början av 800-talet citerar ur Julius Africanus’ försvunna 200-talsverk Historia antyds att Thallos skulle ha beskrivit det mörker som ”sänkte sig över hela världen” i samband med Jesu död på korset. Africanus hävdar att Thallos avfärdar ”detta mörker som en solförmörkelse” och han anser det vara nonsens, emedan solförmörkelser aldrig kan inträffa vid den judiska påsken eftersom månen vid den tiden befinner sig på fel ställe för att kunna skymma solen. Vidare ska Africanus ha skrivit:

”Flegon redogör för att under Tiberius Caesars regeringstid inträffade en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen. Det är tydligt att det är denna som avses.”

Jag ämnar att framöver belysa vad Flegon och Thallos egentligen kan tänkas ha skrivit. Som det nu är har vi endast Africanus’ tolkning av det han anser att de har skrivit, eller eventuellt det som i ett senare skede tillagts Africanus av senare kopister. I detta skede vill jag emellertid belysa frågan om solförmörkelser som sådana, hur de uppkommer, när de inträffar och framför allt när och var de har inträffat. Med dagens teknik kan vi med stor noggrannhet beräkna de historiska solförmörkelserna och även förutse när och var de kommer att uppträda i framtiden. Jag har förlitat mig på de uppgifter som gratis finns tillgängliga på USA:s rymdfartsstyrelse NASA:s Eclipse Web Site.

Det är visserligen så att Africanus avfärdar uppgiften (som också förekommer i Lukasevangeliet) om att mörkret berodde på en solförmörkelse. Africanus har alldeles rätt i att solförmörkelser aldrig kan inträffa under den judiska påsken. Samtidigt hävdar Africanus att både Thallos och Flegon (eller så kan man i alla fall tolka texten) har beskrivit mörkret som en solförmörkelse och därmed rapporterat om en solförmörkelse.

Det är viktigt att inse att Thallos’ påstådda referens till solförmörkelsen vid ”Jesu död” faller redan vid första anblicken, eftersom som sagt ingen solförmörkelse kan inträffa vid den judiska påsken. Den judiska påsken infaller alltid vid fullmåne och solförmörkelser kan inte inträffa vid fullmåne eftersom månen då i förhållande till solen befinner sig på motsatt sida om jorden. Månen kan därför inte träda mellan solen och jorden och hindra solens strålar från att träffa jorden. Såvida ”Jesu död” inföll vid den judiska påsken, inträffade det aldrig någon solförmörkelse vid hans död. Redan denna första insikt borde avhålla folk från att åberopa Thallos som Jesusvittne.

Om Thallos verkligen har rapporterat om en solförmörkelse vid ”Jesu död” under den judiska påsken, hade han i så fall ingen kännedom om den solförmörkelsen, eftersom den inte kan ha inträffat. Hade han kännedom om en solförmörkelse, kan den inte ha haft något samband med ”Jesu död” vid tiden för påsken.

Under nollhundratalet (första århundradet, åren 1–99 vt) förekom totalt 248 solförmörkelser om man räknar över hela jorden. Det betyder 1 solförmörkelse ca var 5:e månad och varje år sker mellan 2 och 5 solförmörkelser. Av dessa 248 solförmörkelser var 58 totala, vilket betyder att månen skymde hela solen och det därmed blev mörkt nästan som på natten på de platser som omfattades av den totala solförmörkelsen. En sådan solförmörkelse inträffar alltså ungefär vartannat år. Den inträffar på skilda platser och medan jorden snurrar förflyttas också solförmörkelsen längs en linje som oftast är endast några mil bred men som normalt vandrar genom flera länder.

Utöver de 58 totala solförmörkelserna förekom också 75 (av de totalt 248) som är så kallat ringformiga, vilket betyder att månen visserligen ligger mitt för solen men befinner sig för långt från jorden för att täcka hela solskivan, varför denna strålar runt omkring månen och det därmed inte blir fullt så mörkt.

