Vilka argument är giltiga argument?

Emellanåt för jag diskussioner på olika debattfora och har de senaste dagarna gjort några nedslag på Flashbacks religionsforum. Jag har då debatterat med bland andra en språkvetare som använder signaturen JeanLuc gällande vissa allmänna principer om vilka argument som är giltiga och i samband därmed förekomsten av oberoende utomkristna bevittnanden av Jesus. Eftersom jag anser att vissa av dessa principiella resonemang är av vikt och jag ständigt tvingas förhålla mig till dem (eller snarare till avsaknaden av dem), tänkte jag här återge ett av de inlägg som jag har skrivit i tråden ”Bevis för att Jesus existerat”.

Det är nämligen alltför vanligt att en så kallad forskarmajoritet åberopas som bevis för att något är på ett visst sätt. Uppenbarligen förmår många inte ens inse att en majoritetsuppfattning inte utgör ett bevis för någonting. Att utan annan kunskap anta att en majoritetsuppfattning också är en riktig uppfattning, är måhända en utväg i många fall, då vi omöjligt kan undersöka allt. Men därmed är vi 1) ”troende” i den frågan och bör också vara medvetna om att så är fallet, och saknar vi 2) nödig kunskap för att kunna argumentera för något i denna fråga.

Naturligtvis finns det behov av att bilda sig en uppfattning inom så många områden som möjligt och visst bör vi diskutera dessa frågor sinsemellan. Men vi ska inte tro att vi kan meningsfullt argumentera emot en insatt person inom dennes specialområde om allt vi har att komma med är att dennes åsikt inte överensstämmer med majoritetsåsikten.

Så över till mitt inlägg …

Jag menar inte att de som är ”utbildade inom ämnet bör ifrågasättas”, utan att frågan om vad forskare anser är ovidkommande för diskussionen om vad som är sant och inte. Vi bör hålla oss till fakta och sakargument och lämna andras åsikter därhän. Vi bör med andra ord granska de argument som forskare framför, inte vad de råkar tro är sant. Självfallet tar vi alla del av varandras åsikter och jag liksom alla andra bygger på tidigare forskning och andras rön. De flesta av de forskare du angav har också jag läst.

Du, liksom alla vi andra, är naturligtvis fri att tro det du vill. Det är absolut inte det jag invänder emot. Det jag ryggar tillbaka för, är när någon med hänvisning till vad en forskarmajoritet anser vara det sannolikaste, hävdar att det också är på det sättet. Som språkvetare vet du säkert på vilka grunder som grundlösa teorier inom språkvetenskapen kan vederläggas. Men jag betvivlar att du skulle förkasta en teori om exempelvis ett språks uppkomst enbart på grund av att en majoritet bland dina kolleger inte tror på den. Jag hoppas och tror att du i så fall själv besitter nödig kunskap för att på sakliga grunder vederlägga teorin.

På samma sätt önskar jag bara att själva sakfrågan kan diskuteras och att vad en eventuell majoritet tycker i en fråga lämnas utanför diskussionen. Sådan information kan visst vara av intresse, inte minst ur ett översiktsperspektiv. Det är också relevant information om vi vill skapa oss en egen tillsvidareuppfattning inom ett område som vi inte har vare sig tid eller intresse att studera på djupet. Samtidigt bör vi då vara medvetna om att vi i det fallet är ”troende” och att vi sakligt sett saknar kompetens att argumentera för denna saks riktighet. Det är mängder av saker som vi bara ”tror” och egentligen inte ”vet” något om. Det mänskliga vetandet har i dag nått ett enormt omfång och vi kan var och en vara expert på endast ett mycket litet område av alla möjliga. Så är det och så måste det vara.

Så när du säger att det finns en konsensus kring att Jesus har funnits och att frågan i dag snarare handlar om vem han var (du skrev väl något liknande detta?) har du i princip rätt i att så är fallet. Det är endast i undantagsfall som forskare ifrågasätter att Jesus alls har funnits. Med utgångspunkt från denna insikt kan du givetvis för egen del bestämma dig för att Jesus sannolikt har funnits. Men om du med enbart detta som argument vill slå de som hävdar att Jesu existens alls inte är så självklar på fingrarna, missar du helt målet. Ty forskarmajoritetens åsikt i den frågan är trots allt en teori som grundar sig på en sammanvägd bedömning av allt tillgängligt material.

Visserligen finns en mängd uppfattningar om det allra mesta inom Jesusforskningen, men inom de allra flesta områden ansluter också jag mig till vad majoriteten anser vara den sannolikaste förklaringen. Detta gör jag därför att jag själv anser det vara den sannolikaste förklaringen, inte för att en majoritet anser att så är fallet. Det är bara så att dessa båda råkar sammanfalla. Inom vissa områden av Jesusforskningen räcker min kompetens inte till och då får jag likt många andra som också saknar denna kompetens förlita mig på någon form av majoritetsuppfattning. Ett sådant område är paleografin. De allra flesta NT–forskare saknar den specialkompetens som krävs för att med hjälp av handstilen kunna datera gamla texter och vi får då alla godta den ungefärliga datering som en liten grupp av specialister inom detta fält anser vara den troligaste. Vi är då medvetna om att uppgifterna får ses som tillsvidareuppgifter och att i framtiden nyare och mer exakta metoder sannolikt kommer att bli tillgängliga. Kommer då nyare uppgifter som äger större beviskraft och är grundade på mer exakt vetenskap, får man ta till sig denna nya information.

På vissa områden intar jag en minoritetsposition och det gör jag givetvis också i den sammanvägda bedömningen av vad all information kan säga oss om Jesus. Detta betyder som du förstår inte att jag måste ha rätt, även om jag själv tror det. Det är liksom grunden för att man hyser en viss åsikt – nämligen att man tror att den är den rätta. Jag argumenterar enbart för en position som jag finner vara den troligaste och om annan information tillkommer eller det befintliga materialet går att tolka på ett annorlunda och trovärdigare sätt, är jag villig att ompröva min tidigare position. Men jag imponeras inte av påståenden om att si och så många anser att det är på ett visst sätt. Inte heller imponeras jag av de ständiga uppräkningarna av så kallade utomkristna bevittnanden som inte är bevittnanden. Här vänder jag mig inte direkt mot dig utan åsyftar det generella och okritiska antagandet att de sena och tydligt kristendomsinfluerade anspelningarna på kristna och Kristus skulle bevittna Jesu existens; att de skulle styrka att det har funnits en historisk gestalt som i någon omfattning liknar evangeliernas porträtt av Jesus.

Roger Viklund, 2012-01-29

Ett nytt fragment av Romarbrevet?

I ett inslag på CNN visade en viss Steve Green, ordförande i ”Hobby Lobby stores” i USA, upp ett litet papyrusfragment som sägs innehålla delar av Paulus’ brev till romarna, kapitel 9 och 10. Jag snappade upp detta från Stephan Hullers blogg. Det intressanta med detta fynd är att Green säger att det har daterats till mitten av 100-talet. Därmed skulle det vara det äldsta textfragment från något brev av Paulus och ett av de allra äldsta nytestamentliga fynden överhuvudtaget, bara ”slaget” av p52 som innehåller delar av Johannesevangeliet 18:31–33 och 37–38 (se min artikel Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment?).

I inslaget sägs att upptäckten då bara var ”48 timmar” gammal. Identifieringen och dateringen ska ha gjorts av Scott Carroll, research professor of manuscript studies and the Biblical Tradition vid Baylor University och dessutom ordförande i “The Green Collection”, världens största privata samling av sällsynta bibliska texter och artefakter. Huruvida texten verkligen är så gammal som påstås återstår att se. Jag förväntar mig att mer information kommer att komma och oberoende studier att genomföras.

Fragmentet sägs på den ena sidan innehålla några ord från kapitel nio och på den andra från kapitel tio. Jag har tagit en ”skärmdump” av fragmentet när det visas som störst i filminslaget, vänt det rätt och eliminerat bakgrunden. Det är den bilden som visas överst. På ”Evangelical Textual Criticism”, New fragment of Romans 9 and 10 har man försökt rekonstruera texten för att avgöra varifrån detta är hämtat. Och även om identifieringen av fragmentets ena sida (den som visas) verkar komma från Rom 9:19–21, är jag inte helt överens med dem om hur texten har varit placerad på sidan. Orsaken är att man där verkar ha tappat bort orden ”ἄνθρωπε μενοῦνγε”, och radernas längd därför inte stämmer. Jag har således monterat den på det sätt som jag tror att texten kan ha varit inskriven på sidan. Men det är som sagt en gissning då bokstäverna är svåra att urskilja:

1 θέλει σκληρύνει ἐρεῖς μοι οὖν τί οὖν ἔτι μέμφεται τῷ γὰρ

2 βουλήματι αὐτοῦ τίς ἀνθέστηκεν ὦ ἄνθρωπε μενοῦνγε σὺ

3 τίς εἶ ὁ ἀνταπο κρινόμενος τῷ θεῷ μὴ ἐρεῖ τὸ πλάσμα τῷ

4 πλάσαντι τί με ἐποίησας οὕτως ἢ οὐκ ἔχει ἐξουσίαν ὁ

5 κεραμεὺς τοῦ πηλοῦ ἐκ τοῦ αὐτοῦ φυράματος ποιῆσαι ὃ

6 μὲν εἰς τιμὴν … (Rom 9:18–21)

Med ett försök att återge innehållet på svenska så som den svarar mot varje rad i den grekiska texten, borde det bli ungefär som följer (med den ändrade ordföljden är en exakt parallellitet omöjlig att åstadkomma):

1 … vill förhärdar [han]. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Ty

2 vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa,

3 vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som

4 formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten

5 över leret att av samma klump göra ett kärl

6 för hedrande användning … (Rom 9:18–21)

Vi får väl se om denna datering till ca år 150 kommer att stå sig när fler fått möjlighet att studera texten.

Roger Viklund, 2012-01-21

Markusevangeliet som midrash – 2:23–28

Markusevangeliet
som midrash

kap. 1: 1–89–1314–2021–28,
29–45
kap. 2: 1–1213–1718–2223–28

Min huvudsakliga förlaga till detta avsnitt är Michael Turtons Historical Commentary on the Gospel of Mark, Chapter 2.

 

Jesus är sabbatens Herre

23 En sabbat gick Jesus genom ett sädesfält, och hans lärjungar började rycka av ax där de gick.

καὶ ἐγένετο αὐτὸν ἐν τοῖς σάββασιν παραπορεύεσθαι διὰ τῶν σπορίμων καὶ οἱ μαθηταὶ αὐτοῦ ἤρξαντο ὁδὸν ποιεῖν τίλλοντες τοὺς στάχυας

24 Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?”

καὶ οἱ Φαρισαῖοι ἔλεγον αὐτῷ ἴδε τί ποιοῦσιν τοῖς σάββασιν ὃ οὐκ ἔξεστιν

25 Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga och inte hade något att äta:

καὶ λέγει αὐτοῖς οὐδέποτε ἀνέγνωτε τί ἐποίησεν Δαυίδ ὅτε χρείαν ἔσχεν καὶ ἐπείνασεν αὐτὸς καὶ οἱ μετ’ αὐτοῦ

26 hur han gick in i Guds hus, då Abjatar var överstepräst, och åt skådebröden, som endast prästerna fick äta, och hur han även gav till dem som var med honom?”

πῶς εἰσῆλθεν εἰς τὸν οἶκον τοῦ θεοῦ ἐπὶ Ἀβιαθὰρ ἀρχιερέως καὶ τοὺς ἄρτους τῆς προθέσεως ἔφαγεν οὓς οὐκ ἔξεστιν φαγεῖν εἰ μὴ τοὺς ἱερεῖς καὶ ἔδωκεν καὶ τοῖς σὺν αὐτῷ οὖσιν

27 Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten.

καὶ ἔλεγεν αὐτοῖς τὸ σάββατον διὰ τὸν ἄνθρωπον ἐγένετο καὶ οὐχ ὁ ἄνθρωπος διὰ τὸ σάββατον

28 Så är Människosonen Herre också över sabbaten.”

ὥστε κύριός ἐστιν ὁ υἱὸς τοῦ ἀνθρώπου καὶ τοῦ σαββάτου

Vers 23–24: ”En sabbat gick Jesus genom ett sädesfält, och hans lärjungar började rycka av ax där de gick. Då sade fariseerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’”

Grekiskans hodon poiein är ett idiom (ett fast uttryck) och betyder ungefär ”iordningställa vägen”. Folkbibeln översätter med ”[där] de gick” och i Bibel 2000 översätts till ”[medan] de gick”. Men det skulle också mer ordagrant kunna översättas till ”[medan] de gjorde väg” i betydelsen att de röjde en väg. De skulle i så fall inte ha plockat ax för att äta säden (något som heller aldrig sägs) utan haft till syfte att skapa en gångväg genom fältet.

Vad Jesus skulle ha brutit för rabbinsk lag framgår heller inte av texten. Man får ju intrycket att de plockade litet säd för att ha till föda och det synes också vara den tolkning som de flesta bibelöversättningar gör. De grundar detta säkerligen på parallellställena hos Matteus (12:1) och Lukas (6:1), där lärjungarna sägs både plocka säd och äta den. Men att äta säd från ett fält var inte alls förbjudet på sabbaten. Det var visserligen inte tillåtet att skörda säden (2 Mos 34:21, Jub 2:29–30, 50:6-13,m Shab 7:2), men att plocka litet säd medan man gick kan knappast ha räknats som att skörda och var följaktligen inte en överträdelse av någon sabbatslag. Möjligen skulle då det faktum att deras mat inte var tillagad i förväg kunna vara orsaken till detta ”brott”. Detta ansåg esseerna vara ett lagbrott (CD 10:22), men inte heller den förklaringen verkar trolig då detta rörde sig om fariseer och speciellt eftersom det aldrig heller sägs att de äter av säden.

Och än en gång förföljer fariseerna Jesus och hans följe genom Galileen. Denna gång ser de tydligen hur de plockar några ax på ett fält och upprörs däröver. Dessa allestädes närvarande fariseer som vi inte har några klara belägg för att de ens förekom i någon omfattning i Galileen.

John P. Meier konstaterar att fariseerna på ett märkligt sätt dyker upp på de mest oväntade platser för att konfrontera Jesus och lärjungarna. Även han poängterar att fariseerna kanske bara var ytterst få i Galileen vid denna tid och om man alls ska tro att Jesus skulle ha konfronterats med dem på en sabbat, borde det ha skett i en synagoga. Jag kan väl då tillägga att det förutsätter att det alls fanns några synagogor där Jesus och fariseerna kunde konfronteras. Men näppeligen skulle fariseerna ha befunnit sig i ett sädesfält på sabbaten.

Verserna 25–26: ”Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga och inte hade något att äta: hur han gick in i Guds hus, då Abjatar var överstepräst, och åt skådebröden, som endast prästerna fick äta, och hur han även gav till dem som var med honom?’”

