What does it take to change the opinion among the forgery advocators?

When Stephen Carlson published his book The Gospel Hoax in 2005, it was said to be the ”Smoking Gun”, which not only would prove that Clement’s letter to Theodoros, containing excerpts from an otherwise unknown longer version of the Gospel of Mark was a forgery, but also that Morton Smith was the forger. Since then we have come a long way and most, if not every single, argument presented by Carlson has been refuted. In his Apocryphicity blog, Tony Burke gives his Reflections on the Secret Mark Symposium, part 2, and then writes the following regarding Charles Hedrick’s speech:

“Hedrick also dismisses Stephen Carlson’s arguments as “less-than-circumstantial evidence”—indeed, very little of Carlson’s evidence, which has been effectively countered by Scott Brown, Allan Pantuck, and Roger Viklund, was discussed during the day, and it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity.”

The thing that strikes me the most is the fact that Carlson’s arguments, which were the arguments said to beyond any reasonable doubt prove that the letter was a forgery, now has “has been effectively countered”, and that to an extent that “it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity”. Yet, there is still no change in the opinion among the forgery advocators. Although all the previous arguments which were considered to be the strongest have been refuted and abandoned, they have just been replaced with new arguments, or to be more precise, with some of the same arguments rehashed.  It seems like the hub around which everything turns is that the letter is a forgery and that Smith forged it. Every single clue leading in this direction, no matter how small a spot of, is used in order to show that Smith forged the text. And when those arguments are demolished one by one, they are just replaced by yet other weak proposals that Smith forged it anyway.

Burke tells us about Charles Hedrick’s paper:

“As part of his paper, Hedrick discusses the statement on the text issued by paleographer Agamemnon Tselikas and some reflections on an interview Hedrick conducted with Tselikas. What is striking about Tselikas’ comments is that they seem at variance with even the evidence he cites—i.e., the text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger, having brought the manuscript from another monastery during his travels in Greece as a secret agent working for the US and/or Britain (!).”

This is also a striking example of the same method. The “text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger.” I mean, Anastasopoulou’s verdict strongly suggest that Smith could not have written the text himself. This was apparently further strengthened by Allan Pantuck on the conference. In Report on Secret Gospel of Mark Symposium Pt 3, Ryan Wettlaufer summarizes Allan Pantuck’s speech, where …

“he wanted to show how Smith’s life would have left him ill-equipped to create a forgery like sm. For example, Pantuck showed several personal letters wherein Smith lamented his poor Greek skills. He confirmed this with personal writings of other scholars who commented on Smith’s poor Greek skills. These poor skills, Pantuck argued, mean that Smith could not have had the ability to compose a fake letter of Clement.”

Under normal circumstances, one would think that this would lead to at least some consideration among the forgery proponents. But not really. Instead some seem to say that if Smith did not write the text in his own hand he must have had a collaborator – because, as you know, he still must have been the forger. This is how Burke summarizes the present opinion based on Anastasopoulou’s report:

“Her conclusions seem to be universally accepted; no-one at the symposium seems to claim now that Smith personally wrote the text. Even Tselikas agrees with this assessment, believing that Smith had someone from another monastery write it for him.”

But then, who would have composed the text? If Smith did not have the ability to write in a fluid Greek 18th century style, which Anastasopoulou has convincingly shown, and if Smith had such “poor Greek skills”, which both Smith and his colleagues according to Pantuck confirmed – who then composed the letter? Smith not only had insufficient training for writing in this elaborated hand, his skills were not good enough in order to compose the Greek text. It is a huge difference between being able to fairly good read a language and to be able to compose a letter imitating the style of an ancient writer who had Greek as his native language. If Smith would have had a collaborator then this person not only would have had to be excellently skilled in writing this difficult 18th century Greek handwriting, he (or she) would also have had to compose the actual text of Clement (and of Mark). If your skills in Greek are poor, then it is almost a superhuman task to imitate a letter of Clement. I am sure it is no problem for anyone with English as their native language to realize that I do not have English as my native language. So we then end up with a collaborator of Smith who not only wrote the actual text but also must have composed the letter. And if so, what need is there for Smith at all?

And if it is not a modern forgery, then at least it should be an ancient forgery, some argue. Hedrick’s reply to this was interesting. He referred to the endings later made (but not that much later) to the Gospel of Mark (16:9–20), and said that they …

“are not particularly ‘Markan’ in style, so perhaps ‘Mark later emended his own text—just as Clement said!’”

I was also pleased to notice that Burke makes the same objection as I do on Craig Evans’ dishonesty when presenting the material. Burke says the following about Evans’ presentation:

“He writes that in the gospel ‘Jesus teaches a naked young man’ (but the youth is not naked) and later ‘Jesus in the nude instructs a young convert’ (nor is Jesus nude). Such flustering over a ‘gay Jesus’ is reminiscent of the controversy over Tinky-winky, the gay Teletubbie, and the unsavoury relationship between Spongebob and Patrick. These all seem to reflect the anxieties of the viewer/reader and have little basis in reality. Evans also notes along the way some other dubious arguments for forgery: the presence of mildew and mold spots on the manuscript (all we have are photographs; the nature of these “spots” cannot be determined), the forger’s tremor (which is not apparent in the better photographs), and Carlson’s report from a professional handwriting expert (which has been shown to have been edited to strengthen his position).”

I consider Evans to be very ill-informed on this subject, and he actually does not work as a scholar in this area as he is presenting outright falsehoods and also continues to put forward arguments that already have been shown to be faulty. I cannot see how he by now could be ignorant of this, and the only conclusion that can be made from this is that he is using the arguments for apologetic reasons only.

Burke tells us that he “had no firm view about Secret Mark’s authenticity” when he went to the symposium:

“Now that the symposium has concluded, I am convinced Smith did not create the text; rather, he found it at Mar Saba exactly as he claimed.”

He also reports on the audience’s opinion:

“By the end of the morning, the argument for forgery seemed to be convincing many of the audience members at the symposium. The coincidences that were unsettling Evans were unsettling others also. But the afternoon session included a paper that swung opinion toward authenticity, and convinced me once and for all that Smith did not, indeed could not, have forged the text.”

Roger Viklund, 2011-04-15


Mitt bemötande av Dick Harrison på Newsmill

Då har också min artikel publicerats på Newsmill. Redaktionen gav den rubriken: Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern.


Att vara historiker innebär inte per automatik att man har detaljkännedom inom alla historiska områden. Vad jag vet är Jesusforskning inte något som Dick Harrison har fördjupat sig i. På så sätt kan det kanske vara ursäktligt att han begår misstag. Det som är problematiskt med [Harrisons hållning] är dock att han påstår saker utan att ha täckning för det; kommenterar inte saken när man påpekar det för honom och fortsätter att lägga fram sina åsikter på samma felaktiga sätt. Det skriver Roger Viklund, författare till boken ”Den Jesus som aldrig funnits”.

Jag har ingen avsikt att lägga mig i en eventuell strid mellan Nilsson och Harrison, men anser ändå att Harrisons generella påståenden i flera fall är inte bara grundlösa utan också beledsagas av samma metodik som han påstår sig ha upptäckt bland dem som ifrågasätter Bibel-Jesus’ existens. Genom att påstå att det rör sig om ett ”konspirationsteoretiskt hypotesbygge som vissa närmast ‘troende’ ateister använder sig av för att svärta ned sina motståndare, bygger faktiskt Harrison själv upp en konspirationsteori, där han anser att den brokiga samling individer som kritiskt ifrågasätter Jesu existens, genom en dold agenda försöker svärta ner de resultat som de ärliga och uppriktiga historicitetsförespråkarna bland historikerna kommit fram till.

Läs mer på Newsmill.

Jag kanske lägger ut texten också här framöver. (Artikeln finns nu att läsa under rubriken Bemötande av Harrison).

Roger Viklund, 2011-05-14

Mikael Nilsson svarar Dick Harrison på Newsmill

Mikael Nilsson svarar Dick Harrison på Newsmill; Harrison förbigår kritiken med talande tystnad. Det är ett punkt-för-punkt-bemötande som jag numera länkar till genom Way Back Machine.


Några utdrag ur artikeln med inledande ingress:

”I stället för att bemöta kritiken mot hans teorier lägger Dick Harrison ut villospår. Man kan fråga sig varför Harrison är så ovillig att acceptera att en historisk person kan vara påhittad i detta fall.  Det vore inte första gången det händer – den schweiziska nationsgrundaren Wilhelm Tell är ett annat bra exempel. Det skriver Per Mikael Nilsson i en replik.”

”I sitt svar visar Dick Harrison att han inte har för avsikt att bemöta den kritik som jag levererar mot hans inlägg om bevisen för Jesus som historisk person. Istället lägger han ut villospår för att avleda uppmärksamheten från det som frågan egentligen gäller, nämligen 1) hans märkliga tillämpning av källkritiken samt 2) hans dåligt underbyggda argumentation angående bekräftelser av Jesus historicitet i icke-bibliska källor. En huvudpoäng i Harrisons villospår är att de som förnekar en historisk Jesus är ”konspirationsteoretiker” av samma sort som de som hävdar att NASA aldrig genomförde månlandningen.

Trots att Harrisons svar inte tar sig an min egentliga kritik så skall jag ändå gå igenom hans svar punkt för punkt och visa varför Harrison är fel ute även denna gång.”

Liknelserna med konspirationsteorier om NASA och månlandningen är bara löjeväckande så jag lämnar den därhän. Det får Harrison stå för själv.

2. Exempel från fall som inte har något med Jesusfallet att göra är i princip helt irrelevanta i sammanhanget. Man kan inte motivera godtagandet av en tveksam berättelse med att ”vi har accepterat andra historiska personer på lika dåliga eller sämre grunder”. Dessutom skjuter Harrison sig själv i foten med dessa exempel eftersom dessa figurers historiska grund styrkts just med den typ av material som lyser med sin frånvaro i Jesus fall. Harrison säger sig vara medveten om detta, men drar ändå upp dessa fall till diskussion.”

”Slutligen säger jag det igen: Harrison förbigår det faktum att jag visar att han har HELT FEL angående de andra källornas relevans för frågan om Jesus historicitet med total tystnad. Han har ingen koll på vad dessa källor egentligen innehåller för uppgifter och därför verkar han helst vilja glömma att han tog upp dem i sitt blogginlägg.

4. Varför Jesus skulle ha uppfunnits i ett senare skede är svårt att förstå. Det finns ingen anledning att anta att det gick till så. Det är ju runt denna figur hela ifrågasättandet av den rådande judendomen kretsar. Som sagt, jag finner det inte alls svårt att tänka mig att Jesusgestalten uppfanns för att motivera de reformer som man ville ha till stånd genom att placera källan till de nya påbuden i en gestalt avlad av gud, med absolut auktoritet på alla områden. Att detta gjordes vet vi de facto då det är detta som hela NT handlar om. Att talet om att Jesus var guds son eller Messias, uppväckte döda, själv uppstod osv. är uppdiktat av sektens egna historiemakare (Harrison skulle kalla dem konspiratörer), det är nog Harrison och jag överens om – hoppas jag!

Det vi strider om här är endast detaljen om den figur som sägs ha besuttit alla dessa helt orealistiska och löjliga kvaliteter verkligen var en historisk person eller inte.”

”Frågan om vad som skulle övertyga mig är ganska enkel. Kan bevis presenteras som håller för granskning så är jag inte främmande för att acceptera en historik modell för bibeljesus. De kristna däremot, kommer aldrig att övertygas eftersom bevis inte är en faktor för dem. De hänvisar endast till vetenskapares åsikter då de stöder deras egna förutfattade meningar. Kanske kan Harrison ta sig tid att besvara min ursprungliga kritik av hans blogginlägg och då ta sig an sitt uttalande om de icke-bibliska källorna på allvar?”


Larry W. Hurtado’s arguments that Secret Mark is a forgery

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

See also My Follow-up on Larry Hurtado’s Follow-up on Secret Mark

Larry W. Hurtado has published a blog post on the Secret Gospel of Mark (“Secret Mark”: Heat and (Insufficient) Light), being called attention to by the recent conference at York University Toronto on Secret Mark, which he did not attend. I first spotted this at Stephan Huller’s blog.

Hurtado who wrote the foreword to Stephen Carlson’s book The Gospel Hoax, continues to support Carlson’s argument and he is a firm believer in the letter’s inauthenticity. He also says that the “hoax question … isn’t the only question, and it certainly isn’t the case that everything else depends on”. He therefore reiterates a few points from his own book, Lord Jesus Christ:  Devotion to Jesus in Earliest Christianity (Eerdmans, 2003), 433-37 and lists them in four points.

  • It remains curious that this is the only putative letter of Clement of Alexandria to survive, when he is reported to have written many.

Is not this a rather odd argument? Statistically and mathematically this is not an argument at all in favour of inauthenticity. If this letter would never have been found, then no letter at all would have survived and yet this would also have been quite normal, since this then would have been the way it was. And how many letters should have survived, before the one containing Secret Mark would not have been curious? One, two, three …?

  • It is also curious how this putative letter would have survived somehow from ca. 200 CE down at least to the date of the printed book into which it was written, with no other reference to it (even though it purports to refer to an otherwise unknown version of Mark).

This on the other hand could be seen as a valid argument, at least superficially. Yet it still is not an argument strictly statistically, since you always need to compare it to something else. It is all about probabilities.

In Sweden we had a comedian (among other things he was) named Tage Danielsson, who performed a very famous sketch regarding the nuclear accident at Three Mile Island in Harrisburg. He said in my translation the following on probability calculus:

“They are for example very different before and after. I mean, before Harrisburg, it was highly improbable that what happened in Harrisburg would happen, but as soon as it had happened, it suddenly became so one hundred percent probable that it was almost certain that it had happened. But only almost certain. This is the strange part. It is as if they mean that what happened in Harrisburg was so incredibly unlikely so in reality it probably did not happen.”

All the Christian scriptures we know of and have references to are scriptures that we know of and have references to. Then there are those Christian scriptures which we do not know of and have no references to. They are probably in number exceeding those we know of. And then there are scriptures which we previously did not know of but have come to know of – for instance the Egerton Gospel. This does not mean that this Gospel fragment is an alleged forgery. As soon as we find a new text which we previously did not know of, then in Tage Daniellson’s words, it suddenly becomes so one hundred percent probable that it is almost certain that it has existed. But only almost certain.

  • It is further curious that some scholars (e.g., Helmut Koester) take the purported excerpts of a “Secret Mark” as stemming from a version of Mark supposedly earlier than the familiar text.  Analysis of the excepts [sic! excerpts] has convinced a number of scholars that it is a pastiche of phrases from Mark and John in particular.  Also, the excerpts seem to depend upon and expand passages in Mark, especially the reference to the unidentified “young man” in Mark 14:51-52 where Jesus is arrested.  The ancient copying/transmission of texts tended more to resolve difficulties rather than to create them, and to explain/expand narrative scenes, not so much to make them puzzling.  So, on these bases, the purported excepts [sic! excerpts] of “Secret Mark” are (whether ancient or modern in origin) more likely secondary, not indicative of a version of Mark earlier than the familiar text.

What an argument! How could Koester (and also someone like me) take “Secret Mark” as stemming from a version of Mark supposedly earlier than the familiar text when “a number of scholars” are convinced “that it is a pastiche” forgery? The argument that “Secret Mark” would be a pastiche “of phrases from Mark and John in particular” are not convincing (see my article The pastiche forgery of Secret Mark, as presented by Francis Watson). Yet, this is not the startling assertion, but that the fact that it even could be considered as an argument that a number of scholars are convinced. Of course this is no argument at all; no more than an argument that a number of scholars are convinced of the opposite is.

It is also no more than a suggestion that “the excerpts seem to depend upon and expand passages in Mark”, since the most obvious interpretation is the other way round. They look Markan because they were written by the same person who wrote the Gospel of Mark. It is strange how often forgery proponents try to turn the arguments upside down. What looks Markan or Clementine are forgeries, since a clever counterfeiter would have known how to imitate Mark and Clement. But the best these types of arguments could do is to oppose the argument of authenticity. If something looks like it was written by a certain author, then this strengthen that this author also wrote this. To say that a clever forger could imitate the style only shows that it could have been a forgery. But in itself it is no argument for inauthenticty.

  • It is finally curious that some people seem to stake so much on an unprovenanced and unverified text, for which we now have available only purported photos.  This hardly seems a promising basis on which to build any theories about Mark or early Christianity.

Here of course Hurtado does not even try to argue for inauthenticty. He only tries to throw suspicion on the text and suggest that we should not deal with it. But if Clement attests to this Secret Gospel of Mark, this of course would give the text both provenance and verification.

But this is really not that important, because one wing among the Christians prevailed, and they decided what was authoritative and what was not. Just because the Church Fathers did not deal with some of the scriptures (at least not openly), does not mean they did not exist.

So neither of these arguments gives any strength to the forgery hypothesis.

See also My Follow-up on Larry Hurtado’s Follow-up on Secret Mark

Roger Viklund, 2011-05-13

Mikael Nilsson på Newsmill – Historiker: Hur kan Dick Harrison tro på Jesus?

I artikeln Historiker: Hur kan Dick Harrison tro på Jesus? följer Mikael Nilsson upp sin artikel från förra månaden i Vetenskap & Historia (se mitt inlägg Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan) med ett bemötande av Dick Harrisons blogginlägg Fanns Jesus? Det är samma blogginlägg som jag tidigare bemötte i Dick Harrisons syn på Jesusfrågan och våra slutsatser är i många stycken desamma, men inte helt överensstämmande.


Nilsson påpekar att …

Dick Harrison utelämnar ett helt avgörande källkriterium, nämligen äkthetskriteriet. Han verkar helt enkelt ta källornas äkthet för given. Detta är en allvarlig försummelse som är förvånande när den kommer från en av Sveriges mest kända och framgångsrika historieprofessorer.”

Vad Nilsson menar är väl att det knappast har någon betydelse när en källa nedtecknades om den i sig inte är sann, vilket givetvis är en riktig iakttagelse. Vidare invänder han mot Harrisons åberopande av Paulus som vittne, noterar att Paulus inte träffade Jesus, bara skriver vad han fått berättat för sig och att det är ”uppenbart att Paulus egentligen inte visste någonting om vare sig Jesus liv eller hans läror och gärning.” Eftersom ”Paulus påstår sig ha träffat apostlarna Jakob, Johannes och Kefas” anser Nilsson detta vara ” väldigt konstigt”.

Nilsson skriver att ”Harrisons bedömning av evangelierna visar prov på en förvånande okunnighet och godtrogenhet.” Sedan tar Nilsson upp de historiker Harrison förlitar sig på och med rätta avfärdar dem som Jesusvittnen.Hur bräcklig framför allt Josefus, men även Tacitus och Suetonius, är som Jesusvittnen tog jag själv upp på Newsmill för ett år sedan: Finns Jesus bevittnad utanför Nya testamentet? Gällande Mara bar Serapion, vars brev Harrison utan förbehåll daterade till 70-talet, skriver Nilsson följande:

En datering av brevet är omöjlig. Var Harrison fått uppgiften att det skrevs på 70-talet är en gåta. Detta är om något ett exempel på bristande källkritik! Som bevis för Jesus existens kommer det ingenstans.”

Det är mycket vanligt att både Mara och Thallos förläggs till 70-talet och detta ofta utan några förbehåll. Dylika tilltag inger ju inte något förtroende för den skribent som dristar sig till något så pass osant.

Vidare påpekar Nilsson att den som verkligen borde ha nämnt Jesus men inte gjorde det var Filon av Alexandria. Filons tystnad angående Jesus är märklig.

Filon av Alexandria räknas som sin tids störste judiske filosof, verkande i Platons anda. Han utövade för övrigt stor påverkan på Klemens av Alexandria. Filon föddes i Alexandria omkring år 20 fvt och dog cirka 50 vt. Filon uppvisar tydliga gnostiska drag, även om det är en annan form av gnostisk förkunnelse än den som ofta förknippas med senare tiders gnostiker. Filon behandlade såväl religiösa som filosofiska spörsmål, och hans fokus låg ofta på judarnas förehavanden. Han berättar bland andra om esseerna (Quod omnis probus liber sit, 12–13, § 75–91) och Pontius Pilatus (Leg Gai 302) och han besökte även Palestina (De Providentia 2:64). Dessutom blev Filons ene brorson, Tiberius Alexander, prokurator i Judeen och härskade där från år 46 till år 48, och hans andre brorson Markus Alexander gifte sig ca år 42 med den Berenike som var syster till kung Agrippa II. Det var samma Berenike som ca år 59 umgicks med Paulus under hans fångenskap i Caesarea (Apg 24–26). Filon borde rimligtvis ha hört talas om Jesus men nämner varken honom eller någon kristen rörelse i sina drygt femtio kvarvarande skrifter.

Nu anser jag att en enskild persons tystnad går att bortförklara utan allt för stora problem. Det kan bero på tillfälligheter, som att allt denne skrev om Jesu har förkommit. Det är den ackumulerade effekten av de mångas tystnad som utgör den verkligt tunga invändningen.

Till de vars tystnad om Jesus är märklig räknas den judiske historikern Justus från Tiberias som i sitt verk Palestinska historia, skriven omkring år 80 vt, inte nämner Jesus. Andra ovittnen (som vi säger lägre norrut) är de båda romerska stoikerna och filosoferna Lucius Annaeus Seneca d.y. (ca 4 fvt–65 vt) och Musonius Rufus (ca 30–108 vt). En annan som kunde ha nämnt Jesus var historikern och filosofen Plutarchos (ca 45–120 vt). Vi har Dion Chrysostomos (också ca 45–120 vt), som var en romare med kyniska och stoiska ideer, och Epiktetos (ca 55–135 vt), vilken var en moralfilosof med inriktning på religion. Han undervisade i Rom fram till 89 vt. Men ingen av dessa eller någon annan under nollhundratalet verksam nämner Jesus eller ens kristendomen.

Nilsson sammanfattar sin artikel med följande:

”Harrison verkar inte förstå att evangelierna inte kan användas för att bevisa det som påstås i dem. Innehållet måste styrkas av information från annat håll, precis som i fallet med andra historiska personer som vi vet extremt lite om, om vi skall få ut kunskap om sanningshalten av det som sägs ha inträffat.”

Roger Viklund, 2011-05-12

Prenumerera på inlägg

Jag har blivit uppmärksammad på att såvida man inte själv skriver en kommentar går det inte att prenumerera på enskilda inlägg och därmed bli meddelad om någon kommenterar inlägget. Man kan ju vilja ha en sådan prenumeration utan att själv vilja göra ett inlägg. Jag har kontaktat WordPress och fått svaret att detta inte går. För att komma runt problemet så kan den som så önskar skriva en kommentar till det eller de inlägg som man önskar prenumerera på; skriva något kort som exempelvis ”prenumeration”, och i samband därmed kryssa i rutan ”Meddela mig om nya inlägg via e-post” under kommentarsinlägget. Jag tar då vid tillfälle bort dessa inlägg och endast prenumerationen kvarstår.

In English: Those who wish to subscribe to separate posts but without making comments, can post a simple message like “subscription” and at the same time in the square below mark ”Meddela mig om nya inlägg via e-post” (”Notify me of new posts via email”). I will then erase those comments and only the subscriptions will remain.

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 9 – Carottas teori om den korsfäste Julius Caesar


I detta inlägg avser jag att framlägga en hypotes om vad den sten som bär inskriptionen OΡΦEOC BAKKIKOC och avbildar en korsfäst gestalt, egentligen kan ha använts till. Teorin är inte min utan Francesco Carottas och ingår i hans övergripande teori om att JC är JC, det vill säga Jesus Christus är Julius Caesar. Underlaget för den framställan jag kommer att göra är hämtad från ”Francesco Carotta with Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35.” Jag hoppas att jag kan göra Carottas teori någorlunda rättvisa.

Francesco Carotta

Carottas förklaring av vad denna sten använts till är att den avbildar en vaxdocka av Julius Caesar (inte Julius Caesar själv) upphängd på ett så kallat tropaeum, som restes över Julius Caesars dödsbädd innan han på den tredje dagen efter sin död, tillika på den dag då festen Liberalia firades för Liber Pater (Dionysos/Bacchus), brändes till döds och därmed ansågs ha återuppstått och blivit odödlig. Officiant vid ceremonin var Julius Caesars närmaste man Marcus Antonius, som också var flamen Divi Iuili, den gudomlige Julius Caesars präst och denne Marcus Antonius  dyrkades också som den nye Dionysos. Enligt Carotta är det Marcus Antonius som åsyftas med OΡΦEOC BAKKIKOC, den dionysiske Orfeus. Carotta spekulerar över att stenen kan ha varit fäst vid den apex; den pinne som stack upp från översteprästens huvudbonad.

Julius Caesar mördades i en komplott den 15 mars år 44 fvt. Den 17 mars, alltså enligt dåtidens sätt att räkna på den tredje dagen efter hans död, skedde hans begravning och symboliska återuppståndelse genom att han brändes på den stora öppna platsen Forum Romanum. Kroppen lades på en likvagn väl dold och drogs till Forum Romanum. Med historikern Appianos’ egna ord skedde då följande:

”Medan de [folket] var i denna sinnesstämning och redan var på gränsen att ta till våld, lät någon över båren resa en avbild av Caesar gjord i vax. Själva kroppen som låg på rygg på vilobädden kunde inte ses. Avbilden snurrades runt, runt av en mekanisk anordning, varvid visades de tjugotre såren i alla delar av kroppen och i ansiktet, vilka så brutalt hade tilldelats honom.”

”While they were in this temper and were already near to violence, somebody raised above the bier an image of Caesar himself made of wax. The body itself, as it lay on its back on the couch, could not be seen. The image was turned round and round by a mechanical device, showing the twenty-three wounds in all parts of the body and on the face, that had been dealt to him so brutally.” (Appianos, Civil War 2:147)

I likhet med andra kejserliga begravningar hade man tillverkat en naturtrogen vaxstaty av Julius Caesar, där man också låtit markera alla de 23 knivhuggen. Hur en sådan romersk procession kunde te sig visas på nedanstående relief från nollhundratalet före vår tidräkning.

I mitten avbildas inte den döde, utan dennes vaxstaty snett från sidan, med lätt böjda knän och med en månskära och ett antal stjärnor ovanför.

I Julius Caesars fall kom denna vaxstaty att fästas på ett så kallat tropaeum och resas upp. I bilden till höger är denna anordning rekonstruerad av Pol Corten (© 2002 Pol Corten, Zuilenstraat 52, NL-3512 ND UTRECHT, 003130-2340079).

Ett tropaeum (på grekiska tropaion) var ursprungligen ett segermonument (jämför: trofé). Det brukade sättas upp på slagfältet efter en seger: Det kunde bestå av ett träd, en stolpe och inte sällan i formen av ett kors där en rustning hängdes upp. I viss mån kan det i utförande liknas vid en fågelskrämma. I Romarriket kom man att efter segrarna snarare sättas upp dessa tropaea i staden Rom än ute på slagfältet där ingen såg dem och den segrande härföraren, kejsaren inte alls fick samma erkännande som om de sattes upp i Rom. Med tiden blev dessa tropaea så populära att de permanent prydde monument och präglades på mynt. Här ges två exempel. Det nedre är ett mynt präglat av Julius Caesar själv och det övre vänstra en miniatyravbildning som nu finns i Berlin.

Den 17 mars, på den tredje dagen efter Julius Caesars död och då hans kropp brändes och hans själ i lågorna for till himlen, sammanföll också med den dag då man i antikens Rom firade Liberalia. Festen hölls till den fornitalienska fruktbarhetsguden Liber Pater och dennes gemål Libera. Mycket tidigt, redan på 400-talet fvt, identifierades Liber Pater med Dionysos, vilken i Rom gick under namnet Bacchus. Liber Pater var vinguden och festen Liberalia hade inslag av en falloskult. Att Julius Caesar återuppstod i lågorna på samma dag som den stora högtiden till Bacchus hölls, har givetvis stor betydelse för kopplingen mellan den korsfäste och Bacchus.

Kopplingen mellan Orfeus och Bacchus är heller inte speciellt märklig eftersom Orfeus sades ha dyrkat Dionysos/Bacchus. Efter Orfeus’ återvändande från Hades avsade han sig emellertid sin tidigare förkärlek för Dionysos och vände sig till solguden Helios-Apollo, varvid Dionysos i vredesmod lät lemlästa Orfeus. En koppling mellan Orfeus och Dionysos skulle alltså tyda på att vi har att göra med Dionysosanhängare som fortfarande betraktade Orfeus som grundare av de dionysiska mysterierna. Detta passar mycket bra in på kulten av Julius Caesar och hans dionysiske präst Marcus Antonius.

Att Julius Caesar betraktades som en gud uppstånden från de döda går också att utläsa av bilder präglade på mynt.

På detta mynt avbildas Julius Caesars återuppståndelse, där han framställs liggande som Endymion, avbildad från sidan med uppdragna knän och den ena foten ovanför den andra. Till höger ses mångudinnan Selene nedstiga till honom och på hennes huvud sitter en månskära på samma sätt som på toppen av korset på OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen. De båda övervakas av en gestalt med vingar och en inte alltför vild gissning är att det rör sig om en ängel. Längst till vänster i bilden (svårt att se på just detta mynt) håller denna bevingade gestalt odödlighetens fackla i sin hand.

Carotta påpekar att den ställning som Julius Caesar har på myntet borde vara densamma som han hade på sin dödsbädd, eftersom Endymion vaknar till liv varje natt då Selene nedstiger till honom. Carotta lyfter därför ut bilden av Julius Caesar från detta mynt, vrider upp kroppen i stående, vrider armarna rakt ut och hänger upp honom på det tropaeum som på det övre av de båda mynten ovan avbildas till Julius Caesars ära. Han erhåller då följande bild som jag har lånat från Carottas artikel.

Som synes intar Julius Caesar en ställning som är rätt lik den som förekommer på OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen. Vi vet att en kopia av Julius Caesar i vax sattes upp ovanför hans likbår på ett tropaeum som fullt ut liknar ett kristet kors. Hans präst och officiant var en dionysospräst. När Julius Caesar avbildas efter sin död och inför sin uppståndelse avbildas han med uppdragna knän från sidan och det är rimligt tro att det också var så vaxdockan utformades när den hängdes upp ”korset”.

En ytterligare omständighet är att enligt Apianos’ redogörelse var korset/tropaeet uppsatt på en anordning som gjorde att det kunde snurras runt 360 grader. Carotta föreslår att det märkliga rundade ”ankaret” i botten av det kors som Orfeus är upphängd på avser denna snurrmekanism som gjorde att korset kunde snurra runt och vilket innebar att alla människor kunde betrakta Julius Caesars alla sår efter de 23 knivhuggen.

På bilden nedan, vilken är från Augustus’ fredsaltare (Ara pacis Augustae) i Rom invigt år 9 fvt, återges prästerna med deras huvudbonad och uppstickande apex.

Carotta föreslår att OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen suttit på en sådan apex, placerad på huvudet på en dionysisk präst i den kejserliga kulten, och då kanske på Marcus Antonius som Julius Caesars präst. Just denna del i Carottas teori anser han själva vara osäker, men han ger ändå ett antal förslag på hur det kan ha sett ut.

I bilden ovan till höger har jag monterat OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen i ett tänkt hålrum i en sådan apex. Eftersom apexen är konformad upptill och också OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen är det, skulle den passa bra. Dessutom skulle det hål som går rakt genom stenen från sida till sida kunna förklaras av att man därigenom kunde låsa stenen på plats. Kanske man då också stack genom en pinne och lät denna sticka ut så att ett kors formades. Vi kan se en liknande korsformad anordning till vänster på en avbildad huvudbonad med apex på en sockel till minne av C. Antonius Rufus, flamen Divi Iulii, påträffad i Alexandria Troas och stammande från 100-talet vt. Mitt på apexen finns en utskjutande del som gör att apexen antar formen av ett kors.

Vid denna korspunkt skulle i så fall OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen ha varit monterad och en pinne stucken genom apexen och OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen, skulle ha fixerat stenen och bildat ett kors som illustreras på bilden till höger. Detta vore helt i enlighet med att det också på OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen förekommer ett kors.

För övrigt kom även denna utstyrsel att leva vidare inom kristendomen, liksom så många andra uttryck inom de förkristna kulterna kom att göra, inte minst de inom mithraismen.

Till höger ses den nu döde ryskortodoxa kyrkans patriark Alexei II, vars huvudbonad onekligen i all sin prakt påminner om de huvudbonader som bars av flamen Divi Iulii. Det sägs ju att det inte finns något nytt under solen.

Roger Viklund, 2011-05-08

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Brief Summary in English


This is a brief summary in English of my investigation of the small gem or amulet (or whatever it is) that depicts a crucified person and which has an inscription reading OΡΦEOC BAKKIKOC. With the help of Google’s translation services, you could fairly well read the original Swedish blog posts in machine translation into English.

PART 1: Background and overview
PART 2: With curved legs from the side
PART 3: The design of the cross
PART 4: Nails and alone
PART 5: The moon and the stars
PART 6: The inscription
PART 7: The positions of the arms and the head
PART 9: Carotta’s theory on the crucified Julius Caesar
PART 10 Documentary on National Geographic

The inscription OΡΦEOC BAKKIKOC should be read as ORPHEOS BAKKIKOS and refers to the mythological Greek musician Orpheus and the Greek wine god Dionysus, whose Roman name was Bacchus. It is not certain how the ”misspelled” words should be interpreted. Perhaps it should be read as the Bacchic or Dionysian Orpheus, therefore, to Orpheus’ glory as the wine drunken Bacchus, or something similar.

Two years after the German archaeologist Eduard Gerhard died in 1867, this item was donated to the Kaiser-Friedrich-Museum (now the Bode Museum). Originally it came from Italy. In 1904 the item became part of a permanent exhibition and was there up until World War II, when for some unknown reason it disappeared from the exhibition and has since then been missing. The story and the background are depicted in part 1.

I am not sure that the stone is genuine, but I have long suspected that it is genuine. Now that I have investigated the reasons for why it should be a forgery, I am even more inclined to think that it after all is genuine. It seems like the fundamental reason for the forgery proponents to discard it as a forgery is that they believe that it depicts Jesus; and then they say that Jesus was not depicted that way in ancient time (which is not entirely correct). But why should we believe that the crucified figure is Jesus, when the inscription says something else? This seems to be the case:

1) None of those who have examined the object found anything suspicious in the way the incision was done.

2) The objections were solely based on comparisons made to early depictions of Jesus on the cross.

3) Even though they claimed that there were a number of unique things in the depiction, every one of those so-called unique characteristics are found in other older motives and often also in images of Jesus on the cross. The only things that are missing, like nails through the feet, are also missing on the OΡΦEOC BAKKIKOC-stone.

4) There are at least four other inscriptions saying OΡΦEOC BAKKIKOC or something very similar.

5) The crucified Orpheus is done with hanging arms and the head above the crossbeam, precisely as is done on the earliest depictions of Jesus on the cross.

A clever forger could of course imitate all these characteristics, but he then would have had to know about these early gems and inscriptions, of which most seem not to have been available before the mid nineteenth century (the earliest possible time for a forgery). And then this clever forger still would have depicted the crucified person slightly from the side and with his knees bent, contrary to most depictions of Jesus on the cross. If you shall forge an item and are an expert who knows how to make the arms and how to position the body (which he knew), why then chose a pose which is quite unusual? A counterfeiter’s most important rule must be to make things as similar as a genuine artifact as possible.

None of the contemporary experts who examined found anything suspicious in how the incision was done. As Francesco Carotta puts it:

“The cut and its technique are flawless, and connoisseurs of gems like Furtwängler, who described the original in 1896, and Robert Zahn voiced no objections. The latter confirmed that due to the form of the letters the piece could not be dated later than approximately to the third century. It would then belong to the series of early depictions of the Crucifixion on gems.” (Francesco Carotta with Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, p. 4)

The stone is made of hematite, a blood-red ferric oxide. The object is very small, only about 9 x 14 mm and the crucified man reasonably about 6 mm long. As Robert Zahn claimed that the design of the letters (style) was such that the object (if authentic) could not be later than from the third century CE, this reasonably means that it could be older.

The objections made ​​and to this day are made against its authenticity, are therefore based on the theme and that this is thought to deviate from the way similar items were done in Antiquity. However, one should bear in mind that the comparative material is basically the representations of the crucified Jesus. Since nothing Christian appears in the inscription, which on the contrary refers to Orpheus and Dionysus, all comparisons with Christian objects automatically become part of a circular reasoning.

1)      The first objection made is that the crucified person is depicted with his feet on top of each other.

That this is the case is however difficult to say, because of the low resolution images preserved of the tiny figure.

2)      The crucified figure is depicted with his knees bent, in a way not evidenced anywhere else before the thirteenth century and in this particular style not until the fourteenth century.


3)      The crucified is depicted at an angle and not from the front.

I deal with all these three objections in part 2. In the earliest depictions of Jesus on the cross also he is depicted from the side and with his knees bent.

4)      Zahn argues that in the oldest depictions, the door of Santa Sabina and the ivory plates (both from the fifth century), Jesus stands on a footrest while no footrest appears on the stone depicting ORPHEOS BAKKIKOS.

Yet there is no footrest on the ivory plate either; and on the Santa Sabina-door Jesus is rather depicted as standing on the frame surrounding the image than on a footrest. This is shown in part 3.

5)      Zahn also claims that the crosses on these fifth century reproductions are almost completely hidden, and that the vertical poles are not sticking up above the head.


6)      It is also alleged that the cross on the ORPHEOS BAKKIKOS -stone is Latin (that is, with the upper vertical and two horizontal beams of equal length) while the typical Christian cross before 500 CE was a T-shaped cross.

Both these objections are also dealt with in part 3. Also, Jesus is depicted as crucified on a Latin cross with the vertical pole sticking up behind and above his head.

In this way the crucified Orpheus / Dionysus-image does not differ from the other early depictions showing Jesus on the cross.

7)      Reil suggests that the crucified figure on the ORPHEOS BAKKIKOS-stone has been nailed through the feet, something not present in earlier images.

But there are no nails going through the feet. Reil just suggested that the two lower beams should be interpreted as nails, which of course is not the case.

8)      It is unknown in Antiquity that a crucified person is depicted alone without any supporters.

But as is shown in part 4, this is not true. First of all, it is not valid to compare the crucified Jesus, who often is depicted together with his disciples, with the crucified Orpheus. Secondly, also Jesus is depicted alone.

9)      The moon and the seven stars appearing above the crucified can be seen as a later Christian development from the idea that the sun according to the Gospels was darkened when Jesus hung on the cross.

But this is a valid objection only if the figure on the ORPHEOS BAKKIKOS-stone is Jesus. And as he most probably is not, we need to check for this conception among non-Christian notions in Antiquity. As I show in part 5, the moon and stars are fully consistent with the cult of the Emperors and the Graeco-Roman religion.

In part 6 I showed that the there are other examples with the inscription OΡΦEOC BAKKIKOS.

In part 7, I showed that the depiction of the crucified Dionysian Orpheus with his arms “tied” to the crossbeam, his elbows bent and his head above the crossbeam, is exactly how Jesus was depicted in the earliest preserved images. So is also the case with the two oldest graffiti with crucified figures.

So all in all, the image of the crucified Dionysian Orpheus is fully consistent with other ancient images of Jesus and others on the cross.

There is a hole going right through the stone and through which you could bring a thread and make it into an item to wear around your neck. It could then originally have been a pendant or a gem. Still it might have been used as an amulet. Yet, the hole could also have been made afterwards, in a similar way as it in modern times has become popular to drill holes through coins and wear them in a thread around your neck.

Then there is the possibility presented by Francesco Carotta, that it is a crucifixum signum on the apex of the high priest of the deified Julius Caesar, which has been preserved on the Papal and Patriarchal headdresses. It would then have been part of the cult of Divus Iulius, which commenced as the Roman imperial religion in 44 BCE.

In a coming post I will present this proposal by Carotta more in detail. It can be found here,

Roger Viklund


OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 7 – armarnas och huvudets positioner


Den fråga jag försöker belysa i denna serie är om den sten med inristningen Orfeos Bakkikos som försvann från Kaiser-Friedrich-Museum vid tiden för andra världskriget är en äkta artefakt som utifrån inskriptionens utförande tillverkats senast på 200-talet, eller om det är en senare förfalskning gjord i syfte att inbringa pengar på den svarta marknaden. Som redan påtalats hade ingen av de experter som kunde undersöka föremålet medan det fortfarande fanns tillgängligt, något att invända mot hur föremålet var tillverkat. Detta hindrar givetvis inte att en skicklig förfalskare lyckats imitera hur föremålen gjordes i antiken, men det innebär samtidigt också att det inte går att döma ut föremålet som en förfalskning utifrån dess utförande.

I stället har föremålet kommit att ifrågasättas utifrån motivet, såväl vad gäller den korsfäste mannens pose, som korset i sig, månen, stjärnorna och även texten. Man säger att flera detaljer i motivet avviker från det vi finner i äldre avbildningar av Jesus på korset. Som visats i tidigare inlägg är dessa invändningar ytterst tveksamma av två orsaker: 1) det finns paralleller i antiken till alla de egenheter som man invänder mot, och 2) paralleller med Jesusfigurer på korset är i många fall inte speciellt relevanta när nu inskriptionen gör gällande att mannen på korset INTE är Jesus.

I mitt förra inlägg visade jag på en omständighet som tyder på att föremålet är äkta; nämligen att andra liknande inskriptioner förekommer och jag påpekade att antagandet som Spier gör att alla dessa måste vara förfalskningar inte är troligt, emedan förfalskningar per definition är förfalskningar av något. I stället tyder dessa inskriptioner på att uttrycket Orfeos Bakkikos användes i antiken, vilket i sig legitimerar OΡΦEOC BAKKIKOC-inskriptionen.

Jag ämnar nu belysa ytterligare andra omständigheter som tyder på att det är ett äkta föremål. Det har att göra med armarnas och huvudets positioner.

Den korsfäste dionysiske Orfeus har händerna ungefär i höjd med den tvärgående bjälken. De bevarade fotonas upplösning är alldeles för dålig för att några säkra slutsatser ska kunna dras, men det går i varje fall inte att se några spikar i händerna. Den ena handen förefaller att befinna sig på framsidan av bjälken medan den andra antingen bara inte har tecknats eller befinner sig bakom bjälken. Det är också något osäkert eftersom de bättre bilderna endast är av avgjutningarna. Det intressanta är dock att armarna hänger löst och att kroppen inte har sjunkit ner. Faktum är att större delen av huvudet sticker upp ovanför tvärbjälken. Möjligen, och jag säger möjligen, eftersom bilderna är av så dålig kvalitet, kan man skymta en sittbräda sticka ut till vänster i bilden av avgjutningen. Dylika sittbrädor kan ha förekommit vid korsfästningar och då även ha varit försedda med uppstickande föremål. Å andra sidan kan denna detalj också vara bara en liten skada i kanten till höger på det ursprungliga föremålet, en liten flisa som ramlat bort – något som enligt avbildningen av stenen högst upp går att skönja.

I vilket fall är denna framställan av en korsfäst Orfeus mycket snarlik andra äldre framställningar av den korsfäste Jesus och även andra avbildningar av korsfästa från antiken. Nedan återges det berörda partiet med armarna och huvudet från vad som troligen är alla de äldsta bevarade avbildningarna av Jesus som korsfäst – och då möjligen i tidsmässig tillkomstordning med den äldsta först. Underst finns bilden med den korsfäste dionysiske Orfeus.

Som synes är armarna i de flesta fallen löst hängande med böjda armbågsleder utan någon direkt förankring vid tvärbjälken annat än med rep eller något liknande. Spikar förekommer först på de två sista avbildningarna och då är vi framme vid 400-talet. I samtliga fall befinner sig huvudet över tvärbjälken eller vad som skulle ha varit tvärbjälken om den hade synts. På så sätt liknar den korsfäste dionysiske Orfeus dessa äldre avbildningar och framför allt de allra äldsta.

Det finns också ytterligare två korsfästa gestalter som måste tas i beaktande; två graffitiliknande inskriptioner från Italien, vilka återges inunder.

Dessa inskriptioner, eller hellre klotter, är inte säkert daterade. Den vänstra inskriptionen från Rom föreställande en korsfäst åsna brukar dateras till ca år 200. Ofta görs gällande att åsnan avser Jesus och att det rör sig om ett hånande av de kristna. Som jag tidigare klargjorde i inlägget De tidiga kristnas uppfattning om utformningen av det redskap Jesus ska ha hängts upp på är en sådan tolkning emellertid alls inte säker, utan det finns andra möjliga tolkningar. Den högra inskriptionen från Pozzuoli i provinsen Neapel antas vara ännu äldre, kanske från ca år 100. Det förekommer att även den inskriptionen antas föreställa Jesus, kanske oftare att det avser någon kristen person iklädd djurhudar och som offras i något skådespel. Men det finns inget som identifierar denna korsfästa människa med vare sig Jesus eller en kristen och med tanke på att många också korsfästes, är detta mycket djärva och onödiga antaganden.

I vilket fall styrker båda dessa inskriptioner äktheten i avbildningen av den korsfäste Orfeus, eftersom också i dessa bilder hänger armarna löst under tvärbjälken och huvudet befinner sig trots detta över tvärbjälken.

Faktum är att det är först med tiden som den korsfäste Jesus kom att avbildas i en mer nedsjunken och naturtrogen ställning, på det sätt man kan tänka sig att kroppen av tyngden faller nedåt.

Kollaget, som jag har hämtat från Carotta, visar utvecklingen i konsten. I tur och ordning från vänster syns avbildningar från 700-talet, från 1100-talet, från renässansen, av Rembrant från 1600-talet och av Rubens också från 1600-talet. Jesus sjunker alltså djupare och djupare och djupare.

Sammantaget tyder detta på att OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen antingen är ett föremål från mycket gammal tid, eller så har vi att göra med en mycket skicklig förfalskare som var bekant med de allra äldsta framställningarna av korsfästa gestalter och visste att man i strid med en realistisk framställning måste avbilda den korsfäste som en ikon uppsatt på korset och inte som en verklig människa, vilken med vinklade armar oundvikligen skulle sjunka djupare ner och huvudet därmed sänkas under tvärbjälken. Samtidigt står detta i bjärt kontrast till de uppdragna knäna och kroppen avbildad i profil.

Om någon nu var så medveten om de äldre avbildningarna av den korsfäste Jesus och så lade sig vinn om att få dessa detaljer rätt, hur kommer det sig då att denne avbildade den kordfäste Orfeus i profil med uppdragna knän? Man kan inte gärna argumentera för båda ståndpunkterna samtidigt. Antingen var det en skicklig förfalskare som visste att armarna skulle vara böjda och huvudet över tvärbjälken, för att det skulle stämma med dåtidens sätt att avbilda den korsfäste Jesus och eventuellt andra gestalter. Eftersom förfalskningen också måste ha gjorts allra tidigast i mitten av 1800-talet innebär det att denne redan då måste ha varit grundligt insatt i dessa äldre föremåls utseende. Jag kan tänka mig att flera av föremålen inte ens var kända vid den tiden, som exempelvis de båda graffitiliknande inskriptionerna. Men om förfalskaren var så kunnig om detta, hur kunde denne då drista sig till att framställa den korsfäste i profil med uppdragna knän? Eller så rör det sig helt enkelt om en äkta artefakt som går tillbaka till allra senast 200-talet. Eftersom avbildningen knappast avser att skildra Jesus finns rimligen ingen omedelbar äldre gräns och föremålet kan därför mycket väl vara äldre än också från ”Jesu” tid.

Roger Viklund. 2011-05-04

On the Secret Mark Conference and Hunter at Mar Saba

Below I will present a new piece of information on Hunter, so don’t miss it!


Francis Watson

Poisoning the well – that seems to be the tactic among at least some of the Secret Mark forgery proponents. When there really are no arguments left for forgery and especially one done by Morton Smith, the tactic seems to be just to throw suspicion on Morton Smith. This was my impression after having read Francis Watson’s (I would not call it an article) latest contribution Beyond Reasonable Doubt: A Response to Allan J. Pantuck in BAR, where he very poorly defended his position when challenged by Allan Pantuck (Solving the Mysterion of Morton Smith and the Secret Gospel of Mark). It actually looked like he had no defense for the arguments he had rehashed from for instance Stephen Carlson. Still his ”hope and expectation is that it will be increasingly ignored by scholars”; which is a way of poisoning the well.

It just is not enough to say that Pantuck’s response “does not amount to much” because Jesus was “teaching the mystery of the kingdom of God, even though the nocturnal setting and the partial or complete nudity of the two male participants hint at ‘rites’ of a strictly private nature.”This is no real defense for his position as no one in the preserved Secret Mark text is said to be nude, and it is just a way to hint at Morton Smith’s unproven homosexuality and even more unproven linger to destroy Christianity by inventing a clever gay party with Jesus and the youth. This is just a way to poison the well and to maintain your position without any factual evidence. It just is not enough to say that “my argument does not assert or require a total continuity between Smith’s views pre- and post-discovery”.

What has happened, and what some like Peter Jeffery has already noticed, is that there is a turning of the tide and a shift in position. When Carlson published his book The Gospel Hoax in 2005, many people seem to have been convinced that it now was proven that the letter was a forgery and that Morton Smith did it. Now, I do not know how many were convinced, but at least those shouting out the loudest were convinced. In time, however, Carlson’s arguments were demolished one by one by especially Scott Brown and later by Allan Pantuck, and Carlson decided to withdraw from the scene without even saying goodbye. Still his arguments were recycled although they in reality already had been as thoroughly refuted as one can expect, when they often were not based on any actual evidence but just possibilities in order to throw suspicion on Smith. How can you refute insinuations?

There has been a shift in position and now the forgery proponents are on the defense, trying to defend their suspicion-throwing, still without any evidence to back it up. That is probably the reason for Watson’s lame attempt to defend his position. He has nothing to back it up with.

And then there was the Secret Mark conference in Toronto this weekend, which I of course could not attend on the other side of the globe (see: York Christian Apocrypha Symposium Series). So I will only refer to what I have heard and been told and also has read about. Apparently, according to Allan Pantuck in a private e-mail, my work on the forger’s tremor was discussed very favorably by Tony Burke and others, which pleases me. After all, I did make a small contribution in destroying the one “evidence” which seemed to be objective, based on some sort of controllable fact; the one evidence which was found most convincing by most people (also by me). (See:  Tremors, or Just an Optical Illusion? and Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros) It all just came down to Stephan Carlson having been misled by using printed screened images instead of real photographs (or at least scanned photographs) and thereby seeing tremors which only were the result of the images being screened for the printing process.

At the conference Allan Pantuck in a paper made a reply to Craig Evans’ original talk; a paper I have read. The two issues in Evans’ talk which Pantuck responded to were basically the same as the ones discussed by Watson so I won’t bother you with this once again. I have already expressed my doubts concerning Evans’ ignorance of this subject (One Thousand and One Untruths). Evans is rehashing what Watson was rehashing from Carlson which he was rehashing from others. Morton Smith read a spy novel by James Hunter and decided to imitate some of the plot and some of its wording and make a similar forgery as the one presented in the book; then go to the Mar Saba monastery and plant it there in order to destroy Christianity. I have written on this on several occasions (see for instance: Allan J. Pantuck on the Secret Gospel of Mark) and find the ideas to be extremely incomprehensible.

But Pantuck presents a new piece of evidence. James Hogg Hunter actually went to Mar Saba himself. Pantuck has spoken to Hunter’s son and he told him that his father went to the monastery in 1931. The son had read the 1931 tour material which said that James Hunter in the early morning hours …

“set out from Jerusalem on a donkey with a special permit obtained from the Greek Orthodox patriarch of Jerusalem. Carrying food and water into the desert his small party journeyed through the valley of Hennon – the Gehenna of the New Testament, then through the valley of Fire, and three hours later came to the [Mar Saba] monastery founded by Euthyarius in 474 AD.” (Allan J. Pantuck in his reply to Evans, p. 11)

Of course this makes the proposed parallels even more understandable. It would come as no surprise that when dealing with the same subject, and when the events took place at same site, there will be some generic parallels. But if the author of the novel also visited the same places as the discoverer of the manuscript did, then of course the chances of even more direct parallels further increases. Both Smith and Hunter must have been riding the same path through the valley, seeing the monastery in a similar light from a similar angle. Talking to the monks and learning of the history of the monastery with all its legends. And one of the most important issues is of course ancient manuscripts and all the inciting stories of rare manuscripts, hidden in caves in order to save them for posterity.

If Hunter then later came up with the idea to write a novel where some of the action takes place at Mar Saba and Smith later visits the same monastery and eventually will make an astounding discovery there, the chances that they both will refer to the issues of Mar Saba in a similar way seems to be quite high. They must have seen the same things, heard the same stories and learned the same things. If I go to Paris and report of the surrounding of the Eifel tower, there is a good chance that it at least superficially will resemble the reports given by other people who also have been to Paris.

Roger Viklund, 2011-05-01

Newer entries »