Kommentarer till docent Cecilia Wasséns föreläsning ”Har Jesus funnits?”; del 4, att evangelierna inte är trovärdiga källor

Se också Del 1, de återuppståndna gudssönerna
Se också Del 2, avsaknaden av utomkristna historiska källor
Se också Del 3, att Paulus inte känner till Jesus som en historisk person

Cecilia Wassén är lektor och docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet. I en föreläsning från 20 april 2015 under titeln ”Har Jesus funnits”, går hon igenom och bemöter de enligt henne viktigaste argumenten till stöd för att Jesus inte har funnits. Wassén ger också sin syn på de viktigaste skälen till varför vi ska tro att Jesus har funnits. Föreläsningen är en dryg timme lång och återfinns bland annat på Youtube. Jag fann denna video genom bloggen Rebella undrar …och funderar. Och påstår, mellan varven under inlägget Wasséns kritik träffar inte Carrier. Inte på riktigt.

När jag i denna genomgång återger Wasséns uppfattningar är det endast i de fall hennes kommentarer omges av citattecken som det också är ordagranna citat från filmen. Jag infogar också ungefärliga tidsmarkörer med hel- och halvminuter där aktuellt avsnitt förekommer i filmen.

I del 1 kommenterade jag Wasséns behandling av de återuppståndna gudssönerna, i del 2 avsaknaden av utomkristna historiska källor och i del 3 Paulus’ bristande kännedom om Jesus som historisk person.

I denna genomgång fokuserar jag på evangelierna som källor. Cecilia Wassén viger föredragets sista tredjedel åt evangelierna. Om nu avdelningen om Paulus krävde stort utrymme är det inget mot vad denna del skulle kräva för att göra ämnet full rättvisa. Av den anledningen kommer jag i mycket liten omfattning att presentera några omfattande utredningar i denna artikel av varför jag anser evangelierna sakna historisk trovärdighet. I stället kommer jag att använda utrymmet till att bemöta Wasséns argument.

Som sista huvudpunkt tar Wassén då upp ”evangelierna som inte är trovärdiga.” (39.00) Hon säger att mytikerna lyfter fram att evangelierna skrevs långt efter Jesu död av folk som inte hade någon kunskap om Jesus och inte var ögonvittnen. Det var inga neutrala oberoende skrifter utan kristna skildringar, och det är sena skrifter, från 2:a århundradet, hävdar de flesta. (39.30)

I stort sett stämmer detta med vad mytförespråkarna hävdar med den lilla reservationen att kanske inte merparten vill förlägga evangelierna till hundratalet. Den gängse dateringen av evangelierna är perioden tidigt 70-tal till 90-talet. Själv förordar jag hellre perioden ca 20 år senare, kanske 90–110, vilket inte förlägger alla evangelier till hundratalet och flera fäster ingen större vikt vid dateringarna eftersom de ändå är så osäkra. Richard Carrier verkar acceptera den gängse dateringen och, såvitt jag förstår, mest för att vi ändå inte kan veta när de skrevs och att det inte heller är avgörande för frågan om Jesu historicitet.

Wassén tar därefter kort upp det hon menar är forskares syn på vad det är för texter och hur och varför de är skrivna. Hon menar att evangelierna är en typ av biografi, och visst kan jag hålla med om det, även om de mer liknar biografier över en mytologisk hjälte. Kanske de kan jämföras med Plutarchos’ biografi över Romulus? Helt riktigt säger Wassén att vi inte vet vilka författarna var och att namnen fogats till evangelierna i efterhand. De säger inte själva att de var lärjungar och Wassén menar också att det inte finns några goda skäl att tro att evangeliernas lärjungar har skrivit dem. (40.30) Jesu lärjungar var enkelt folk som talade arameiska och väldigt få kunde läsa och skriva. Det är svårt att tro att någon lärjunge kunnat komponera något evangelium och dessutom på grekiska. (41.00) Wassén säger att det inte är faktaskildringar och att mytförespråkarna har rätt i detta. (41.30) Evangelierna skrevs för att stärka tron och inte för att ge historiska faktaskildringar. Hon menar att man får ta berättelserna med en nypa salt, som man gör med annan antik litteratur. (42.00) Jag har egentligen inget att invända mot detta förhållningssätt.

Mytförespråkarna, säger Wassén, hävdar ju att evangelierna är skrivbordsprodukter från början av andra århundradet, så författarna hittade på en historisk person utifrån allmänna myter och även genom inspiration från Hebreiska Bibeln. (42.30)

Hittills kan man säga att Wassén någorlunda korrekt redogjort för någon form av allmän uppfattning bland mytförespråkarna. Det enda skeva i framställningen är att även mytförespråkarna som regel (om man räknar bort personer som exempelvis Joseph Atwill) räknar med att evangelieförfattarna byggde på vissa traditioner, men att dessa bara gick tillbaka till församlingarna, inte till en historisk person. Earl Doherty ägnar stor kraft åt exempelvis den församling han anser var upphovet till Q-traditionen. Evangelierna kan visst ses som ”skrivbordsprodukter”, men knappast att allt bara fantiserades fram ungefär som en modern roman. En sådan ”skrivbordsprodukt” skulle knappast ha haft någon chans att spridas bland dyrkande kristna. Nej nog fanns det föreställningar som evangelieförfattarna samlade in och systematiserade. Vi ser detta inte minst i andra kristna skrifter, såväl i Nya Testamentet som utanför detsamma – traditioner som också återges i evangelierna. Det är bara att vi inte anser dessa traditioner gå tillbaka till en verklig historisk person.

Wassén säger att Nytestamentliga forskare talar om återberättade historier om Jesus som senare samlades och skrevs ner. (43.00) Skillnaden mellan den gängse uppfattningen och den som de flesta mytförespråkare argumenterar för är, menar jag, att den förra utgår från att några av de många uttalanden och gärningar som tillskrivs Jesus också kommer från honom och att det resterande tillkommit som berättelser inom församlingarna, medan de senare anser att de traditioner som evangelisterna använt kommer enbart från församlingarna. Personligen har jag hela tiden hållit öppet för möjligheten att där funnits en historisk person i det avlägset förflutna som varit inspiration till några av de uppkomna berättelserna och måhända ett och annat Jesusord, men eftersom, vad jag kan se, inget går att knyta till en historisk person har detta fått förbli en obevisad hypotes.

Därefter övergår Wassén till Lukas (vilken hon med tanke på vad hon tidigare sagt måste se som ett kodord för vemhelst som skrivit Lukasevangeliet och Apostlagärningarna). Hon läser ur inledningen till Lukasevangeliet och säger att vi genom detta vet att skrifterna går tillbaka till ögonvittnen:

”Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.” (Luk 1:1–4)

Nu går det rätt lätt att konstatera att ”Lukas”, framför allt under förutsättning att han också har skrivit Apostlagärningarna, ger allt annat än tillförlitliga uppgifter. ”Lukas” har i sann hellenistisk anda uppfunnit en hel del, som exempelvis de alltigenom fiktiva talen som författaren lägger i olika personers munnar. Så speciellt tillförlitliga kan uppgifterna inte vara.

Wassén menar med stöd av det Lukas skriver att han känner till andra skrifter. Han har evangelier framför sig. Han har läst i alla fall andra evangelier. Så som har berättats för oss från dem som var ögonvittnen. (43.30)

Det viktigaste ordet i citatet ovan är ”ögonvittnen”. Enligt denna text skulle alltså uppgifterna ytterst härstamma från ögonvittnen, tolkat som ögonvittnen till det Jesus gjorde och sade. Det grekiska ordet är autoptēs och det betyder just ögonvittnen, att se med sina egna (autos) ögon. Nu är ju sällan något i detta forskningsfält klart och tydligt, utan den gängse tolkningen av att Lukas säger sig bygga på ögonvittnesskildringar har ifrågasatts av åtminstone John N. Collins i “Re-thinking ‘Eyewitnesses’ in the Light of ‘Servants of the Word’ (Luke 1:2).” Expository Times 121:9 (2010): 447–452. För att göra en lång utredning kort.

I Nya Testamentet förekommer autoptai endast i Lukasevangeliet 1:2. Collins menar att sammanhanget visar att autoptēs hos Lukas nästan säkert avser något annat än ögonvittnen till Jesu liv och gärning. Den mer ordagranna konstruktionen ”blev ögonvittnen och tjänare till ordet” är den stora stötestenen. Redan kyrkofader Origenes frågade sig hur man kunde bli ögonvittne till ett ord (logos): hur kan man se ett ljud, frågade han sig? Origenes’ lösning blev att antingen syftade logos på Jesus eller så på ett budskap som lärdes ut. Eftersom inledningen av Lukasevangeliet handlar om skrivna källor och eftersom autoptai och tjänare är så nära sammankopplade i meningen, menar Collins att autoptai inte avser ögonvittnen till Jesu liv utan ögonvittnen till de skrivna källorna, det vill säga de som intygade äktheten av de skrivna dokumenten. Nåväl, det får vara hur det vill med den saken.

Vi vet åtminstone en källa som Lukas använde, nämligen Markusevangeliet. En annan källa är antingen den hypotetiska talkällan Q, eller Matteusevangeliet, om Lukas nu bara har kopierat och ändrat fritt i det evangeliet. En tredje (och fjärde) källa är sannolikt Josefus’ båda större historieverk men då bara för utfyllnadsmaterial, för att ge sitt verk en historisk inramning. Vilka ytterligare källor, om alls några, som Lukas byggt på vet vi inte. Wassén utgår från att Lukas talar sanning när han skriver att han efter att grundligt ha satt sig in i allt beslutat sig för att i rätt ordning skriva ner det på basis av skrifter som går tillbaka till ögonvittnesskildringar. Själv finner jag vare sig skäl att tro eller misstro på basis av enbart det som sägs. Däremot tyder evangeliet i sig tillsammans med Apostlagärningarna på, att han knappast har gjort det han påstår sig ha gjort. Inte när man i stycke efter stycke kan konstatera att detta faktiskt är konstruerad historia. Då hjälper ett intygande av författaren om motsatsen ytterst litet. Det är till och med så att nästan alla forskare anser att evangelisterna själva har hittat på åtminstone vissa saker, och genom Wasséns hävdande att man måste ta en del av berättelserna med en nypa salt, verkar hon själv inte främmande för den tanken. John Dominic Crossan, som aldrig uttryckt tvivel över Jesu existens, menar att evangelisterna själva skapa nästan alltsamman, men bara ”nästan”.

Wassén fortsätter med att teoretisera över att de ursprungliga Jesusorden återberättats, och återberättats och att därigenom berättelserna omformats med tiden. (44.30) Notera att detta bara är en hypotes och att det egentligen inte finns några bevis för att sådana berättelser skulle gå tillbaka till Jesus, men Wassén framställer det som ett faktum. Hon menar att det på grund av den muntliga traditionens omformande av budskapet inte är faktaskildringar som kan läsas rakt upp och ner.

Wassén tar upp att ”forskare gissar då att Markus är skrivet runt 70, Matteus och Lukas på 80-talet” och att Markus utgjorde en förlaga till de andra två. De kopierade varandra. Det mesta av Markus återkommer i de andra (45.00). Så medan mycket är lika är det olika kristologier. Hon tar upp Johannesevangeliet som hon förlägger till 90-talet (46.00), allt enligt den oftast föreslagna tillkomstordningen och -tiden.

Hittade då evangelisterna på allt som Jesus sade och gjorde, som mytförespråkarna hävdade, frågar sig Wassén? (46.30) Hon menar, givetvis med rätta, att man får undersöka varje tradition var för sig. Det är det arbete som Jesusseminariet ägnade mycket av sin tid åt, att avgöra vad som kan tänkas gå tillbaka till Jesus och vad som Jesus inte gärna kan ha sagt eller gjort utan som har vuxit fram i kyrkan. Deras slutsats vara att 18 procent av Jesusorden i någon form hade yttrats av Jesus och att blott 10 procent av gärningarna som tillskrevs honom var sådana som han också utfört. Man måste, menar Wassén, avgöra varje tradition för sig (47.00).

Wassén tar upp Johannesevangeliet 10:34–38 som exempel på sådant som Jesus inte gärna kan ha sagt (48.00). Hon kontrasterar Johannesevangeliets Jesus som helt öppet utger sig för att vara Guds son mot Markusevangeliets Jesus, som förbjuder lärjungarna att avslöja vem han är, och hon säger att båda inte kan ha rätt (48.30). Att båda däremot kan ha fel tar hon inte upp.

Arameiska traditioner

Wassén övergår därefter till ”bevis” för att vissa av traditionerna är tidiga och hon ger två exempel på arameiska uttryck i evangelierna som ska visa att de bygger på arameiska förlagor. I detta skede kan det vara värt att göra en utvikning.

Att idiom, grammatik och ordval visar spår av arameisk påverkan behöver alls inte betyda att en grekisktalande låtit sig påverkas av arameiska källor, sådana källor som evangelisterna antas ha byggt på. De helleniserade judar som talade grekiska talade en grekiska som var starkt påverkad av arameiskan, på samma sätt som nysvenskar och även senare generationer talar en svenska som är påverkad av deras respektive modersmål.

Till detta ska ytterligare omständigheter läggas. Den grekiska översättningen av den Hebreiska Bibeln, Septuaginta, från vilken de nytestamentliga författarna i stort sett uteslutande hämtade sina citat och varifrån de parafraserade, var skriven på en grekiska som visar stark semitisk påverkan. Både hebreiskan och arameiskan var semitiska språk och dessutom närbesläktade. Så aramismer eller semitismer i den grekiska grundtexten till Nya Testamentet kan också ha letat sig in genom att författarna i så hög grad förlitade sig på Septuaginta. Ett exempel på detta är Petrus’ tal på pingstdagen i Apostlagärningarnas andra kapitel; ett tal som ofta sägs vara mer påverkat av arameiskan och därför skulle bygga på en verklig arameisk källa. Men i detta tal citerar Petrus Septuaginta, vilken redan är starkt påverkad av hebreiskan och därför innehåller många semitismer.

Dessutom förlitar sig exempelvis Lukas inte bara på den Hebreiska Bibelns (GT) texter utan också på andra gammaltestamentliga traditioner, vilka antingen kan ha förelegat på ett semitiskt språk eller i översättning till grekiska och redan där innehållit semitismer.

Sedan har vi targum. Eftersom hebreiskan i stort sett var utdött som talat språk vid vår tidräknings början och judar i Palestina med omnejd talade arameiska, fanns behov av att översätta de hebreiska skrifterna till arameiska. Dessa kallades targum och var ofta mycket fria arameiska översättningar av den Hebreiska Bibeln. Vid denna tid fanns många targum i omlopp och med olika ordalydelser, och de flesta har inte överlevt till våra dagar.

När så även Nya Testamentets skrifter uppvisar arameiska drag innebär det rimligen bara att författarna antingen normalt talade arameiska (som kanske författaren av Markusevangeliet gjorde) eller talade en grekiska som var influerad av arameiskan (som kanske författaren av Lukasevangeliet gjorde). Det är inte möjligt att säkert säga om författaren av Lukasevangeliet var påverkad av arameiska som förekom i hans källor eller om den grekiska han skrev var hans naturliga dialekt. Men oavsett går det lika bra att hitta på saker på arameiska som på grekiska. Uppdiktat är uppdiktat oavsett på vilket språk detta gjordes.

Wassén tar upp det arameiska uttrycket Talita koum i Mark 5:41–42 som exempel på en tradition som vi kan vara säkra på är tidig. Att berättelsen om uppväckandet av Jairos’ dotter från de döda grundar sig på en arameisk förlaga som går tillbaka på något Jesus har sagt. Att detta tyder på att det kommer från den tidiga gruppen i Palestina som hade följt Jesus. Om man tror att evangelisterna lagt till arameiska uttryck för att ge berättelsen ett mer genuint uttryck, säger Wassén, då tillskriver man dem talanger som är anakronistiska, man förfalskade inte… (51.00)

Exakt vad Wassén menar med anakronistiska talanger vet jag inte, men rimligen måste hon mena att författare på den tiden inte kunde lägga till arameiska uttryck i texten för att ge berättelsen ett mer genuint uttryck, på samma sätt som helikoptrar inte kan förekomma i slaget vid Waterloo. I så fall undrar jag vad hon har för belägg för att inte författare i Antiken, på samma sätt som i dag, kunde tillfoga yttranden på ett originalspråk för att skänka sin berättelse trovärdighet? Man diktade ju allt möjligt och det var en fullt acceptabel berättarteknik att i biografier och historiska verk skapa helt fiktiva tal där personen kunde bättre uttrycka det författaren ville att denne skulle säga. Det är ju rätt uppenbart att Jesu ord på korset i Mark 15:34, ”’Eloi, Eloi, lema sabachtani?’ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)” kommer från Psaltarens psalm 22:1: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”; och då rimligen från en targum på arameiska av nämnda text i Psaltaren.