Jesus besvarar fariseernas anklagelser genom att åberopa Första Samuelsbokens 21:a kapitel och framåt. Problemet är att David inte hade några ”följeslagare” vid det tillfället utan kom ensam (1 Sam 21:1), inte gick in i ”Guds hus” och att varken han eller följeslagarna åt av skådebröden (även om man kan anta att detta var deras avsikt och att de därför också gjorde det). Dessutom hette prästen inte Abjatar (eller Abiathar, Ἀβιάθαρ) utan Achimelek. Abjatar var Achimeleks son (1 Sam 21:1) och följeslagare till David när denne flydde undan Saul.

Så Markus begår här ett antal häpnadsväckande misstag. Att en eventuell Jesus skulle ha begått dessa misstag är väl knappast troligt och definitivt skulle han inte ha gjort det utan invändningar från de skriftlärda fariseerna. De skulle säkerligen ha skrattat gott åt denne självutnämnde okunnige profet (om han hade sagt detta).

Men om man läser inledningen av 21:a kapitlet i Första Samuelsboken finns en vers som är av stor betydelse. David säger nämligen till Achimelek:

”Ge mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan finnas.” (1 Sam 21:3)

Senare i evangelieberättelsen kommer Jesus nämligen att förvandla just ”fem bröd” till ett stort antal bröd och utfordra tusentals personer med dessa. Så detta är en dold anspelning på det som komma skall. Men det är samtidigt också en litterär konstruktion av Markus i en scen som historiskt sett är ytterst osannolik både vad gäller händelseförloppet, närvaron av fariseer och den helt felaktiga hänvisningen till bibeltexten. Lägg då till detta att inget sägs om att David utförde sin handling på sabbaten, varför Jesu hänvisning till David blir än mer obegriplig.

Måhända ville Markus också knyta an till det som komma skulle i Getsemane; en berättelse som bland annat bygger på 2 Samuel 15–16 där just den felaktigt anförde Abjatar bär förbundsarken till Jerusalem. Jesus kom ju att ses som det nya förbundet och även han måste resa till Jerusalem. Också i 1 kung 2:26 sägs Abjatar ha burit Herrens ark framför sin fader David och ha lidit med sin far allt det som han fått lida.

Verserna 27–28: ”Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten. Så är Människosonen Herre också över sabbaten.’”

Så har vi då ytterligare ett ”Jesusord”, vilket återspeglar den judiska sabbatslagen:

”Under sex dagar skall du utföra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du vila” (2 Mos 23:12).

Den första delen av citatet, då Mark 2:27, har utelämnats av såväl Matteus (12:1–8) som Lukas (6:1–5), medan de huvudsakligen i övrigt kopierat Markus’ berättelse om lärjungarna som plockar ax på söndagen – då även den sista versen, att Människosonen är sabbatens Herre. Just genom att de båda har utelämnat versen som förekommer hos Markus indikerar att den kanske heller inte förekom i de handskrifter av Markusevangeliet som de använde som sina respektive förlagor. Uttrycket ”sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten” kan därför mycket väl vara något som Markus aldrig skrev, utan som tillfogades texten av en senare redaktör. Å andra sidan är det möjligt att Matteus och Lukas av andra skäl var för sig uteslöt versen, som att de båda ansåg yttrandet vara allt för radikalt.

Just att budskapet är en radikal omtolkning av skapelseberättelsen i 1 Mos 1:26 och Ps 8:4–8 (och dess stil dessutom aforistisk och uttrycket minnesvärt), anför Jesusseminariet som skäl till att acceptera uttrycket, inklusive Mark 2:28, som något liknande det Jesus troligen har sagt – således en rosa röst.

De använder Funks översättning, att ”sabbaten skapades för Adam och Eva [anthropos = människan] och inte Adam och Eva [anthropos = människan] för sabbaten. Så är Adams [anthropos = människan] son Herre också över sabbaten.” Genom denna översättning noterar de att både Adams son och Adam och Eva betyder samma sak, nämligen människa. Så när Gud gav människan att råda över djuren (1 Mos 1:26 och Ps 8:4–8 – där en människoson omnämns i Septuaginta) skulle Jesus ha utsträckt denna befogenhet till att också gälla över sabbaten. Det är också en tydlig anspelning på Hesekiel 20:12:

”Jag gav dem också mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är Herren som helgar dem.” (Hes 20:12)

Egentligen är ”Jesusordet” bara en utvidgning av dessa gammaltestamentliga texter och att så också var fallet kan vi se genom en parallell i Talmud:

”R. Simeon ben Menasja sade: Se! Den säger: ’Och du skall hålla sabbaten, ty den är Helig för dig’ [2 Mos 31:14]. Sabbaten överlämnas till dig och du överlämnas inte till sabbaten.” (Mekhilta Shabbat I, 2 Mos 31:12–17)

Hyam Maccoby (The Mythmaker, s. 34) daterar versen till ca år 150 eller tidigare.

Med andra ord förefaller uttrycket vara ett inom judendomen använt uttryck. Det behöver därför alls inte ha myntats av Jesus även om ånyo Människosonen anförs och då som Herre (kyrios) över denna sabbat. Det sägs emellertid inte att det är Jesus som är denna Människoson. Vissa tolkar de användningar av människosonen i betydelsen av en framtida frälsare, som avseende någon annan än Jesus – detta eftersom Jesus inte direkt säger att han är Människosonen.

Man bör också betänka att om man har en berättelse som är historiskt tveksam och därtill en yttrande av Jesus som är direkt avhängigt den tveksamma berättelsen, är det svårt att vidhålla att yttrandet är äkta, men att berättelsen som förutsätter att yttrandet gjordes är oäkta.

Detta avslutar kapitel 2 av Markusevangeliet. Det är inte i samma utsträckning som kapitel 1 uppbyggt av gammaltestamentliga passager. Den dominerande delen består av mirakelberättelser, dispyter med fariseer och liknelser. Ingen enda av berättelserna ger ett trovärdigt intryck vad gäller historisk tillförlitlighet. Inte heller Jesusorden (trots att minst två antas i någon form ha myntats av Jesus) är unika, och de är dessutom infogade i berättelser vilka i sig har tveksamt historiskt värde.

Roger Viklund, 2012-01-17

Flavius Josephus’ Ancient Editors Modifying the Text of The War of the Jews. A Guest Post by David Blocker

Vad gäller frågan om huruvida Josefus skrev något om Jesus eller inte,  är den intimt förknippad med frågan om hur mycket man har varit benägen att ändra i de texter av Josefus som genom århundradena har kopierats om och om igen av kanske främsta kristna. David Blocker tar upp berättelserna om Josefus’ kapitulation, hans profetia om att Vespasianus skulle bli ny kejsare och hur detta påverkade dennes uppfattning om Josefus. Blockers tes är att man inte alls dragit sig för att skriva om berättelserna efter eget skön. Över till David Blocker …

The issue of whether or not Josephus wrote anything about Jesus is intimately related to the question: to what extent were people willing to alter the texts of Josephus which during the centuries were copied over and over again by mostly Christians? David Blocker deals with the stories of Josephus’ surrender, his prophecy that Vespasian would become the new Emperor, and how this affected Vespasian’s impression of Josephus. Blocker’s thesis is that people did not hesitate to alter and rewrite the stories their own way, if it suited their purpose. Over to David Blocker …

Flavius Josephus’ Ancient Editors

Modifying the Text of  The War of the Jews.

By David Blocker

There were late classical and medieval scribes, translators, apologists and authors who had no compunction about modifying the text of the works of Flavius Josephus, either to use the altered text to better support their own arguments, or merely to add drama to the story they were telling.

In the autobiographical section of “War of the Jews”, Josephus recounts how he commanded the Jewish forces besieged by the Romans at Jotapata.  When the Romans breeched the city wall, rather than fight to the death, he fled and hid in an underground cistern with a group of other men.  When their hiding place was discovered, Josephus’ compatriots wanted to commit suicide rather than surrender to the Romans. Josephus, their former commander, took charge of the situation and organized a suicide lottery. Josephus survived the mass suicide, surrendered to the Romans, and was taken to Vespasian, the victorious Roman commander.

Josephus survived his encounter with the Flavians, Vespasian and his son Titus.  For the remainder of the Jewish War Josephus assisted Vespasian’s son, Titus by acting as an informant about Judean affairs and by negotiating with the revolutionaries.  After the war, Josephus was rewarded by being made a Flavian client, and was given an estate in Judea, a pension and a house in Rome ([1])

Josephus claimed that Vespasian spared him because he had prophesied that Vespasian would become the Roman Emperor.

Several different versions of Josephus’ account have been preserved (See Appendix 1).

One version presented Josephus as a pious man whose life was preserved by God so that he could become God’s minister to the Romans (or reveal him to be a self serving hypocrite who used religion to justify even his most distasteful actions).   Another version showed him to be a fast thinking trickster, and yet another as a man who preserved his life through the use of intimidation and force.

Other details concerning how Josephus and his compatriots were discovered also underwent alteration; some versions present the Romans in a less favorable light than others.

Finally, there are different versions of the story how the prophecy was delivered to Vespasian.  Some offer an alternative narrative that does not include Josephus (See Appendix 2.5 and 2.6).

If the original text did not survive, then an alteration could either remain undetected, or a suspected alteration could end up the topic of endless unresolved debate.

The changes to Josephus’ story show that his biographical or historical works were not considered fixed or canonical texts by the persons who transcribed, translated, quoted or otherwise transmitted his books.

If critical passages dealing with Josephus’ narrow escape from death, and his subsequent encounter with Vespasian could be altered according to the whim of the redactor, then it is quite probable that other passages in the works of Josephus have also undergone alteration.

David Blocker, 2012/01

Appendix 1:

 

Different versions of Josephus’ account of his escape from death from the hands of his fellow combatants and then the Romans, followed by his prophecy that Vespasian would become the ruler of the known world are presented below.

1) From the standard Greek text of Flavius Josephus’ War of the Jews, Book 3.8 (388 et seq.)

In this version Josephus stated that he had a dream that lead him to believe it was his duty to surrender and “act as God’s minister to the Romans”.  He survived the death lottery thanks to the “providence of God” and through his powers of persuasion; he convinced his fellow survivor that unlike their predecessors in death, they should neither murder, nor be killed by, a fellow country man.

Josephus had been in command of the Judean forces resisting the Roman siege of the city of Jotapata.  After a prolonged siege, the Romans were finally able to break through the city walls, and sack the city.  In particular, they wanted to find Josephus, whose leadership had allowed the city to hold out against them for so long.

Josephus hid from the Romans in a cistern, or underground chamber, with 40 other men.  The Romans captured a woman who revealed their hiding place.

Out of supplies, and with the Romans, threatening to force them out of their hiding place, Josephus’ companions wanted to commit suicide rather than surrender to the Romans.  Josephus, their former commander, unsuccessfully tried to convince them not to kill themselves.  At this point they began to threaten Josephus, and attempted to attack him.

Josephus fended off his 40 irate compatriots.

3.387But in his straits, his resource did not forsake him.  Trusting to God’s protection, he put his life to the hazard, 388and said: “Since we are resolved to die, come, let us leave the lot to decide the order in which we are to kill ourselves; let him who draws the first lot fall by the hand of him who comes next; 389fortune will thus take her course through the whole number, and we shall be spared from taking our lives with our own hands. For it would be unjust that when the rest are gone, any should repent and escape.” This proposal inspired confidence; his advice was taken, and he drew lots with the rest. 390Each man thus selected presented his throat to his neighbor, in the assurance that his general was forthwith to share his fate; for sweeter to them than life was the thought of death with Josephus. 391He, however (should one say by fortune or by the providence of God?) was left alone with one other; and, anxious neither to be condemned by the lot nor, should be left to the last, to stain his hand with the blood of a fellow-countryman, he persuaded this man also, under a pledge, to remain alive. 392Having thus survived both the war with the Romans and that with his own friends, Josephus was brought by Nicanor into Vespasian’s presence. 393The Romans all flocked to see him, and from the multitude crowding around the general, arose a hubbub of discordant voices: some exulting at his capture, some threatening, some pushing forward to obtain a nearer view. 394The more distant spectators clamored for the punishment of their enemy, but those close beside him recalled his exploits and marveled at such a reversal of fortune. 395Of the officers there was not one who, whatever his past resentment, did not then relent at the sight of him.”

Josephus predicted that Vespasian will become emperor:

One of Vespasian’s friends raised the question why Josephus did not predict the fall of Jotapata and his capture.

“To his [Josephus’ prophecy] speech Vespasian, at the moment, seemed to attach little credit, supposing it to be a trick of Josephus to save his life. 404Gradually, however he was led to believe it, for God was already rousing in him thoughts of empire and by other tokens foreshadowing the throne.  He found, moreover that Josephus had proved a veracious prophet in other matters.”

Josephus replied that he had foretold that Jotapata would fall in 47 days and that he would be captured.

2)  The next passage is from PseudoHegisippus, a 4th century Latin paraphrase of Jewish War.  Josephus uses his powers of persuasion to escape from the death lottery.

“Also at Iotapata an attack was made at early dawn on the forty eighth day,  … …

Others much wearied by the fight dropped their hands and offered themselves to a wounding, so that by death they would be snatched away from the deadly spectacle of their misfortunes. Deceived by the carelessness of those dying the centurion Antonius asked by a certain one who had taken refuge in caves, that he should give him his right hand a pledge of pardon and safety, heedless of treachery immediately extended it and, woe to the wretched too confident of triumph, but that one strikes him off guard with a javelin and immediately transfixes him, lest the victory be complete for the Romans. That very day all whosoever who were found were killed, on the following days however even from cellars and other underground holes they were brought out or killed on the spot small children and women excepted. Forty thousands were killed through all the days, in the number who were seized two hundred thousand were led into servitude. The city was destroyed and burned up by fire and every redoubt in the thirteenth year of the reign of Nero.

Josephus meanwhile in a certain cistern was hiding among the glowing ashes of the city, not all unaware that as the leader of the opposing forces he was being zealously sought for. Having come out on the second day, when he noticed that everything was encircled, he returned into the cistern.

On the third day a certain woman found out (and) revealed to those seeking him that the hiding places of Josephus were known to her.

But in the cistern (there were) also forty men who had fled there (and) were hiding themselves. Who -when they noticed Josephus (was) to be summoned out by Vespasian in the hope of (his) safety (guaranteed) first through Paulinus and Gallicanus, (and) afterwards through Nicanoris, who was bound to Josephus by virtue of ancient friendship, and for that reason sent (to him, so) that he should give a pledge, he willingly carried out the obligation of the assigned task, having surrounded Josephus, they addressed him with words of such kind.”

*   Here follows the lengthy argument they made about why they should kill themselves, rather than allow the Romans to display them in a Triumph, or otherwise take advantage of them once they had surrendered their freedom. See Note below for the complete text ( [2] ).