En total solförmörkelse kan vara olika länge, alltifrån endast i några få sekunder till över sju minuter. Men man kan uppleva att det är mörkare under ungefär en timmes tid medan månen passerar framför solen.

De återstående ca 50 procent av solförmörkelserna som uppträde på jorden var så kallade partiella, alltså månen täckte endast en del av solen. Därutöver kommer alla totala och ringformiga solförmörkelser samtidigt att vara partiella på andra platser utanför deras kärnområden.

Om det nu sker en fullständig solförmörkelse ca vartannat år betyder det inte att så sker på varje plats på jorden. Tvärtom är en fullständig solförmörkelse något mycket ovanligt och har man tur får man kanske uppleva en sådan vid ett tillfälle under sin livstid. Judeen var i detta avseende inget undantag. Den enda totala solförmörkelse som inträffade i Judeen och därmed Jerusalem under det första århundradet inträffade 27 december år 83 och den varade i 1 minut och 33 sekunder. Alla övriga solförmörkelser i Jerusalem under det första århundradet var partiella. Faktum är att därefter fram till vår tid har det endast varit två ytterligare totala solförmörkelser i Jerusalem (vad jag kunnat hitta), då 10 mars år 601 och 20 augusti år 993.

Här under följer de partiella solförmörkelser som förekom i Jerusalem under Pilatus’ tid som prefekt i Judeen åren 26–36:

Datum Typ Inledning Max Slut
06 feb år 26 Partiell 07:24:07 08:40:37 10:08:33
26 jan år 27 Partiell 16:35:06 17:06:20 17:07(s)
24 nov år 29 Partiell 09:22:15 10:44:13 12:12:06
28 apr år 32 Partiell 07:28:14 07:47:21 08:06:51
12 sep år 33 Partiell 10:54:49 11:58:21 12:59:29
01 sep år 34 Partiell 11:46:40 12:58:19 14:06:27

Som synes förekom ingen total solförmörkelse under denna tid, ej heller någon partiell solförmörkelse under den judiska påsken (vilket i och för sig är en omöjlighet). Denna infaller normalt i mars eller april och den enda partiella solförmörkelse som därmed kan komma på tal är den som inträffade 28 april år 32. Men eftersom det inträffade en solförmörkelse vid den tiden vet vi att det då inte var den 15 nisan när den judiska påsken infaller. Antingen var det ca den 30 nisan eller så nästa månadsskifte.

Noterbart är också att tabellen följer den julianska kalendern, vilken vid olika tider avviker från den gregorianska som vi använder. Dock rör det sig vid denna tid maximalt om endast några få dagars avvikelse.

I nedanstående bild återges solförmörkelserna under perioden 21 till 40 vt, alltså innefattande den tid då Jesus kan tänkas ha avrättats. De blå fälten visar de områden där man upplevde total solförmörkelse och de röda fälten återger områden där man upplevde ringformig solförmörkelse. Genom att klicka på bilden öppnas den uppförstorad i ett eget fönster och det går då också att läsa när dessa solförmörkelser inträffade.

En snabb titt ger vid handen att det under denna period endast förekommer en total (blå) solförmörkelse som ligger i närheten av Jerusalem. Därutöver förekommer också en ringformig (röd) solförmörkelse som ligger rätt långt söder om Jerusalem och som inträffade 6 februari år 26. Men för vårt vidkommande är det den totala som sågs en bit norr om Israel som är den intressanta. Det området återges i bilden inunder.

Den röda linjen återger zenit för solförmörkelsen (den plats där solförmörkelsen är mest total och samtidigt varar längst) medan de blå linjerna visar gränserna för när den totala solförmörkelsen övergår till att bli partiell. Denna solförmörkelse inträffade 24 november (enligt den julianska kalendern) år 29. Den rödbruna ringen täcker Jerusalem med omnejd, där denna solförmörkelse har synts som partiell. Det rödbruna området vid Svarta havets södra kust återger den forntida romerska provinsen Bithynien eller Bithynia et Pontus där Plinius den yngre verkade som ståthållare åren 111–113. Minns vad Julius Africanus enligt Synkellos ska ha skrivit:

”Flegon redogör för att under Tiberius Caesars regeringstid inträffade en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen. Det är tydligt att det är denna som avses.”

Faktum är att vi har andra rapporter om vad Flegon egentligen skrev, och så här skriver kyrkofader Eusebios i sin Chronicon:

”I enlighet med de profetior som i förväg hade förebådat honom, genomled Jesus Kristus sin pina i Tiberius’ artonde år [32 vt]. Och i ett annat grekiskt kompendium finner vi en händelse från samma tid dokumenterad med dessa ord: ’solen förmörkades och Bithynien drabbades av en jordbävning, och i staden Nicaea föll många byggnader.’ Alla dessa saker överstämmer med det som hände under Herrens lidande.  I själva verket skrev också Flegon, en framstående undersökare av olympiaderna, mer om dessa händelser i sin trettonde bok och sade detta: ’Under den 202:a olympiadens fjärde år [år 32] inträffade vid den sjätte timmen [klockan tolv på dagen] en mäktig solförmörkelse som överträffade varje tidigare. Den förvandlade dagen till ett sådan nattens mörker att stjärnorna kunde ses på himlen, och i Bithynien skälvde jorden och störtade många byggnader i staden Nicaea’.”

Nu kan följande iakttagelser göras:

1)      Flegon har enligt detta inte nämnt något om Jesus, såsom man kan förledas att tro av det Africanus ska ha skrivit.

2)      Solförmörkelsen ska ha inträffat år 32, men den enda totala solförmörkelse som förekommer i detta område (Bithynien) inträffade i november år 29 och var definitivt inte total i Jerusalem.

3)      Enligt Africanus skulle Flegon ha sagt att solförmörkelsen räckte från den sjätte till den nionde timmen, alltså liksom i evangelierna i tre timmar. Men i Eusebios’ citat nämner Flegon endast den sjätte timmen och han säger inget om att solförmörkelsen skulle ha pågått till den nionde timmen.

4)      Jordbävningen drabbade staden Nicaea. Det är samma stad som dagens İznik, vilken ligger i norra Turkiet i den forna romerska provinsen Bithynien. Om en jordbävning drabbar Nicaea har det naturligtvis ingen påverkan på Jerusalem som fågelvägen ligger 1080 km därifrån.

5)      Nicaea låg alldeles i den södra gränsen för den totala solförmörkelsen. Även om det inte direkt sägs var solförmörkelsen inträffade är det en rimlig tolkning att beskrivningarna avser Nicaea och Bithynien och att Nicaea dessutom drabbades av en jordbävning. Dessa båda behöver inte ha skett samtidigt och kanske var det jordbävningen som inträffade år 32 och då solförmörkelsen år 29.

I vilket fall ger detta vid handen att när Africanus kopplar Flegons vittnesmål till Jesu död är det något som han gör och inget som Flegon gjorde. Intressant är också att Eusebios talar om ett annat grekiskt kompendium som beskriver händelser som överensstämmer med det som drabbade Jesus vid hans död. Kan detta avse Thallos? I så fall sade inte heller han något om Jesu död, ty då hade Eusebios aldrig låtit bli att säga det. Uppenbart är att det är kristna som letat efter beskrivningar av naturfenomen och när man funnit sådana har man också kopplat dem (felaktigt) till de händelser man trodde hade inträffat när Jesus dog. Dessutom, som ska visas, har berättelserna vuxit med tiden och sannolikt har även handskrifterna ”förbättrats” så att de bättre ska spegla de kristna föreställningarna. Detta ska visas i kommande inlägg.

Roger Viklund, 2010-12-10

7 kommentarer

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2 – Tiden då Thallos skrev

5 december, 2010 den 22:23 (Eusebios av Caesarea, Flegon, Julius Africanus, kyrkofäder, Richard Carrier, Tertullianus, Thallos, utomkristna vittesbörd)

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7

En historiker vid namn Thallos åberopas inte sällan som det äldsta utomkristna vittnet till Jesu död. Han påstås då ha vittnat om den totala förmörkelse som enligt Mark 15:33 och Matt 27:51–53 sägs ha inträffat när Jesus dog; ett mörker som enligt Luk 23:44 berodde på en solförmörkelse. För det fullständiga citatet se mitt förra inlägg: Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1 – Africanus och Synkellos. Emellertid utgör Thallos med stor sannolikhet inget sådant vittne och jag avser i dessa inlägg att också visa den saken.

I detta inlägg och sannolikt också i följande har jag bland annat förlitat mig på Richard Carrier, Thallus: an Analysis (1999), De tre uppladdade sidorna om ”Thallus” i  F. Jacoby, Fragmente der griechischen Historiker, vilka återfinns här, här och här, samt Richard Carriers översättning och kommentarer av Jacobys tyska, latinska och grekiska text i Jacoby and Müller on ”Thallus” (1999).

I mitt förra inlägg skrev jag oförsiktigt att Thallos sannolikt var en samarier. Men för detta saknar vi egentligt stöd och den uppfattningen bygger på en osannolik rekonstruktion av en mening hos Josefus. Därför har jag plockat bort min förhastade uppgift om Thallos som samarier. Faktum är att vi inte vet nästan något om vem Thallos var eller ens när han levde. I detta inlägg avser jag att på svenska återge de referenser som görs till Thallos, åtminstone en bit fram i tiden. Tyvärr blir detta inlägg en aning tekniskt eftersom jag gärna vill sammanställa allt väsentligt grundmaterial.

En viktig sak i frågan om Thallos’ värde som Jesusvittne hänger samman med när han skrev (och givetvis också vad han skrev). Skrev han nära i tiden efter att Jesus antas ha verkat, blir hans ”vittnesmål” av större värde än om han skrev senare, exempelvis en bra bit in på 100-talet. Och var Thallos verksam före Jesus (vilket han kan ha varit) utgör han givetvis inget vittne alls. Men vi vet inte när Thallos skrev. Han omnämns som först av den kristne biskopen i Antiokia i Syrien, Theofilos, i ett verk från ca 180 vt:

”Ty Thallos nämner assyriernas kung Belos och titanen Kronos och säger att Belos tillsammans med titanerna krigade mot Zeus och hans kolleger som kallas gudar. Vidare säger han att Gygos [Ogygos?] besegrades och flydde till Tartessos. Vid den tiden styrde Gygos [Ogygos?] över det land som då kallades Akte men nu kallas Attika. … Det är uppenbart att inte bara Mose utan också de profeter som följde efter honom bevisligen är äldre än alla författare och än Saturnus och Belos och det trojanska kriget.  Ty enligt Thallos’ historia, levde Belos 322 år före det trojanska kriget.” (Theofilos, Till Autolykos 3:29, Antiquity of Christianity)

Här redovisas att Thallos ska ha behandlat händelser långt bakåt i tiden. Detta visar på intet sätt när Thallos var verksam, mer än att det var efter det trojanska kriget som antas ha inträffat ca 1184 fvt och före Theofilos (180 vt). Efter att Theofilos nämnt Thallos ca år 180 nämns denne också av andra, däribland Minucius Felix i slutet av 100-talet eller början av 200-talet:

”Alla författare om grekisk och romersk forntid berättar att Saturnus, den förste i sitt slag, var en man. Nepos vet detta, liksom Cassius i sin historia, och även Thallos och Diodoros säger detsamma.” (Minucius Felix, Octavius 21:4)

Av detta lär vi oss inte mer än att Thallos skrev om den antika forntiden.

