Andra Petrusbrevet

13 mars, 2017 den 21:01 (Bart D. Ehrman, brev i NT, förfalskningar, Nasaret, Wikipedia)

Då publicerar jag den andra artikeln jag har skrivit på Wikipedia om ett av de katolska breven. Denna gång har turen kommit till Andra Petrusbrevet. Detta är ett brev som absolut färst forskare menar är äkta. Även de som försvarar Bibelns trovärdighet brukar mena att detta är en pseudepigraf. Det brukar också anses vara Bibelns yngsta skrift och dateras som regel till närmare mitten av 100-talet.

Andra Petrusbrevet

1024px-Papyrus_Bodmer_VIII

Papyrus Bodmer VIII, p72, från ca år 300. Denna papyrusskrift innehåller det äldsta textvittnet till Andra Petrusbrevet. På bilden ovan visas brevets inledning på det högra uppslaget.

Andra Petrusbrevet (grekiska: Πέτρου επιστολή β’ eller bara Πέτρου β’)[1] är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Författaren utger sig för att vara Jesu lärjunge Simon Petrus,[2] men nästan alla nytestamentliga forskare anser att brevet är en pseudepigraf[3] som har skrivits under falsk namn för att ge den Petrus auktoritet.[4] Brevet tillhör, tillsammans med Judasbrevet, Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, och de tre Johannesbreven, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling.[5]

Andra Petrusbrevet bygger i stor omfattning på det tidigare Judasbrevet.[6] Det tar upp förhållanden som är aktuella vid en senare tid än när Petrus antas ha verkat, och betraktar Paulus brev som auktoritativ Skrift.[7] Författaren bemöter anklagelser som riktas mot kristendomen för att Jesus ännu inte har kommit (grekiska: παρουσία, parousia) och det uppenbarligen har förflutit lång tid utan att något har hänt. Brevet är skrivet på en utsökt grekiska av någon som behärskade språket,[8] och det är osannolikt att Petrus, en arameisktalande fiskare från Galileen, skulle ha kunnat skriva det.[9] Författaren var troligen en okänd skolad hellenistisk (jude-)kristen, som ville förse sin kyrka med en skrift som kunde vara till hjälp för att hantera den problematik som uppkommit av att det hade gått lång tid utan att Jesus hade kommit.[10]

Andra Petrusbrevet var mycket litet använt i den tidiga kyrkan och dess äkthet var starkt ifrågasatt. Det var bland de sista böckerna att upptas i den nytestamentliga kanon, och det var med svårigheter och efter lång tid som brevet slutligen erhöll sin plats.[4] Skriften är också allmänt ansedd som Nya Testamentets yngsta[11] och den brukar dateras till första halvan av 100-talet,[4] kanske oftast närmar mitten än början av detsamma.[8]

Brevet förbigås många gånger utan större intresse, dels för att texten är så kort, dels för att så många antar att brevet inte är äkta.[12] Även de som finner förtjänster med brevet brukar inte räkna det till de viktigaste i Nya Testamentet, och det har därför heller inte varit föremål för några omfattande studier.[13]

Innehåll

Författare, ursprung och tillkomsttid

Tillkomsttid

Författaren av brevet identifierar sig som ”Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel” (1:1),[2] och hänvisar tillsynes till Första Petrusbrevet genom att hävda att det brev han nu skriver är det ”andra brevet” (3:1).[14] Ytterst få forskare anser dock att brevet har skrivits av denne Petrus,[2] även om några få fortfarande menar att så är fallet och då brukar datera det till första halvan av 60-talet.[15] I stället anser man det vara en pseudepigraf,[2] skriven av någon okänd person längre fram i tiden som valt att utge sig för att vara Petrus för att få större genomslag för sina åsikter. Andra Petrusbrevet skiljer sig avsevärt både i språk och till innehåll från Första Petrusbrevet och de båda breven kan av den anledningen knappast ha samma författare. Andra Petrusbrevet anses vara en av de senaste tillkomna skrifterna i Nya Testamentet, möjligen från början av 100-talet,[16] eller från mitten av detsamma. Skriften är svårdaterad.[2] Det finns de som Luke Timothy Johnson, som menar att brevet ändå kan ha skrivits före år 100.[17] Raymond Brown menar att detta pseudonyma verk med all sannolikhet var det sista i Nya Testamentet som skrevs,[18][19] och att det troligtvis skedde någon gång i perioden 120–140.[20] Werner Kümmel påpekar att brevet är skrivet efter Judasbrevet, som han daterar till cirka år 100,[21] och att de tecken på gnosis som förekommer tyder på den andra halvan av 100-talet, men att avsaknaden av kristologisk heresi gör att det ändå knappast har skrivits efter år 150.[19] Udo Schnelle förordar en tillkomsttid omkring år 110,[10] Norman Perrin, som menar att det troligen är den sist skrivna boken i Nya Testamentet, en tillkomsttid omkring år 140,[22] och Burton L. Mack skriver att forskare traditionellt har förlagt brevet till någon gång under 100-talets andra kvartssekel.[8]

Bevittnande

Alexandrinus5

Slutet av Andra Petrusbrevet och inledning av Första Johannesbrevet i Codex Alexandrinus från 400-talet.

Skriften är en av de sämst bevittnade i Nya Testamentet. Den äldsta bevarade lämningen av brevet är P72 från ca år 300 och vari också de tidigaste bevarade texterna av Första Petrusbrevet och Judasbrevet återfinns,[23] men där ingår också andra skrifter som inte kom att ingå i Nya Testamentets kanon.[24] Trots att författaren lägger stort fokus på att intyga att detta brev har skrivits av Petrus, har ingen under 100-talet hänvisat till det. Vare sig Irenaeus, Tertullianus, Cyprianus eller Klemens av Alexandria ens nämner det och det saknas i Muratoriekanon.[24] Dess äkthet har tidigt varit ifrågasatt och Origenes är den förste att nämna det i mitten av 200-talet, och han skriver, i vad Eusebios av Caesarea återger (Kyrkohistoria 6:25:8), att det är tveksamt om Petrus har skrivit brevet.[25] Även Eusebios själv skriver att de har fått lära sig att brevet inte hör till Nya Testamentet (Kyrkohistoria 3:3:1),[25] men att de flesta ändå erkänner brevet som äkta (Kyrkohistoria 3:25:3).[26] Något senare skriver Hieronymus (Om berömda män 1) att många betraktar det andra Petrusbrevet som ett verk som inte har skrivits av Petrus på grund av att dess stil avviker så mycket från den i det första.[25] Brevet var i många stycken antingen okänt eller betraktat som icke-kanoniskt, men under inverkan av Hilarius av Poitiers, Ambrosius av Milano och Augustinus av Hippo kom brevet slutligen att upptas i kanon.[19]