Än intressantare är att berättelsen om uppväckandet av Jairos’ dotter inte är sann. För det första kan man inte uppväckas från de döda om man verkligen är död, ändå anser Wassén att Jesus yttrat just orden att den döda skulle stiga upp. ”Så tog han barnets hand och sade: ’Talita koum!’ (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal.” (Mark 5:41–42). För det andra bygger denna berättelse helt uppenbart på berättelsen i Andra Kungaboken, fjärde kapitlet, om Elishas uppväckande av en pojke. Det är alls inte orimligt att föreställa sig att ”Markus” förlitade sig på en targum, en arameisk översättning av Andra Kungaboken, för att skapa denna berättelse. Och med tanke på att sådana targum ofta mer kunde likna parafraser än ordagranna översättningar av den ursprungliga hebreiska texten, kan till och med det arameiska uttrycket talita koum ha förekommit i den förlagan.

Så en omöjlig berättelse om hur Jesus uppväckte ett barn från de döda, modellerad på berättelsen i 2 Kung 4, om hur också Elisha uppväckte ett barn från de döda, skulle alltså innehålla ett äkta arameiskt uttryck sagt av Jesus i samband med att han utförde detta fiktiva mirakel?

Det andra exemplet Wassén tar upp är berättelsen i Mark 2:23–28 om lärjungarna som plockar ax på sabbaten. Hon menar att det här rör sig om arameiska uttryck som ligger bakom översättningen.

En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?” Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus – det var när Evjatar var överstepräst – och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” (Mark 2:23–28)

Resonemanget Wassén för är följande. På arameiska finns ordet bar nash (eller: enash, nasha) och det betyder människoson (bar = son) men används också mer generellt för människa. Hon menar att uttrycket att Människosonen är herre också över sabbaten är ologisk eftersom slutsatsen inte är en följd av den föregående meningen, att sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Rimligen skulle därför människan, och inte människosonen vara herre också över sabbaten. Men om originalet var skrivet på arameiska kunde bar nash användas både om människan och Människosonen och ordleken framstå tydligare. Hon menar att översättaren till grekiska översatte bar nash på två olika sätt. (52.30)

Först kan konstateras att det finns flera uttolkare som menar att skiftet människa – människoson i berättelsen är rimligt. Vidare fanns denna tanke om sabbaten redan inom den judiska tankesfären och framställs på liknande sätt i exempelvis Talmud: ”Sabbaten överlämnas till dig och du överlämnas inte till sabbaten.” (Mekhilta Shabbat I, 2 Mos 31:12–17) Just därför kan det mycket väl ha funnits hebreiska, eller varför inte arameiska targum, eller andra texter som utgjorde förlagan för Markus. Han hade dessutom troligen arameiska som sitt modersmål, varför han i så fall tänkte på arameiska sannolikt även när han skrev på grekiska, på samma sätt som man kan tänka tanken på svenska innan man omformulerar den på engelska.

Ovanpå detta innehåller denna berättelse i sig sådana historiskt tveksamma händelser som gör att den rimligen inte är sann. Som att det alls skulle ha varit ett lagbrott att rycka några sädeskorn på sabbaten, eller att fariseerna skulle ha följt efter och noterat detta på en sabbat. Det är till och med ifrågasatt om det alls fanns fariseer i någon omfattning i Galileen vid denna tid. Se min genomgång: Markusevangeliet som midrash – 2:23–28.

Ändå skall detta yttrande gå tillbaka till något som Jesus sagt.

Negativa traditioner om Jesus

Wassén menar att det faktum att det förekommer negativa traditioner i evangelierna (om inte bara Jesus då utan även om exempelvis Petrus, kan jag tillägga) talar för att berättelsen är sann. Varför skulle man hitta på negativa traditioner om Jesus om man hittade på en berättelse? (54.00) Som exempel tar hon upp Mark 3:20–21 där Jesus’ anhöriga sägs vara oroliga för honom och tror att han har blivit tokig, Mark 6:3–5 där en profet blir ringaktad bara i sin hemstad och Mark 7:25–29 där Jesus liknar en icke-jude med en hund. Varför hitta på detta, frågar hon sig, om det inte gick tillbaka på en tidig tradition. (57.00)

Flera historiker har dock påtalat det felaktiga i det så kallade ”förlägenhets-kriteriet”. Resonemanget i argumentet går ut på att ingen skulle hitta på något som gjorde att hjälten framstår i ofördelaktig dager, något som fick anhängarna att skämmas. Enda anledningen till att sådana uppgifter levt kvar är just att de är sanna. Men först och främst är detta en tankekonstruktion som inte har verifierats i verkligheten. Ty i denna verklighet var det just sådana saker som kom att utmärka flera av kulterna. Ett av de tydligaste exemplen är kulten av Attis, där guden sades ha kastrerats och där denna kastration var del av de kultiska handlingarna i en sådan omfattning att vissa anhängare själva lät kastrera sig. Kan man tänka sig något mer förnedrande för en man än att han kastreras? Eftersom detta var del av kulten, måste vi enligt samma logik som den Wassén åberopar slå fast att Attis verkligen kastrerades. I stället var och är sådana avvikelser typiska för religiösa rörelser emedan de anförs som tecken på den egna sektens överlägsenhet vad gäller uttolkningen av den sanna läran. Vem kunde väl hitta på något så urbota dumt som att skära av skinnet ytterst på det manliga könsorganet? Men detta kom i stället att visa på att man tillhörde den rätta, utvalda gruppen. Berättelser uppstår, ibland vet vi inte varför medan det ibland inte är så svårt att föreställa sig avsikten. Att man inte är profet i sin egen hemstad är väl en tydlig släng åt skeptikerna, som inte vill tro, eller som bara vägrar att undersöka saken.

Till yttermera visso finns det inget som säger att det senare kristna uppfattade som ”skämmigt”, uppfattades så av dem som skrev evangelierna. Uppfattningar förändras över tid. Dessutom, om nu något verkligen uppfattades som mindre smickrande och det ändå har bevarats, måste man rimligen visa vad som gjorde att det då bevarades och inte helt enkelt bara utelämnades. Ty det ena följer av det andra. Om man skäms över något berättar man inte om det. Om man ändå berättar om det måste något ha tvingat en att göra det, någon omständighet som är mer tvingande än ens egen förlägenhet inför det, och några sådana omständigheter åberopas inte i fallet Jesus. Så antingen bevarades det eftersom det inte ansågs vara något att skämmas över, eller så bevarades det eftersom något (dock knappast sanningen) utgjorde en större drivkraft än att man skämdes därför. Men i så fall måste detta något påvisas och trovärdiggöras. I annat fall står vi inför faktum att det som för oss förefaller vara mycket pinsamt ändå påstods ha drabbat de största hjältarna i Antiken, trots att vi i flertalet, om inte i alla, fall kan utgå från att detta aldrig hänt eftersom gestalterna inte har funnits som verkliga historiska personer.

Wassén nämner också den felaktiga ”profetian” i Mark 9:1, ”Och han sade: ’Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt’”, en profetia som inte slår in. (57.30) Hon säger att detta blev ett besvärligt påstående i den tidiga kyrkan och att exempelvis Lukas tonar ner uttalandet, men att det hos Markus nog går tillbaka till Jesus, att man inte hittar på något sådant. (58.00) Men för det första så kan Markus inte gärna ha uppfattat detta som problematiskt, eftersom han tog med det. Må så vara att andra senare tonade ner det. För det andra behöver väl rimligen Markus inte ha betvivlat att det skulle ske i hans framtid. För det tredje vet vi inte ens vad Markus ville säga med detta. Hela hans evangelium är ändå skrivet med en tydlig avsikt och med många ledtrådar sammanflätade på ett mycket sinnrikt sätt.

Korsfästelsen

Wassén tar som slutkläm upp Jesu korsfästelse, som hon anser vara det starkaste argumentet för att berättelsen om Jesus inte har hittats på. (58.30) Judarna i allmänhet hade ingen anledning att tro på Jesus som Messias eftersom han dog. Judarnas förväntningar på Messias innefattade åtminstone att han skulle driva ut romarna och upprätta Israel. Det hände inte. Ingen förväntade sig att Messias skulle dö på ett kors, utan det var det som hände, han dog. (59.30)

Korsfästelsen var inte bara en plågsam död, det var också en förnedrande död. Att ha avrättats som rebell av romarna var ingen populär bild i Romarriket. (60.00) Det är väldigt svårt att tänka sig att några författare på andra århundradet skulle hitta på en sådan berättelse om en hjälte som avrättades för att han satte sig upp mot Rom. (60.30)

Både judar och andra folk ansåg det vara det yttersta offret att offra sitt liv och detta offer som den yttersta försoningen och gottgörelsen. Det är ju själva martyrskapets grund. Att en Messias skulle dö och uppstå för Israel var fullt i linje med vissa föreställningar som redan fanns inom judendomen vid den tid Jesus påstås ha levt och verkat. För att ta ett exempel från en person som vi vet har funnits, Sokrates, så kom hans död inte på något sätt att förringa hans gärning. Tvärtom, ansågs han bara ha varit ännu visare och offer för en brutal stats övervåld.

För att återknyta till Filon, den judiske filosofen från Alexandria som var verksam ungefär när Jesus antas ha levt, de första årtiondena på nollhundratalet, så berättar han i min översättning från engelskan bland annat följande:

Jag har också hört en av Moses följeslagare ha sagt detta: Här är han vars namn är uppstigandet/uppståndelsen (öster). En rätt så ny benämning faktiskt, om du beaktar att det avser en man som är sammansatt av kropp och själ; men om man betraktar det som tillämpat på den immateriella varelse som på intet sätt skiljer sig från den gudomliga avbilden, kommer du att hålla med om att det är till stor lycka att namnet uppstigande/uppstående har givits till honom. Ty kosmos’ Fader har förmått honom att växa upp som den äldste sonen, vilken han [JHVH?] i ett annat textställe kallar den förstfödde; och han som är född på det sättet och efterliknar sin faders sätt, har bildat den och den arten i enlighet med sitt arketypiska mönster. (Filon, Confusion of Tongues 62­–63)

Filon åsyftar i passagen ovan den ofta använda messianska passagen i Sakarja 6:11–12, som i översättning från hebreiskan lyder:

Där skall du hämta silver och guld och låta göra en krona och sätta den på översteprästen Josua, Josadaks son. Säg till honom: Så säger Herren: Här är han vars namn är Telningen. Där han står skall det spira, och han skall bygga Herrens tempel. (Sak 6:11–12)

Men Filon, liksom de nytestamentliga författarna, använde inte den hebreiska texten utan den grekiska översättningen av densamma, Septuaginta, i vilken Sakarja 6:11 löd:

καὶ λήψῃ ἀργύριον καὶ χρυσίον καὶ ποιήσεις στεφάνους καὶ ἐπιθήσεις ἐπὶ τὴν κεφαλὴν ᾿Ιησοῦ τοῦ ᾿Ιωσεδὲκ τοῦ ἱερέως τοῦ μεγάλου

Och i översättning till svenska:

Där skall du hämta silver och guld och låta göra kronor och sätta dem på huvudet på översteprästen Jesus, Josedeks son.

Filon nämner denne  uppstigne fler gånger och benämner honom överstepräst. Och även om han inte skriver ut namnet avser han Jesus i Sakarja som sägs vara en immateriell varelse. Då bör man också notera att namnet på denne ”frälsargestalt” översätts i den engelska översättningen till ”east”, ”öster”. Men det grekiska substantivet är anatolē, vilket betyder ett uppstigande och eftersom solen stiger upp i öster avser det ofta väderstrecket. Faktum kvarstår att denne ”Jesus uppstånden” hos Filon, som denne bevittnar som en judisk Messiasgestalt från tiden för Jesu påstådda verksamhet, i mycket hög grad liknar Paulus’ Jesus. Det är en Jesus som redan fanns och bara nedsteg för att försona och sedan återvända till sin fader. Jag får återkomma till detta ämne med fler citat och utredning i större noggrannhet.

Jesu korsfästelse var en naturlig utveckling av såväl hellenistiska som judiska föreställningar om såväl älskade gudssöner som mänskliga offer som sonade människans synd. Enligt judisk tro vid denna tid kunde Messias/Kristus dö för att bli ett himmelskt väsen. Korsfästelsen var sedan tidigare en symbol som användes filosofiskt av Platon, Filon med många flera. Även judarna korsfäste verkliga människor, men i motsats till romarna korsfäste dem först efter de stenats till döds.

Föreställningar om gudsmän som korsfästes var en realitet i Romarriket vid denna tid och påståendet att inte ”vissa” judar också kunde lockas av idén om den korsfäste frälsaren saknar, enligt mitt sätt att se det, varje rim och reson. I mitten av 100-talet skrev den kristne apologeten Justinus Martyren följande:

“När vi säger att Logos, som är Guds förstfödde, Jesus Kristus vår lärare, avlades utan sexuellt umgänge och korsfästes och dog och uppstod på nytt, och uppsteg till himlen, framlägger vi inget nytt eller annorlunda än det ni tror om dem som ni kallar Guds söner. [Faktum är] … om någon ifrågasätter att [vår gud] korsfästes, är detta bara i överensstämmelse med Zeus’ söner (som ni kallar dem) vilka som tidigare noterats också led.” (Justinus Maryren, Apologi 1:21, 22)

Sammanfattning

Cecilia Wassén sammanfattar sin genomgång med att säga att mytförespråkarnas paralleller är överdrivna, att Paulus utgår från att Jesus var en historisk person och att evangelierna vittnar om en lång tillkomsthistoria. Hon menar att en påhittad myt om Jesus skulle få ett bättre slut. (61.00)

Men Wassén har aldrig bemött de verkliga parallellerna, ej heller de argument som mytförespråkarna åberopar till stöd för att Paulus inget vet om en jordisk Jesus. Jag har egentligen inte lagt fram några direkta belägg för att evangelierna är rakt igenom mytiska, det tillät inte utrymmet, men jag har visat att Wasséns argument går att bestrida och till och från inte stämmer med fakta. Många påhittade myter får ett olyckligt slut där hjälten inte sällan, eller som regel, dör. Så varför skulle inte också Jesusberättelsen sluta olyckligt? Fast, å andra sidan, fick ju Jesusberättelsen ett lyckligt slut genom att Jesus efter att ha dött (och det skulle han ändå ha gjort av ålder inte så långt senare) uppstod, befriade mänskligheten från dess dittills samlade gemensamma skuld och lovade en bättre utgång i livet efter detta för alla som tror på honom. Jag vill nog säga att det slutet ändå är rätt bra.

Roger Viklund, 1 januari 2016

 

 

Annonser

Den fortgående debatten kring Bart Ehrmans ”Did Jesus Exist”

Bart D. Ehrmans bok Did Jesus Exist har utmynnat i en rätt upphetsad debatt där sakinnehållet (tyvärr) har kommit något i skymundan, men vad var annat att vänta med tanke på Ehrmans anslag i artikeln Did Jesus Exist? i the Huffington Post. Denna artikel ledde till att Richard Carrier skrev ett skarp inlägg; Ehrman Trashtalks Mythicism riktat enbart mot artikeln och därefter ett kanske ännu skarpare inlägg mot boken Ehrman on Jesus: A Failure of Facts and Logic. I det inlägget sågar han boken fullständigt och säger att den är så full av fel att dessa kommer att allvarligt förleda och felinformera läsarna. Han skriver att Did Jesus Exist? felinformerar i större utsträckning än den informerar och att den “officially sucks”. Efter en lång genomgång och ett antal påpekanden om felaktiga påståenden, ologiska argument, självmotsägelser, oriktig framställning av motståndarnas argument och undanhållande av information, där Ehrman enligt Carrier inte förmått att korrekt behandla en enda fullständig teori framlagd av mytikerna, så anser han sig tvungen att kassera boken som inget mer än ett tragiskt mord på elektroner och träd.

Ehrman uppfattade detta inlägg som ett personligt angrepp på honom och hans integritet som forskare och skrev till sitt försvar Acharya S, Richard Carrier, and a Cocky Peter (Or: “A Cock and Bull Story”), i vilket han huvudsakligen tar upp detta med ”Petrus Penis”! Tyvärr har denna sak, en för frågan om Jesu historicitet helt ovidkommande detalj, kommit att dominera debatten. I sitt avfärdande av Acharya S., låter Ehrman i ett antal punkter räkna upp det han anser vara rena felaktigheter som han påträffat i hennes bok The Christ Conspiracy: The Greatest Story Ever Sold, varav en punkt lyder som följer:

“‘Peter’ is not only ‘the rock’ but also ‘the cock,’ or penis, as the word is used as slang to this day.” Here Acharya shows (her own?) hand drawing of a man with a rooster head but with a large erect penis instead of a nose, with this description: “Bronze sculpture hidden in the Vatican treasure of the Cock, symbol of St. Peter” (295). [There is no penis-nosed statue of Peter the cock in the Vatican or anywhere else except in books like this, which love to make things up.]”

Det tog inte lång tid för Acharya (här) att påvisa att hon alls inte hittat på (eller själv ritat) denna penisnästa byst, utan att hon i referenserna uppger varifrån hon hämtat uppgiften och att uppgiften med fotografier av bysten förekommer i många böcker. Carrier anklagade Ehrman för att vara slarvig i sin vetenskapliga noggrannhet genom att inte kontrollera uppgiften om huruvida det fanns en sådan byst eller inte, innan han fördömde henne. Ehrman försvarade sig med att han bara avsåg att bysten inte föreställde Petrus (något inte heller Carrier anser att den gör), inte att den inte fanns. Jag tänker inte fördjupa mig i denna icke-sak (även om det finns mycket att säga om den) mer än att Carrier och andra hävdar att Ehrman gör en efterhandskonstruktion, att den uppenbara läsningen av meningen ”There is no penis-nosed statue of Peter the cock in the Vatican or anywhere else” betyder att statyn inte skulle finnas, att Ehrmans undran om Acharya själv ritat bilden visar att han (trots bedyranden om motsatsen) inte ens kontrollerade hennes hänvisning till sin källa och att Ehrman i en radiointervju tydligt påstått att själva bysten är ett påhitt.

Detta hävdar Carrier i ett nytt bemötande av Ehrman i Ehrman’s Dubious Replies (Round One), vilket som titeln säger kommer att följas av del 2. I dessa inlägg bemöter Carrier två ytterligare inlägg av Ehrman, dels hans korta inlägg Response to Carrier, vari han i stort sett bara säger att han ska göra ett mer fullständigt bemötande av Carrier och sedan hänvisar till Joseph R. Hoffmans angrepp (jag hittar inget bättre ord) på Carrier i Mythtic Pizza and Cold-cocked Scholars (tydligt är att Hoffman och Carrier inte är såta vänner), dels hans Fuller Reply to Richard Carrier (vilket titeln till trots inte är speciellt fullständigt).

Jag har ingen avsikt att gå igenom argumenten, utan hänvisar den intresserade till att själv läsa och bilda sig en uppfattning. Samtidigt tar jag mig metodiskt och långsamt igenom Ehrmans bok och ska förhoppningsvis ta upp många fler detaljer i boken utan att behöva deltaga i ett korståg. I allt väsentligt (frånsett då tonen), håller jag dock med Carrier i hans sakkritik av boken, utan att jag för den skull anser boken på något sätt avvika från många andra verk om kristendomen. Skillnaden är väl att vissa förväntat sig mer av Ehrman (med tanke på andra böcker han har skrivit) och att de som berörs i boken anser sig vara felciterade, missuppfattade och i vissa fall förlöjligade.

Exempelvis Earl Doherty anser sig vara felaktigt behandlad och han skriver en längre inläggsserie tänkt att bemöta allt av värde i Ehrmans bok, och där hittills sex inlägg har publicerats på Vridars blogg (Earl Doherty’s Response to Bart Ehrman’s Did Jesus Exist?). Han är irriterad (angry: se FRDB) över ett antal påståenden som Ehrman gör om hans bok. Framför allt gäller det Ehrmans påstående att Doherty citerar professionella forskare till stöd för sina ideer utan att tala om att dessa forskare inte stöder hans tes om en alltigenom mytisk Jesus:

”He quotes professional scholars at length when their views prove useful for developing aspects of his argument, but he fails to point out that not a single one of these scholars agrees with his overarching thesis.” (DJE, s. 252)

För det första är ju detta inte sant eftersom Doherty många gånger säger att dessa forskare inte håller med om att Jesus var en myt. För det andra påtalar han tydligt i boken att det han framför är en extrem minoritetsposition vilken knappt delas av någon nytestamentlig forskare. Men här finns ett än större problem med Ehrmans påstående, ett som har med auktoriteter att göra – något Ehrman lägger stor vikt vid. Doherty ska alltså dra sig för att citera de forskare som tror att Jesus har funnits även om de i just den fråga Doherty argumenterar för håller med honom.

Inom all forskning söker man stöd för sina teorier genom att hänvisa till annan forskning som tillsynes stöder ens egna hypoteser. Detta betyder givetvis inte att den forskare man hänvisar till måste tycka likadant i det övergripande resonemanget eller dra likadana slutsatser som man själv gör. Man argumenterar för en viss sak och ger understöd för just den positionen genom att hänvisa till annan forskning som visar på just detta. Alla förväntas förstå att den man hänvisar till också hävdar detsamma som man själv argumenterar för i just det avseende som man söker stöd för, men inget mer utöver det. Jag kan exempelvis citera Feldman till stöd för en speciell aspekt gällande teorin att Testimonium Flavianum är en förfalskning, utan att hela tiden påpeka att Feldman trots detta anser att TF i någon utsträckning är skriven av Josefus. Min hänvisning till Feldman gäller bara just den del av mitt resonemang där jag hänvisar till honom, inget därutöver.

På något sätt innebär Ehrmans resonemang att hur man än vänder sig har man ändan bak. Ty om Doherty inte hade hänvisat till dessa källor skulle Ehrman ha avfärdat honom för att inte söka stöd i den nytestamentliga forskningen. Själv har jag fått kritik för att jag bygger på ”fel” källor och inte på de som tycker tvärtemot det jag tycker. Men varför skulle jag förlita mig på deras omdömen då jag inte delar deras uppfattning? Det är som att det gäller olika standarder. De som inte undervisar vid (de kristna) lärosätena är bara amatörer och de ska minsann inte ta åt sig äran av den forskning som producerats av forskare som gör det, genom att hänvisa till deras forskning.

Just denna omständighet tar Robert M. Price upp i en podcast-sändning (det som berör Ehrman är ca en halvtimme långt). Han tillkännager att han snart kommer att publicera ett bemötande av Ehrman, men går redan här i tal till starkt angrepp på Ehrmans metoder, vilka han dömer ut. Han påpekar att alla stora genombrott gjorts genom att man byggt på tidigare forskning men valt att tolka resultaten av denna forskning på ett nytt sätt. Han hänvisar exempelvis till Copernicus som givetvis fördömdes, men som bara omtolkade tidigare generationers arbete, den information och fakta som de arbetat fram, till något som stämde bättre överens med de iakttagelser som han och andra gjort. Varför skulle inte mytikerna på samma sätt som andra få bruka tidigare forskning till stöd för sina teorier utan att anklagas för att de man förlitar sig på inte håller med om det övergripande paradigmet?

Roger Viklund, 2012, 04-28

Något om Bart Ehrmans ”Did Jesus Exist?”

DidJesusExistSå har då Bart Ehrman utkommit med den emotsedda boken Did Jesus Exist?: The Historical Argument for Jesus of Nazareth. Man kan väl säga att redan innan folk hunnit läsa den, har den väckt uppseende i båda ”lägren”, och då inte minst på grund av den artikel, Did Jesus Exist?, som Ehrman låtit publicera i ”The Huffington Post” som en sorts aptitretare inför boksläppet. Endast artikeln i sig föranledde Richard Carrier att skriva ett både långt och skarp inlägg: Ehrman Trashtalks Mythicism; vilket i sin tur bemöttes av James McGrath i Responding to Richard Carrier’s Response to Bart Ehrman, vilket bemöttes av Carrier i McGrath on the Amazing Infallible Ehrman och i sin tur av McGrath i Mythicism and James the Brother of the Lord (A Reply to Richard Carrier).

Inläggen är väl värda att läsa (trots onödiga övertoner) och då inte minst den omfattande diskussionen i kommentarerna på Carriers blogg.

Själv är jag bortrest under en tid och något avsågad från mina böcker och annat material och har därför heller inte tillgång till Ehrmans och Dohertys böcker. Jag kommer nog att skriva en del om Ehrmans bok när jag väl har läst den. Ehrmans tonläge i artikeln till trots, tänker jag försöka undvika att falla i den polemiska fällan. Det är av godo att någon i Ehrmans ställning verkligen försöker bemöta mytteorin. Detta dristar jag mig till att säga utan att i grunden veta vad Ehrman har skrivit. Min gissning är dock att han inte kommer att lägga fram några argument utöver de redan kända och inga bevis utöver de som redan tidigare framförts (trots påståenden om motsatsen i artikeln). Men det återstår att se.

Jag tänkte dock inleda med att göra ett litet nedslag i boken. Grunden för detta utgör ett inlägg av Neil Godfrey, Bart Ehrman’s false or careless assertions and quotations concerning Earl Doherty, och därtill något av vad jag hittills lyckats läsa i Ehrmans bok genom Google Books och förhandsvisningen på Amazon.

Jag avser att undersöka något hur Ehrman bemöter Earl Doherty. Ehrman skriver bland annat följande:

”It is rather difficult to respond to a book like Doherty’s recent massive tome, Jesus: Neither God nor Man.  It is an 800-page book that is filled with so many unguarded and undocumented statements and claims, and so many misstatements of fact, that it would take a 2,400-page book to deal with all the problems. His major theses are set forth in a brief preface that lists “The Twelve Pieces of the Jesus Puzzle”. Many of the claims are problematic, and I have dealt with a number of them already. One particular piece is especially unconvincing: in Doherty’s view, Paul (and other early Christians) believed that the “Son of God had undergone a redeeming ‘blood’ sacrifice” not in this world but in a spiritual realm above it.25  (Bart Ehrman, Did Jesus exist, s 252)

Ehrman anser således att Dohertys bok är så full av ovarsamma och obestyrkta påståenden att det skulle krävas en bok tre gånger så lång som Dohertys egen för att bemöta dem alla. Många påståenden är enligt Ehrman problematiska och ett är i synnerhet osannolikt, nämligen att Guds son skulle ha underkastats ett fräsningsblodsoffer i en andligt sfär ovan denna värld. Detta anser Ehrman således vara en av de mer problematiska delarna av Dohertys teori och han fortsätter därför direkt med att skriva följande:

Doherty’s reason for this remarkable statement involves what he calls “the ancients’ view of the universe” (was there one such view?). According to Doherty, authors who were influenced by Plato’s way of thinking and by the mythology of the ancient Near East believed that there was a heavenly realm that had its counterpart here on earth. “Genuine” reality existed, not here in this world, but in that other realm. This view of things was especially true, Doherty avers, in the mystery cults, which Doherty claims provided “the predominant form of popular religion in this period.”26 (This latter claim, by the way, is simply not true. Most religious pagans were not devotees of mystery cults.) (Bart Ehrman, Did Jesus exist, s 252-253)

Grunden för det Ehrman kallar Dohertys häpnadsväckande påstående innefattar enligt Ehrman det Doherty benämner ”De gamles uppfattning om universum”, och han undrar retoriskt om det verkligen fanns en sådan uppfattning bland antikens människor.

Låt oss stanna upp här och begrunda vad Doherty egentligen skriver. Ehrmans fotnot 25 hänvisar enligt Neil Godfrey till Dohertys Jesus: Neither God Nor Man, sidan 97, varur följande är hämtat (jag har hämtat citatet från Godfreys inlägg då jag nu inte har tillgång till Dohertys bok):

“In the epistles, Christ’s act of salvation is not located in the present, or even in the recent past, and certainly not within the historical setting familiar to us from the Gospels. Christ had existed from before time began, and it was in a non-historical time and place, in a supernatural realm, that this Son of God had undergone a redeeming “blood” sacrifice.

To understand that setting, we need to look at the ancients’ views of the universe and the various concepts of myth among both Jews and pagans, including the features of the Hellenistic salvation cults known as ‘mysteries.’”

Det finns en liten skillnad mellan Ehrmans citat från Doherty och det Doherty verkligen skriver:

Ehrman:  “the ancients’ view of the universe”

Doherty: “the ancients’ views of the universe”

Doherty talar alltså om de gamlas uppfattningar (views – i pluralis) om universum, just det som Ehrman vänder sig emot att han inte skulle göra. Doherty förtydligar detta ytterligare så att inga missförstånd ska uppstå genom att i samma mening tala om de skiftande mytologiska föreställningarna bland både judar och icke-judar, inklusive de inom mysteriekulterna. Det råder alltså inga tvivel om att Doherty poängterar de många olika uppfattningar som florerade kring synen på universum bland antikens människor.

Ehrman fortsätter redan på nästa sida med att klandra Doherty för vad han anser vara Dohertys uppfattning:

There are a host of reasons for calling Doherty’s view into serious question. To begin with, how can he claim to have uncovered “the” view of the world held by “the” ancients, a view that involved an upper world where the true reality resides and this lower world, which is a mere reflection of it? How, in fact, can we talk about “the” view of the world in antiquity? Ancient views of the world were extremely complex and varied, just as today’s views are. … To talk about “the” view of the world in any century is far too simplistic and naive. (Bart Ehrman, Did Jesus exist, s 254)

Enligt Ehrman skulle Doherty påstå sig ha upptäckt antikens människors ”uppfattning” om världen. Han frågar sig hur Doherty kan påstå sig ha upptäckt att de alla anslöt sig till uppfattningen att den sanna världen fanns i den övre världen medan den lägre världen blott är en spegling av denna värld. Han upprepar på nytt frågan hur vi skulle kunna tala om en enda uppfattning, då antikens människor liksom dagens ansluter sig till en mängd uppfattningar. Enligt Ehrmans är det alldeles för förenklat och naivt att tala uppfattningen om världen.

Men vi vet ju nu att Doherty aldrig gör detta. Tvärtom, poängterar han att det fanns många skilda uppfattningar, något man knappast kan undgå att se om man läser hans bok.

Om vi fortsätter med det Ehman skriver, så har jag hämtat följande citat från ett annat inlägg av av Neil Godfrey, då Another Bart Ehrman mis-reading of Earl Doherty’s book. (Ni kan för övrigt med fördel läsa Godfreys inlägg, vilka dessutom är mer utförliga än det jag skriver här.)

It is true that Plato and his followers had a certain view of reality where, roughly speaking, this material world is but a reflection of the world of “forms.” But Platonism was simply one of the ancient philosophies popular at the time of Christianity. Also popular was Stoicism, with a completely different, nondualistic sense of the world; Stoicism lacked the notion that this realm is an imitation of the higher realm. So too did Epicureanism, which thought in fairly modern fashion that the material world is all there is. . . .

Ehrman erkänner nu att platonisterna visserligen omfattade just den tro som Doherty säger att de omfattade, men, säger han, platonismen utgjorde blott en del av dåtidens populära filosofier. Han räknar därefter upp stoicismen och epikurianismen och hävdar att anhängarna av dessa föreställningar hyste en helt annan uppfattning rörande förhållandet mellan den högre och lägre sfären.

För det första är det svårt att förstå Ehrmans argument i detta fall. På vilket sätt skulle det faktum att det fanns andra uppfattningar än den platonska omintetgöra att kristna, eller mer explicit Paulus, ändå anslöt sig till den platonska uppfattningen? För det andra har ju Doherty aldrig påstått att den platonska uppfattningen var den allena rådande. Tvärtom hävdar han att det förhöll sig just på det sätt som Ehrman också säger:

[T]he pursuit of philosophy for the sake of pure truth and to further the health of the state, as Plato and Aristotle had largely indulged in it, philosophical movements were now designed to help individuals find a place in a troubled world and give them peace of mind. The most important were the Stoics, Epicureans and Platonists. . . . Only in Stoicism was there any significant focus on taking an active part in public life. . . . (Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man, s. 35-36 enligt Godfrey)

Godfrey pekar på flera andra textställen där Ehrman påstår att Doherty hävdar något som han inte hävdar och att Ehrman därefter kritiserar sin egen tolkning av det han anser vara Dohertys uppfattning. Exempelvis pekar Godfrey på att Ehrman i det citat jag gav i början citerar Dohertys i att mysteriereligionerna var “the predominant form of popular religion in this period”, varefter Ehrman påstår att detta helt enkelt inte är sant då de flesta religiösa icke-judar inte var anhängare av mysteriekulter. Men att mysteriereligionerna var den mest framträdande formen av folk- eller populär religion vid denna tid är inte detsamma som att de flesta religiösa icke-judar var anhängare av mysteriekulter. Alltså kritiserar Ehrman inte Doherty utan sin egen tolkning av det Doherty skriver. Likaså synes Ehrman tillskriva Doherty uppfattningen att antikens folk skulle ha betraktat de högre sfärerna som högre i topografisk bemärkelse – något Doherty inte påstår.

Men framför allt verkar Ehrman inte ha tagit sig tillräcklig tid att tränga in i mytteorin. För att kunna kritisera någon annans uppfattning på ett meningsfullt sätt måste man först ha förstått denna uppfattning.

Roger Viklund, 2012-03-29

Forged – Andra Thessalonikerbrevet

I boken Forged: Writing in the Name of God—Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are, tar Bart D. Ehrman upp förfalskningar inom kristendomen. Boken vänder sig i första hand till lekmän, men är trots detta fylld med  information av värde. Till min glädje tar Ehrman bladet från munnen och kallar förfalskningar för just förfalskningar. Han skriver:

“As I will explain at length in the following chapters, most of the scholars who have actually read what ancient authors say about the phenomenon have no such hesitancy.

It is true that the ancient authors who lied about their identity may well have felt they had a clear conscience, that what they did was completely justified, that they were ultimately in the right. They may have thought and believed, at least in their own minds, that they had very good reasons for doing what they did. But as we will see in later chapters, by ancient standards these authors engaged in fraudulent activities, and the books they produced were forgeries.” (s. 10)

Det fanns många tekniker för att trovärdiggöra sin förfalskning. Inom kristendomen fanns rimligen ingen profit i att förfalska en skrift, däremot möjligheter att föra fram sin åsikt och var man då en relativt okänd person fick man i stället låta det framstå som om skriften författats av en person med auktoritet, helst en lärjunge åt Jesus. En teknik för att få skriften att framstå som äkta var att varna för falska skrifter, imitatörer och falska profeter. Därmed får man intryck av att denna skrift verkligen är skriven av den person som står som författare. Ett exempel på detta som Ehrman tar upp är Andra Thessalonikerbrevet. Paulus ska där ha skrivit följande:

”När det gäller vår herre Jesu Kristi ankomst, då vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte strax tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt inte lura er på något vis. Ty först måste avfallet ske och laglöshetens människa uppenbaras, undergångens son, motståndaren, han som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt och sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud. Minns ni inte att jag sade detta redan när jag var hos er?” (2 Thess 2:1–5)

Andra Thessalonikerbrevet är ett brev som anses i sin helhet vara skrivet av någon annan än Paulus. Just därför tar författaren till detta stilgrepp. Läsarna luras till att tro att Paulus skrivit till församlingen och varnat dem för att inte luras på något vis av ”något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här”. Därmed ger han intryck av att det finns ett förfalskat brev av Paulus och här varnar Paulus själv för denna förfalskning – vilket därmed ger auktoritet åt det förfalskade brevet. Ehrman skriver:

”Is 2 Thessalonians itself a forgery in Paul’s name? If so, why would it warn against a forgery in Paul’s name? There can be little doubt about the answer: one of the “tricks” used by ancient forgers to assure readers that their own writings were authentic was to warn against writings that were not authentic. Readers naturally assume that the author is not doing precisely what he condemns.” (s. 19-20)

Vad som är verkligt intressant med detta stycke i Andra Thessalonikerbrevet är att författaren under förespegling av att vara Paulus varnar för att inte tappa fattningen och bli uppskrämd, och denne hänvisar till något som Paulus har sagt eller skrivit om att Herrens dag är här, i detta nu. Paulus påstås varna för skrifter som hävdar att Jesus är i antågande. Detta görs uppenbarligen eftersom det har förflutit en viss tid och folk har blivit äldre och dött. Trots detta har Jesus inte kommit som utlovats. Men Paulus lovade ju detta. Visst inte. Här skriver Paulus och varnar för att falska brev i hans namn påstår detta, men i själva verket är dessa brev inte skrivna av Paulus utan av någon förfalskare. Vilket eller vilka brev kan då denne skribent ha haft i åtanke. Ja sannolikt det ”äkta” Första Thessalonikerbrevet skrivet av Paulus. Där skriver Paulus:

”Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom.” (1 Thess 4:15–17)

Paulus talar om att vi som är kvar i livet – och avser då rimligen sig själv och sina församlingsmedlemmar – ska följa dem som tidigare dött men nu återuppväcks, till himmelen när Herren stiger ned därifrån. Men uppenbarligen är de nu alla, eller i varje fall de allra flesta, redan döda och Jesus har ännu inte kommit. Då skriver någon ett andra brev till thessalonikerna, utger sig för att vara Paulus, och påpekar att det brev Paulus (troligen) skrev är en förfalskning eller att det i varje fall är misstolkat, och hävdar samtidigt att förfalskningen är det äkta Paulusbrevet. Därmed får författaren inte bara chans att lägga fram sin ståndpunkt utan kan också röja undan det tvivel som givetvis börjar sås i människors sinnen då det utlovade inte inträffar.

Ehrman påpekar en annan omständighet med Andra Thessalonikerbrevet. Brevet slutar på följande sätt:

”Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. På det tecknet känns alla mina brev igen, så skriver jag. Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla.” (2 Thess 3:17–18)

Detta ska ge sken av att Paulus låtit diktera brevet och haft en skribent som skrivit själva texten. Sedan ger Paulus brevet autenticitet genom att i slutet med sin egen hand bekräfta brevets äkthet och också påpeka att det är detta tecken man ska söka efter för att veta att brevet verkligen är skrivet av Paulus. Detta visar flera saker. Dels att det uppenbarligen florerade förfalskningar och att man därför skulle kunna urskilja de äkta breven genom Paulus’ slutord, dels att själva originalhandskriften sannolikt hade två handstilar, där läsaren skulle känna igen Paulus’ egen handstil i slutmeningen. Men faktum är att Paulus’ ”äkta” brev i de flesta fall inte alls avslutas på detta sätt. Exempelvis gör inte det oomtvistade Första Thessalonikerbrevet det. I stället handlar det om ytterligare ett knep att få skriften att framstå som om den var skriven av Paulus – något som uppenbarligen lyckades eftersom brevet kom att ingå bland de äkta breven i Nya Testamentet.

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Jag vill också passa på att informera om att Ehrman planerar att i november utkomma med en ny bok med titeln Did Jesus Exist? The Historical, Non-Religious Argument for Jesus of Nazareth. Det blir intressant att se hur Ehrman ämnar tackla denna problematik. Jag är nyfiken samtidigt som jag ändå inte är överentusiastisk. Jag gissar att det blir samma gamla skåpmat som oftast blir fallet när någon ska argumentera för en historisk Jesus – även om denne påstår att han inte ämnar begagna apologetiska argument. Gissningsvis blir det väl något om att Paulus känner Jesu broder Jakob och att Josefus har en äkta kärna där han bekräftar Jesu existens, och så vidare. Fast osvuret är väl bäst. Vi är många som önskar att någon historicitetsförespråkare på allvar skulle ta sig tid att bemöta mytikernas argument, åtminstone visa att man känner till dem. Detta har ännu inte skett och de flesta försök har varit tämligen tama, där författarna oftast inte ens har förstått de argument de säger sig vederlägga. Det är mest de mer Bibeltrogna som har bjudit motstånd, men det vore intressant att få ett verkligt eldprov av någon som bemödar sig om att granska detaljerna och inte förfaller till rent apologetiska argument.

I pressmeddelandet står följande:

”For years Bart Ehrman has been routinely bombarded with one question: Did Jesus Exist? As a leading Bible expert, fans and critics alike have sent letters, emails, posted blogs, and questioned Ehrman during interviews wanting his opinion about this nagging question that has become a conspiracy theorist cottage industry the world over. The idea that the character of Jesus was an invention of the early church-and later a tool of control employed by the Roman Catholic Church-is a widely held belief and Ehrman has decided it’s time to put the issue to rest. Yes, the historical Jesus of Nazareth did exist.

Known as a master explainer with deep knowledge of the field, Ehrman methodically demolishes both the scholarly and popular arguments against the existence of Jesus. Marshalling evidence from within the Bible and the wider historical record of the ancient world, Ehrman tackles the key issues that surround the popular mythologies associated with Jesus and the early Christian movement.

Those committed to the ‘non-existence’ theory will need to read this formidable scholar’s counter argument while the more traditionally minded will enthusiastically support Ehrman’s definitive answer to the question. Perfect for the vigorous online debating community, this eBook original will be a must read for anyone interested in Jesus, the Bible, and the birth of Christianity.”

Nu är ju detta förlagets egen säljtext, så man kanske ska vara försiktig med att dra allt för stora växlar på det Ehrman avser (och förmår) att göra. Sannolikt har han inte ens boken klar. Men Earl Doherty hade ett mycket intressant förslag som verkligen skulle sätta fokus på frågan. Han skriver:

”Tacitus and Pliny (almost the only) evidence for an historical Jesus, according to Ehrman? Can’t wait to take that on. In fact, I’ve been toying with the idea of offering to organize a ‘collective’ e-(book?)response directly to Ehrman’s upcoming book, which could involve a number of contributions, including from more than one person on this board whom I have respect for. In the public eye it may be time to supplement the writings of the handful of today’s acknowledged mythicists with a broader picture of the ‘mythicist community’ whose academic venue is the Internet. We have no need to associate ourselves with ‘peers’ in established academia or to seek their approval, since the latter have discredited themselves and abdicated scholarly responsibility by their disgracefully intolerant dogmatism in regard to a persistent theory in their own discipline (almost two centuries old) which has every reason to be taken seriously.” (FRDB)

Ett kollektivt bemötande av alla Ehrmans ståndpunkter utgivet som en omfattande och kraftfull e-bok, vore verkligen ett projekt som skulle kunna lyfta frågan till en högre nivå. Med Ehrman får frågan också en större lyskraft, eftersom han betraktas som en av de främsta experterna och hyser gott renommé (dock inte alltid i apologetiska kretsar).

Roger Viklund, 2011-06-27

James F. McGraths genomgång av Dohertys bok och förvrängning av dennes framställan

James F. McGrath

Samtidigt som det pågår en i vissa avseenden infekterad debatt på Newsmill rörande Jesu historicitet pågår en motsvarande på engelska som är minst lika infekterad. Debatten har uppkommit genom att Dr. James F. McGrath, Clarence L. Goodwin Chair in New Testament Language and Literature at Butler University, Indianapolis, på sin blogg har påbörjat en genomgång och kritik av Earl Dohertys bok Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus. McGraths genomgång börjar med inlägget Chapter 1 of Earl Doherty’s Jesus: Neither God Nor Man .

Egentligen borde en sådan genomgång betraktas som något positivt och välkomnas. Det är ytterst sällan som man från lärosätena bemödar sig om att på allvar bemöta mytikernas argument, och när då McGrath tar sig an Dohertys bok så kunde man förvänta sig en intressant debatt och diskussion i ämnet. Men tyvärr är McGraths genomgång allt annat än objektiv. McGrath får väl betraktas som liggande mer åt de bibeltrognas håll och hans framställning av Dohertys åsikter och därmed hans bemötande av dessa, är allt annat än ärliga.

Doherty

Earl Doherty

Doherty själv har upprört bemött McGrath, och Neil Godfrey har på sin Vridar-blogg ägnat åtskillig kraft åt att bemöta McGraths förvrängning av Dohertys argument. Peter Kirby har på sin blogg skrivit An Open Letter to James McGrath där han anklagar McGrath för att vara oärlig och för att idiotförklara läsarna:

”You seem to have completely forgotten that you might be writing to an intelligent audience, one which will cross-examine your own statements just as much as they will examine the statements of the one you wish to impugn. Not only do you unapologetically admit that you are less interested in a balanced portrayal of the work that you purport to “review,” but you insult your own readers by misrepresenting the very feedback you receive from your audience. They tell you that you are not representing the substance of the argument but instead using a strawman. You say that it’s okay to leave out praise of positive points when you are making a review with a negative emphasis. I’m stultified enough to stop reading after that paragraph.”

Peter Kirby

Peter Kirby

Kirbys relativt korta brev till McGrath är väl värt att läsa.

I stället för att som Dick Harrison stämpla Jesuskritikerna som konspirationsteoretiker, hävdar McGrath ideligen att Dohertys argument är att likna vid kreationisternas. Det är så löjligt att man rätt fort ledsnar på att läsa det McGrath skriver, eftersom det så ofta är helt i strid med vad Doherty hävdar. På så vis blir det på det sätt som också var tydligt i Newsmilldebatten, att man inte bemöter varandras argument utan i stället de argument som man felaktigt tillskriver den andre. Fast hos McGrath har den konsten nåt nya och oanade höjder.

Debatten är alldeles för omfattande för att jag ska kunna återge den här, men jag vill uppmärksamma den intresserade läsaren på projektet och debatten och jag kommer måhända att återkomma med exempel.

Roger Viklund, 2011-05-19

Earl Doherty, mytteorin och Jesusforskares inställning

Doherty

Earl Doherty

I ett blogginlägg från 15 oktober 2010, Scholarly attempts to “explain” historical methods for Jesus studies (1), tar sig Neil Godfrey an James F. McGrath, och dennes inlägg Mythicist Misunderstanding. Jag tyckte att upplägget var så pass intressant att jag vill hänvisa mina läsare dit. Samtidigt tänkte jag sammanfatta delar av Godfreys inlägg.

Orsaken till Godfreys inlägg är att McGrath säger sig vara förbryllad över att mytiker (den ohomogena grupp som tror att Bibel-Jesus är en myt) beklagar sig över att de som forskar på den historiske Jesus redan på förhand utgår ifrån att Jesus har funnits. McGrath anser att mytikerna därmed helt har missförstått den historiska processen. Han hävdar att vi inte med säkerhet kan veta om någon person har funnits och att vi enbart får förlita oss på uppgifter om vad de har sagt och gjort. Som exempel åberopar McGrath president George Washington, som vi vet existerade eftersom han skrev dokument, var USA:s president och sov än här, än där, etc. Genom att åberopa Washington vill McGrath påvisa att förhållandet när det gäller Jesus inte är annorlunda.

Godfrey vänder sig mot att Jesus och Washington på något sätt skulle vara jämförbara. Han åberopar Scot McKnights oro över Jesusforskarnas okunnighet om historieskrivning såsom den utövas inom de icke-bibliska historiefakulteterna. Enligt Godfrey uppvisar McGrath en pinsam okunnighet om skillnaden mellan primärkällor och sådana tecken som uppkommer först i senare tider. Vad gäller Washington har vi mängder av primärmaterial.

McGraths försök att förklara Washingtons existens genom att han skrev dokument är enligt Godfrey ett cirkelresonemang. ”Vi vet att Washington existerade eftersom han skrev dokument”. Det är detsamma som att säga att ”vi vet att han har existerade eftersom han måste ha existerat för att kunna göra det eller det – exempelvis skriva dokument”. Men de kriterier som används för att avgöra vilka detaljer i ”det eller det” som är historiska, tar sin utgångspunkt i att det fanns en historisk person som kunde utföra dem. Det vore som att säga att Jesus måste ha drivit ut månglarna ur templet eftersom det förklarar varför myndigheterna dödade honom. Och vi vet att Jesus existerade eftersom han gjorde något som förklarar varför myndigheterna dödade honom.

Enligt Godfrey är orsakerna till att vi vet att Washington existerade många men huvudorsaken är att vi har förstahandskällor som stöder detta. Och bevisen för hans existens är så överväldigande att ingen kommer på tanken att ifrågasätta hans existens. Om det i stället vore så att Washington endast förekom som en gestalt i en skriven berättelse där det påstods att han levt 40–80 år tidigare, då skulle vi ha all anledning, till och med skyldighet, att granska berättelsens trovärdighet.

Thomas L. Thompson

Thomas L. Thompson

Godfrey vänder sig sedan till Thomas L. Thompson, professor i teologi vid Köpenhamns universitet fram till för ett år sedan. Thompson var del i den rörelse som kullkastade mycket av den tidigare gammaltestamentliga forskningen och som också hävdar att Jesushistoriker i allmänhet börjat med förutsättningen att Jesus har funnits och inte betraktat denna fråga förutsättningslöst:

“Twentieth-century scholarship, with its faith in history, assumed a historical Jesus as its starting point. It shared Schweitzer’s personal dilemma: a choice between a Jesus who fits modern visions of Christianity and Mark’s failed prophet. But they always assumed there was a historical Jesus to describe.”(Thomas L. Thompson, The Messiah Myth, 2005, s. 7)

“That the stories of the gospels are about a historical person is a difficult assumption. To what extent does the figure of Jesus — like the figures of Abraham, Moses and Job — fulfill a function in a narrative discourse about something else? Is Jesus rather — like so many other great figures on ancient literature — the bearer of a writer’s parable? The question does not refer to our knowledge of a historical person. It asks about the meaning and function of biblical texts. (Thomas L. Thompson, The Messiah Myth, 2005, s. 9)

“Before we can speak of a historical Jesus we need a source that is independent of Matthew, Mark and Luke and refers to the figure of the early first century. Such an ideal source, of course, is hardly to be hoped for in the ancient world apart from monumental inscriptions and gravestones, …” (Thomas L. Thompson, The Messiah Myth, 2005, s. 9)

Eftersom alla källor som finns för att Jesus har funnits är andrahandskällor, finner Godfrey att parallellen med Washington inte är speciellt övertygande.

James McGrath vädjar till det vanliga auktoritetsargumentet; nämligen att alla historiker och forskare med kompetens inom området och som har undersökt mytikernas argument är eniga om att inget enda av dessa är begripligt sett utifrån det historiska sammanhanget inom den tidsram det gäller.

Hector Avalos

Hector Avalos

Godfrey citerar därför ur The End of Biblical Studies, skriven Hector Avalos, professor i religionsvetenskap vid Iowa State University. Avalos hänvisar till bland annat Robert M. Price och Earl Doherty:

“Of course, there are scholars who are more openly secular humanist, and are willing to depart from the religionism that permeates historical Jesus studies. One example is Robert M. Price, a fellow of the Jesus Seminar, who provides a devastating critique of historical Jesus studies in his Deconstructing Jesus—and we share many of his conclusions. Earl Doherty’s The Jesus Puzzle outlines a plausible theory for a completely mythical Jesus. Burton Mack and Gerd Lüdemann also have done much to erode our confidence in the more religionist versions of historical Jesus research. Our purpose is not to slight them, but rather to show that the predominant schools of historical Jesus research in academia have still not superseded Reimarus, who had a perfectly reasonable hypothesis centered on empirico-rationalism.” Hector Avalos, The End of Biblical Studies, s. 197)

Avalos hävdar alltså att professor Robert Price levererar en förödande kritik av studiet av den historiske Jesus. Och Earl Doherty lägger fram en trovärdig teori för en helt mytisk Jesus, enligt denne Avalos.

Stevan Davies

Stevan Davies

Därefter vänder sig Godfrey till ännu en professor, då Stevan Davies, professor i religionsvetenskap vid Misericordia University i Dallas och författare till bland annat Jesus the Healer: Possession, Trance, and the Origins of Christianity. Godfrey citerar ett längre inlägg som Davies gjorde på diskussionsforumet Crosstalk och som jag ämnar återge delar ur.

Davies talar om nya paradigm; alltså helt nya sätt att se på en sak, exempelvis på ett historisk skeende. Han säger följande om Earl Dohertys teori om en helt mytisk Jesus:

“Earl’s paradigm is a paradigm. It’s not simply a reworking of the usual materials in the usual way to come up with a different way of understanding them. […] New paradigms are very very rare. I thought that my J the H gave a new paradigm rather than just another view on the subject, but no. Earl’s is what a new paradigm looks like. […] A new paradigm asserts not that much of what you know is wrong but that everything you know is wrong… more or less. Your whole perspective is wrong. The simple thing to do is to want nothing to do with such a notion, which simple thing has been violently asserted on crosstalk by various people. Indeed, at the outset of this discussion, more than one person asserted that since this is an Historical Jesus list, we presuppose the Historical Jesus, therefore a contrary paradigm should not even be permitted on the list. I think this is cognate to the establishment’s reaction to Galileo. But it’s not that Earl advocates lunacy in a manner devoid of learning. He advocates a position that is well argued based on the evidence and even shows substantial knowledge of Greek. But it cannot be true, you say. Why not? Because it simply can’t be and we shouldn’t listen to what can’t be true. No. Not so quick. […] So we can say that the host of Historical Jesus scholars haven’t got it right, but we know that they are going about it more or less the right way because it’s the only way we know of. […] This isn’t to guarantee that Earl’s arguments are always correct… I’m not at all pleased with the redating of Mark etc. Or that he’s thought of everything… the normative Jesus who is a Galilean Jew whose followers immediately were subject to persecution by the pharisee Paul are huge holes the standard paradigm just ignores… but he’s thought of a lot. You cannot advance very far in thinking if you simply refuse to adopt a new paradigm and see where it takes you. […] Stephen Carlson’s objections to Earl on the grounds that Mark is evidence for an historical Jesus just takes the standard paradigm and asserts it. That’s one way of going about it, as pointing to the self-evident fact that the sun goes around the earth will nicely refute Copernicus. But it’s not that simple. […] But in going along with Earl I’ve learned more than by going along with anybody else whose ideas I’ve come across anywhere. […] Earl gives a completely different view. His is a new paradigm, theirs are shifts in focus within the old paradigm. From whom will you learn more?”

R. Joseph Hoffmann

R. Joseph Hoffmann

Godfrey åberopar därefter professor R. Joseph Hoffmann (History of Religion, Center for Inquiry, Amherst, NY), som skriver följande:

“I should also mention that the biggest reason for the shyness of scholars with respect to the non-historicity thesis had/has to do with academic appointments (as in security thereof) rather than common sense. As a middle-of-the road Hegelian like Strauss discovered.”

Godfrey säger att Hoffman är kritisk till Dohertys tes, men att han ändå, som synes, anser att orsaken till att forskare skyggar inför tanken på att Jesus aldrig funnits mer har med akademiska utnämnanden än sunt förnuft att göra. Hoffman uttrycker sig däremot rätt positivt om G. A. Wells böcker, och skriver att ett antal av de äldre böckerna är att rekommendera:

George Albert Wells”… by the most visible contemporary champion of the myth theory, the British scholar G. A. Wells, a number of older studies can be recommended. Of Wells’s many titles, The Jesus of the Early Christians (London: Pemberton. 1971) is the most tightly argued; Did Jesus Exist? (London: Pemberton, 1986) is also worth mentioning, as is The Historical Evidence for Jesus (Amherst, NY: Prometheus Books, 1988). (R. Joseph Hoffmann i introduktionen (s. 39) till Jesus the Nazarene: Myth of History av Maurice Goguel)

Dessa tre böcker av Wells var för övrigt bland de första som jag själv studerade när jag i början av 1990-talet på allvar började intressera mig för saken.

Även om jag nu har plockat ett antal russin ur kakan rekommenderar jag att ni läser hela Neil Godfreys inlägg på ”Vridar”: Scholarly attempts to “explain” historical methods for Jesus studies (1).

Roger Viklund, 2010-10-16

Tacitus som Jesusvittne. Del 10d – Det första bevittnandet av förföljelsen av kristna som brandanstiftare år 64

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Det första ”obestridliga” (allt går i och för sig att bestrida) bevittnandet av föreställningen att kristna beskylldes för att vara inblandade i uppkomsten av branden i Rom år 64, kommer från en brevväxling som utges vara mellan Paulus och den romerske stoiske filosofen Seneca den yngre. Seneca var också politiskt aktiv och hade en framträdande ställning under Neros regeringstid, fram till dess att Nero år 65 tvingade honom att begå självmord – vilket han som stoiker också stoiskt gjorde.

Totalt finns 14 korta brev bevarade, där 8 uppges ha Seneca som avsändare och 6 Paulus. Den allmänna uppfattningen bland forskare är att breven är förfalskade och eftersom detta är den helt dominerande ståndpunkten, kommer jag inte att fördjupa mig alltför mycket i frågan om äktheten, eftersom jag egentligen inte har någon att argumentera emot.

Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). När han avbildades för denna byst torde han ha varit närmare 45 år gammal.

Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). När han avbildades för denna byst torde han ha varit närmare 45 år gammal.

Breven har emellertid i långa tider ansetts vara äkta och skattades högt inte minst under medeltiden, vilket syns genom det stora antal handskrifter innehållande dessa brev som har överlevt till vår tid. Och frågan om brevens äkthet är heller inte helt avgjord eftersom vissa forskare fortfarande hävdar att det verkligen rör sig om en äkta korrespondens mellan en av kyrkans absoluta centralgestalter och en av Roms största vishetslärare (och för övrigt en person som jag själv beundrar för hans stora insikt). Vid en kongress år 2006 som anordnades av det katolska universitetet i Milano ”Seneca and the Christians” ansåg 12 av de 14 deltagarna att breven är äkta. Likaså argumenterar Dr. Barbara Thiering för autenticitet och hon anser att breven framstår som äkta, bland annat eftersom de är naturligt skrivna (The Correspondence between Paul and Seneca).

Nåja, så naturligt skrivna upplever i varje fall inte jag att de är.

Det finns åtminstone fyra argument som går att åberopa till stöd för att breven är förfalskade:

1)      Breven finns inte bevittnade förrän mer än 3 århundraden efter att de påstås ha skrivits. Den första att hänvisa till dem är kyrkofader Hieronymus som omtalar dem i De Viribus Illustribus som sannolikt utkom år 392. Där säger han att han ”inte skulle ha medtagit Seneca i en förteckning över helgon, om det inte vore för dessa brev av Paulus till Seneca och från Seneca till Paulus, vilka läses av många personer” (De Viribus Illustribus 12). Vissa hävdar att Hieronymus därmed skulle ha accepterat breven som äkta, men egentligen ger han inte uttryck för vad han själv anser. Något senare nämner också kyrkofader Augustinus breven (Epist. 153:14) men då han delvis använder samma ord som Hieronymus bygger han troligen bara på denne. I vilket fall var breven således i omlopp senast i slutet av 300-talet och de dateras också oftast till 300-talet eller ibland 200-talet. Att en skrift inte finns bevittnade förrän långt efter att den ska ha tillkommit är inget vattentätt bevis för att den ändå inte kan vara äkta. Vi har andra exempel på skrifter som inte finns bevittnade i sin samtid. Ett kan ju vara den Tacituspassage som detta handlar om – en annan är Hemliga Markusevangeliet där det kan ha dröjt närmare 2 årtusenden innan vi fick kännedom om evangeliets existens.

2)      Båda författarnas stil avviker från den som de annars uppvisar i sina bevarade skrifter. Detta är givetvis en tung faktor emot att breven skulle vara äkta. Det försvar som brukar åberopas, nämligen att detta är personliga och informella brev och att Paulus och Seneca därmed skulle skriva på ett annat sätt än de normalt gjorde, känns inte speciellt övertygande.

3)      Flera av breven är exakt daterade Enligt J. B. Lightfoot är de kronologiska uppgifterna i breven (vilka i och för sig saknas i några viktiga handskrifter) i nästan samtliga fall felaktiga.

4)      Det som kanske känns mest osannolikt är den relation som i så fall skulle ha funnits mellan Paulus och Seneca som förtrogna och bästa vänner. Seneca framstår som en övertygad kristen, djupt imponerad av Paulus’ djupa visdom. Paulus å sin sida hyser ömhetsbetygelser inför den store filosofen. Seneca påpekar fler än en gång att Paulus borde förbättra sitt språk, kommenterar hans latin och ger honom goda råd. Han till och med skickar Paulus en bok, de Copia Verborum, för att hjälpa Paulus. Man kan säga att Seneca imponeras av Paulus’ lära och Paulus av Senecas vältalighet.

Just detta är också sannolikt orsaken till att breven förfalskades. Antingen ville kristna appellera till den grekisk-romerska filosofin genom att knyta en av dess främsta gestalter till sig, kanske intressera studenter av Seneca för kristendomen, eller ville den hellenistiska traditionen leda kristendomen i en mer filosofisk riktning, genom att påvisa Paulus’ uppskattning av Seneca.

Handlingen i breven inleds vid Neros tillträde år 54, fast Paulus och Seneca ska ha träffats redan tre år tidigare. Sannolikt anspelas då på Apostlagärningarna 17:18, då Paulus befinner sig i Aten: ”Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom”. Seneca var ju stoiker. Det första brevet ska ha skrivits år 58, de sista breven år 64.

I dessa brev försöker Seneca sprida kristendomen i Roms korridorer. Han läser upp Paulus’ brev inför Nero, som imponeras av Paulus, vilken trots sin bristande utbildning kunde vara så vis. Paulus å sin sida uttrycker misstro mot Nero och framför allt mot hans älskarinna (Poppaea), och påtalar för Seneca att det nog inte är så lämpligt att han läser dessa brev för Nero. Det framgår också att Seneca skyddar såväl Paulus som kristna från Neros aktioner.

Det 12:e brevet, eller om man så önskar, det 7:e från Seneca är det brev där branden och förföljelsen förekommer. Jag har översatt detta brev i sin helhet. Förlagan är dels den översättning som gjorts av William Wake och som återfinns här. Dels den text som finns i New Testament Apocrypha, vol. 1, och som Earl Doherty återger i sin bok Jesus: Neither God Nor Man (s. 615, 618) och som också Barbara Thiering återger här, men som i båda fallen är ”upphackad” och som jag därför har återskapat ordningen av utifrån Wakes förlaga.

1)      Var hälsad, min käraste Paulus! Hur kan Du alls tro att jag inte är sorgsen och bedrövade över att ni oskyldiga människor fortfarande bestraffas med döden;

2)      liksom att alla människor också är övertygade om er grymhet och brottsliga illvilja, och tror att allt ont i staden beror på er?

3)      Men låt oss hysa tålamod inför beskyllningen och vädja för vår oskuld inför [den ovan nämnda] domstolen, vilken är den enda som vår olycka tillåter oss att vända oss till, fram till dess att våra motgångar slutligen ska upphöra i oföränderlig lycka.

4)      Tidigare epoker har frambragt [tyranner som] Alexander, Filips son, och Dionysius, och också vår har frambragt Gaius Caesar, vilkas böjelse var deras enda lagar.

5)      Orsaken till de många bränderna i den romerska huvudstaden är uppenbar, och om en så ringa person som jag tillåts framföra min mening, och man borde kunna säga dessa saker utan risk, borde alla inse orsaken.

6)      Det är kristna och judar som vanligen straffas som anstiftare av bränderna, men tiden är utmätt för den ogudaktige usling som njuter av att mörda och slakta, och som maskerar sina illdåd i lögner.

7)      Och liksom de bästa nu offras i stället för denne man, ska också denne avskyvärde man brännas i elden för de många.

8)      132 praktfulla byggnader och 4000 bostadshus brändes ner på sex dagar; på den sjunde dagen upphörde elden.  Jag önskar Dig all lycka.

9)      Daterat den femte april i Frigus’ och Bassus’ konsulat.

Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). Denna avbildning torde ha gjorts mot slutet av hans levnad vid 68 års ålder.

Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). Denna avbildning torde ha gjorts mot slutet av hans levnad vid 68 års ålder.

Perioden som avses är januari till juni 64, eftersom under den perioden hette förstekonsuln Gaius Laecanius Bassus och andrekonsuln Marcus Licinius Crassus Frugi II. Den femte april ska enligt vår tidräkning svara mot 28 mars. Branden i Rom ägde rum 19 juli, således närmare tre månader efter att Seneca sägs bevittna den, och ett exempel på den felaktiga kronologin. Theissings förklaring att Seneca påbörjade brevet den 28 mars och slutförde det efter branden men då ”glömde” att ändra dateringen verkar aningen långsökt.

I vilket fall finns såväl branden som Neros skuldbeläggande och därtill förföljelse av kristna här tydligt belagd. Den som skrev dessa brev, sannolikt en kristen på 300-talet, var alltså bekant med denna berättelse – en berättelse som vi i förra inlägget såg att Eusebios inte synes ha känt till i början av 300-talet. Däremot finns inget i breven som avslöjar att författaren skulle ha varit bekant med Tacitus’ skildring. Här finns inget om kristna insvepta i djurhudar, sönderslitna av hundar och brinnande som facklor. Å andra sidan finns heller inget som säger att författaren av breven inte skulle ha varit bekant med Tacitus’ skildring.

Som en liten sidonot kan jag konstatera att Earl Doherty, i sin annars så välbestyrkta och välargumenterade bok Jesus: Neither God Nor Man (2009) – en bok som har varit min följeslagare genom hela serien om Tacitus, resonerar något märkligt kring detta.  På sidan 618 skriver han att det första belägget på kännedom om branden kommer från de brev som här behandlats. Han åberopar samma brev som återgivits i detta inlägg och att Seneca skriver:

”Christian and Jews are—worse luck!—executed as fire-raisers, as commonly happens.”

Doherty fortsätter på sidorna 618–619:

“It is difficult to be sure whether Seneca is supposed to be commenting on the event of the fire and the Neronian persecution. The forger is, after all, including Jews in the equation … and he seems to be speaking in generalities. Nor is there anything to indicate reliance on Tacitus. But this is the earliest suggestion of a linkage between Christian persecution and setting of fires.”

Doherty säger visserligen att detta är den tidigaste indikationen på en koppling mellan förföljelsen av kristna och branden. Men nog är det mer än en indikation! Hade Doherty citerat mer ur brevet skulle en annan bild framträda. Först och främst sägs att ”132 praktfulla byggnader [engelska: palaces] och 4000 bostadshus brändes ner på sex dagar; på den sjunde dagen upphörde elden”, vilket är en direkt hänvisning till just den brand Tacitus beskriver. Tiden är förlagd till år 64, kristna beskylls för allt ont och att tillsammans med judarna straffas för att ha anlagt bränderna. Nero sägs själv vara ansvarig för att det började brinna, vilket bör tolkas som att han själv har anlagt branden. De bästa, dvs. de kristna offras ”nu” (alltså i samband med branden år 64 eftersom Seneca sägs skriva då) i stället för Nero.

Så branden i Rom år 64 och förföljelsen av de kristna till följd av denna brand finns bevittnad på 300-talet. Dock bevittnas inte Tacitus’ beskrivning av denna händelse förrän framemot år 400, såvida nu Sulpicius Severus kan anses göra det. Detta blir föremål för nästa inlägg.

Roger Viklund, 2010-10-11

Tacitus som Jesusvittne. Del 4 – Utesluter beteckningen Christus romerska källor?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I den femtonde boken av Tacitus’ Annalerna står att läsa följande:

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade.” (Tacitus, Annalerna 15:44)

Jag har tidigare argumenterat för att Tacitus knappast bygger på andra historikers uppgifter för just denna mening. Dessutom har jag påvisat att utöver att det är osannolikt att Tacitus ens skulle ha bemödat sig om att söka reda på uppgifter om Jesus i de romerska arkiven, fanns det troligen inte ens sådana uppgifter där. Till yttermera visso har jag också belyst den omständighet att Tacitus använder orden Christus och prokurator i stället för de ”rätta” orden Jesus och prefekt och påtalat att denna omständighet ytterligare försvagar teorin om att Tacitus förlitade sig på romerska uppteckningar när han skrev att Christus avrättades.

Men kan det vara så att användningen av ordet Christus inte bara försvagar utan mer eller mindre utesluter att Tacitus förlitar sig på sådana källuppgifter? Det skulle faktiskt kunna vara så eftersom det vore anakronistiskt att tro att Pilatus över huvud taget skulle ha använt det latinska ordet Christus eller den grekiska motsvarigheten Christos i en rapport på 30-talet, eftersom han då inte kunde förvänta sig att detta skulle förstås av Rom. Och om Christus inte stod i den officiella rapporten måste Tacitus ha fått uppgiften om att de kristnas grundare hette Christus från annat håll. I så fall återstår rimligen bara hörsägen från kristna. Och om han har fått namnet från de kristna, vad finns det då för skäl att tro att han fått det övriga om att Pilatus avrättade denne Christus från officiella romerska källor, och inte också det från hörsägen?

Uppslaget till detta blogginlägg kommer från Earl Dohertys bok Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Age of Reason Publications, 2009) s. 593-594.

Problemen är flera. Begreppet messias är gammalt och de äldre israelitiska konungarna, prästerna och profeterna smordes till sina ämbeten. Hebreiskans ”ha mashiah” betyder ”den smorde”. Men det som ursprungligen avsåg personer i det förgångna och då levande konungar etc., kom med tiden att åsyfta en befriare som man väntade sig skulle komma i den inte alltför avlägsna framtiden; någon som skulle förlösa israeliterna från deras vedermödor. Hebreiskans och arameiskans messiasbegrepp var alltså på Pilatus’ tid högst levande.

Många judar levde utanför Palestina och många hade också grekiska som modersmål, varför man lät översätta de hebreiska skrifterna till grekiska. Hebreiskans mashiah kom då att konsekvent översättas till christos, som i båda fallen betyder smord, inoljad.

I och med kristendomens spridning kom det grekiska ordet för messias, alltså Christos, att användas om Jesus. Därmed uppstod som först ett verkligt behov av en latinsk motsvarande term Christus, framför allt i väster i exempelvis Rom. Givetvis fanns ordet tidigare, men knappast i var mans ordförråd. Även om Christos/Christus skulle vara bekant för Pilatus, kan man inte förvänta sig att begreppet var känt i Rom på 30-talet. Och även om skillnaden inte var så stor på Tacitus’ tid en bit in på 100-talet jämfört med på Pilatus’ tid närmare ett århundrade tidigare, så var säkert ändå begreppet Christos/Christus klart mer känt i början av 100-talet.

Pilatus (eller hans underställda) skrev troligen sina officiella dokument på latin, på samma sätt som den inskription som benämner Pilatus prefekt är gjord på latin. Pilatus’ administration skulle också ha kunnat författa sina texter på grekiska, men detta är mindre sannolikt, och i vilket fall skulle termen Christos ha varit i stort sett lika meningslös för de tilltänkta läsarna på den tiden. Pilatus kan naturligtvis inte ha förutsett kristendomens uppkomst och enorma tillväxt under de kommande århundradena och att begreppet så småningom skulle bli allmänt känt.

Dessutom måste vi anta att Jesus och hans anhängare var arameisktalande och om de skulle ha sagt att Jesus var ”ha mashiah” skulle Pilatus knappast ha konverterat det uttrycket till grekiskans christos eller latinets christus. Det är helt enkelt näst intill uteslutet att det i ett officiellt dokument stod att Christus hade avrättats. Det verkar till och med otroligt att beteckningen Christus fanns med ens som en förklaring, eftersom det inte var ett vid den tiden gångbart och begripligt koncept för de i väst, vilka kunde väntas ta del av informationen.

Låt oss därför anta att Pilatus skrev att han avrättat en viss Jeshua eller möjligen en Jeshua som kom från Nasaret eller Galileen. Hur förstod Tacitus av detta att det var den Jeshua som de kristna dyrkade? Begreppet kristna fanns sannolikt inte vid den tid då Jesus antas ha avrättats och Pilatus kan därmed inte ha nämnt det. Tacitus ger heller inget sken av att ens känna till att den Christus han beskriver hette Jesus. Tvärtom uttrycker Tacitus sig på ett sådant sätt att det verkar som om han trodde att Jesus hette Christus. Detta har flera påpekat, inklusive en sådan ”ikon” som John P. Meier i A marginal Jew, Vol 1, s. 90. Så hur kunde Tacitus koppla samman den Jesus som Pilatus beskrev med den Christus varifrån kristna härledde sitt namn?

Tacitus skriver att de kristna fått sitt namn från en viss Christus som avrättats av Pilatus. Skulle då Tacitus i arkiven ha funnit protokoll om avrättningen av en judisk ”upprorsman” vid namn Jeshua och på egen hand lyckats koppla samman den informationen med hörsägen om att de kristnas grundare hette Christus? Är det då inte rimligare att Tacitus inte bara hört att de kristnas grundare hette Christus, utan att han i samband därmed också hört att Pilatus lät döda denne Christus?

Utifrån den omständighet att Tacitus använder beteckningen Christus som om detta var grundarens namn, tyder det allra mesta på att han fått inte bara den informationen direkt eller indirekt från kristna, utan också det övriga om att Pilatus avrättat honom – och dessutom att Pilatus var aktiv under kejsar Tiberius’ tid (vilket Tacitus naturligtvis redan visste).

Roger Viklund, 2010-09-20

Tacitus som Jesusvittne. Del 3 – Christus och prokurator, inte Jesus och prefekt

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Den fiktiva text som jag har skapat här till höger är avsedd att illustrera en arkivtext som Pilatus, eller någon av hans undersåtar, skulle kunna tänkas ha upptecknat i samband med den påstådda avrättningen av Jesus. Givetvis är denna text alltigenom omöjlig, men den skulle ändå gott kunna spegla en förlaga som passar till den text som förekommer i Tacitus’ historieverk Annalerna, eller som det ursprungligen lär ha hetat, Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång).  Det omöjliga i texten, förutom att mina formuleringar naturligtvis är helt osannolika, är att Pilatus betecknar sig själv som prokurator och inte prefekt samt att den han sägs ha avrättat är Christus och inte Jesus.

Tacitus skrev följande på latin:

”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)

I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

 

BETECKNINGEN CHRISTUS

Att Pilatus skulle ha kallat Jesus för Christus, den latinska formen av det grekiska Christos som betyder smord, inoljad, fuktad, och är en grekisk motsvarighet till hebreiskans messias (mashiah), förefaller vara uteslutet. Christos är inget namn. Om Pilatus alls skulle ha berättat vem den han avrättade var skulle han ha skrivit att denne hette Jesus, eller då Jeshu(a), och att han kom från Galileen eller då möjligen Nasaret. Ett protkoll upprättat av Pilatus skulle i så fall ha kunnat lyda så att Pilatus, ”lät avrätta Jeshu från Nasaret, som ansågs vara judarnas konung”. Protokollet skulle inte ha innehållit uppgiften att han hette Christus.

Tacitus synes däremot ha trott att han hette Christus, genom att skriva att ”Christus avrättades”. Också detta tyder på att Tacitus inte läst någon officiell rapport, då den klart skulle ha angivit att hans namn inte var Christus utan Jesus.

Emot detta anförs den omständighet att Tacitus faktiskt bara är ute efter att förklara varifrån kristna fått sitt namn. Att säga att kristna kallas just kristna eftersom deras ledare hette Jesus, är en klart intetsägande förklaring. Tacitus var alltså tvungen att hänvisa till Christus för att kunna förklara det han avsåg att förklara. Om detta råder det givetvis ingen oenighet.

Men denna (bort)förklaring ställer ändå till problem.

  • För det första stöder den omständighet att Tacitus använder endast ordet Christus INTE att han konsulterat källor, eftersom de rimligen skulle ha innehållit namnet Jesus och troligen inte Kristus (även om de skulle ha kunnat förklara att han hette Jesus och ansågs vara Kristus). Men oavsett det faktum att det går att förklara Tacitus’ val av Christus framför Jesus utifrån den omständighet att han vill förklara varifrån de kristna fått sitt namn, ger detta likväl inget stöd för att han fått uppgifterna om Pilatus’ avrättning av Christus från utomkristna källor. Kom ihåg att Tacitus med all säkerhet redan hört varifrån de kristna fått sitt namn och att det i sig inte finns något starkt stöd för att han konsulterat källor för denna uppgift. För att man över huvud taget ska kunna trovärdiggöra att Tacitus bygger på källmaterial måste någon omständighet i texten kunna åberopas till stöd för denna tolkning. Och valet av Kristus framför Jesus ger inget sådant stöd.
  • För det andra hade Tacitus i stället kunna skriva något liknande detta: ”Upphovsmannen till detta namn, Jesus som kallades Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus …”. Om Tacitus läst om Jesu avrättning hade han med stor sannolikhet funnit namnet Jesus i handlingarna. Han bör i så fall alltså ha vetat att han hette Jesus. Han bör därmed också ha förstått att han inte hette Christus. Det kan till och med ha stått att vissa ansåg att han var Messias, där alltså Christus är den latinska motsvarigheten. I så fall torde Tacitus inte ha uttryckt sig på ett sådant sätt så att läsaren förleds att tro att han hette Christus. Det skulle ha inneburit en minimal ansträngning för Tacitus att förtydliga ungefär på det sätt som jag föreslår och därmed skulle det också stå klart att Tacitus förstod skillnaden mellan namnet Jesus och beteckningen Christus. Även om det är möjligt att Tacitus ansåg frågan vara av underordnad betydelse och av ren lättja uteslöt namnet Jesus, ger detta likväl inget stöd för att Tacitus gått till källorna. Tvärtom tyder det på att han inte gjort det och faktiskt inte ens visste att personen ska ha hetat Jesus.

En ytterligare omständighet är att i den äldsta handskriften av Annalerna från tiohundratalet har ett ursprunglig ”e” ändrats till ett ”i”, så att krestna ändrats till kristna. Vad detta kan innebära och vad Tacitus kan tänkas ursprungligen ha skrivit, avser jag att återkomma till i ett framtida inlägg.

PROKURATOR KONTRA PREFEKT

Kring frågan om Tacitus’ beteckning av Pilatus som prokurator och inte prefekt har det spillts mycket bläck genom åren. Det råder en stor oklarhet kring de olika begreppen, något som också försvåras av att fler än ett språk är inblandat i resonemanget.

Prokurator var en latinsk beteckning på ett romerskt ämbete och betydelsen av denna beteckning synes ha ändrats under årens lopp, så att prokurator på Tacitus’ tid inte var riktigt detsamma som prokurator på Pilatus’ tid.

Historikern Richard Carrier har sedan länge annonserat att han avser att publicera en större genomgång av bruket av beteckningarna prokurator och prefekt genom tiderna. Vad jag vet har han ännu inte publicerat sina rön. Men Earl Doherty har fått tillåtelse att studera det ännu opublicerade materialet och använda det som grund för sin egen utredning i boken Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Age of Reason Publications, 2009). Den följande beskrivningen om skillnaden mellan prefekt och prokurator är löst baserad på Dohertys genomgång på sidorna 594–596.

I Judeen kallades de av Rom tillsatta styresmännen för prokuratorer först vid kejsar Claudius’ tid som regent (41–54 vt) med början från år 44. Då omorganiserade han provinserna så att Judeen blev en officiell romersk provins med direktstyre från Rom. Under den tidigare perioden av romerskt styre från år 6 vt till år 39 vt, hade Judeen fungerat som en provins till Syrien och de styrande i Judeen hade beteckningen prefekter.

Prefekt är en militär beteckning för en befälhavare över en större trupp soldater som upprätthöll ordningen huvudsakligen genom ett militärt styre. Pilatus var en sådan prefekt över Judeen under åren 26–36.

Beteckningen prokurator avsåg något olika funktioner under den tidiga perioden när Augustus (27 fvt–14 vt) och Tiberius (14–37 vt) regerade jämfört med den senare perioden från Claudius (41–54 vt) och framåt till krigsutbrottet år 66. I den tidiga perioden då Pilatus styrde Judeen var en prokurator i stort sett en finansiell administratör över en provins, utsänd av kejsaren. Denne prokurator saknade militära befogenheter och var i det stora hela underställd prefekten. I den senare perioden kallades de styrande i Judeen för just prokurator och då avsågs den högsta styrande i provinsen med omfattande befogenheter som de tidigare prokuratorerna hade saknat.

Pontius Pilatus var prefekt. Detta vet vi inte minst genom en inskription som påträffades år 1961 i Caesarea, där Pilatus hade sitt huvudsäte. I bilden till höger syns den bevarade inskriptionen. Den rödmarkerade texten inunder bilden utgör de bokstäver som delvis eller i sin helhet är bevarade och det övriga är ett av flera försök till rekonstruering av texten, vilken då skulle lyda: ”Dis augustis Tiberieum Pontius Pilatus Praefectus Iudae fecit et dedicavit”. Det skulle på svenska motsvara ungefär: ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen, uppförde Tiberium till de vördnadsvärda gudarna[s ära]. Vad Tiberium i så fall avsåg är okänt och vissa har spekulerat om att det kan ha avsett ett tempel som uppförts till kejsar Tiberius’ ära. Men rad 2 och 3 anses i vilket fall vara säkert rekonstruerade som ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen”.

Det Carrier har kommit fram till gällande tiden före Claudius är att i små provinser – och Judeen var en liten provins – fanns det sällan skäl att ha både en prefekt och en honom underställd prokurator. I de flesta fall synes den styrande personen ha varit både prefekt och prokurator. Pilatus skulle således ha betitlats såväl prefekt som prokurator. Därmed skulle Tacitus’ beskrivning av Pilatus som prokurator inte vara en felaktig beskrivning av hans ämbete.

Under Tacitus’ hela levnad hade de styrande över provinserna kallats för prokuratorer. Tacitus ger också Pilatus beteckningen prokurator fastän på dennes tid ämbetet var prefekt. Tanken är nu att om Tacitus läst i officiella dokument att Pilatus avrättat Jesus skulle Pilatus där ha benämnts med sin rätta titel prefekt och inte prokurator. Det faktum att Tacitus säger att Pilatus var prokurator tyder därmed på att han inte hämtat uppgifterna från officiellt källmaterial.

Utifrån insikten att Pilatus också var prokurator hävdar då de som vidhåller att Tacitus vänt sig till romerska källor, att han inte gjorde något misstag när han skrev att Pilatus var prokurator. Pilatus var också prokurator. Men detta är knappast en riktig beskrivning eftersom:

1)      Prefekt var ett ämbete överordnat prokuratorns och Pilatus skulle knappast ha gått med på att betitlas med en lägre grad än den han hade.

2)      Vi vet genom Caesarea-inskriptionen att Pilatus också betitlades prefekt.

3)      I ett officiellt dokument skulle titeln prefekt och inget annat ha givits, detta speciellt eftersom Pilatus avrättade folk i egenskap av militär befälhavare och inte i egenskap av ”räknenisse”.

Detta utesluter givetvis inte att Tacitus ändå kan ha benämnt Pilatus prokurator. Prokurator kunde vid Tacitus’ tid ses som en överordnad beskrivning av alla ansvariga över en provins. Tacitus kan också ha valt en titel som han ansåg att folk i hans samtid bättre skulle kunna relatera till. Carrier föreslår att Tacitus medvetet kan ha använt den lägre titeln prokurator för att förnedra Pilatus, i enlighet med Tacitus’ vana att vara spydig. Och alla sådana förklaringar är naturligtvis möjliga. Det ändrar dock inte det faktum att Tacitus använde en titel på Pilatus som man inte kan förvänta sig stod i ett officiellt dokument, och därmed tyder även detta på att Tacitus aldrig konsulterade något sådant.

Även andra kallade Pilatus för prokurator.

Ofta argumenteras för att en titel som prokurator användes rätt oprecist och kunde åsyfta även de som inte direkt var prokuratorer. Till stöd för att även Pilatus kunde benämnas prokurator åberopas Filon från Alexandria (ca 20 fvt–50 vt), som alltså var samtida med Pilatus, och Josefus (37/38–ca 100 vt) som levde i den närmaste tiden efter Pilatus. Båda sägs ha skrivit att Pilatus var prokurator. Detta är ett argument som ofta framförs.

Man bör då veta att både Filon och Josefus skrev på grekiska och inte på latin. I Judiska fornminnen 18:55 läser vi i William Whistons översättning: ”BUT now Pilate, the procurator of Judea …” Även Louis Feldman översätter denna mening i Loeb Classical Library till prokurator. Grekiskan lyder emellertid: ”Πιλᾶτος δὲ ὁ τῆς Ἰουδαίας ἡγεμὼν …”, Grekiskans hêgemôn betyder rätt och slätt ledare i en vid bemärkelse och har ingen uttrycklig betydelse av ett speciellt romersk ämbete som prokurator. Översättningen till prokurator är alltså en tolkning utifrån en föreställning om att det var det Josefus avsåg, inte för att ordet betyder prokurator. Sannolikt låg en tidigare latinsk översättning till prokurator till grund för antagandet.

Det andra grekiska ordet som används av Filon i Angående beskickningen till Gaius 38 och av Josefus i Om det judiska kriget 2:169 är epitropos. Josefus skriver: ”Now Pilate, who was sent as procurator into Judea by Tiberius” (Πεμφθεὶς δὲ εἰς Ἰουδαίαν ἐπίτροπος ὑπὸ Τιβερίου Πιλᾶτος …). Epitropos betyder bland annat ståthållare och kan möjligen ses som en motsvarighet till latinets prokurator. Fast detta är svårt att veta, då epitropos har fler betydelser som väktare, föreståndare, domare, etc. Att det i betydelsen ståthållare exakt skulle svara mot latinets prokurator i den betydelse det latinska ordet hade på Pilatus’ tid, och inte innefatta också exempelvis ämbetet prefekt, har jag svårt att se. Eftersom inget grekiskt låneord bildat från prokurator förekommer, är det svårt att säga att Filon och Josefus skulle mena exakt prokurator.

Tacitus’ val.

Med andra ord betecknar Tacitus Pilatus prokurator trots att hans officiella ämbete som ledare över Judeen var prefekt. Detta må ses som ett mindre ”misstag” som går att förklara på flera olika sätt och alls inte behöver betyda att Tacitus inte visste att Pilatus också uppehöll ämbetet prefekt. Emellertid stöder denna omständighet INTE att Tacitus förlitade sig på ett officiellt dokument, då detta borde ha innehållit Pilatus’ rätta titel och vi därför måste förutsätta att Tacitus trots detta valde att benämna honom prokurator.

SAMMANFATTNING

Sedan tidigare har jag konstaterat att meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är en typisk fotnotsupplysning, som bör betraktas som något separat från det övriga Tacitus skriver. Jag har också visat att Tacitus visserligen var en god och noggrann historiker, men att även han ibland var godtrogen och att det knappast fanns skäl för honom att misstänka att det han direkt eller indirekt hört från kristna om att deras gudom Kristus avrättats av Pilatus skulle vara osant. Frågan om han skulle ha nöjt sig med att bara flika in det han trodde sig veta eller kontrollera uppgifterna i de källor om Jesus som knappast fanns tillgängliga i de romerska arkiven, kan endast styrkas eller försvagas av det Tacitus själv skriver. Och i detta går att konstatera att han på två ställen i denna korta text ger information som rimligen måste avvika från den han borde ha funnit i ett eventuellt protokoll om Jesus avrättning. Den text han i så fall konsulterat bör ha liknat den till höger och ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ ”rätta” titel prefekt. Trots detta skriver Tacitus Christus och prokurator. I båda fallen går det att finna trovärdiga förklaringar till varför Tacitus valde att använda dessa ord framför Jesus och prefekt. Men samtidigt försvagar denna omständighet ytterligare den redan svaga hypotesen om att Tacitus skulle ha bemödat sig om att bekräfta något han rimligen inte kan ha misstänkt var oriktigt.

Tacitus’ uppgift om Pilatus’ avrättning av Christus i Judeen är därför sannolikt endast en upplysning baserad på hörsägen, där informationen ytterst kommer från kristna själva. Inget i det Tacitus skriver utgör något som inte samtidigt finns beskrivet i de evangelier som på denna tid bör ha varit spridda.

Roger Viklund, 2010-09-17

Auktoritetstro och majoritetsuppfattningar; en replik till Leif Svensson

Torsdagen 13/9 2007 deltog jag i en offentlig debatt med Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Debatten som gällde frågan om Jesus har funnits, var anordnad av Pingstkyrkan i Umeå och hölls på Kafé Station. Det var en trivsam tillställning med kanske hundratalet åhörare.

Stefan Gustavsson

Stefan Gustavsson

Innan debatten inleddes tillfrågades publiken om den trodde att Jesus hade funnits och därmed lutade åt Stefan Gustavssons ståndpunkt eller att Jesus inte funnits och lutade åt min ståndpunkt. Nästan samtliga åhörare favoriserade Stefan Gustavssons ståndpunkt – att Jesus hade funnits.

Som väntat skilde sig min och Stefans utgångspunkt för samtalet åt högst väsentligt. Stefan Gustavsson kom under vår debatt i mycket stor utsträckning att bygga sin argumentation på vad majoriteten av Bibel- och Jesusforskare anser.

Hans invändningar mot min framställan handlade bland annat om att andra förespråkare för att Jesus inte har funnits, kritiker som G. A. Wells och Alvar Ellegård, visserligen var professorer, men inte inom religions- eller historieområdet. Om jag förstod Stefan Gustavsson rätt, kan deras forskning på Jesusgestalten och kristendomens uppkomst därför inte tillmätas något större värde.

Hans budskap var att i stort sett alla forskare av facket var överens om att Jesus verkligen har funnits. Detta var Stefans huvudtes och tillsynes hans starkaste motiv till varför vi ska tro att Jesus har funnits.

Hur illa jag än tycker om att hänvisa till auktoriteter till stöd för mina ståndpunkter (och jag undviker i möjligaste mån att göra det), verkar det vara oundvikligt att här göra ett undantag, då just hänvisningar till auktoritets- och majoritetsåsikter är mina opponenters främsta argument.

Kanske är att citera de rätta experterna det enda sätt på vilket man kan argumentera med vissa kristna och vinna gehör när det gäller frågan om Jesu historicitet. Detta trots att hänvisningar till auktoriteter är gagnlöst, då frågan om Jesus har funnits eller ej inte påverkas det allra minsta av vad de har för uppfattning i frågan. Den påverkas endast av de skäl de åberopar för sin uppfattning.

En av debattens åhörare, Leif Svensson, har på Johannes Forsbergs blogg Teologi – Apologetik – Filosofi under rubriken Debatt om den historiske Jesus – en sammanfattande analys valt att kommentera sin syn på debatten mellan mig och Stefan Gustavsson.

Han skriver att just det faktum att ”Jesus är en historisk person brukar i regel ej ifrågasättas av forskarna.” Detta är tyvärr en verklighet och Leif Svensson har helt rätt. Men jag menar att detta snarare visar att många forskare inte angriper problemet förutsättningslöst utan redan från början har en förutfattad åsikt; något som ur forskningssynpunkt måste betecknas som förkastligt.

Inte sällan brukar jag genom mitt ifrågasättande av Jesu existens anklagas för att utgå från vissa förutfattade premisser. Men faktum är att den forskare som börjar sin forskning utifrån föreställningen att det är bevisat att Jesus har funnits, att detta är ett axiom, och att det handlar enbart om att utröna vem han var, inte heller forskar förutsättningslöst.

Varken utgångspunkten att Jesus har funnits eller att han inte har funnits är en förutsättningslös utgångspunkt och ingendera sidan kan i så fall sägas arbeta förutsättningslöst. Men forskningens själva kärna är att ställa upp en arbetshypotes och därefter pröva den arbetshypotesen mot forskningsresultaten. Forskningen får sedan visa om den uppställda hypotesen stöds av resultaten eller om hypotesen måste modifieras, alternativt omprövas.

Leif Svensson skriver vidare att det bland historikerna i dag råder ”en konsensus kring att den rimliga slutsatsen utifrån det historiska materialet är att Jesus har levt, medan man ibland i den populära debatten och amatörforskningen fortfarande för fram tanken att den historiske Jesus aldrig har funnits”.

Hur förhåller det sig då egentligen med historikernas syn på Jesusgestalten? Ja, visserligen har Stefan Gustavsson och Leif Svensson rätt när de hävdar att en klar majoritet av forskarna anser att Jesus har funnits. Men om vi nu ska leva upp till Stefan Gustavssons standardkrav på ”riktiga historiker”, då bör vi väl självklart räkna enbart dem som använder sig av moderna och objektiva historiska metoder, vilka betraktar Bibeln på exakt samma sätt som vilken som helst annan antik källa och som inte låter sin kristna tro leda dem till att försvara påståenden som de aldrig annars skulle försvara, gällde det någon annan händelse som inte berör den kristna föreställningsvärlden.

Därmed minskas antalet forskare högst väsentligt.

Nu vet jag inte exakt hur bibeltrogen min meddebattör, apologeten Stefan Gustavsson egentligen är, men av det jag har läst (hans bok ”Kristen på goda grunder” och ett antal artiklar) och hört, får han nog räknas in till de mer bibeltrognas skara.

Visserligen hyser en majoritet också av de mer ”sekulära” forskarna åsikten att det har funnits en förebild till evangeliernas Jesus, men faktiskt inte så mycket mer än det. Det förtjänar att påpekas, att bara för att många forskare anser att Jesus har funnits, innebär det inte automatiskt att de anser att denne Jesus på något avgörande sätt behöver ha liknat den Jesus som skildras i evangelierna.

Jag vågar faktiskt påstå att det är ett mycket större avstånd mellan Stefan Gustavssons åsikter och de sekulära bibelforskarnas åsikter, än vad det är mellan mina och deras. Det är alltså inte i tolkningen av exempelvis jungfrufödseln och andra påstådda mirakler etc. som de mer sekulära ”liberalteologerna” och jag skiljer oss åt. Den största skillnaden tycks vara att de allra flesta av dem tror att Jesus har funnits medan jag som bekant inte tror det.

Låt mig anföra ett exempel som tyvärr inte hanns med under själva debatten. Det är hämtat från det bland de mer bibeltrogna så förhatliga Jesusseminariet, vilket grundades år 1985. Sedan dess har fler än två hundra framstående religionsforskare och språkexperter samlats flera gånger per år för att försöka avgöra vad som kan tänkas härröra från en historisk Jesus. Man har beaktat allt bevarat material äldre än år 313 vt.

Efter ingående diskussioner har deltagarna i Jesusseminariet röstat om vad Jesus kan tänkas ha gjort och sagt, och för varje gärning och uttalande har man enats om äktheten. Resultatet de enades om var att blott 90 av de ca 500 kända Jesusorden torde har myntats av Jesus. Likaså ansågs endast var tionde berättelse om Jesus i evangelierna bygga på verkliga händelser. Väl att märka: De ord och händelser som anses kunna äga autenticitet accepteras av seminariedeltagarna inte för att man kan påvisa att de faktiskt härrör från Jesus, utan i stort sett endast för att man inte kan påvisa att de inte skulle stamma från Jesus.

Med andra ord går Jesusseminariets deltagare ofta ända fram till gränsen för ahistoricitet, men väljer, i alla fall i nuläget, att inte kliva över densamma. Det kanske dock bara är en tidsfråga innan så kommer att ske. Sedan man har skalat bort det mesta i Jesusberättelsen och står där med endast en ”naken” Jesus, kommer hur som helst frågan att förr eller senare uppkomma: Varför ska vi tro att Jesusgestalten har funnits, då vi inte tror att andra liknande gestalter som sedan länge förlorat sin dragningskraft har funnits?

Ett intressant tankeexperiment vore om vi skulle förutsätta att kristendomen aldrig hade utvecklats utan bara dött ut som de flesta messianska rörelser gjorde, hur många forskare (och vanliga människor) skulle då tro att Jesus har funnits? Om kristendomen visserligen verkat i ett antal århundraden, men likt de flesta religioner sedan dött ut och nu länge varit utdöd, hur många skulle då ha trott att Jesus har funnits? Min gissning är att under de förutsättningarna skulle läget ha sett helt annorlunda ut.

Robert M. Price

Robert M. Price

Robert M. Price, medlem av Jesusseminariet, är professor i teologi och bibelstudier vid Johnnie Colemon Theological Seminary i Miami Gardens, Florida. Denne Price borde rimligtvis räknas till dem som äger de rätta meriterna för att enligt Stefan Gustavsson få räknas in i de utvaldas skara. Ändå dristar han sig till att betvivla att Jesus har funnits! Robert Price har skrivit flera böcker i ämnet.

Detta stämmer dåligt med Stefan Gustavssons tes att det bara är folk som saknar relevant skolning som kan hävda att Jesus aldrig har funnits.

Stefan Gustavsson påpekar också 1) att man med de rätta historiska metoderna måste komma till slutsatsen att Jesus har funnits samt 2) att också alla historiker är överens härom.

Men låt oss då titta på vad historikern Richard Carrier skriver i samband med att han refererar Earl Dohertys bok The Jesus Puzzle. Denna bok är intressant ur den synvinkeln att Earl Doherty kanske är den som mest pregnant argumenterat för en helt mytisk Jesus. Richard Carriers omdöme är intressant också av en annan anledning, nämligen för att jag argumenterar på liknande sätt som Doherty och att Carriers omdöme därför, åtminstone i någon omfattning, kan sägas gälla även mig.

I sammanfattningen till Did Jesus Exist? Earl Doherty and the Argument to Ahistoricity (2002) skriver Richard Carrier bland annat följande:

När vi jämför den standardhistoriska teorin (SHT) med Dohertys ahistoriska teori eller mytteori (DMT) utifrån kriteriet argument som har bästa förklaringspotentialen, måste jag medge att för närvarande vinner Doherty vad gäller åtminstone fyra av de sex kriterierna (spännvidd [att kunna förklara så mycket som möjligt av bevisen], kraft [att kunna ge de existerande bevisen en troligare förklaring], rimlighet [baserat på vår allmänna uppfattning om den tiden, den platsen och det sammanhanget] och bäst för ändamålet [att teorin måste innehålla färre nya antaganden]; Jag tror att DMT är jämbördig med SHT när det gäller det femte kriteriet, motbestyrkt [att teorin motsägs av färre accepterade föreställningar]; varken DMT eller SMT vinner på det sjätte och avgörande kriteriet [att teorin måste överträffa andra oförenliga teorier inom samma område]). Med andra ord: Dohertys teori är helt enkelt överlägsen på nästan alla sätt när det gäller att handskas med fakta så som vi har tillgång till dem. Emellertid är den inte förkrossande överlägsen och detta ger utrymme åt en hel del osäkerhet. Trots all hans ansträngning, kan ju Jesus ändå ha existerat. Men till dess att en bättre historicitetsteori läggs fram, måste jag dra slutsatsen att det åtminstone är något troligare att Jesus inte existerade än att han gjorde det. Jag säger detta trots att jag länge har varit en motståndare till den ahistoriska teorin. (min översättning)

Tre år senare skriver Richard Carrier på Infidels diskussionsforum:

Jag har länge intagit en agnostisk position när det gäller myticism, vilket i sig var ett rätt så dramatiskt avsteg från min tidigare tro på det sannolika i historicitet, och min omsvängning berodde helt och hållet på Dohertys utomordentliga arbete, vilket jag inte höll med helt och hållet, men definitivt tillräckligt för att konstatera att han kunde ha rätt, [att hans tes] till och med är något troligare än historicisternas. Emellertid, efter att ha undersökt fler verk inom detta område (av Rank, Dundes, Price och Fitzgerald, en för närvarande på detta område okänd forskare vars bok kommer att publiceras troligen inom två år; och mina egna fortsatta studier på Markus’ berättelser), har jag kommit att inse att myticism är avsevärt mer sannolik än vad historicitet är. Detta betraktar jag som ett lika genomgripande avsteg från min tidigare agnosticism, som min agnosticism var från min tidigare historicism. …

Jag har nyligen färdigställt anteckningar som lett mig till slutsatsen att jag kan förklara varje detalj i varje vers i Markus’ berättelser om korsfästelsen och den tomma graven (inklusive alla namn på alla som nämns vid namn i endera) utan att bygga på ett enda historiskt faktum – att i själva verket de flesta av dessa detaljer är så uppenbart symboliska och metaforiska att de nästan säkert inte är historiska eller ens avsedda att vara det. Det enda undantaget är Pontius Pilatus, men hans närvaro i berättelsen är av samma sort som införandet av en daterbar historisk gestalt eller plats i varje hjältemyt och förklaras som ett förväntat faktum från Daniels messianska profetia som berättelsens Jesus tydligt är ämnad att uppfylla (som att avrättas trots sin oskuld, men också för hans tal om att förstöra templet, som ursprungligen kan ha varit symboliskt men senare assimilerades med verkligheten, genom visst kronologiskt fiffel).

Nu slog det mig, att om jag kan rekonstruerar den symboliska betydelsen av hela korsfästelseberättelsen och uppståndelseberättelsen hos Markus, och denna rekonstruktion gör hans historia tio gånger så meningsfull som den någonsin kunde vara som historisk berättelse och mycket i berättelsen är så uppenbart myto-symbolisk, vad finns då för anledning att tro att Jesu korsfästelse alls inträffade? Rättare sagt, det är mycket osannolikt att det hände på långt när på det sätt Markus beskriver saken (till exempel äger den nästintill säkert inte rum under påsken, än mindre vid exakt de klockslag som slås fast, vilka för övrigt överensstämmer exakt med tidpunkterna för de tempelritualer som korsfästelsen upprepar, osv.), så om där fanns en verklig Jesus bakom denna berättelse, korsfästes han med all säkerhet någon annan dag, under andra omständigheter, eller kanske inte ens verkligen blev korsfäst utan stenades och sedan hängdes upp, osv.

Trots allt detta kanske man ändå kan hålla fast vid en historisk Jesus som har blivit totalt förmörkad av myter, men Doherty har rätt när han förklarar detta högst osannolikt. (min översättning)

I ljuset av att Stefans Gustavsson under debatten hävdade något i stil med att ”riktiga historiker” samfällt hävdade att Jesus åtminstone funnits, måste dessa uttalanden av historikern Richard Carrier synas som högst märkliga.

Richard Carrier säger också att moderna historiker i stort sett förkastar all historieforskning om Romarriket tillkommen före år 1950 och att man nu mycket mer kritiskt ifrågasätter de antika historieskrivarnas uppgifter. Man går numera i första hand – inte sällan uteslutande – tillbaka till källmaterialet och bedömer det i förhållande till annan kunskap som inhämtats också inom andra discipliner. (IIDB)

Leif Svensson påstår att Stefan Gustavsson visat att samtliga mina huvudpåståenden är felaktiga. Han skriver att de utombibliska källorna inte kan avfärdas; att evangeliernas tillkomst är av ett sådant datum att de kan vara ögonvittnesskildringar; att Paulus i sina brev inte är ovetande om evangeliernas påståenden om Jesus; samt att kärnan i evangeliet inte är en stor mängd mytologiska källor.

Men kan Leif Svensson visa var Stefan Gustavsson har lagt fram ett enda oomstritt sakargument för varför de utombibliska källorna inte kan avfärdas eller för att evangeliernas tillkomst är så tidiga att de kan vara ögonvittnesskildringar? Stefan Gustavsson har påstått att majoriteten anser detta, men det är faktiskt inget relevant argument, och lika ovidkommande – om inte mer – som de exempel jag har åberopat här ovan i rent upplysningssyfte.

Vidare skriver Leif Svensson att en ”historiker arbetar med sannolikheter, den tolkning som verkar mest rimlig bör föredras.” Jag håller med Leif Svensson därvidlag till hundra procent. Men samtidigt hävdar jag då i likhet med historikern Richard Carrier att den rimligaste tolkningen faktiskt är att Jesus inte har funnits, åtminstone inte den Jesusgestalt som skildras i evangelierna.

Leif Svensson skriver också att det knappast är ”orimligt att tänka sig att en person som uppfattade sig som den judiske Gudens Messias framförde en undervisning som stod i nära relation till GT”; detta tänkt som motargument till mitt påpekande om likheterna mellan evangelierna och äldre källor. Detta påstående håller jag också med om, fast bara delvis.

Leif Svenssons tes om att Jesus uppfyllde alla profetiorna duger dock inte som förklaring, då långa stycken i evangelierna är helt uppbyggda ur Gamla Testamentet. Vissa enskilda element skulle gå att förklara på detta sätt, som att Jesus valde att rida in i Jerusalem på en åsna för att uppfylla profetian i Sakarja 9:9. Men som helhet fungerar inte denna förklaring. I mina ögon handlar det om långsökta efterhandskonstruktioner tillkomna i syfte att rättfärdiga synsättet att Nya testamentets Jesusgestalt var den tänkte Messias.

Leif Svensson säger att en alternativ förklaring måste ”innehålla en beskrivning av hur kristendomen har kunnat uppkomma utan att Jesus har existerat.”

Till det vill jag göra följande kommentar: Det finns talrika exempel på hur andra långvariga religioner har kunnat uppkomma utan att vi i dag har skäl att anta att deras frälsargestalter har existerat som verkliga personer. De religioner som uppstod kring Herakles, Dionysos och Asklepios, har alla varit stora religioner och utövats i många länder och åtminstone två av dem har varit verksamma i över tusen år. Vem tror i dag att Herakles, Dionysos och Asklepios har varit verkliga historiska personer som grundat religioner som bygger på deras gärningar?

För att anknyta till detta med auktoritetstro, är en överlägsen majoritet av dagens historieforskare överens om att dessa frälsargestalter inte har existerat i verkligheten och att deras påstådda ord och gärningar tillhör sagans eller myternas värld. Ändock frodades de religioner som stiftats i deras namn både länge och väl.

Jag anser att detta faktum talar emot Leif Svenssons påstående att kristendomen inte kunnat bli så segerrik vad gäller utbredning, ifall Jesus vore blott en påhittad mytisk gestalt.

Vidare skriver Leif Svensson att eftersom ”de viktiga källorna inte har någon annan beskrivning kan alternativa förklaringar inte få något större empiriskt stöd och innehållet i dessa tenderar därför att bli i hög grad spekulativa.”

Vad avgör vilka källor som är viktiga? Jag konstaterar att redan tidigt under hundratalet från gnostiskt håll har ifrågasatts att Jesus Kristus skulle vara en historisk person och man hävdar att Kristus aldrig har fötts i köttet, endast i anden. Det hör också till saken att de flesta kristna skrifter uteslöts från kanon; att bara fyra av många evangelier kom att vinna auktoritet. Med andra ord är det inte det minsta konstigt att alla ”viktiga” källor uppvisar en sådan samsyn. Den beror naturligtvis på urvalet.

Leif Svensson skriver också att mysteriereligionerna var ett främmande inslag i den judiska miljön. Mot det påståendet vill jag invända att det vore underligt om judarna som ”enda” folk inte skulle kunna anamma en mysteriereligion, detta då mysteriereligioner som regel bara attraherade en liten del av alla individer inom varje folk. Varför skulle det inte också kunna finnas en mindre grupp judar som var intresserade av mysterierna? Judarna var ju spridda över större delen av medelhavsområdet och fanns i stort antal inte minst i Egypten, kanske mysteriernas moder. Jag vill hävda att det visst finns åtminstone ett exempel på en judisk mysteriereligion, nämligen kristendomen!

Avslutningsvis vill jag återvända till denna artikels huvudtema, föreställningen att majoritetens uppfattning i en viss fråga skulle ha någon inverkan på riktigheten av utsagan. Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå varför många kristna så ofta använder sig av argument av typen att detta måste vara sant därför att majoriteten anser så.

Det är givetvis ett lätt argument att ta till, då jag saknar akademiska examina i religionshistoria och teologi. Dessutom råkar man i detta fall ha majoriteten på sin sida – inte minst eftersom det stora flertalet kristendomsforskare själva är kristna. I andra fall där majoriteten går emot kristna uppfattningar, exempelvis när det gäller föreställningen om jungfrufödseln eller uppståndelsen, fäster man betydligt mindre vikt vid vad majoriteten hyser för åsikter.

Men jag misstänker att det också finns andra nog så viktiga orsaker till varför många kristna med förkärlek hänvisar till auktoritetsomdömen. Ett viktigt skäl kan vara att man helt enkelt inte förmår att lägga fram sina argument och utveckla dem i detalj, då man i många fall kommer att finna att man inte har täckning för sin framförda tes. Det vill säga, så fort argumenten bryts ned på detaljnivå försvinner plötsligt den uppenbara säkerhet man tidigare ansåg sig besitta. Kristna teologer har haft snart två tusen år på sig att finslipa sina argument. Sett mot en sådan bakgrund kan det ur teologers synvinkel verka som om man har ett starkt ”case”. Men börjar man nysta i garnet rivs snart hela tröjan upp.

I alla tider har det funnits enskilda personer som stått ensamma mot massan; enskilda forskare som hävdat en sak medan den stora majoriteten hävdat motsatsen. Oftast får den enskilde stryka på foten, kanske endast på grund av att hon eller han står ensam i sin uppfattning. Men inte sällan har det senare visat sig att den ensamme forskaren hade rätt och majoriteten hade fel. Givetvis har det många gånger varit så att den enskilde forskaren haft fel och majoriteten haft rätt.

Vad säger då detta oss? Ja, givetvis ingenting! Det är helt irrelevant och har inte det minsta med saken att göra vem som säger vad och hur många som gör det. Rätt är rätt och fel är fel, alldeles oavsett vad en majoritet för närvarande råkar hysa för uppfattning i frågan.

The Jesus Project

En ny grupp har sett dagens ljus. Den kallas ”The Jesus Project” och är en sammanslutning av forskare där syftet i första hand är att undersöka om Jesus från Nasaret verkligen har funnits. Bakom sammanslutningen står “The Center for Inquiry-West” och projektet ingår i ”Committee for the Scientific Examination of Religion (CSER)”. Hitintills har jag kunnat få fram följande: Man kommer tydligen att stråla samman i offentliga seminarier i USA två gånger per år. Syftet är att undersöka hur troligt det är att Jesus från Nasaret har funnits och man kommer att pröva ”bevisen” och traditionerna enligt de kritiska metoder som står oss till buds för att försöka avgöra vad som är sannolikast, att Jesus har funnits eller att Jesus inte har funnits – att helt enkelt på sannolikhetsgrund avgöra vilken teori som troligast. Syftet sägs vara att förbehållslöst undersöka grunden för en historisk Jesus och inte som tidningarna ibland tycks ha påstått, att avfärda Jesusgestalten.

“It should be stressed that the JP, contrary to some advance media speculation, is not an attempt to disprove the historical Jesus. By he same token, its goal is not to create a historically plausible figure from the bits of evidence available, but rather to assess the nature and weight of the evidence itself.” “It should be stressed that the JP, contrary to some advance media speculation, is not an attempt to disprove the historical Jesus. By he same token, its goal is not to create a historically plausible figure from the bits of evidence available, but rather to assess the nature and weight of the evidence itself.” Some light on the Jesus Project

R. Joseph Hoffmann

R. Joseph Hoffmann

Ordförande för gruppen kommer att vara R. Joseph Hoffmann, historiker med inriktning på den tidiga kristendomens sociala utveckling. Bland deltagarna märks James M. Robinson, professor emeritus i religion vid ”Claremont Graduate”-universitetet i Kalifornien och medlem av Jesusseminariet; filosofen och historikern Van A. Harvey, professor emeritus i religion vid Stanford-universitetet; Gerd Lüdemann, professor vid universitetet i Göttingen och också han långvarig medlem av Jesusseminariet; Robert Price, likaså medlem av Jesusseminariet och långvarig förfäktare av den ahistoriska hypotesen (Center for Inquiry West). Bland övriga deltagare märks James D. Tabor, professor i religion vid universitetet i North Carolina; Elaine Pagels, professor i religion vid universitetet i Priceton och författare till flera hyperintressanta böcker om den gnostiska kristendomen; samt den välkände John Dominic Crossan, en av grundarna av Jesusseminariet. (The Jesus Dynasty Blog)

”Now, the Jesus Project ‘will take off where the Jesus seminar left off,’ says Nathan Bupp, spokesman for the Committee for the Scientific Examination of Religion, the group sponsoring the conference at the University of California this month. ‘It will breathe new fire into it. We will not close the door on free inquiry.’”

Ordföranden för ”The Jesus Project”, Joseph Hoffman, säger:

”We can’t let this discussion be dominated by people who do theologically driven history”.

Vidare:

“The ‘Jesus Project’ is not necessarily an attempt to disprove that Jesus existed, Hoffman said. ‘I happen to believe there probably was a Jesus of Nazareth, but that doesn’t mean we shouldn’t be asking the question,’ he said. ‘I’m kind of agnostic about it. I want to look at the historical evidence.’” (Trying to determine if Jesus existed)

“The emphasis of the new project is to examine the shreds of tradition which bear on the historicity—the historical existence–of Jesus of Nazareth. The Jesus Project is not “a successor” to the Jesus Seminar. The ambitious work of the Westar Institute winds on. The Jesus Project does however acknowledge a certain incompleteness in the work of the JS, since, inevitably, when the sayings of Jesus have been pared down to just under twenty, or some 18%, of those attributed to him in the canonical gospels, questions inevitably arise not just about the fate of the others, but the historicity of the man himself.” (Some light on the Jesus Project)

I det sista instämmer jag helt. Jag har förundrats över resonemanget att den lilla kvarvarande resten i evangelierna som man på sannolikhetsgrund inte kan avfärda, så förbehållslöst antas spegla Jesu verkliga liv. Hur vet man det?

Jag undrar hur ”The Jesus Project” och framför allt dess slutsatser kommer att mottas, detta framför allt om de skulle inta en än mer skeptisk hållning än Jesusseminariet på sin tid. Redan nu misskrediterar man ju de forskare som ingår i Jesusseminariet. Jag läser rätt ofta på bloggar och webbsidor omdömen om att dessa forskare inte är representativa och att de drivs av en agenda där syftet att angripa och förgöra kristendomen. Mycket mer sällan läser jag något om resultaten de har nått fram till och grunderna till varför de har kommit fram till det de har kommit fram till.

Det är lustigt hur man resonerar. Jag är väl rätt obetydlig i detta sammanhang, men exempelvis Earl Doherty avfärdas ofta av kristna apologeter som amatör och okunnig. Orsaken är endast att han inte har den rätta utbildningen och de rätta titlarna och därmed heller inte innehar de rätta ”ämbetena”. Att han sedan är fullt ut lika kunnig och insatt som övriga forskare räknas inte. När då sedan forskare som är fullt ut lika kunniga och insatta som vilken annan forskare som helst, och som dessutom har de rätta titlarna och innehar de rätta ämbetena, ändå inte kommer till slutsatsen att det går att bevisa att Jesus har funnits, då är dessa forskare plötsligt ”tokar”. Man vill hävda att gruppen på ca 200 forskare som ingått och ingår i Jesusseminariet, per definition består av individer som har en driven agenda, och orsaken är helt enkelt att de ingår i Jesusseminariet, en grupp som inte är seriös därför att den kommer till FEL slutsats. Detta trots att Jesusseminariets majoritetsåsikt är att Jesus har funnits.

Jag vill slutligen fokusera på Earl Doherty, en person jag hoppas att ansvariga för “The ”Jesus Project” har förstånd nog att låta ingå i gruppen. Han angrips ofta hårt, och enligt min mening, orättvist. Man kan med all säkerhet föra fram kritik mot Doherty (det kan man mot alla), men den bör då framföras på ett intelligent och balanserat sätt, såsom exempelvis historikern Richard Carrier har gjort:

“First of all, let me say this: having read the entire book [The Jesus Puzzle] carefully, and having checked those facts I did not already know, I can honestly say as an expert that Doherty’s facts are generally all in line. He does not make anything up or fudge the truth. And as far as I could tell, he doesn’t leave out anything significant. Where he puts his own spin on things, he is usually explicit about that, and argues for his particular interpretation rather than asserting it as given. The exceptions to these general observations I detail at length in Appendix 1: Problems. But to a remarkable extent, I can sincerely vouch for the fact that lay readers can trust him as an historian and translator…

“Secondly, this book must be taken seriously. It is not a quack theory, it is not shoddy work, it is not amateurish. Though elements of Doherty’s method of presentation do indicate he is an amateur in the literal sense (I would not believe from reading it that he had a Ph.D. in any relevant field), he is one of the most expert amateurs I have ever encountered. He has read a vast amount of scholarship and he actually understands what he reads. More importantly, he deals with ancient texts directly and competently. The scope of his work would be of dissertation quality, if it were only polished according to existing conventions. In short, I was very impressed. This is serious scholarship, marshaling a great deal of important evidence and observations, and the lack of letters behind the author’s name does nothing to remove from the importance of this work as something one must read and interact with before dismissing.” (Richard Carrier, Did Jesus Exist? Earl Doherty and the Argument to Ahistoricity, 2002)

Richard Carrier

Richard Carrier

Så resonerar en ärlig och kompetent historiker som Carrier. Richard Carrier säger också att han inte håller med Doherty i allt denne hävdar, men att han av Doherty har övertygats om möjligheten av att Jesus aldrig har funnits och anser för närvarande hypotesen att Jesus inte fanns som troligare än hypotesen att han fanns.

”Doherty’s theory is simply superior in almost every way in dealing with all the facts as we have them. However, it is not overwhelmingly superior, and that leaves a lot of uncertainty. For all his efforts, Jesus might have existed after all. But until a better historicist theory is advanced, I have to conclude it is at least somewhat more probable that Jesus didn’t exist than that he did.” (Internet Infidels Discussion Board)

Roger Viklund  2007-02-17