Vid ca år 200 skriver kyrkofader Tertullianus följande:

”Och vidare, lika många experter som det finns bokstäver – varken greken Diodoros eller Thallos, varken Cassius Severus eller Cornelius Nepos, eller någon annan uttolkare av sådana forntida ämnen – skriver att Saturnus var något annat än en man.” (Tertullianus, Apologeticus Ad Nationes 10)

Här finns uppenbart ett beroende mellan Tertullianus och Minucius Felix och det troliga är att Tertullianus bygger på Minucius Felix, men det kan vara tvärtom beroende på när de skrev. I en annan bok skriver Tertullianus:

”Arkiven om de mest forntida folken – egyptierna, kaldeerna [dvs. babylonierna] och fenicierna [dvs. syrierna] – måste öppnas och deras medborgare, vilka måste besitta kunskap, uppfordras – då en viss Manetho av Egypten och Berossos av Kaldeen, men också den feniciska kungen i Tyros Jerome, och också deras anhängare: Ptolemaios av Mendesien, Menander av Efesos, Demetrios av Faleron och kung Juba och Apion och Thallos och den som antingen styrker eller vederlägger dessa män, juden Josefus.” (Tertullianus, Apologeticus Adversus Gentes 19.5–6)

Exempelvis Karl Otfried Müller (Fragmenta Historicorum Graecorum) argumenterar utifrån denna passage att Thallos måste ha skrivit före Josefus. Han tolkar då satsen ”… och Apion och Thallos och den som antingen styrker eller vederlägger dessa män, juden Josefus” som att Josefus styrker eller vederlägger Thallos och därigenom måste skriva efter Thallos. Eftersom Tertullianus i detta stycke möjligen avser Josefus’ Judiska Fornminnen skulle detta i så fall förlägga Thallos till före år 94.

Men denna tolkning är som Richard Carrier påpekar osannolik av två orsaker. För det första är det en betydligt rimligare tolkning av texten att Tertullianus avser att Josefus antingen styrker eller vederlägger innehållet i det som dessa personer skrev genom att presentera mer trovärdig information och att vissa av dem därför gott kan ha skrivit efter Josefus. För det andra nämner faktiskt Josefus med stor sannolikhet aldrig Thallos i sina bevarade verk, fastän så ibland påstås, och man därför inte gärna kan påstå att Josefus bygger på Thallos och därför skrev senare än vad han gjorde. Och även om den passage hos Josefus som jag strax ska undersöka skulle nämna Thallos, innehåller den inget som vare sig styrker eller vederlägger Thallos.

Så har vi då Julius Africanus, vars numera förlorade Världshistoria i fem böcker tros ha skrivits ca år 221. I mitt förra inlägg, Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1 – Africanus och Synkellos, återgav jag det stycke som denna bloggserie behandlar och varur jag på nytt återger det avgörande stycket:

”I den tredje boken av sin Historia avfärdar Thallos detta mörker som en solförmörkelse. Enligt min mening är detta nonsens. Ty hebreerna firar påskhögtiden den fjortonde mån-dagen, och det som skedde med Frälsaren skedde dagen före påsk. Men en solförmörkelse inträffar [endast] när månen passerar under solen. Den enda gång när detta kan inträffa är i tidsintervallen mellan den första dagen i nymånen och den sista dagen av månen i nedan, det vill säga när de är i förening. Hur ska då en solförmörkelse förväntas inträffa när månen är nästan diametralt motsatt solen? Låt dock detta yttrande passera. Låt det som har hänt narra massorna, och låt detta förebud till världen anses vara en solförmörkelse, liksom andra ett förebud bara för ögat. Flegon redogör för att under Tiberius Caesars regeringstid inträffade en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen. Det är tydligt att det är denna som avses” (Citerat av Georgios Synkellos).

I ett senare inlägg avser jag att visa att Thallos i detta stycke aldrig nämnde Jesus, såsom Africanus vill göra gällande, och att avsnittet om Flegon och framför allt den korta satsen: ”Det är tydligt att det är denna som avses” kan vara ett senare tillägg till det Africanus skrev. I vilket fall ska Africanus här ha givit namnet Historia och sagt att detta verk bestod av minst tre böcker.

Ca år 300 nämner också kyrkofader Lactantius Thallos:

”I en bok om historiska spörsmål skriven till Autolykos, säger Theofilos att Thallos i sin egen historia säger att Belos, vilken dyrkades av babylonierna och assyrierna, föregick det trojanska kriget med 322 år.” (Lactantius, Divinae Institutiones 1:23:2)

Som synes bygger Lactantius på Theofilos (citatet återgivet ovan) och är därför ett sekundärt vittne. Det gäller också nästa citat av Lactantius där han återger stycket gällande Saturnus som Minucius Felix och Tertullianus avhandlar:

”Inte bara alla poeter utan även alla historiker och alla författare som behandlar forntida förhållanden, vilka för eftervärlden har skildrat hans gärningar i Italien, är överens om att han var en man: på grekiska, Diodoros och Thallos, och på latin, Nepos, Cassius och Varro.” (Lactantius, Divinae Institutiones 1:13)

Därefter kommer vi i tiden fram till Eusebios av Caesarea, kyrkohistoriens fader. Men innan jag återger det som Eusebios skrev avser jag att belysa Josefus, vilken som sagt av vissa påstås nämna Thallos. I hans Judiska fornminnen från 93 eller 94 vt finns en passage som vissa hävdar avser Thallos:

”Och det fanns en allos, samarier till börden och en från [Tiberius] Caesar frigiven slav, från vilken han [Agrippa] lånade en miljon drachmer och av detta återbetalade sin skuld [på 300 000 drachmer] till Antonia, och genom att skicka överskottet som en uppvaktning till [Antonias sonson] Cajus, av denne blev högt skattad.”

”καὶ γὰρ ἦν ἄλλος Σαμαρεὺς γένος Καίσαρος δὲ ἀπελεύθερος: παρὰ τούτου δάνεισμα μυριάδας ἑκατὸν εὑρόμενος τῇ τε Ἀντωνίᾳ καταβάλλει τὸ ὀφειληθὲν χρέος καὶ τῶν λοιπῶν τῷ ἀναλώματι θεραπεύων τὸν Γάιον μειζόνως ἐν ἀξιώματι ἦν παρ᾽ αὐτῷ.”

”kai gar ên allos Samareus genos Kaisaros de apeleutheros: para toutou daneisma muriadas hekaton heuromenos têi te Antôniai kataballei to opheilêthen chreos kai tôn loipôn tôi analômati therapeuôn ton Gaion meizonôs en axiômati ên par’ autôi.” (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:167)

Även om man i många översättningar har ändrat grekiskans allos till Thallos, säger alla handskrifter av Josefus allos. Upphovet till denna ändring är John Hudson som år 1720 ändrade allos till Thallos eftersom han ansåg att texten annars blev obegriplig. Det är denne ALLOS som sägs vara en samarier och som är upphovet till att Thallos också ofta sägs ha varit samarier.

Men om allos (en annan) antas åsyfta något annat kan det lika gärna avse namnet Hallos eftersom också det var ett regelrätt namn. En inskription från kejsar Tiberius’ tid nämner en frisläppt kejserlig slav med detta namn. Fördelen med Hallos framför Thallos är att grekiskan inte har någon bokstav H, utan i antik grekiska markerades ett inledande h-ljud endast med en så kallad spiritus asper [ ῾ ]. I den löpande texten som hos Josefus ursprungligen skulle ha skrivits med enbart versaler utan mellanrum mellan orden skulle HALLOS (ΑΛΛΟΣ) och ALLOS (ΑΛΛΟΣ) ha stavats likadant. Vi behöver därför inte förutsätta en korrupt text som ursprungligen löd θΑΛΛΟΣ.

Men vi behöver heller inte förutsätta att något i texten är ändrat eftersom meningen mycket hellre kan betyda det som där står. Grekiskans allos (ΑΛΛΟΣ) betyder nämligen ”en annan” och bildar en helt korrekt mening: ”Och det fanns nämligen en annan, samarier till börden och en frigiven som tillhört Caesar …”. Visserligen finns en inskription från Tiberius’ tid som också omtalar en frigiven kejserlig slav som hette Thallos. Men inskriptionen säger inte att denne Thallos var samarier, så kopplingen är ologisk.

Dessutom var namnet Thallos relativt vanligt. Van Voorst påstår att namnet är ovanligt (Jesus outside the New Testament, s 21) och flera andra att det är mycket vanligt, medan Richard Carrier säger att namnet är ”vanligt och förekommer ofta i inskriptioner”. Det verkar röra sig om den klassiska skiljelinjen mellan om glaset är halvfullt eller halvtomt och vilket argument man vill framföra. Även om namnet inte tillhör de vanligaste, var det definitivt inte ovanligt, som Van Voorst hävdar. Tvärtom finns många inskriptioner som bär detta namn (F. S. Thomson nämner 7 inskriptioner; Theissen och Merz att namnet Thallus förekommer ofta i inskriptioner som omtalar dem som var i tjänst hos Claudius och Gerd Rupprecht att Thallos var ett vanligt namn bland frigivna slavar) och även antika författare som Lucius Apuleius (Apologia 43, 44) och Tacitus omtalar personer som heter Thallos. Det finns därför inget reellt skäl att antaga att Josefus skulle åsyfta samme Thallos som Julius Africanus nämner, även om Josefus mot förmodan skulle ha skrivit Thallos. Det enda egentliga kännetecknet vi har för den Thallos som Africanus tros åberopa är att han var historiker som skrev om syriska händelser. Josefus nämner inget av detta.

Sammantaget leder detta enbart till insikten att Thallos var verksam före år 180, då Theofilos som förste person nämner Thallos. Om man då kan sätta en gräns vid ca år 180 som Thallos borde ha föregått gäller det att finna en tid efter vilken Thallos borde ha varit verksam för att ringa in den tid då han kan ha skrivit. Som jag har visat hittills har alla källor som berört Thallos uppgett att han behandlat händelser mycket långt tillbaka i tiden. Vi ska nu återgå till kyrkofader Eusebios, vilken i början av 300-talet skrev följande:

”Vad gäller författarna av Atens historia, Hellanikos och Filochoros (som skrev Atthis) och författarna som avhandlade de syriska händelserna, Castor och Thallos, och författarna som avhandlade världshändelser, Diodoros (som skrev Bibliotheke) och Alexander Polyhistor och några av våra samtida, dokumenterar dessa händelser än mer exakt än alla attiska historiker.” (Eusebios, Praeparatio Evangelica 10:10)

Frånsett att vi här får veta att Thallos skrev om syriska händelser, finns ingen information som gör att han går att tidsbestämma. Samma stycke från Africanus finns också citerat av Pseudo-Justinus; en text som tidigare tillskrivits Justinus Martyren (ca 150) men i verkligheten bygger inte bara på Africanus (ca 221) utan också på Porfyrios (ca 300).

I sin krönika (som inte finns bevarad i sin grekiska originaltext) räknar Eusebios upp Thallos och nämner att denne skrivit ett litet kompendium i tre böcker där han behandlade händelser från Trojas fall ca 1184 fvt, fram till den 167:e olympiaden:

“Från Thallos’ tre böcker vari han kortfattat sammanställt [händelser] från Ilions fall [1184 fvt] fram till den 167:e olympiaden [112–109 fvt].” (Eusebios, Chronicon, i armenisk översättning)

Just detta verk av Eusebios (Chronicon, hans krönika) finns huvudsakligen bevarat endast i en armenisk översättning från den grekiska originaltexten. Ilion (grekiska Ίλιον) är ett annat namn på Troja och Troja beräknas ha fallit år 1184 fvt. Den 167:e olympiaden (alltså fyraårsperioden mellan tävlingarna) avslutades år 109 fvt. Thallos ska således ha behandlat händelser fram till år 109 fvt. Eftersom många med förkärlek (men utan egentlig grund) förutsätter att Thallos måste ha skrivit sitt verk före den 168:e olympiaden (eftersom han avslutade med den 167:e) uppkommer ett dilemma genom att Eusebios säger att Thallos’ berättelse upphörde år 109 fvt. Hur skulle Thallos då ha kunnat nämna solförmörkelsen vid Jesu död mer än hundra år senare? Av bland annat denna anledning antas ofta att Eusebios ursprungligen skrev något annat än 167.

De förslag som då brukar framkastas är att Eusebios i stället för att ha skrivit 167 (ρξζ, 100+60+7) ursprungligen skrev 207 (σζ, 200+7) eller 217 (σιζ’, 200+10+7). Den 207:e olympiaden upphörde år 52 vt och många konservativt kristna forskare brukar föredra detta år och hävda Thallos skrivit direkt efter den olympiaden. Därmed skulle han vara det absolut äldsta utomkristna vittnet till Jesus (om han nu bevittnar Jesus; något vi inte vet). Den 217:e olympiaden upphörde år 92 vt. Denna 217:e olympiad brukar framhålla som ett troligare alternativ av de mer liberala forskarna. Men i båda fallen får vi förutsätta att ändringen inneburit att de två grekiska bokstäverna ”ρξ” blivit utbytta till antingen ett ”σ” eller två helt nya bokstäver ”σι”. Om detta finns betydligt mer att säga och jag återkommer om saken inklusive uppgifter om den armeniska texten.

Många äkthetsförespråkare framhåller att vi vet att Eusebios’ 167:e olympiad måste vara en felskrivning eftersom Thallos inte kan ha stannat vid den 167:e olympiaden såvida han samtidigt inte var verksam vid den tiden (ca 100 fvt) och vi har bevis för att Thallos skrev om senare händelser. Men stämmer detta verkligen? Det finns minst fyra omständigheter som måste belysas ytterligare:

1)      Alla notiser om Thallos hos alla andra (inklusive det Eusebios skriver här) kopplar Thallos samman med händelser långt tillbaka i det förgångna. Vore det inte för Africanus fanns inget som förlade Thallos till något efter år 100 fvt.

2)      Det finns otaliga orsaker till varför en författare väljer att upphöra med sitt verk vid en viss tid även om denna tid skulle ligga långt före författarens egen livstid. Exempelvis kan författaren inte ha hunnit slutföra sitt verk på grund av sjukdom eller död.

3)      Vi har inget bevarat av det Thallos ska ha skrivit om denna solförmörkelse utöver Africanus’ tolkning av det han skrev. Det är alls inte orimligt att Africanus misstolkat eller ännu hellre önsketolkat på ett sätt som jag också ska visa att han sannolikt gjorde med Flegon i det citat som finns återgivet ovan.

4)      Den uppgift Eusebios ger om Thallos’ verk stämmer rätt dåligt överens med andra uppgifter om det Thallos skrivit och det kan röra sig om olika verk av Thallos.

Att man misstror uppgiften om den 167:e olympiaden hänger enbart samman med uppgiften hos Julius Africanus om solförmörkelsen vid ”Jesu död”. Men en mycket enklare lösning är att Thallos’ korta kompendium sträckte sig i tiden fram till 109 fvt och att solförmörkelsen Africanus rapporterar om härrör från ett annat verk av Tallus, nämligen det som Africanus (och även andra) benämner Historia. Detta kan då ha skrivits när som helst före år 180 vt och efter år 109 fvt (om Julius Africanus misstagit sig på tiden för solförmörkelsen eller aldrig nämnt Thallos) eller efter ca år 30 vt (om han rätt bedömt den).

Roger Viklund, 2010-12-05

Kommentera