Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Wall7I går kontrade Kent Wall med artikeln Viklund och Nilsson är amatörer inom Jesusforskningen på Newsmill.

Mitt svar på den artikeln har publicerats på Newsmill i dag under rubriken Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Jag lägger också ut samma text här.

Viklund9

Som regel brukar de debatter om Jesu existens som jag deltar i utmynna i att själva sakfrågan kommer i skymundan och att fokus förflyttas till min person och till de motiv som jag och andra kan tänkas hysa. När jag på punkt efter punkt påvisar att de enskilda detaljer som Kent Wall åberopar inte är riktigt framställda och jag därigenom undergräver trovärdigheten i Walls påståenden ett efter ett, kommer frågan om motiv upp. När argumenten inte räcker till för att försvara de enskilda detaljerna, kommer svepande generaliseringar utan täckning i fakta och ifrågasättanden av min och andras kompetens.

Naturligtvis är Kent Wall själv en amatör, som har sin utkomst som forskningsbibliotekarie (såvida han nu inte bytt inriktning på sistone). Att läsa några poäng religionsvetenskap och tro att man därigenom äger kompetens är som att hänvisa till en lärare i ett visst ämne som expert på nämnda ämne. Det är en enorm skillnad på att ha studerat och på att äga kunskap, även om givetvis studier är vägen till kunskap.

Men har då detta någon betydelse? Enligt min mening inte den minsta så länge Wall vet vad han talar om. Men tyvärr gör han inte alltid det. Kent Wall är säkerligen en trevlig person som jag dessutom har haft viss kontakt med via mejl. Min kritik riktar sig heller inte mot Wall som person utan mot den idétradition han kan sägas företräda. Det är den tradition där man inte förmår att hålla sig till själva sakfrågorna utan ideligen måste skifta fokus från det väsentliga till det oväsentliga.

Walls undran varför det är så viktigt för mig ”att hela tiden förneka autenticiteten i alla utombibliska källor som finns för Jesus” kan med returpost skickas tillbaka till Wall. Varför är det så viktigt för Wall att påstå att det skulle finnas många utombibliska källor till stöd för Jesu existens när det inte gör det? Jag utmanar Wall och alla andra att på detaljnivå (och inte med svepande generaliseringar och meningslösa hänvisningar till vad andra tror) belägga en enda utomkristen källa som med någon säkerhet kan sägas bekräfta att Jesus har funnits. Påstå saker går alltid bra, och att beklaga sig när andra inte tror på dessa påståenden går också bra. Men att i stället bevisa eller åtminstone trovärdiggöra att någon av dessa källor verkligen styrker Jesu historicitet, verkar vara svårare. Jag återkommer till frågan om utomkristna belägg för Jesu existens.

Först ska jag dock på nytt förklara min position för Wall, när han nu undrar hur jag kan hålla möjligheten öppen för att det ändå har funnits en faktisk förebild som givit upphov till Jesusberättelsen, samtidigt som jag inte anser att det har funnits en gestalt som ens avlägset liknar evangeliernas Jesus. Det är egentligen inte så märkvärdigt som vissa tycks tro. Man kan i stort sett aldrig utesluta att en ”historisk gestalt” har funnits, eftersom oavsett tecken på det motsatta det likväl kan ha funnits en verklig historisk person som verkat i bakgrunden. Det är ungefär samma omständighet som gör att man omöjligt kan säga att Nasaret var obebott på Jesu tid. Ty även om inga spår efter mänsklig aktivitet från tiden när Jesus påstås ha levt där ännu har påträffats, kan man inte förutsätta att sådana spår inte kommer att påträffas i framtiden. Inte ens om man skulle gräva ut hela området går det att utesluta att det har funnits ett litet hus som inte efterlämnat några spår.

Det stora problemet som jag ser det är att för att kunna slå fast att evangeliernas Jesus har funnits, måste man samtidigt kunna påvisa något enda i evangelierna som denne Jesus har gjort eller sagt. Jag tänker inte i någon omfattning gå in på Jesusseminariets metoder att försöka utröna vad som kan gå tillbaka till en historisk Jesus, men deras omröstningar visar att ett genomsnitt ansåg att av de ca 500 kända Jesusorden belagda i tiden fram till år 313 torde troligen ca 90 har myntats av Jesus. Problemet med detta antagande är dock att även dessa så kallade ”äkta” Jesusord har tveksamt historiskt värde. Låt mig ge ett exempel på ett av de Jesusord som seminariet anser var något Jesus har sagt för att klargöra vad jag menar. Det är ett yttrande som anses tillhöra det äldsta och mest trovärdiga lagret i den hypotetiska källa som antas ha legat till grund för det material som bara Lukas och Matteus har gemensamt; en källa som kallas Q och som Kent Wall med trosvisshet påstår att ”[f]orskning har visat att Matteus och Lukas använder”. Är du alls medveten Kent om att Q [tyskans Quelle = källa] är en ifrågasatt hypotes, förvisso med viss förklaringskraft, men dock inget som ”forskning har visat”?

Hur som helst, ett av dessa äldsta och ”äkta Jesusord” från Q:s äldsta lager lyder:

”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” (Matt 8:20, Luk 9:58)

Detta anses då vara något som Jesus verkligen ska ha sagt. Men enligt Plutarchos ska den romerske politikern Tiberius Gracchus redan på 130-talet före vår tidräkning, i ett tal till folket angående de italienska böndernas avsaknad av jord och Roms hemlösa soldater, ha yttrat följande:

”De vilda djuren i Italien har vart och ett en lya eller ett tillhåll att söka skydd i, men de som strider och dör för sitt land har ingenting annat än luften och ljuset vi delar, och utan hus och hem vandrar de runt med sina hustrur och barn.” (Plutarchos, Levnadsteckningar, Tiberius 9:4–5)

Och här ligger det stora problemet: Vad ska man tro att Jesus har sagt? Visst kan man tänka sig att Jesus har upprepat kända grekiska talesätt och citerat passager ur Gamla Testamentet, men tanken att Jesusorden blott är en sammanställning ur dåtidens rikhaltiga vishetslitteratur ligger nära till hands. Jag kan föreställa mig att det exempelvis förekommer Jesusord i evangelierna som går tillbaka till en verklig lärare som också yttrat dessa ord i ungefär denna formulering. Men när inget enda av dessa Jesusord med säkerhet går att föra tillbaka till denna tänkta person, hur ska man då veta att han har funnits? Det är samma sak med gärningarna. Varje enskilt element i evangelieberättelsen går att på goda grunder ifrågasätta. Det betyder ju inte att det inte kan finnas berättelser som bygger på verkliga händelser, men hur ska man veta vilka händelser som i så fall gör det?

Ty Jesus är densamme som evangeliernas Jesus. Kan man inte med säkerhet knyta vare sig någon händelse eller något yttrande till denna gestalt, hur kan man då säga att han har funnits? Varje försök att utröna vad Jesus gjort och sagt stupar slutligen på den föreställning man redan har om vem Jesus var. Det är då lika troligt att han har sagt: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som beretts åt djävulen och hans änglar”, som att han sagt: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Det troligaste är dock att han inte sagt någotdera.

Och ja, det var ett ”dåligt exempel” som du valde Kent Wall genom att åberopa Robert M. Price som en skeptisk forskare som anser att Jesus har funnits. Din nedtonade version av att han ”i varje fall hävdar att vi ingenting kan veta om denna Jesus från Nasaret” avviker inte nämnvärt från min eller många andra skeptikers syn på problemet. Om jag skulle välja någon vars syn på Jesusgestalten ligger närmast min egen, finge det nog bli Price. I likhet med mig kan han naturligtvis inte påstå att Jesus inte har funnits. Däremot hävdar han att man minst lika bra och kanske till och med bättre kan förklara kristendomens uppkomst utan en historisk Jesus och att det i varje fall knappast är mycket om ens något i evangelierna som är historiskt sant. Exempelvis hävdar Price att Jesusseminariets siffra på 18 % är alldeles för optimistisk (se: Det motbjudande tomrummet).

Jag återvänder till det Kent Wall skrev angående de utomkristna vittnesbörden:

”Jag har blivit övertygad om att Roger Viklund helt enkelt inte vill se Josefus Flavius, Tacitus, Suetonius, Plinius den yngre, Mara Bar Serapion, Thallus, Flegon, Jesu Toledot, Lukianos eller Talmud. Det känns inte meningsfullt och återigen ta upp frågan om Jesu historicitet på det sättet …”

Låt mig först klargöra några saker. Med ett utomkristet vittnesbörd om Jesus avses ett bevittnande av att Jesus har funnits som en historisk person, gjort av någon som inte själv är kristen och som dessutom har fått sin information från källor som är ”oberoende” av kristna. Ifall jag påstår att Gustav Vasa har funnits, har detta absolut inget historiskt värde för att fastställa Gustav Vasas existens, såvida man inte kan trovärdiggöra att jag har fått min information om detta från källor som går tillbaka till Gustav Vasas egen tid. Allt som jag har lärt i skolan och dylikt har inget värde eftersom denna kunskap måste bygga på äldre källor och det är dessa som är av intresse.

I sig bevisar inte avsaknad av ett bevittnande att en person inte har funnits. Så ifall Jesus inte finns omnämnd utanför kristna källor kan han likväl ha funnits. Men det är ändå viktigt att veta ifall Jesus finns omnämnd i någon oberoende icke-kristen källa. Ty gör han det inte säger det oss tre saker. För det första kan hans framträdande då inte ha uppfattats som speciellt viktigt och detta stämmer i så fall inte med den bild av hans gärning som evangelierna ger. För det andra stärker det den sammantagna bilden av att Jesu liv inte verkar ha uppmärksammats vare sig av de första ”kristna” brevskrivarna eller någon annan utanför den kristna kretsen. För det tredje skulle ett bra utomkristet bevittnande ha bevisat att Jesus har funnits.

Wall väljer att räkna upp sammanlagt tio källor och det verkar av sammanhanget som om Wall tror att själva antalet ska utgöra något bevis. Wall låter påskina att jag skulle avfärda dessa källor på ett dogmatiskt sätt och att han därför ger upp att försöka övertyga mig. Men jag har i varje enskilt fall som tagits upp av såväl Wall som andra i detalj klargjort faktaläget. Jag har aldrig värjt för omständigheterna. Detsamma kan inte sägas gälla mina debattmotståndare här på Newsmill. I vilket fall avfärdar jag ENDAST Josefus som en förfalskning. ALLA övriga källor betraktar jag som autentiska texter. Det problem som Wall och många, många med honom undviker att ta upp är att ingen enda av dem kan anses utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus. Låt mig snabbt klargöra läget utifrån de källor Wall räknar upp.

  • Josefus Flavius, ca år 93 – judisk historiker: Jesus omnämns på två ställen och jag hävdar att detta i båda fallen med stor sannolikhet rör sig om kristna förfalskningar och är villig att påvisa det ner till minsta detalj. (se Jesuspassagerna hos Josefus)
  • Tacitus, ca år 117 – romersk historiker: Detta är den starkaste kandidaten till ett faktiskt bevittnande. I samband med att Tacitus berättar om Neros förföljelser av kristna skriver han: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”. Detta är troligen något som Tacitus verkligen skrev, men frågan är om han har fått uppgiften från officiella romerska dokument eller från kristna? Vid denna tid var evangelierna i omlopp och det råder inget tvivel om att kristna själva ansåg att Pilatus avrättat Kristus. Dessutom kan vi utgå från att Tacitus som var konsul över en provins i nuvarande Turkiet, redan fått information antingen direkt eller via sina undersåtar om vilka de kristna var och varifrån de fått sitt namn. Tacitus bör med andra ord ha hört av kristna att deras Kristus avrättats av Pilatus. Finns det då skäl att tro att han likväl skulle ha kontrollerat denna uppgift för en bisats i sin berättelse genom att plöja genom arkiven på jakt efter ett avrättningsprotokoll eller liknande? Knappast, då Tacitus inte var en grävande historiker, då han skriver Kristus och prokurator trots att ett protokoll skulle ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ rätta titel prefekt, och då det är osannolikt att några protokoll från Judeen ens skulle ha överlevt kriget där 66–70, eller om det tidigare överförts till Rom, branden där år 64. Det hjälper då inte det minsta om Tacitus skriver det han skriver, om han ändå har fått uppgifterna från kristna. Det är då inget oberoende bevittnande. (se: Tacitus som Jesusvittne)
  • Suetonius, ca år 120 – romersk författare: I samband med att Suetonius berättar om Claudius’ tid som regent redogör han för en händelse som inträffade tidigast år 41 och kanske år 49: ”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”. Debatten pågår om detta avser Jesus eller inte. I så fall måste vi förutsätta att Claudius blandat samman judar och kristna (trots att han nämner kristna i ett annat sammanhang och därför vet att de är en annan grupp än judarna), Chrestus med Christus (vilket är möjligt, men han visste ändå att kristna stavades med i) och att Suetonius antog att Kristus var vid liv långt efter att han ska ha dött ( man skulle kunna anta att Suetonius ansåg att Christus anstiftade upploppet indirekt efter sin död). Men sammantaget är detta inte speciellt troligt, och om Suetonius inte ens avser Jesus kan han inte gärna bekräfta dennes existens. (se: Suetonius som Jesusvittne)
  • Plinius den yngre, ca år 112 – romersk konsul: Plinius bekräftar överhuvudtaget inte Jesu existens utan bara kristnas existens och deras föreställningar – vilket är något helt annat. Han skriver att ”de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud”. Att kristna dyrkade Kristus är inget märkligt, det vet vi ju att de redan gjorde på Paulus’ tid. Och detta är givetvis inget bevittnande av att Jesus funnits som en historisk person. (se: Plinius som Jesusvittne)
  • Mara Bar Serapion, ?–300 – syrisk brevskrivande fånge: Jag har tidigare här på Newsmill i artikeln Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern, mer grundligt behandlat Mara Bar Serapion. Denne Mara skriver i fångenskap ett uppbyggligt brev till sin son och undrar då bland annat vad judarna tjänade på att döda ”sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem].” Detta åsyftar sannolikt men inte helt säkert, Jesus. Problemet är att vi inte vet när Mara skrev (oavsett vad trosvissa apologeter påstår) och det är inte omöjligt att det var så sent som på 200-talet. Eftersom vi inte vet när Mara skrev kan denna text inte utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus, speciellt eftersom Mara i bästa fall bara åsyftar det som kristna själva hävdade från 100-talet och framåt. (se också: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus)
  • Thallos, efter år 109 fvt eller efter år 30 vt–före år 180 vt, historiker: Thallos var en historiker om vilken vi nästan inte vet någonting. Han omnämns som först år 180 och måste vara från före den tiden. Enligt en kristen kyrkofader vid namn Julius Africanus ca år 220, ska denne Thallos felaktigt ha avfärdat det mörker som inföll när Jesus hängde på korset som en solförmörkelse. Så om Thallos verkligen skrev om en solförmörkelse år 30 skrev han således senast då. Detta är emellertid inte säkert, utan han kan faktiskt åberopa äldre händelser. I vilket fall pekar omständigheterna tydligt på att denne Thallos enbart redogjorde för en solförmörkelse utan att alls nämna Jesus. Det är bara Africanus som felaktigt antar att Thallos med sin rapport om en solförmörkelse avsåg mörkret när Jesus hängde på korset. Men vi har inga uppgifter alls om vad Thallos verkligen skrev. För övrigt förekom det inga totala solförmörkelser i Judeen under den aktuella perioden. Så Thallos nämnde aldrig Jesus och kan således heller inte utgöra ett vittne.
  • Flegon av Tralles, aktiv 117–138 vt – grekisk frigiven slav och författare: Även Flegon åberopas på samma sätt av Julius Africanus, och han låter påskina att Flegon skulle ha beskrivit en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen och att det var den solförmörkelsen som inträffade när Jesus led och dog. Men Eusebios av Caesarea citerar Flegon tillsynes ordagrant och Flegon nämner då varken att solförmörkelsen skulle ha varat i tre timmar, ha inträffat i Jerusalem eller vid fullmåne. Det var alltså Africanus som fabulerade även denna gång och Flegon nämner således inte Jesus överhuvudtaget. (se: Thallos och Flegon som Jesusvittnen)
  • Toledot Jeshu, 300-talet–800-talet – Judisk smädeskrift: Toledot Jeshu (hebreiska: ”Jesu historia”) är en judisk smädeskrift där Jesus hånas. Den är egentligen inget enskilt dokument utan mer en levande judisk tradition. Det äldsta belägget för att någon använt denna skrift kommer från ärkebiskoparna Agobard och Amulio som använde Toledot på 800-talet. Skriften går knappast längre tillbaka än till 300-talet om ens det. Dessutom är den bara en reaktion på evangeliematerial och består av sådant som går ut på att håna den kristna läran. Exempelvis berättas om att när folk påstår att Jesus är uppstånden tar Judas fram Jesu kropp som han har gömt undan och man knyter fast den i svansen på en häst och drar den till drottningen som chockas svårt. Därefter släpar man runt Jesu kropp i Jerusalem så att håret och huvudet slits loss. Toledot Jeshu ger givetvis ingen bekräftelse på Jesu existens som verklig människa.
  • Lukianos från Samosata, ca 170 – grekisk satiriker: Ca år 170 skrev Lukianos Om Peregrinus’ död. Detta är ett satiriskt verk om en viss Peregrinus som under en period är kristen. Lukianos hånar Peregrinus hejdlöst och skriver då om ”mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen” och att ”de hade överträtt lagen … genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.” Men detta utgör ju inget oberoende bevittnade av att Jesus har funnits, utan endast ett vittne till att kristna i mitten av hundratalet ansåg att Jesus korsfästs i Palestina. Uppgiften är alldeles för sen för att kunna bidra med någon kunskap och dessutom finns inga tecken på att Lukianos skulle bygga på något annat än vad kristna sa. (se: Lukianos som Jesusvittne)
  • Talmud, ca 200–500-talet – Judisk skrift: Talmud började sammanställas ca år 200. Den palestinska Talmud är tillkommen i tiden från ca 200 vt till ca 400 vt och den babyloniska från ca 200 vt till 500-talet. Judarna hävdade att de påståenden som kristna gjorde om att Jesus var Guds son och född av en jungfru var rent befängda. De judiska texterna ger dock inget stöd för någonting ur evangelierna och materialet om Jesus verkar vara uppkommet som en reaktion på det kristna själva påstod. I den äldsta delen av Talmud benämnd Mishna finns Jesus inte ens omnämnd. I den något yngre sammanställning som kallas Tosefta omtalas två personer – en som det inte sägs när han levde och en som levde ca år 100 enligt vår tidräkning. De kallas Ben Pandira och Ben Stada och är helt klart två skilda individer. I den palestinska Gemaran (kommentarer till Mishna) tillkommer inget av värde. Det är först i den babyloniska som Jeshu ha-Notsri omnämns, och då är vi framme vid 400-talet. Där sägs att en viss Jeshu – som i någon handskrift kallas ha-Notsri – verkade ca år 80 fvt. Oftast anses denne Jeshu vara densamme som Jeshu ben Pandira. Men de äldsta texterna gör inte den kopplingen. Det finns helt enkelt inget i Talmud som styrker Jesus som en historisk person. (se: Talmud – en viskning men inte en susning)

Jag utgår från att det på samma sätt som tidigare kommer att hävdas att jag inte tar hänsyn till de historiska beläggen för Jesu existens, att jag ”helt enkelt inte vill se” de ”bevis” som finns. Men nu har jag faktiskt belyst alla de ”vittnen” som Wall åberopat – alla de ”ytterligare källor som [enligt Wall] bekräftar Jesu historicitet.” Nu är det upp till Wall, eller någon annan som är villig att ta upp stafettpinnen, att faktiskt påvisa att något eller några av dessa så kallade vittnen också duger som vittnen för att styrka Jesu historicitet. Det fungerar inte längre att bara räkna upp dessa källor, och sedan påstå att de som inte accepterar källornas värde för att styrka Jesu existens skulle vara okunniga, drivas av dunkla motiv och vara oemottagliga för information.

Det är nu upp till bevis!

Annonser

Gick Jesus på vattnet och var han i så fall ensam om detta?

Enligt evangelierna gick Jesus på vattnet. Jag återger alla de tre berättelserna ur de bibliska evangelierna och man kan välja att läsa dessa eller att hoppa direkt till parallellerna inunder.

”När det hade blivit kväll, gick hans lärjungar ner till sjön och steg i en båt för att fara över till Kapernaum på andra sidan sjön. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit till dem. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade kommit ungefär tjugofem eller trettio stadier ut, fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ’Det är jag. Var inte förskräckta!’ De skulle just ta upp honom i båten, men då var den redan framme vid den plats dit de var på väg.” (Joh 6:16–21)

”Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan sjön, medan han sände i väg folket. Och när han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’ Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda.” (Mark 6:45–52)

”Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: ’Det är en vålnad.’ Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’

Petrus sade: ’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.’ Jesus sade: ’Kom!’ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: ’Herre, hjälp mig!’ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?’ De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ’Du är verkligen Guds Son.’” (Matt 14:22–33)

Jag har ”alltid” föreställt mig att vattengående avsåg levitation, där endast underlaget vatten gjorde det extra spektakulärt. Därmed kan man rimligen räkna in även svävande inom gengren vattengående.

Herakles

Att gå på vattnet var nu ingalunda något som var unikt för just Jesus. Även andra gestalter sades ha gått på vattnet. Kejsar Julianus (331–363 vt) skriver följande om den grekiska halvguden Herakles (Herkules):

”Och sedan finns hans resa över själva havet i en gyllene kopp, ehuru vid gudarna, tror jag inte att det verkligen var en kopp, utan min övertygelse är att han själv gick på vattnet som om det vore torra land. Ty vad var omöjligt för Herakles?” (Julianus, Orationes 7:219D)

Nu kan man kanske tycka att denna berättelse är en aning sen i tiden. Dock finns den bevittnad långt tidigare. Seneca d.y. (4–65 vt) bekräftar detsamma i Den rasande Herkules:

”Herkules korsade haven till fots” (Seneca, Hercules Furens 322–324).

Eufemos

Poseidons son Eufemos fick av sin far förmågan att gå på vattnet. Enligt Asklepiades gavs han förmågan att utan att ta skada färdas över vatten som om det vore land. Denne Asklepiades kan vara Asklepiades av Tragilos som levde på 300-talet fvt eller Asklepiades av Myrleia som levde på nollhundratalet fvt. Även Apollonios Rhodios bekräftar detsamma på 200-talet fvt:

”Efter dem kom Eufemos från Taenarus, den mest snabbfotade av män, som Europa, dottern till den mäktiga Tityos, födde åt Poseidon. Han var van att skumma det gråa havets vågor, och blötte inte sina snabba fötter, utan doppade bara tåspetsarna när han färdades på den vattenrika vägen. (Apollonios Rhodios, Argonautika 1:179–184)

Orion

Ytterligare en av Poseidons söner, då Orion, gavs av sin far förmågan att skrida över vatten:

”Hesiodos säger att [Orion] var son till Euryale, Minos’ dotter och till Poseidon, och att han som en gåva gavs förmågan av att gå på vågorna som på land.” (Pseudo- Eratosthenes, Katasterismi 32)

Abaris

Senare, på 200-talet, skildrar den grekiske filosofen Porfyrios (ca 234–305) hur också Apollons tjänare Abaris kom gående på vattnet. Abaris var känd för att …

”gå i luften, eftersom han genom att åka på den pil han fått av den hyperboreiske Apollon, korsade floder, hav och oframkomliga platser, på något sätt gående i luften.” (Porfyrios, Pythagoras’ liv 29)

Samma berättelse upprepas av Iamblichos i hans Pythagoras’ liv 136. Dock verkar denna berättelse ha varit i svang så tidigt som på 400-talet fvt, eftersom Herodotos redan då verkar känna till den.

Xerxes

Ca år 104 bevittnar Dion Chrysostomos dåtidens föreställningar om att folk kunde gå på vattnet genom att via Sokrates’ mun hänvisa till perserkonungen Xerxes’ förmåga att om han så ville, förmå ”män att gå torrskodda över havet” (Dion Chrysostomos, Third Discourse on Kingship 30–31).

Alexander den store

Även Alexander den store sades ha haft förmågan att gå på vatten. Detta påstår i varje fall den atenske dramatikern Menandros på 300-talet fvt. Menandros låter Alexander utbrista:

”Och om jag minsann måste beträda någon gångstig genom havet, så kommer jag att få fotfäste.” (Menandros, fragment 924 K)

Visserligen raljerar Menandros över vattegåendet men det speglar med all säkerhet just därför de föreställningar som många människor på den tiden hade.

Lukianos

Faktum är att Lukianos på 100-talet raljerar än mer över folks godtrogenhet. I En sann historia skojar han med Odysseus’ resa och hur resenärerna på den åttonde dagen ser en klunga av män springande på havet:

”… Vi kom inom synhåll för många män som sprang över havet, som oss på alla sätt både till form och storlek, förutom deras fötter, som var av kork. Det är därför de kallades korkfötter, om jag inte misstar mig.” (Lukianos, En sann historia 2:4)

Lukianos skriver också följande:

”Vad skulle jag göra när jag såg honom sväva genom luften i fullt dagsljus och gå på vatten och långsamt gå till fots genom eld?” (Lukianos, Lover of Lies 13)

Adela Yarbro Collins, Buckingham Professor of New Testament Criticism and Interpretation

Adela Yarbro Collins

Jag har i denna del av inlägget i rätt stor omfattning förlitat mig på Adela Yarbro Collins, Rulers, Divine Men, and Walking on the Water i boken Religious Propaganda and Missionary Competition in the New Testament World: Essays Honoring Dieter Georgi [ed. LukasBormann et al.; NovTSup 74; Leiden: Brill, 1994], s. 207ff.

Buddha

Vidare tänkte jag ge några buddhistiska prov på vattengång. Om Buddha sägs följande:

”Han går på vattnet utan att dela det, som om han gick på fast mark” (Anguttaranikâya 3:60, citerat i Borg, s. 149; också Ashvaghosha, Saundarananda, 3:23).

”Han går över floden Ganges” (Mahavastu 3:328:6, Lalitavistâra 528).

Enligt citaten i början påstår Matteus att Jesu favoritlärjunge Petrus går på vattnet (Matt 14:28–33). Petrus gör detta på uppmaning av Jesus, sedan Jesus ingjutit mod i honom. Men när Petrus ser hur det blåser, blir han rädd och sjunker, varvid Jesus hjälper honom upp och anklagar honom för att vara svag i tron.

Shariputra

Även Buddhas lärjungar utför liknande underverk. Buddhas främste lärjunge Shariputra (pali: Sariputta) går ut på floden Achiraviti medan hans sinnesstämning är hög, och han tänker hela tiden på Buddha. Men när han ser vågorna blir han rädd, tappar koncentrationen och sjunker. Dock tar han sig samman, återfår sin tidigare sinnesstämning och fortsätter promenaden på vattnet till den andra sidan.

”Medan mästaren var i Jetavana, berättade han denna historia om en troende. Detta var en trogen och from person, en utvald lärjunge. En kväll när han var på väg till Jetavana, kom han till bukten av floden Aciravatī efter att färjekarlarna hade dragit upp sin båt på stranden för att delta i (guds)tjänst. Då ingen båt fanns vid bryggan, och vår väns sinne var fyllt av ljuvliga tankar på Buddha, gick han ut i floden. Hans fötter sjönk inte under vattenytan. Han kom så långt som till mitten av floden promenerande som om han vore på torra land, men där upptäckte han vågorna. Då lade sig hans hänryckning, och hans fötter började sjunka. Återigen försatte han sig i ett högt (medvetenhets)tillstånd, och gick vidare på vattnet. Därefter anlände han till Jetavana, hälsade mästaren, och satte sig på den ena sidan.” (Sîlanisamsajâtaka, 190).

Kontentan

Så kontentan av detta är att om Jesus verkligen gick på vattnet var han i varje fall inte ensam om denna bedrift.

Alla citat i detta inlägg, frånsett de ur evangelierna, är översätta från engelska till svenska av mig.

Roger Viklund, 2010-09-30

Lukianos som Jesusvittne

1600-talsporträtt av Lukianos

1600-talsporträtt av Lukianos

I min strävan att i denna blogg ta upp alla de åberopade utomkristna Jesusvittnena under de två första århundradena, har turen nu kommit till Lukianos (grekiska: Λουκιανός). Lukianos var en grekisk författare, känd för sina satirer. Han föddes först närmare ett århundrade efter att Jesus antas ha dött, och därmed levde han rimligen alldeles för sent för att kunna ge ett från kristna oberoende bevittnade av Jesus. Han tros ha fötts alldeles i början av 120-talet, således efter att den romerske historikern Tacitus dött. Lukianos bör i sin tur ha dött ca år 180, vid den tid evangelierna för första gången namnges.

Lukianos uppger själv att han kom från den forntida staden Samosata, belägen i nuvarande sydöstra Turkiet, men då tillhörande provinsen Syrien i det Romerska riket. Av Lukianos’ bevarade skrifter handlar merparten om satirer över samtidsföreteelser. Han är inte minst kritisk mot det han ser som religiös vidskepelse. Skulle man jämföra honom med någon modern författare kanske Voltaire är den som kommer honom närmast.

I sin skrift Om Peregrinus’ död, vilken Lukianos tros ha skrivit ca år 170, berättar han om Peregrinus Proteus (ca 95–165 vt) och i samband därmed tar han också upp den kristna läran. Han nämner då att de kristna dyrkar en man som korsfästes i Palestina, något som givetvis åsyftar Jesus. Men informationen är inte mer utförlig än så och med tanke på hur sent Lukianos skriver, kan hans information inte ses som mer än en bekräftelse av vad kristna själva trodde under 100-talet. Däremot får man en viss inblick i de kristna föreställningarna och inte minst i den syn på kristna som man hade inom den hellenistiska världen.

Lukianos’ skrift om Peregrinus kan snarast betraktas som en satirisk biografi över Peregrinus’ liv, med ett obestämt mått av skönlitterära inslag. Peregrinus föds i Parion i Mindre Asien ca år 95. Som ung lämnar han sina hemtrakter och kommer snart i kontakt med kristna. Han umgås med präster och skriftlärda i Palestina. Peregrinus imponeras av den kristna läran och konverterar till kristendomen. I Lukianos’ skildring tar Peregrinus för sig ordentligt. Nästan omedelbart får han övriga kristna att framstå som närapå barn. Peregrinus tar på sig rollen som profet, kultledare och synagogsföreståndare. Han uttolkar de kristnas böcker och skriver dessutom egna böcker. De böcker Lukianos säger att Peregrinus har skrivit är i övrigt okända. Det har framkastats att kanske de brev vi har som tillskrivs Ignatios, egentligen skrevs av just denne Peregrinus (se mitt blogginlägg: Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna). Detta kan det finnas anledning att återkomma till senare.

Övriga kristna dyrkar i vilket fall Peregrinus som om han vore en gud. Han stiftar också lagar och de kristna betraktar honom som en beskyddare …

”näst efter den där andre, som de minsann fortfarande tillber, mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen.”

Detta är det ena av Lukianos’ omnämnande av Jesus i förbigående. Han korsfästes och introducerade den kristna kulten i världen. Mer än så säger han inte när det gäller Jesus. Han nämner honom inte ens vid namn. Däremot berättar han mer om de kristna.

Peregrinus grips och sätts i fängelse för sitt beteende, men som den ”charlatan” han är, tjänar han även på detta och de kristna gör allt för att få honom fri. Då de inte lyckas få honom fri, sparar de ingen möda på att underlätta hans tid i fängelset. De kallade honom den nye Sokrates. Folk kom från när och fjärran för att ge honom sitt stöd och Peregrinus blir rik av alla gåvor han får. Lukianos säger att de fattiga stackarna hade övertygat sig själva om att de skulle uppnå odödlighet och att de därför ringaktade döden och frivilligt lät sig arresteras:

”Vidare övertygade deras första lagstiftare dem om att de alla var varandras bröder, efter att de hade överträtt lagen en gång för alla genom att förneka de grekiska gudarna och genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.”

Jesus ska alltså ha stiftat deras lagar och de tillber också den där korsfäste filosofiske ordvrängaren. Därför struntar de godtyckligt i alla ting och betraktar dem som gemensamma ägodelar. Lukianos skriver att vilken charlatan som helst omedelbart kan lura till sig stora pengar av dessa godtrogna människor.

Lukianos’ skrift utgör ett tämligen hårt angrepp på Peregrinus, en man som Lukianos raljerar hejdlöst med. Han säger att Peregrinus så småningom lämnade kristendomen och blev sannolikt kyniker. Peregrinus dog kort efter år 165 vt och Lukianos skrev om honom troligen inom några få år efter hans död. Det har framkastats att Peregrinus utöver att ha skrivit Ignatios’ brev också är att likställa med Markion eller kanske hellre med Polykarpos. Alltså att Markion = Peregrinus, ellet att Polykarpos = Peregrinus. Också detta avser jag att om möjligt ta upp framöver.

Lukianos nämner de kristna. Han beskriver dem som obildade, lättlurade och enfaldiga människor som levde i egendomsgemenskap. Han nämner dock varken Jesus eller Kristus, utan skriver att de kristna dyrkade en man som hade korsfästs i Palestina och att de följde hans lag. Som oberoende utomkristet Jesusvittne har Lukianos föga eller inget av värde att bidraga med. Däremot ger hans skildring oss en intressant inblick i hur man från hellenistiskt eller kanske romerskt håll såg på de tidiga kristna.

Roger Viklund, 2010-09-06