Muratoriekanon

En av de artiklar jag har skrivit på svenska Wikipedia är den om Muratoriekanon. Denna redogörelse för de flesta av de böcker som nu ingår i NT brukar framhävas som bevis på att just dessa böcker mycket tidigt ägde auktoritet och att det egentligen aldrig var någon strid om vilka böcker som skulle ingå i kanon. Med denna tidiga lista, ofta daterad till cirka år 170, anser många att den frågan är avgjord. Men dateringen av ”listan” är en hett debatterad fråga, och många vill förlägga listan till en mycket senare tid. Jag har tidigare i inlägget Äldsta kanon-listan över NT, kanske inte är den äldsta … beskrivit ett av dessa förslag, det kanske mest övertygande, att Victorinus av Pettau är författaren.

Den följande Wikipedia-artikeln är dock encyklopediskt utformad. Eftersom jag, frånsett några få ord, skrivit artikeln i sin helhet, borde jag utan problem kunna återge den också här på min blogg. Om det är någon som föredrar att läsa den på Wikipedia, finns den att läsa här: Muratoriekanon. Det faktum att jag i denna artikel inte markerar utelämnat s i genitivposition och skriver exempelvis ”under kejsar Domitianus styre” i stället för som jag normalt gör ”under kejsar Domitianus’ styre”, beror enbart på att jag inte tillåts skriva så på Wikipedia.

Muratoriekanon

 Ludovico Antonio Muratori (1672–1750) påträffade en kodex i Ambrosianska biblioteket i Milano innehållande bland annat en anonym teologisk skrift där merparten av de nytestamentliga skrifterna avhandlades. Sista sidan av tre i denna Muratoriekanon avbildas till höger. Ursprungligen publicerad av S. P. Tregelles år 1868.  Ludovico Antonio Muratori (1672–1750) påträffade en kodex i Ambrosianska biblioteket i Milano innehållande bland annat en anonym teologisk skrift där merparten av de nytestamentliga skrifterna avhandlades. Sista sidan av tre i denna Muratoriekanon avbildas till höger. Ursprungligen publicerad av S. P. Tregelles år 1868.
Ludovico Antonio Muratori (1672–1750) påträffade en kodex i Ambrosianska biblioteket i Milano innehållande bland annat en anonym teologisk skrift där merparten av de nytestamentliga skrifterna avhandlades. Sista sidan av tre i denna Muratoriekanon avbildas till höger. Ursprungligen publicerad av S. P. Tregelles år 1868. (Från Wikipedia)

Muratoriekanon (alternativt Muratoriska kanon, Kanon Muratori, Muratoriefragmentet eller Muratoriska fragmentet,[1] latin Canon Muratorii eller Canon Muratorianus) är namnet på en lista från någon gång perioden ca 170–ca 400[2] på merparten av de böcker som ingår i Nya Testamentets kanon. Denna lista, eller hellre redogörelse, återfinns i en ofullständig handskrift på uselt latin daterad till ungefär 700-talet och som av många antas var en avskrift av en översättning gjord från ett grekiskt original.[3][4] Texten börjar mitt i en mening och avslutas tillsynes likaså mitt i en mening. Lukasevangeliet nämns först, därefter Johannesevangeliet och Apostlagärningarna. Sannolikt avhandlades Matteusevangeliet och Markusevangeliet dessförinnan. Vidare nämns 13 Paulusbrev, två apokryfiska brev tillskrivna Paulus, tre katolska brev, två apokalypser (av Johannes och Petrus), Salomos vishet, Hermas Herden och ett antal verk författaren benämner kätterska och avvisar.[5]

Den traditionella och fram till nyligen helt dominerande teorin var att förlägga originalets tillkomst till Rom under slutet av 100-talet (cirka 170–200). Författaren skriver att Hermas Herden skrevs helt nyligen i vår tid samtidigt som Pius I var påve i Rom (ca 142–157). Därmed menar många forskare att texten inte kan ha skrivits så långt därefter. Och om så är fallet skulle Muratoriekanon utgöra en av de äldsta bevarade uppgifterna om merparten av de skrifter som kom att utgöra den kristna nytestamentliga kanon på 27 böcker. Vissa forskare anser det vara ett av de viktigaste dokumenten för att fastslå slutet av 100-talet som den tid då den kristna kanon formerades och till viss del fixerades.[3][6]

Men dateringen av texten och länkandet av den till någon viss person är ett av de mer kontroversiella ämnena vad gäller fastställandet av den nytestamentliga kanon,[7] och debatten om proveniensen och tillkomsttiden fortsätter.[3] Andra forskare menar att listan speglar förhållanden som rådde i östkyrkan i mitten av 300-talet. Och på senare tid har det framlagts skäl för att Victorinus av Pettau skrev texten någon gång i perioden cirka 250–300.[8] Muratoriekanon uppvisar ett antal anomalier, främst beträffande vilka skrifter som sägs ingå och inte ingå i kanon, som inte passar med en tillkomsttid på 100-talet.[3] Holmes skriver år 2008 att forskarsamhället är djupt splittrat i uppfattningen om när Muratoriekanon skrevs, med en grupp som anser att den skrevs i slutet av 100-talet eller omkring år 200 och en annan grupp som föredrar senare delen av 200-talet eller 300-talet. Han menar att oavsett vilken period man föredrar finns olika aspekter av dokumentet som utgör en anomali för respektive period.[9]

Dokumentet har fått sitt namn från dess upptäckare, Ludovico Antonio Muratori (1672–1750), som påträffade handskriften med kanonlistan i Ambrosianska biblioteket i Milano (där det än i dag förvaras) och lät publicera sin upptäckt år 1740.[7]

Innehåll

Bakgrund

biblioteca_ambrosiana

Biblioteca Ambrosiana i Milano där Muratori upptäckte Muratoriefragmentet och där det också förvaras i dag. (Från Wikipedia)