XVIII. These things (to) Josephus (were) laid out, by which he voided the vindication of voluntary death. But those who had once vowed themselves to death, because they were unable to oppose their words, with their swords stood around the man, as if they were about to strike immediately unless he should think he must acquiesce.

But he, (who was) surrounded, called back one (of them) by the authority of a leader by the consciousness of courage, he approached another with a severe gaze. He withdrew his right hand, he turned aside the wrath of that one, he soothed them with the wholesomeness of his counsel.

By various methods he twisted away the irrational fury of each. And indeed although a last lot had twisted away the dignity of the conquered, he had not completely destroyed their respect. And so gradually their hands were withdrawn, their swords were sheathed, however their purpose persisted.

When he saw himself to be held alone beset by many, he thought that by some chance or plan he should reduce the number of those opposing (him).

‘Let us commit,’ he said, ‘the order of dying to a lottery, so that no one withdraws himself, since the lottery applies to all. The agreement of a lottery of this sort is, that he who will die by chance will be killed by him who follows.’ And therefore it was that the lottery adjudged each to death, not his own will. ‘Let each stand therefore beneath the lottery as the judge without sin and free from captivity, so that he does not quicken his future death by the decision of another or avoid it by his own. No one will be able to refuse the outcome, which either chance will have inflicted or the will of god will have designated.’ An offering established faith and the agreement of everybody assented to the lottery. Each was chosen by chance, he provided death to the man following.

‘And so it happened that all the rest having (been) killed, Josephus with one other remained for death. It necessarily remained that he would either be condemned by the lottery, or certainly if he should survive the slaughter he would be defiled by the blood of a comrade.

He proposes that they should reject the lottery.

Thus he escaped a domestic fight and by Nicanor [p. 221] was escorted to Vespasian.

There was a rush to the sight of his coming almost all the Romans assembling together. Some wished to see him killed, whom shortly before they saw in charge of great affairs in a position of the greatest honor, others struggled to mock the captive, others marveled at such different and changeable turns of human events. Most prudently sighed, who thought that in other circumstances the same thing could happen to them. Titus in view of all the rest was moved by an innate gentleness of spirit, him for so long a proud fighter, suddenly sentenced to the power of the enemy, to await the lottery of an alien nod the shipwreck of life banished from hope uncertain of safety. To exert such great influence in battles, so that in a short time by chance he renders unequal to himself, when the powerful are either thrown out or overthrown are released. And so the better part of them, namely those in positions of honor, give the gentler counsel. Titus was for Josephus, before his father, the greatest portion of his safety. Vespasian ordered him to be kept in custody, lest by chance he should escape.”

3)  I have not been able to obtain either a legible copy of, or modern language translation of the 4th or 5th Century Latin translation of “Jewish War” attributed to Rufinus.  Therefore, I am unable to compare the Latin translation of the passages about Josephus’ surrender to the standard Greek version.

4)  The Josippon (Part III, Leonard Zoll, Dissertation for Master of Arts in Hebrew Literature,, Hebrew Union College, NY, NY,  1965, P 41), a Hebrew recension of Jewish War, with strong affinities to PsuedoHegisippus.

In this text Josephus survives the death lottery by acting deceitfully ([3]).

After the fall of Jotapata to the Romans, Josephus hid in an underground cistern with a large group of his compatriots.  Josephus tried to persuade them not to commit suicide, and instead surrender to the Romans.  The text is inconsistent or corrupt since it has the men stab themselves in the bowels before Josephus makes his speech, and their assent to the lottery driven suicide pact, even though they have apparently already stabbed themselves.

“But the people who were with Josephus during his lengthy comments to them, when he stretched forth his hands to heaven, did not continue listening to him, for they sought to die.

When Josephus saw that he had lost their attention, that it was of no avail, he spoke to them deceitfully, “If you seek death by the sword, it is proper for you to die by lot.  You shall select two, who shall cast lots, and the man to whom the lot falls shall slay his brother with the sword.  And so shall we do until we all perish.  We shall die together, and we shall not witness the disgrace of the Temple of out God, and the exile of our people.”

And the men did as he said.  Two men stood and cast lots before Josephus, and when the lot fell, the one slew the other.

And thus did they, until they all fell by the sword, and none remained except Josephus and one man.

And then this man said to him, “Come let us cast lots, even we, so that we may join our brothers.”

But Josephus replied to his comrade, cajoling him, “why should we impune our souls?  For if I kill you, I shall be considered a murderer, and if you kill me you also shall be considered a murderer, and we shall have destroyed our hope for the future from the Lord, our God, for all these people died without propriety”.

When the man heard Josephus’ words, he did respond to him for he was afraid of him, and in this way was Josephus saved from his comrade’s sword.

At that time, Nicanor, the general arrived. Josephus and his comrade surrendered and they were sent to Vespasian.  When the Roman army saw Josephus they were excited, and sounded the trumpets with a great blast.  Throughout the camp here was great joy because of his capture.  They said to each other, “Out eyes have seen our enemy.”

But throughout the country there was bitter mourning, for they said, “Was this not the most famous warrior in the Jewish army as well as the Roman?  Who instilled his fear in the entire Roman army? And there was heard throughout the land the question, “How was he captured? How was this war-hoer and great general seized??” “And we, what shall we do if a man like this is captured in his own land; in the midst of his own people and his kinsmen? How shall we survive in a strange land?”

But Titus, son of Vespasian, began joking, and tossed his head and said, ”Who knows whether we will be captured as we captured Josephus, the great general, ad expert warrior in battle? Therefore, let us spare his from death by sword?” Afterward, Vespasian and his entire force marched from there and went to Acco.”

(In this text, Josephus does not make any prophecies about Vespasian becoming the emperor.  In the Jewish tradition, this prediction was made by Johanan ben Zakkai, during the siege of Jerusalem.  This is an anachronism, since Vespasian had already departed Judea, by the time of the Siege of Jerusalem.  See Appendix 2, the Talmud version of the prediction)

5) From the Slavonic version of Josephus’ Jewish War.

In this text, the woman who revealed Josephus location to the Romans did not willingly betray him.   She revealed his location after the Romans had tortured her.

Vespasian was not impressed by Josephus prophesy at the time it was made.  It was not until his installation as Emperor that he realized that Josephus prediction had come true.  In this version of the text, Josephus’ prophecy was not used as a Flavian policy making tool.

As in the Greek version of Jewish War, Josephus, after the fall of Jotapata, hid from the Romans in an underground chamber with 40 other men.

The Roman’s captured a woman and tortured her until she revealed Josephus’ hiding place.  The Romans then tried to force the men out of their bunker.  Josephus’ compatriots threatened their former commander when he attempted to dissuade them from committing suicide.

“386And still revering, their commander as if in battle line and feeling ashamed, none laid hands on him. 387Then he, trusting his safety to God, his protector, said 388”since God has willed us to die, let us kill ourselves by the count. The one on whom the end of the count falls, let him be killed by the next”. Having said this, he counted the numbers with cunning, and thus misled them all; 390And all were killed by each other, 391except one. And he anxious not to stain his hand with the blood of a fellow countryman, persuaded him and both came out alive. They took him to Vespasian and all the Romans ran to see the spectacle. 393There were various cries, some were pleased with Josephus’s capture; others were threatening;

394others demanded that the enemy be punished and killed, others marveled at the vicissitudes of life.

( text ommitted for brevity)

398Vespasian gave orders to secure him and send him to Nero.

[Josephus predicts Vespasian will become emperor.] …

And Vespasian did not believe him, considering that Josephus had made this speech thinking about his own safety.  But afterwards he began somehow to believe him, when God was installing him as Caesar and handing him the emperor’s scepter.”

(Josephus said that he had predicted that Jotapata would fall in 47 days and that he would be captured.)

From: Josephus’ Jewish war and its Slavonic version: a synoptic comparison of the English translation by H. St. J. Thackeray with the critical edition by N.A. Meščerskij of the Slavonic version in the Vilna manuscript translated into English by H. Leeming and L. Osinkina. Brill 2003, p.370 et seq.

6)  From Jacques de Voraigne “The Golden Legend”, Book 67: Saint James the Apostle.

This version has Josephus determine the order the lots were drawn in order to insure his ultimate survival.  He used his strength and agility to overcome the last man standing and thus bring the selection process to an end.  This version also had elements of the Veronica legend, and the “Avenging the Savior” legend incorporated into it.

A relic of Jesus was used to cure Vespasian of an infestation of his nasal worms.  Then,

“Vespasian then went to Rome and obtained Tiberius Caesar’s permission to destroy Jerusalem and Judea.  For years during the reign of Nero, when the Jews were rebelling against the empire, he built up several armies: hence (according to the chronicles) he was acting not out of zeal for Christ but because the Jews were renouncing Roman rule. Vespasian then marched upon Jerusalem with a huge force, and on the day of the Pasch laid siege to the city and trapped the innumerable multitude gathered there for the festal day. Sometime before Vespasian’s arrival the Christian faithful who were in Jerusalem had been warned by the Holy Spirit to leave the city and take refuge in a town called Pella, across the Jordan. Thus, with all her holy men withdrawn, Jerusalem became the place where the vengeance of heaven fell, upon the sacrilegious city and its criminal people.

The Roman’s first assault, however, was against a town of Judea called Jonapata, in which Josephus was both leader and ruler, and he and his people put up a brave resistance, but at length Josephus, seeing that the city’s fall was inevitable, took eleven Jews ([4]) with him and sought safety in an underground room.  After four days without food his associates, though Josephus disagreed, preferred to die there rather than submit to servitude under Vespasian.  They wanted to kill each other and offer their blood in sacrifice to God; and, since Josephus held first rank among them, they thought he should be the first to die, so that by the shedding of his blood God would be the sooner placated.  Or (as another chronicle had it) they wanted to kill each other so as not to fall into the hands of the Romans.

 

Now Josephus, being a prudent man and not wanting to die, appointed himself arbiter of death and sacrifice, and ordered the others to cast lots, two by two, to determine which of each pair would put the other to death, The lots were cast and one man after the other was consigned to death, until the last one was left to draw lots with Josephus. Then Josephus, who was a strong, agile man, took the other man’s sword away from him, asked him which he preferred life or death, and ordered him not to waste time choosing. The man, afraid, answered, promptly: ”I do not refuse to live, if by your favor I am able to save my life.”

 

Josephus now had a talk in hiding with an intimate of Vespasian with whom he himself was on friendly terms: he requested that his life be spared by Vespasian and what he requested he obtained. He was taken before Vespasian, who said to him: “You would have deserved death, if this man’s petition has not secured your freedom!” Josephus [said]: “if anything wrong has been done, it can be set right!” Vespasian: “What can a conquered man do?” Josephus: “I will be able to do something, if what I say wins me a favorable hearing.” Vespasian: “It is granted that you may say what you have to say, and if there is any good in it, it will be listened to quietly.” Josephus; “The Roman emperor [Nero] has died, and the Senate has made you emperor!” Vespasian:  If you are a prophet, why did you not prophesy to this city that it was about to fall under my sway?” Josephus: “I foretold it publicly for forty days!”

Shortly thereafter legates arrived from Rome, affirmed that Vespasian had indeed been elevated to the imperial throne, and took him off to Rome.  Eusebius, too, states in his chronicle that Josephus prophesied to Vespasian both about the emperor’s death and about his own elevation.”

Vespasian left his son Titus in charge of the siege of Jerusalem.

Josephus cured Titus of a paralysis of his leg([5]).

Appendix 2:

Different Versions of the Prophecy About Vespasian Becoming the Emperor.

1)  From Suetonius, The 12 Caesars: Vespasian, 10:

“5 There had spread over all the Orient an old and established belief, that it was fated at that time for men coming from Judaea to rule the world. This prediction, referring to the emperor of Rome, as afterwards appeared from the event, the people of Judaea took to themselves; accordingly they revolted and after killing their governor, they routed the consular ruler of Syria as well, when he came to the rescue, and took one of his eagles. Since to put down this rebellion required a considerable army with a leader of no little enterprise, yet one to whom so great power could be entrusted without risk, Vespasian was chosen for the task, both as a man of tried energy and as one in no wise to be feared because of the obscurity of his family and name.

…….

6 When he consulted the oracle of the god of Carmel in Judaea, the lots were highly encouraging, promising that whatever he planned or wished, however great it might be, would come to pass; and one of his high-born prisoners, Josephus by name, as he was being put in chains, declared most confidently that he would soon be released by the same man, who would then, however, be emperor.

2)  Tacitus (Instead of Josephus, a priest at Mt Carmel named Basilides predicted that Vespasian would be Emperor.):

“Nor was Vespasian uninfluenced by such superstitions. In later days, when he was master of the world, he made no secret of keeping an astrologer called Selucus to help him by his advice and prophecy.  …

On the frontier of Judea and Syria lies a hill called Carmel.  A god of the same name is there worshipped according to ancient ritual.  There is no image or temple, only an altar where they reverently worship.  Once when Vespasian was sacrificing on this altar, brooding on his secret ambition, the priest, Basilides, after repeatedly inspecting the omens said to him: Whatever it is which you have in mind Vespasian, whether it is to build a house or to enlarge your estate, or to increase the number of your slaves, there is granted to you a great habitation, vast acre and a multitude of men.” (Tacitus, Histories 2.78)

The majority [of the Jews] were convinced that the ancient scriptures of their priests alluded to the present as the very time when the Orient would triumph and from Judaea would go forth men destined to rule the world. This mysterious prophecy really referred to Vespasian and Titus, but the common people, true to the selfish ambitions of mankind, thought that this exalted destiny was reserved for them, and not even their calamities opened their eyes to the truth.

(Tacitus, Histories 5.13)”

3)  Cassius Dio, From Epitome of Book LXV: (Roman History by Cassius Dio, published in Vol. VIII of the Loeb Classical Library edition, 1925)

“These portents needed interpretation; 4 but not so the saying of a Jew named Josephus: he, having earlier been captured by p261Vespasian and imprisoned, laughed and said: ”You may imprison me now, but a year from now, when you have become emperor, you will release me.”

4) From Bar Hebraeus (1226-1286), Bar Hebraeus’Chronography VIII, The Roman Emperors.

After CLAUDIUS CAESAR, NERO CAESAR [reigned] fourteen years. He sent FESTUS and dismissed FELIX. And he was the first one who set up the persecution of the Christians in which PETER and PAUL testified in ROME and were crowned (i.e. suffered martyrdom). In the thirteenth year of NERO the JEWS rebelled, and NERO sent [against them] VESPASIAN and TITUS his son. And in one year, in the month of HAZIRAN (JUNE), TITUS captured the city of YOTOPATA (IOTOPATA) because he heard that JOSEPHUS, the scribe, the son of MATTAI the priest, who was the captain of the host of the JEWS, was there. And when he was taken he prophesied concerning the death of [50] NERO and who was going to reign after him. Therefore TITUS did not kill him. Now this JOSEPHUS was not KAYAFA (CAIAPHAS), as some men have thought, for CAIAPHAS was also called JOSEPHUS.

And after these things the ROMANS encircled JERUSALEM, and whilst VESPASIAN was occupied in the war against JERUSALEM, the report of the death of NERO arrived, and of the tyrant OTHO, who stood for three months, and he killed him, and of VITALLIANUS, the tyrant, who stood for eight months. Him the ROMANS slew in the middle of the city. Then the Roman troops who were with VESPASIAN proclaimed him king, and he committed the war against JERUSALEM to TITUS his son, who went to ALEXANDRIA and subjugated it, and [then] departed by sea to ROME.

(From Bar Hebraeus’ Chronography, Translated from Syriac, by E. A. Wallis Budge, London, 1932.)

5)  The Talmud.

According to the Talmud it was not Josephus, but Rabbi Yohanan who made an anachronistic appearance to Vespasian (according to other accounts, by the time of the siege of Jerusalem, Vespasian had already left Judea for Rome,  leaving the management of the siege of Jerusalem to his son Titus, and his aide Tiberius Alexander.

Rabbi Yohanan escaped from Jerusalem in a coffin carried by his disciples.

“The disciples continued to carry the coffin until they got to Vespasian.  When they opened the coffin R. Yohanan stood up before him and said, “Peace to you, O King! Peace be to you, O King.!” Vespasian replied, “your life is forfeit on two counts.  To begin with you call me king and I am not a king. Moreover, if I am a king, why did you not come to me until now?” R. Yohanan replied, ”As for your saying that you are not a king, you are in fact a king,  If you were not a king, Jerusalem would not be delivered into your hand, for it is written, “And Lebanon shall fall by the mighty one”(Isa., 10:34), and the epithet “mighty one” is applied only to a king.  As for your question, “If I am a king, why did you not come to me till now?”- the Zealots amount us did not let me”.  Vespasian asked. “If there is a jar of honey around which a draco is coiled, would not the jar be broken to get rid of the draco?”  R Yohanan did not respond.

(From The Book of Legends, Sefer Ha-Aggadah, Legends from the Talmud, Edited by Hayim Nahman Bialik and Yehoshua Hana Ravnitzky.  Translated by William G. Braude. Schocken Books, 1992, p. 191-192.)

6) The Sibylline Oracles (c. 1st to 3rd century C.E.):

Sibylline Oracles 3:652-656:

”And then God will send a King from the sun who will stop the entire earth from evil war, killing some, imposing oaths of loyalty on others; and he will not do all these things by his private plans but in obedience to the noble teachings of the great God.

Sibylline Oracles 4 (A prophesy ex ventu about the death of Nero, the appearence of false Neros or a Nero redivius ([6]), and Vespasian’s, Rome’s foremost man or future emperor destruction of Jerusalem) :

…  ; and there shall also come
150 To Solyma an evil blast of war
From Italy, and God’s great temple spoil.
But when these, trusting folly, shall cast off
Their piety and murders consummate
Around the temple, then front Italy
155 A mighty king shall like a runaway slave
Flee over the Euphrates’ stream unseen,

Unknown, who shall some time dare loathsome guilt
Of matricide, and many other things,
Having confidence in his most wicked hands.
160 And many for the throne with blood
Rome’s soil while he flees over Parthian land.
And out of Syria shall come Rome’s foremost man,
Who having burned the temple of Solyma,
And having slaughtered many of the Jews,
165 Shall (bring) destruction on their great broad land.

(From:  The Sybylline Oracles Translated from the Greek into English Blank Verse by Milton S. Terry,1899.)

150. Solyma.–That is, Jerusalem.

155. Mighty king.–Nero, whose murder of his mother is notorious, and whose flight beyond the Euphrates and expected return as antichrist was a superstitious tradition long maintained.]


[1]) Life of Flavius Josephus, 76 (422 et seq.)

[2])   *  ( XVI.”’Now the great downfall of the Jewish name is tested, now the bitter ashes, which submerge and hide the teaching of our splendid lineage and undermine every distinction, when Josephus a captive is ordered to be saved for the triumph. What do such solicitous inducements of the enemy suddenly wish for themselves? What of this voluntary offer of safety? They did not spare others seeking life: Josephus is sought out, Josephus is asked that he should live. They fear evidently that they may lose the pomp of a triumph, lest he should be wanting, whom Rome would see a captive, whom in chains Vespasian would direct before his chariot. You wish therefore to be saved for this spectacle? And from what will they triumph, if their leader will be lacking that over which the triumph is celebrated? Or what sort of triumph, if an alliance is given to the conquered? Do not believe, Josephus, life is promised you, but worse things than death are being prepared. Roman arms conquered you, do not let deceit capture you. [p. 211] Their gifts are more heinous than wounds, the former threaten servitude, the latter save freedom. You are bowing, Joseph, and broken by a certain weakness of spirit you wish to be a survivor of your country? Where is the teaching of Moses, who sought to be erased from the divine book that he might not outlive the people of the lord? Where is Aaron, who stood in the middle between the living and the dead, so that death should not destroy a living people with a cruel contagion? Where is the spirit devoted to their country of King Saul and Ionathas, and that death bravely borne for the citizens, gloriously received? The son encouraged the father by example, the father did not forsake the son in the purpose of death, who although he was able to live, preferred himself to be killed rather than to be triumphed over by the enemy. He encouraged his weapon bearer saying: Strike me lest these uncircumcised should come and strike me and make sport of me. Because his weapon bearer feared to do this, he transfixed himself with his sword, worthy whom that David in a prophetic spirit would vindicate, because Amalechita had boasted falsely about the manner of his death and had thought to diminish the renown of the man who had saved himself from the enemy, he lied that he had been killed by himself  6, worthy whom that even such a great prophet should praise saying: Saul and Ionathas beautiful and beloved inseparables in their life and in death they were not separated, lighter than eagles, more powerful than lions. David himself also when he saw his people struck by an angel, wished to draw the heavenly vengeance upon himself lest he should be spared with the people perishing. Finally what of the divine law, whose interpreter you have always been, which promised everlasting immortality to the righteous instead of this brief life? When the god of the Hebrews, who teaches the righteous to have contempt for death, [p. 212] to owe it even to escape this earthly dwelling place, to fly back to the heavenly, to that region of paradise where god consecrates pious souls? Now finally you wish, Josephus, to live, when it is not fitting, indeed not permitted, what indeed is more important it is not proper? And you want to snatch at that life, I dare to say, of slavery which is in another’s power? So that a Roman may snatch it away when he wishes? May throw into the dark corner of a prison when he wishes? And you would choose to flee from here and not be allowed to die? And with shame you go to them, from those whom you persuaded to die for their country? What excuse will you have that you have stayed so long? They are awaiting what you might do, they are certainly saying already: Why is Josephus delaying who ought to have come? Why does he come so tardily? Why is he refusing to imitate his followers whom he persuaded to die for freedom? We will permit certainly that you choose to serve a champion of freedom, but that you doom yourself a slave to the Romans, that you put bondage before freedom? But be it that you wish to live, how will you obtain this from them against whom you have fought so many times? How will they look upon you, with what eyes, with what feelings? How will you wish to live with angry masters even if it allowed? And who will not believe you to have been a traitor to your country, who will see to whom the reward of treason was paid? Choose whichever you may prefer, that it be one of these is necessary: your life will be the reward of treachery or the suffering of slavery.”

[3]) The Josephus Problem or Josephus Permutation.

In computer science and mathematics, the Josephus Problem (or Josephus permutation) is a theoretical problem related to a counting out game.

[4]) Other texts have him hiding with 40 other men.

[5] ) The Talmud contains a similar account of how R Johanan cured Vespasian’s swollen feet, after learning that he had been appointed Emperor.  The Book of Legends, Sefer Ha-Aggadah, Legends from the Talmud, Edited by Hayim Nahman Bialik and Yehoshua Hana Ravnitzky.  Translated by William G. Braude. Schocken Books, 1992, p. 191-192

[6])  There were astrologers and imposters who claimed Nero would or had returned from the dead:  Tacitus, II.8, Dio, LXVI.19.3, Suetonius, LVII.

Markusevangeliet som midrash – 2:18–22

Markusevangeliet
som midrash

kap. 1: 1–89–1314–2021–28,
29–45
kap. 2: 1–1213–1718–2223–28

Min huvudsakliga förlaga till detta avsnitt är Michael Turtons Historical Commentary on the Gospel of Mark, Chapter 2.
 

Jesus och fastan 

18 Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom man och frågade Jesus: ”Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?”
καὶ ἦσαν οἱ μαθηταὶ Ἰωάννου καὶ οἱ Φαρισαῖοι νηστεύοντες καὶ ἔρχονται καὶ λέγουσιν αὐτῷ διὰ τί οἱ μαθηταὶ Ἰωάννου καὶ οἱ μαθηταὶ τῶν Φαρισαίων νηστεύουσιν οἱ δὲ σοὶ μαθηταὶ οὐ νηστεύουσιν

19 Jesus svarade: ”Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge brudgummen är hos dem kan de inte fasta.
καὶ εἶπεν αὐτοῖς ὁ Ἰησοῦς μὴ δύνανται οἱ υἱοὶ τοῦ νυμφῶνος ἐν ᾧ ὁ νυμφίος μετ’ αὐτῶν ἐστιν νηστεύειν ὅσον χρόνον ἔχουσιν τὸν νυμφίον μετ’ αὐτῶν οὐ δύνανται νηστεύειν

20 Men det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta.
ἐλεύσονται δὲ ἡμέραι ὅταν ἀπαρθῇ ἀπ’ αὐτῶν ὁ νυμφίος καὶ τότε νηστεύσουσιν ἐν ἐκείνῃ τῇ ἡμέρᾳ

21 Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel. Då skulle det nya tyget riva bort ännu mer från den gamla manteln och revan bli värre.
οὐδεὶς ἐπίβλημα ῥάκους ἀγνάφου ἐπιράπτει ἐπὶ ἱμάτιον παλαιόν εἰ δὲ μή αἴρει τὸ πλήρωμα ἀπ’ αὐτοῦ τὸ καινὸν τοῦ παλαιοῦ καὶ χεῖρον σχίσμα γίνεται

22 Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Om man gjorde så, skulle vinet spränga säckarna och både vinet och säckarna förstöras. Nej, nytt vin häller man i nya säckar.”
καὶ οὐδεὶς βάλλει οἶνον νέον εἰς ἀσκοὺς παλαιούς εἰ δὲ μή ῥήξει ὁ οἶνος τοὺς ἀσκούς καὶ ὁ οἶνος ἀπόλλυται καὶ οἱ ἀσκοί ἀλλὰ οἶνον νέον εἰς ἀσκοὺς καινούς

Vers 18: ”Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom man och frågade Jesus: ’Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?”

I denna vers ligger fokus på lärljungarna (grekiska mathêtês), Johannes’ och Jesus’, samt på fariseer och på fasta. Johannes’ lärjungar fastar men inte Jesus’. Just genom att fokus ligger på Jesu lärjungar kan detta spegla de första kristna i den unga kyrkan. Av denna anledning brukar detta ofta ses som en senare berättelse som uppkom i samband med konflikter mellan Johannes’ efterföljare och de kristna. Som tidigare påpekats finns litet stöd för att fariseer skulle ha kunnat spela en sådan roll i Galileen som de här sägs göra.

Vers 19-20: ”Jesus svarade: ’Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge brudgummen är hos dem kan de inte fasta. Men det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta.”

Översättningen av detta stycke är inte självklar, även om Folkbibeln och Bibel 2000 översätter likadant vad gäller innehållet. Dispyten gäller översättningen till ”bröllopsgästerna” vilka inte sägs kunna fasta medan brudgummen är hos dem. Det grekiska uttrycket är ”υἱοὶ τοῦ νυμφῶνος” och det betyder mer ordagrant bröllopssalens [eller: brudkammarens] söner. Det ord som översätts till ”gäster” är huios, vilket betyder son (och faktiskt kan avse såväl människoson som Guds son). Så utöver att betyda gäster på bröllopet kan det betyda brudgummens följe på bröllopet.

Liknelser med brudgummar som länkas till Gud förekommer på flera ställen i GT, exempelvis på detta ställe hos Jesaja:

”Jag gläder mig storligen i Herren, min själ fröjdar sig i min Gud, ty han har klätt mig i frälsningens klädnad och svept in mig i rättfärdighetens mantel, lik en brudgum med högtidsbindeln på sitt huvud, lik en brud som pryder sig med sina smycken.” (Jes 61:10)

Likaså är det en väldokumenterad judisk sedvänja att under bröllopsfesten (som kunde pågå en vecka) befria deltagarna från religiösa förpliktelser, till vilka fasta kan räknas.

Den första delen av det Jesus påstås ha sagt, då vers 19, tillhör de ca 90 (av 500; ca 18 %) Jesusord som Jesusseminariet röstade för som något som Jesus har sagt. Det tillhör inte de röda rösterna som betyder att Jesus obestridligt sagt något liknande det bevarade uttrycket, utan de rosa som betyder att Jesus troligen sagt något liknande. Jesus ska alltså ha sagt något i stil med att bröllopsgästerna inte kan fasta så länge brudgummen är hos dem.

Jesusseminariet konstaterar att det inte är förenligt att fasta under själva bröllopsfirandet och antar att någon form av detta yttrande går tillbaka till Jesus. Detta eftersom det är uppenbart att Jesus och hans lärjungar, i motsats till Johannes’ anhängare och fariseerna, inte fastade. (The Five Gospels, s. 47)

Den senare delen (vers 20) om att det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och att man då kommer att fasta, anser man däremot vara en utvidgning av det ursprungliga Jesusordet. Orsaken är att detta Jesusord godkänner att den kristna församlingen har rätt att fasta. Jesus identifieras också här som brudgummen. (The Five Gospels, s. 47)

Hur som helst antar man inom Jesusseminariet att detta är en liknelse, eller som man skriver, ”aforism” (s. 21), med såväl allegoriska bröllopsgäster som allegoriska brudgummar, men inte att fastan är allegorisk. Liknelsen om de fastande ska tas bokstavligt. Men hela Markusevangeliet genomsyras av matrelaterade liknelser och matrelaterat språk, så varför skulle just fastan här tolkas bokstavligt? Identifierandet av detta Jesusord som troligen äkta förutsätter också att uppgiften i Mark 2:18 om att Johannes’ lärjungar och fariseerna fastade, verkligen är riktig.

Verserna 21-22: ”Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel. Då skulle det nya tyget riva bort ännu mer från den gamla manteln och revan bli värre. Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Om man gjorde så, skulle vinet spränga säckarna och både vinet och säckarna förstöras. Nej, nytt vin häller man i nya säckar.’”

Ånyo har vi en liknelse som sägs ha yttrats av Jesus. Och ånyo speglar den äldre föreställningar inom judendomen. I Jobs bok sägs följande:

”Ty jag är uppfylld av ord, anden inom mig tvingar mig. Se, mitt inre är som instängt vin, likt en ny vinlägel är det nära att brista.” (Job 32:18–19)

Eller som det står i Septuaginta:

“Jag kommer att tala igen, ty jag är full av ord; Se min magsmärtande ande dödar mig och min buk är som en fjättrad vinlägel med nytt vin som jäser eller som en smeds spruckna buk.” (Job 32:18–19 i min översättning från engelskan)

I Mishna, den äldsta delen av Talmud, står följande:

Elisha ben Abuja sade: ”Vad är det att likna vid om man lär sig som barn? Som bläck skrivet på rent papper. Vad är det att likna vid om man lär sig som en gammal man? Som bläck skrivet på fläckigt papper.”

Rabbi Jose ben Juda sade: ”Vad är den att likna vid som lär sig av de unga? Som en som äter omogna druvor, eller dricker vin från fatet. Och vad är den att likna vid som lär sig av de gamla? Som en som äter mogna druvor, eller dricker gammalt vin.”

Rabbi Meir sade, ”Se inte på lägeln, utan på dess innehåll: Det kan vara en ny lägel full av gammalt vin, och en gammal lägel som inte ens innehåller nytt vin.” (Talmud, Mishnah, Abot 4.25-27)

Talmud, och då Mishna, började sammanställas först ca år 200 vt. Men skriften bygger på äldre material som först år 200 började sammanställas och därför fanns redan tidigare. Och i vilket fall är den vad gäller dylikt innehåll helt oberoende av kristendomen och Nya testamentet.

I detta avsnitt har vi sett Jesus framställa liknelser som indikerar hans kommande död (han kommer inte att vara hos lärjungarna framöver varför de då kan fasta). Detta får ses som en typisk konstruktion av Markus där han i sitt evangelium från början förebådar Jesu kommande död. Bland Jesusorden i detta stycke finns ett som anses vara äkta – det som handlar om att bröllopsgästerna inte kan fasta så länge brudgummen är hos dem. Detta förekommer i vers 19. Vers 20 anses vara en senare utbrodering som syftar på Jesu död och verserna 21 och 22 är paralleller till äldre judiska talesätt. Likaså kan vers 18 med polemiken med fariseerna inte ges någon större historisk trovärdighet med tanke på att detta ska ske i Galileen och synes spegla den senare kristna församlingens önskan att få fasta. Kvar blir därför endast vers 19, som skulle kunna spegla något som en historisk Jesus har sagt. Fast vers 19 med fastan när brudgummen är närvarande, förutsätter den tidigare versen 18 där man frågar Jesus varför han inte fastar när fariseerna gör det? Och om denna vers är ohistorisk finns inga goda skäl tro att den efterföljande som bygger på denna skulle vara mer historisk.

Roger Viklund, 2012-01-08

Markusevangeliet som midrash – 2:13–17

Markusevangeliet
som midrash

kap. 1: 1–89–1314–2021–28,
29–45
kap. 2: 1–1213–1718–2223–28

Min huvudsakliga förlaga till detta avsnitt är Michael Turtons Historical Commentary on the Gospel of Mark, Chapter 2.

Jesus hos publikaner och syndare

13 Än en gång gick Jesus längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem.
καὶ ἐξῆλθεν πάλιν παρὰ τὴν θάλασσαν καὶ πᾶς ὁ ὄχλος ἤρχετο πρὸς αὐτόν καὶ ἐδίδασκεν αὐτούς

14 När han gick vidare fick han se Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom.
καὶ παράγων εἶδεν Λευὶν τὸν τοῦ Ἁλφαίου καθήμενον ἐπὶ τὸ τελώνιον καὶ λέγει αὐτῷ ἀκολούθει μοι καὶ ἀναστὰς ἠκολούθησεν αὐτῷ

15 När Jesus sedan låg till bords i hans hus, var det många publikaner och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Många av dem följde honom.
καὶ γίνεται κατακεῖσθαι αὐτὸν ἐν τῇ οἰκίᾳ αὐτοῦ καὶ πολλοὶ τελῶναι καὶ ἁμαρτωλοὶ συνανέκειντο τῷ Ἰησοῦ καὶ τοῖς μαθηταῖς αὐτοῦ ἦσαν γὰρ πολλοὶ καὶ ἠκολούθουν αὐτῷ

16 De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt tillsammans med publikaner och syndare, och de frågade hans lärjungar: ”Varför äter han med publikaner och syndare?”
καὶ οἱ γραμματεῖς τῶν Φαρισαίων ἰδόντες ὅτι ἐσθίει μετὰ τῶν ἁμαρτωλῶν καὶ τελωνῶν ἔλεγον τοῖς μαθηταῖς αὐτοῦ ὅτι μετὰ τῶν τελωνῶν καὶ ἁμαρτωλῶν ἐσθίει

17 Jesus hörde det och sade till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”
καὶ ἀκούσας ὁ Ἰησοῦς λέγει αὐτοῖς ὅτι οὐ χρείαν ἔχουσιν οἱ ἰσχύοντες ἰατροῦ ἀλλ’ οἱ κακῶς ἔχοντες οὐκ ἦλθον καλέσαι δικαίους ἀλλὰ ἁμαρτωλούς

Vers 13: ”Än en gång gick Jesus längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem.”

Temat om att Jesus vandrade runt i eller i närheten av sjön (grekiska: thalassa; eg. hav, men här avses Galileiska havet/Gennesaretsjön), att folket strömmade till och han undervisade dem, förekommer ofta hos Markus och denna vers kan därför ses som typisk för Markus.

 

Vers 14: ”När han gick vidare fick han se Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom.”

Detta är den femte lärjungen som Jesus enligt Markus kallar till sig. Beskrivningen är likartad den som gällde kallelsen av de andra fyra:

Petrus och Andreas

Mark 1:16–18

Jakob och Johannes

Mark 1:19–20

Levi

Mark 2:14

När han gick längs Galileiska sjön, Då han kom lite längre fram, När han gick vidare
fick han se Simon och hans bror Andreas kasta ut nät i sjön, för de var fiskare. fick han se Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes, där de satt i båten och gjorde i ordning sina nät. fick han se Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset,
Jesus sade till dem: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.” Strax kallade han på dem, och han sade till honom: ”Följ mig!”
Genast lämnade de näten och följde honom. och de lämnade sin far Sebedeus och hans daglönare kvar i båten och följde Jesus. Och Levi steg upp och följde honom.

Och det är inte bara i svensk översättning som likheterna är uppenbara. Exempelvis finns identiska fraser som ”καὶ παράγων εἶδεν” och ”ἠκολούθησεν αὐτῷ” i både Mark 1:16–18 och här i Mark 2:14. Markus har en tendens att repetera likartade scener i likartat språk. Det är därför Francis Watsons (se: The pastiche forgery of Secret Mark, as presented by Francis Watson), Larry W. Hurtados (se: Larry W. Hurtado’s arguments that Secret Mark is a forgery) och andras påståenden att Hemliga Markusevangeliet är en förfalskning genom att ett mischmasch av ord och fraser har tagits ur evangelierna, och då främst ur Markusevangeliet, blir så bisarra. Markus härmar sig själv hela tiden och det är därför fullt logiskt att han skulle göra det också i de utdrag ur Hemliga Markusevangeliet som Klemens citerar.

Liksom i de tidigare kallelsescenerna ska även denne Levi ha stigit upp och omedelbart följt Jesus utan att se bakåt.

Det är heller inte säkert vem som avses med denne Levi. Traditionellt har han ansetts vara densamme som Matteus, eftersom när samma (en likartad?) scen återges i Matteusevangeliet (9:9) är namnet på den kallade utanför tullhuset Matteus i stället för Levi. I Luk 5:27 benämns han också Levi. Dessutom namnges den kallade lärjungen i Mark 2:14 för Jakob, Alfaios’ son i stället för Levi i en gammal codex från 400-talet (Codex Bezae, D05).

Turton noterar att Markus kallar tullindrivaren för Levi (Λευὶ) och att detta är samma namn som tillkommer det levitiska prästerskapet (Λευίτης); alltså någon av Levi (Λευὶ) stam. Det var i stort sett endast leviter som kunde bli präster. Turton tänker sig att Markus kanske ironiserar eller polemiserar här genom att antyda att de prästerliga klasserna samarbetade och intrigerade med den romerska makten – liksom denne Levi arbetar med att driva in den skatt som ytterst gick till Rom.

Vers 15: ”När Jesus sedan låg till bords i hans hus, var det många publikaner och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Många av dem följde honom.”

I Folkbibeln har man översatt grekiskans τελώνης (telônês) till publikan. Ordet kommer från latinets publicani, och avser en skatteindrivare. I Bibel 2000 har man översatt till tullindrivare. Det var en bland folket mycket föraktad yrkeskår.

Jesus har vid det här laget kallat fem lärjungar. Nu dröjer det till Mark 3:13–19 innan han kallar några fler. Men då sägs han å andra sidan kalla ”alla” tolv, inklusive de fem han redan kallat. Bland annat detta har lett till att många forskare antar att listan med de tolv är ett senare tillägg till Markus’ text. Sedan finns de som liksom Gerd Lüdemann (Jesus After 2000 Years: What He Really Did And Said) föreslår att de textpartier vari de fem lärjungar som hittills omnämnts av Markus också är senare redaktionella tillägg till Markus’ ursprungliga text.

Vers 16: ”De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt tillsammans med publikaner och syndare, och de frågade hans lärjungar: ’”Varför äter han med publikaner och syndare?’”

Vid det här laget har det säkert framgått att Jesus ska ha konfronterats med fariseer och skriftlärda (dvs. fariseer) redan från första början av sin verksamhet i Galileen. Men vad finns det egentligen för stöd för att det fanns fariseer i Galileen och om så var fallet, att de hade något inflytande? Så här skriver Burton Mack:

”Till och med konservativa kristna forskare har motvilligt tvingats erkänna att det endast finns sporadiska belägg för att fariseer fanns i Galileen före det romersk-judiska kriget, och att ingenting finns som tyder på att de hade någon maktposition där. Fariseerna var aktiva i Jerusalem och företrädde en form av judiskt tänkande och judisk fromhet som fick allt större betydelse under det första århundradet. Men forskare har inte kunnat fastställa en enda befattningsverksamhet för dem vare sig i Galileen eller i Jerusalem. Uppfattningarna om dem har varierat, alltifrån att de skulle vara ett politiskt parti, skrivarhållare inom tempelbyråkratin, lärare i skolor som Hillels eller Sammajs, till medlemmar av ett religiöst samfund eller en sekt. Ingen teori verkar övertyga.” (Burton Mack, The Lost Gospel: the Book of Q and Christian Origins, 1993, s. 60; min översättning från engelskan)

Jesus konfronteras hela tiden med fariseer, men det är osannolikt att han alls skulle ha råkat i konfrontation med dem om han bara verkat i Galileen. I stället förefaller hans ständiga bataljer med fariseerna vara ett rent påhitt av Markus, sannolikt för att Jesus ska ha någon/något att spegla sig i; någon som ställer de nödvändiga frågorna och därmed gör att Jesus kan säga de bevingade orden. Turton anger att bland andra E.P. Sanders and Hyam Maccaby betraktar Jesus’ konfrontation med fariseerna som ren fiktion. Dessutom är många Jesusutsagor klart besläktade med fariseiska föreställningar, vilket innefattar diskussioner om hur judarna skulle förhålla sig till icke-judar och tron på kroppslig uppståndelse.

Vad gäller själva måltiderna så spelar de en central roll i Jesu undervisning i evangelierna. Enligt Burton Mack speglar dessa evangelieberättelser föreställningar inom den senare Jesusrörelsen med ämnen som intresserar medlemmarna i rörelsen.

”De speglar troligen gruppövningar och helt säkert tar de upp ämnen som intresserar medlemmarna i rörelsen. De kan inte betraktas som historiska redogörelser, absolut inte i syfte att teoretisera en religiös ”bordsgemenskap” med Jesus, den sista måltiden som instiftade den kristna kyrkan. Den rituella måltidsberättelsen i evangelierna är en etiologisk [en berättelse som vill förklara varför exempelvis något uppstått eller fått just det namnet; ö.a.] legend som bygger på en tradition (utan lärjungar) som hämtats från Kristuskulten. De övriga måltidsscenerna är i de flesta fall typiska inramningar till ritualerna i förklaringsberättelserna.” (Burton Mack, A Myth of Innocence: Mark and Christian Origins, 1988, s. 80; min översättning från engelskan)

Vers 17: ”Jesus hörde det och sade till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”

Detta är ett av flera Jesusord som klart liknar kynikernas sätt att resonera och vilket har lett till att ett antal forskare har lanserat teorin om Jesus som kyniker. Detta uttalande av Jesus liknar ett som Diogenes Laertios ca år 200 vt tillskriver den atenske filosofen Antisthenes, ca 455–ca 360 fvt. Antisthenes var lärjunge åt Sokrates:

”När han anklagades för att vara i dåligt sällskap, svarade Antisthenes: ’Läkare tar hand om sina patienter utan att få feber.’”

”When censured for keeping bad company, Antisthenes replied, ‘Well, physicians attend their patients without catching the fever.’” (Diogenes Laertios, VI 6)

Trots denna parallell är detta ett av de Jesusord som Jesusseminariet röstade för som ett troligen äkta Jesusuttalande. Det var ett känt uttryck och berättelsen om fariseernas indignation över att Jesus umgicks med syndare förekommer också i en annan version i ett papyrusfragment (Oxyrhynchos 1224). Fastän man inom Jesusseminariet noterar att det var ett vanligt ordspråk vill man ändå tro att det åtminstone speglar något Jesus har sagt eftersom ”det låter som Jesus!”. Thomas Thompson replikerar på seminariets kriterier:

”… de mest centrala [Jesus]orden i evangelierna formulerades av många gestalter i den antika litteraturen. Att de skulle vara ”uttalanden gjorda av Jesus” har vi [endast] författaren som lade dem i hans mun att sätta vår tro till. Många av de uttalanden som [Jesus]seminariet fastställer som ”definitivt äkta” är välkända och kan tidsbestämmas till århundraden före Nya Testamentet. Själva projektet med Jesusseminariet är förankrat i önsketänkande. Bevisen för dessa uttalandens förhistoria är så rikliga och välbestyrkta att vi kan spåra en kontinuerlig litterär tradition under årtusenden.” (Thomas L. Thompson, The Messiah Myth, 2005, s. 11, min översättning från engelskan)

I detta stycke kallar Jesus på en viss Levi som vi därefter aldrig hör något mer om. Orden och iscensättningen är helt Markus’ och det är dessutom en upprepning av de tidigare kallelserna av lärjungar. Därefter följer en scen där Jesus äter med syndare, anklagas av de sannolik icke förekommande fariseerna för att umgås med syndare och försvarar sig genom att säga att det är de sjuka som behöver en läkare, inte de friska. Denna berättelse är ett känt kyniskt ordspråk efter kyniskt mönster och det finns därför inga goda skäl till att tro att något i berättelsen är historiskt.

Roger Viklund, 2012-01-07

Markusevangeliet som midrash – 2:1–12

Markusevangeliet
som midrash

kap. 1: 1–89–1314–2021–28,
29–45
kap. 2: 1–1213–1718–2223–28

Min huvudsakliga förlaga till detta avsnitt är Michael Turtons Historical Commentary on the Gospel of Mark, Chapter 2.

Jesus förlåter synder

1 Några dagar därefter kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma,
καὶ εἰσελθὼν πάλιν εἰς Καφαρναοὺμ δι’ ἡμερῶν ἠκούσθη ὅτι ἐν οἴκῳ ἐστίν

2 samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren, och han predikade ordet för dem.
καὶ συνήχθησαν πολλοὶ ὥστε μηκέτι χωρεῖν μηδὲ τὰ πρὸς τὴν θύραν καὶ ἐλάλει αὐτοῖς τὸν λόγον

3 Då förde man till honom en lam som bars av fyra män.
καὶ ἔρχονται φέροντες πρὸς αὐτὸν παραλυτικὸν αἰρόμενον ὑπὸ τεσσάρων

4 Men när de för folkmassans skull inte kunde komma till Jesus med honom, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på.
καὶ μὴ δυνάμενοι προσενέγκαι αὐτῷ διὰ τὸν ὄχλον ἀπεστέγασαν τὴν στέγην ὅπου ἦν καὶ ἐξορύξαντες χαλῶσι τὸν κράβαττον ὅπου ὁ παραλυτικὸς κατέκειτο

5 Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
καὶ ἰδὼν ὁ Ἰησοῦς τὴν πίστιν αὐτῶν λέγει τῷ παραλυτικῷ τέκνον ἀφίενταί σου αἱ ἁμαρτίαι

6 Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan:
ἦσαν δέ τινες τῶν γραμματέων ἐκεῖ καθήμενοι καὶ διαλογιζόμενοι ἐν ταῖς καρδίαις αὐτῶν

7 ”Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.”
τί οὗτος οὕτως λαλεῖ βλασφημεῖ τίς δύναται ἀφιέναι ἁμαρτίας εἰ μὴ εἷς ὁ θεός

8 Jesus kände i sin ande att de tänkte så för sig själva, och han sade till dem: ”Varför tänker ni så i era hjärtan?
καὶ εὐθὺς ἐπιγνοὺς ὁ Ἰησοῦς τῷ πνεύματι αὐτοῦ ὅτι οὕτως διαλογίζονται ἐν ἑαυτοῖς λέγει αὐτοῖς τί ταῦτα διαλογίζεσθε ἐν ταῖς καρδίαις ὑμῶν

9 Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå?
τί ἐστιν εὐκοπώτερον εἰπεῖν τῷ παραλυτικῷ ἀφίενταί σου αἱ ἁμαρτίαι ἢ εἰπεῖν ἔγειρε καὶ ἆρον τὸν κράβαττόν σου καὶ περιπάτει

10 Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.” Och han sade till den lame:
ἵνα δὲ εἰδῆτε ὅτι ἐξουσίαν ἔχει ὁ υἱὸς τοῦ ἀνθρώπου ἀφιέναι ἁμαρτίας ἐπὶ τῆς γῆς λέγει τῷ παραλυτικῷ

11 ”Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!”
σοὶ λέγω ἔγειρε ἆρον τὸν κράβαττόν σου καὶ ὕπαγε εἰς τὸν οἶκόν σου

12 Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ”Något sådant har vi aldrig sett.”
καὶ ἠγέρθη καὶ εὐθὺς ἄρας τὸν κράβαττον ἐξῆλθεν ἔμπροσθεν πάντων ὥστε ἐξίστασθαι πάντας καὶ δοξάζειν τὸν θεὸν λέγοντας ὅτι οὕτως οὐδέποτε εἴδομεν

Verserna 1–2: ”Några dagar därefter kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma, samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren, och han predikade ordet för dem.”

Här sägs rakt ut att Jesus var från Kapernaum/Kafarnaum. Markus’ grekiska text har ”ἐν οἴκῳ”. Prepositionen en (i, vid, etc.) följt av oikos (ett bebott hus, ett hem) betyder ”hemma”. Detta står då i opposition till det som tidigare sagts i Mark 1:9: ”Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen …” Men med tanke på att denna enda användning av ordet Nasaret i Markusevangeliet inte har avsatt några spår hos Matteus och Lukas, rör det sig sannolikt om ett senare tillägg till Markus’ text som då ursprungligen bör ha lytt: ”Vid den tiden kom Jesus från Galileen …”

Som ni säkert märkt vid det här laget är det ett återkommande tema hos Markus att betona hur otroligt mycket folk som samlas runt Jesus. Folk får inte plats. Detta betyder också att denna beskrivning är en typisk markinsk konstruktion.

En annan egenhet hos Markus är att han kopplar samman stycken med hjälp av att repetera nyckelord så att läsaren ska förstå att berättelserna hör samman och ska tolkas i ljuset av varandra. I 2:2 skriver han att Jesus predikade [talade] ordet (ton logon) för dem, I sista versen i föregående kapitel skrev han att den spetälske mannen spred ordet (ton logon) om det som hade hänt.

I gammalgrekiskan förefaller det vanligt att det lilla ordet kai, som i första hand betyder ”och”, inleder meningar. Hos Markus är detta än vanligare. Även om detta inte så tydligt visar sig i översättningar, inleds alla de fem första verserna i kapitel två (2:1–5) med kai. Därutöver inleds också verserna 8 och 12 med kai, plus att ordet förekommer fler gånger inne i verserna.

Verserna 3–4: ”Då förde man till honom en lam som bars av fyra män. Men när de för folkmassans skull inte kunde komma till Jesus med honom, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på.”

Denna berättelse är inte trovärdig – oavsett vad man anser om det som följer och möjligheten att bota en lam människa. De fyra männen kan uppenbarligen inte pressa sig fram till dörren, men lyckas ändå ta sig upp på hustaket med en förlamad man och där ta sig genom taket. Hade de då en stege med sig? Grekiskans apostegazô betyder ”avtäcka”, och att avtäcka ett tak antyder att taket var belagt med någon form av takpannor. Men texten säger också att de hade grävt genom (exoryssô) taket och på så sätt gjort en öppning. Och om man ska gräva genom ett tak måste det rimligen vara gjort av lera och halm, eller något liknande. Det förefaller osannolikt att ett halmtak skulle orka bära de fem män som sägs ha befunnit sig på taket, särskilt om ett hål stort nog för att föra ner en flyttbar bädd (krabattos) hade grävts ut och taket därigenom ytterligare försvagats.

Verserna 5–8: ”Jesus såg deras tro och sade till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ’Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.’ Jesus kände i sin ande att de tänkte så för sig själva, och han sade till dem: ’Varför tänker ni så i era hjärtan?’”

Jesus förlåter den lame mannens synder och detta upprör de skriftlärda som anser att Jesus hädar. Detta förefaller inte vara historiskt då det inte alls sågs som en hädelse att förlåta synder. Bland Dödahavsrullarna har påträffats en skrift som går under namnet Nabonidus’ bön. Däri berättas att en judisk andebesvärjare helar Nabonidus från sin långvariga förlamning och dessutom förlåter hans synder – helt utan någon antydning om att denne skulle ha hädat:

“Jag var angripen [av ett elakartat sår] i sju år … och en exorcist förlät mina synder. Han var en jude från … ” (The Complete Dead Sea Scrolls in English, The Prayer of Nabonidus 4Q242, min översättning från engelskan)

Vidare kan man fråga sig vad skriftlärda gjorde sittande i Jesus’ hus i Kafarnaum? De verkar vara ditstoppade av Markus för att skapa den nödvändiga spänningen i berättelsen.

Man kan nästan betrakta verserna 5 till 12 som en mini-interkalation; ett typiskt markinskt drag att väva samman två berättelser i en. Jesus inleder med att förlåta den lame mannens synder. Därefter interagerar och ifrågasätter de skriftlärda Jesu gärning, varefter Jesus på nytt vänder sig till den lame mannen och får honom att resa sig och gå.

I verserna 6 och 7 påstår Markus att han vet vad de skriftlärda ”tänkte [eller resonerade: dialogizomai] i sina hjärtan”. Även detta är ett typiskt drag hos Markus. Han uppger inte sällan vad andra, inklusive Jesus, kände, tänkte eller gjorde i sin ensamhet, sådant som rimligen ingen annan utöver de berörda kan ha känt till. Markus kan inte ha vetat detta, men om berättelsen var tänkt att fungera på liknande sätt som en roman, är det fullt rimligt att författaren uppger vad andra tänkte. Om evangeliet dessutom var tänkt att framföras i pjäsliknande form i ett mysteriespel, blir detta än mer begripligt.

Det är ett tema i GT att anspela på vad man ”tänkte i sitt hjärta”:

”Herren känner människors planer och vet att de är värdelösa” (Psaltaren 93:11 enligt Septuaginta [annars 94:11] , Beskow)
κύριος γινώσκει τοὺς διαλογισμοὺς τῶν ἀνθρώπων ὅτι εἰσὶν μάταιοι

Vers 9: ”Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå?”

Mickael Turton säger att Jesus i denna mening uppträder som en kyniker (eller cyniker) – en filosofisk riktning företrädd av asketer som inte sällan vandrade runt och argumenterade. De var kända för att, liksom Jesus gör i denna mening, bemöta anklagelser på ett slagfärdigt sätt och därmed sätta debattanterna på plats.

Vers 10: ”’Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.’ Och han sade till den lame: ”

Människosonen, på grekiska: huios anthrôpos. I NT används begreppet dels för att beteckna en människa, dels som en titel på Jesus som anger att han är förmer än en människa och dels som en messiansk titel. I GT förekommer uttrycket ofta, då på hebreiska som ben-‘adam. Oftast betyder det just människa. Exempelvis säger Gud följande till Hesekiel:

”Du människobarn [eller människoson, eller som i Bibel 2000, människa], stå upp på dina fötter så skall jag tala med dig.” (Hes 2:1)

Men i vissa fall, och kanske då främst i Daniels bok, verkar människosonen ha fått en annan betydelse som mer liknar den som tillskrivs Jesus:

”I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar …” (Dan 7:13)

Men forskarna är oeniga om huruvida människosonen i gammaltestamentlig och apokryfisk judisk litteratur någonsin avser något annat än något mänskligt. Vissa hävdar att människosonen i såväl Daniels bok som i Första Henoksboken egentligen avser ett mänskligt kollektiv.

Jesus säger heller inte att han skulle vara människosonen, endast att människosonen har makt att förlåta synder. Många forskare hävdar att Jesus verkligen skulle ha kallat sig själv för människosonen och att det samtidigt var den enda titel han gav sig själv (inte Messias eller Guds son, t.ex.). Fast å andra sidan är detta sannolikt bara ytterligare en messiansk titel som författaren av Markusevangeliet tillskrev Jesus för att påvisa att han var den väntade Messias. Exempelvis påstår aldrig Paulus att Jesus var människosonen. Dessutom förefaller uttrycket ”Men det skall ni veta att Människosonen har makt …” inte utgöra något som sägs av Jesus utan vara en upplysning till läsaren av evangeliet.

Verserna 11–12: ”’Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!’ Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ’Något sådant har vi aldrig sett.’”

Detta är återigen typiskt för Markus med att Jesus genast (euthys) steg upp, det skedde inför allas ögon, och de blev utom sig av häpnad, ty något sådant hade de aldrig sett. Den känsla man får av denna scen, liksom av många andra, är att det inte är en ögonvittnesskildring utan är berättat från ett utanförperspektiv.

Verserna 1–12: Utöver att använda sig av en teknik med interkalationer (inskjutna partier) använder Markus sig också av en teknik med så kallade inramningsberättelser. Dessa skiljer sig från interkalationer genom att bland annat sträcka sig över betydligt längre text. Det skulle kunna vara så att inledningen av kapitel 2, som på ett sätt kan betraktas som början på Jesu gärning, utgör första delen av en inramningsberättelse och där den andra delen utgörs av Markusevangeliets egentliga slut, Mark 16:1–8. Denna berättelse skulle i så fall rama in i stort sett hela evangeliet. För att man egentligen ska kunna tala om en inramningsberättelse måste det vara två likartade berättelser som omsluter en mellanliggande berättelse. Men detta räcker inte i sig. En förutsättning är att det mellanliggande materialet på något sätt kan sägas utgöra en enhet, vilket väl är tveksamt i detta fall då det ju utgör i stort sett hela evangeliet. Dessutom bör som sagt de båda omslutande berättelserna skildra samma sorts händelser och gärna i likartat språk. Det är på denna punkt som likheterna uppkommer.

Medan graven i Mark 16 blockeras av en sten blockeras dörren i Mark 2 av en folkmassa. Likheten skulle i så fall fortsätta genom att det i det ena fallet handlar om en förlamad man, i det andra om liket av en man. I det ena fallet tog man sig in i huset genom att frilägga taket, i det andra var stenen som förslöt öppningen till graven bortrullad så att kvinnorna kunde ta sig in. I det ena fallet sitter skriftlärda i huset och bevakar Jesus, medan i det andra fallet en ung man sitter i graven. Jesus vet vad de skriftlärda tänker i sina hjärtan och också den unge mannen vid graven vet vad de anländande kvinnorna tänker. I båda fallen sker dessutom en form av uppståndelse som också i båda fallen är kopplad till förlåtelse av synder.

Emot detta kan invändas att den mellanliggande delen inte utgör ett enhetligt parti utan i stort sett hela evangeliet. Dessutom uppkommer en betydligt mer uppenbar inramningsberättelse med Mark 16:1–8 om de båda citaten ur Hemliga Markusevangeliet som Klemens citerar i brevet till Theodoros fogas till Mark 10:32–34. Å andra sidan finns inget som hindrar att Markus samtidigt knöt två textavsnitt till Mark 16:1–8.

Robert Price anser att botandet av den lame mannen är direkt baserat på en berättelse i Andra konungaboken där Elia är inblandad:

”Den verkar vara baserad på en annan historia, en från 2 Kung 1:2-17a. I denna berättelse föll Israels kung Ahasja ”ner genom gallret i sin övre sal i Samaria och skadade sig så att han blev sjuk”. Han skickar då sändebud för att rådfråga guden Baal-Sebubs orakel (”Flugornas Herre”, eftersom hans spådomspräster påstod sig höra ett surrande i öronen, som surrande flugor, och prästerna uttydde det som din lycka). Kommer han att bli frisk? Jahve, som är svartsjuk över att en israelitisk kung vänder sig till en andra klassens filisteisk gudom, skickar Elia att genskjuta sändebuden. Han säger åt dem att strunta i att gå vidare. Han kan genom Jahves ord redan nu berätta för dem att Ahasja är dödsdömd på grund av sin bristande tro. Den markinska berättelsen är en fyndig omkastning av denna berättelse. Vi har en för någon försyndelse redan drabbad man som blir förlåten. Även han sjunker ned genom taket, men detta på sin väg till att helas, inte till att bli sjuk. Och hans vänners tro belönas, på samma sätt som Ahasjas brist på tro i högsta grad bestraffades.” (Robert M. Price, The Incredible Shrinking Son of Man, s. 149)

Översättningen är gjord av mig från nedanstående text:

It seems to be based on another story, one from 2 Kings 1:2-17a. In this one, the Israelite King “Ahaziah fell through the lattice in his upper chamber in Samaria, and lay sick.” He sends messengers to inquire of the oracle of the god Baal-zebub (”Lord of Flies,” because his soothsaying priests would claim to hear a buzzing in the ear, like the buzzing of flies, and the priests would decipher it as your fortune). Will he recover? Yahve, jealous that a king of Israel should resort to a second-rate Philistine deity, sends Elijah to intercept the emissaries. He tells them not to bother going any further. He can tell them right now, by the word of Yahve, that Ahaziah is doomed because of his lack of faith. The Markan story is a happy reversal of this one. We have a man, already afflicted for some sin, being forgiven. He, too, descends through the ceiling, but it is on his way to healing, not to illness. And his friends’ faith is rewarded, just as Ahaziah’s lack of it was sorely punished. (Robert M. Price, The Incredible Shrinking Son of Man, s. 149)

Det är också på sin plats att jag återger det textparti i Andra Konungaboken som Price sammanfattade:

2 Ahasja föll ner genom gallret i sin övre sal i Samaria och skadade sig så att han blev sjuk. Då skickade han efter sändebud och sade till dem: ”Gå och fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag skall bli frisk från denna sjukdom.” 3 en Herrens ängel hade sagt till tisbiten Elia: ”Stå upp och gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och säg till dem: Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron? 4 Därför, säger Herren så: Du skall inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö”. Och Elia gick.
5 När sändebuden kom tillbaka till kungen, frågade han dem: ”Varför kommer ni tillbaka?” 6 De svarade honom: ”En man kom emot oss och sade till oss: Gå tillbaka till kungen som har sänt er och säg till honom: Så säger Herren: Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför skall du inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö.” 7 Kungen frågade dem: ”Hur såg den mannen ut som kom emot er och talade till er på det sättet?” 8 De svarade honom: ”Mannen bar en hårmantel och hade en lädergördel om höfterna.” Då sade han: ”Det var tisbiten Elia.”
9 Han sände ett befäl med femtio man till Elia. När denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget, sade han till honom: ”Du gudsman, kungen befaller dig att komma ner.” 10 Elia svarade befälet: ”Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.
11 Ahasja sände till honom ett annat befäl med femtio man. Denne sade till honom: ”Du gudsman, så säger kungen: Kom genast ner!” 12 Elia svarade och sade till dem: ”Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.
13 Åter sände han i väg ett tredje befäl med femtio man. Denne drog dit upp, och när han kom fram föll han ner på sina knän för Elia och bad honom: ”Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv vara värt något i dina ögon. 14 Se, eld har kommit ner från himlen och förtärt de första två befälen med deras femtio man. Men låt nu mitt liv vara värt något i dina ögon.” 15 Herrens ängel sade till Elia: ”Gå ner med honom och var inte rädd för honom.” Då reste Elia sig och gick med honom ner till kungen. 16 Han sade till denne: ”Så säger Herren: Eftersom du skickade sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, som om det inte fanns någon Gud i Israel som du kunde fråga, därför skall du inte komma upp ur den säng som du har lagt dig i, ty du måste dö.”
17 Och Ahasja dog enligt det ord som Herren hade talat genom Elia. (2 Kung 1:2-17a)

Detta är den första av sammanlagt fem scener hos Markus där Jesus råkar i konflikt med judiska skriftlärde och andra maktpotentater – något som så småningom ska leda till hans död. Men berättelsen är dramatiserad av Markus och bär hans signatur. Den bär en prägel av legendarisk hjältesaga hellre än historisk redogörelse. Det är Jesus gentemot de fariseiska renhetslagarna och som Burton Mack noterar verkar berättelsen sprungen ur en kristen församling som hade fokus på Jesu auktoritet. Det speglar troligare senare kristna värderingar än en verklig händelse. Dessutom förefaller denna berättelse vara avhängig en berättelse i Andra Konungaboken och den förebådar Jesus’ kommande slut, genom hans konfrontation med de skriftlärda och anspelningen på den tomma graven i Mark 16:1–8.

Roger Viklund, 2012-01-06

Markusevangeliet som midrash – 1:29–45

Markusevangeliet
som midrash

kap. 1: 1–89–1314–2021–28,
29–45
kap. 2: 1–1213–1718–2223–28

Min huvudsakliga förlaga till detta avsnitt är Michael Turtons Historical Commentary on the Gospel of Mark, Chapter 1.

Jesus botar Petrus’ svärmor

29 Så snart de kommit ut ur synagogan, gick de till Simons och Andreas hus tillsammans med Jakob och Johannes.
καὶ εὐθὺς ἐκ τῆς συναγωγῆς ἐξελθόντες ἦλθον εἰς τὴν οἰκίαν Σίμωνος καὶ Ἀνδρέου μετὰ Ἰακώβου καὶ Ἰωάννου

30 Simons svärmor låg sjuk i feber, och de talade genast med Jesus om henne.
ἡ δὲ πενθερὰ Σίμωνος κατέκειτο πυρέσσουσα καὶ εὐθὺς λέγουσιν αὐτῷ περὶ αὐτῆς

31 Han gick fram, tog hennes hand och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.
καὶ προσελθὼν ἤγειρεν αὐτὴν κρατήσας τῆς χειρός καὶ ἀφῆκεν αὐτὴν ὁ πυρετός καὶ διηκόνει αὐτοῖς

Verserna 29–31: Simons och Andreas’ (gemensamma?) hus sägs ha legat i Kafarnaum. Om Simon (Petrus) har en svärmor betyder detta att han var gift. Detta kopplas ofta samman med Paulus’ yttrande i Första Korinthierbrevet:

”Har vi inte rätt att föra med oss en troende hustru [egentligen ’syster hustru’], vi liksom de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas?” (1 Kor 9:5)

Michael Turton, som anser att Markusevangeliet bygger på Paulus’ brev, framhåller att det är möjligt att ”Markus” av detta drog slutsatsen att Petrus borde ha en svärmor och därför ”skapade” henne. Robert Price framhåller att berättelsen om att Simons svärmor botas från sin feber så att hon kan gå tillbaka till köket och laga mat åt dem, bär spår av apokryfisk folksaga:

”Mark 1:29–31 , where Jesus cures Simon Peter’s mother-in-law of a fever so she can get back into the kitchen and cook them a meal, has the flavor of a piece of folklore apocrypha.” (Robert M. Price, The incredible shrinking Son of Man: how reliable is the Gospel tradition?, s. 149)

Av de fyra först kallade lärjungarna har tre (Andreas, Jakob och Johannes) antagits vara tillägg gjorda till texten. G.A. Wells (The Jesus Myth, s. 160) påpekar att de inte förekommer i parallellavsnitten hos Matteus och Lukas, och John P. Meier (A Marginal Jew, vol 3, s. 201) säger att den speciella grupperingen av de tre, hellre än att företräda en tradition kan vara Markus’ egen skapelse.

John G, Cook (In defence of ambiguity: Is there a hidden demon in Mark 1:29-31?  New Test. Stud. vol 43, 1997, s. 184–208) påtalar att flera magiska antika helandeamuletter återger denna berättelse och framställer det då som exorcism (utdrivande) av demoniska krafter.

Berättelsen bär Markus’ signatur i både vers 29 och 30 med den för Markus så typiska användningen av adjektivet euthys (εὐθὺς) i betydelsen genast, för att skifta fokus till en ny handling.

Jesus botar sjuka och besatta

32 På kvällen, när solen hade gått ner, förde man till honom alla som var sjuka och besatta.
ὀψίας δὲ γενομένης ὅτε ἔδυ ὁ ἥλιος ἔφερον πρὸς αὐτὸν πάντας τοὺς κακῶς ἔχοντας καὶ τοὺς δαιμονιζομένους

33 Hela staden var samlad utanför dörren.
καὶ ἦν ὅλη ἡ πόλις ἐπισυνηγμένη πρὸς τὴν θύραν

34 Han botade många som led av olika slags sjukdomar, och han drev ut många onda andar och tillät dem inte att tala, eftersom de visste vem han var.
καὶ ἐθεράπευσεν πολλοὺς κακῶς ἔχοντας ποικίλαις νόσοις καὶ δαιμόνια πολλὰ ἐξέβαλεν καὶ οὐκ ἤφιεν λαλεῖν τὰ δαιμόνια ὅτι ᾔδεισαν αὐτόν

35 Tidigt på morgonen, medan det var mörkt, steg Jesus upp och gick till en enslig plats och bad där.
καὶ πρωῒ ἔννυχα λίαν ἀναστὰς ἐξῆλθεν καὶ ἀπῆλθεν εἰς ἔρημον τόπον κἀκεῖ προσηύχετο

36 Simon och de som var med honom skyndade efter,
καὶ κατεδίωξεν αὐτὸν Σίμων καὶ οἱ μετ’ αὐτοῦ

37 och när de fann Jesus sade de till honom: ”Alla söker efter dig.”
καὶ εὗρον αὐτὸν καὶ λέγουσιν αὐτῷ ὅτι πάντες ζητοῦσίν σε

38 Han sade: ”Vi går åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.”
καὶ λέγει αὐτοῖς ἄγωμεν ἀλλαχοῦ εἰς τὰς ἐχομένας κωμοπόλεις ἵνα καὶ ἐκεῖ κηρύξω εἰς τοῦτο γὰρ ἐξῆλθον

39 Och han kom och predikade i deras synagogor i hela Galileen och drev ut de onda andarna.
αὶ ἦλθεν κηρύσσων εἰς τὰς συναγωγὰς αὐτῶν εἰς ὅλην τὴν Γαλιλαίαν καὶ τὰ δαιμόνια ἐκβάλλων

Markusevangeliet är i mycket hög grad uppbyggt kring underverken och detta i en sådan omfattning att om de togs bort skulle berättelsen inte hållas samman. Enligt evangelierna botar Jesus sjuka, döva, blinda, lama och stumma. Han gör alldeles som sägs i Jesaja att den kommande messias skall göra:

”Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Den lame skall hoppa som en hjort, den stummes tunga skall jubla.” (Jes 35:5–6)

Ched Myers (Binding the strong man: a political reading of Mark’s story of Jesus, 1988, s. 144) förklarar hur Jesus’ mirakelhelade går till:

1)    Först blir Jesus uppmärksammad på personen och dennes problem (informationen ofta förmedlad av vänner eller släktingar).
2)    Sedan tar sig Jesus an problemet (ibland genom att först samtala).
3)    Därefter agerar Jesus (oftast genom att vidröra den drabbade eller uttala några ord)
4)    Slutligen sägs att personen har botats (och ofta ges också instruktioner).

Vers 33: ”Hela staden var samlad utanför dörren.”

För gudomliga män var det viktigt att samla stora skaror.

Vers 34: ”Han botade många som led av olika slags sjukdomar, och han drev ut många onda andar och tillät dem inte att tala, eftersom de visste vem han var.”

Just att Jesus förbjöd de onda andarna/demonerna att berätta vem han var, anses vara något Markus själv konstruerat.

Det sätt på vilket Jesus påstås ha fördrivit de onda andarna stämmer väl överens med de fantasifulla skildringar som finns bevarade av andebesvärjelser:

”Du beter dig fånigt som betvivlar allting”, sade Ion. För egen del vill jag fråga dig vad du säger till dem som befriar besatta män från sina fasor genom att så tydligt besvärja/driva ut andarna. Jag behöver inte dryfta detta; alla känner till skickligheten hos syriern från Palestina; hur många av dem han tar i hand som faller ner i månljuset och rullar sina ögon och hur deras munnar fylls med fradga. Icke desto mindre ger han dem hälsan åter och för en stor summa pengar skickar han iväg dem själsligt friska, befriade från sina belägenheter. När han står bredvid dem medan de ligger där och han frågar: ”varifrån kom du in i hans kropp” är patienten själv tyst. Men anden svarar på grekiska eller på vilket främmande lands språk han nu än stammar från, och berättar hur och varifrån han kom in i människan – varefter han genom att enträget uppmana anden, och om denne inte lyder, genom hot, driver ut honom. Jag såg faktiskt en som kom ut, till färgen svart och sotig.” (Lukianos av Samosata, ca 120–ca 180, Filopseudês 16, min översättning från engelskan)

Jesus påstås ha botat många som led av olika slags sjukdomar; något som också den grekiska läkeguden Asklepios påstås ha gjort. Den kristne kyrkofader Justinus Martyren vittnar om detta:

”Och genom att vi säger att han [Jesus] helade de ofärdiga, de förlamade och de som fötts blinda, tycks vi påstå något som mycket liknar de gärningar som Asklepios sägs ha utfört.” (Justinus, Apologi 1:22, min översättning från engelskan)

Verserna 35–39: Jesus går till en enslig plats för att bedja och lärjungarna följer efter för att meddela att alla söker efter honom. Jesus drar då vidare till andra byar för att predika och driva ut onda andar.

Hos Markus upprepas motivet av att lärjungarna inte förstår Jesus, så också i denna scen.

Vers 39: ”Och han kom och predikade i deras synagogor i hela Galileen och drev ut de onda andarna.”

Återigen sker andeutdrivningar och nu i hela Galileen.

Verserna 29–39: Att Jesus predikar i Kafarnaums synagoga, att Simon Petrus’ svärmor äger ett hus där och att Jesus botar sjuka, brukar framhållas som tecken på att här finns en historisk kärna. Å andra sidan är framställningen av demonutdrivningar och annat inte trovärdigt och utan underverken blir inte mycket av berättelse kvar. John Dominic Crossan anser att Markus skapat scenen för att visa att Petrus’ syn på uppdraget är att stanna kvar i Kafarnaum medan Jesus vill resa runt och sprida förkunnelsen.

Jesus botar en spetälsk

40 En spetälsk kom fram till honom och föll på knä och bad: ”Om du vill, så kan du göra mig ren.”
καὶ ἔρχεται πρὸς αὐτὸν λεπρὸς παρακαλῶν αὐτὸν καὶ γονυπετῶν καὶ λέγων αὐτῷ ὅτι ἐὰν θέλῃς δύνασαί με καθαρίσαι

41 Jesus förbarmade sig över honom, räckte ut handen och rörde vid honom och sade: ”Jag vill. Bli ren!”
καὶ σπλαγχνισθεὶς ἐκτείνας τὴν χεῖρα αὐτοῦ ἥψατο καὶ λέγει αὐτῷ θέλω καθαρίσθητι

42 Genast försvann spetälskan och han blev ren.
καὶ εὐθὺς ἀπῆλθεν ἀπ’ αὐτοῦ ἡ λέπρα καὶ ἐκαθαρίσθη

43 Därefter skickade Jesus bort honom och sade strängt:
καὶ ἐμβριμησάμενος αὐτῷ εὐθὺς ἐξέβαλεν αὐτόν

44 ”Se till att du inte talar om detta för någon, men gå och visa dig för prästen och bär fram det offer som Mose har föreskrivit för din rening, som ett vittnesbörd för dem.”
καὶ λέγει αὐτῷ ὅρα μηδενὶ μηδὲν εἴπῃς ἀλλὰ ὕπαγε σεαυτὸν δεῖξον τῷ ἱερεῖ καὶ προσένεγκε περὶ τοῦ καθαρισμοῦ σου ἃ προσέταξεν Μωϋσῆς εἰς μαρτύριον αὐτοῖς

45 Men mannen gick sin väg och började ivrigt berätta om det som hade hänt och gjorde saken känd vida omkring, så att Jesus inte längre öppet kunde gå in i någon stad utan måste vistas ute i ödemarken. Och det kom folk till honom från alla håll.
ὁ δὲ ἐξελθὼν ἤρξατο κηρύσσειν πολλὰ καὶ διαφημίζειν τὸν λόγον ὥστε μηκέτι αὐτὸν δύνασθαι φανερῶς εἰς πόλιν εἰσελθεῖν ἀλλ’ ἔξω ἐπ’ ἐρήμοις τόποις ἦν καὶ ἤρχοντο πρὸς αὐτὸν πάντοθεν

Verserna 40–45: Vi känner igen mönstret från tidigare i detta kapitel med botande och uppmaningar att inte berätta för någon.

Markus efterliknar i sitt evangelium i hög utsträckning Elias och Elishas gärningar, och denna scen har en tydlig parallell i Andra Konungaboken, femte kapitlet, där också Elisha botar en spetälsk:

”Han överlämnade brevet till Israels kung och där stod: ’Samtidigt med det här brevet har jag sänt min tjänare Naaman till dig, för att du skall befria honom från hans spetälska.’ När Israels kung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder och sade: ’Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria en man från hans spetälska? Lägg nu märke till och se hur han söker strid med mig.’ När gudsmannen Elisa hörde att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, sände han bud till kungen och lät säga: ’Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till mig, så skall han förstå att det finns en profet i Israel.’ Så kom Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid dörren till Elisas hus. Då sände Elisa ut ett bud till honom och lät säga: ’Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren.’ Men Naaman blev vred och for sin väg och sade: ’Jag trodde att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla Herrens, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över stället och så ta bort spetälskan. Är inte Damaskus floder, Abana och Parpar, bättre än alla vatten i Israel? Då kunde jag ju lika gärna tvätta mig i dem för att bli ren.’ Så vände han om och for sin väg i vrede. Men hans tjänare gick fram och talade till honom och sade: ’Min fader, om profeten hade begärt något svårt av dig, skulle du då inte ha gjort det? Hur mycket mer nu då han endast har sagt till dig: Tvätta dig, så blir du ren!’ Då for han ner och doppade sig i Jordan sju gånger, så som gudsmannen hade sagt. Och hans kött blev friskt igen som en ung pojkes kött, och han blev ren.” (2 Kung 5:6–14)

Likheterna består av:

1)    Berättelsen börjar med den spetälske, som i båda fallen tar sig till den som botar honom.
2)    Helaren skulle föra respektive förde fram sin hand för att ta bort spetälskan.
3)    Båda männen botas från sin spetälska omedelbart.
4)    I båda fallen sker till följd av handlingen en sorts tillbedjan – en präst (Mark 1:44) och ett tempel (2 Kung 5:18).

Vers 40: ”En spetälsk kom fram till honom och föll på knä och bad: ’Om du vill, så kan du göra mig ren.’”

Den spetälske uppmanar Jesus att bota honom utan att vidröra honom. Detta är en tydlig anspelning på de gammaltestamentliga renhetslagarna:

”Herren talade till Mose. Han sade: ’Befall Israels barn att de för bort ur lägret var och en som är spetälsk eller har flytning och var och en som blivit oren genom en död kropp.” (4 Mos 5:1–2)

Vidare visar den spetälskes agerande på att han redan känner till Jesus’ förmåga och att Jesus därmed redan är känd.

Vers 41: Jesus förbarmade sig över honom, räckte ut handen och rörde vid honom och sade: ”Jag vill. Bli ren!”

Inledningen lyder: ”καὶ σπλαγχνισθεὶς”: ungefär: ”och fylld av medkänsla”, och att det är Jesus som är det är underförstått (förutom i Textus Receptus, där namnet Ἰησοῦς förekommer). Folkbibelns översättning är i linje med detta: ”Jesus förbarmade sig över honom”. Bibel 2000 har däremot: ”Jesus greps av vrede”. Detta kommer sig av att de flesta handskrifter har σπλαγχνίζομαι (dvs. splagchnizomai = fylld av medkänsla) men att ett litet antal handskrifter har ὀργισθείς (dvs. orgistheis = bli arg). Att Bibelkommissionen (Bibel 2000) väljer ”arg” i stället för ”medkännande” kommer sig av föreställningen att en svårare läsning är att föredra framför en lättare. Det är således svårt att föreställa sig att någon medvetet skulle ha ändrat i texten så att Jesus i stället för att fyllas av medkänsla skulle gripas av vrede, medan det motsatta är enklare att föreställa sig – att ett textparti där Jesus sägs gripas av vrede ändras till att han fylldes av medkänsla. Det går också att kommatera meningen så att det är den spetälske, och inte Jesus, som fylls av vrede. Vad den ursprungliga ordalydelsen var vet vi inte.

Vers 42: ”Genast försvann spetälskan och han blev ren.”

Att spetälskan försvann genast är i linje med också Elishas botande, men användandet av det grekiska ordet εὐθὺς (euthys) är typiskt för Markus’ sätt att skifta fokus till nästa element i berättelsen.

Vers 43: ”Därefter skickade Jesus bort honom och sade strängt: ’Se till att du inte talar om detta för någon, men gå och visa dig för prästen och bär fram det offer som Mose har föreskrivit för din rening, som ett vittnesbörd för dem.’ Men mannen gick sin väg och började ivrigt berätta om det som hade hänt och gjorde saken känd vida omkring, så att Jesus inte längre öppet kunde gå in i någon stad utan måste vistas ute i ödemarken. Och det kom folk till honom från alla håll.”

Detta stycke bär Markus’ signatur, med Jesus’ försök att dölja vem han är, parad med hans stora popularitet.

För att sammanfatta kapitel 1 av Markusevangeliet: Den första halvan rörande Jesu framträdande består nästan i sin helhet av modifierade textrader plockade från olika gammaltestamentliga böcker. Den andra halvan rörande början av Jesu mission är modellerad efter profeterna Elia och Elisha, både vad gäller kallelsen och helandeberättelserna. För övrigt är den helt bärande delen av berättelsen att Jesus botar människor från allehanda åkommor parad med en uppmaning till de botade och de utdrivna andarna/demonerna att inte berätta vem Jesus egentligen är.

Roger Viklund, 2012-01-04

Harrison om Quirinius’ skattskrivning

harrisson

Dick Harrison

Den 25 december postade Dick Harrison ett inlägg på sin historieblogg; ett inlägg han namngav Vem var Quirinius? I sitt korta inlägg skriver Harrison att Quirinius var en uppkomling som blev konsul år 12 fvt och att han tjänstgjorde som ståthållare i Syrien mellan åren 6 och 9 vt. Harrison skriver också att Quirinius under sin tid som ståthållare i Syrien lät ”förrätta en folkräkning i den del av provinsen Syria som gick under beteckningen Judéen – där Betlehem ligger.” So far so good! Men sedan fortsätter Harrison:

”Evangelisten Lukas, eller någon av hans sagesmän, gjorde en felräkning eller blandade ihop ståthållare och folkräkningar. Det är nämligen högst troligt att förberedande folkräkningar hade ägt rum under decenniet före Quirinius projekt. Därmed blev ståthållaren utan egen förskyllan indragen i julevangeliet.”

Det är möjligt att jag tolkar Harrison fel, men för mig kan detta rimligen bara betyda att Lukas eller någon av de som informerade honom räknade fel och blandade samman ståthållarna och folkräkningarna. Detta måste då rimligen betyda att Jesus egentligen föddes under en annan ståthållare i samband en förberedande folkräkning. Den logiska konsekvensen av detta torde också bli att Jesus’ föräldrar ska ha tagit sig till Betlehem, fast vid en annan tid, och under en annan folkräkning så att Lukas’ berättelse ändå ska gå att harmoniera med Matteus’ uppgift om att Jesus föddes under Herodes den stores levnad (han dog år 4 fvt). Man varför då? Vad finns det för skäl att tro att författaren av Lukasevangeliet alls bygger på historiska uppgifter? Inget av det han säger förefaller vara riktigt, och det motsägs på de flesta punkterna av Matteus’ fullt ut lika osannolika berättelse.

”Lukas” har fel! Varför inte bara acceptera detta? Ty till och med de Jesusforskare som sätter tilltro till födelseberättelserna anser som regel att Jesus föddes i Nasaret, och att födelsen i Betlehem är helt uppdiktad för att tillfredsställa föreställningen om att Messias skulle födas i Davids födelsestad Betlehem. Varför Harrison vill krama ut någon form av historicitet i en uppenbart uppdiktad berättelse förstår jag inte. Både Matteus och Lukas ville att Jesus skulle vara en avspegling av kung David Kristus. De ville därför förlägga Jesu födelse till Betlehem och löste det på olika sätt. Lukas lät familjen temporärt resa till Betlehem för att Maria där skulle kunna föda Jesus på plats. Lukas’ lösning på hur han skulle få familjen att resa dit var helt enkelt att påstå att det skedde i samband med en påtvingad resa för att skattskriva sig.

Denna berättelse är då okänd för Matteus och det bästa beviset för att berättelsen är uppdiktad hos Lukas är att han får allt om bakfoten. Han väljer en skattskrivning som omtalas hos Josefus med de uppgifter som där förekommer om ståthållarens namn, stationeringsort och dylikt. Men eftersom det på den tiden inte förekom någon enhetlig tidräkning tog han miste på tiden, vet inte att det inte förekom några romerska skattskrivningar när Herodes regerade och undergräver därmed hela trovärdigheten i sin säkerligen alltigenom uppdiktade berättelse.

Jag har också försökt ta reda på Vad Harrison egentligen avser med ”förberedande folkräkningar”, vilka ”högst troligt” skulle ha ”ägt rum under decenniet före Quirinius projekt”. Harrison uppger ju inte vad han har för källa för denna dubiösa uppgift. Någon egentlig klarhet i frågan har jag emellertid inte uppnått, så jag får helt enkelt gissa vad han kan tänkas avse. Med tanke på att Harrison använder ett värdeuttryck som ”högst troligt” borde det rimligen röra sig om något som åtminstone har ett visst mått av stöd i äldre källor eller liknande. Problemet är att jag inte kan finna något sådant. Den enda hänvisning jag lyckas spåra upp är kristna apologeters hänvisning till Ethelbert Stauffers bok från 1960; Jesus and His Story, framför allt sidorna 21–35. Denne Stauffer har för att ”lösa” problemet med Quirinius’ skattskrivning i samband Jesu födelse föreslagit att det rörde sig om två skattskrivningar. En förberedande, som Lukas (2:1) benämner apografê (alltså ἀπογραφή) och där man enligt Stauffer upprättade en lista över personernas tillhörigheter. Vidare då den verkliga skattskrivningen, vilken enligt Stauffer egentligen ska benämnas apotimêsis (alltså ἀποτίμησις; se Josefus, Judiska fornminnen 18:4) och där själva beskattningen gjordes. Det skulle alltså vara denna senare apotimêsis som inträffade år 6 vt och den apografê som Lukas omtalar skulle således ha skett långt tidigare.

För att få detta att fungera måste då denna tidigare ”skattskrivning” ha skett långt tidigare; minst ett årtionde för att kunna harmoniera Jesu födelse med Herodes’ styre. Frånsett det utsiktslösa i att lista tillgångar tio år i förväg (då många tio år senare måste vara döda och alltsammans måste göras om) fanns inga skäl till att alls göra en folkräkning med medföljande skatteindrivning förrän Judeen kom under direkt romerskt styre – vilket skedde först år 6 vt. Ett än större problem är att det verkar alldeles saknas stöd för att det skulle ha förekommit en tidigare preliminär skattskrivning, trots Harrisons hävdande att det är ”högst troligt”. Det är bara något Stauffer föreslog för att kunna förklara att Lukas trots allt hade rätt.

Richard Carrier skriver i The Date of the Nativity in Luke (6th ed., 2011) att Ethelbert Stauffers bok Jesus and his Story “är så otroligt ovetande och felaktig rörande så många aspekter av den romerska historien och historisk metodik, att det är en pinsamhet för apologetisk vetenskap, åtminstone vad gäller hans behandling av folkräkningen.”

The source of Marchant’s error is his reliance on Ethelbert Stauffer’s Jesus and his Story (tr. by Richard and Clara Winston, 1960) which is so incredibly ignorant and incorrect about so many aspects of Roman history, and historical method, that it is an embarrassment to apologetic scholarship, at least in his treatment of the census (pp. 21-32). Since he is often cited nonetheless, I will give here a general list of the kind of damning problems present in his analysis that discredit him thoroughly:

  • Stauffer claims a census could take years to complete, even in Egypt, even though he cites no primary evidence, and in fact papyri demonstrate that there was a deadline of one year, and the census in Gaul, which he claims took forty years, in fact took only three, and that due only to exceptional circumstances
  • As evidence for the nature of a census in Syria under Augustus, Stauffer cites Lactantius describing census methods under the Tetrarchy in 300 A.D., yet that was a radically different situation. Roman government in 300 barely resembled any detail of government under Augustus, not the least of which being the fact that the entire population had the Roman citizenship at the time, the provinces had entirely different divisions and borders and officials, the world was in the midst of the most disastrous economic depression hitherto known, and barbarians were clamoring at every border posing a serious threat, requiring unprecedented levels of military requisitions and bureaucratic control.
  • Stauffer assumes that the presence of Roman procurators in a kingdom entailed the entire kingdom was regulated by a Roman taxation system, when in fact they merely collected tribute, and rarely cared how kings came up with it.
  • Stauffer claims, again without any evidence, that Apamea was a free city when taxed by Quirinius, when in fact that is false.
  • Stauffer offers no examples and no evidence of a client kingdom being subject to a Roman census, yet claims it was routine.
  • Stauffer assumes Quirinius was appointed to the level of authority of Agrippa after the latter’s death, which is not only unsupported by any evidence, but is absurd on so many levels it is hardly worth the effort of refutation (not the least fact being that, had that been so, then it would entail Augustus was grooming Quirinius to be his successor, as had been the case with Agrippa, yet Quirinius did not succeed him nor is there any evidence he was ever even considered).

Roger Viklund, 2012-01-01