Kysste Jesus sin hustru Maria Magdalena på munnen?

(Se också mitt inlägg om det nya textfyndet: Jesus’ hustru Maria Magdalena?)

Kysste Jesus sin hustru Maria Magdalena på munnen? Frågan kan synas provokativ och uppenbarligen väcker den känslor, inte bara hos de mer bokstavstroende kristna (då oftast känslor av avsky) utan också bland andra engagerade. Trots att jag i rubriken ställer frågan på sin spets, avser jag egentligen i första hand inte att besvara frågan om Jesus och Maria Magdalena var ett älskande par. För mig får de gärna ha varit det. Jag anser att vi inte har någon rätt att avkräva Jesus celibat eller ens snoka i hans privatliv – såvida han nu alls har funnits. Men jag är mer ute efter att se vad grundtexterna egentligen säger om den saken och jag ska i detta inlägg granska Filipposevangeliet, som är den enskilt viktigaste text som ligger till grund för antagandet att Jesus och Maria Magdalena var ett par. Bland annat i Da Vinci-koden görs ett stort nummer av detta. Nu är Da Vinci-koden en roman och jag har ingen avsikt att deltaga i något löjeväckande korståg gentemot en roman – en roman som jag för övrigt tyckte var mycket spännande, och då har man lätt överseende med de felaktigheter som förekommer. Hur ska man annars lyckas bygga upp en spänning?

Filipposevangeliet är en av de skrifter som påträffades i Qumran 1945. Den förekommer som skrift nummer 3 i Codex 2, direkt efter Thomasevangeliet. Den finns bevarad i endast en version och texten är delvis skadad och därför ofullständig. Språket är, liksom i alla skrifter funna i Nag Hammadi, koptiska. Det är en anonym skrift även om det efter textens slut följer att det var Filippos’ evangelium. I motsats till de övriga skrifterna i denna codex där bokens titel ges som en fristående rubrik efter textens slut, återges titeln här bara i den löpande textens sista rad. Den kan därför vara ett senare tillägg. Filippos nämns i texten och kanske fick texten därför titeln Filipposevangeliet. Bilden inunder visar sista sidan av Thomasevangeliet och början av Filipposevangeliet. Rubriken efter Thomasevangeliets slut lyder ΕΥΑΓΓΕΛΙΟΝ ΚΑΤΑ ΘΩΜΑΣ – Evangelium enligt Thomas.

Den förste att nämna en bok med titeln Filipposevangeliet är Epifanios ca år 400 och han citerar också därur (Panarion, 26:13:2–3). Fast citatet han ger återfinns inte i den bevarade texten i Nag Hammadi-codexen, varför det inte går att veta om Epifanios avser samma text eller en annan text med samma namn. Epifanios säger att skriften användes bland vissa gnostiker i Egypten på 300-talet.

Sannolikt var originalet grekiskt, liksom vad gäller de övriga skrifterna. Möjligen sammanställdes texten i Syrien. Tidpunkten är osäker. Ifall Epifanios avser samma Filipposevangelium, förlägger det ändå inte texten längre tillbaka i tiden än till 300-talet och den koptiska texten är sannolikt också en avskrift gjord på 300-talet (när böckerna begravdes). Innehållet är i vissa delar valentinianskt gnostiskt. Därigenom sätts en gräns bakåt i tiden vid Valentinus’ aktiva period i mitten av hundratalet. Detta eftersom man anser att de gnostiska ideer som kallas valentinianska har honom som upphovsman – vilket inte alls är givet. I vilket fall dateras Filipposevangeliet till antingen senare delen av 100-talet eller någon gång under 200-talet, där måhända en majoritet yrkar på början av 200-talet.

Filipposevangeliet är också delvis annorlunda än de flesta andra skrifter från Nag Hammadi i det att den är en sammanställning av utdrag som verkar ha gjorts ur en mängd andra skrifter. Det innehåller aforismer, liknelser, polemik, berättande dialog, bibeluttolkningar, etc. En del utgörs av en samling av teologiska uttalanden rörande sakrament och etiska spörsmål. Dessa delar påminner om det vi kan läsa hos kyrkofäder som Irenaeus och Klemens av Alexandria, för att ta två exempel. I andra delar är evangeliet mer gnostiskt. Genom denna blandade kompott kan man anta att äldre texter har legat till grund för skapelsen. Totalt finns 15 uttalanden i Filipposevangeliet som tillskrivs Jesus. 7 av dessa återfinns också i de fyra bibliska evangelierna och 8 uttalanden är följaktligen utombibliska.

Vad gäller codexen är alla 36 sidorna (s. 51-86 i codexen) bevarade, men samtidigt i olika utsträckning också skadade. Frånsett den översta raden är överdelen av sidorna oftast intakta medan skadorna återfinns längre ner. På sidorna 67–75 saknas stora delar av de nio sista raderna.

För att nu återgå till det som är kärnan i detta inlägg. Det som brukar åberopas är följande textställe:

”Och för Visdomen (grekiska: Sofia), som kallas ’den ofruktbara’, hon är änglarnas moder. Och Frälsarens följeslagare är Maria Magdalena. Men Kristus älskade henne mer än alla lärjungarna och brukade ofta kyssa henne på munnen. De övriga lärjungarna blev förnärmade av detta och uttryckte ogillande. De sade till honom: ’Varför älskar du henne mer än alla oss?’ Frälsaren svarade dem och sade, ’Varför älskar jag inte er som henne?’ När en blind man och en som ser båda vistas i mörker, finns ingen skillnad mellan dem. Men när det blir ljust kommer den som ser att se ljuset och den som är blind att förbli i mörkret.” (Filipposevangeliet 63:30–64:9)

Det faktum att Jesus älskar Maria Magdalena mer än de övriga lärjungarna och att han ofta brukade kyssa henne på munnen, kan verkligen tas till intäkt för att de också var ett älskande par. Maria sägs också vara hans följeslagerska. Det koptiska, eller egentligen grekiska, ordet är koinônos (κοινωνός) och detta översätts ibland också till levnadspartner, äkta maka/make, vilket än mer styrker att de båda är ett par. Men minns nu vad jag tidigare skrev om att nedre delen av sidorna var skadade. Och första delen av citatet utgör de sista raderna på sidan 63 där stora delar av texten är skadad medan det resterande återfinns överst på sidan 64. Bilden till höger visar sidan 63 från Filipposevangeliet. Den rödmarkerade delen utgör vår nyckelpassage och den finns utklippt och uppförstorad här inunder.

Jag har rekonstruerat bilden med hjälp av James M. Robinson och The Coptic Gnostic Library och då skulle texten lyda som följer:

Sedan har jag med hjälp av samma text från The Coptic Gnostic Library infogat Robinsons rekonstruktion utifrån hans gissning av vad där stod, med det rekonstruerade materialet inom hakparenteser […].

Jag tänkte nu försöka mig på en översättning av detta och då utifrån den engelska översättningen (eftersom jag inte kan koptiska). Men jag sneglar givetvis på de ord som jag klarar att dechiffrera, som Maria Magdalena, lärjungar o.d. Texten skulle i vilket fall kunna återges som …

Och följeslagaren till [Frälsaren är Ma]ria Mag[da-]
lena. [Men Kristus älskade] henne
mer än [alla] lärjung[arna och brukade]
kyssa henne på hennes [mun ofta].
De övriga [lärjungarna]

De rödmarkerade passagerna saknas således i originalhandskriften och vi har inget annat exemplar utifrån vilket texten skulle gå att rekonstruera. Det mesta är ändå rimliga rekonstruktioner och sannolikt någorlunda korrekt. Ett av de stora frågetecknen är dock om Jesus brukade kyssa henne på hennes mun. Robinson skriver:

possibly, on her [mouth]; or, on her [feet]; or on her [cheek]; or, on her [forehead]”

Utifrån det som har bevarats av handskriften går det inte att slå fast var Jesus kysste Maria Magdalena.

Hur är det då med den omständigheten att hon sägs vara hans följeslagerska? Faktum är att vi måste börja med att undersöka en tidigare passage i Filipposevangeliet:

”De som alltid vandrade med Herren var tre: Maria hans moder och hennes syster och Magdalena, hon som kallades hans följeslagare. Hans syster och hans moder och hans följeslagare hette alla Maria.” (Filipposevangeliet 59:7–11)

Först kan konstateras att något i texten inte stämmer eftersom den ena kvinnan (Maria) först sägs vara en syster till Jesu moder Maria och i nästa mening att hon var en syster till Jesus. Men Maria sägs även här vara Jesu följeslagare. De ord som ligger till grund för översättningen är koinônos (κοινωνός) och hôtre. I den andra meningen används ordet hôtre, vilket är av egyptiskt ursprung. Dess grekiska motsvarighet är koinônos, vilket används i den första meningen och även som inledande ord i det stycke som tidigare analyserades (även om då det inledande ”ΚΟΙ” saknas och det därför bara återstår ΝωΝΟC av ordet).

Grekiskans koinônos har ett stort antal betydelser, men i detta sammanhang kan man tänka sig att det betyder ”partner” eller ”kamrat” eller ”följeslagare” eller ”en som delar allt med en annan” och därmed också en ”äktenskapspartner”, alltså en ”hustru”. Det är denna betydelse som läses in i texten för att få Maria och Jesus till ett par. Finns det då skäl att tro att så är fallet? Sannolikt inte och detta eftersom texten är symbolisk. Ett tema i Filipposevangeliet är det heliga giftermålet. Alldeles före citatet ovan om de tre Mariorna står följande:

”Alla som föds till denna värld föds på naturligt sätt, och de övriga [ges näring] från [den plats] varifrån de har fötts. Det är från löftet att komma till himmelen som människan får sin näring. […] honom från munnen. [Och hade] ordet gått från plats till plats skulle det näras från munnen och bli fulländat. Ty det är genom en kyss som den fulländade blir gravid och föder. På grund av detta kysser vi också varandra. Vi befruktas genom nåden [the grace] i varandra.” (Filipposevangeliet 58:25–59:6)

Därefter följer direkt ”De som alltid vandrade med Herren var tre: Maria …”. Tydligt är att citatet ovan inte ska tolkas bokstavligt. Hur är det då med Maria Magdalenas kyss och hennes särställning? Jag ger inledningen av citatet på nytt:

”Och för Visdomen (Sofia), som kallas ’den ofruktbara’, hon är änglarnas moder. Och Frälsarens följeslagare är Maria Magdalena.”  (Filipposevangeliet 63:30–63:34)

Fast egentligen står det bara följande:

”Och för Visdomen (Sofia), som kallas ’den ofruktbara’, hon är modern […] änglarna och följeslagaren till […] Maria Magdalena.”¨

Robinson skriver att det finns två huvudalternativ för att rekonstruera denna text. Antingen …

1)      Visdomen, alltså Sofia, är modern (till änglarna). Och följeslagaren till frälsaren är Maria Magdalena.

Eller …

2)      Visdomen, alltså Sofia, är modern (till änglarna) och följeslagaren till frälsaren, Maria Magdalena.

Detta har av vissa tolkats så att det är Sofia, Visdomen, och inte Maria Magdalena, som är Frälsarens följeslagerska (livspartner). Det skulle då bättre harmoniera med mycket övrigt i evangeliet, där Visdomen ges en nyckelroll och där det himmelska bröllopet rimligen står mellan Jesus och Sofia. Å andra sidan sägs ju Maria Magdalena vara Jesu följeslagare när hon räknas upp med de två övriga Mariorna. Och hur kan man förklara att det är Sofia som är Jesu följeslagare när Jesus sägs kyssa Maria (må vara att det är osäkert att så skedde på munnen, fast kyssar och munnen förekommer tidigare i texten)? Vidare blir det märkligt om inte Maria är Jesus’ speciella följeslagare. Varför skulle i så fall de övriga lärjungarna ogilla att Jesus kysste Maria? De verkar närmast svartsjuka. Varför påstår de annars att Jesus älskar henne mer än vad han älskar dem? Ja kanske för att han anser de manliga lärjungarna vara blinda och att den enda som ser ljuset är Maria. Men därmed har hon snarare smält samman med Sofia och förvandlats till en gnostisk modergudinna i form av Visheten.

Roger Viklund, 2010-11-02

8 kommentarer

  1. Bengt Bengtsson said,

    3 november, 2010 den 21:29

    Mycket intressant – som vanligt!

    Men en liten undarn smyger sig in: Är det av utrymmesskäl du inte berättar mer om Filipposevangeliet?

    Jag kollade in vad Wikipedia skriver om Filippos evangelisten. Jag förmodar att det är samme man som har givit namn åt Filipposevangeliet. Där stod blott följande:

    Filippos (även Filippus) var, enligt Apostlagärningarna, en evangelist som predikade Guds ord i Samarien och senare för en etiopisk hovman.

    Filippos gärningar beskrivs i Apostlagärningarnas åttonde kapitel. Filippos hade tidigare utsetts som en av de sju som skulle övervaka utdelandet av mat.

    När sedan en häftig förföljelse utbröt i samband med att Stefanos stenades så flydde Filippos till Samarien och började predika evangelium där så att det blev väckelse.

    Apostlarna fick höra talas om detta och sände då Petrus och Johannes som bad för folket och lade händerna på dem så att de fick den helige Ande.

    Filippos fick därefter order av en ängel att gå till vägen som går från Jerusalem till Gasa. På den vägen så mötte han en etiopisk hovman som han förde till tro på Jesus. När de kom till ett vatten så frågade hovmannen retoriskt vad det var som hindrade att han blev döpt. Filippos döpte då hovmannen, men när de hade stigit upp ur vattnet så ryckte Herrens Ande bort Filippos och hovmannen såg honom aldrig mer.

    Filippos blev efteråt sedd i Asdod och vandrade sedan omkring och förkunnade evangelium i alla städer till dess han kom till Caesarea.

    Cirka tjugo år senare omtalas att Paulus besöker Filippos i Caesarea och att han då har fyra ogifta döttrar som kunde profetera.

    Das war alles. Och om evangeliet som bär hans namn ingenting. Är jag möjligen på fel spår? Om inte, har du något mer att tillfoga om denne Filippos än det som står att läsa i Wikipedia?

    Bland annat undrar jag om det var vanligt att förkunnare samtidigt var skrivkunniga och om de därtill kände sig manade att skriva evangelier? Kort sagt: Följde förkunnaren Filippos mainstreamfåran när han skrev sitt evangelium eller avvek han därifrån genom att skriva ned sina förkunnelser i ett evangelium? Och hur kunde han äga den här sortens ”förstahandskunskap” om Jesus och dennes vanor. Det indikerar ju snarare att han var en av Jesu tolv lärjungar.

    Om denne sistnämnde Filippos kan man också läsa en artikel i Wikipedia. Bland annat följande:

    Under de första två århundradena verkar han ha förväxlats med Filippos evangelisten, så av Eusebios. I ett brev från biskop Polycrates av Efesos som skrivits någon gång mellan åren 189 och 198, står att Filippos ligger begravd i Hierapolis i Frygien med sina två döttrar.

    Andra källor berättar att han hade fyra döttrar vilka samtliga profeterade. Eftersom Filippos evangelisten enligt Apostlagärningarna hade fyra döttrar som profeterade och var begravda i Hierapolis, brukar man anta att dessa berättelser beror på en förväxling mellan de båda.

    Eusebios återger dock denna levnadsbeskrivning för aposteln Filippos. Enligt traditionen skall Filippos ha predikat i Mindre Asien och lidit martyrdöden i Hierapolis genom att bli korsfäst på ett liggande kors, varifrån Filippuskorset har sitt upphov.

    Filipposgärningarna är en apokryf skrift, som inte anses tillförlitlig av kristna.
    Filippos reliker fördes från Hierapolis till Konstantinopel, och därefter till Dodici Apostoli i Rom.

    EN SISTA UNDRAN FRÅN NYFIKNA OCH VETGIRIGA MIG: Syftar Filipposgärningarna och Filipposevangeliet på samma text?

    Gilla

  2. 3 november, 2010 den 22:25

    Att jag inte berättade något om Filippos har flera orsaker. För det första glömde jag nog bort den saken. För det andra tar det rätt mycket tid att skriva ett inlägg som detta, då jag måste kontrollera en mängd saker, inklusive tyda den koptiska texten och skapa illustrationerna, och Filippos som person hanns inte med. För det tredje anser jag inte att vi vet något alls om Filippos eller om han alls har funnits. För det fjärde anser jag att de personer som sägs ha skrivit evangelierna, vare sig de sägs ha hetat Filippos eller Matteus, knappast har skrivit dem, eller vi kan i vilket fall inget veta om den saken.

    Sedan kan man naturligtvis inte säkert veta vilken Filippos som tillskrevs detta evangelium. En av de tolv lärjungarna sägs ha hetat Filippos men i stort sett inget sägs om honom utöver något litet i Johannesevangeliet. Sedan nämns en evangelist vid namn Filippos också i Apostlagärningarna. Numera antar man att detta var två skilda personer, men under de första århundradena betraktades dessa skildringar ofta som om de handlade om samma person. Men detta skrev du ju om.

    För egen del är jag skeptisk till mycket av detta. Lärjungarna, eftersom jag överhuvudtaget betvivlar evangelieskildringen, Apostlagärningarna, eftersom jag anser skriften vara otillförlitlig. Och i vilket fall skrev knappast någon av dessa båda Filippos Filipposevangeliet. Det har i likhet med nästan alla skrifter (inklusive de bibliska) tillskrivits en ”berömd” gestalt för att vinna i auktoritet.

    Filipposgärningarna är en annan skrift än Filipposevangeliet. Jag vet inte mycket om den skriften men den tros väl stamma från 300-talet.

    Gilla

  3. Bengt Bengtsson said,

    3 november, 2010 den 22:38

    Ja, det borde jag ju vid närmare eftertanke ha kunnat räkna ut själv, inte minst med tanke på att du ju i tidigare bloggar har varit inne på samma sorts tankegångar som de, vilka nu du väljer att (ånyo) lyfta fram i ditt svar.

    Jag vill särskilt komplimentera dig för följande mening i din svarskommentar: Det har i likhet med nästan alla skrifter (inklusive de bibliska) tillskrivits en ”berömd” gestalt för att vinna i auktoritet.

    Där föll många polletter ned på en gång i min hjärna. Rena jackpotten!

    Med andra ord: Ett suveränt konstaterande enligt min mening. Men som gjort för att öka dina faktamotståndares och fienders stridslystnad. Dock gissar jag att du är rätt så luttrad i det avseendet redan i nuläget. Så några ytterligare fiender gör nog varken från eller till.

    Gilla

  4. Christer Brodén said,

    24 augusti, 2011 den 11:05

    Det här inlägget är taget ur ett manuskript jag skrev för länge sedan. Det kanske kan passa in i det här sammanhanget. Jag har försökt modifiera det, men det blev en del hänvisningar kvar till manuskriptets tidigare avsnitt. Strunta i dem!

    Roger får förlåta. Texten utgår från existensen av en Jesus, som vissa fromma aldrig förlåter mig för.

    DEN NAMNLÖSE

    Att Maria från Magdala och inte Johannes var Johannesevangeliets namnlöse lärjunge, den som där omtalas såsom av Jesus särskilt älskad, har blivit en etablerad sanning bland många.

    Bevisen för att Maria Magdalena skulle ha varit Jesus älskade lärjunge är inte direkt svaga, men heller inte väldigt starka. Det är däremot bevisen för att Johannes inte kan ha varit den älskade och alltså heller inte evangelist. Därför presenteras de här. De har egentligen varit kända länge. De gör det lätt att tvivla på Johannes som författare till det evangelium, som fått hans namn. Teorin om Maria Magdalena blir sedan mer möjlig.

    Utan bevisföringen mot Johannes hjälper nog inga bevis för Maria Magdalena. Men får vi bort Johannes, måste vi ju leta rätt på någon annan. Samtidigt stärks hypotesen om arianska förvrängare av den kristna läran före Arius. Och bevisen mot Johannes blir ofta till indicier för Maria. Resonemanget börjar med att författarens namn inte nämns i Johannes-evangeliet.

    De som tvivlar på Johannes har goda skäl. Ett är att författaren var bildad och skrev på grekiska, dåtidens lärda språk. Johannes var yngre son till en fattig fiskare, Sebedaios. Det finns inga uppgifter om att denne Sebedaios likt Petrus skulle ha ägt något och haft en lite bättre social position, så att han kunnat kosta på sin äldste son någon utbildning. Än mindre skulle han haft råd, att kosta på sin yngre.

    Det är ett evangelium för de intellektuella. 1500-talets teologiske revolutionär, Martin Luther, satte det främst med motiveringen att det mer beskriver Jesu lära än hans gärningar.

    Några århundraden tidigare, runt år 1200 e.Kr., vimlade det av andra revolutionärer. Det var bönder i uppror mot furstemakt och en kyrka, vars lära var furstemaktens ideologi. Det mesta av denna medeltidens historia utplånades av inkvisitionen.

    Formell orsak till dess idoga arbete var upprorens ideologiska över-byggnad, läror som bl.a. de franska katharerna förkunnade. Via tysk omskapelse fick vi ordet kättare. Katharerna tycks ha haft ett stort folkligt stöd i Europas då kulturellt mest utvecklade område.

    Katharernas viktigaste och egentligen enda heliga skrift var Johannes-evangeliet. Det blev de enkla, men ändå tänkande människornas evangelium vid en tid då Bibeln åberopades som grund för en feodal samhällsordning. Tidens politiskt radikala och upproriska fann inte denna bibeltext oförenlig med sina politiska åsikter.

    Till katharerna anslöt sig även en överklass, som drabbats av avog-het mot sin gamla arianska tro. De kan knappast beskrivas som en medeltida rödvinsvänster, men äpplena faller ibland långt från trädet.

    Johannes Uppenbarelse, med dess helt annorlunda stil, är idag känt som den kristna superhögerns heligaste bibelbok. De båda skrifterna representerar så olika sätt att tänka, att de omöjligen kan ha samma författare.

    Tre brev i NT bär Johannes namn. Stilen är evangeliets. De handlar om kyrkans konflikter. Brevens författare deltog i de tidiga lärostriderna. Vi inser att vår vänsterevangelist och den ondskefulle kyrkofursten Clemens av Rom hade helt olika politiska och religiösa attityder. Vi har tidigare nämnt Clemens och att han sannolikt redigerade Paulus brev.

    På Clemens tid som biskop i Rom, bara 60-70 år efter korsfästelsen, var den okände lärjungen och evangelisten en kändis, vars ställning krävde mycket arbete att underminera. Minnet av Okänd måste dö, ty glömska krävs när historien skall förfalskas. För detta måste Clemens ha stöd inom kyrkan. För att få det behövde han en bra stridsfråga, en brandfackla, något verkligt oacceptabelt hos den okände.

    Men räckte det inte att undanröja Okänds förhatliga idéer? Var det inte nog att förvanska och förfalska det Okänd skrivit, att redigera de texterna på samma sätt som man gjorde med Paulus brev? Är det något särskilt med den okände lärjungen? Vi söker ledtrådar, som kan leda oss till rätt namn på Okänd.

    Först runt Jesus nämns Petrus, ledare för ett fiskelag med två båtar. Petrus hade hus och familj (Matt 8:14). Han var inte fattig, men heller inte rik. Det tycks finnas en allmän misstro mot honom som författare till Petrusbreven. I NT81 säger en not till första brevet: ”Innehållet visar få personliga särdrag men många likheter med andra brev i NT.” Bibelkommissionen mer än antyder att det är en förfalskning.

    I fråga om det andra Petrusbrevet är argumenten samma som för de pseudopaulinska breven. Stilen avviker från det första brevet och handlar om förhållanden efter den påstådde författarens död.

    Det är ganska uppseendeväckande att Jesus främste lärjunge, urförsamlingens ledare, den förste biskopen i Rom, inte har efterlämnat någonting alls i NT! Det finns inte det minsta lilla äkta brev från ett så viktigt ögonvittne!

    Petrus vore tänkbar som evangelist, men vi får en ansträngd teori: Att sopa bort honom var inte möjligt! Men vi får kanske anta att Petrus var en handlingens man, som sådan en duglig ledare som lät andra sköta det teologiska. Han skrev helt enkelt ingenting!

    Åter till Johannes, i texterna alltid nämnd efter brodern Jakob. Orsaken torde vara att Jakob var äldst. Förstfödslorätten var av stor betydelse för en mans rang. Det ansågs korrekt att i skrift ange sådant. Matteus är den som mest detaljerat berättar en historia om de två, som borde väcka undran i stället för vördnad bland de troende:

    ”Sedan kom Sebedaiossönernas mor fram till honom tillsammans med sina söner och … hon sade: ’Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster.’ Jesus svarade: ’Ni vet inte vad ni ber om.’ När de andra tio hörde detta blev de förargade på de båda bröderna.” (Matt 20:20ff).

    Dåtidens judiska samhälle styrdes av något vi kan kalla machoteologi. Kvinnan skall enligt Mose Lag tiga i församlingen. Det var attityder hos nomadiska talibanjudar, som långt tidigare (ca 2000 år) knäckt och omformat prästkonungen Melkisedeks lära om den Heliga Andan som Guds hustru. I den miljön kommer de båda ”vördnadsvärda apostlarnas” mamma och för deras talan!

    Jesus tar sig för huvudet, och de övriga lärjungarna känner hur de görs till åtlöje av mor Bytoka och hennes söner Byfånen och Byfjanten. Vem kan tro på Johannes som det djupsinniga evangeliets upphovsman?

    Men vi kan rädda brödernas anseende, om vi antar att de led av en förlåtlig och övergående omognad. Räkna! Jesus korsfästes si så där år 30. Johannes fullbordade enligt traditionen sina skrifter år 95 och dog strax efteråt. När blev Johannes lärjunge? Kanske redan år 28.

    Judiska pojkar invigs vid tretton års ålder. Då räknas de som religiöst myndiga. De är fullvärdiga gudstjänstdeltagare och kan godtas som lärjungar av en lärd rabbi. Men de står fortfarande med ett ben i barndomen. Scenen ovan blir då begriplig. Jakob var fjorton och Johannes tretton år gamla.

    Johannes skulle då ha nått den ingalunda omöjliga, men på den tiden mycket ovanliga åldern åttio år. Folk blev ibland så gamla, helst om de haft ett gott överklassliv, men även då var det mycket ovanligt. Den som var fattig, var normalt utsliten och död långt före femtio. Johannes föddes i en fattig familj och bör länge ha haft det ganska så kärvt.
    Var Johannes vuxen då han blev lärjunge, blev han nittio år. Var han lika gammal som Jesus, och som det ibland heter ”en av de äldsta och mest förtrogna lärjungarna”, blev han etthundra år eller äldre. Det blev man inte på den tiden.

    Blev han så gammal, var det en drygt femtioårig, talför fiskarhustru, mest lik en av den fornnordiska sagovärldens råbarkade jättekvinnor, som kom släpande på sina omkring trettiofem år gamla, blyga och försagda pojkar. Mer än svårsmält, då Jesus beskrev deras temperament med orden Åskans Söner. Nej! Vi kan anta, att de hade stort behov att hävda sig efter en uppväxt under en besvärande dominant mor. De skämdes för henne! Jakob och Johannes var besvärliga tonåringar!

    Men med sin erfarenhet som tolvåring i templet bör Jesus ha betraktat bröderna med välvilja. Det kan därför tänkas, att han, som han sade, hade ”fullbordat” även Mose Lags regler om åldersgränser. Men för att undvika protester från Åskans Söner i den ovan beskrivna situationen, skulle vi nog gärna vilja ha dem ännu något yngre. Johannes skulle kanske fylla tretton under året. Om han var född år 17 skulle han ha nått 78 års ålder.

    Men 78 eller 80 gör inte stor skillnad. För den som då föddes till fattigdom och hårt slit var 70 att jämföra med 110 i nutidens värld. Teoretiskt är han knappast möjlig som evangelist, även om han kan ha hunnit bli både lärd och vördnadsvärd under sina återstående år.

    Det finns fler avslöjande scener än den med fru Sebedaios. Vi tittar på denna:

    Jesus grips och förs till översteprästen Hannas hus. Enligt traditionen är det Johannes, som tillsammans med Petrus följer efter. Men författaren använder den i bibeltexter vanliga metoden att stryka under viktiga saker med upprepning. NT säger två(!) gånger: ”Den lärjungen var bekant med översteprästen …” (Joh 18:15 och 16. Detta är definitivt inte något förfluget ord. Det var så, och det är viktigt!)

    Lärjungen var bekant med översteprästen Hannas! Det är något som författaren säger måste fram, för att vi skall förstå det som händer. Men påståendet, att Den Okände hade sådana förnäma sociala förbindelser, gör både den finnige Johannes och hans bror Jakob otänkbara. De övriga tio apostlarna är också otänkbara. Deras samhälle var brutalt, inte minst socialt.

    Vi får fortsätta att lusläsa uppgifterna om Den Okände. Det är mycket hos denne som inte passar in i den traditionella bilden av Jesu fattiga lärjungar.

    Religion var politik. Jesus och hans anhängare betraktades som politiska förbrytare. Den Okände uppträdde ändå lugnt och säkert, och gick utan vidare in genom översteprästen Hannas port. Men Petrus stod kvar utanför i nervös väntan. Porten vaktades av en flicka, men hon behövde nog inte ha den reglad. Det hårda samhällets väpnade vakter fanns inne på gården, och om någon olovandes försökte tränga sig in, behövde flickan bara ropa.

    Men efter att ha varit inne ett tag gick Den Okände ”ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in” till en av de mest kända händelserna i NT.

    Väl inne och omgiven av Hannas otäcka vakter förnekar Petrus Jesus. Men frågan löd: ”Hör inte också du till den där mannens lärjungar?” Också du! Tre gånger ställs frågan och tre gånger svarar den dödsskrämde Petrus nej!

    Den Okände var redan identifierad som en sådan, men föreföll inte alls vara orolig. Ingen brydde sig! Diplomatisk immunitet eller vad? Den Okände kunde gå rakt in i lejonkulan med flaggan i topp. Petrus släpptes in först sedan den (även för tjänsteflickan) välkände lagt sig ut för honom.

    Början till lösning finns i Den Okändes förhållande till Jesus. En detalj i det beskrivs när Jesus talar om förrädaren: ”… den som Jesus älskade, låg intill honom. Petrus gjorde tecken åt honom att fråga Jesus vem han talade om. Den Okände lutade sig bakåt mot Jesu bröst och …” (Joh 13:23ff). Skulle det ha varit en pojke, och en i yngre tonåren? Mose Lag föreskriver dödsstraff för sådant (3 Mos 20:13).

    Avses platonsk kärlek? Jesu fiender sökte intensivt efter något verkligt allvarligt brott att anklaga honom för (Matt 26:59). Även om det var platonsk kärlek, skulle de verkligen ha missat en sådan möjlighet? Det fanns vittnen till kärvänligheten! Misstolkat och förvrängt skulle det ha kunnat uppröra även hans trognaste anhängare. Med tanke på att den försiktige Jesus varnade för att väcka anstöt (Matt 17:27), borde han ha uppträtt mer korrekt.

    Homosexualitet var visserligen accepterat under antiken, men det var inom den grekiska kulturen. Sokrates unga lärjungar försökte förföra gubben för att ställa sig in hos honom. För romarna var grekisk kultur finkultur. Det var dess värderingar supermakten Rom spred över världen. De förtryckta judarna samlades runt sin tro i hat mot ockupanterna och deras avskyvärda seder. Då blev sådant här känsligt.

    Pontius Pilatus hade säkert vägrat stadfästa en dödsdom för homosexualitet, men Jesus hade gjort sig helt omöjlig bland judarna. Sådant beteende hade varit alltför svårt att smälta för dem, och kan idag jämföras med att vara lesbisk feminist bland talibaner.

    Utan några anhängare hade Jesus aldrig blivit korsfäst. Som mest hade han helt informellt blivit noggrant ihjälslagen av okända gärningsmän i någon mörk gränd. Dåtida romerska historiker intygar, att militant religiös extremism var lika het därnere då som nu.

    Förfalskare, som vill uppnå ett visst syfte, har bara ögon för det de vill uppnå. Redigerarna av texterna såg inte de våldsamma orimligheter de samtidigt skapade. I detta fall berodde det också på att de var uppenbart obildade.

    Vi närmar oss än mer en lösning om vi tittar på Johannesbreven. Stilen liknar evangeliets, men författaren uttrycker sig egendomligt. Flera gånger används feminina formuleringar. Det har fått exegeterna att anstränga sig. Läs noterna i NT81!

    Det sägs att författaren identifierar sig med kyrkan och beskriver den (eller dess ande) som en moder och dess medlemmar som hennes barn. Därför talar författaren om sig själv i femininum: ”Din utvalda systers barn hälsar dig” (2 Joh v.13). Det skulle alltså vara ett allegoriskt språkbruk.

    Men vi vet, att kvinnor innehade ledande positioner bland kristna under de första seklen. Professor Pagels påpekar, att det under kyrkans tidigaste historia fanns kvinnliga församlingsledare, och att kvinnor även deltog i kyrkomöten. Exegeterna utgår i sina förklaringar från en med våld skapad verklighet, som inte förelåg, förrän ett par sekler efter att de här bibeltexterna skrevs. En allegori, vars detaljer överensstämmer med verkligheten, är ingen allegori. Samtiden måste ha tolkat texten som skriven av en kvinna.

    Med tanke på tillkomsttidens förhållanden är det nog också så att brevet är skrivet av en kvinna. Frågan vi måste ställa blir: Vad var det för ett Djävulens Sändebud, som för en kort tid lyckades skapa detta ogudaktigt könsjämlika förhållande i fornkyrkan? Det måste ha varit med demoners hjälp han utförde underverket att fördriva en mängd fast rotade föreställningar (Matt 12:24+31 med noter).

    Ännu en ledtråd finner vi hos Markus: ”Alla övergav honom och flydde. En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang iväg naken.” (Mark 14:50ff).

    Traditionen hävdar att den nakne skulle vara ”den älskade”. Den åsikten kanske somliga nu ser som anstötlig. Kan Paulus och Martin Luther (särskilt den senare, läs Birgit Stolt: Martin Luther, Människohjärtat och Bibeln, Bokförlaget Verbum) tänkas veta vad han gjorde åt sin ångest och oro på natten med en sådan där, som när knektarna dök upp endast hann skyla sig i ett linnestycke? Var det verkligen den unge Johannes, han som kanske bara var fjorton?

    Fylld av onda aningar tog sig Jesus till Getsemane tillsammans med sina mest förtrogna. Markus anger Petrus, Jakob och Johannes. Matteus använder formuleringen Petrus och Sebedaiossönerna. Petrus är sannolik, men den ende tänkbare Jakob är den äldste av Jesu bröder (Matt 13:55). Han blev ledare för församlingen i Jerusalem (not till Apg 12:17 i NT81). Hans brev i NT ger intryck av att ha skrivits av en kraftfull personlighet.

    De av sin tokiga mor traumatiserade tonåringarna Åskans Söner är inte sannolika som mest förtrogna i en farlig situation. Det hade varit dumt när fara hotade, såvida inte Jesus planerade ett upplopp. Om så inte var fallet, skulle de ha kunnat varit Petrus, broder Jakob och Den Okände. Men så kunde biskop Clemens av Rom inte låta det stå i någon text.

    Det finns fler källor än NT att söka i för att hitta förklaringar. Ett är Filippus-evangeliet i det numera välkända ”biblioteket” från Nag Hammadi. Dessa skrifter tycks klargöra, att Jesu reformering av judendomens bud även innefattade kvinnans ställning. De fick vara lärjungar! Det strider inte mot det som står i de fyra evangelierna i NT. Enligt dem umgicks Jesus med och talade med kvinnor.

    Därmed har vi hittat Clemens brandfackla! Clemens ledde en motreformation tillbaka till en dogmatisk judendom. Målet var att rädda så mycket som möjligt av de sharialiknande budorden. Frågan är om Clemens och hans vänner var medvetna om att det de avskydde faktiskt var Jesu lära. Skyllde de idéerna på Paulus eller andra ”villolärare”?

    De kanoniska texterna innehåller ännu fler egendomliga detaljer om den namnlöse. För att förstå, läser vi först lite i Femte Mosebok:

    ”Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern” (5 Mos 25:5ff). Om den äldste brodern hade dött, visade den som tog hand om änkan, vem som hade övertagit ställningen som äldste son med allt vad det innebar. I NT handlar det om Guds Son och de lärjungar, som denne kallade ”mina bröder”.

    För att vara riktigt tydlig: Vem skall inneha rollen som Guds äldste son bland Guds barn här nere på vår Jord? Vem skall vara denna familjs överhuvud under Herrens frånvaro? Det handlar om makten! Problematiken är enkel och de inblandades motiv uppenbara.

    I slutet av evangeliet samtalar Jesus med Petrus, aposteln som blev kyrkans symbol. Vi skriver av ett antal verser, där författarinnan tycks använda honom just som en sådan symbol i de två första meningarna (Joh 21:18ff):

    ”’När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.’ Sedan sade han till honom: ’Följ mig!’ Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom, frågade han Jesus: ’Herre, hur blir det med honom?’ Jesus svarade: ’Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.’ Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö, utan: ’Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?’ Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesmål är sant.”

    Om han var en hon, är det inte så konstigt att hon enligt sitt samhälles sed gick några steg efter männen (observera att det gjorde hon även i Joh 20:8). Men hon kan inte acceptera någon ersättare för Jesus. Inte ens Petrus duger. Han kan gärna, som man skulle kunna säga, få överta gården – men inte henne!

    DEN NAMNLÖSES BILDNING

    Men vi har kvar problemet med att evangeliets författare var bildad. Hur stod det till med Maria Magdalena i det avseendet, med hennes kunskaper i grekiska språket och filosofin? Det är lätt att finna en förklaring!

    Givetvis tillhörde överstepräster det sociala skikt som hade behov av hustrur, som kunde konversera förnäma gäster och uppträda som bildade värdinnor. Bekant med Hannas innebar samhällets högsta skikt, där unga damer alltid fått en utmärkt uppfostran.

    Om hon var ung, var hon säkert även uttråkad och fruktade den dag, då förmögenheter, höga social positioner och makt, till hälften uppenbarad i gammal ful gubbe och till hälften i ung vacker kvinna, skulle giftas samman till ett. Men så mötte hon historiens mest karismatiske personlighet. Han var inte så mycket äldre än henne, och han hade kanske ett hyfsat utseende. Vissa nutida idéer om motsatsen kanske är fel.

    Den unga damen rymde och fick förmodligen ordet sköka kastat efter sig. Och Jesus blev givetvis omnämnd med betydligt värre invektiv än ”hal förförare” av alla de inflytelserika fiender han fick bland översteprästens vänner. Bland dem fanns dock många, särskilt i hennes familj, som fortsatte att bry sig om henne.

    Vi får då en förklaring till ”Den Okändas” lugn hos Hannas. Hon skyddades av sin sociala position. Trots denna var hennes politiska och religiösa åsikter likgiltiga, då hon var kvinna. Hon kunde säga vad hon ville, utan andra reaktioner hos ”Inkvisitionen” och ”Gestapo” än irritation. Hon var stulen egendom! Sådan är inte kriminell. Otänkbart är det inte, att Hollywoods beskrivning av henne är korrekt. Sådant hjälper också. Slutligen behövde hon inte längre oroa sig för att bli bortgift. Hon var ”använd”.