Det Muratoriska fragmentet består av 85 rader text skriven på uselt och okultiverat latin med vad som beskrivits som bedrövlig ortografi.[10][11] Texten upptäcktes av historikern Ludovico Antonio Muratori i Ambrosianska biblioteket i Milano, och han lät publicera sitt fynd år 1740,[12] dock inte i första hand för att offentliggöra en mycket tidig kristen kanon, utan som ett exempel på det mycket vårdslösa sätt på vilket man kopierade handskrifter på medeltiden.[13] Handskriften är daterad med hjälp av handstilen och bläcket, till antingen sent 600-tal eller troligare 700-talet.[14][15][3] Texten återfinns i en kodex (MS J. 101 sup.) som en gång har tillhört klostret Bobbio i norra Italien.[13] Kodexen består av 76 blad och utgörs av en samling av teologiska texter vilka, förutom Muratoriefragmentet, är skrivna av biskop Eucherius av Lyon (ca 380–ca 449), biskop Ambrosius av Milano (ca 340–397) och patriarken av Konstantinopel, Johannes Chrysostomos (347–407). Därutöver förekommer fem tidiga kristna trosbekännelser.[16]

Den latinska textens usla skick, vilket gör den mycket svåröversatt,[17][18] beror delvis (och sannolikt till största delen)[19] på att kopisten varit slarvig,[13] men sannolikt också på att den latinska förlagan skrivits av någon som inte fullt ut behärskade latin.[20] Några ytterligare bevarade fragment av denna text skrivna på klart bättre latin styrker också att kopisten kan beskyllas för de flesta misstagen.[a][22] Att texten benämns Muratoriska “fragmentet” beror på att handskriften är skadad. Texten inleds mitt i en mening överst på en framsida, och det är därför troligt att någon eller några sidor i början av den kopierade handskriften gått förlorad – eller så hade kopisten tillgång till en förlaga där inledningen redan gått förlorad. Texten avslutas abrupt och följs direkt på samma sida av en annan text,[13] varför det är möjligt att förlagan som kopisten följde saknade slutet.[5]

Sammanfattning av innehållet

muratorian4

Cod. J 101 sup. från Bibliotheca Ambrosiana i Milano. Uppslaget utgör sidorna 2 och 3 innehållande raderna 32–85 av Muratoriekanon. Texten avslutas med en ofullständig mening på högersidans 23:e rad (9:e från slutet), och en ny text, en passage ur Ambrosius’ De Abraham (1.3.15), följer på nästa rad med inledande anfang.

Muratoriekanon är i strikt mening inte en kanon, ej heller utgörs den av en lista. Snarare kan den betraktas som en introduktion till Nya testamentet.[23] Författaren diskuterar skrifterna, ger historisk information och reflekterar teologiskt över dem.[24]

Inledningen av texten saknas då handskriften är skadad, och den första skrift som nämns är därför Lukasevangeliet som sägs vara det tredje evangeliet, skrivet av Lukas som inte hade sett Jesus i köttet.[b] Därefter omtalas Johannesevangeliet, det fjärde evangeliet skrivet av lärjungen Johannes. Johannes sägs också ha skrivit epistlar, och författaren citerar Första Johannesbrevet 1:1–3. Vidare sägs också Apostlagärningarna ha skrivits av Lukas. Den lilla text som finns bevarad i den ofullständiga meningen före omnämnandet av Lukaevangeliet gör meningen nästan omöjlig att översätta,[26] men där står bland annat ”han placerade”. Bruce Metzger spekulerar i att det kan ha stått att Markus arrangerade materialet i Markusevangeliet, det andra evangeliet och menar att man kan vara nästan helt säker på att Matteusevangeliet behandlades dessförinnan.[27]

Efter detta vänder sig författaren till Paulus och säger att denne skrev brev till sju församlingar i ordningen korinthierna, efesierna, filipperna, kolosserna, galaterna, thessalonikerna och romarna, samt att han skrev ytterligare en gång till korinthierna och thessalonikerna. Också Johannes sägs ha skrivit till sju församlingar i Apokalypsen.[sv 1] Paulus sägs vidare också ha skrivit till personerna Filemon och Titus och två brev till Timotheos (allt som allt de tretton brev som bär Paulus namn i moderna biblar).[28] Författaren nämner också Paulus brev till laodikeerna [c] och hans brev till alexandrinarna.[d] och säger att de är förfalskningar gjorda för att sprida Markions och andras heresi.

Därefter nämns Judasbrevet, två Johannesbrev (1:a och 2:a eller, med tanke på att 1:a redan har åberopats när det citerades, 2:a och 3:e)[29] och ”Vishetens bok skriven av Salomos vänner till hans ära”. Av apokalypserna godkänner författaren endast Johannes uppenbarelse och Petrus uppenbarelse, men i hans församling finns vissa som motsätter sig att den senare läses i kyrkorna. Hermas sägs ha skrivit Herden ”nyss, i vår tid” i Rom medan Pius var kyrkans ledare där. Skriften kan enligt författaren därför anses ha viss auktoritet, men kan för den skull inte räknas till de apostoliska skrifterna eftersom den är så sen.

Författaren avfärdar helt de skrifter som författats av Valentinus och de för oss okända Arsinous och Miltiades, liksom de av Basilides. Därefter upphör texten med en ofullständig mening.[30]

De böcker som förekommer i Nya testamentet men inte omnämns i Muratoriekanon är Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet, Jakobsbrevet och Hebreerbrevet. Möjligen saknas också Tredje Johannesbrevet.[31] Det förefaller heller inte som om dessa brev skulle ha nämnts i den text som gått förlorad, då de knappast kan ha nämnts efter de skrifter som ansågs heretiska eller före evangelierna – såvida inte Petrus skrifter, då i första hand Första Petrusbrevet (möjligen med citat från 1 Pet 5:13), nämndes i inledningen i samband med att Markus författarskap diskuterades.[32] Det har också spekulerats över om utelämnandet av de övriga katolska breven, då i synnerhet just Första Petrusbrevet och Jakobsbrevet, beror på misstag begångna av den synnerligen oaktsamme kopisten i samband med att avskriften gjordes.[33]

Författarskap och tillkomsttid

Originalspråk

Ett antal omständigheter i den latinska texten har fått många forskare att dra slutsatsen att texten är en översättning gjord från ett grekiskt original.[34] Men även om det är en minoritetsuppfattning att texten är en latinsk originalkomposition, försvaras denna uppfattning av ett antal forskare.[35][33] Exempelvis menar Hahneman med stöd av J. Campos att den latinska texten innehåller många exempel på stavning och betoning från 200- och 300-talen och att vokabulären tyder på en latinsk komposition från 300-talet.[36] I en studie av språket gjord av Christophe Guigner år 2015, skriver han att indicierna pekar på att det är en latinsk översättning gjord under andra halvan av 300-talet från en grekisk förlaga; en förlaga som Guigner menar troligen skrevs någon gång under de sista årtiondena av 100-talet.[37]

Författarskap

metzger

Bruce M. Metzger (1914–2007) var amerikansk bibelforskare med inriktning på textkritik och Bibelkanon. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika nytestamentliga forskare. Metzger menade att Muratoriekanon inte gärna kan ha skrivits senare än år 200. (Från Wikipedia)

Muratoriekanon har genom åren kopplats samman med flera kända personer.[7] Den har tillskrivits bland andra Papias (första halvan av 100-talet),[5] presbytern Gajus av Rom (aktiv i början av 200-talet), Hegesippos (ca 110–180), Rodon (aktiv ca 180-talet),[e] Klemens av Alexandria (ca 150–215), Melito av Sardes (död ca 180)[39] och Polykrates från Efesos (ca 130–196). Den tidigare kanske populäraste kandidaten har varit Hippolytos av Rom (ca 170–235).[26] Men även Hippolytos har i stort övergetts som kandidat, då han var mycket intresserad av Hebreerbrevet medan författaren av Muratoriekanon inte ens nämner det.[40] I Muratoriekanon påstås dessutom Uppenbarelseboken vara skriven före Paulus brev medan Hippolytos ansåg den vara skriven under kejsar Domitianus styre (81–96).[24] År 2008 utkom Jonathan Armstrong med en artikel vari han argumenterar för att Victorinus av Pettau (ca 230–ca 304) är författaren.[8]

Tillkomst på 100-talet

Ingen identifiering har vunnit konsensus bland forskarmajoriteten, och många nöjer sig med att konstatera att vi inte vet. Många anser också att originaltexten bör ha tillkommit under den senare delen av 100-talet. Ofta anges perioden 170–200 som den troligaste tiden för verkets tillkomst. Bruce Metzger anser att den knappast kan ha skrivits efter år 200,[24] medan Joseph Verheyden anger perioden 180–220 som den troligaste,[41] även om det enligt honom har framkastats förslag på 300-talet och till och med 400-talet.[42] Den huvudsakliga orsaken till att många förordar en tidig tillkomst är ett stycke i brevet som lyder:[43]

Men Hermas skrev Herden helt nyligen, i vår tid, i staden Rom medan hans bror Pius innehade biskopsstolen i kyrkan i Rom.[en 1][la 1]

Traditionellt anses Pius I ha innehaft biskopsstolen i den romerska kyrkan mellan åren 140 och 154.[43] De forskare som daterar originalet till slutet av 100-talet menar som regel också att det skrevs i närheten av Rom på grundval av de interna uppgifterna i dokumentet – då primärt att det skett i vår tid och omnämnandet av Rom. Uttrycket ”i vår tid” måste enligt dem avse en tid före år 200. De menar att det faktum att Jakobsbrevet och Hebreerbrevet saknas men Uppenbarelseboken finns med, tyder på en tillkomst i väst.[44]

Tillkomst på 200-talet – Victorinus av Pettau

victorinus

Målning föreställande biskop Victorinus. Giacomo Brollo 1886, församlingskyrkan, Nova Cerkev, Slovenien.  (Från Wikipedia)

Jonathan J. Armstrong har argumenterat för att dokumentet är från andra halvan av 200-talet och skrivet av biskop Victorinus av Pettau (ca 230–ca 304).[8] De anledningar han uppger är att Victorinus författarskap uppvisar fler paralleller med Muratoriekanon än vad någon annan antik författare gör, och att om Victorinus vore författaren skulle ett antal annars oförklarliga egendomligheter få sin förklaring.[45] Victorinus som författare skulle också förklara det amatörmässiga latinet blandat med grekiska idiom, vilket lett till antagandet att det är en dålig latinsk översättning av en grekisk text. Enligt Armstrong skulle detta bättre förklaras av en tvåspråkig författare som Victorinus, som behärskade grekiska men var medioker i latin.[46][f]

Armstrong menar vidare att de antika författare som efter Victorinus uppvisar de mest påtagliga likheterna med Muratoriekanon och därför verkar bygga på denna text, nämligen Chromatius av Aquileia (ca 345–ca 407), Isidorus av Sevilla (ca 560–636), och framför allt Hieronymus (ca 347–420), också är de som uttryckligen är mest bekanta med Victorinus.[20] Utöver Muratoriekanon är det endast Hippolytos, Cyprianus, Hieronymus och Victorinus som uppfattar de paulinska breven som sju till antalet.[48] Av dessa fyra är dock Victorinus ensam om att i likhet med Muratoriekanon säga att såväl Paulus som Johannes vände sig till sju församlingar och om att räkna upp dessa församlingar ”med namn” (latin: nominatim).[49] I likhet med författaren av Muratoriekanon nämner inte heller Victorinus Hebreerbrevet.[50]

I Muratoriekanon sägs Hermas, författaren av Herden, vara en bror till biskop Pius I av Rom. Den enda tidiga text som påstår detsamma är Carmen adversus Marcionitas, en text som möjligen också är skriven av just Victorinus.[g] Victorinus och författaren av fragmentet anser båda att alla kanoniska böcker tillkommit i den apostoliska tiden, och av den anledningen utesluter de båda Hermas Herden ur kanon.[52] Muratoriekanon är den enda kanonlistan där Petrus uppenbarelse ingår. Även Victorinus ansåg att den tillhörde Skriften (scriptum est).[53]

Redan för hundra år sedan var forskare som Adolf von Harnack och Marie-Joseph Lagrange övertygade om att Victorinus var bekant med Muratoriekanon. Men eftersom de och andra efterföljande ansåg det klarlagt att texten var från 100-talet, kom de, enligt Armstrong, att samfällt förkasta möjligheten att Victorinus skrivit texten och i stället anta att han hade haft tillgång till Muratoriekanon i form av en äldre källa, då oftast Hippolytos eller någon numera försvunnen källa.[54] Men i dag är den tidiga dateringen ifrågasatt. Albert C. Sundberg menar exempelvis att uttrycket “helt nyligen, i vår tid” (latin: nuperrime temporibus nostris) inte behöver tolkas som att Hermas Herden skrevs under Muratoriekanonförfattarens egen livstid, utan hellre att skriften skrevs efter den tid då apostlarna inte längre var i livet.[55] I stället skulle nuperrime (superlativform av nyligen) markera tidsspannet mellan de apostoliska skrifterna och Hermas Herden.[56] Och uttrycket ”vår tid” (temporibus nostris) skulle avse tiden efter apostlarnas tid. Sundberg ger flera exempel på detta bruk, däribland Irenaeus hänvisning till att Uppenbarelseboken skrevs hundra år tidigare med uttrycket i ”vår tid”.[h][59] Hill och andra anser dock att Irenaeus använder uttrycket annorlunda, för att beskriva nutid.[58] Ferguson menar att Sundbergs tolkning är fullt möjlig och att författaren kan ha velat ställa ”vår tid” i motsats till ”apostolisk tid”, men han menar ändå att det inte är den mest naturliga innebörden av författarens påstående.[60]

Det faktum att av ingen av Victorinus samtida eller efterföljare nämner att Victorinus skrivit denna text, beror enligt Armstrong sannolikt på att vi inte har letat på rätt ställe. Han menar att det troliga är att Muratoriekanon egentligen utgörs av den försvunna prologen till Victorinus Commentarius in Matthaeum, som flera hänvisar till. I så fall skulle Muratoriska kanon kunna dateras till cirka år 258.[61]

Tillkomst på 300-talet

Fram till relativt nyligen tog de flesta forskare för givet att Muratoriekanon tillkommit i närheten av Rom i slutet av 100- eller början av 200-talet, och därmed att verket utgjorde den äldsta daterbara listan över Nya testamentets kanon. Men Gregory Robbins anser att styrkan i dessa antaganden nu har urholkats och att i stället ett nytt samförstånd håller på att utvecklas där Muratoriekanon alltmer betraktas som ett verk tillkommet i öst under 300-talet.[i]

Tecken som i stället tyder på en tillkomst på 300-talet i öst är (1) att Hermas Herden exkluderades ur kanon fastän skriften tidigt sågs som auktoritativ i väst, (2) att tveksamhet råder om apokalypsernas status, (3) att den närmaste parallellen till listan återfinns hos Eusebios på 300-talet i öst och (4) att ingen liknande lista från 100-talet finns.[59] Författaren accepterar också utan betänkligheter Andra Johannesbrevet, möjligen Tredje Johannesbrevet och Judasbrevet i kanon. Dessa skrifter ifrågasattes ännu i början av 300-talet och accepterades mer allmänt först i slutet av samma århundrade. Författaren medtar också Salomos vishet bland de auktoritativa böckerna, något som i övrigt sker först på 300-talet med Eusebios av Caesarea (263–339) och Epifanios av Salamis (ca 315–403). Och trots att Hermas Herden var mycket populär på 100-talet anser författaren av Muratoriekanon att den skriften inte bör ges auktoritativ ställning – något som bättre stämmer med förhållanden på 300-talet.[63][3] Dessa omständigheter, menar vissa forskare, gör att listan passar bättre in om den har skrivits antingen i slutet av 200-talet eller under 300-talet.[3]

Lee Martin McDonald,[64][65][3] Albert Sundberg[66] och Geoffrey Hahneman,[67] bland andra, har argumenterat för att slutet av 100-talet är en alldeles för tidig datering av Muratoriekanon. Om den är från slutet av 100-talet finns inga paralleller i primärlitteraturen rörande kanon på åtminstone 150 år, menar McDonald. Först i perioden mitten till slutet av 300-talet finns någorlunda likartade paralleller. McDonald är ändå försiktigt optimistisk till Armstrongs länkning av texten till Victorinus, och menar att hans teori mycket väl kan ändra debatten om textens upphov.[68] Men han menar att en datering till mitten av 200-talet fortfarande är för tidig. Om Victorinus skrivit texten är det enligt McDonald troligare att han skrev den strax före sin död, vilken enligt McDonald inträffade cirka år 307. Under perioden 290–307 var Victorinus som mest produktiv i sitt författande.[68]

Referenser

Anmärkningar

  1. ^ En prolog till Paulus brev, bevarad i tre latinska handskrifter från 1000-talet och en från 1100-talet av Corpus Paulinum i det benediktinska klostret på Monte Cassino, innehåller fyra fragment av Muratoriekanon.[21]
  2. ^ Sammanfattningen av innehållet bygger på Bruce Metzgers översättning av den latinska texten till engelska.[25]
  3. ^ Det finns två paulinska brev som är ställda till laodikeerna, dels gav Markion sin version av Efesierbrevet denna titel, dels finns ett senare pseudo-paulinskt brev som går under samma namn. Vilken skrift som avses här går inte att säga.[29]
  4. ^ Paulus brev till alexandrinarna omnämns endast här och är i övrigt okänt. Det har utan större framgång spekulerats i att det skulle vara ett annat namn för Hebreerbrevet, som inte nämns i texten.[29]
  5. ^ Rodon var en kristen författare som var verksam ungefär när kejsar Commodus styrde (180–192) och som omnämns av bland andra kyrkofader Eusebios av Caesarea.[38]
  6. ^ Hieronymus skriver följande om Victorinus författarskap: ”Biskop Victorinus av Poetovio kunde inte latin lika bra som han kunde grekiska. Till följd av detta är hans verk till innehållet utmärkta, men i litterärt hänseende undermåliga.”[en 2][47]
  7. ^ Två utdrag ur Carmen adversus Marcionitas förekommer i en handskrift från 800- eller 900-talet, och båda dessa uppges vara skrivna av en viss Victorinus. Dessutom skriver Isidorus av Sevilla att en biskop Victorinus skrivit ett traktat mot markioniterna.[51]
  8. ^ ”… för inte länge sedan, utan nästan i vår egen tid mot slutet av Domitianus styre”,[en 3][57] citerat av Hill.[58]
  9. ^ Gregory Allen Robbins, “Muratorian Fragment,” i Anchor Bible Dictionary, 4.928–929,[en 4] citerat av Rothschild.[62]

Noter

  1. ^ Muratoriska fragmentet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
  2. ^ Eastman 2015, s. 397.
  3. ^ [a b c d e f g h] McDonald 2015b, s. 619.
  4. ^ Adair, Jr. 1997
  5. ^ [a b c d] Verheyden 2003, s. 490.
  6. ^ McDonald 2007, s. 369.
  7. ^ [a b c] McDonald 2015, s. 164.
  8. ^ [a b c] Armstrong 2008, s. 1–34.
  9. ^ Holmes 2008, s. 419.
  10. ^ Armstrong 2008, s. 1.
  11. ^ Metzger 1987, s. 191.
  12. ^ Muratori 1740, s. col 851–856.
  13. ^ [a b c d] Metzger 1987, s. 192.
  14. ^ Hahneman 1992, s. 17.
  15. ^ Verheyden 2003, s. 487.
  16. ^ Hahneman 1992, s. 17–20.
  17. ^ Grünstäudl 2013, s. 82.
  18. ^ Metzger 1987, s. 305.
  19. ^ Hahneman 1992, s. 8.
  20. ^ [a b] Armstrong 2008, s. 4.
  21. ^ Hahneman 1992, s. 9.
  22. ^ Hahneman 1992, s. 10.
  23. ^ Trobisch 2000, s. 36–37.
  24. ^ [a b c] Metzger 1987, s. 194.
  25. ^ Metzger 1987, s. 305–307.
  26. ^ [a b] Jurgens 1970, s. 107.
  27. ^ Metzger 1987, s. 195.
  28. ^ Metzger 1987, s. 196.
  29. ^ [a b c] Metzger 1987, s. 197.
  30. ^ Metzger 1987, s. 199.
  31. ^ Metzger 1987, s. 199–200.
  32. ^ Grünstäudl 2013, s. 85.
  33. ^ [a b] Hill 1995, s. 437.
  34. ^ Metzger 1987, s. 193.
  35. ^ Verheyden 2003, s. 492.
  36. ^ Hahneman 1992, s. 12–13.
  37. ^ Guignard 2015, s. 596.
  38. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 5:13.
  39. ^ Sundberg Jr. 1973, s. 2.
  40. ^ Armstrong 2008, s. 2.
  41. ^ Verheyden 2003, s. 491.
  42. ^ Verheyden 2003, s. 499.
  43. ^ [a b] Grünstäudl 2013, s. 83.
  44. ^ McDonald 2007, s. 371.
  45. ^ Armstrong 2008, s. 3.
  46. ^ Armstrong 2008, s. 3–4.
  47. ^ Hieronymus, Om berömda män, 74:1.
  48. ^ Armstrong 2008, s. 14.
  49. ^ Armstrong 2008, s. 15–16.
  50. ^ Armstrong 2008, s. 16.
  51. ^ Armstrong 2008, s. 19–21.
  52. ^ Armstrong 2008, s. 23–25.
  53. ^ Armstrong 2008, s. 27–28.
  54. ^ Armstrong 2008, s. 17–18, 30.
  55. ^ Sundberg Jr. 1973, s. 9.
  56. ^ Armstrong 2008, s. 23–24.
  57. ^ Irenaeus, Mot kättarna 5.30.3.
  58. ^ [a b] Hill 1995, s. 439.
  59. ^ [a b] McDonald 2007, s. 372.
  60. ^ Ferguson 1982, s. 677–678.
  61. ^ Armstrong 2008, s. 30–32.
  62. ^ Rothschild 2009, s. 22.
  63. ^ McDonald 2015, s. 165–167.
  64. ^ McDonald 2007, s. 369–378.
  65. ^ McDonald 2015, s. 145–172.
  66. ^ Sundberg Jr. 1973, s. 1–41.
  67. ^ Hahneman 1992
  68. ^ [a b] McDonald 2015, s. 165.

Tryckta källor

  • Armstrong, Jonathan J. (2008), ”Victorinus of Pettau as the Author of the Canon Muratori”, Vigiliae Christianae 62: 1–34.
  • Eastman, David L. (2015) (på engelska). The ancient martyrdom accounts of Peter and Paul. Writings from the Greco-Roman world; 39. Atlanta: SBL Press. Libris 18235272. ISBN 9781628370904
  • Ferguson, Everett (1982). ”Canon Muratori: Date and Provenance”. i Hallonsten Gunilla, Livingstone Elizabeth A. (på flera språk). Studia patristica: papers presented to the International conference on patristic studies. Vol. 17, [Papers presented to the eighth International conference on patristic studies, Oxford 3-8 september 1979] (1. ed.). Berlin. sid. 677–683. Libris 3762560. ISBN 0-08-025779-8
  • Grünstäudl, Wolfgang (2013) (på tyska). Petrus Alexandrinus: Studien zum historischen und theologischen Ort des zweiten Petrusbriefes. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament. R. 2, 0340-9570 ; 353. Tübingen: Mohr Siebeck. Libris 16259589. ISBN 9783161524400
  • Guignard, Christophe (2015), ”The Original Language of the Muratorian Fragment”, The Journal of Theological Studies 66/2: 596–624.
  • Hahneman, Geoffrey Mark (1992) (på engelska). The Muratorian Fragment and the Development of the Canon. Oxford theological monographs, 0473-6532. Oxford: Clarendon Press. Libris 4626076. ISBN 0-19-826341-4
  • Hill, Charles E. (1995), ”The Debate Over the Muratorian Fragment and the Development of the Canon”, Westminster Theological Journal 57:2: 437–452.
  • Holmes, Michael W. (2008). ”The Biblical Canon”. i Harvey Susan Ashbrook, Hunter David G. (på engelska). The Oxford handbook of early Christian studies. Oxford handbooks in religion and theology. Oxford: Oxford University Press. sid. 406–426. Libris 10930434. ISBN 9780199271566
  • Huber, Konrad (2011). ”Aspekte der Apokalypse-Interpretation des Victorinus von Pettau am Beispiel der Christusvision in Offb 1.”. i Verheyden Jozef (på tyska & engelska). Ancient Christian interpretations of ”violent texts” in the Apocalypse / edited by Joseph Verheyden ... Novum Testamentum et orbis antiquus ; 92. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. sid. 94–117. Libris 12234314. ISBN 978-3-525-53976-7
  • Jurgens, W. A. (1970) (på engelska). The Faith of the Early Fathers: A Source-book of Theological and Historical Passages from the Christian writings of the pre-Nicene and Nicene eras. Volume 1. Collegeville, Minn.: Liturgical Press. Libris 11648246. ISBN 0814604323
  • McDonald, Lee Martin (2007) (på engelska). The Biblical Canon: Its Origin, Transmission, and Authority ([Updated & rev. 3rd ed.]). Peabody, Mass.: Hendrickson Publishers. Libris 10426315. ISBN 978-1-56563-925-6
  • McDonald, Lee Martin (2015). ”Canon Formation: Why and Where Scholars Disagree”. i Burke Tony (på engelska). Forbidden Texts on the Western Frontier: The Christian Apocrypha from North American Perspectives; Proceedings from the 2013 York University Christian Apocrypha Symposium. Eugene, Or.: Cascade Books. sid. 145–172. ISBN 978-1-4982-0982-3
  • McDonald, Lee Martin (2015b). ”Muratorian Fragment”. i Orlin Erik (på engelska). Routledge Encyclopedia of Ancient Mediterranean Religions. London: Routledge, Taylor and Francis Group. sid. 619. ISBN 9780415831970
  • Metzger, Bruce M. (1987) (på engelska). The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance. Oxford: Clarendon. Libris 4625985. ISBN 0-19-826180-2
  • Muratori, Ludovico Antonio (1740) (på latin). Antiquitates Italicae medii aevi, sive dissertationes de moribus, ritibus, religione, …: Omnia illustrantur et confirmantur ingenti copia doplomatum et chartarum veterum, … auctore Ludvico Antonio Muratorio ... Volume 3. Mediolani. Libris 2541520
  • Rothschild, Clare K. (2009) (på engelska). Hebrews as Pseudepigraphon: The History and Significance of the Pauline Attribution of Hebrews. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament, 0512-1604 ; 235. Tübingen: Mohr Siebeck. Libris 11679963. ISBN 9783161498268
  • Sundberg Jr., Albert C. (1973), ”Canon Muratori: A Fourth Century List”, Harvard Theological Review 66: 1–41.
  • Trobisch, David (2000) (på engelska). The First Edition of the New Testament. New York: Oxford University Press. Libris 8276986. ISBN 0-19-511240-7
  • Verheyden, Joseph (2003). ”The Canon Muratori: A Matter of Dispute”. i Auwers Jean-Marie, Jonge Henk Jan de (på engelska). The Biblical Canons. Bibliotheca Ephemeridum theologicarum Lovaniensium, 99-0116619-5; 163. Leuven: Leuven University Press. sid. 487–556. Libris 9218193. ISBN 90-5867-309-X164

Internetkällor

Citat

på engelska

  1. ^ But Hermas wrote The Shepherd very recently, in our times, in the city of Rome, while bishop Pius, his brother, was occupying the chair of the church of the city of Rome.
  2. ^ “Victorinus, bishop of Poetovio, did not know Latin as well as he did Greek; as a result, his works, which are excellent in content, seem inferior in composition.”
  3. ^ … not a very long time ago, but almost in our own generation towards the end of the reign of Domitian.
  4. ^ Until quite recently, Roman provenance and a late 2d or early 3d century date (180–200 C.E.) were taken for granted. It was assumed that the Fragment represented the earliest datable canon list. Those assumptions have now largely eroded, and a new consensus appears to be emerging, one which sees the Muratorian Fragment as a 4th-century, Eastern (either Syria or Palestine) list.

på latin

  1. ^ Pastorem uero nuperrime temporibus nostris in urbe Roma Hermas conscripsit, sedente cathedra urbis Romae ecclesiae Pio episcopo fratre eius.

på svenska

  1. ^ Jag, Johannes … hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: ”Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.” (Upp 1:9–11, Bibel 2000)
Annonser

Äldsta kanon-listan över NT, kanske inte är den äldsta …

armstrongI detta inlägg avser jag att redogöra för Jonathan J. Armstrongs artikel Victorinus of Pettau as the Author of the Canon Muratori (Vigiliae Christianae 62, 2008, 1-34), vari han argumenterar för att det så kallade Muratoriefragmentet innehållande en kanon över Nya testamentets böcker inte är från slutet av 100-talet, utan skrevs av Viktorinus av Pettau ett århundrade senare.

Den förste att vid namn bevittna såväl något evangelium som alla evangelier, brukar anses vara biskop Irenaeus ca år 180. En annan kandidat till att nämna evangelierna är det så kallade Muratoriefragmentet, som utöver att nämna evangelierna också listar de flesta böcker i NT plus ett antal apokryfiska verk. Denna skrift, som är långt mer än bara en lista, brukar dateras till slutet av 100-talet, oftast 170–200, men inte sällan till 170 eller 180 vt. I så fall skulle det vara ett tidigare bevittnande än det Irenaeus ger och också ett mycket tidigt vittne till vilka böcker som ska ingå i NT; alltså ett tidigt vittne på att man mycket tidigt var på det klara med vad som var kanoniskt och vad som inte var det. Men frågan är om allt detta verkligen stämmer?

Det skriftfynd vi talar om upptäcktes av den italienske historikern Ludovico Antonio Muratori (1672–1750) i Ambrosianska biblioteket i Milano. Själva texten utgörs av en 600-talshandskrift på latin. Fragmentet är skadat och inledningen saknas. Det finns totalt 85 rader bevarade av ”listan”. Den latinska texten brukar antas vara en översättning från en grekisk text och det är således denna grekiska text som i original antas ha skrivits i slutet av 100-talet. Någon fullständig enighet om detta finns emellertid inte och vissa daterar originalet till 300-talet. Texten finns att läsa i engelsk översättning här.

Grunden till att förlägga originalet till slutet av 100-talet är huvudsakligen att i omnämnandet av Hermas herden sägs författaren vara Hermas, en broder till påven Pius I, vilken var aktiv ca år 140:

“But Hermas wrote The Shepherd very recently, in our times, in the city of Rome, while bishop Pius, his brother, was occupying the chair of the church of the city of Rome. And therefore it ought indeed to be read; but it cannot be read publicly to the people in church either among the Prophets, whose number is complete, or among the Apostles, for it is after their time.”

Alltså, nyss, i vår tid, skrev Hermas, således då inte så långt efter år 140. De antika kyrkofäderna använder dock uttrycket ”nyss” med ett stort mått av frihet. Exempelvis kan Irenaeus med nyss i vår tid avse långt tidigare och egentligen bara avse efterapostolisk tid. Så resonerar också Jonathan J. Armstrong, som anser att latinets nuperrime temporibus nostris inte bör tolkas som en bekräftelse på att Hermas Herden skrevs medan författaren av Muratoriska fragmentet fortfarande var i livet. Han hävdar att nuperrime inte nödvändigtvis syftar på när författaren levde utan ska tolkas som en tidsjämförelse mellan Hermas Herden och de övriga kanoniska böckerna som återges i listan. Alltså skulle det rimligen tolkas så att Hermas skrev inte långt efter de övriga författarna:

“Second, the Fragmentist avers that the Shepherd cannot be read among the New Testament books because it appeared after the time of the apostles. In the analysis of Albert C. Sundberg, the phrase “very recently, in our times” [nuperrime temporibus nostris] should not be interpreted as an affirmation that the Shepherd was written during the lifetime of the Fragmentist, but rather that it was published subsequent to the period of apostolic direction of the church: “That is to say, the term ‘nuperrime’ does not necessarily fix the time-comparison with the lifetime of the author of the list, but may relate the time-comparison of the writing of the Shepherd of Hermas to the previously listed apostolic books.”

På senare år har alltfler röster höjts för att Muratoriska fragmentet måste vara yngre, eftersom föreställningar däri inte stämmer med de föreställningar som var rådande i slutet av hundratalet. Och en sådan röst är alltså Jonathan J. Armstrong från Oxford, som i stället hävdar att fragmentet skrivits av biskopen Viktorinus av Pettau (död ca 303/304) någon gång mot slutet av 200-talet. Matchningen är i många stycken klockren. I princip alla föreställningar i fragmentet omhuldades av Viktorinus, flera ytterst ovanliga. Fragmentet skulle alltså komma från Viktorinus’ prolog till sin Kommentar till Matteus. Detta verkar troligt av flera ytterligare orsaker, som att Chromatius av Aquileia faktiskt ordagrant återger flera rader från fragmentet i sin egen kommentar om Matteus och det finns tydliga indikationer på att han byggde just på Viktorinus’ Kommentar till Matteus.

Kyrkofadern Hieronymus (ca 347–420) skriver att Viktorinus inte alls behärskade latin lika bra som grekiska, varför hans arbeten är utmärkta till sitt innehåll medan själva författandet är sämre (De Viris Illustribus 3:74:1). Vidare skriver han: “Fastän Viktorinus har en martyrkronas ryktbarhet förmår han inte att ge uttryck för det han vet”. Denna beskrivning skulle mycket väl kunna svara mot det undermåliga latinet som används i fragmentet; det är amatörmässigt med många grekiska idiomatiska uttryck. Givetvis skulle det kunna förklaras med en undermålig översättning från en ursprungligen grekisk text till latin, men förklaras ändå lättare med att författaren skriver på ett språk som inte är hans modersmål.

En annan orsak till varför Viktorinus är en trolig kandidat till att ha skrivit texten är att de författare som tydligast har påverkats av det fragmentet innehåller, samtidigt är de författare som är mest bekanta med Viktorinus’ författarskap. Utöver Viktorinus själv (som är den person vars författarskap uppvisar de tydligaste likheterna med fragmentet), också Chromatius av Aquileia (död ca 406/407), Isidor av Sevilla (ca 560–636), och framför allt Hieromymus (ca 347–420).

PARALLELLER

I fragmentet uppges att Johannes’ lärjungekolleger och biskopar [condiscipuli et episcopi] uppmanat Johannes att skriva sitt evangelium. Klemens av Alexandria (via citat hos Eusebios), Viktorinus och Hieronymus säger alla att Johannes uppmanades att skriva evangeliet. Men medan Klemens endast talar om Johannes’ lärjungar (γνωρίμων) talar både Viktorinus och Hieronymus (som var väl inläst på Viktorinus) att biskoparna uppmanade Johannes att skriva evangeliet. Dessutom, direkt efter att Muratoriefragmentet och Viktorinus i Commentarius in Apocalypsin nämnt detta med uppmaningen till Johannes, återgav de båda den så kallade trosregeln (regula fidei) som Paulus ger i Rom 12:6.

Viktorinus är beroende av Irenaeus’ argumentation från 180-talet om att evangelierna måste vara fyra till antalet, eftersom han återger Irenaeus’ argument. Författaren av Muratoriefragmentet använder trosregeln för att försvara Johannesevangeliets renlärighet, vilket också tyder på ett beroende av Irenaeus.

I Muratoriefragmentet uppmärksammas att samlingen av Paulus’ brev kommer från 7 kyrkor. Det finns endast 4 författare från antiken som kopplar siffran 7 till de paulinska breven, Hippolytos av Rom, Cyprianus, Viktorinus och Hieronymus. Men varken Hippolytos’ eller Cyprianus’ vittnebörd är tillnärmelsevis lika nära Muratoriefragmentet som det Viktorinus uppvisar. Vidare omnämns inte Hebreerbrevet i Muratoriefragmentet och inte heller Viktorinus tog med Hebreerbrevet.

FLER ARGUMENT

Om nu inte dessa paralleller är helt övertygande (det skulle ju kunna visa på att Viktorinus hade påverkats av Muratoriefragmentet) så finns där fler observationer att göra.

I Muratoriefragmentet påstås att Hermas, författaren av Hermas herden, var en bror till biskop Pius av Rom. Den enda övriga referens som påstår detta från före 300-talet är Carmen adversus Marcionitas. Däremot är det fullt klart att Viktorinus var mycket väl bekant med just Carmen adversus Marcionitas. Det har till och med framkastats att Viktorinus var författaren till Carmen adversus Marcionitas. Utöver de många parallellerna dem emellan finns också andra omständigheter. Två handskrifter från 800-talet och 900-talet innehåller utdrag ur Carmen adversus Marcionitas, och där uppges författaren vara en viss Viktorinus. Vidare påstår Isidor av Sevilla (ca 560-636) att biskop Viktorinus skrev två skrifter mot heretikerna, varav en var mot markioniterna och därmed alltså skulle kunna vara Carmen adversus Marcionitas. Isidor citerar dessutom Viktorinus som en auktoritet på NT:s kanon, vilket också stöder att Viktorinus var upphovsmannen till Muratoriekanon.

Armstrong argumenterar för att de två orsaker som åberopas i Muratoriefragmentet till varför Hermas herden inte kan ingå i kanon, faktiskt är samma argument som också Viktorinus framför.

I Muratoriekanon ingår också Petrusapokalypsen, fast det sägs att ”några av oss” inte tycker att den borde läsas i kyrkan. Den enda övriga gång som Petrusapokalypsen omnämns i kanonbildning är hos Eusebios av Caesarea, men han förkastar den då. I ett anonymt fragment som numera anses författat av just Viktorinus erkänns dock Petrusapokalypsen som en skrift. Viktorinus är alltså den enda vi vet utöver Muratoriefragmentet som betraktade Petrusapokalypsen som en kanonisk skrift.

Författaren av Muratoriefragmentet är emot montanisterna och markioniterna, något som också Viktorinus var. Och om den ifrågasatta identifiering av Pseudo-Tertullians’ skrift Adversus Haereses skulle vara den Adversus Haereses som Hieronymus säger att Viktorinus skrev, uppkommer ytterligare ett antal tunga argument till stöd för att Viktorinus är författaren till Muratoriefragmentet.

SLUTSATSER

I slutsatserna påpekar Armstrong att det inte finns någon antik författare som kan uppvisa fler paralleller till Muratoriefragmentet än just Viktorinus av Pettau, samtidigt som Viktorinus som författare också skulle kunna förklara flera av de underliga påståenden som förekommer i Muratoriefragmentet. En fråga återstår dock enligt Armstrong, och det är att om Viktorinus verkligen skrev Muratoriekanonen, varför upplyser då ingen av hans samtida och efterföljande om detta? Armstrong är övertygad om att de verkligen gör det, men att skriften gick under namnet ”prologen” till Commentarius in Matthaeum. Hieronymus omtalar detta verk i sitt förord till översättningen av Origenes’ Homiliae in Lucam. Faktum är att i sin Kommentar till Matteus tar faktiskt Hieronymus upp legenden om de lärjungar och biskopar som påverkat Johannes att skriva sitt evangelium och han säger också att han studerat Viktorinus’ Commentarius in Matthaeum som förberedelse för sitt arbete. Rimligen ingick kanonlistan som nu kallas Muratoriefragmentet i prologen till detta verk av Viktorinus och det var därifrån Hieronymus hämtade flera av sina uppfattningar. Dessutom, som jag påtalade i inledningen, återgav Chromatius av Aquileia flera rader i sin egen kommentar om Matteus som är identiska med de som finns i Muratoriefragmentet. Och det finns som sagt tydliga indikationer på att Chromatius byggde just på Viktorinus’ Kommentar till Matteus (Commentarius in Matthaeum).

EGNA REFLEXIONER

Det är intressant att notera att flera av de äldsta och viktigaste påstådda vittnena, inte är så säkert daterade som oftast görs gällande. Med Muratoriekanon förlagd till Viktorinus’ tid på kanske 270-talet och där det enda riktigt gamla textvittnet, p52, som sägs bevittna evangelierna under första halvan av 100-talet, kan vara från en betydligt senare tid, ändras förutsättningar högst väsentligt. Evangelierna finns som först bevittnade en bit in på 100-talet. Författarna till dessa verk namnges först mot slutet av 100-talet och de första kanonbildningarna som liknar NT uppkommer först på 200-talet. Fast redan år 140 hade Markion en kanon klar. Den bestod av 10 Paulusbrev som saknade flera ”historiska uppgifter” om Jesus och flera katolska uppgifter, samt ett Herrens evangelium som saknade många av de katolska dogmer som ingår i Lukasevangeliet.

Roger Viklund, 2010-08-13