Enighet om att det är en pseudepigraf

Av alla böcker i Nya Testamentet som misstänks vara förfalskningar, eller i varje fall för att inte ha skrivits av de personer som uppges ha skrivit dem, är det färst forskare som argumenterar för att Andra Petrusbrevet är äkta och alltså skrevs av Petrus.[27] Fastän författaren utger sig för att vara Petrus, har denne näppeligen skrivit boken,[27] och den är allmänt erkänd som en förfalskning.[28] Författaren ger sken av att känna till sin nära förestående död (1:12–14), ett känt retoriskt knep vid förfalskningar för att få läsaren att tro att, i detta fall, Petrus lämnar sina sista instruktioner, sitt testamente, trots att han egentligen sedan länge varit död.[29][30] Författaren hävdar till och med att han själv var med vid förklaringen på berget.[31][30] Brevet innehåller heller inget som tyder på att det har skrivits av någon med judiska föreställningar, vilket man kunde förvänta sig om Petrus hade skrivit brevet.[32] Författaren begår också ett misstag som anses avslöja att han inte är Petrus. I 2 Pet 3:1–2 skriver han, i egenskap av att vara aposteln Petrus, att läsarna ska minnas apostlarnas ord,[33] och i 3:4 att ”våra fäder har redan dött”, men glömmer att han själv i egenskap av Petrus också borde ha tillhört dessa döda fäder.[34]

Argument för att Petrus har skrivit brevet

Några få forskare argumenterar fortfarande för att Simon Petrus har skrivit brevet.[15] Till stöd för denna åsikt åberopar de 1) att författaren själv säger att han är Petrus,[15] och då använder en ursprunglig hebreisk form av namnet, Symeōn Petros (Συμεὼν Πέτρος), samt dessutom hävdar att han själv var med och på plats upplevde Jesu förvandling på berget,[35] 2) att de självbiografiska delarna (framför allt i 1:1, 13–18) är så klart uttalade att om Petrus inte har skrivit brevet måste det betraktas antingen som en medveten förfalskning eller en genomskinlig och troligen inte illa menad fiktion,[15][36] 3) att det trots allt finns några få tematiska kopplingar mellan de båda Petrusbreven, och 4) att skillnaderna i språket mellan breven kan bero på att Petrus haft hjälp av en grekiskkunnig sekreterare med att skriva det första brevet (se 1 Pet 5:12), medan han själv skrev det andra.[15] Detta avfärdas dock av många med bland annat motiveringen att skillnaderna i innehåll ändå är alltför stora.[37][38] Dessutom argumenterar några för att flera tidiga författare kan anspela på Andra Petrusbrevet, även om detta inte görs uttryckligen.[39]

Förfalskningar i Petrus namn

Bart_D._Ehrman_7

Bart D. Ehrman, som anser att en fiskare från den galileiska landsbygden, som Simon Petrus, sannolikt inte ens kunde skriva och nästan helt säkert inte kan ha skrivit vare sig det första eller andra Petrusbrevet, eftersom båda dessa författats på utsökt grekiska – ett för honom främmande språk.

Bart D. Ehrman poängterar att det har förfalskats en mängd skrifter som utgivits för att vara skrivna av Petrus. Då inte bara Första och Andra Petrusbrevet (vilka Ehrman menar är förfalskningar), utan också ett antal andra som inte kom med i Nya Testamentet. Bland de skrifter som har bevarats till vår tid återfinns Petrusevangeliet, Epistula Petri som utgör introduktionen till de Pseudoklementinska Homilierna, Petrus brev till Filippos från Nag Hammadi och tre Petrusapokalypser.[25]

Skillnad i stil mot Första Petrusbrevet

Andra Petrusbrevet skiljer sig avsevärt i sin stil och i sitt innehåll från Första Petrusbrevet och den omständigheten används av många som argument för att Petrus inte gärna kan ha skrivit Andra Petrusbrevet. Grekiskan i första Petrusbrevet är klar och direkt, den i andra invecklad och medvetet dunkelt framställd.[15] Bart D. Ehrman menar dock att det argumentet brister i logiken, eftersom det förutsätter att Första Petrusbrevet skrevs av Petrus, något Ehrman betraktar som osannolikt. Att breven har två olika författare säger därför inte nödvändigtvis att Andra Petrusbrevet inte kan ha skrivits av Petrus.[25]

Den utsökta grekiskan

I stället lyfter Ehrman fram andra argument, däribland att brevet är skrivet på en mycket bra grekiska och att det inte finns några goda skäl till att tro att den arameisktalande fiskaren Simon Petrus skulle besitta sådana kunskaper i grekiska att han har kunnat skriva brevet. Ehrman menar att Petrus troligen inte ens kunde skriva,[7] och att han knappast kunde grekiska – men att även om han skulle ha kunnat grekiska hade han inte kunnat skriva detta brev, då stilen är i övermått omsorgsfullt utvecklad och ordförrådet synnerligen rikt.[9] Det korta brevet innehåller 57 ord som annars inte förekommer i Nya Testamentet och 32 av dessa förekommer heller inte i Septuaginta.[40] Kümmel menar att föreställningsvärlden och den retoriska stilen är så influerad av hellenistiskt tänkande att man inte bara kan utesluta att Petrus har skrivit brevet, utan också att det skulle ha skrivits av en av hans lärjungar eller medhjälpare på uppdrag av honom.[38] Och Burton Mack poängterar att författaren utöver att behärska den grekiska grammatiken och kunna skriva väl också var välutbildad.[41]

Läs- och skrivkunnigheten i Galileen

Sea_of_Galilee_2

Utsikt över Genesarets sjö där Petrus antas ha tjänat sitt uppehälle som fiskare.

Ehrman hänvisar till nutida studier som visar att även i de främsta av antikens samhällen, som Aten under Platons tid, var endast cirka 10 procent av befolkningen någorlunda läskunnig, och merparten av dessa var män och i stort sett alla tillhörde överklassen.[42] Att läsa och skriva var dessutom två skilda förmågor som (i motsats till i dag) lärdes ut separat och de flesta av dem som kunde läsa kunde inte skriva, åtminstone inte på en nivå där de kunde konstruera en sammanhållen mening, än mindre utforma ett brev eller en bok. Och än färre hade förmågan att läsa och skriva på andra språk än sitt modersmål, även om de hade lärt sig att på ett begränsat sätt kunna muntligt konversera på ett annat språk. Ehrman menar att bara en ytterst liten bråkdel av en procent av befolkningen kunde utarbeta en välargumenterad text i skrift.[43]

Tvärtemot antagandet att palestinska judar skulle ha varit ovanligt duktiga på andra språk, då utöver sitt eget modersmål, visar studier att så inte var fallet. Den bästa uppskattningen gör gällande att bara omkring 3 procent av befolkningen i Palestina var läskunnig och att merparten av dessa läskunniga bodde i städerna. På landsbygden, i mindre städer och byar, kanske 1 procent kunde läsa och då i stort sett endast de i överklassen och endast på hebreiska eller arameiska, inte på grekiska.[44] Studier visar också att icke-judar i Galileen i stort sett höll till i de större städerna Sipporis och Tiberias och att resten av Galileen huvudsakligen befolkades av judar, vilka därför inte hade någon större kontakt med icke-judar och normalt inte kunde tala grekiska.[45]

Gennesaret4

Panoramautsikt från Genesarets sjö med platsen där Kafarnaum låg, synlig till höger.

Petrus antas ha vuxit upp i Kafarnaum, en oansenlig by på den galileiska landsbygden där ingen icke-judisk befolkning synes ha levt och som arkeologiskt inte ens efterlämnat någon inskription som tecken på att folk hade fått någon form av utbildning.[46] Utifrån dessa omständigheter menar Ehrman att det är osannolikt att en fiskare som Petrus ens kunde läsa. Och även om han efter Jesu död teoretiskt skulle ha kunnat sätta sig i skolbänken (trots att det saknas bevis för att det ens fanns utbildningar som riktade sig till vuxna), menar Ehrman att det är uteslutet att han utan tidigare skolgång och utöver att inte bara lära sig att läsa hebreiska eller arameiska, också skulle ha lärt sig att läsa och skriva grekiska på samma nivå som den som en person med grekiska som modersmål och som sedan barndomen erhållit en gedigen utbildning, befann sig på.[47] Ehrman menar att denna omständighet visar att Petrus inte skrev något av Petrusbreven, vare sig det första eller det andra.[48]

Kännedom om andra skrifter

Författaren av Andra Petrusbrevet är också bekant med flera andra skrifter i Nya Testamentet. Han känner till Första Petrusbrevet (3:1), Judasbrevet och en samling av Paulus brev.[29] Han skriver i en tid då Paulus brev finns samlade och är i cirkulation, och vid en tid då dessa brev ansågs vara auktoritativa Skrifter i paritet med Gamla Testamentets Skrifter (3:15–16).[7] Breven anses inte ha förelegat som en samling förrän omkring sekelskiftet år 100,[2] och dessutom menar flera att dessa brev inte erhöll ställning som så auktoritativa som de framstår i brevet, förrän ännu senare.[7]

Judasbrevet som förlaga

Liturgical_codex

Koptisk liturgisk text daterad till efter år 639, från det koptiska Vita klostret (Dayr al Abyaḑ) i Sohag i Egypten med delar av Andra Korinthierbrevet 6:5–7 och Andra Petrusbrevet 2:4–5, 7–9. Louvren, E10094

Författaren är huvudsakligen upptagen med de falska profeter han menar verkar inom församlingarna och som han i smädande ordalag angriper.[49] Dessa angrepp innehåller så många likheter i uttryck och ord med det som står i Judasbrevet att det råder en närapå fullständig enighet inom forskarvärlden att författaren av Andra Petrusbrevet har tagit budskapet i Judasbrevet (och inte tvärtom, så att Judas bygger på 2 Petrus) och endast redigerat det något innan han infogat det i sin skrift.[49][6] Utan att uppge sin källa citerar han hela eller delar av 19 av Judasbrevets blott 25 verser,[18] många gånger ordagrant och i samma ordningsföljd.[30] Rent kronologiskt anses detta utesluta att Petrus har skrivit brevet.[14] Faktum är att den nära samstämmigheten mellan Judasbrevet och Andra Petrusbrevet till och med har fått några forskare att föreslå att påståendet att detta ”är nu andra brevet jag skriver till er” (2 Pet 3:1) skulle innebära att det första brevet inte avser Första Petrusbrevet utan faktiskt Judasbrevet. Denna identifiering har dock inte rönt någon större uppslutning inom forskarvärlden.[17]

Förhållanden från en senare tid

En av orsakerna till att de allra flesta forskare är överens om att Petrus inte skrev detta brev, är att den situation som förutsätts råda i brevet speglar en mycket senare tid än Petrus livstid (han antas ha dött år 64, under förutsättning att han dog under Neros förföljelser).[7] Det faktum att författaren måste försvara sig mot anklagelser om att Jesus ännu inte har kommit, tyder på en senare tid.[7] Brevet är i huvudsak skrivet för att bemöta anklagelser riktade mot kristendomen om att Jesu parousia (παρουσία), ankomst, ännu inte skett och det gnostiska förnekandet av denna kristna förväntan,[50] och det verkar som om det när brevet skrevs hade förflutit alldeles för lång tid utan att något hade hänt. Den fortfarande levande föreställningen om det nära förestående slutet, som exempelvis författaren av Lukasevangeliet och Apostlagärningarna och författaren av Johannesevangeliet behandlar, ligger nu långt bakåt i tiden.[25]

Argumenten emot Petrus som författare

Lars Hartman sammanfattar argumenten emot att Andra Petrusbrevet skrivits av Petrus sålunda: 1) att författaren av Andra Petrusbrevet använder sig av Judasbrevet och alltså måste det ha skrivits efter Judasbrevet,[2] vilket i sig oftast dateras till omkring år 100;[51] 2) att innehållet speglar en senare tid då ”den gammaltestamentliga kanon i kyrkan avgränsades mot heretiker”; 3) att ”uttryckssättet är hellenistiskt”; 4) att Jesu återkomst betvivlas; 5) att det förutsätts att Paulusbreven är samlade, vilket inte tros ha varit fallet förrän cirka år 100; och 6) att det första säkra bevittnandet av brevet sker med Origenes i mitten av 200-talet och han skriver då att brevets äkthet är ifrågasatt.[2]

Burton Mack lägger till att synen på den kristna tron överensstämmer med den som återfinns i annan kristen litteratur från mitten av 100-talet, att författaren skriver utsökt grekiska (vilket en fiskare från Galileen inte kan förväntas kunna producera[9][38]) och är välutbildad, att han använder Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, och annan litteratur, att brevet innehåller fullt utvecklade kristologier, att Jesusorden brukas som om de vore vanliga grekiska maximer, och att författaren helt klart betraktar den äldre tiden i lugn begrundan från avstånd.[8]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Lockett 2016, s. 108–111.
  2. ^ [a b c d e f g h] Hartman 1989, s. 81.
  3. ^ Powell 2009, s. 482.
  4. ^ [a b c] Heard 1950
  5. ^ Mack 1995, s. 207.
  6. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 431.
  7. ^ [a b c d e f] Ehrman 2011, s. 70.
  8. ^ [a b c d] Mack 1995, s. 208.
  9. ^ [a b c] Ehrman 2013, s. 223–224.
  10. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 426.
  11. ^ Powell 2009, s. 484.
  12. ^ Schreiner 2003, s. 253.
  13. ^ Johnson 2010, s. 437.
  14. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 425.
  15. ^ [a b c d e f] Johnson 2010, s. 438.
  16. ^ Nationalencyklopedin NE
  17. ^ [a b] Johnson 2010, s. 439.
  18. ^ [a b] Brown 2016, s. 279.
  19. ^ [a b c] Kümmel 1975, s. 434.
  20. ^ Brown 2016, s. 280.
  21. ^ Kümmel 1975, s. 429.
  22. ^ Perrin 1982, s. 381.
  23. ^ Ehrman 2013, s. 222–223.
  24. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 433.
  25. ^ [a b c d e f] Ehrman 2013, s. 223.
  26. ^ Schreiner 2003, s. 263.
  27. ^ [a b] Ehrman 2011, s. 68.
  28. ^ Ehrman 2013, s. 222.
  29. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 224.
  30. ^ [a b c] Kümmel 1975, s. 430.
  31. ^ Ehrman 2011, s. 68–69.
  32. ^ Ehrman 2013, s. 225.
  33. ^ Mack 1995, s. 213.
  34. ^ Schnelle 1998, s. 425-426.
  35. ^ Schreiner 2003, s. 260–261.
  36. ^ Schreiner 2003, s. 255–256.
  37. ^ Schreiner 2003, s. 259.
  38. ^ [a b c] Kümmel 1975, s. 431–432.
  39. ^ Schreiner 2003, s. 262–263.
  40. ^ Schreiner 2003, s. 257.
  41. ^ Mack 1995, s. 211.
  42. ^ Ehrman 2011, s. 71.
  43. ^ Ehrman 2011, s. 71–72.
  44. ^ Ehrman 2011, s. 72–73.
  45. ^ Ehrman 2011, s. 73–74.
  46. ^ Ehrman 2011, s. 74–75.
  47. ^ Ehrman 2011, s. 74–75.
  48. ^ Ehrman 2011, s. 75–76.
  49. ^ [a b] Ehrman 2011, s. 69.
  50. ^ Kümmel 1975, s. 432.
  51. ^ Hartman 1989, s. 80.

Tryckta källor

  • Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123
  • Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616
  • Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
  • Johnson, Luke Timothy (2010) (på engelska). The writings of the New Testament: an interpretation (3rd ed.). Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 11885256. ISBN 978-0-8006-6361-2
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
  • Lockett, Darian R. (2016) (på engelska). Letters from the Pillar Apostles: The Formation of the Catholic Epistles as a Canonical Collection. Eugene, Or.: Pickwick Publications. ISBN 978-1620327562
  • Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8
  • Perrin, Norman; Duling Dennis C. (1982) (på engelska). The New Testament: an introduction : proclamation and parenesis, myth and history (2. ed.). San Diego: Harcourt Brace Jovanovich Publ. Libris 4586463. ISBN 0-15-565726-7
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3
  • Schreiner, Thomas R. (2003) (på engelska). The new American commentary. 37, 1, 2 Peter, Jude. Nashville, Tenn.: Broadman & Holman. Libris 9562668. ISBN 0-8054-0137-7

Internetkällor

16 kommentarer

Forged – Andra Thessalonikerbrevet

27 juni, 2011 den 22:41 (Bart D. Ehrman, Earl Doherty, förfalskningar)

I boken Forged: Writing in the Name of God—Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are, tar Bart D. Ehrman upp förfalskningar inom kristendomen. Boken vänder sig i första hand till lekmän, men är trots detta fylld med  information av värde. Till min glädje tar Ehrman bladet från munnen och kallar förfalskningar för just förfalskningar. Han skriver:

“As I will explain at length in the following chapters, most of the scholars who have actually read what ancient authors say about the phenomenon have no such hesitancy.

It is true that the ancient authors who lied about their identity may well have felt they had a clear conscience, that what they did was completely justified, that they were ultimately in the right. They may have thought and believed, at least in their own minds, that they had very good reasons for doing what they did. But as we will see in later chapters, by ancient standards these authors engaged in fraudulent activities, and the books they produced were forgeries.” (s. 10)

Det fanns många tekniker för att trovärdiggöra sin förfalskning. Inom kristendomen fanns rimligen ingen profit i att förfalska en skrift, däremot möjligheter att föra fram sin åsikt och var man då en relativt okänd person fick man i stället låta det framstå som om skriften författats av en person med auktoritet, helst en lärjunge åt Jesus. En teknik för att få skriften att framstå som äkta var att varna för falska skrifter, imitatörer och falska profeter. Därmed får man intryck av att denna skrift verkligen är skriven av den person som står som författare. Ett exempel på detta som Ehrman tar upp är Andra Thessalonikerbrevet. Paulus ska där ha skrivit följande:

”När det gäller vår herre Jesu Kristi ankomst, då vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte strax tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt inte lura er på något vis. Ty först måste avfallet ske och laglöshetens människa uppenbaras, undergångens son, motståndaren, han som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt och sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud. Minns ni inte att jag sade detta redan när jag var hos er?” (2 Thess 2:1–5)

Andra Thessalonikerbrevet är ett brev som anses i sin helhet vara skrivet av någon annan än Paulus. Just därför tar författaren till detta stilgrepp. Läsarna luras till att tro att Paulus skrivit till församlingen och varnat dem för att inte luras på något vis av ”något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här”. Därmed ger han intryck av att det finns ett förfalskat brev av Paulus och här varnar Paulus själv för denna förfalskning – vilket därmed ger auktoritet åt det förfalskade brevet. Ehrman skriver:

”Is 2 Thessalonians itself a forgery in Paul’s name? If so, why would it warn against a forgery in Paul’s name? There can be little doubt about the answer: one of the “tricks” used by ancient forgers to assure readers that their own writings were authentic was to warn against writings that were not authentic. Readers naturally assume that the author is not doing precisely what he condemns.” (s. 19-20)

Vad som är verkligt intressant med detta stycke i Andra Thessalonikerbrevet är att författaren under förespegling av att vara Paulus varnar för att inte tappa fattningen och bli uppskrämd, och denne hänvisar till något som Paulus har sagt eller skrivit om att Herrens dag är här, i detta nu. Paulus påstås varna för skrifter som hävdar att Jesus är i antågande. Detta görs uppenbarligen eftersom det har förflutit en viss tid och folk har blivit äldre och dött. Trots detta har Jesus inte kommit som utlovats. Men Paulus lovade ju detta. Visst inte. Här skriver Paulus och varnar för att falska brev i hans namn påstår detta, men i själva verket är dessa brev inte skrivna av Paulus utan av någon förfalskare. Vilket eller vilka brev kan då denne skribent ha haft i åtanke. Ja sannolikt det ”äkta” Första Thessalonikerbrevet skrivet av Paulus. Där skriver Paulus:

”Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom.” (1 Thess 4:15–17)

Paulus talar om att vi som är kvar i livet – och avser då rimligen sig själv och sina församlingsmedlemmar – ska följa dem som tidigare dött men nu återuppväcks, till himmelen när Herren stiger ned därifrån. Men uppenbarligen är de nu alla, eller i varje fall de allra flesta, redan döda och Jesus har ännu inte kommit. Då skriver någon ett andra brev till thessalonikerna, utger sig för att vara Paulus, och påpekar att det brev Paulus (troligen) skrev är en förfalskning eller att det i varje fall är misstolkat, och hävdar samtidigt att förfalskningen är det äkta Paulusbrevet. Därmed får författaren inte bara chans att lägga fram sin ståndpunkt utan kan också röja undan det tvivel som givetvis börjar sås i människors sinnen då det utlovade inte inträffar.

Ehrman påpekar en annan omständighet med Andra Thessalonikerbrevet. Brevet slutar på följande sätt:

”Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. På det tecknet känns alla mina brev igen, så skriver jag. Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla.” (2 Thess 3:17–18)

Detta ska ge sken av att Paulus låtit diktera brevet och haft en skribent som skrivit själva texten. Sedan ger Paulus brevet autenticitet genom att i slutet med sin egen hand bekräfta brevets äkthet och också påpeka att det är detta tecken man ska söka efter för att veta att brevet verkligen är skrivet av Paulus. Detta visar flera saker. Dels att det uppenbarligen florerade förfalskningar och att man därför skulle kunna urskilja de äkta breven genom Paulus’ slutord, dels att själva originalhandskriften sannolikt hade två handstilar, där läsaren skulle känna igen Paulus’ egen handstil i slutmeningen. Men faktum är att Paulus’ ”äkta” brev i de flesta fall inte alls avslutas på detta sätt. Exempelvis gör inte det oomtvistade Första Thessalonikerbrevet det. I stället handlar det om ytterligare ett knep att få skriften att framstå som om den var skriven av Paulus – något som uppenbarligen lyckades eftersom brevet kom att ingå bland de äkta breven i Nya Testamentet.

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Jag vill också passa på att informera om att Ehrman planerar att i november utkomma med en ny bok med titeln Did Jesus Exist? The Historical, Non-Religious Argument for Jesus of Nazareth. Det blir intressant att se hur Ehrman ämnar tackla denna problematik. Jag är nyfiken samtidigt som jag ändå inte är överentusiastisk. Jag gissar att det blir samma gamla skåpmat som oftast blir fallet när någon ska argumentera för en historisk Jesus – även om denne påstår att han inte ämnar begagna apologetiska argument. Gissningsvis blir det väl något om att Paulus känner Jesu broder Jakob och att Josefus har en äkta kärna där han bekräftar Jesu existens, och så vidare. Fast osvuret är väl bäst. Vi är många som önskar att någon historicitetsförespråkare på allvar skulle ta sig tid att bemöta mytikernas argument, åtminstone visa att man känner till dem. Detta har ännu inte skett och de flesta försök har varit tämligen tama, där författarna oftast inte ens har förstått de argument de säger sig vederlägga. Det är mest de mer Bibeltrogna som har bjudit motstånd, men det vore intressant att få ett verkligt eldprov av någon som bemödar sig om att granska detaljerna och inte förfaller till rent apologetiska argument.

I pressmeddelandet står följande:

”For years Bart Ehrman has been routinely bombarded with one question: Did Jesus Exist? As a leading Bible expert, fans and critics alike have sent letters, emails, posted blogs, and questioned Ehrman during interviews wanting his opinion about this nagging question that has become a conspiracy theorist cottage industry the world over. The idea that the character of Jesus was an invention of the early church-and later a tool of control employed by the Roman Catholic Church-is a widely held belief and Ehrman has decided it’s time to put the issue to rest. Yes, the historical Jesus of Nazareth did exist.

Known as a master explainer with deep knowledge of the field, Ehrman methodically demolishes both the scholarly and popular arguments against the existence of Jesus. Marshalling evidence from within the Bible and the wider historical record of the ancient world, Ehrman tackles the key issues that surround the popular mythologies associated with Jesus and the early Christian movement.

Those committed to the ‘non-existence’ theory will need to read this formidable scholar’s counter argument while the more traditionally minded will enthusiastically support Ehrman’s definitive answer to the question. Perfect for the vigorous online debating community, this eBook original will be a must read for anyone interested in Jesus, the Bible, and the birth of Christianity.”

Nu är ju detta förlagets egen säljtext, så man kanske ska vara försiktig med att dra allt för stora växlar på det Ehrman avser (och förmår) att göra. Sannolikt har han inte ens boken klar. Men Earl Doherty hade ett mycket intressant förslag som verkligen skulle sätta fokus på frågan. Han skriver:

”Tacitus and Pliny (almost the only) evidence for an historical Jesus, according to Ehrman? Can’t wait to take that on. In fact, I’ve been toying with the idea of offering to organize a ‘collective’ e-(book?)response directly to Ehrman’s upcoming book, which could involve a number of contributions, including from more than one person on this board whom I have respect for. In the public eye it may be time to supplement the writings of the handful of today’s acknowledged mythicists with a broader picture of the ‘mythicist community’ whose academic venue is the Internet. We have no need to associate ourselves with ‘peers’ in established academia or to seek their approval, since the latter have discredited themselves and abdicated scholarly responsibility by their disgracefully intolerant dogmatism in regard to a persistent theory in their own discipline (almost two centuries old) which has every reason to be taken seriously.” (FRDB)

Ett kollektivt bemötande av alla Ehrmans ståndpunkter utgivet som en omfattande och kraftfull e-bok, vore verkligen ett projekt som skulle kunna lyfta frågan till en högre nivå. Med Ehrman får frågan också en större lyskraft, eftersom han betraktas som en av de främsta experterna och hyser gott renommé (dock inte alltid i apologetiska kretsar).

Roger Viklund, 2011-06-27

14 kommentarer

Förfalskningar – 1 Thess 2:14–16

20 juni, 2011 den 01:01 (förfalskningar, Paulus)

Eftersom jag av en vänlig själ som följer mitt bloggande förärats med Bart Ehrmans nya bok Forged, har jag inspirerats att ta upp något om förfalskade passager i Nya Testamentet. Jag kommer dock inte i detta inlägg beröra något direkt ur boken utan avser att återkomma om den saken.

Först ämnar jag dock resonera något principiellt om förfalskningar av kristna skrifter. Det finns nämligen många olika sorters förfalskningar gjorda av vitt skilda motiv – motiv som långt ifrån alltid går att avgöra. Däremot saknades som regel i antiken motiv att förfalska för ekonomisk vinning eftersom man knappast kunde sälja sin förfalskning och därmed tjäna några pengar. Motiven låg därför oftare i att exempelvis tillfoga en fiende skada genom att skriva något ofördelaktigt i dennes namn. Vi vet att sådana förfalskningar var relativt vanliga. Andra motiv kunde vara att ge stöd åt en uppfattning som man själv omfattade eller till och med att befrämja en karriär eller ett specifikt syfte.

Förfalskningarna i sig kunde också tillkomma av olika anledningar. Man kanske skrev ett uppbyggligt brev men visste att man aldrig skulle vinna gehör för de åsikter som fördes fram om man signerade det med sitt eget namn. Därför lät man en mer berömd person få stå som författare. Många brev i Nya Testamentet kan på goda grunder antas ha tillkommit på detta sätt. I andra fall kanske författaren bara skapade sitt verk och andra kom att anta att det var skrivet av någon person med större auktoritet än författaren och lade därför i  efterhand till namnet. Exempel på sådana skrifter kan vara något eller några av evangelierna. Möjligheten att spåra förfalskningar var rätt begränsade och dessutom (detta ska vi ha i åtanke) var det i sig inget brott eftersom det inte fanns någon copyright. Det var säkert ansett som moraliskt förkastligt, men likväl utgjorde det ingen brottslig gärning, såvida det inte samtidigt utgjorde grund för bedrägeri eller komplott.

Sedan har vi smärre förfalskningar av delar av en ”äkta” text, och inte hela brev, som exempelvis de båda Petrusbreven. Vi vet tämligen säkert att kristna skrifter har förfalskats genom tillägg. Vi vet detta framför allt genom gamla textfynd som visar att tillägg är gjorda. Bland de textpartier i Nya Testamentet som är tillagda och alltså inte ursprungligen ingick i böckerna finns avslutningen i Markusevangeliet (16:9ff), där den uppståndne Jesus visar sig och reser till himlen. Också Jesu ord på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34) och den så berömda berättelsen i Johannesevangeliet 7:53–8:11 om äktenskapsbryterskan som Jesus räddar från att stenas genom att säga: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”, är något som ursprungligen saknades i evangelierna och alltså är senare gjorda tillägg.

Dylika tillägg kan vi konstatera, därför att vi har äldre texter i vilka dessa stycken saknas. Men även om vi har många textfynd från Nya Testamentet, går de inte så långt bakåt i tiden som vore önskvärt. Våra Bibelöversättningar vilar på 300-talstexter. Och även om vi kan komplettera dessa med en hel del material från 200-talet, täcker detta material alls inte hela Nya Testamentet. Det lilla vi har från 100-talet härrör i stort sett bara från 100-talets slut. Det innebär att alla förändringar gjorda under nollhundratalet och större delen av 100-talet (och delvis även senare) inte kan verifieras i äldre textfynd. Vi har också citat gjorda av kyrkofäder och tidiga översättningar till andra språk att förlita oss på. Men inte heller dessa går tillbaka till den allra äldsta tiden.

Frågan blir då, förekom det att man ändrade i texterna också under den första tiden? Det givna svaret är en motfråga: Varför skulle det inte ha förekommit? Då vi vet att man mixtrade med texterna senare, vore det orimligt att tro att man inte gjorde det också under den första tiden.

Omkring år 140 samlade gnostikern Markion tio brev av Paulus och dessutom Lukasevangeliet i den första kända bibliska kanon. Vi vet att de Paulusbrev han hade, såg mycket annorlunda ut jämfört med dem vi nu har. Markion anklagades också för att ha stuvat om breven och detta ger oss två möjligheter. Antingen ändrade Markion i sina skrifter, vilket visar att han inte drog sig för att göra förändringar; eller så var Markions skrifter oförvanskade och det visar i så fall att den riktning som kom att bli den segrande inte drog sig för att göra förändringar i skrifterna. Vi kan också lyssna till vad biskop Dionysios i Korint skrev i ett brev till biskop Soter i Rom ca år 170 vt.

”När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter när de gett sig på skrifter av mindre värde.”(Eusebios från Caesarea, Kyrkohistoria 4:23:12)

Biskop Dionysios beklagar sig alltså över att man ändrade och förfalskade hans brev. Men han fann det inte på något vis märkligt, då man till och med ändrat i evangelierna. Med andra ord kan vi nog ganska säkert säga att förfalskningar förekom.

Jag tänker i detta inlägg beakta ett kort stycke som utgör en av de tidigaste utsagorna om Jesus död hos Paulus i Första Thessalonikerbrevet – ett av de brev som generellt antas vara äkta  – då 1 Thess 2:14–16. Jag ämnar visa att detta troligen är ett senare tillägg och inget som Paulus skrev. Stycket lyder på följande sätt i Bibelkommissionens översättning.

”Ni, bröder, har ju följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Vad de har fått utstå av judarna, det har ni fått utstå av era landsmän. Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede.” (Första Thessalonikerbrevet 2:14–16)

Denna passage är en av de passager i NT som tydligast utgör ett senare tillägg räknat bland de passager där det saknas textfynd till stöd för att det rör sig om en förfalskning,. De mest iögonfallande omständigheterna till att misstänka att det rör sig om en förfalskning listas inunder:

  1. Att judarna nu till slut nås av Guds vrede, måste rimligen åsyfta en för judarna ödesdiger händelse. Den givna händelsen är templets förstörelse och judarnas fördrivning år 70 vt, eller möjligen den ännu mer omfattande ödeläggelsen av Jerusalem och fördrivningen av judarna år 135 vt. Och då Första Thessalonikerbrevet antas ha skrivits av Paulus ca år 50, kan han inte gärna ha känt till något om händelserna år 70 eller 135. Man kan därför anta att detta skrivits av någon annan än Paulus vid någon tid efter år 70 (och det finns i så fall inget som säger att det måste ha skett direkt efter år 70). Försök har gjorts att koppla uttalandet till Claudius’ fördrivning av judarna från Rom någon gång under slutet av 40-talet, men denna lokala händelse kan knappast vara grunden till något Paulus skrev om till församlingsmedlemmarna i Thessaloniki. Argument till stöd för att partiet tillhörde den ursprungliga texten förlägger i så fall hellre hela brevet till efter år 70.
  2. Paulus skriver heller aldrig någon annanstans att Guds vrede redan ska ha kommit eller att den kommer. Vid övriga tillfällen skriver han om Guds vrede som något som ska komma i framtiden. Se exempelvis Romarbrevet 2:5, 3:5-6, 4:15.
  3. De antijudiska tongångarna, som att judarna skulle vara fiender till hela mänskligheten, står i bjärt kontrast till vad Paulus skriver på andra ställen. Paulus framställs här som rent oförsonlig, medan han annorstädes hoppas att judarna till slut ska omvända sig till Kristus. Man kan säga att Paulus här intar en motsatt position jämfört med den vi möter i Romarbrevets 9:e till 11:e kapitel. I Rom 11:25-28 säger Paulus att judarna ska räddas och inte utrotas: ”Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet”. Textstället speglar alltså mer en hellenistisk anti-judisk stämning, framför Paulus’ pro-judiska.
  4. Detta stycke låter också påskina att Paulus skulle ha påstått att han själv inte var jude. Där står att ”judarna dödade herren Jesus” och ”oss har de förföljt. De trotsar Gud … de försöker hindra oss …” ”Så fyller de ständigt …” men ”nu nås de till slut av Guds vrede.” Vid alla övriga tillfällen tillstår Paulus att han själv också är jude. I exempelvis Rom 11:1 skriver han följande: ”Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam.” Till råga på allt är ju många av de församlingsmedlemmar som Paulus vänder sig till själva judar och kan knappast inräknas bland ”judarna” som i 1 Thess 2:14ff utgör en enda grupp.
  5. Endast i denna passage skyller Paulus Jesu död på judarna. I exempelvis 1 Kor 2:8 hävdar han i stället att Jesus dödades av lägre andeväsen (denna eons arkonter). Det är också tydligt från Romarbrevets 11:e kapitel att Paulus inte känner till att judarna dödade Jesus. Där citerar han Elias ord i Första Konungaboken, nämligen att judarna i det förgångna dödat sina profeter. Paulus skrev sannolikt Romarbrevet flera år efter att han skrev Första Thessalonikerbrevet. Om Paulus redan många år tidigare känt till att judarna dödat Jesus, vore det nästan oundvikligt att han i Romarbrevets 11:e kapitel också skulle påpeka detta faktum när han nu hävdar att de dödar sina profeter. Men Paulus inte så mycket som antyder något om den saken. Detta måste ses som ytterligare ett tecken på att han inte visste att judarna skulle ha dödat Jesus och därför heller inte skrev något sådant i Första Thessalonikerbrevet.

När det dessutom står att judarna har förföljt oss, synes perspektivet snarare komma från en utomstående som skrivit vid ett senare tillfälle än från Paulus.

Det finns således mycket goda skäl till att anta att åtminstone 1 Thess 2:15-16 (och möjligen även 1 Thess 2:14, ja kanske till och med 2:13) är senare tillägg och något som Paulus inte har skrivit.

Roger Viklund, 2011-06-20

8 kommentarer

Påstått kristna blykodexar troligen förfalskningar

2 april, 2011 den 15:47 (förfalskningar)

För några dagar sedan kom uppgifter i pressen om att man påträffat kristna skrifter från första århundradet i grottor i Jordanien (Jordan battles to regain ‘priceless’ Christian relics).  Enligt uppgifter kunde det röra sig om de äldsta funna kristna skrifterna någonsin. Totalt rör det sig om kanske ett 20-tal böcker (uppgifterna varierar) bestående av ca 15 bly-blad vardera. Det är alltså kodexar gjorda av bly. Fyndet ska ha gjorts i norra Jordanien.

Enligt de pressmeddelanden som släppts görs påståenden om att böckerna kan komma från första generationens Jesusanhängare endast några årtionden efter Jesu död och skrifternas betydelse jämförs med Dödahavsrullarnas.

Bladen är av kreditkortstorlek och en del av texten är skriven på gammalhebreiska, annat på grekiska. En av huvudorsakerna till att tolka dem som kristna är att de bilder som finns på omslagen tolkas som kristna, med ett kors, en grav och kanske Jerusalem och det skulle kunna avse Messias’ ankomst. Spekulationerna gäller den tidiga legenden om att Jerusalems kristna under den första judiska revolten åren 66–70 tvingades fly till Pella, en ort i Jordanien, undan förföljelse. Detta skulle då vara i närheten av där det antas att dessa böcker har påträffats.

Vidare är detta kodexar och i stort sett alla kristna skrifter som påträffats kommer från kodexar och inte från skriftrullar. Å andra sidan var kodexen en form som vad vi vet började användas som först alldeles i slutet av nollhundratalet, och dessa böcker antas vara äldre.

En av de texter som har uttytts påstås lyda ”I shall walk uprightly” och detta påstås dessutom vara identiskt med ett uttryck i Uppenbarelseboken – fast jag förmår inte hitta något sådant i den boken. Däremot omtalas förseglade texter i Uppenbarelseboken och blykodexar kan ses som förseglade texter.

Jag har medvetet avvaktat i några dagar med att skriva om detta, till dess att jag fick mer information om saken. Man bör vara ytterst försiktig när stora fynd trumpetas ut i massmedia, ty alltsomoftast är det inte som det först utges för att vara. Och även om jag ännu inte vågar ta något för absolut givet, förefaller det ändå rimligen säkert att det rör sig om förfalskningar; sådant som om det går att lura en köpare kan inbringa enorma pengasummor. Den israeliske arkeologen Israel Finkelstein påpekar att eftersom det förekommer så många förfalskningar måste man som grund anta att allt som härrör från antikvitetsmarknaden och inte från en kontrollerad utgrävning är förfalskningar – såvida inte motsatsen går att bevisa.

Tydligen har dessa ”fynd” varit i omlopp ett tag (minst ett år, troligen två) och redan avfärdats som förfalskningar, och dessutom inte speciellt sofistikerade sådana. Richard Carrier avfärdar böckerna som en av de mest bristfälliga förfalskningarna någonsin:

“The evidence is so clear this has to be one of the lamest fakes ever attempted, which makes it astonishing that it was ever taken seriously by anyone.” (Lead Tablets of Jesus!)

Till och med Jakobsossuariets “upptäckare” Andre Lemaire anser det vara en förfalskning, dock en “sofistikerad förfalskning”. Israel Antiquities Authority (IAA) har avfärdat kodexarna som förfalskningar. De experter som har undersökt dem säger att texten är blandning av stilar från skilda tidsperioder och de är övertygade om att det är förfalskningar:

“The Israel Antiquities Authority (IAA), however, has dismissed the idea that the books are of any value. Experts who examined some of them, it said, ‘absolutely doubted their authenticity’. According to the IAA, the books are a ‘mixture of incompatible periods and styles…without any connection or logic. Such forged motifs can be found in their thousands in the antiquities markets of Jordan and elsewhere in the Middle East.’” (Lead Codices Silliness)

För att åskådliggöra detta bättre ska jag vända mig till Peter Thonemann i Oxford som har satsat sin karriär på att en av bronsplattorna från samma samling är förfalskad; en förfalskning utförd någon gång under de sista femtio åren (Daniel O. McClellan, Peter Thonemann on the Lead Codices)

Detta rör sig i och för sig om bronsplattor och inte blyplattor, men åtminstone en av dessa bronsplattor är gjutna från samma form som en av blyplattorna, varför man kan utgå från att om bronsplattorna är förfalskningar, så är också blyplattorna det.

Jag sammanfattar Thonemann synpunkter i ett brev skrivet till arkeologen David Elkington som leder undersökningen av plattorna, där Thonemann påpekar att texten på  en bronsplatta (foto 0556) nedan lyder: ΛΛΥΠΕΧΛΙΡΕΛΒΓΛΡΟΚΛΙΕΙΣΙΩΝ, följt av det inledande ΛΛΥΠΕ på nytt, men då skrivet spegelvänt. Uppdelat blir det ΛΛΥΠΕ ΧΛΙΡΕ ΛΒΓΛΡ Ο ΚΛΙ ΕΙΣΙΩΝ – – – ΛΛΥΠΕ (ἄλυπε χαῖρε, Ἀβγαρ ὁ καὶ Εἰσίων – – – ἄλυπε)

Thonemann noterar att den som skrivit detta inte kunde grekiska eftersom såväl bokstaven alfa (på grekiska Α, α) som lambda (på grekiska Λ, λ) är skrivna Λ. Skribenten kunde alltså inte skilja på A och Λ.

Bokstavligt betyder meningen ”utan smärta, farväl! Abgar också känd som Eision”, vilket isolerat framstår som kryptiskt och meningslöst. Däremot är det ordagrant detsamma som står i en tvåspråkig inskription på grekiska och arameiska offentliggjord av J. T. Milik 1958.

1 Σελαμαν χρηστὲ καὶ
2 ἄλυπε χαῖρε, Ἀβγαρ ὁ καὶ Εἰσίων
3 Μονοαθου υἱὸς υἱῷ τειμίῳ τὸ μνῆμα
4 ἐποίησεν ἔτους τρίτου ἐπαρχείας

Översättningen lyder:

”Selaman, en god man befriad från smärta, farväl. Abgar, även känd som Eision, son till Monoathos, reste denna minnessten över sin förträfflige son [dvs. Selaman], under provinsens tredje år.”

Detta är alltså en gravsten och just denna sten som exakt går att datera till 108/109 vt finns utställd till beskådande för allmänheten på arkeologiska museet i Amman i Jordanien, där den funnits i ca 50 år. Uppenbart är att någon bara kopierat rad 2 från denna inskription ordagrant och detta har sedan förts in, inte bara en utan delvis faktiskt tre gånger på skilda ställen.

I vilket fall framstår texten som meningslös utan det omgivande sammanhanget och dessutom har som sagt förfalskaren inte ens förmått att skilja på bokstäverna lambda och alfa (Λ och A).

Thonemann avslutar:

“This particular bronze tablet is, therefore, a modern forgery, produced in Jordan within the last fifty years. I would stake my career on it.”

Roger Viklund, 2011-04-02

2 kommentarer

Interpolation eller förfalskning, det är frågan?

10 februari, 2011 den 21:47 (Bart D. Ehrman, förfalskningar)

Interpolation eller förfalskning, det är frågan? Inom textkritiken används ofta ordet interpolation. Ordet kommer från latinets interpolo som betyder ”putsa upp” och därmed avses att få något att framstå som bättre än vad det är. När det gäller bibeltexter talas ofta om interpolationer, vilket då huvudsakligen avser tillägg (men även omskrivningar) som har gjorts till en text av någon annan än den ursprungliga författaren.

Själv brukar jag föredra att benämna många av dessa tillägg vid deras rätta namn, nämligen förfalskningar. Detta brukar inte alltid ses på med alltför blida ögon och genom åren har ett antal personer påpekat att jag inte ska kalla interpolationer för förfalskningar. Man hävdar att det inte är förfalskningar utan mer oskyldiga tillägg och att det därför ska kallas för interpolation. Jag har mycket svårt att förstå detta resonemang med mindre än att man vill försvara en text som man betraktar som helig och där ett så avslöjande ord som förfalskning nästan är att betrakta som en hädelse.

Men det är stor skillnad på att man lätt språkligt korrigerar en text genom att exempelvis lägga till ett ord som uppenbarligen saknas, än att infoga långa stycken och ändra innehållet för att bättre spegla senare föreställningar. I de fall det rör sig om små korrigeringar vilka inte på något sätt ändrar innebörden av det som texten ursprungligen sade, är jag benägen att använda ordet interpolation. Men så fort som texter ändras till något som författaren inte avsett eller när text som författaren inte skrivit tillfogas dennes verk, handlar det om förfalskningar. Argument som att den som gjorde tilläggen inte skulle ha ansett att det var en förfalskning, anser jag i grund och botten vara missledande. Denne visste i vilket fall att det var ett tillägg och en förändring av den ursprungliga texten och därmed är det en förfalskning oavsett hur förfalskaren själv kan ha bedömt sin handling.

Jag tar upp detta ämne därför att jag tillsynes får stöd i min uppfattning av Bart D. Ehrman i hans nyutkomna bok: ”Forged: Writing in the Name of God–Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are”. I en artikel i NewsObserver ”Bible writers intended to deceive, Ehrman says” citerar John Murawski Bart Ehrman, vilken skriver: “Författarna avsåg att lura sina läsare, och deras läsare var alldeles för lättlurade”. Vidare skriver Ehrman: ”Användandet av bedrägeri för att främja sanningen kan mycket väl betraktas som en av de mest oroväckande ironierna inom den tidiga kristna historien.”

I grund och botten måste alla förfalskningar fördömas. Det var inte bara kortare och längre tillägg som gjordes till redan befintliga texter – ofta förfalskades texten i sin helhet och sedan lät författaren eller någon senare tillskriva skriften en tidigare auktoritet. Därmed kunde man plantera sina egna ideer och sätta tyngd bakom dessa genom att påstå att någon som redan ägde auktoritet hade skrivit det eller det. I Nya Testamentet vimlar det av sådana skrifter och de kan faktiskt mycket väl vara i majoritet där. Givetvis visste dessa förfalskare att de förvanskade sanningen. De ansåg sig säkert ha goda motiv att göra det de gjorde, men vilken brottsling anser inte det?

Roger Viklund, 2011-02-10

4 kommentarer