    Det var en tråd, som Clemens troligen grep tag i, och med den gjorde han henne till en omvänd sköka. Det påstås vara någon sorts kyrklig tradition. Beskyllningen är omöjlig. En sådan bekantskap var otänkbar för Hannas. Men med en högvälboren, bildad och kultiverad Maria af Magdala kunde han umgås.

    Clemens sort är lögnare. Det förvånar inte, att Paulus i Galater-brevet och Andra Korinthierbrevet utslungar förbannelser över alla väldiga apostlar, som började uppträda redan på hans tid. De breven innehåller mycket äkta Paulus. Det var inte mycket kvar av hans anda i kyrkan, när begreppet kyrkofurste blev en realitet.

    Påståendet att Jesus inte funnits som fysisk person, kan likt horerianklagelsen mot Maria Magdalena underkännas. Hur förklara kampen mot hennes minne utan en fysisk Jesus? Frågan om det var Jesus eller Paulus, som skapade kristendomen kan vi nu ge ett annorlunda svar.

    Båda förkunnade samma lära, men den lära vi känner med det namnet skapades av kyrkofäderna. Det är lätt misstänka, att det var mycket annat än Jesu åsikter om kvinnan, som de ändrade på.

    Det finns ord i NT som motsäger att Maria Magdalena var Den Okände och det kan vara lämpligt att som slutkläm lyfta fram även dem. Texten lyder (Joh 20):

    ”Tidigt på morgonen … kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang … och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade … ‘De har flyttat bort Herren ur graven …’ Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först … men gick inte in. Simon Petrus kom efter … och han gick in i graven. Då gick också den andre lärjungen in …”.

    Så mycket enklare det hade varit att använda lärjungens namn i stället för alla dessa långa omskrivningar. Om det var lärjungen själv, som uttryckte sig på detta sätt, uppstår frågan varför? Den enklaste förklaringen är skylla på Clemens och hans redigeringar. Han lät i stycket ovan Maria möta sig själv.

    I dem finns dock misstag. Ett av dem var att han inte strök bort den älskades vana att gå några steg efter. Åskans Söner gick antagligen inte gärna några steg efter. Deras attityder var säkerligen ett uppror mot en samtalshysterisk mor, vars beteende var ett barndomstrauma för dem. De kunde nog aldrig acceptera tanken, att kvinnan inte skall tiga i församlingen!

    Gilla

  5. 24 augusti, 2011 den 20:46

    Intressant Christer!

    Bara några korta notiser. Först och främst behöver man givetvis inte tycka som jag för att posta kommentarer. Naturligtvis får du anta att Jesus har funnits. Vidare så kan ju Johannes ha varit den lärjunge som Jesus älskade trots att Johannesevangeliet skrivits av någon annan än denne Johannes. Och om jag själv får gissa vem som avses med den älskade lärjungen, gissar jag på Lasaros.

    Enligt Josefus blev esseerna på grund av sin livsföring mycket gamla, ofta äldre än hundra år (Om det judiska kriget 2:151), så det hände även då att folk blev hundra år och äldre, men torde, som du säger, ändå ha varit ovanligt.

    Gilla

  6. Christer Brodén said,

    25 augusti, 2011 den 19:37

    Har du hört talas om det starka sambandet mellan mycket lång livslängd och dålig eller obefintlig folkbokföring? Och det är alltid yoghurt och livsstilen som är förklaringen.

    Tro att vilken Jesus har funnits? Inte Jesus Labero, som kan få jobb i Las Vegas, men kanske någon annan. I så fall en djupare.

    Det kanske är samma sak vi inte tror på, men vad vi sedan tror på kan vara knivigare att redogöra för.

    – ”Du frågar om jag tror på Gud. Jag svarar Nej, ty det Du tänker på, när Du säger Gud, är så dumt, att det kan ingen tro på. Men om någon intelligent frågat, hade jag svarat Ja.”
    – ”Och vem skulle den intelligente vara?”
    – ”Egentligen bara Gud.”

    Gilla

  7. 25 augusti, 2011 den 19:41

    Jo, det kan mycket väl vara så att Josefus är ovarsam med sanningen när han skriver att esseerna blev så gamla. Han verkar också i övrigt hylla dem långt utöver det de synes ha varit.

    Gilla

  8. 28 oktober, 2016 den 20:45

    Före och under Jesu tid var det romerska riket ockupanter och styrde hårt i området. När det talas PM Marias jungfrufödsel finns det forskare som menar att det är mer troligt att Jesus mor Maria en vacker judinna i sin blomma blev våldtagen av någon soldat/officer. Det ockupationsmakter alltid gjort är att mörda, tortera, våldta och bränna. Det gjorde de då och ännu i dag. Om Maria blev våldtagen skulle hon nog förneka detta med alla medel. Som ogift, gravid och ej längre oskuld skulle hennes liv ej bli lätt. Hennes familj skulle snart begripa detta och för att bli gift måste ju familjen hävda att den Helige Anden hade varit framme och att hon var obefläckad och kunde få en make, en man som tydligen var så mycket äldre att han skulle kunnat vara hennes far. Jesus kan ha varit halvitalienare faktiskt vilket är mer sannolikt än att han är en produkt av en jungfrufödsel. Var får man allt ifrån egentligen. Idag är det väl ingen vettig människa som tvivlar på att Jesus, Budda, Muhammed m.fl. har levat och att alla tyckares av skriftställare nedtecknade skrifter varit religiöst politiska maktinstrument och inget annat.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: