Tro eller antagande?

Det lilla ordet ”tro” har en ofta stark och engagerande inverkan på debatter. Är man troende eller vetande? Det grekiska ordet ”pistis” betyder snarare tillit och trohet än blind tro; en förtröstan att livet leder till det bästa.

Med troende avses som regel de personer som tror på en viss religiös åskådning, Vissa av dem är mer bokstavstroende än andra och inte alltid mottagliga för argument. Deras tro är mer en känsloupplevelse och de vill egentligen inte få sin tro ifrågasatt. Andra är mer mottagliga för ny information och villiga att ompröva tidigare ställningstaganden. När denna tro frikopplas från känslan är man villig att direkt byta uppfattning i en fråga om man får en bättre förklaring. Man skulle då kanske hellre kalla den sortens tro att antaga; ett antagande som vilar på tillsvidaregrund. Enklast att förstå är om man ger exempel. Huruvida en sträcka mellan två punkter är 20 km eller 30 km är för de allra flesta ingen känslomässig fråga. Tror man att sträckan är 20 km och man skulle få bevis för att den egentligen är 30 km, skulle nog de allra flesta utan omsvep byta tro i frågan. För dem som helt saknar anknytning till Jesusgestalten är frågan om han har funnits eller ej kanske intressant men har ingen känslomässig betydelse. De är ofta villiga att acceptera vilken som helst av de båda möjligheterna och också byta uppfattning i ljuset av ny information.

Jag har vid några tillfällen fått frågan om jag verkligen tror att jag vet mer än de experter som hävdar att Jesus med säkerhet har funnits. Och svaret är givetvis att jag tror det. Svaret på frågan är egentligen självklart. Så fort man tror en sak anser man naturligtvis att man har rätt. Tror man inte att man har rätt, tror man ju inte på saken. Detta betyder inte nödvändigtvis att man måste vara helt övertygad om att man har rätt. Men så fort man tar ställning i en fråga bildar man sig en tro i den frågan. Avviker uppfattningen från majoritetens, anser man därmed indirekt att man förstår frågan bättre än majoriteten. Tror man sig inte om att förstå frågan bättre än majoriteten, får man antingen byta tro till majoritetens eller välja att inte ha någon bestämd uppfattning i frågan. Egentligen är det rätt litet av det vi tror oss veta som vi egentligen vet. Det mesta är bara mer eller mindre kvalificerade gissningar och inte sällan uppfattningar som bygger på att vi litar på experterna. Själva har vi sällan tid att fördjupa oss i spörsmålen.

Roger Viklund,  2006-11-23

12 kommentarer

  1. Grottis said,

    18 januari, 2007 den 14:06

    Visst måste man skilja mellan världslig och religiös tro. De två begreppen blandas ofta samman av kristna apologeter och används för att söka undergräva motståndarens position. ”Jamen, du tror ju också!”, säger apologeterna till denne och hötter anklagande med fingret.

    I ett sekulärt sammanhang har ordet ”tro” dock en fullt legitim användning, som liknar den för ”antaga”, precis som du säger Viklund. Det kommer fram i den klassiska definitionen av ”tro” som sann, berättigad tro. Var de kristna apologeterna oftast brister är att deras tro sällan är berättigad eller också har ett mycket ringa stöd av argument eller verkliga belägg.

    Gilla

  2. 18 januari, 2007 den 17:14

    Hej Grottis!

    Allt är avhängigt av vilka definitioner vi ger orden. Religion är en mänsklig konstruktion, detta alldeles oavsett om uppfattningarna är riktiga eller ej. Tro betyder ytterst att ha en uppfattning i en fråga vi inte vet något om. En sådan tro är lika relevant inom, som utom religionen. Det vill säga, så länge vi inte vet, men väljer att ha en uppfattning, tror vi.

    Sedan finns begreppet ”religiös tro” och denna tro innefattar mer än att bara tro att sak är sann. Där finns tillit, hopp, förtröstan, kanske också gemenskap inbakat. Så visst finns en skillnad mellan världslig och religiös tro. Men det finns också en skillnad på en känslomässig tro och en mer avpersonifierad tro. När man är villig att byta uppfattning i ljuset av ny information anser jag att det är bättre att använda ordet antaga framför ordet tro.

    Gilla

  3. Gustav said,

    15 november, 2007 den 02:20

    Det finns en sak jag länge gått och undrat på. Hur kommer det sig att visa människor viger sitt liv åt att bevisa att något inte existerar eller har ägt rum? Det är för mig en gåta och jag skulle vara jättetacksam ifall jag skulle få ett svar på denna fråga?

    Tack på förhand

    / Gustav

    Gilla

  4. 16 november, 2007 den 19:38

    Hej Gustav!

    Intressant frågeställning som jag inte vet om jag har något riktigt bra svar på. Din undran förutsätter också att jag har föresatt mig att bevisa att Jesus inte funnits – som du skriver, till och med att jag har bevisat det. Men jag har naturligtvis inte bevisat något. Sådant låter sig inte göras så lätt. Jag har heller egentligen inte föresatt mig att bevisa något. Jag har inte ens haft som utgångspunkt att Jesus inte har funnits.

    Saken är den att jag är intresserad av livsfrågor och religiösa problemställningar. Jesusgestalten har alltid haft en central roll i min föreställningsvärld. Jag har också en önskan att försöka förstå så mycket som möjligt av det jag anser vara väsentligt att veta. Alltså, föll det sig naturligt att undersöka kristendomen från grunden.

    Egentligen är det inte underligare att jag viger en del av mitt liv åt att undersöka Jesusgestalten och lägger fram indicier som talar emot att han har funnits, som att andra viger en del av sina liv åt att undersöka Jesusgestalten och lägger fram indicier som talar för att han har funnits. Vi är väl alla intresserade av ämnet och drivs kanske också av en vilja att dela med oss av våra insikter.

    Jag hoppas att det i någon mån gav svar på din undran och att det inte längre behöver vara en gåta för dig.

    Vänligen, Roger

    Gilla

  5. Christer Brodén said,

    27 juli, 2011 den 00:37

    Bara för att irritera: ”Genom tro till tro.” (Rom 1).
    Paulus leker genom att glida på ordets betydelser.

    Ett i ord formulerat budskap. Tron är en ideologi, som skapar en attityd. Attityden kallas samvete och är en tro på rätt och fel. Den tron driver ibland fram handlingar.

    Tro till tro = Genom studium till den rätta attityden.

    Nu kan man även läsa sådant som Anders Breivik läst. Då får man också en tro på vad som är rätt och fel. Fast det är en annan tro. Det ”samvetet” är också en attityd. Den tillät honom inte att vara passiv.

    Attityd är som ett modernt ord för ande. Den kan vara ond eller god. Vi blir ibland besatta. Vi kan bli ett med en demon.

    Gilla

  6. 27 juli, 2011 den 09:12

    δικαιοσύνη γὰρ θεοῦ ἐν αὐτῷ ἀποκαλύπτεται ἐκ πίστεως εἰς πίστιν καθὼς γέγραπται Ὁ δὲ δίκαιος ἐκ πίστεως ζήσεται

    … pisteôs eis pistin …

    Grekiskans “pistis” har i stort sett samma betydelse som svenskans ord ”tro” – vilket möjligen är ovanligt då ord på olika språk ofta bara delvis överlappar varandra i betydelse. Men ”pistis” betyder tro och avser då i likhet med i svenska tro på något eller någon i betydelsen av både antagande och tillit.

    Gilla

  7. Christer Brodén said,

    27 juli, 2011 den 21:09

    Paulus var väl ändå en levande människa?

    En skapande författare struntar i vad språkauktoriteten säger. Han leker med språket. Han ger orden nya betydelser. Om hans ord blir logiska, har vi hittat den innebörd han gav dem.

    Gilla

  8. Christer Brodén said,

    27 juli, 2011 den 22:24

    För övrigt: Auktoriteten säger att psychikós betyder fysiskt, köttsligt eller sexuellt, då Paulus brukar ordet. Se ”själisk” i ordförklaringarna till B17 eller ”oandlig” i NT81!

    Paulus: Först kommer psychikós, sedan det andliga. Framgångsteologin säger att pengar är en avspegling av din andes rang däruppe. Tjäna pengar, så blir du helig! Vinn segrar, så blir du helig! Det sista är feodalt.

    Paulus använder ordet psychikós om sina teologiska motståndare. Auktoriteten hävdar att det handlade om jordiska begär, otukt.

    Om psychikós betyder psykopatisk och intellektuellt spekulerande, beskriver Paulus sina motståndare som lika Anders Breivik. Historien ger honom rätt. Först psychikós och sedan …

    Gilla

  9. 27 juli, 2011 den 22:43

    Vilken auktoritet då? Det betyder själsligt.

    Gilla

  10. Christer Brodén said,

    28 juli, 2011 den 11:34

    Jag hänvisade bl.a. till ordförklaringarna i min gamla Bibel, den där som auktoriteten Gustaf gillade 1917. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, 1958. Ta av dig hatten och buga!

    ”Själisk (1 Kor 15:44f m.fl,) uttrycker i ordagrant trogen översättning av textens grekiska ord ett begrepp som står mitt emellan köttslig (eller materiell) och andlig.”

    Läs 1 Kor 15:44 i nya översättningen! Där står det fysiskt. Jämför med Bibel 1917! Där står det själisk.

    Gilla

  11. 28 juli, 2011 den 17:16

    Hur kan något stå ”mitt emellan köttsligt, materiellt och andligt? Det är som att stå mitt mellan levande och död eller öppen och stängd. Antingen är det köttsligt (sarx), kroppsligt (soma) eller själsligt (psyche), eller för den delen andligt (pneuma). I överförd bemärkelse kan naturligtvis orden överlappa varandra liksom när man håller på med ordlekar.
    Och Bibel 2000 ska man inte ens tala om när det gäller ordagranna översättningar.

    Gilla

  12. Christer Brodén said,

    28 juli, 2011 den 22:07

    Då är vi överens om att den bibeltext, som vi erhållit från vår stadfästande överhet, är galen.

    Den snällaste kommentaren är, att översättningen tycks ha gjorts av August Bondesons litteräre figur skollärare John Chronschough.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: