Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination

I have (with permission) uploaded Scott G. Brown’s and Allan J. Pantuck’s 2010 article, “Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination”. The pdf-file has disappeared from the Internet and was not accessible anywhere else.

The HTML-text is available though on Timo S, Paananen’s blog at

The address to the pdf-file is


Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink

Allan J. Pantuck

Allan J. Pantuck

Now Allan J. Pantuck’s Response to Agamemnon Tselikas on Morton Smith and the Manuscripts from Cephalonia has been published at Biblical Archaeology Review. Pantuck summarizes the arguments made by Agamemnon Tselikas in his Handwriting Analysis Report as such:

“Dr. Tselikas believes that although the handwriting of the Clement letter is consistent with that of the 18th-century it does not match the handwriting of any other scribe at the Mar Saba monastery, and he believes that the letter is a forged imitation of 18th century Greek script made by Smith using four 18th-century manuscripts from the Thematon monastery of the Greek island of Cephalonia as a model for the handwriting. According to Tselikas, the handwriting of these four Cephalonia manuscripts which Smith had seen and catalogued while visiting Greece in 1951, is similar to the hand of Clement letter. At the very least, here lies a theory which can be tested against known facts.

Pantuck continues:

“A fundamental question at the heart of Tselikas’ hypothesis is whether Smith photographed the Cephalonia manuscripts in order to later study and develop the necessary fluency to copy the scribal hand in order to forge the Clement letter.”

But although Smith took more than 5,000 photographs of manuscripts in Greece during his travels in 1951 and 1952, he did not photograph any of the four manuscripts on which Tselikas builds his case. Pantuck gives three reasons to why we can be sure of this.

1)      They are not among those manuscripts that are marked as being photographed in Smith’s publication Notes on collections of manuscripts in Greece.

2)      They are not listed in the Brown University library catalogue list. Smith deposited in that library the photographs and the negatives from his 1951/52-tour.

3)       They are not listed in Smith’s own catalogue list, which apart from containing the information in the Brown University-list, also lists the photographs and negatives that Smith were to send back to Greece after he had studied them.

Smith accordingly did not take any photographs of the manuscripts which Tselikas thinks form the basis for Smith’s handwriting imitation when forging the Clement letter:

“We can also assume that Morton Smith between his first and second trip to the monastery, wrote the text under the model of the manuscripts of Themata monastery, but also of other which he had seen and had photographed during his visit to Greece.” (Agamemnon Tselikas, D. TEXTOLOGICAL OBSERVATIONS)

It could be said, although Pantuck never mentions this, that Tselikas also suggested that Smith would have learned how to make 18th century ink by copying two recipes found in two of those manuscripts:

Interesting note: In the last leaves of the manuscript 3 are found two recipes and ink manufacturing written by an other contemporary of the scribe hand. (Agamemnon Tselikas, The manuscripts of the Monastery of Themata in Cefalonia).

Images of these two pages were also published:

“The first page containing the recipe of the preparation of ink in the manuscript 3 of Themata manuscript”

“The second page containing the recipe of the preparation of ink in the manuscript 3 of Themata manuscript” (Anexe 2. Recipe of Ink)

But if Smith did not photograph these manuscripts, he of course nor had access to the ink recipes.

Pantuck then goes on to say “that the handwriting of the four Cephalonia manuscripts itself does not actually appear to be particularly similar to the handwriting of the Clement letter.” This was one thing that immediately struck me when I first heard of Tselikas’ theory long before he published it. The writing was not particularly similar to the handwriting of MS65 where the Clement letter is found. Since then and through the efforts of Stephan Huller I have seen much Greek 18th century handwriting which for certain more resembles the handwriting of the Clement letter than the Cephalonia manuscripts handwriting does. Pantuck presents a few examples and summarizes this by saying:

“With even such a limited comparison, it is clear that these are four different hands and that the handwriting in the Cephalonia manuscripts is not even as similar to the Clement letter as the completely unrelated handwriting from Zagora”

Agamemnon Tselikas

Maybe it was due to the fact that Pantuck dared to question Tselikas’ expertise on the handwriting that Tselikas felt offended. I do not know. But he anyway responded to Hershel Shanks:

“I read the article you sent me about the criticism made by Dr. Alan Pantuck of my report on the manuscript of Clement. I have only one remark: that Dr. Pantuck restricts his criticism only to one section, while not taking into account either the textological observations or the facts on the presence of the Ignatius edition in the library of Mar Saba. I respect the opinion of anybody, but I do not proceed to such personal criticism. Anyone who has a critical ability must have his opinion itself without any influence. I’ve written previously to you that without any bias I did my research on this topic. I spent much of my precious time for many days and many dozen of hours, here in Athens and in Jerusalem, to contribute my scientific experience and means in order to enlighten the issue. The resulting comments and opinion I exposed in my report. Of course some agree or disagree. But most certainly I have no interest in the opinion of those who, without scientific basis and method, write several non-existent and fantastic things in their blogs. To me these are parasites of real and true science.” (Agamemnon Tselikas: Response to Allan J. Pantuck)

I must say that I am amazed at Tselikas’ reaction. This reaction must be due to the fact that Pantuck wonders why Tselikas suggests that Smith would have imitated the handwriting found in those manuscripts, when in fact they are not particularly similar to the handwriting of the Clement letter? Since they are precisely the four manuscripts on which Tselikas himself published in 1982, “Tselikas’ theory of imitation appears to be dictated by the desire to connect the Clement letter to manuscripts that Smith is known to have seen.” To build one’s “opinions of historical possibility” is according to Pantuck not a correct scientific method. Instead we should rely on “verified historical evidence”.

That Pantuck was “not taking into account either the textological observations or the facts on the presence of the Ignatius edition in the library of Mar Saba”, does of course not reduce the strength of his criticism founded on facts regarding one or two of Tselikas’ major arguments. That is the way real and true science work. You focus on a particular subject and then investigate that subject. As it now turns out, we can be fairly certain that Smith did not have access to photographs of the very manuscripts Tselikas argue form the basis for Smith’s imitation of Greek handwriting and it is also obvious that there is no particular manuscript we know of which has served as a model for imitation.

Roger Viklund, 2011-08-20

What does it take to change the opinion among the forgery advocators?

When Stephen Carlson published his book The Gospel Hoax in 2005, it was said to be the ”Smoking Gun”, which not only would prove that Clement’s letter to Theodoros, containing excerpts from an otherwise unknown longer version of the Gospel of Mark was a forgery, but also that Morton Smith was the forger. Since then we have come a long way and most, if not every single, argument presented by Carlson has been refuted. In his Apocryphicity blog, Tony Burke gives his Reflections on the Secret Mark Symposium, part 2, and then writes the following regarding Charles Hedrick’s speech:

“Hedrick also dismisses Stephen Carlson’s arguments as “less-than-circumstantial evidence”—indeed, very little of Carlson’s evidence, which has been effectively countered by Scott Brown, Allan Pantuck, and Roger Viklund, was discussed during the day, and it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity.”

The thing that strikes me the most is the fact that Carlson’s arguments, which were the arguments said to beyond any reasonable doubt prove that the letter was a forgery, now has “has been effectively countered”, and that to an extent that “it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity”. Yet, there is still no change in the opinion among the forgery advocators. Although all the previous arguments which were considered to be the strongest have been refuted and abandoned, they have just been replaced with new arguments, or to be more precise, with some of the same arguments rehashed.  It seems like the hub around which everything turns is that the letter is a forgery and that Smith forged it. Every single clue leading in this direction, no matter how small a spot of, is used in order to show that Smith forged the text. And when those arguments are demolished one by one, they are just replaced by yet other weak proposals that Smith forged it anyway.

Burke tells us about Charles Hedrick’s paper:

“As part of his paper, Hedrick discusses the statement on the text issued by paleographer Agamemnon Tselikas and some reflections on an interview Hedrick conducted with Tselikas. What is striking about Tselikas’ comments is that they seem at variance with even the evidence he cites—i.e., the text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger, having brought the manuscript from another monastery during his travels in Greece as a secret agent working for the US and/or Britain (!).”

This is also a striking example of the same method. The “text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger.” I mean, Anastasopoulou’s verdict strongly suggest that Smith could not have written the text himself. This was apparently further strengthened by Allan Pantuck on the conference. In Report on Secret Gospel of Mark Symposium Pt 3, Ryan Wettlaufer summarizes Allan Pantuck’s speech, where …

“he wanted to show how Smith’s life would have left him ill-equipped to create a forgery like sm. For example, Pantuck showed several personal letters wherein Smith lamented his poor Greek skills. He confirmed this with personal writings of other scholars who commented on Smith’s poor Greek skills. These poor skills, Pantuck argued, mean that Smith could not have had the ability to compose a fake letter of Clement.”

Under normal circumstances, one would think that this would lead to at least some consideration among the forgery proponents. But not really. Instead some seem to say that if Smith did not write the text in his own hand he must have had a collaborator – because, as you know, he still must have been the forger. This is how Burke summarizes the present opinion based on Anastasopoulou’s report:

“Her conclusions seem to be universally accepted; no-one at the symposium seems to claim now that Smith personally wrote the text. Even Tselikas agrees with this assessment, believing that Smith had someone from another monastery write it for him.”

But then, who would have composed the text? If Smith did not have the ability to write in a fluid Greek 18th century style, which Anastasopoulou has convincingly shown, and if Smith had such “poor Greek skills”, which both Smith and his colleagues according to Pantuck confirmed – who then composed the letter? Smith not only had insufficient training for writing in this elaborated hand, his skills were not good enough in order to compose the Greek text. It is a huge difference between being able to fairly good read a language and to be able to compose a letter imitating the style of an ancient writer who had Greek as his native language. If Smith would have had a collaborator then this person not only would have had to be excellently skilled in writing this difficult 18th century Greek handwriting, he (or she) would also have had to compose the actual text of Clement (and of Mark). If your skills in Greek are poor, then it is almost a superhuman task to imitate a letter of Clement. I am sure it is no problem for anyone with English as their native language to realize that I do not have English as my native language. So we then end up with a collaborator of Smith who not only wrote the actual text but also must have composed the letter. And if so, what need is there for Smith at all?

And if it is not a modern forgery, then at least it should be an ancient forgery, some argue. Hedrick’s reply to this was interesting. He referred to the endings later made (but not that much later) to the Gospel of Mark (16:9–20), and said that they …

“are not particularly ‘Markan’ in style, so perhaps ‘Mark later emended his own text—just as Clement said!’”

I was also pleased to notice that Burke makes the same objection as I do on Craig Evans’ dishonesty when presenting the material. Burke says the following about Evans’ presentation:

“He writes that in the gospel ‘Jesus teaches a naked young man’ (but the youth is not naked) and later ‘Jesus in the nude instructs a young convert’ (nor is Jesus nude). Such flustering over a ‘gay Jesus’ is reminiscent of the controversy over Tinky-winky, the gay Teletubbie, and the unsavoury relationship between Spongebob and Patrick. These all seem to reflect the anxieties of the viewer/reader and have little basis in reality. Evans also notes along the way some other dubious arguments for forgery: the presence of mildew and mold spots on the manuscript (all we have are photographs; the nature of these “spots” cannot be determined), the forger’s tremor (which is not apparent in the better photographs), and Carlson’s report from a professional handwriting expert (which has been shown to have been edited to strengthen his position).”

I consider Evans to be very ill-informed on this subject, and he actually does not work as a scholar in this area as he is presenting outright falsehoods and also continues to put forward arguments that already have been shown to be faulty. I cannot see how he by now could be ignorant of this, and the only conclusion that can be made from this is that he is using the arguments for apologetic reasons only.

Burke tells us that he “had no firm view about Secret Mark’s authenticity” when he went to the symposium:

“Now that the symposium has concluded, I am convinced Smith did not create the text; rather, he found it at Mar Saba exactly as he claimed.”

He also reports on the audience’s opinion:

“By the end of the morning, the argument for forgery seemed to be convincing many of the audience members at the symposium. The coincidences that were unsettling Evans were unsettling others also. But the afternoon session included a paper that swung opinion toward authenticity, and convinced me once and for all that Smith did not, indeed could not, have forged the text.”

Roger Viklund, 2011-04-15

On the Secret Mark Conference and Hunter at Mar Saba

Below I will present a new piece of information on Hunter, so don’t miss it!


Francis Watson

Poisoning the well – that seems to be the tactic among at least some of the Secret Mark forgery proponents. When there really are no arguments left for forgery and especially one done by Morton Smith, the tactic seems to be just to throw suspicion on Morton Smith. This was my impression after having read Francis Watson’s (I would not call it an article) latest contribution Beyond Reasonable Doubt: A Response to Allan J. Pantuck in BAR, where he very poorly defended his position when challenged by Allan Pantuck (Solving the Mysterion of Morton Smith and the Secret Gospel of Mark). It actually looked like he had no defense for the arguments he had rehashed from for instance Stephen Carlson. Still his ”hope and expectation is that it will be increasingly ignored by scholars”; which is a way of poisoning the well.

It just is not enough to say that Pantuck’s response “does not amount to much” because Jesus was “teaching the mystery of the kingdom of God, even though the nocturnal setting and the partial or complete nudity of the two male participants hint at ‘rites’ of a strictly private nature.”This is no real defense for his position as no one in the preserved Secret Mark text is said to be nude, and it is just a way to hint at Morton Smith’s unproven homosexuality and even more unproven linger to destroy Christianity by inventing a clever gay party with Jesus and the youth. This is just a way to poison the well and to maintain your position without any factual evidence. It just is not enough to say that “my argument does not assert or require a total continuity between Smith’s views pre- and post-discovery”.

What has happened, and what some like Peter Jeffery has already noticed, is that there is a turning of the tide and a shift in position. When Carlson published his book The Gospel Hoax in 2005, many people seem to have been convinced that it now was proven that the letter was a forgery and that Morton Smith did it. Now, I do not know how many were convinced, but at least those shouting out the loudest were convinced. In time, however, Carlson’s arguments were demolished one by one by especially Scott Brown and later by Allan Pantuck, and Carlson decided to withdraw from the scene without even saying goodbye. Still his arguments were recycled although they in reality already had been as thoroughly refuted as one can expect, when they often were not based on any actual evidence but just possibilities in order to throw suspicion on Smith. How can you refute insinuations?

There has been a shift in position and now the forgery proponents are on the defense, trying to defend their suspicion-throwing, still without any evidence to back it up. That is probably the reason for Watson’s lame attempt to defend his position. He has nothing to back it up with.

And then there was the Secret Mark conference in Toronto this weekend, which I of course could not attend on the other side of the globe (see: York Christian Apocrypha Symposium Series). So I will only refer to what I have heard and been told and also has read about. Apparently, according to Allan Pantuck in a private e-mail, my work on the forger’s tremor was discussed very favorably by Tony Burke and others, which pleases me. After all, I did make a small contribution in destroying the one “evidence” which seemed to be objective, based on some sort of controllable fact; the one evidence which was found most convincing by most people (also by me). (See:  Tremors, or Just an Optical Illusion? and Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros) It all just came down to Stephan Carlson having been misled by using printed screened images instead of real photographs (or at least scanned photographs) and thereby seeing tremors which only were the result of the images being screened for the printing process.

At the conference Allan Pantuck in a paper made a reply to Craig Evans’ original talk; a paper I have read. The two issues in Evans’ talk which Pantuck responded to were basically the same as the ones discussed by Watson so I won’t bother you with this once again. I have already expressed my doubts concerning Evans’ ignorance of this subject (One Thousand and One Untruths). Evans is rehashing what Watson was rehashing from Carlson which he was rehashing from others. Morton Smith read a spy novel by James Hunter and decided to imitate some of the plot and some of its wording and make a similar forgery as the one presented in the book; then go to the Mar Saba monastery and plant it there in order to destroy Christianity. I have written on this on several occasions (see for instance: Allan J. Pantuck on the Secret Gospel of Mark) and find the ideas to be extremely incomprehensible.

But Pantuck presents a new piece of evidence. James Hogg Hunter actually went to Mar Saba himself. Pantuck has spoken to Hunter’s son and he told him that his father went to the monastery in 1931. The son had read the 1931 tour material which said that James Hunter in the early morning hours …

“set out from Jerusalem on a donkey with a special permit obtained from the Greek Orthodox patriarch of Jerusalem. Carrying food and water into the desert his small party journeyed through the valley of Hennon – the Gehenna of the New Testament, then through the valley of Fire, and three hours later came to the [Mar Saba] monastery founded by Euthyarius in 474 AD.” (Allan J. Pantuck in his reply to Evans, p. 11)

Of course this makes the proposed parallels even more understandable. It would come as no surprise that when dealing with the same subject, and when the events took place at same site, there will be some generic parallels. But if the author of the novel also visited the same places as the discoverer of the manuscript did, then of course the chances of even more direct parallels further increases. Both Smith and Hunter must have been riding the same path through the valley, seeing the monastery in a similar light from a similar angle. Talking to the monks and learning of the history of the monastery with all its legends. And one of the most important issues is of course ancient manuscripts and all the inciting stories of rare manuscripts, hidden in caves in order to save them for posterity.

If Hunter then later came up with the idea to write a novel where some of the action takes place at Mar Saba and Smith later visits the same monastery and eventually will make an astounding discovery there, the chances that they both will refer to the issues of Mar Saba in a similar way seems to be quite high. They must have seen the same things, heard the same stories and learned the same things. If I go to Paris and report of the surrounding of the Eifel tower, there is a good chance that it at least superficially will resemble the reports given by other people who also have been to Paris.

Roger Viklund, 2011-05-01

Francis Watson on the Secret Gospel of Mark

“While discussion of the Secret Gospel will no doubt continue, my hope and expectation is that it will be increasingly ignored by scholars who fear, with good reason, that their work will be corrupted by association with it.”


Francis Watson

This is how Francis Watson, Chair of Biblical Interpretation at Durham University, England, ends his response to Allan J. Pantuck, in a new article in Biblical Archaeology Review (BAR). And this should perhaps also have been the end of my blog post, since Watson’s closing remark really says it all. His “hope” is that the Secret Gospel of Mark “will be increasingly ignored by scholars”. I found the current article, Beyond Reasonable Doubt: A Response to Allan J. Pantuck, to be biased by Watson’s conviction that Morton Smith forged the Mar Saba letter and that the article therefore was lacking even more in substance than his previous, longer and fundamental paper (Beyond Suspicion: On the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, JTS 61, 2010), to which Pantuck was replying in the first place in Solving the Mysterion of Morton Smith and the Secret Gospel of Mark (see also my review: Allan J. Pantuck on the Secret Gospel of Mark).

Maybe Watson meant to say that the Mar Saba letter for certain is a forgery and that he therefore is hoping that no one would be wasting efforts on interpreting a forgery. But the sheer lack of evidence presented by Watson in favour of the letter being forged and his total confidence that so also is the case, speaks against such an interpretation. Instead Watsons sets out from the expectation that we should ignore Secret Mark and that it is a fact that Morton Smith made it up; and from this conviction he tries to support his view.

Allan Pantuck choose to refute just two of the many arguments Watson presented in his fundamental paper; the ones that Hershel Shanks, the editor of BAR, found most persuasive. That is the parallels between Smith’s discovery and the plot in James Hogg Hunter’s novel The Mystery of Mar Saba, and Watson’s assumption that Morton Smith made an idiosyncratic analysis of the Gospel of Mark in which he laid out arguments that according to Watson also was confirmed by Smith’s discovery of The Secret Gospel of Mark.

Watson claims that Pantuck’s isolating of “two of the more accessible bits of this argument, and then speculating on the probability or otherwise of striking coincidences, does little to further the debate”. He believes “that Morton Smith’s authorship can be established ‘beyond reasonable doubt’” only if all of his arguments are “considered in full”.

This is a very strange way of arguing. Of course it is legitimate to refute individual arguments within a complex of many more arguments. And why would the full consideration of every argument show that Watson is right, if it can be shown that the individual arguments he presents cannot withhold a critical examination? In fact Watson presented very few new facts in his paper. Most of what he presented was the same old arguments already laid out by others, such as Stephen Carlson; and many of those has already been refuted. Just because Watson rehashed some of those and made them even more improbable, does not mean that they were new.

For example, Watson presents parallels between the Secret Gospel of Mark and the Gospel of Mark and claims that the pericope thereby “would seem to be the work of an author determined to pattern his own work on mainly Markan phraseology.” But he does not even suggest the most obvious explanation; that the phraseology was Markan BECAUSE it was written by the same person who also wrote the Gospel of Mark. In The pastiche forgery of Secret Mark, as presented by Francis Watson, I showed that I could find even closer parallels in the Gospel of Mark to the parallels presented by Watson than he himself could find to the Secret Gospel of Mark. Of course you will find parallels to a certain writer if in fact he is the writer. In any normal circumstances a close parallel between a text and the genuine writing of a certain author is an indication that this author also is the author of the text. But this is not the case when it comes to the Mar Saba letter, because it has to be a forgery, and therefore also the things which indicates that it is genuine is used to argue that it is a forgery. Stephan Huller has repeatedly noted on his blog the same thing when it comes to the writing of Clement; that although everything is typical of Clement, it is nevertheless interpreted as a clever forgery by those who so badly wants it to be a forgery.

Pantuck objected to Watson’s claim that in the Mar Saba letter does Smith’s earlier view finds its confirmation, by showing that Smith’s view actually changed by his discovery. Watson agrees that there “is indeed a shift of emphasis at this point” but he retorts by saying that it “does not amount to much”:

“For one thing, the Secret Gospel still has Jesus teaching the mystery of the kingdom of God, even though the nocturnal setting and the partial or complete nudity of the two male participants hint at “rites” of a strictly private nature.”

Now, I have no great expectations for the forgery-proponents when it comes to making solid arguments for their case. But I become a bit surprised when someone is actually not telling the truth. What on earth does Watson suggest when he writes: “the partial or complete nudity of the two male participants”? Let me quote the actual passage from the Secret Gospel of Mark:

“And after six days Jesus told him what to do and in the evening the youth comes to him, wearing a linen cloth over his naked body. And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the kingdom of God.”

Without any restrictions, Watson says that both Jesus and the youth are either partially or completely nude. Let us begin with Jesus. Where is it said that Jesus was either partially or completely nude? It is said that Jesus taught the youth the mystery of the kingdom of God, probably during the night. But nothing is said about Jesus taking off his clothes. What about the youth then? Is it said that he is naked? Not at all, only that he just wears a linen cloth. Does this mean that he is partially naked? Of course not. It is suggested that the linen cloth coved the entire body, and thereby you are neither partially, nor totally naked. This clearly untrue statement by Watson is really poor scholarship. How can you argue with someone who is not paying regards to the facts?

Watson’s first objection is obviously nothing to pay attention to. What about his second objection?

“In addition, my argument does not assert or require a total continuity between Smith’s views pre- and post-discovery, only a high degree of continuity. The full force of this point is only evident if one grasps how unusual Smith’s esotericism is within the context of New Testament scholarship in the 1950s and indeed today.”

Okey, but Pantuck’s objection was that Smith changed his opinion on this matter after the discovery. To this Watson gives no reply apart from saying that Pantuck’s objection “does not amount to much” and then he says that his argument does only assert or require “a high degree of continuity”. This of course is no objection at all and Pantuck’s argument is still valid.

The second subject is the alleged parallels to Hunter’s novel. Interestingly, Watson presents another parallel in order to show that “coincidences do happen in real life”. He then makes up a story of a hypothetical novel written in c. 1895 before the “Piltdown Man hoax of 1912”. Watson obviously suggests this to be a better parallel to Morton Smith’s discovery and that this example therefore would be refuting Pantuck’s parallels. I must say that I find it difficult to follow Watson’s logic. How can you prove something by MAKING UP a parallel and showing this to be similar to an actual incident? I would for sure have preferred a parable by Jesus.

The Hunter novel parallel is really stupid. If you only think for yourself, it is so plain meaningless. How on earth can one believe that Morton Smith would have modeled a forgery upon the plot in a spy novel? Of course you can model a novel upon an actual event. It is just to make up that story. But if you are imitating a novel, you also need to act like the novel, such as searching and be given access to the library at Mar Saba in order to plant the forgery; and like Watson claims, also express yourself in similar terms when you describe how you made your discovery.

Watson totally fails to refute anything presented by Pantuck.

Roger Viklund, 2011-04-22

Allan J. Pantuck on the Secret Gospel of Mark

A review of Allan J. Pantuck’s latest article published at Biblical Archaeology Review, Solving the Mysterion of Morton Smith and the Secret Gospel of Mark.

Allan Jonathan Pantuck, MD, MS, FACS. Associate Professor of Urology, David Geffen School of Medicine at UCLA.

And so it finally came out. Having had the privilege of reading Allan Pantuck’s latest article in advance, I have been eagerly waiting for it to be published in Biblical Archaeology Review. Pantuck makes no great fuzz, but his arguments are very persuasive.

The article is mainly a response to two of Francis Watson’s arguments in his article Beyond Suspicion: On the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, JTS 61 (2010); and then the two arguments which Hershel Shanks “appears to have found most persuasive”.

In the first part of the article, Pantuck deals with Watson’s assumption that Morton Smith made an idiosyncratic analysis of the Gospel of Mark in which he laid out arguments that according to Watson also was confirmed by Smith’s discovery of The Secret Gospel of Mark. In the second part Pantuck deals with the purported similarities between Smith’s discovery of Clement’s letter to Theodoros and the plot in James H. Hunter’s 1940-novel The Mystery of Mar Saba.

The analysis of the Gospel of Mark

In The Secret Gospel of Mark Jesus is said to have taught the youth the “mystery of the kingdom of God”. In the years before his discovery, Smith made some exegesis on Mark 4:11, where Jesus says that also his disciples had “been given the mystery of the kingdom of God”. Pantuck writes:

“While Watson acknowledges that there would be nothing unusual in finding some points of continuity between Smith’s prior views and his later interpretation of the Secret Gospel, he finds a scenario where these views themselves coincide so closely to the contents of the letter as to be suspicious. However, he does not consider how one should view significant discontinuities between Smith’s pre-discovery views, the contents of the letter, and Smith’s subsequent post-discovery interpretation. Yet, contra Watson, it is such discontinuities that we in fact find, lending support to the notion that Smith’s discovery led him to reevaluate and alter his prior views in significant ways.”

Pantuck shows that prior to Smith’s discovery of the Secret Gospel of Mark, Smith held to the opinion that the word mysterion in the context of Mark 4:11 meant that Jesus was teaching in secret, and therefore “the mysterion of the kingdom of God concerned secret teachings and not secret rites.” But after Smith made the discovery he also changed his opinion in this matter and instead claimed that the opinion “that mysterion can never mean ‘secret rite,’ was ‘false’ and, in one aspect, ‘incredible.’”

Further Pantuck deals with Smith’s view on the relation between the Gospel of Mark and the Gospel of John. Watson claims that Smith was of the opinion that parts from John and Mark 2:1–3:6 “may derive from a common source.” But according to Pantuck Smith instead showed in detail, that “they completely lack Johannine traits.” But after his discovery, Smith thought that there was a common Aramaic source behind the two gospels. In fact it was only in 1963, after three years of frequent discussions with Cyril Richardson, that Smith changed his understanding and came to the conclusion that there probably was a common source behind John and Mark.

Both of these two examples show that Smith changed his opinion on fundamental issues due to his discovery, and such turning of the tide is far more persuasive in order to establish authenticity, than any number of superficial similarities between Smith’s prior views and his later interpretation of the Secret Gospel of Mark are to establish forgery.

James Hogg Hunter’s novel The Mystery of Mar Saba

I guess that not many of today’s advocators of pro and con forgery, actually have read The Mystery of Mar Saba by Hunter. Perhaps if they did, not so many would argue that Smith used the novel as a template to forge the letter; both its content and the way it was discovered. Many things can be held against such a fanciful idea, although it seems to have persuaded among others Francis Watson, Stephen Carlson and Robert M. Price. But Pantuck tackles the problem from a different perspective. Instead of putting too much effort into dealing directly with the similarities which Watson has elaborated upon, Pantuck lists a few examples of extraordinary similarities in other areas which for certain have happened by chance. If such extraordinary similarities can occur by chance, why would we not be able to come up with some similarities also regarding Smith’s discovery – Pantuck seems to say.

Pantuck gives a five examples. He compares Edgar Allan Poe’s The Narrative of Arthur Gordon Pym, in which there is a shipwreck and four survivors are stuck in a boat. After a few days of hunger they killed and ate a cabin boy named Richard Parker. And forty years later there was an actual shipwreck with only four survivors stranded in an open boat and eventually three from the crew did kill and eat a cabin boy named Richard Parker.

Then there is Morgan Robertson’s novel Futility, or the Wreck of the Titan where a ship named the Titan sunk after hitting an iceberg. 14 years later Titanic sank after hitting an iceberg in the same month and at the same place. The ships were both unsinkable, of almost equal size, and both had too few lifeboats.

Pantuck also finds another striking parallel to Smith’s discovery, but this time made by a certain Sophronius in the monastery of St. Catherine’s. Pantuck says that the “parallels here are more substantial than those Watson proposes”. But since this discovery was made in 1975, Smith could not really have imitated the story. And no one has suggested that Sophronius imitated Smith.

The fourth example deals with a letter written by an editor by the name of Clement Alexandre; a letter found by Pantuck in Morton Smith’s archives at the Jewish Theological Seminary. Pantuck asks himself:

“What are the odds that I should discover in a seminary library a previously unknown letter of Clement Alexandre requesting permission to publish the writings of Morton Smith”?

And the final example has to do with Pantuck searching the archives in order to find material regarding Morton Smith’s time at Brown University. He did for sure find a letter written by Morton Smith to the president of Brown University, but it was another Morton Smith, obviously “living in Providence, Rhode Island, at the same time”.

I have never been impressed by these forced parallels, perhaps because I have read the book and really thought the similarities were superficial. But Pantuck has in my opinion hit the Hunter novel parallel paradigm and sunk the Titanic.

My own take on this issue

Although Pantuck to some degree also makes a critical examination of some of Watson’s arguments concerning the similarities between the plot in the novel and the real discovery made by Smith, more can be said. And, for what it is worth, here is my take on this issue …

The similarities between Smith’s discovery and James Hogg Hunter’s novel from 1940 are purely imaginary similarities. The purported similarity between The Clement letter and Hunter’s novel is based on mathematically flawed statistics. You need to take into account every other novel that has been written before 1958, because if you start by looking for a novel with a content that resembles the Clement letter and its discovery, the chance of finding one that shares some similarities rapidly increases with the number of books you put into the calculation. I believe Alan Pantuck has shown this beyond any doubt. If you’re allowed to use the whole world literature with its vast number of novels counted in hundreds of thousand or perhaps millions, the chance of finding a novel which at least superficially resembles the discovery of Clement’s letter to Theodoros seems to be fairly high.

Further you have to take into account that both The Shred of Nicodemus (the text found in the novel) and Clement’s letter to Theodoros with extracts from the Secret Gospel of Mark are, and are relying upon, Gospel material, and therefore are bound to show similarities. Further the purported similarity that both are forgeries made at Mar Saba is not to be dealt with in a statistical analysis, since the suggestion that Clement’s letter to Theodoros actually is a forgery cannot be part of any parallels when in fact this very issue is the thing that is proposed and therefore the object of the investigation. If that is put into the calculation, it will be part of a circular reasoning. The question we should ask ourselves is if we were to take any event in modern history and tried to find a novel written before that event with a content that resembles it, would we likely come up with a parallel?

Francis Watson in the article, Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark (JTS 61, 2010, 128-170), further elaborates on these purported similarities. After Francis Watson has summarized the plot of Hunter’s novel, he says: “Thus far, the parallel with Smith’s Mar Saba discovery is intriguing but inexact.” Yes, because the only real similarity he presents is the place of Mar Saba, where of course you could make a discovery of this magnitude and also a place you easily would chose in a novel for the same reason. And there is no similarity that both documents are forged (as he suggests), since we do not know that Clement’s letter to Theodoros is forged and as I said, one cannot simply assume that and use this as evidence when the actual issue is whether or not it is forged. If so it is a circular reasoning.

Then of course it was no secret that most manuscripts had been carried off to Jerusalem and that Morton Smith therefore would not have had any great expectations to make a major discovery. Watson writes that the “Nicodemus fragment and the letter to Theodore are discovered in similar circumstances narrated in similar language.” But what kinds of parallels are there really when Watson in Hunter’s novel finds that Sir William Bracebridge at a meeting back in London uses the word reconciled, while Smith wrote that he was reconciling himself; both to something negative, yet expressed differently? Really far-fetched! If you search for these kinds of similarities, you are bound to find some. Besides, there really are no “similar circumstances”.

Watson also claims that the “two Mar Saba discoveries are … similar in content.” To show this he says that in both cases a “short but sensational excerpt of an early text is discovered”. Now seriously, this is really generally expressed. What else could they find? In Smith’s case he did find many non-sensational finds and this one was the sensational one. Are we then to suppose that he forged it because of this? Or shall we believe that he was inspired by Hunter to produce a sensational text?

Further Watson claims that the discovery was made “together with a text or texts dating from the second century (manuscripts of Hermas and Barnabas, and of the letter to Theodore, respectively).” This is not entirely correct. It is (as far as I can see) never said in the novel that The Shepherd of Hermas and The Epistle of Barnabas are from the second century and as you probably all know, they could be from the first century. In the novel there are three separate documents, one for each book; and the third, The Shred of Nicodemus, is dated to the first century. This Shred of Nicodemus is never said to be “short” and is for sure no excerpt from a letter of Clement. So The Shred of Nicodemus is not short, not necessarily found together with a text or texts dating from the second century and there are separate documents found. The Mar Saba letter on the other hand is only one letter, with two short excerpts from Secret Mark and the letter could well have been written by Clement in the third century.

But the real problem lies in the causality. We are supposed to believe that Smith read a poor apologetic spy novel, got inspired to make a forgery in a similar fashion, which includes having a similar name as the Chief of the London police, Lord Moreton, a minor character being introduced late in the story, then started to study different fields in order to acquire the competence needed for the task. He then managed to get permission to visit Mar Saba, in spite of their restrictions, in order to plant his forgery. As I understand it Smith was given a special permission as a personal gesture to catalogue books at Mar Saba. What are the odds that someone being inspired by a novel to make a forgery at Mar Saba, also would get permission to examine manuscripts at Mar Saba? Because, one needs to assume that this was the causality in this context.

I would say that the only reasonable influence by the book on Smith, would be if he saw the title and came up with the idea to make a forgery and plant it at Mar Saba, as he was planning on going there anyway. But then he just as easily could have come up with that idea for a number of other reasons.

Roger Viklund, 2011-02-20

Skakningar eller bara en optisk synvilla? – En utvärdering av Stephen Carlsons handskriftsanalys

Jag är sedan en tid tillbaka tämligen säker på orsaken till varför Stephen C. Carlson sade sig ha sett ett antal tecken på förfalskning i handstilen i Klemens’ brev till Theodoros; det brev som innehåller utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Orsaken är det underlag han byggde på för sin bedömning, de relativt lågupplösta tryckta bilder som förekommer i Morton Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

I december 2009 offentliggjorde jag studien Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis. Där lade jag fram tydliga bildbevis på att de tecken Carlson åberopade inte förekommer i fotografierna av brevet, men däremot är synliga i de tryckta reproduktioner som Carlson byggde på. I detta inlägg avser jag att fritt återge innehållet i min artikel från 2009 med vissa tillägg och reduceringar, så att denna information också finns tillgänglig på svenska.


Morton Smith

Morton Smith

År 2005 utkom Stephen C. Carlson med boken: The Gospel Hoax: Morton Smith’s invention of Secret Mark. Som bokens titel säger hävdade Carlson att den nu avlidne historieprofessorn vid Columbia University, Morton Smith, faktiskt uppfann Klemens’ brev till Theodoros innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Carlson åberopade en mängd omständigheter som enligt honom bortom varje rimligt tvivel visar detta. Ett av de tecken som Carlson sade sig ha upptäckt på att brevet var en modern förfalskning låg i själva texten, alltså själva handstilen.

Munkklostret Mar Saba

Morton Smith upptäckte detta brev nedskrivet på några tidigare tomma sidor längst bak i en bok från år 1646 när han under sommaren 1958 vistades i det grekisk-ortodoxa munkklostret Mar Saba inte långt från Jerusalem. Smith hade som en personlig väntjänst erhållit tillstånd att under några veckors tid genomsöka deras bibliotek på jakt efter gamla handskrifter. Han var främst intresserad av att undersöka böckernas inbindningar, eftersom böckerna ofta var ombundna och då hade inte sällan äldre skadade handskrifter använts som inbindningsmaterial. Mot slutet av sin vistelse på Mar Saba fann Smith denna avskrift av ett brev som i överskriften sades komma från Klemens av Alexandria. Brevet var nedskrivet på 2 1/2 sida med mycket liten text i en tillsynes snabb kursiv 1700-talshandstil. Smith ville inte ödsla tid på det mödosamma arbetet med att tyda brevet och valde bland annat därför att enbart fotografera av sidorna och lämna boken kvar. Denna kunde han heller inte gärna föra med sig då den var patriarkatets egendom. Följaktligen var han vid den tiden ovetande om att Klemens i brevet citerar ur ett dittills helt okänt evangelium vilket Klemens dessutom sade hade skrivits av evangelisten Markus. Inte förrän Smith kom till Jerusalem, lät framkalla fotografierna och uttydde brevet, insåg han dess verkliga sprängkraft.

Numera är brevet ”försvunnet” och har trots upprepade försök inte stått att återfinna. Vi har således bara fotografier av brevet. Dock har vi två uppsättningar fotografier; de svartvita foton som Smith tog 1958 och som han officiellt publicerade år 1973 i och med att han utkom med Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, och färgfotografier tagna av bibliotekarien Kallistos Dourvas ca år 1976 och publicerade av Charles W Hedrick och Nikolaos Olympiou år 2000 i Secret Mark: New Photographs, New Witnesses, The Fourth R. 13:5 (september/oktober 2000) – tillgänglig online här.

Fotografierna visar en text som förefaller skriven i en hastig kursiv grekisk 1700-talshandstil. Stephen Carlson anser att “det borde vara möjligt att avgöra om den hastigt skrivna handstilen i brevet till Theodoros är naturlig eller imiterad” (Carlson s. 27). Han misstänker att om Morton Smith på 1900-talet förfalskade en handstil som liknar en i hast skriven grekisk 1700-talshandstil, blev han tvungen att skriva mycket långsamt för att kunna forma bokstäverna på ett sätt som inte var typiskt för hans eget sätt att skriva. I detta sammanhang kan jag också hänvisa till min sammanfattning av handskriftsexperten Venetia Anastasopoulous undersökning från 2010 där hon jämfört handstilen i brevet med den hos Smith och slår fast att det är ”mycket sannolikt att Morton Smith inte kan ha imiterat ’Hemliga Markus’-dokumentet.” (Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus)

I vilket fall anser (eller ansåg) Stephen Carlson att denna långsamma och noggranna imitation, där bokstäverna snarare ritas än skrivs, skulle ge upphov till ett antal särdrag som skulle avslöja förfalskaren (och enligt Carlson var denne förfalskare, eller med Carlsons egna ord ”narrare” [hoaxer], Morton Smith).

Carlson hävdar också att han har funnit tecken som avslöjar att texten har skrivits mycket långsamt, trots att den ger sken av att vara hastigt skriven. Han hänvisar till ett antal avtrubbade ändar i början och slutet av bokstäverna. Dessa skulle vara följden av att bokstäverna skrivits så långsamt att gåspennan helt avstannat och att bläcket då har anhopats i ändarna. Han finner också många fall där pennan har lyfts mitt i en rörelse och detta skulle tyda på att Smith behövde stanna upp för att förbereda sig för nästa bokstav. Smith var dock ändå tvungen att då och då gå tillbaka och retuschera vissa bokstäver. Vidare ser Carlson många skakningar i texten, skakningar som rimligen inte skulle uppstå om en skicklig skribent skrev brevet i ett högt tempo. Följaktligen är också skakningarna eller darrningarna en effekt av långsamt skrivande.

Ett 45-gradigt linjeraster

När jag tidigare utvärderade Stephen Carlsons påståenden i min första artikel om Carlsons handskriftsanalys, Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis stod jag inför ett mödosamt arbete med att extrahera alla bokstäver för att göra en jämförande studie. Jag hade av Charles Hedrick generöst fått tillåtelse att använda de färgbilder, inskannade i 1200 dpi, som han använt i sin artikel från år 2000, och som förmedlades till mig av Scott G. Brown. När jag senare systematiserade alla dessa i Photoshop ”utklippta” bokstäver och då också kunde utvärdera Carlsons påståenden, var jag ofta förvånad över att se att jag inte kunde hitta de tecken på förfalskning som han hänvisade till. Carlson hade i mycket liten eller ingen omfattning åskådliggjort de tecken han sade sig ha funnit. I stort sett hade vi bara hans ord att förlita oss på för att de verkligen fanns i texten.

Numera vet jag att jag försökte hitta dem på platser där de inte fanns. Vad jag inte gjorde i min första studie, och naturligtvis borde ha gjort, var att jämföra ”mina” färgbilder, som skannats in i 1200 dpi direkt från de färgfotografier som tagits av Kallistos Dourvas i slutet av 70-talet, med de bilder som Carlson använt. Han hade använt sig enbart av tryckta reproduktioner. I huvudsak hade han förlitat sig på de som förekom i Morton Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, vari Smiths svartvita foton hade återgivits. Han hade också konsulterat de tryckta färgbilderna i artikeln från år 2000; alltså samma foton som också jag använt men med den skillnaden att mina foton inte gått omvägen via en tryckpress.

Carlson sade sig ha använt de svartvita ”fotografierna” eftersom han ansåg dessa vara av högre kvalitet än färgbilderna i artikeln. Vad Carlson uppenbarligen aldrig förstod och inte heller efter att jag offentliggjort mina fynd synes ha insett, var att det aldrig handlade om färgbilderna kontra de svartvita bilderna. Det handlade om originalen kontra kopiorna, och Carlson använde kopior, det vill säga tryckta återgivningar av foton. (Se mitt blogginlägg: Skakningarna som kom av sig)

Vid tiden för min första artikel hade jag inte tillgång till Morton Smiths bok. När jag senare fick tag i boken och skannade in bilderna därur i 1200 dpi, insåg jag att de lågupplösta bilderna som var tryckta i en tryckpress i början av 1970-talet, hade ett linjeraster i en vinkel av 45 grader. Jag hade naturligtvis märkt detta innan och jag hade även tidigare uppdaterats av Scott G. Brown, vilken informerade mig om detta i ett e-postmeddelande. Vidare hade också Walter M. Shandruk i blogginlägget Carlson’s Handwriting Analysis on Secret Mark noterat hur pixelerade bokstäverna var. Men de bilder han återgav visade inte fullt ut alla detaljer.

Ett linjeraster består av parallella linjer uppbyggda av punkter. Dessa punkter kan vara av samma eller olika storlek, dock organiserade i raka linjer där punkterna befinner sig på fasta avstånd från varandra. De uppkomna linjerna är i en bestämd vinkel i förhållande till den tryckta bilden. I de bilder av Klemensbrevet som förekommer i Smiths bok är linjernas vinkel 45 grader.

Som framgår av den kraftigt förstorade bilden till höger som är inskannad just från dessa tryckta svartvita bilder i Smiths bok, är punkterna mycket symmetriskt arrangerade. När man trycker (tryckte) en bild som i detta fall i svart och vitt, förekommer bara en färg och denna färg är svart. På en given yta kommer det antingen vara en svart prick, eller ingenting alls, i så fall bara bakgrundsfärgen på papperet som normalt är ljust eller vitt. Om man vill producera olika nyanser av grått, har man fortfarande enbart svarta prickar till ditt förfogande. Man lurar ögat att tro att bilden är grå när den betraktas på ett normalt avstånd, genom att vita och svarta områden tillåts interagera med varandra. Ju fler svarta prickar eller ju större prickarna är, desto mörkare verkar området vara. Och naturligtvis, ju färre svarta prickar, desto ljusare uppfattas området. Bilden till höger är helt enkelt en kraftig förstoring av brevets grå bakgrundsyta till en sådan storlek att prickarna lätt kan ses med blotta ögat. I normal förstoring uppfattar man ytan som grå, något som illustreras av att samma uppförstorade bild har förminskats till den lilla grå rektangeln i bildens nedre högra hörn.

Trycktekniken när Smiths bok trycktes år 1973 borde ha varit ungefär som följer. Originalen levererades till tryckeriet. Dessa monterades och fotograferades av med en reproduktionskamera. Om man skulle trycka bilder så rastrerades dessa, medan text normalt sett inte rastrerades. Att Klemensbrevet som ju består av text ändå rastrerades beror på att brevet som sådant skulle återges, alltså även bakgrunden, och utan raster skulle kontrasten bli för stor. Därför sattes en film mellan linsen och det som skulle fotograferas. Detta var en plastfilm av overheadmodell med svarta punkter enligt det som visas i bilden ovan. Det fanns många filmer med punkter av olika storlek att välja på; allt efter hur mörk man ville att bilden skulle bli. Resultatet blev en så kallad master som framkallades, fixerades och torkade till ett negativ. Den utgjorde då en negativ avbildning av originalet med ett finmaskigt mönster av prickar över hela ytan. Denna negativa film monterades sedan tillsammans med andra negativ med lim eller tejp på ett reprooriginal. Sedan brändes detta original med ett särskilt ljus in på en aluminiumplåt så att en positiv bild skapades. Slutligen monterades aluminiumplåten på en trumma i en tryckpress, en så kallad offsetpress, och bilden från plåten fördes över till en gummiduk och sedan till ett papper. Plåten fuktades med tryckfärg och rengjordes efter varje varv som trumman snurrat. Mängden vatten som tillfördes gummiduken var kritisk och avgjorde hur mycket eller hur lite färg som slutligen hamnade på papperet.

Som ni förstår är ett fotografi något helt annat än en bild tryckt i en tryckpress på 70-talet; om så av samma fotografi. Förutom de många stegen i processen bort från det ursprungliga fotografiet, kommer även sådana faktorer som exempelvis papperets kvalitet och luftfuktigheten att påverka resultatet. Men framför allt kommer linjerastret att helt förändra bilden om man avser att kraftigt uppförstora de pyttesmå bokstäverna för utvärdering. Eftersom upplösningen på bilderna i boken är så låg, alltså eftersom punkterna är så stora, kommer bokstäverna inte att vara jämna om de betraktas i hög förstoring.

När man förstorar en rastrerad bild väldigt mycket, som den som förekommer i Smiths bok, kommer alla linjer som inte är både helt raka och i en vinkel som överensstämmer med linjerastrets, att återges felaktigt. Eftersom prickarna är ordnade i raka linjer med samma avstånd mellan dem, kan raka linjer återges endast horisontellt, vertikalt eller med 45 respektive 135 graders vinkel (eftersom linjerastret i detta fall är i 45 graders vinkel). Detta illustreras i figuren till höger. Närhelst man avbildar en linje i en annan vinkel, kommer den att se trappstegsformad ut och detta kan lätt misstas för en tvekan i skrivandet. Eftersom Carlson måste ha tittat på bilder som liknar de som jag skall återge nedan, hävdar jag att anledningen till att han såg alla dessa tecken på förfalskning inte beror på att det finns några sådana tecken, utan enbart på de usla bilder han använde, i vilka bokstäverna förefaller vara kantiga men i verkligheten inte är det.

I denna studie gör jag inte en fullständig genomgång av alla de exempel Carlson refererar till, på det sätt jag gjorde i min första studie. Jag nöjer mig med att visa ungefär hälften av hans exempel och ta med de mest uppenbara inom varje kategori, i syfte att visa hur och varför Carlson såg det han såg. Inte heller kommer jag hänvisa till var i brevet bokstäverna har hämtats från, eftersom denna information ges i min tidigare artikel, Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis. De som vill veta detta får vända sig dit.

Bläckplumpar till följd av att pennan stoppat upp

Carlson ser ”trubbiga ändar i streckens början och slut”. Detta säger han tyder på ”att strecken skrevs så långsamt att gåspennan helt hade stannat vid streckens slut.” De svartvita bilder jag här återger, utgör rimligen vad Carlson såg. Till höger finns det korstecken som ofta inledde brev och som i den svartvita bilden har en massiv plump på botten, medan färgbilden visar att samma plump tonar ut i kanterna. När dessa lågupplösta svartvita bilder förstoras till denna storlek, kan inte försvagningar eller uttoningar i kanterna visas, eftersom bilden är konstruerade av endast ett fåtal stora prickar. Alla nyanser mellan svart och vitt saknas.

Därefter har vi detta tau. Även denna gång kan inte kanterna som tonar ut återges i den svartvita bilden, vilket leder till att det ser ut att vara en stor klump i botten, när i själva verket man i färgbilden ser att det är två linjer som korsar varandra. Den plump som Carlson ser under den övre öglan är också den en följd av rastreringen och den låga upplösningen.

Sedan kommer vi till detta iota, där man i färgbilden kan se att det längst ner finns en krok uppåt åt vänster, medan den svartvita bilden bara visar en stor plump. Detta är med all sannolikhet ”bläckplumpen” som Carlson såg och alltså felaktigt tolkade som en stor ansamling av bläck i änden på grund av att skribenten stannat upp med gåspennan. Cirklarna nedan visar ändarna förstorade och hur omöjligt det är att i de svartvita bilder som Carlson använde återge små detaljer med ändar som tonar ut.

Slutligen har vi detta sigma som Carlson åberopar och där ”bläckplumparna” är klart mer framträdande i den svartvita bilden än i färgbilden.

Pennlyft och omtagningar

Carlson hävdar att vid flera tillfällen där en skicklig skribent skulle ha skrivit i en enda rörelse, stannar denne skribent upp, lyfter pennan och börjar på nytt. Det finns dock tydliga exempel på hur det 45-gradiga rastret förvränger linjen och därigenom skapar en illusion av att där förekommit tvekan, omtagningar, eller onaturliga förändringar i rörelseriktningen. I till exempel detta streck mellan omikronypsilon-ligaturen och cirkumflexaccenten, ser Carlson ett pennlyft. Det vill säga på mitten av den långa diagonala linjen som också uppförstoras i cirkeln.

På färgbilden kan man tydligt se att denna linje har dragits i en enda rörelse, men i en kurva som är karakteristisk för denne skribent när han skriver just denna bokstav. För fler exempel, se här. I den svartvita bilden ser det däremot ut som om det är ett avbrott i linjen och en eller två omtagningar med början bredvid/under/över linjen. Detta är en följd av att linjerastret inte förmår att återge kurvan, och istället börjar på en annan linje av punkter längs den 45-gradiga vinkeln, i syfte att följa böjen.

Ett annat exempel där Carlson upptäcker ett pennlyft, är mellan detta alfa och detta tau. I den svartvita bilden finns tecken på att pennan har lyfts längs ner i böjen mellan bokstäverna, ett område som jag extraherat och återger förstorat i ellipsen inunder. I samband med att linjen av punkter längs den 45-gradiga vinkeln fortsätter nedåt, ser det faktiskt ut som ett avbrott och ett omtag på den plats där pilen pekar. Samma kurva i färgbilden förefaller vara jämn och skriven i en enda rörelse. Böjen är emellertid omöjlig att återge jämnt i den svartvita bilden och det ser därför ut som om skribenten stannade och sedan började på nytt litet längre till höger.

Nästa bokstav är detta lambda, i vilket Carlson ser onaturliga pennlyft i mitten av vänster ben i vad som borde vara en mjuk kurva.

Detta var ett av de exempel där jag i min tidigare utvärdering inte kunde avgöra var Carlson såg att gåspennan hade lyfts. Nu inser jag att han måste ha tagit den avbrutna linjen på benet nere till vänster för en omtagning, medan detta ”brott” i själva verket endast beror på det faktum att för att kunna följa linjen (vilken kanske löper i 35 graders vinkel) måste positionen skifta eftersom den följer prickarna i linjerastret, vilka löper i 45 graders vinkel. Detta avbrott kan bara ses i den svartvita bilden, och det är förstorat i cirkeln för en bättre överblick. Det förklarar också varför jag i min tidigare studie, där jag använde samma färgbilder som förekommer här, inte kunde hitta någon omtagning.

Alla dessa exempel visar att när linjer återges i vinklar som markant skiljer sig från de vinklar som är möjliga att korrekt återskapa i de svartvita rastrerade bilderna, kommer dessa linjer att uppfattas som om det vore brott på dem och det kommer att se ut som om pennan lyftes och en ny linje drogs med början från en annan nivå.

Detsamma gäller i högsta grad även för nästa exempel, där Carlson finner att pennan ska ha lyfts mellan epsilon och gamma. Den faktiska platsen där skarven ska ha uppkommit visas utskuren och förstorad i denna ellips.

Det ser verkligen ut som om bokstaven epsilon skrivits separat och att bokstaven gamma har anslutits en liten bit ovanför epsilon. Som kan studeras i förstoringen följer den linje som börjar vid epsilon först linjerastrets 45-gradiga vinkel, sedan svänger den vänster rakt uppåt i 90 graders vinkel längs den vertikala linjen och vrider sedan åt höger för att på nytt följa 45-gradersvinkeln. I färgbilden framgår att den verkliga vinkeln är ca 60 grader och att det inte finns något avbrott i linjen.

Sedan har vi kopplingen mellan epsilon och pi, eller som Carlson uttrycker det ”mellan pi och epsilon”.

Även denna gång verkar linjen vara trappstegsformad i den svartvita bilden. Men det finns inget pennlyft och följaktligen heller inget omtag.

En annan uppenbar illustration förekommer i två exempel på det förkortade ordet κυρίου (Herren) där, enligt Carlson, det finns ”pennlyft mellan den inledande bokstaven kappa och den avslutande omikron-ypsilon-ligaturen”.

I centrum på båda de svartvita bilderna, alldeles där de två bokstäverna ansluter till varandra, är linjerna brutna. Detta måste Carlson ha tolkat som att skribenten stannade upp, lyfte pennan och började på nytt litet högre upp. Som kan ses i färgbilden är detta inte sant, utan en effekt av att linjerastret inte förmår att återge böjen.

Eftersom Carlson faktiskt bara ger tre exempel på retuschering i texten, och den är så nära förbunden med pennlyften (ett exempel är det lambda som jag återger här och som enligt Carlson ”visar prov på en hel del retuschering”), tar jag inte med några sådana exempel.

Skakningar på grund av långsamt skrivande

Slutligen återstår endast förfalskardarret. Carlson skriver: ”’förfalskarens darrning” syns i den skakiga kvaliteten på linjer som borde vara jämna kurvor. Men kurvorna verkar vara ojämna enbart i de lågupplösta rastrerade svartvita bilder som Carlson använt. Ett bra exempel är detta theta, där särskilt den nedre delen ser skakig ut, medan inget av detta kan ses i den högupplösta orastrerade färgbilden. Man inser genast att Carlson påstående att i ”den första raden i brevet till Theodoros är skakningarna tydliga i thetat i Θεοδώρῳ” endast gäller för den svartvita bilden.

Andra bra exempel är de så kallade fyrkantlika omikronen som Carlson ”upptäckt”. Han hävdar att de är ”så darrigt skrivna att de verkar vara fyrkantiga snarare än runda”. Alla de fyra omikronen som Carlson identifierat som fyrkantiga snarare än runda presenteras här.

Man kan särskilt granska det omikron som är längst till höger, vilket ser ut att vara rätt så runt i färgbilden, men fyrkantigt i den svartvita bilden. Samma omikron-par återges också till nedan till höger och då ytterligare förstorade. Detta kan kanske åskådliggöra varför de svartvita bilderna blir så förvrängda. Dessa omikron är mycket små. I verkligheten är de bara ca 1 mm i diameter, och det uppförstorade omikronet till höger är i yttermått ca 0,96 mm brett och ca 0,91 mm högt. När en liten cirkel skapas med hjälp av dessa prickar, följer kanten i huvudsak linjer som löper i 45 och 135 graders vinklar och bildar därigenom en kvadrat stående på ena hörnet. Om man granskar den inre cirkeln i mitten av detta omikron, vilket uppenbarligen är ganska runt, består den svartvita bilden av endast fyra vita kvadrater och de omgivande svarta prickarna kan då bara följa 45-graders- och 135-graderslinjerna. Detsamma gäller även för den yttre cirkeln.

Tack vare Allan Pantucks försorg har jag erhållit en lågupplöst inskannad bild av samma omikron, fast denna gång direkt från Morton Smiths svartvita originalfotografier. Detta finns infogat i mitten i nedanstående bild.

Därmed kan man konstatera att detta omikron ser lika runt ut i de svartvita fotografierna som i färgfotografierna. Det har alltså ingenting att göra med om bilderna är svartvita eller i färg, utan om det är original eller kopior. Det faktum att Carlson nöjde sig med kopiorna gjorde också att han fann tecken på förfalskning som inte förekom i originalen.

Linjer som skapas i vinklar som inte följer punktlinjerna i linjerastret kommer att se ut som om de gör hopp mellan punktlinjerna och dessa ”steg” kan lätt uppfattas som darrningar. Den långa linje som förbinder omikron-ypsilon-ligaturen och cirkumflexen i bilden till höger, där Carlson ser en skakning, är ett bra exempel på detta. Denna skakning förekommer bara i den svartvita bilden och att det ser ut som trappsteg beror på att linjen böjer av från 45 grader till kanske 30 grader.

Bokstaven my till höger är ett annat bra exempel på skillnaden mellan originalet och kopian.  Också i denna bokstav ser Carlson skakningar. Dessa skakningar i myets ”ben” syns tydligt i den svartvita bilden medan strecket möjligen kan sägas vara ojämnt i färgbilden, dock utan skakningar.

Carlson ger tre exempel på skakningar i bokstaven rho, men jag väljer att här återge endast ett av dessa rho.

Även denna gång verkar bokstaven skakig i den svartvita bilden, medan mycket litet av detta syns i färgbilden.

Ingen grund för bedömning

Denna inte helt fullständiga undersökning visar likväl att Carlsons påstående att handstilen i Klemens’ brev till Theodoros uppvisar tecken på bläckplumpar, pennlyft, retuscheringar och skakningar, inte klarar en kritisk granskning. Dessa tecken finns snarare i de undermåliga bilder som Carlson använde i sin studie, än i själva skriften. De tecken på förfalskning som Carlson påstår går att upptäcka i handstilen går inte att använda som grund för bedömning av brevets autenticitet, eftersom kvaliteten på bilderna han använde helt enkelt är för dålig. Tvärtom kan man säga att de mer högupplösta orastrerade färgbilderna inte visar några iögonfallande tecken på bläckplumpar, pennlyft, retuscheringar och skakningar, vilket skulle stärka uppfattningen att texten verkligen är snabbt skriven. Detta stärker i sin tur uppfattningen att texten verkligen är skriven av en skicklig skribent på 1700-talet.

Roger Viklund, 2010-10-04

REVIEW: Weder gefälscht noch authentisch? By Eckhard Rau.

Neither forged, nor authentic? Thoughts about the status of the secret Gospel of Mark as a source of ancient Christianity, by Eckhard Rau.

En svensk version av denna recension återfinns här.
A Swedish version of this review can be found here.

I have read Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Published in Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.


Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

The following could possibly more be seen as a summary of what Rau writes, than as a proper review.

Eckhard Rau begins by saying that Stephen C. Carlson with his book has taken the controversy to a level where it is hard to distinguish fantasy and fiction from facts and exegesis.

Rau says that he is trying to walk a middle course. He says that he personally, on the condition that Secret Mark might be authentic, tries to explain to what extent Secret Mark can cast light on the cooperation and opposition between community Christianity and Christian Gnosticism in Alexandria in the 2nd Century.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau refers to Charles Hedrick and the stalemate he depicted in his 2003 article. Rau does not think that this stalemate is overcome yet. He also confesses to the obvious, that as long as the original is not available, neither the falsification theory nor the authenticity theory is “provable”.

Rau goes on to give the background information of Morton Smith’s discovery at the Mar Saba monastery back in 1958, and how he presented his finding. Further he refers to the scholars who have visited the monastery and the Patriarch’s library in search for the Clement letter. He deals with Stroumsa’s report of his, David Flusser’s och Shlomo Pines’ visit in 1976, where they actually saw the manuscript themselves. He also mentions Thomas J. Talley’s, Charles W. Hedrick’s and Nikolaos Olympiou’s unavailing attempt to locate the Clement letter. He does not mention the visit by Willy Rordorf or by James H. Charlesworth and he is obviously unaware of Quentin Quesnell’s visit at the library in Jerusalem in 1983, when he also was allowed to take the leaves containing the letter to a “firm” and have them photographed. (See my Swedish blog post: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Rau then makes a survey of the critics of Smith and the letter. He deals with Jacob Neusner’s turnaround in regard to the authenticity of the letter. In 1973 Neusner wrote:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Later Neusner charged Smith of forging the letter. Rau finds it odd that what Neusner in 1973 praises as a discovery which puts Qumran and Nag Hammadi in the shade, in 1994 has mutated into the greatest forgery of the century. 

Next Rau deals with Quentin Quesnell. He writes that since Quesnell was so sharp and so dissociated, he probably also was totally convinced that Smith forged the letter.

Quesnell complains for not having access to the actual manuscript and that Smith did not se to it that the manuscript was made available for investigation. Rau wonders why Quesnell or others did not visit the monastery themselves if they were so keen on examining the manuscript? He also wonders why Stroumsa and Flusser so easily gave up, and did not try harder to have the ink and the paper properly examined.

Rau’s opinion is that if one makes a close examination, hardly any of Quesnell’s argument really passes. Quesnell’s main arguments according to Rau is:

Morton Smith

Morton Smith

1) No one except Smith has seen the manuscript, which we now know is not true.

2) Bad photos; but this is no argument for a forgery.

3) The possibility to forge the letter by using Stählin’s concordance. This is also no argument for a forgery.

4) Smith held similar ideas as those put forward in the letter. But these similarities are according to Rau very farfetched.

Rau also has a second number 4. He says that the dedication in Smith’s popular version “for the one who knows” still is an unsolved riddle.

This dedication has been interpreted as a confirmation by Smith that he forged the letter and that the book was dedicated to the one who knows this.

If I may make a personal reflection; I do not think this is an unsolved riddle. Perhaps my memory fails me and someone already has suggested what I am about to suggest, but I cannot remember to have seen anyone propose the obvious solution.

Smith was for sure influenced by Gnosticism. How this actually manifested itself in Smith is something I do not know. But simply the fact that he was interested in Mysticism and Gnosticism ought to be enough to explain the expression “for the one who knows”. The Greek word gnosis (γνῶσις) of course means knowledge. When a Gnostic reaches gnosis (enlightenment) he literally receives knowledge about life and about himself. The Gnostic is “the one who knows” and it would be obvious for Smith to dedicate a book about secret knowledge to the one who knows, that is to the Gnostic.

Next in line is Andrew Criddle and his statistic evaluation of the letter; i.e. his evaluation of the ratio between the words Clement previously used only once and the words he never used. Rau confesses to know only a little about statistics, but wonders why the 0-words and the 1-words are that important? Why did not Criddle also examine the 2-words, 3-words, 4-words and 5-words?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Rau then turns to Bart D. Ehrman. He notes that Ehrman is cautious and only expresses suspicion. That suspicion includes the fact that the Clement letter is inscribed in a book in which the forged letters of Ignatius for the first time have been excluded. According to Rau Ehrman’s suspicion still leads to a complex scenario. Either someone already has a copy of Vossius’ book from 1646, reads its last page and gets inspired to forge a Letter of Clement, which he then scribes into the book. Or this person has already decided to make a forgery, recalls what Vossius has written and searches and acquires an appropriate copy of the book. Rau considers both options to be too fantastic to be probable.

Next is Arthur Darby Nock who held the letter to be no earlier than from the fourth century and furthermore a “mystification for the sake of mystification”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau also deals with Robert M. Price, who wrote that Smith “had a poisonous hatred for the Christian religion, especially for its historic homophobia.” Rau finds it far-fetched to think that Smith would have been persuaded to make a forgery by reading James H. Hunter’s novel, The Mystery of Mar Saba, or that Smith would have signed his own book with “Smith 65“. Rau says that Price is working through moral suspicion, by which a mix of homosexuality and crime arises; a mix that is so necessary for the detective novel. For that reason alone, Price’s contribution should, according to Rau, not be taken too seriously.

One can add to this that when I contacted Robert Price in December 2009 and pointed out the many errors in his review of both Stephen Carlson’s book and Scott Brown’s book, he told me: 1) The information I gave was more recent than his reviews. 2) He said that he hopes that I am right because “it would serve me better if the Secret Gospel were authentic!”

After that Rau goes on to ask: “Was spricht für eine Fälschung?“; i.e., what speaks in favour for the letter being a forgery? He says that most people never openly accused Smith for having forged the letter. They only pointed toward suspicious circumstances. He takes Ehrman as an example, who in his “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” lists seven reasons to be suspicious. Rau says that Ehrman’s point of view does sound plausible, but loses its persuasive force as he only accounts for the doubt, and deprives us the arguments which could speak for authenticity.

According to Rau, the arguments in favour for Smith having forged the letter can be reduced to three points. 1) Smith has not provided the letter itself. 2) He has not explained who the ”one who knows” is. 3) The manuscript shows no sign of having a history of being copied many times. According to Rau the first two points lack any weight as evidence.

Rau then contiues: ”Was spricht für die Authentizität?“ He claims that there are five circumstances which point towards authenticity and against forgery, especially against Morton Smith having accomplished it.

1) Morton Smith’s correspondence with his friend Gershom Scholem shows that Smith changed his opinion over time.

2) The dedication in Smith’s scholarly book ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau thinks that this is Smith’s way of paying reverence to a dead colleague who accused him of forgery. Rau believes that this speaks for authenticity and also that this has previously been overlooked.

3) Smith’s dedication for several years in investigating and writing an extensive scholarly commentary on the letter. According to Rau there seems to be no motives that are strong enough to have motivated Smith to do all this hard labour on his own forgery.

4) That the content of the first Secret Mark passage does not suit Smith’s theories and that his interpretation of it does not correspond to its content. If he would have forged it, he ought to have designed it more in line with his own views.

5) According to the letter, Secret Mark was a spiritual addition to a traditional Gospel, an otherwise unknown literary form. Forgers rather tend to follow a known pattern than to invent new forms of expression. 

Rau again emphasises how little evidence that can be presented both in favour and against the authenticity of the letter. The aura of suspicion which he refers to and which he thinks has accompanied the fascinating finding already from the start, tend to attract everyone. This creates a risk that “proof” is produced.

As we cannot test the ink and the paper – and Rau fears that the letter is lost forever – we cannot know whether it is a forgery or an authentic letter. Still, according to Rau, we have the obligation to interpret the text as if it was an ancient Jesus tradition from where Clement lived.

In my blog post in Swedish Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? (Why this silence on the Secret Gospel of Mark?) I conveyed this same view. If we can perform such an extensive exegesis on Q, which we have no external confirmation of, why should we not be able to do the same on Secret Mark?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

After this Rau turns to Stephen C. Carlson. This is by far is the most comprehensive section. Rau wonders whether one really needs to join in into the boundless enthusiasm of Larry W. Hurtado, who in the foreword of Carlson’s book The Gospel Hoax speaks of a “powerful punch“ against the authenticity of the letter, a punch which is “persuasive, decisive, practically unanswerable”. Rau does not think that one has to join in into this boundless enthusiasm.

This part is the most venomous part of Rau’s survey. After having dealt with Carlson’s methodology, he wonders if the ironical remarks he has made on Carlson’s methodology do Carlson justice? He says however that he is inclined to believe that the forger Carlson caught, only is a 21 century construction prompted by the imagination of a trained lawyer.

Rau then goes on to deal with the Swindler M. Bald. Strange enough, Rau does not refer to Brown’s and Pantuck’s article Morton Smith as M. Madiotes, which was published already in 2008. He only refers to Scott Brown’s report in Factualizing the Folklore that Allan Pantuck is about to publish two documents which will show that Carlson misattributed the top handwriting to M. Madiotes. Maybe Rau wrote this before 2010?

Being unaware of what Pantuck and Brown dealt with in the article, Rau lacks the decisive tools to fully uncover Carlson’s mistakes. Yet he manages to bring forth many insightful comments. Among others, he wonders how it could be that Stephen Carlson settled for examining the cropped image of MS22 (MS = manuscript) that Smith published. Why did the man who so forcefully insisted that we should look for the hard evidence, not come up with the idea of going to Jerusalem and himself examine the manuscript he put so much reliance in? I believe the question is more than justified, given the fact that because of this omission, Carlson made several crucial mistakes.

Rau next turns to Carlson’s handwriting analysis. As with Madiotes, he is also unaware of the latest breakthroughs in this area, to which also I have contributed. (See Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros and Tremors, or Just an Optical Illusion?). He has moreover not yet heard of the Document Examiner Venetia Anastasopoulou’s report , where she claims that “it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark”.”

In spite of Rau’s unawareness about all this, he nevertheless makes many of the relevant critical observations, which I in my Swedish blog post Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare? (How unbiased and analytical are New Testament Scholars really?) claimed that many scholars did not make. For instance, Rau points to the obvious that most of the time Carlson only claimed to have seen signs of tremors etc. in the handwriting, while the small low-resolution images he published in his book did not have the quality or was large enough to make it possible to evaluate Carlson’s assertions.

Also I asked the same question and wondered how so many could be persuaded to believe in Carlson’s assertions that all these signs were in the text. Especially since they could not possibly have verified it themselves. As Carlson was not an authority, neither as a New Testament scholar, nor as a document examiner, they could not very well have relied on his authority. The only reasonable conclusion is therefore that Carlson’s conclusions were in line with what many wanted to be the truth, and that those who let themselves be persuaded by Carlson did so precisely because he claimed to have discovered what they deep down inside wanted to be the truth.

Rau continues with Morton Salt Goldsmith and all the clues Smith according to Carlson has left behind for us to discover. Rau admits that despite having repeatedly read about this, his mind boggles at the thought of all the unfathomable clues that Smith is said to have laid along the track for us to follow. Rau finds the Salt Goldsmith confession to be too fantastic in order to convince.

Rau also discusses Smiths alleged homosexuality, but I will not go into that swamp here.

In his summary Rau once again emphasizes, that only by examining the real document will we possibly be able to decide if the letter is authentic or not. There is really so little evidence that nothing can be said for certain:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

It is probably so that one’s appreciation of a work differs depending on how well the author’s views are consistent with one’s own. I can only say that I very much appreciated Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

RECENSION: Weder gefälscht noch authentisch? Av Eckhard Rau.

Varken förfalskat eller autentiskt? – Tankar kring läget för Hemliga Markusevangeliet som källa för den tidiga kristendomen, av Eckhard Rau. 
An English version of this review can be found here.
En engelsk version av denna recension återfinns här.

Jag har läst Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Utgiven i Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

Det följande kan möjligen ses mer som en sammanfattning av det Rau skriver än som en egentlig recension.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Eckhard Rau inleder med att säga att Stephen C. Carlson genom sin bok har förskjutit debatten därhän att det numera är svårt att skilja mellan fantasi, fiktion, fakta och exegetik.

Ray säger att han försöker följa en medelväg. Personligen försöker han, med den förutsättningen att Hemliga Markus kan vara äkta, förklara i vilken utsträckning Hemliga Markus kan kasta ljus över samverkan och kamp mellan kristendomssamhället och den kristna gnosticismen i Alexandria under 100-talet.

Rau hänvisar till Charles Hedrick och det dödläge denne beskriver i sin artikel från 2003.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau anser inte att detta dödläge ännu har övervunnits. Han bekräftar också det uppenbara, att så länge originalet inte är tillgängligt går det varken att bevisa att brevet är falskt eller äkta.

Rau fortsätter med bakgrundsinformationen om hur Morton Smith gjorde sin upptäckt i munklostret Mar Saba år 1958, och hur han presenterade sitt fynd. Vidare redogör han för de forskare som besökt klostret och patriarkatets bibliotek i Jerusalem på jakt efter Klemensbrevet. Han berättar om Stroumsas redogörelse för sitt, David Flussers och Shlomo Pines’ besök 1976, där de faktiskt själva såg handskriften. Han nämner också Thomas J. Talleys, Charles W. Hedricks och Nikolaos Olympious fruktlösa försök att lokalisera Klemensbrevet. Han nämner inte Willy Rordorfs och James H. Charlesworths besök och det är tydligt att han inte känner till Quentin Quesnells besök i biblioteket i Jerusalem 1983, då han också tilläts att ta de lösa bladen innehållande Klemensbrevet till en “firma” och fotografera dem. (Se min bloggartikel: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Därefter granskar Rau kritikerna av Smith och brevet. Han behandlar Jacob Neusners omsvängning i frågan om brevets äkthet. År 1973 skrev Neusner:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Senare anklagade Neusner Smith för att ha förfalskat brevet. Rau tycker att det är underligt att det som Neusner 1973 hyllar som en upptäckt som överskuggar fynden i både Qumran och Nag Hammadi, år 1994 har förvandlats till århundradets förfalskning.

Därefter tar sig Rau an Quentin Quesnell. Han skriver att eftersom Quesnell var så skärpt och distanserad, var han troligen också helt övertygad om att Smith förfalskade brevet.

Quesnell beklagar att han inte hade tillgång till själva handskriften och att Smith inte såg till att handskriften blev tillgänglig för undersökning. Rau undrar varför inte Quesnell själv eller andra då besökte klostret, ifall de nu var så angelägna om att undersöka originalet? Han undrar också varför Stroumsa och Flusser så lätt gav upp i sina ansatser att få undersöka bläcket och papperet ordentligt?

Raus uppfattning är att om man gör en noggrann utvärdering så är knappast något enda av Quesnells argument hållbart. Quesnells huvudargument är enligt Rau:

Morton Smith

Morton Smith

1) Ingen utöver Smith har sett handskriften, något vi nu vet är inte sant.

2) Undermåliga foton; med detta är inget argument till stöd för en förfalskning.

3) Möjligheten att med hjälp av Stählins konkordans förfalska Klemensbrevet. Inte heller detta är ett argument till stöd för en förfalskning.

4) Smith hyste liknande uppfattningar som de i brevet. Men enligt Rau är dessa likheter mycket långsökta.

Rau upper också en andra punkt nummer 4. Han säger att dedikationen i Smiths bok ”till den som vet” fortfarande är en olöst gåta.

Denna tillägnan har tolkats som en bekräftelse av Smith på att han förfalskade brevet och att boken var tillägnad den som vet detta.

Om jag får göra en personlig reflexion över detta, så anser jag inte att det är en olöst gåta. Kanske någon tidigare har föreslagit det som jag nu ska föreslå, men jag har åtminstone inte sett någon föreslå det uppenbara.

Smith var tvivels utan gnostiskt influerad. Hur detta i praktiken tog sig uttryck hos Smith är något jag inte vet. Men enbart det faktum att han var intresserad av mysticism och gnosticism borde vara tillräckligt för att förklara uttrycket ”till den som vet”. Det grekiska ordet gnosis (γνῶσις) betyder givetvis kunskap. När en gnostiker erhåller gnosis (upplysning) får han bokstavligt talat kunskap om livet och om sig själv. Gnostikern är ”den som vet” och det borde ligga nära för Smith att tillägna en bok om hemlig kunskap den som vet; det vill säga till gnostikern.

Nästa på tur är Andrew Criddle och dennes statistiska utvärdering av brevet; dvs. hans utvärdering av förhållandet mellan de ord Klemens tidigare använt endast en gång och de han tidigare aldrig använt. Rau erkänner att hans kunskap om statistik är liten men undrar ändå varför Criddle ansåg att just 0-orden och 1-orden var så viktiga? Varför undersökte Criddle inte också 2-orden, 3-orden, 4-orden och 5-orden?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Därefter tar sig Rau an Bart D. Ehrman. Han noterar att Ehrman är försiktig och uttrycker endast misstanke. Denna misstanke består bland annat av att Klemensbrevet är inskrivet i en bok där de förfalskade Ignatiosbreven för första gången har uteslutits. Ändå leder Ehrmans misstankar enligt Rau till ett komplext scenario. Antingen äger någon redan Vossius’ bok från 1646, läser det som står på dess sista sida och av detta inspireras till att förfalska ett Klemensbrev som denne planterar däri. Eller så har denna person redan bestämt sig för att göra förfalskningen, erinrar sig vad Vossius skrivit och söker reda på och införskaffar ett lämpligt exemplar. Rau anser båda alternativen vara alltför fantastiska för att de ska vara sannolika.

Nästa person som rau granskar är Arthur Darby Nock som ansåg att brevet inte kunde vara äldre än från 300-talet och dessutom var en “mystifiering för mystifieringens skull”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau tar också upp Robert M. Price, som skrev att Smith “hyste ett illvilligt hat gentemot den kristna religionen, i synnerhet för dess historiska homofobi.” Rau anser det vara långsökt att tro att Smith skulle ha övertygats om att skapa en förfalskning genom att läsa James H. Hunters roman, The Mystery of Mar Saba; eller att Smith skulle ha undertecknat sin egen bok med ”Smith 65“. Rau hävdar att Price arbetar genom att moraliskt misstänkliggöra, varigenom den för en deckare så nödvändiga blandningen av homosexualitet och brott uppstår. Enligt Rau bör Prices bidrag enbart av detta skäl inte tas på allt för stort allvar.

Tilläggas kan att när jag var i kontakt med Robert Price i december 2009 och påpekade de många fel som förekom i hans recension av Stephen Carlsons och Scott Browns båda böcker, lät han meddela att 1) Den information jag lämnade hade framkommit efter att han skrivit sina recensioner.  2) Att han hoppades att jag hade rätt eftersom ”it would serve me better if the Secret Gospel were authentic.”

Rau fortsätter med frågan: “Was spricht für eine Fälschung?“; dvs., vad talar för att brevet är en förfalskning? Han säger att de allra flesta anklagade aldrig Smith öppet för att ha förfalskat brevet. De förde endast fram omständigheter som verkade skumma. Som exempel tar han Ehrman, som i sin “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” räknar upp sju omständigheter som gör att man bör vara misstänksam. Rau säger att Ehrmans ståndpunkt visst förefaller rimlig, men att den förlorar sin styrka att övertyga i och med att han räknar upp endast sådant som gör att vi bör tvivla, medan han undanhåller oss de argument som kunde tala för att brevet är äkta.

Enligt Rau kan de argument som förs fram till stöd för att Smith förfalskade brevet reduceras till tre. 1) Smith har inte tillhandahållit själva brevet. 2) Smith har inte förklarat vem ”den som vet” är. 3) Handskriften visar inga spår av att ha en historia av många avskrifter av avskrifter. De två första punkterna saknar enligt Rau bevisstyrka.

Rau fortsätter: “ Was spricht für die Authentizität?“ Han hävdar att fem omständigheter talar för äkthet och emot förfalskning, speciellt emot att Morton Smith skulle ha utfört den.

1) Morton Smiths korrespondens med sin vän Gershom Scholem, vilken visar att Smith under tidens gång ändrade uppfattning flera gånger i frågan om Klemensbrevets innehåll.

2) Dedikationen i Smiths vetenskapliga bok ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau anser att Smith på detta sätt ville visa sin vördnad inför en död kollega som anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Rau anser att detta talar för autenticitet och också att denna omständighet tidigare har förbisetts.

3) Smiths mångåriga engagemang i att undersöka och skriva en omfattande vetenskaplig kommentar över brevet. Rau tycker att det inte föreligger några starka skäl som kan ha motiverat Smith till att lägga ned ett sådant enormt arbete på sin egen förfalskning.

4) Att innehållet i den första Hemliga Markus-passagen inte passar Smiths teorier och att hans tolkning av den inte överensstämmer med dess innehåll. Om han skulle ha förfalskat den, borde han ha kunnat utforma den mer i linje med sina egna uppfattningar.

5) Enligt brevet var Hemliga Markus ett andligt tillägg till ett traditionellt evangelium, en i övrigt okänd litterär form. Förfalskare tenderar snarare att följa ett känt mönster än att uppfinna nya uttrycksformer.

Rau understryker på nytt hur litet av bevis som kan åberopas både till stöd för och emot brevets äkthet. Den aura av misstro som han hänvisar till och som han anser har följt det fascinerande fyndet redan från begynnelsen, tenderar att utöva en attraktion på alla. Detta skapar en risk för att ”bevis” framställs.

Eftersom vi inte kan underöka bläcket och papperet – och Rau fruktar att brevet för evigt är försvunnet – kan vi inte veta om brevet är äkta eller förfalskat. Ändå är vi enligt Rau skyldiga att tolka texten som om den förmedlar en forntida Jesustradition från Klemens’ hemtrakter.

I mitt blogginlägg Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? förmedlade jag samma uppfattning. Om vi kan utföra denna omfattande exegetik på Q, som vi inte har någon yttre bekräftelse på att det har funnits, varför skulle vi då inte kunna göra detsamma på Hemliga Markus?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

Rau vänder sig därefter mot Stephen C. Carlson. Detta utgör det i särklass mest omfångsrika avsnittet. Rau undrar om man verkligen måste instämma i Larry W. Hurtados gränslösa entusiasm. I förordet till Carlsons bok The Gospel Hoax talar Hurtado om ett ”kraftfullt slag” gentemot brevets äkthet, en argumentation som är ”övertygande, avgörande, praktiskt taget oemotsägligt”. Rau anser att man inte behöver instämma i denna gränslösa entusiasm.

Denna del är den klart mest giftiga delen av Raus genomgång. Efter att ha behandlat Carlsons metodik, undrar han om hans ironisering över Carlsons metodik gör Carlson rättvisa? Han säger sig dock vara benägen att tro att den av Carlson ertappade förfalskaren blott är en 2000-talskonstruktion sprungen ur en juristtränad persons fantasi.

Rau fortsätter därefter med att behandla ”bedragaren M. Flintis”. Jag har behandlat detta ämne tidigare i min artikel ”M. Madiotes”-argumentet. Märkligt nog hänvisar Rau inte till Browns and Pantucks artikel Morton Smith as M. Madiotes, som utkom redan 2008. Han hänvisar endast till Scott Browns uppgift i Factualizing the Folklore att Allan Pantuck kommer att offentliggöra två dokument som visar att Carlson felaktigt tillskrev den övre handstilen M. Madiotes. Kanske skrev Rau detta före 2010.

Ovetskapen om det som Pantuck och Brown redogör för i artikeln, gör att Rau saknar de avgörande verktygen för att blottlägga Carlsons misstag. Ändå lyckas han göra många insiktsfulla iakttagelser. Bland annat undrar han hur det kan komma sig att Stephen Carlson nöjde sig med att undersöka den beskurna bilden av MS22 som Smith publicerade? Varför kom mannen som så kraftfullt insisterade på att vi skulle söka efter konkreta bevis, inte på idén att åka till Jerusalem och själv underöka den handskrift som han i så hög grad förlitar sig på? Jag anser att frågan är högst berättigad, med tanke på att Carlson på grund av denna underlåtelse gjorde flera avgörande misstag.

Rau vänder sig sedan mot Carlsons handskriftsanalys. Liksom gällande Madiotes är han också ovetande om de senaste genombrotten inom detta område, till vilka också jag har bidragit. (Se Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros och Tremors, or Just an Optical Illusion?). Han har heller inte med Venetia Anastasopoulous utvärdering i vilken hon hävdar att det är mycket osannolikt att Smith skulle ha kunnat förfalska brevet.

Trots Raus ovetskap om allt detta ställer han likväl många av de relevanta kritiska frågor som jag i mitt blogginlägg (Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?) ansåg att många forskare inte har ställt sig. Exempelvis påpekar Rau det uppenbara i att Carlson för det mesta endast påstod sig ha sett tecken på skakningar o.d. men att de små lågupplösta bilderna som han publicerade i sin bok inte är av den kvaliteten att det går att se det som Carlson sade sig ha upptäckt.

Också jag ställde samma fråga och undrade hur så många kunde låta sig ”övertygas” av Carlsons påståenden att dessa tecken fanns i texten, då de omöjligen själva kunnat konstatera det? Eftersom Carlson inte var någon auktoritet, vare sig som NT-forskare, eller som handskriftsexpert, kan det rimligen inte ha rört sig om att de förlitade sig på hans auktoritet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att Carlsons slutsatser var i linje med det många önskade skulle vara sant och att de som lät sig övertygas av Carlson gjorde det just därför att han sade sig ha upptäckt det som de innerst inne önskade skulle vara sant.

Rau fortsätter med Morton Salt Goldsmith och alla de ledtrådar Smith enligt Carlson har lämnat efter sig för oss att upptäcka. Rau medger att trots att han upprepade gånger läst om detta, svindlar tanken inför alla de outgrundliga ledtrådar som Smith sägs ha lagt ut längs spåret för oss att följa. Rau finner Salt-Goldsmith-bekännelsen vara alltför fantastisk för att övertyga.

Rau diskuterar också Smiths påstådda homosexualitet, men jag avstår från här att klampa runt i det träsket.

I sin sammanfattning betonar Rau ytterligare en gång att endast genom att undersöka det faktiska dokumentet, finns också möjlighet att vi kan avgöra om brevet är äkta eller ej. Det finns faktiskt så litet bevis att inget säkert kan sägas:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

Förmodligen är det så att man tycker olika bra om ett verk beroende på hur väl författarens åsikter överensstämmer med ens egna. Jag kan bara säga att jag mycket uppskattade Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

Skakningarna som kom av sig

Gospel HoaxNär Stephen C. Carlson år 2005 utkom med sin bok The Gospel Hoax jublade många över att det nu äntligen hade bevisats att Morton Smith förfalskat Klemens brev till Theodoros, innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet (HM). Carlson radade upp ett antal omständigheter som enligt honom tydde på att Smith inte bara förfalskat brevet, utan att Smith dessutom lämnat efter sig ett antal sinnrikt utformade ledtrådar som alla ledde direkt till honom själv som förfalskare.

Mark's other GospelScott G. Brown vid University of Toronto som är den förste att ha doktorerat på Hemliga Markusevangeliet, hade tidigare samma år släppt Mark’s other Gospel, en omarbetning av sin doktorsavhandling utgiven i bokform, där han argumenterade för att HM var ett äkta evangelium som också skrivits av evangelisten Markus. Nu kom Brown att i ett antal artiklar på punkt efter punkt bemöta Carlsons påståenden. Såväl Carlson som Brown hade var sin artikel i The Expository Times år 2006 och Brown skrev samma år också Factualizing the folklore. Carlson hade ett antal bemötanden på sin blogg, men kom därefter att sakta dra sig tillbaka till tystnaden allt efter att kritiken mot hans teser växte sig starkare.

Ett riktigt dråpslag mot Carlsons fall kom år 2008 då Scott G. Brown i samarbete med Allan J. Pantuck publicerade artikeln Morton Smith as M. Madiotes. Genom att undersöka Morton Smiths kvarlåtenskap hade de funnit obeskurna fotografier som visade att Carlson hade fel på varje punkt i ett av hans trumfargument, nämligen att Morton Smith skulle ha gjort en ytterligare förfalskning som han daterat till sin egen tid och skrivit under med M. Madiotes. Detta Madiotes var enligt Carlson en ordlek på grekiska och skulle åsyfta en skallig bedragare – således Smith själv. Men handstilen var inte Smiths, underskriften var inte gjord av den som skrivit texten och löd dessutom sannolikt M. Modestos. För en sammanfattning av artikeln och med ytterligare detaljer, se min artikel ”M. Madiotes”-argumentet.

S. CarlsonNu återstod i praktiken inte mer är ruiner av det carlsonska bygge som för så många framstod som genialt och övertygande. Men folks övertygelse ändras inte så lätt och så snabbt, framför allt inte när det gäller något som är så kontroversiellt sett ur kristen synvinkel. Fortfarande kvarstod en punkt som ingen ännu gett sig på och som för många, och även för mig, framstod som den starkaste. Carlson sade sig ha upptäckt skakningar i handstilen, skakningar som enligt Carlson uppkommit genom att en förfalskare (läs: Smith) hade snarare långsamt ritat bokstäverna än skrivit dem och gjort detta på ett sätt så att det skulle se ut som om någon grekiskspråkig 1700-talsmunk i en hast skrivit av ett äldre dokument. Skakningarna skulle enligt Carlson aldrig ha uppkommit om skribenten fört gåspennan snabbt. Carlson upptäckte bläckplumpar där skribenten stannat upp mitt i bokstäverna, skakningar mitt i linjerna vare sig de var krökta eller raka, omtagningar och förbättringar, allt tecken på förfalskning.

Jag hade själv studerat de påståenden Carlson gjorde, men de bilder han tillhandahöll var inte allt för tydliga, lågupplösta och små som de var. Sagt och gjort – om ingen annan gör något får jag väl göra det själv, tänkte jag, och kontaktade Charles Hedrick som år 2000 hade publicerat nya färgfoton av de tre sidorna i artikeln Secret Mark: New Photographs, New Witnesses. Hedrick hänvisade mig till Scott Brown som hade högupplösta inskannade bilder av de tre handskrivna sidorna gjorda från de framkallade färgfotografierna, och jag fick därigenom tillgång till dessa bilder inskannade i 1200 dpi.

Jag skred till verket genom att först sammanställa alla de exempel Carlson hade åberopat. Därefter sökte jag systematiskt genom alla övriga förekomster av samma bokstäver eller bokstavskombinationer i hela brevet. I flera fall blev det hundratals bokstäver som jag ”klippte ut” i Photoshop. Arbetet tog mig ett par månader. Därefter vidtog sortering och sammanställning och kategorisering, så att jag för varje område (skakningar, plumpar, omtagningar, etc.) samlade alla förekomster och först därefter kunde jag också bedöma materialet. Jag publicerade mitt arbete i februari 2009 i artikeln Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis. Två saker kunde jag genast konstatera: 1) den gradvisa förbättringen av handstilen som Carlson sade sig ha upptäckt gick inte att upptäcka. 2) De bokstäver som Carlson byggde sin analys på uppvisade inte mer skakningar, plumpar, o.d. än de övriga exemplen i texten. Visserligen kunde detta tyda på att hela dokumentet uppvisade spår efter förfalskning, men det motsade definitivt Carlsons påståenden. Vad jag förundrades över redan då var att jag ofta hade så svårt att över huvud taget upptäcka de skakningar och plumpar etc. som Carlson sade sig ha funnit.

I samband med att jag offentliggjorde artikeln råkade också en debatt om Hemliga Markus pågå på FRDB och i samma tråd hade nyligen också Stephen Carlson deltagit, varför jag passade på att meddela om min nygjorda studie och specifikt be Stephen Carlson kommentera den. Många kommenterade också artikeln, men Carlson dök aldrig mer upp i tråden.

I diskussioner med andra, kanske främst med Scott Brown, gick det gradvis upp för mig att Stephen Carlson inte hade undersökt några fotografier alls och vad detta kunde innebära. Han hade enbart undersökt de tryckta bilder som förekom i Morton Smiths bok från 1973. Jag hade då inte tillgång till Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, vari han återgav de foton i svartvitt han tog 1958. Carlson hade skannat de foton av sidorna som återgavs i boken och förstorat upp bilderna för undersökning. Men de bilder han tryckte i sin egen bok var rätt små. Jag skaffade då Smiths bok och skannade själv in sidorna, och ”hevreka”, plötsligt förstod jag vad Carlson hade sett och vilken jättemiss han hade gjort.

I en betydligt mindre studie, men ack så avslöjande, plockade jag ut ett antal av de mest iögonfallande exemplen och lät jämföra de inskannade svartvita bilderna från boken (som ungefär måste ha svarat mot de som Carlson hade tillgång till) med de färgbilder som var inskannade direkt från färgfotona. I Tremors, or Just an optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis, framgick det med all önskvärd tydlighet att de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha upptäckt endast var en effekt av tryckprocessen i samband med att bilderna trycktes. De lågupplösta bilderna med ett tillägg av ett 45-gradigt linjeraster gör att punkterna som bilden byggs upp av endast kunde följa de raka 45-gradslinjerna. Detta innebar att kurvor och raka linjer i annat än 45 graders vinkel gjorde ”hopp” i alla övergångar och gav upphov till en optisk synvilla när de små bokstäverna uppförstorades kraftigt. Detta var känt för mig med långvarig erfarenhet av rastrerade laserutskrifter, men uppenbarligen okänt för Carlson.

För att få bättre spridning på mina upptäckter, publicerade jag också en kortare bloggversion på Timo S. Paananens blogg om HM. Detta väckte viss uppmärksamhet (som exempelvis hos James Tabor), men Carlson vägrade, sin vana trogen, att kommentera de nya rönen även när han direkt ombads på sin egen blogg.

Nästa steg i processen rörde en dokumentär i ”Discovery”-modell för USA-marknaden som var under uppsegling och där HM skulle utgöra en viktig del. Dokumentärteamet lät därför göra ett utskick till ca 1000 professorer eller andra auktoriteter inom den akademiska världen med kännedom om den tidiga kristendomen. Man hänvisade till min artikel och bad om kommentarer angående Carlsons påståenden att där fanns tecken i skriften på att brevet skulle vara förfalskat. Mottagandet var blandat. Några påtalade att det var uppenbart att Carlson hade fel och att de aldrig trott på hans tes, medan andra bokstavligen gick i taket. Ett exempel på en professors svar publicerades i kommentarerna i Timo Paananens blogg av en medverkande i TV-teamet. Denne professor kunde inte se att min artikel visade att Carlson hade fel. Han till och med antydde att jag skulle ha förfalskat bilderna.

”In a subsequent email, he’s [Carlson] noted that Viklund’s photos don’t appear actually to be Hendrick’s published ones, but instead come from/via Scot Brown, and so are of unverified provenance. It’s not clear also whether they’ve been retouched or altered.”

Men än intressantare var ett yttrande han gjorde, där han sade:

”Are you aware that Carlson claims that the color photos are actually *lower* resolution, and not as sharp and clear as Smith’s own b&w ones?”

Jag kunde knappt tro mina ögon. Menade han verkligen det han skrev och kunde verkligen Stephen Carlson tro detta? Här påstås alltså att de svartvita fotona har högre upplösning än färgfotona. Men det handlade aldrig om skillnaden mellan färgfotona och de svartvita fotona, utan om att Stephen Carlson undersökt lågupplösta tryckta bilder i en bok, alltså kopior, och inte fotografierna, alltså originalen. Huruvida dessa är i färg eller är svartvita är sekundärt. Det fanns färgfoton att tillgå och allt Carlson hade behövt göra var att fråga om han fick ett inskannat exemplar så hade dessa misstag aldrig uppstått. Efter alla mina klargöranden hade således Carlson och denne professor ändå inte ens förstått det mest elementära.

Eftersom Smiths svartvita foton aldrig publicerats bad jag Allan Pantuck (som numera har tillgång till Smiths original) att skanna in ett ord för jämförelse. Nedan ses samma omikron i tre olika skepnader. Det vänstra är från de färgbilder som inskannats direkt från färgfotona. Det mittersta kommer från Pantucks lågupplösta inskanning av Smiths svartvita original och det högra är inskannat från de tryckta bilder som förekommer i Smiths bok och som Carlson använde för att påstå att detta omikron är fyrkantigt.


Bekräftelsen på att Carlson helt missförstått problemet kom strax efteråt, då Carlson frångick sin vana och faktiskt svarade på en fråga på sin blogg. Signaturen Mark frågade om det stämde att Carlson “consulted only the original Smith photos when doing handwriting samples. Not the new colored ones.” Carlson svarade:

“That charge is not true. I consulted both the black-and-white photographs that Smith published in 1973 as well as the color photographs that Charles Hedrick published in 2000.”

Men han undersökte bara de tryckta bilderna i Smiths bok och i The Fourth R, där Hedrick publicerade färgfotona. Jag skrev då en ny uppmaning till Stephen som svar i samma inlägg där jag förklarade skillnaden mellan original och kopior, ett inlägg som Carlson heller inte besvarade.

Efter detta har nya omständigheter dykt upp. Carlson hade åberopat en handskriftsexpert och uppgett att hon gav stöd för hans tolkning att det rörde sig om en förfalskning. På nytt i samarbete, lät Scott Brown och Allan Pantuck undersöka Carlsons påståenden och kontaktade den berörda Julie C. Edison. Hon visade sig knappt komma ihåg Carlson, än mindre gå i god för det han sagt att hon skulle ha sagt. Hon gjorde ingen undersökning av fotografierna och kunde inte ens grekiska. Brown och Pantuck publicerade nu hela Edisons brev och det gav en helt annan bild än den Carlson hade förmedlat genom att publicera endast väl valda utdrag ur hennes brev (Brown & Pantuck, Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination).

Därefter trädde nästa expert in på området, Venetia Anastasopoulou. Hon kontrakterades av Biblical Archaeology Review för att göra en riktig undersökning av handstilen, och kom till ett helt annat resultat, nämligen att brevet är skrivet av en skicklig person med känsla och stil, en som fullständigt behärskade grekiska, samt att det är mycket sannolikt att Morton Smith inte förmått förfalska brevet med tanke på att hans förmåga att skriva grekiska var att likna vid en skolpojkes.

Roger Viklund 2010-08-01