Debatten om debatten mellan Price och Ehrman

30 oktober, 2016 den 16:17 (Bart D. Ehrman, Frank Zindler, Neil Godfrey, René Salm, Richard Carrier, Robert M. Price)

ehrman-price

Skärmdump från inspelningen av debatten tagen av René Salm

I kölvattnet av debatten mellan Price och Ehrman har ett antal skribenter på ett antal bloggar kommenterat densamma. Neil Godfrey på bloggen Vridar har sammanställt en lista över dessa bloggar och blogginlägg och han avser att uppdatera listan kontinuerligt, varför det enklaste är att jag bara hänvisar till den här: List of Posts on the Bart Ehrman-Robert Price Debate.

quest Neil Godfrey har också själv skrivit om debatten och sammanfattat Ehrmans öppningsanförande The Ehrman-Price Debate: Ehrman’s Opening Address och Prices Ehrman-Price Debate #2: Price’s Opening Address. Godfrey har dessutom tagit upp Frank Zindlers ena fråga till Bart Ehrman och den andra som han hade velat ställa men inte gavs tillfälle eftersom förutsättningen som gällde var en fråga per person. I vilket fall undrade Zindler om Ehrman hade läst hans, Carriers, Dohertys och andras kritik av Ehrmans bok i den av dem gemensamt utgivna boken Bart Ehrman and the Quest of the Historical Jesus of Nazareth. Ehrman svarade, rätt nedlåtande såsom jag uppfattade hans svar, att han faktiskt läst boken två gånger men inte hade tid att ägna åt den och för övrigt inte höll med om något som där stod. Neil Godfrey skriver:

Much of the audience, so I have heard and as seemed quite apparent to me from the video, was quite taken aback by Bart Ehrman’s hostile dismissal of his first question. Frank asked Bart if he had read the book published in critical response to his Did Jesus Exist? since he had given no indication in the debate that he was aware of its criticisms of the arguments he had just repeated. Ehrman brusquely replied that he had read it, “twice”, but that he disagreed with everything it said and he would not respond. (That Second Question Frank Zindler Wanted to Ask Bart Ehrman)

Neil Godfrey

I Dear Professor Bart Ehrman, Please explain, if you will….. tar Godfrey upp Ehrmans inledande uttalande, att han ansåg argumentet att Nasaret inte har funnits på Jesus tid och därför Jesus inte heller har funnits, som ett icke övertygande argument. Det är givetvis inte övertygande eftersom Jesus kan ha funnits även om Nasaret inte gjorde det. Men Godfrey påpekar att ”Rene Salm nowhere argues that because Nazareth did not exist therefore Jesus did not exist” och att han dessutom tydligt klargör detta i den bok Ehrman säger sig ha läst två gånger.

I Conclusion: Ehrman-Price Debate #3 går Neil Godfrey igenom den debatt som följde efter de inledande anförandena (och som jag inte har berört) och ger sina egna synpunkter på debatten. Ehrman sade i debatten, i Godfreys fria sammanfattning, bland annat följande:

Did James, John, Mary Magdalene etc really exist or were they made up? If they don’t appear in later sources it only means people didn’t talk about them, not that they didn’t exist.

På detta replikerar Godfrey:

I am taken aback by BE’s [Bart Ehrman’s] extremely naive approach to historicity. He appears to assume that if there is a source of any kind, even if we know nothing about its provenance, authorship, genre or agenda and can only infer its existence despite alternative possibilities, then it can be assumed to be a reliable testimony to certain historical events or persons; and if there is a mention of a person in a significant place in the gospels, it must be assumed on that basis that they are based on historical persons. That is an astonishingly naive approach to sources by anyone claiming to be a historian. It is not so very far removed from outright fundamentalist apologetics, only with a thin layer of criteriology spread out on top to add some sense of “critical sophistication”.

Också René Salm har skrivit flera inlägg om debatten. I The Price-Ehrman debate—Pt. 1, varifrån man kan klicka sig vidare till de efterföljande inläggen, menar Salm att debatten var jämn. Han skriver:

I don’t think many people came away from this debate with the sense of a clear winner, or even confirmed in their convictions.

Richard Carrier

Det tycker däremot inte Richard Carrier i sin rätt omfattande genomgång av debatten och sitt bemötande av Ehrman i The Ehrman-Price Debate. Carrier anser att Ehrman vann debatten överlägset och hans kritik av Price är nästan lika förödande som den av Ehrman eftersom han anser att Price helt enkelt inte bjöd upp till debatt, koncentrerade sig på oväsentligheter, föll undan för Ehrmans kritik och för egen del underlät att ställa några av de relevanta frågor som borde ha ställts till Ehrman.

Carrier menar att debatten var en besvikelse och även om han tycker att Price är en trevlig och vänlig ”guy” tycker han att han måste vara ärlig.

In fact, IMO, Price committed a number of blunders so classic that I think this debate may yet be the best teaching example to use for instructing people how to debate well. Because it illustrates what it looks like to debate poorly. I suspect this was partly because the format was too advanced for an inexperienced debater like Price.

DidJesusExist Carrier tycker att i stället han, som har publicerat den enda referentgranskade boken, publicerad på ett vetenskapligt förlag, i vilken han framlägger alla relevanta argument till stöd för mytikerpositionen, borde ha fått debattera Ehrman. Nu vägrar ju Ehrman att debattera med Carrier efter att Carrier, enligt Ehrmans utsago angripit honom på ett oschysst sätt, i samband med Carriers förödande kritik mot Ehrman, dels för dennes eget angrepp på mytikerpositionen i Huffington Post, dels för innehållet i Ehrmans bok, som Carrier sågade vid fotknölarna.

Och eftersom en debatt mellan Ehrman och Carrier i nuläget verkar avlägsen, har Carrier i stället valt att bemöta det Ehrman sade under debatten och presentera de motargument och den kritik han menar att Price borde ha framlagt.

Carrier kritiserar Ehrman för att ha gjort sig lustig på Prices bekostnad och betraktar det som ad-hominem, ”Poisoning the Well.”, ett personangrepp. Han menar att Price borde ha motsatt sig Ehrmans påstående att eftersom stereotypa legender också uppkommer kring historiska personer är det inget argument emot Jesu historicitet att sådana uppkom också runt honom, genom att påpeka att det hänger samman med i vilket omfattning och på vilket sätt sådana legender uppstår.

Robert Price

Carrier anser att Price borde ha ifrågasatt Ehrmans påstående att Jesus är den näst bäst bevittnade palestinske juden under nollhundratalet efter Josefus, genom att hänvisa till Pontius Pilatus och den palestinske juden Herodes Agrippa, vilka båda enligt normala historikers kriterier är mycket bättre bevittnade. Man kunde också ha ifrågasatt relevansen av Ehrmans jämförelse med påståendet att Herakles är den bäst bevittnade personen från Peloponnesos under 1200-talet fvt, men att detta inte gör honom det minsta historisk. Carrier menar att jämförelsen haltar eftersom Jesus vid den stund han omnämns är en mytologisk himmelsk frälsargud och inte alls lik Herodes Agrippa eller Josefus.

Ehrman menar att om vi har flera berättelser som omtalar någon ska vi av detta dra slutsatsen att personen har funnits. Carrier menar att denna slutsats är felaktig. Vi har också flera sådana oberoende bevittnanden av Herakles’ stordåd utan att det finns skäl att tro på sanningshalten i dessa berättelser. Kriteriet för att någon bevittnas i flera källor är logiskt oförsvarbart såvida dessa bevittnanden inte sker under vissa premisser.

Bart Ehrman

Ehrman hävdar vidare att dessa flerfaldiga bevittnanden i sin tur bygger på flera muntliga och skrivna källor. Carrier hävdar att det saknas bevis för att så är fallet. Ehrman menar att evangelisterna inte bara kopierade varandra. Men den enda relevanta källa som enligt Carrier går att åberopa är Q, en hypotes han menar numera är starkt ifrågasatt, och en hypotetisk skrift som i vilket fall var på grekiska och kanske senare än Markusevangeliet. En intressant tanke som Carrier för fram om Q är att det, om det har funnits, faktiskt kan ha innehållit också Markusevangeliet. Detta skulle aldrig märkas eftersom det man då tagit från Q och som också fanns i Markusevangeliet skulle uppfattas som det kom från just Markusevangeliet. Och, säger Carrier, Q börjar då alltmer likna Matteusevangeliet. Carrier menar att Matteus, Lukas och Johannes alla bygger på Markus och enbart Markus, såvitt känt.

Därefter tar Carrier upp Ehrmans påstådda arameiska källor. I en tidigare kommentar besvarade jag en fråga om detta, och jag återanvänder här detta svar för att slippa skriva så mycket:

Man kan förenklat beskriva det på följande sätt. På samma sätt som det är inne nu att tala om den judiske Jesus (och så har det sannerligen inte alltid varit) därför att man som axiom utgår från att Jesus har funnits och därmed att endast det i evangelierna som är judiskt är historiskt sant, är det inne att tala om de arameiska förlagorna man tänker sig har legat till grund för evangelierna.

Och låt mig slå fast att så kan vara fallet. Vi vet inget alls egentligen om vilka förlagor evangelisterna brukade (om ens några), förutom då det rimliga antagandet att Matteus och Lukas använde Markus. Men man förutsätter likväl ofta att sådana fanns. Återigen utgår man från att Jesus har funnits och att därmed hans lärjungar var arameisktalande och att de bör ha nedtecknat sådant som Jesus hade sagt på arameiska. Sedan finns den Papias som utöver att påstå att Judas svällde upp så att han sprack och förpestade ett stort område med sin stank också hävdade att Matteus skrev ett ursprungligt evangelium på hebreiska vilket andra använde och översatte efter bästa förmåga. Detta ord ”hebreiska” anses då ofta vara ett annat ord för ”arameiska” emedan språken är relativt närbesläktade.

Men vårt Matteusevangelium är inte skrivet på arameiska och inget evangelium ger egentligen anledning anta att något av dem är en översättning. Bara det faktum att Matteus och Lukas kopierat Markus’ grekiska text omöjliggör att deras evangelier skrevs på arameiska. Men likväl menar man att det måste ha funnits arameiska förlagor eftersom Papias antyder detta, eftersom Jesu följeslagare knappast kunde grekiska (i varje fall inte på den nivån att de kunde skriva ett evangelium) och eftersom Jesus HAR funnits.

Dessutom finns några Jesusord återgivna på arameiska i evangelierna, vilket då skulle tyda på att Jesus har yttrat dem. Att sedan dessa Jesusord är citat ur exempelvis Psaltaren eller tillskrivs Jesus i situationer som knappast är historiskt sanna (som uppväckandet av Jairos’ dotter) verkar inte bekymra dessa arameiskaförespråkare. Det finns också några scener som man menar skulle bli begripligare om de återgavs på arameiska.

Mot detta kan bland annat följande invändningar göras.

1) Om man skannar av en stor textmassa kan man alltid hitta passager som av en ren slump skulle ha en bättre punchline på ett annat språk, framför allt om man är fri att själv bestämma hur yttrandet borde formuleras. Det kan med andra ord också förklaras av slumpen.

2) Det finns andra exempel där texten inte går att översätta till arameiska eftersom den bygger på ordlekar som bara fungerar på grekiska.

3) Det är inte orimligt, nej rent av troligt, att en författare väljer att infoga ord på det språk som konversationen antas utspelas på. Så gör moderna romanförfattare (tänk bara på utvandrarserien av Moberg) och så gjorde man i Antiken där det var fullt legitimt att uppfinna hela fiktiva tal som protagonisten höll för att kunna framföra sin åsikt på ett dramatiskt sätt. Orden kan således lika gärna ha lagts till av författarna i avsikt att göra berättelsen mer levande.

4) Vidare hade rimligen åtminstone några av författarna (Markus, Matteus?) arameiska som modersmål. Och innan man kan slå fast att eventuella aramismer i texten kommer från en tänkt förlaga måste man visa att inte författaren själv har råkat införa sådana ord och sådan syntax, därför att denne inte fullt ut behärskade grekiskan – ungefär som det i vissa detaljer ofta går att se att en engelsk text har skrivits av en person som har svenska som modersmål.

5) Slutligen var ju judarna sedan länge spridda till alla delar av Romarriket och många hade grekiska som modersmål. Men denna grekiska var, ungefär som rinkebysvenskan i förhållande till ”rikssvenska”, starkt påverkad av judarnas semitiska bakgrund, och hebreiska och arameiska är båda semitiska språk. Att det därför förekommer semitismer i evangelierna skulle nog så bra kunna förklaras av att den grekiska som många judar talade redan innehöll sådana semitismer. Till och med Septuaginta, den grekiska översättningen av den Hebreiska Bibeln, är skriven på en grekiska med starka semitiska influenser.

Och även om det skulle vara så att vissa av evangelisterna har haft tillgång till förlagor skrivna på arameiska, finns givetvis inte minsta bevis för att dessa förlagor skulle ha skrivits bara några år efter Jesu död, såsom Ehrman hävdar. Det är ett antagande som jag utgår från bygger på att ”det måste” ha skrivits ner rätt snart, men är inget som går att använda som ett bevis för något. I så fall blir det ett cirkelresonemang där man gör ett antagande för att bevisa ett annat antagande som därmed styrks av det första antagandet.

Carrier skriver att det är stor skillnad på om det fanns någon sorts arameisk källa och att det fanns en sådan arameisk källa som var 1) palestinsk, 2) tidig och 3) ett ögonvittne eller byggde på en ögonvittnesrapport. Han menar att även om det skulle ha funnits arameiska källor betyder det inte att det är källor som är samtida ögonvittnesskildringar – och att han har försökt förklara detta för Ehrman.

Carrier påpekar att dessa källor är rent hypotetiska och att vi helt saknar bevis för att sådana alls funnits.

Dessutom är det väl belagt att berättelser om Jesu mirakelgörande bygger föreställningar om sådana Mose eller Elias ska ha utfört och att om det har förelegat arameiska källor är det rimligare att anta att det är sådana så kallade targum, alltså fria arameiska översättningar av berättelser i den Hebreiska Bibeln, targum som cirkulerade bland folket, som ligger till grund för evangelieberättelserna. Folket ville ha berättelserna på det språk de talade.

Carrier tar också upp det faktum att flera av dessa arameiska ord förekommer i berättelser vilka i sig är fiktiva. Dessutom är den åsikt Carrier företräder något många experter inom området argumenterar för, nämligen att aramismerna kommer från hjältesagor i targum och således finns här skilda uppfattningar bland forskare trots att Ehrman ger sken av att det ska vara ett fastslaget faktum.

Gällande Ehrmans påstående att vissa av berättelserna blir begripligare om de översätts till arameiska, skriver Carrier följande:

Finally, Ehrman claims some material in the Gospels “makes more sense” if we understand it to be a translation into Greek from an Aramaic original. Again, in this debate, he gave no examples (neither of this, nor of the presence of Aramaic words). This is actually a fringe thesis. Very few secular scholars agree with it. It was mostly a dubious obsession of the late Maurice Casey, and if you want to see how horribly illogical his methodology was, just check out the examples in The Greek Goof. I need say no more.

Ehrman säger att Paulus talar om en verklig historisk person vid namn Jesus. Han menar att Paulus kände till historier om Jesus som predikades bara några år efter Jesu död. Carrier håller med Ehrman med den skillnaden att han menar att det var några år efter att den vision av Jesus som skapade sekten inträffade. Ehrman anser att Paulus talade om Jesus som om denne levt ett fysiskt liv på jorden. Carrier påpekar att även mytiker anser att Paulus betraktade Jesus som en verklig historisk person, men endast på samma sätt som han också ansåg att Satan och ärkeängeln Mikael varit sådana historiska personer.

Ehrman hävdar att Paulus bevittnar ett antal biografiska fakta om Jesus och Carrier menar att han bara påstår en massa utan att backa upp påståendena.

Ehrman gives a long string of examples: Ehrman claims Paul says Jesus was a “preacher” and “teacher,” that he was “crucified by his earthly opponents,” was “a human being” and “a Jew” and “came from the line of king David,” and “lived and taught” and was crucified “in Palestine,” and at “the instigation of Jewish authorities,” and that he “preached to other Jews,” “had twelve disciples,” “had a last supper,” and that his “closest disciple” was Cephas (Peter), and also that Jesus was “physically born,” had a “woman as a mother,” had “brothers,” and one of whom was named “James.”

Märkligt nog, skriver Carrier, ifrågasatte Price inget av detta trots att nästan allt är fel: ”Even though almost all of it is 100% false.” Att Paulus skulle ha beskyllt judarna för Jesus död är från en passage som många inom huvudfåran anser vara en interpolation; Paulus nämner aldrig någon sista måltid och känner bara till något han upplevt i en uppenbarelse:

Paul never calls Jesus a preacher or ever refers to him preaching. Paul never calls Jesus a teacher or ever refers to him teaching. Paul never says Jesus preached to the Jews. Paul never says Jesus had a “last” supper. Paul never says Jesus was crucified by his “earthly” opponents. Paul never says Jesus died in Palestine. Paul never says Jesus lived in Palestine. Paul never says Jesus taught in Palestine. Paul never says Jesus had any disciples (indeed the word “disciple” never appears in Paul). Paul never says Cephas was his “closest” disciple. These statements are all false. I quote numerous experts concurring with this (OHJ, pp. 519-25; that Jesus “preached to other Jews,” BTW, is not only unattested in Paul, but Paul even appears to deny it in Romans 10:14-17: see OHJ, pp. 554-55.). So Ehrman essentially just lied to the audience. Repeatedly. And Price said nothing.

Paulus påstår heller aldrig att Jesus hade några lärjungar och använder inte ens ordet lärjunge någonsin. Han är bara medveten om apostlar som missionerar, och till dessa räknar han också sig själv. Paulus säger inte ens att Kefas (Petrus) var en lärjunge eller att han tillhörde ”de tolv”. Paulus säger heller inte att Jesus “came from the line of king David,” utan från Davids sperma (säd). Han påstår heller aldrig att Jesus hade en kvinna till mor eller att han ”fötts” utan att Jesus gjordes från/av en kvinna. Inte heller påstår Paulus att Jesus hade bröder, utan bara att de var genom dopet upptagna bröder. Alla döpta kristna var varandras bröder och också ”Herrens” bröder.

Paulus säger heller inte att Jesus dödades på uppmaning av de judiska myndigheterna (1 Thess 2:14–16). Det står faktiskt i så fall att de själva dödade Jesus, inte ”på uppmaning av” som Ehrman påstår och därmed får det att framstå som detsamma som sägs i evangelierna. Men detta är en allmänt erkänd interpolation.

Ehrman tar därefter upp den omständighet han menar föreligger för att vi inte kan förvänta oss att Paulus skulle ha skrivit mer om Jesus. Ehrman tar sin mor som exempel och menar att trots att hon var djupt religiös skulle hon i sina många brev aldrig ha tagit upp biografiska detaljer om Jesus. Carrier menar att denna analogi haltar på flera plan. Först betvivlar han faktiskt att Ehrmans mamma inte skulle ha skrivit något om Jesu liv. Han menar, baserat på egen kännedom om kristna, att det vore ytterst osannolikt, och när man som i detta fall har att göra med ”the word of a documented liar” krävs det särskilda bevis för ett sådant påstående som Ehrman gör. Vidare anser Carrier att det inte går att jämföra Paulus’ brev med brev skrivna årtusenden senare. Paulus’ församlingsmedlemmar levde i ett sammanhang där information om vad Jesus sagt och gjort var av yttersta intresse och var dessutom nödvändig information för att bemöta de kritiker och de med avvikande uppfattningar som vi genom Paulus’ egna brev vet fanns. Det fanns ju inga ”Skrifter” som evangelierna att söka sig till.

Ehrman säger att Paulus med ”Herrens broder” inte kan ha avsett något annat än en biologisk broder. Han medger att broder också kan betyda någon som är med i samma församling, i samma trosgemenskap, men menar att det här inte kan avse detta eftersom Paulus i Gal 1:18–19 skiljer på Kefas och Jakob, där Jakob är Herrens broder medan Kefas då inte skulle vara det. Och Price ifrågasatte inte heller detta förutom att föreslå att det kan vara senare tillägg. Carrier menar att Paulus i Rom 8:15–17 tydligt klargör att kristna blir bröder genom att i dopet i bokstavlig mening bli Guds söner och att enda skillnaden mellan Jesus och övriga var att Jesus var den förstfödde av många bröder. Därför menade Paulus att alla döpta kristna samtidigt är Jesu bröder.

Paulus gör ingen skillnad på om man genom födseln eller genom dopet blivit Herrens broder. När han därför talar om Herrens bröder (också 1 Kor 9:5) utan någon övrig distinktion, verkar det inte betyda något annat för Paulus än döpta kristna. Skulle han i just ett fall avse något annat med en ”Herrens broder” borde han ha markerat att han i just det här fallet inte avsåg en trosbroder utan en biologisk broder.

Carrier menar dock att Ehrman har rätt i sin iakttagelse att Paulus genom att benämna Jakob Herrens broder särskiljer honom från Kefas, eller enligt Carrier, särskiljer en grupp från en annan. Eftersom Paulus i Gal 1:18–19 säger att Jakob inte var en apostel är det rimliga att han gör skillnad på apostoliska kristna och icke-apostoliska kristna. Han säger alltså, enligt Carrier, att Jakob visserligen är en döpt kristen (en Herrens broder) men inte liksom Kefas en apostel, en missionär. Så när Paulus i 1 Kor 9:5 talar om Herrens bröder menar han att fastän de bara var döpta kristna, alltså Herrens bröder men inte apostlar, gav församlingen deras fruar mat, varför skulle då inte han som dessutom var en apostel också förses med mat?

Carrier är av den åsikten att den tolkning han gör är lika trolig ur ett språkligt, grammatiskt perspektiv och betydligt troligare sett till sammanhanget. Så även om det verkligen vore så att Jakob var Jesu biologiske broder går Paulus inte att använda till bevis för den saken.

Carrier tar sig därefter an Ehrmans (märkliga) påstående att korsfästelse för romarna ”alltid” avsåg att man hängde upp verkliga människor ”på kors” som straff för någon förseelse. Carrier påpekar att såväl Jesajas himmelsfärd som Hebreerbrevet säger att allt i himlen har sin exakta motsvarighet på jorden. Så det som hände på jorden hände också i himlen. Likaså använder Paulus samma terminologi som den som används i de judiska skrifterna för att beskriva upphängningar av dem som avrättats genom stening och även den som används om upphängningar av rent mytologiska gestalter som Prometheus, eller som exempelvis Platon använder för att beskriva den ”korsfäste vise mannen” som är fjättrad vid det jordiska.

Ehrman hävdade också att man inte kunde begravas i rymden, med hänvisning till Paulus’ yttrande i 1 Kor 15:4. Men Carrier hänvisar till att man i judiska skrifter förlägger begravningen av Adam och Eva till yttre rymden.

Som slutkläm i sitt inledningsanförande menar Ehrman att judarna aldrig skulle uppfinna en messias som dödas. Som jag skrev i mitt inlägg Price vs Ehrman debate så frågar sig Ehrman ”om de verkligen skulle hitta på att han korsfästes om de uppfann honom. Judarna förväntade sig många olika sorters messiaser, inklusive kosmiska sådana, men alla, enligt Ehrman, med det gemensamt att de skulle vara mäktiga och starka gestalter som skulle tillintetgöra fienden och upprätta Gudsriket. Ehrman ställer sig frågan: om man skulle hitta på en historia om messias, skulle det då vara en historia där messias korsfästes? Det är motsatsen till det som messias förväntades vara. Det rimliga vore enligt Ehrman att man hade hittat på en historia där messias drev ut romarna och därefter tillträdde tronen i Jerusalem. Och orsaken till att de inte hittade på en sådan berättelse skulle då vara att den uppenbarligen inte var sann. De var alltså tvungna att hitta på att han dött eftersom det var det han hade gjort.”

Carrier påpekar att detta är falskt eftersom det var just det de gjorde. Enligt Talmud skulle Messias ben Josef, alltså Josefs son Kristus, dö. Se också min beskrivning av detta i inlägget Den döende Messias/Kristus – del 1. Ehrmans påstående är helt enkelt falskt. Min egen reflektion: Ehrman har en tendens att resonera i termer av att en viss sak inte kan ha skett eller i varje fall inte ha skett på det sättet utifrån någon sorts rationalitetsargument, utan att känna till fakta som faktiskt visar på motsatsen och därmed på det Ehrman anser vara uteslutet.

Carrier säger att föreställningen om den döende Messias finns antydd redan före kristendomen i exempelvis Daniels bok. Dessutom, menar Carrier, visar också Hebreerbrevet 9 att det går att argumentera för en döende Messias utifrån de befintliga judiska skrifterna.

Carrier går sedan igenom Prices öppningsanförande och därefter den efterföljande debatten, ett resonemang som jag inte återger här.

I sin slutsummering skriver Carrier:

First, the biggest loss in this debate was that nothing new got said. Because Price never challenged hardly anything Ehrman asserted. So by the end of the debate Ehrman said everything I already expected him to (because it was the same stuff he always says), and nothing else. This was an opportunity for Price to push Ehrman on any of those standard arguments that Ehrman has been repeating for years (just like William Lane Craig, Ehrman only has the same arguments every time, so it’s super easy to prep for). He would then have gotten Ehrman to elaborate or defend those assertions, which he has consistently avoided doing for years—and now, thanks to Price, he still hasn’t done. So we got no new arguments to evaluate, thus making no progress in the overall history of this debate. We still don’t know why Ehrman thinks his claims and fallacies are valid. And the reason we got nowhere, is that Price just didn’t debate Ehrman. Maybe because Price lacks formal skill at debate or didn’t realize what was happening on stage. He seems to have thought this was just a casual conversation, and not a fact-finding mission. “Why do you believe that, Dr. Ehrman?” is a question that just never got asked, of any claim Ehrman made.

7 kommentarer

Muratoriekanon

28 oktober, 2016 den 21:28 (Jonathan J. Armstrong, Muratoriefragmentet, Wikipedia)

En av de artiklar jag har skrivit på svenska Wikipedia är den om Muratoriekanon. Denna redogörelse för de flesta av de böcker som nu ingår i NT brukar framhävas som bevis på att just dessa böcker mycket tidigt ägde auktoritet och att det egentligen aldrig var någon strid om vilka böcker som skulle ingå i kanon. Med denna tidiga lista, ofta daterad till cirka år 170, anser många att den frågan är avgjord. Men dateringen av ”listan” är en hett debatterad fråga, och många vill förlägga listan till en mycket senare tid. Jag har tidigare i inlägget Äldsta kanon-listan över NT, kanske inte är den äldsta … beskrivit ett av dessa förslag, det kanske mest övertygande, att Victorinus av Pettau är författaren.

Den följande Wikipedia-artikeln är dock encyklopediskt utformad. Eftersom jag, frånsett några få ord, skrivit artikeln i sin helhet, borde jag utan problem kunna återge den också här på min blogg. Om det är någon som föredrar att läsa den på Wikipedia, finns den att läsa här: Muratoriekanon. Det faktum att jag i denna artikel inte markerar utelämnat s i genitivposition och skriver exempelvis ”under kejsar Domitianus styre” i stället för som jag normalt gör ”under kejsar Domitianus’ styre”, beror enbart på att jag inte tillåts skriva så på Wikipedia.

Muratoriekanon


Ludovico Antonio Muratori (1672–1750) påträffade en kodex i Ambrosianska biblioteket i Milano innehållande bland annat en anonym teologisk skrift där merparten av de nytestamentliga skrifterna avhandlades. Sista sidan av tre i denna Muratoriekanon avbildas till höger. Ursprungligen publicerad av S. P. Tregelles år 1868. (Från Wikipedia)

Muratoriekanon (alternativt Muratoriska kanon, Kanon Muratori, Muratoriefragmentet eller Muratoriska fragmentet,^[1] latin Canon Muratorii eller Canon Muratorianus) är namnet på en lista från någon gång perioden ca 170–ca 400^[2] på merparten av de böcker som ingår i Nya Testamentets kanon. Denna lista, eller hellre redogörelse, återfinns i en ofullständig handskrift på uselt latin daterad till ungefär 700-talet och som av många antas var en avskrift av en översättning gjord från ett grekiskt original.^[3]^[4] Texten börjar mitt i en mening och avslutas tillsynes likaså mitt i en mening. Lukasevangeliet nämns först, därefter Johannesevangeliet och Apostlagärningarna. Sannolikt avhandlades Matteusevangeliet och Markusevangeliet dessförinnan. Vidare nämns 13 Paulusbrev, två apokryfiska brev tillskrivna Paulus, tre katolska brev, två apokalypser (av Johannes och Petrus), Salomos vishet, Hermas Herden och ett antal verk författaren benämner kätterska och avvisar.^[5]

Den traditionella och fram till nyligen helt dominerande teorin var att förlägga originalets tillkomst till Rom under slutet av 100-talet (cirka 170–200). Författaren skriver att Hermas Herden skrevs helt nyligen i vår tid samtidigt som Pius I var påve i Rom (ca 142–157). Därmed menar många forskare att texten inte kan ha skrivits så långt därefter. Och om så är fallet skulle Muratoriekanon utgöra en av de äldsta bevarade uppgifterna om merparten av de skrifter som kom att utgöra den kristna nytestamentliga kanon på 27 böcker. Vissa forskare anser det vara ett av de viktigaste dokumenten för att fastslå slutet av 100-talet som den tid då den kristna kanon formerades och till viss del fixerades.^[3]^[6]

Men dateringen av texten och länkandet av den till någon viss person är ett av de mer kontroversiella ämnena vad gäller fastställandet av den nytestamentliga kanon,^[7] och debatten om proveniensen och tillkomsttiden fortsätter.^[3] Andra forskare menar att listan speglar förhållanden som rådde i östkyrkan i mitten av 300-talet. Och på senare tid har det framlagts skäl för att Victorinus av Pettau skrev texten någon gång i perioden cirka 250–300.^[8] Muratoriekanon uppvisar ett antal anomalier, främst beträffande vilka skrifter som sägs ingå och inte ingå i kanon, som inte passar med en tillkomsttid på 100-talet.^[3] Holmes skriver år 2008 att forskarsamhället är djupt splittrat i uppfattningen om när Muratoriekanon skrevs, med en grupp som anser att den skrevs i slutet av 100-talet eller omkring år 200 och en annan grupp som föredrar senare delen av 200-talet eller 300-talet. Han menar att oavsett vilken period man föredrar finns olika aspekter av dokumentet som utgör en anomali för respektive period.^[9]

Dokumentet har fått sitt namn från dess upptäckare, Ludovico Antonio Muratori (1672–1750), som påträffade handskriften med kanonlistan i Ambrosianska biblioteket i Milano (där det än i dag förvaras) och lät publicera sin upptäckt år 1740.^[7]

Innehåll

Bakgrund

Biblioteca Ambrosiana i Milano där Muratori upptäckte Muratoriefragmentet och där det också förvaras i dag. (Från Wikipedia)

Det Muratoriska fragmentet består av 85 rader text skriven på uselt och okultiverat latin med vad som beskrivits som bedrövlig ortografi.^[10]^[11] Texten upptäcktes av historikern Ludovico Antonio Muratori i Ambrosianska biblioteket i Milano, och han lät publicera sitt fynd år 1740,^[12] dock inte i första hand för att offentliggöra en mycket tidig kristen kanon, utan som ett exempel på det mycket vårdslösa sätt på vilket man kopierade handskrifter på medeltiden.^[13] Handskriften är daterad med hjälp av handstilen och bläcket, till antingen sent 600-tal eller troligare 700-talet.^[14]^[15]^[3] Texten återfinns i en kodex (MS J. 101 sup.) som en gång har tillhört klostret Bobbio i norra Italien.^[13] Kodexen består av 76 blad och utgörs av en samling av teologiska texter vilka, förutom Muratoriefragmentet, är skrivna av biskop Eucherius av Lyon (ca 380–ca 449), biskop Ambrosius av Milano (ca 340–397) och patriarken av Konstantinopel, Johannes Chrysostomos (347–407). Därutöver förekommer fem tidiga kristna trosbekännelser.^[16]

Den latinska textens usla skick, vilket gör den mycket svåröversatt,^[17]^[18] beror delvis (och sannolikt till största delen)^[19] på att kopisten varit slarvig,^[13] men sannolikt också på att den latinska förlagan skrivits av någon som inte fullt ut behärskade latin.^[20] Några ytterligare bevarade fragment av denna text skrivna på klart bättre latin styrker också att kopisten kan beskyllas för de flesta misstagen.^[a]^[22] Att texten benämns Muratoriska “fragmentet” beror på att handskriften är skadad. Texten inleds mitt i en mening överst på en framsida, och det är därför troligt att någon eller några sidor i början av den kopierade handskriften gått förlorad – eller så hade kopisten tillgång till en förlaga där inledningen redan gått förlorad. Texten avslutas abrupt och följs direkt på samma sida av en annan text,^[13] varför det är möjligt att förlagan som kopisten följde saknade slutet.^[5]

Sammanfattning av innehållet

Cod. J 101 sup. från Bibliotheca Ambrosiana i Milano. Uppslaget utgör sidorna 2 och 3 innehållande raderna 32–85 av Muratoriekanon. Texten avslutas med en ofullständig mening på högersidans 23:e rad (9:e från slutet), och en ny text, en passage ur Ambrosius’ De Abraham (1.3.15), följer på nästa rad med inledande anfang.

Muratoriekanon är i strikt mening inte en kanon, ej heller utgörs den av en lista. Snarare kan den betraktas som en introduktion till Nya testamentet.^[23] Författaren diskuterar skrifterna, ger historisk information och reflekterar teologiskt över dem.^[24]

Inledningen av texten saknas då handskriften är skadad, och den första skrift som nämns är därför Lukasevangeliet som sägs vara det tredje evangeliet, skrivet av Lukas som inte hade sett Jesus i köttet.^[b] Därefter omtalas Johannesevangeliet, det fjärde evangeliet skrivet av lärjungen Johannes. Johannes sägs också ha skrivit epistlar, och författaren citerar Första Johannesbrevet 1:1–3. Vidare sägs också Apostlagärningarna ha skrivits av Lukas. Den lilla text som finns bevarad i den ofullständiga meningen före omnämnandet av Lukaevangeliet gör meningen nästan omöjlig att översätta,^[26] men där står bland annat ”han placerade”. Bruce Metzger spekulerar i att det kan ha stått att Markus arrangerade materialet i Markusevangeliet, det andra evangeliet och menar att man kan vara nästan helt säker på att Matteusevangeliet behandlades dessförinnan.^[27]

Efter detta vänder sig författaren till Paulus och säger att denne skrev brev till sju församlingar i ordningen korinthierna, efesierna, filipperna, kolosserna, galaterna, thessalonikerna och romarna, samt att han skrev ytterligare en gång till korinthierna och thessalonikerna. Också Johannes sägs ha skrivit till sju församlingar i Apokalypsen.^{[sv 1]} Paulus sägs vidare också ha skrivit till personerna Filemon och Titus och två brev till Timotheos (allt som allt de tretton brev som bär Paulus namn i moderna biblar).^[28] Författaren nämner också Paulus brev till laodikeerna ^[c] och hans brev till alexandrinarna.^[d] och säger att de är förfalskningar gjorda för att sprida Markions och andras heresi.

Därefter nämns Judasbrevet, två Johannesbrev (1:a och 2:a eller, med tanke på att 1:a redan har åberopats när det citerades, 2:a och 3:e)^[29] och ”Vishetens bok skriven av Salomos vänner till hans ära”. Av apokalypserna godkänner författaren endast Johannes uppenbarelse och Petrus uppenbarelse, men i hans församling finns vissa som motsätter sig att den senare läses i kyrkorna. Hermas sägs ha skrivit Herden ”nyss, i vår tid” i Rom medan Pius var kyrkans ledare där. Skriften kan enligt författaren därför anses ha viss auktoritet, men kan för den skull inte räknas till de apostoliska skrifterna eftersom den är så sen.

Författaren avfärdar helt de skrifter som författats av Valentinus och de för oss okända Arsinous och Miltiades, liksom de av Basilides. Därefter upphör texten med en ofullständig mening.^[30]

De böcker som förekommer i Nya testamentet men inte omnämns i Muratoriekanon är Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet, Jakobsbrevet och Hebreerbrevet. Möjligen saknas också Tredje Johannesbrevet.^[31] Det förefaller heller inte som om dessa brev skulle ha nämnts i den text som gått förlorad, då de knappast kan ha nämnts efter de skrifter som ansågs heretiska eller före evangelierna – såvida inte Petrus skrifter, då i första hand Första Petrusbrevet (möjligen med citat från 1 Pet 5:13), nämndes i inledningen i samband med att Markus författarskap diskuterades.^[32] Det har också spekulerats över om utelämnandet av de övriga katolska breven, då i synnerhet just Första Petrusbrevet och Jakobsbrevet, beror på misstag begångna av den synnerligen oaktsamme kopisten i samband med att avskriften gjordes.^[33]

Författarskap och tillkomsttid

Originalspråk

Ett antal omständigheter i den latinska texten har fått många forskare att dra slutsatsen att texten är en översättning gjord från ett grekiskt original.^[34] Men även om det är en minoritetsuppfattning att texten är en latinsk originalkomposition, försvaras denna uppfattning av ett antal forskare.^[35]^[33] Exempelvis menar Hahneman med stöd av J. Campos att den latinska texten innehåller många exempel på stavning och betoning från 200- och 300-talen och att vokabulären tyder på en latinsk komposition från 300-talet.^[36] I en studie av språket gjord av Christophe Guigner år 2015, skriver han att indicierna pekar på att det är en latinsk översättning gjord under andra halvan av 300-talet från en grekisk förlaga; en förlaga som Guigner menar troligen skrevs någon gång under de sista årtiondena av 100-talet.^[37]

Författarskap

Bruce M. Metzger (1914–2007) var amerikansk bibelforskare med inriktning på textkritik och Bibelkanon. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika nytestamentliga forskare. Metzger menade att Muratoriekanon inte gärna kan ha skrivits senare än år 200. (Från Wikipedia)

Muratoriekanon har genom åren kopplats samman med flera kända personer.^[7] Den har tillskrivits bland andra Papias (första halvan av 100-talet),^[5] presbytern Gajus av Rom (aktiv i början av 200-talet), Hegesippos (ca 110–180), Rodon (aktiv ca 180-talet),^[e] Klemens av Alexandria (ca 150–215), Melito av Sardes (död ca 180)^[39] och Polykrates från Efesos (ca 130–196). Den tidigare kanske populäraste kandidaten har varit Hippolytos av Rom (ca 170–235).^[26] Men även Hippolytos har i stort övergetts som kandidat, då han var mycket intresserad av Hebreerbrevet medan författaren av Muratoriekanon inte ens nämner det.^[40] I Muratoriekanon påstås dessutom Uppenbarelseboken vara skriven före Paulus brev medan Hippolytos ansåg den vara skriven under kejsar Domitianus styre (81–96).^[24] År 2008 utkom Jonathan Armstrong med en artikel vari han argumenterar för att Victorinus av Pettau (ca 230–ca 304) är författaren.^[8]

Tillkomst på 100-talet

Ingen identifiering har vunnit konsensus bland forskarmajoriteten, och många nöjer sig med att konstatera att vi inte vet. Många anser också att originaltexten bör ha tillkommit under den senare delen av 100-talet. Ofta anges perioden 170–200 som den troligaste tiden för verkets tillkomst. Bruce Metzger anser att den knappast kan ha skrivits efter år 200,^[24] medan Joseph Verheyden anger perioden 180–220 som den troligaste,^[41] även om det enligt honom har framkastats förslag på 300-talet och till och med 400-talet.^[42] Den huvudsakliga orsaken till att många förordar en tidig tillkomst är ett stycke i brevet som lyder:^[43]

Men Hermas skrev Herden helt nyligen, i vår tid, i staden Rom medan hans bror Pius innehade biskopsstolen i kyrkan i Rom.^{[en 1]}^{[la 1]}

Traditionellt anses Pius I ha innehaft biskopsstolen i den romerska kyrkan mellan åren 140 och 154.^[43] De forskare som daterar originalet till slutet av 100-talet menar som regel också att det skrevs i närheten av Rom på grundval av de interna uppgifterna i dokumentet – då primärt att det skett i vår tid och omnämnandet av Rom. Uttrycket ”i vår tid” måste enligt dem avse en tid före år 200. De menar att det faktum att Jakobsbrevet och Hebreerbrevet saknas men Uppenbarelseboken finns med, tyder på en tillkomst i väst.^[44]

Tillkomst på 200-talet – Victorinus av Pettau

Målning föreställande biskop Victorinus. Giacomo Brollo 1886, församlingskyrkan, Nova Cerkev, Slovenien. (Från Wikipedia)

Jonathan J. Armstrong har argumenterat för att dokumentet är från andra halvan av 200-talet och skrivet av biskop Victorinus av Pettau (ca 230–ca 304).^[8] De anledningar han uppger är att Victorinus författarskap uppvisar fler paralleller med Muratoriekanon än vad någon annan antik författare gör, och att om Victorinus vore författaren skulle ett antal annars oförklarliga egendomligheter få sin förklaring.^[45] Victorinus som författare skulle också förklara det amatörmässiga latinet blandat med grekiska idiom, vilket lett till antagandet att det är en dålig latinsk översättning av en grekisk text. Enligt Armstrong skulle detta bättre förklaras av en tvåspråkig författare som Victorinus, som behärskade grekiska men var medioker i latin.^[46]^[f]

Armstrong menar vidare att de antika författare som efter Victorinus uppvisar de mest påtagliga likheterna med Muratoriekanon och därför verkar bygga på denna text, nämligen Chromatius av Aquileia (ca 345–ca 407), Isidorus av Sevilla (ca 560–636), och framför allt Hieronymus (ca 347–420), också är de som uttryckligen är mest bekanta med Victorinus.^[20] Utöver Muratoriekanon är det endast Hippolytos, Cyprianus, Hieronymus och Victorinus som uppfattar de paulinska breven som sju till antalet.^[48] Av dessa fyra är dock Victorinus ensam om att i likhet med Muratoriekanon säga att såväl Paulus som Johannes vände sig till sju församlingar och om att räkna upp dessa församlingar ”med namn” (latin: nominatim).^[49] I likhet med författaren av Muratoriekanon nämner inte heller Victorinus Hebreerbrevet.^[50]

I Muratoriekanon sägs Hermas, författaren av Herden, vara en bror till biskop Pius I av Rom. Den enda tidiga text som påstår detsamma är Carmen adversus Marcionitas, en text som möjligen också är skriven av just Victorinus.^[g] Victorinus och författaren av fragmentet anser båda att alla kanoniska böcker tillkommit i den apostoliska tiden, och av den anledningen utesluter de båda Hermas Herden ur kanon.^[52] Muratoriekanon är den enda kanonlistan där Petrus uppenbarelse ingår. Även Victorinus ansåg att den tillhörde Skriften (scriptum est).^[53]

Redan för hundra år sedan var forskare som Adolf von Harnack och Marie-Joseph Lagrange övertygade om att Victorinus var bekant med Muratoriekanon. Men eftersom de och andra efterföljande ansåg det klarlagt att texten var från 100-talet, kom de, enligt Armstrong, att samfällt förkasta möjligheten att Victorinus skrivit texten och i stället anta att han hade haft tillgång till Muratoriekanon i form av en äldre källa, då oftast Hippolytos eller någon numera försvunnen källa.^[54] Men i dag är den tidiga dateringen ifrågasatt. Albert C. Sundberg menar exempelvis att uttrycket “helt nyligen, i vår tid” (latin: nuperrime temporibus nostris) inte behöver tolkas som att Hermas Herden skrevs under Muratoriekanonförfattarens egen livstid, utan hellre att skriften skrevs efter den tid då apostlarna inte längre var i livet.^[55] I stället skulle nuperrime (superlativform av nyligen) markera tidsspannet mellan de apostoliska skrifterna och Hermas Herden.^[56] Och uttrycket ”vår tid” (temporibus nostris) skulle avse tiden efter apostlarnas tid. Sundberg ger flera exempel på detta bruk, däribland Irenaeus hänvisning till att Uppenbarelseboken skrevs hundra år tidigare med uttrycket i ”vår tid”.^[h]^[59] Hill och andra anser dock att Irenaeus använder uttrycket annorlunda, för att beskriva nutid.^[58] Ferguson menar att Sundbergs tolkning är fullt möjlig och att författaren kan ha velat ställa ”vår tid” i motsats till ”apostolisk tid”, men han menar ändå att det inte är den mest naturliga innebörden av författarens påstående.^[60]

Det faktum att av ingen av Victorinus samtida eller efterföljare nämner att Victorinus skrivit denna text, beror enligt Armstrong sannolikt på att vi inte har letat på rätt ställe. Han menar att det troliga är att Muratoriekanon egentligen utgörs av den försvunna prologen till Victorinus Commentarius in Matthaeum, som flera hänvisar till. I så fall skulle Muratoriska kanon kunna dateras till cirka år 258.^[61]

Tillkomst på 300-talet

Fram till relativt nyligen tog de flesta forskare för givet att Muratoriekanon tillkommit i närheten av Rom i slutet av 100- eller början av 200-talet, och därmed att verket utgjorde den äldsta daterbara listan över Nya testamentets kanon. Men Gregory Robbins anser att styrkan i dessa antaganden nu har urholkats och att i stället ett nytt samförstånd håller på att utvecklas där Muratoriekanon alltmer betraktas som ett verk tillkommet i öst under 300-talet.^[i]

Tecken som i stället tyder på en tillkomst på 300-talet i öst är (1) att Hermas Herden exkluderades ur kanon fastän skriften tidigt sågs som auktoritativ i väst, (2) att tveksamhet råder om apokalypsernas status, (3) att den närmaste parallellen till listan återfinns hos Eusebios på 300-talet i öst och (4) att ingen liknande lista från 100-talet finns.^[59] Författaren accepterar också utan betänkligheter Andra Johannesbrevet, möjligen Tredje Johannesbrevet och Judasbrevet i kanon. Dessa skrifter ifrågasattes ännu i början av 300-talet och accepterades mer allmänt först i slutet av samma århundrade. Författaren medtar också Salomos vishet bland de auktoritativa böckerna, något som i övrigt sker först på 300-talet med Eusebios av Caesarea (263–339) och Epifanios av Salamis (ca 315–403). Och trots att Hermas Herden var mycket populär på 100-talet anser författaren av Muratoriekanon att den skriften inte bör ges auktoritativ ställning – något som bättre stämmer med förhållanden på 300-talet.^[63]^[3] Dessa omständigheter, menar vissa forskare, gör att listan passar bättre in om den har skrivits antingen i slutet av 200-talet eller under 300-talet.^[3]

Lee Martin McDonald,^[64]^[65]^[3] Albert Sundberg^[66] och Geoffrey Hahneman,^[67] bland andra, har argumenterat för att slutet av 100-talet är en alldeles för tidig datering av Muratoriekanon. Om den är från slutet av 100-talet finns inga paralleller i primärlitteraturen rörande kanon på åtminstone 150 år, menar McDonald. Först i perioden mitten till slutet av 300-talet finns någorlunda likartade paralleller. McDonald är ändå försiktigt optimistisk till Armstrongs länkning av texten till Victorinus, och menar att hans teori mycket väl kan ändra debatten om textens upphov.^[68] Men han menar att en datering till mitten av 200-talet fortfarande är för tidig. Om Victorinus skrivit texten är det enligt McDonald troligare att han skrev den strax före sin död, vilken enligt McDonald inträffade cirka år 307. Under perioden 290–307 var Victorinus som mest produktiv i sitt författande.^[68]

Referenser

Anmärkningar

^ En prolog till Paulus brev, bevarad i tre latinska handskrifter från 1000-talet och en från 1100-talet av Corpus Paulinum i det benediktinska klostret på Monte Cassino, innehåller fyra fragment av Muratoriekanon.^[21]
^ Sammanfattningen av innehållet bygger på Bruce Metzgers översättning av den latinska texten till engelska.^[25]
^ Det finns två paulinska brev som är ställda till laodikeerna, dels gav Markion sin version av Efesierbrevet denna titel, dels finns ett senare pseudo-paulinskt brev som går under samma namn. Vilken skrift som avses här går inte att säga.^[29]
^ Paulus brev till alexandrinarna omnämns endast här och är i övrigt okänt. Det har utan större framgång spekulerats i att det skulle vara ett annat namn för Hebreerbrevet, som inte nämns i texten.^[29]
^ Rodon var en kristen författare som var verksam ungefär när kejsar Commodus styrde (180–192) och som omnämns av bland andra kyrkofader Eusebios av Caesarea.^[38]
^ Hieronymus skriver följande om Victorinus författarskap: ”Biskop Victorinus av Poetovio kunde inte latin lika bra som han kunde grekiska. Till följd av detta är hans verk till innehållet utmärkta, men i litterärt hänseende undermåliga.”^{[en 2]}^[47]
^ Två utdrag ur Carmen adversus Marcionitas förekommer i en handskrift från 800- eller 900-talet, och båda dessa uppges vara skrivna av en viss Victorinus. Dessutom skriver Isidorus av Sevilla att en biskop Victorinus skrivit ett traktat mot markioniterna.^[51]
^ ”… för inte länge sedan, utan nästan i vår egen tid mot slutet av Domitianus styre”,^{[en 3]}^[57] citerat av Hill.^[58]
^ Gregory Allen Robbins, “Muratorian Fragment,” i Anchor Bible Dictionary, 4.928–929,^{[en 4]} citerat av Rothschild.^[62]

Noter

^ Muratoriska fragmentet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
^ Eastman 2015, s. 397.
^ [a b c d e f g h] McDonald 2015b, s. 619.
^ Adair, Jr. 1997
^ [a b c d] Verheyden 2003, s. 490.
^ McDonald 2007, s. 369.
^ [a b c] McDonald 2015, s. 164.
^ [a b c] Armstrong 2008, s. 1–34.
^ Holmes 2008, s. 419.
^ Armstrong 2008, s. 1.
^ Metzger 1987, s. 191.
^ Muratori 1740, s. col 851–856.
^ [a b c d] Metzger 1987, s. 192.
^ Hahneman 1992, s. 17.
^ Verheyden 2003, s. 487.
^ Hahneman 1992, s. 17–20.
^ Grünstäudl 2013, s. 82.
^ Metzger 1987, s. 305.
^ Hahneman 1992, s. 8.
^ [a b] Armstrong 2008, s. 4.
^ Hahneman 1992, s. 9.
^ Hahneman 1992, s. 10.
^ Trobisch 2000, s. 36–37.
^ [a b c] Metzger 1987, s. 194.
^ Metzger 1987, s. 305–307.
^ [a b] Jurgens 1970, s. 107.
^ Metzger 1987, s. 195.
^ Metzger 1987, s. 196.
^ [a b c] Metzger 1987, s. 197.
^ Metzger 1987, s. 199.
^ Metzger 1987, s. 199–200.
^ Grünstäudl 2013, s. 85.
^ [a b] Hill 1995, s. 437.
^ Metzger 1987, s. 193.
^ Verheyden 2003, s. 492.
^ Hahneman 1992, s. 12–13.
^ Guignard 2015, s. 596.
^ Eusebios, Kyrkohistoria 5:13.
^ Sundberg Jr. 1973, s. 2.
^ Armstrong 2008, s. 2.
^ Verheyden 2003, s. 491.
^ Verheyden 2003, s. 499.
^ [a b] Grünstäudl 2013, s. 83.
^ McDonald 2007, s. 371.
^ Armstrong 2008, s. 3.
^ Armstrong 2008, s. 3–4.
^ Hieronymus, Om berömda män, 74:1.
^ Armstrong 2008, s. 14.
^ Armstrong 2008, s. 15–16.
^ Armstrong 2008, s. 16.
^ Armstrong 2008, s. 19–21.
^ Armstrong 2008, s. 23–25.
^ Armstrong 2008, s. 27–28.
^ Armstrong 2008, s. 17–18, 30.
^ Sundberg Jr. 1973, s. 9.
^ Armstrong 2008, s. 23–24.
^ Irenaeus, Mot kättarna 5.30.3.
^ [a b] Hill 1995, s. 439.
^ [a b] McDonald 2007, s. 372.
^ Ferguson 1982, s. 677–678.
^ Armstrong 2008, s. 30–32.
^ Rothschild 2009, s. 22.
^ McDonald 2015, s. 165–167.
^ McDonald 2007, s. 369–378.
^ McDonald 2015, s. 145–172.
^ Sundberg Jr. 1973, s. 1–41.
^ Hahneman 1992
^ [a b] McDonald 2015, s. 165.

Tryckta källor

Armstrong, Jonathan J. (2008), ”Victorinus of Pettau as the Author of the Canon Muratori”, Vigiliae Christianae 62: 1–34.
Eastman, David L. (2015) (på engelska). The ancient martyrdom accounts of Peter and Paul. Writings from the Greco-Roman world; 39. Atlanta: SBL Press. Libris 18235272. ISBN 9781628370904
Ferguson, Everett (1982). ”Canon Muratori: Date and Provenance”. i Hallonsten Gunilla, Livingstone Elizabeth A. (på flera språk). Studia patristica: papers presented to the International conference on patristic studies. Vol. 17, [Papers presented to the eighth International conference on patristic studies, Oxford 3-8 september 1979] (1. ed.). Berlin. sid. 677–683. Libris 3762560. ISBN 0-08-025779-8
Grünstäudl, Wolfgang (2013) (på tyska). Petrus Alexandrinus: Studien zum historischen und theologischen Ort des zweiten Petrusbriefes. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament. R. 2, 0340-9570 ; 353. Tübingen: Mohr Siebeck. Libris 16259589. ISBN 9783161524400
Guignard, Christophe (2015), ”The Original Language of the Muratorian Fragment”, The Journal of Theological Studies 66/2: 596–624.
Hahneman, Geoffrey Mark (1992) (på engelska). The Muratorian Fragment and the Development of the Canon. Oxford theological monographs, 0473-6532. Oxford: Clarendon Press. Libris 4626076. ISBN 0-19-826341-4
Hill, Charles E. (1995), ”The Debate Over the Muratorian Fragment and the Development of the Canon”, Westminster Theological Journal 57:2: 437–452.
Holmes, Michael W. (2008). ”The Biblical Canon”. i Harvey Susan Ashbrook, Hunter David G. (på engelska). The Oxford handbook of early Christian studies. Oxford handbooks in religion and theology. Oxford: Oxford University Press. sid. 406–426. Libris 10930434. ISBN 9780199271566
Huber, Konrad (2011). ”Aspekte der Apokalypse-Interpretation des Victorinus von Pettau am Beispiel der Christusvision in Offb 1.”. i Verheyden Jozef (på tyska & engelska). Ancient Christian interpretations of ”violent texts” in the Apocalypse / edited by Joseph Verheyden ... Novum Testamentum et orbis antiquus ; 92. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. sid. 94–117. Libris 12234314. ISBN 978-3-525-53976-7
Jurgens, W. A. (1970) (på engelska). The Faith of the Early Fathers: A Source-book of Theological and Historical Passages from the Christian writings of the pre-Nicene and Nicene eras. Volume 1. Collegeville, Minn.: Liturgical Press. Libris 11648246. ISBN 0814604323
McDonald, Lee Martin (2007) (på engelska). The Biblical Canon: Its Origin, Transmission, and Authority ([Updated & rev. 3rd ed.]). Peabody, Mass.: Hendrickson Publishers. Libris 10426315. ISBN 978-1-56563-925-6
McDonald, Lee Martin (2015). ”Canon Formation: Why and Where Scholars Disagree”. i Burke Tony (på engelska). Forbidden Texts on the Western Frontier: The Christian Apocrypha from North American Perspectives; Proceedings from the 2013 York University Christian Apocrypha Symposium. Eugene, Or.: Cascade Books. sid. 145–172. ISBN 978-1-4982-0982-3
McDonald, Lee Martin (2015b). ”Muratorian Fragment”. i Orlin Erik (på engelska). Routledge Encyclopedia of Ancient Mediterranean Religions. London: Routledge, Taylor and Francis Group. sid. 619. ISBN 9780415831970
Metzger, Bruce M. (1987) (på engelska). The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance. Oxford: Clarendon. Libris 4625985. ISBN 0-19-826180-2
Muratori, Ludovico Antonio (1740) (på latin). Antiquitates Italicae medii aevi, sive dissertationes de moribus, ritibus, religione, …: Omnia illustrantur et confirmantur ingenti copia doplomatum et chartarum veterum, … auctore Ludvico Antonio Muratorio ... Volume 3. Mediolani. Libris 2541520
Rothschild, Clare K. (2009) (på engelska). Hebrews as Pseudepigraphon: The History and Significance of the Pauline Attribution of Hebrews. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament, 0512-1604 ; 235. Tübingen: Mohr Siebeck. Libris 11679963. ISBN 9783161498268
Sundberg Jr., Albert C. (1973), ”Canon Muratori: A Fourth Century List”, Harvard Theological Review 66: 1–41.
Trobisch, David (2000) (på engelska). The First Edition of the New Testament. New York: Oxford University Press. Libris 8276986. ISBN 0-19-511240-7
Verheyden, Joseph (2003). ”The Canon Muratori: A Matter of Dispute”. i Auwers Jean-Marie, Jonge Henk Jan de (på engelska). The Biblical Canons. Bibliotheca Ephemeridum theologicarum Lovaniensium, 99-0116619-5; 163. Leuven: Leuven University Press. sid. 487–556. Libris 9218193. ISBN 90-5867-309-X164

Internetkällor

Adair, Jr., James R. (1997), ”Experts Report Muratorian fragment”, Eerdman’s Bible Dictionary (utökad version)

Citat

på engelska

^ But Hermas wrote The Shepherd very recently, in our times, in the city of Rome, while bishop Pius, his brother, was occupying the chair of the church of the city of Rome.
^ “Victorinus, bishop of Poetovio, did not know Latin as well as he did Greek; as a result, his works, which are excellent in content, seem inferior in composition.”
^ … not a very long time ago, but almost in our own generation towards the end of the reign of Domitian.
^ Until quite recently, Roman provenance and a late 2d or early 3d century date (180–200 C.E.) were taken for granted. It was assumed that the Fragment represented the earliest datable canon list. Those assumptions have now largely eroded, and a new consensus appears to be emerging, one which sees the Muratorian Fragment as a 4th-century, Eastern (either Syria or Palestine) list.

på latin

^ Pastorem uero nuperrime temporibus nostris in urbe Roma Hermas conscripsit, sedente cathedra urbis Romae ecclesiae Pio episcopo fratre eius.

på svenska

^ Jag, Johannes … hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: ”Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.” (Upp 1:9–11, Bibel 2000)

13 kommentarer

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 6

27 oktober, 2016 den 19:48 (Agamemnon Tselikas, handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 6: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (nomina sacra & colons)

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

Agamemnon Tselikas

Återstår då Tselikas’ lista på nitton exempel på bristande kunskaper i grekiska som han menade sig ha upptäckt i Klemensbrevet. Dessa kan klassificeras i grupper av 1) exempel på sällsynt användning av bokstäver eller glyfer, 2) exempel på kursiv stil där bokstäver eller glyfer alltmer liknar varandra, 3) exempel på att bokstäver eller glyfer inte är konsekvent skrivna, 4) exempel på att pennan lyfts på konstiga ställen, och 5) två speciella fall rörande användningen av nomina sacra och användningen av kolon i slutet av raderna. Merparten av dessa exempel har dock inget att göra med ”bristande kunskaper om grekisk skrift”.

Vi kan inte förstå hur existerande (om än sällsynta) eller förenklade bokstäver eller glyfer skulle kunna avslöja vilken förmåga att skriva på grekiska en viss skribent besitter. Det finns inga problem vad gäller verifieringen av sjuttonhundratalsbokstäver i Klemens’ brev till Theodoros, och eftersom ingen ifrågasätter att brevet, åtminstone ytligt sett, är skrivet med skrivstil, är förenklade bokstäver och former vad man kan förvänta sig. Om däremot sådana förenklade former eller andra typiska tecken på skrivstil inte förekom, skulle vi inte kalla det för skrivstil. Vidare anses det generellt inom forensisk handstilsundersökning, som Albert Osborn skriver, att ”förkortade, förvrängda och oläsliga former som är tillräckligt fria och snabba faktiskt ofta tyder på äkthet snarare än förfalskning, även om de är mycket ovanliga och inte precis som de i standardskrift.”

Inte heller betraktar vi de smärre inkonsekvenser som Tselikas upptäckte som besvärande. De är representativa för skillnaden mellan forensiska handstilsundersökare och paleografer. Alldenstund Anastasopoulou har till sitt yrke att fokusera på linjekvalitet och pennans tryck mot skrivmaterialet, riktar Tselikas sin uppmärksamhet främst mot det som är iögonfallande i utformningen av bokstäverna – en metod som väl lämpar sig för att datera en handskrift till ett visst århundrade, men inte är lika lämpligt för att avgöra om det är en förfalskning. Ett belysande exempel är när Tselikas säger att den som skrev Klemensbrevet skrev bokstaven delta i två delar, först den undre cirkeln och sedan den uppåtgående linjen med att pennlyft mellan. (Det bör dock noteras att de flesta delta har skrivits i en sammanhängande rörelse utan att pennan lyfts.) Tselikas anser att detta underliga sätt att skriva bokstaven delta väcker misstanke om att skriften är en förfalskning, men forensiska handstilsundersökare från Osborn år 1910 och framåt har hävdat att ”det vanligaste tecknet på förfalskning inte är, som många felaktigt tror, avvikelser i [bokstävernas] form, utan en ritad och obestämd streck- eller linjekvalitet.” I stället är enstaka säregenheter i skriften snarare tecken på äkthet och med tanke på de tusentals bokstäver som utgör Klemensbrevet vore det misstänkt om inte några enstaka oförklarliga egenheter återfanns. Som tidigare nämnts, tenderar förfalskare att lägga fokus på textens läsbarhet och en så exakt återgivning som möjligt av bokstävernas former från den förlaga som används. Detta sker som regel på bekostnad av linjekvaliteten och allehanda andra utmärkande drag av handstilen. Denna tendens leder till en onaturlig likformighet i skrivandet, medan okonstlad och naturlig handskrift innehåller avvikelser från det normala sättet att skriva.

delta2 Som en illustration till detta, beakta bilden av bokstaven delta till höger. Den är hämtad från det personliga brevet av Konstantinos Dapontes skrivet år 1754 (från en av de handskrifter som vi tidigare studerat rörande antalet omtag med pennan). Denna bokstav är skriven på ett rätt otypiskt sätt i två distinkta enheter. Men detta egendomliga sätt – och för denna skribent inte normala sätt – att skriva denna bokstav, säger oss ingenting om Dapontes’ kunskap om grekiska. Och eftersom de som studerar antik grekiska vanligtvis undervisas om det korrekta sättet att skriva bokstaven delta, är det mycket lättare att föreställa sig att en infödd grekisk skribent som behärskar grekiska flytande skulle känna sig fri att variera sitt sätt att skriva bokstaven, än det är att föreställa sig att en förfalskare, skicklig nog att med utsökt noggrannhet producera Klemensbrevet, skulle skriva en sådan enkel bokstav på ett icke-standardiserat sätt.

De få återstående iakttagelserna om andra onaturliga pennlyft, nomina sacra och användningen av kolon kräver ytterligare kommentarer.

right-hand-margin Tselikas noterar att ”när ett ord avstavas i slutet av raden förekommer det två prickar, dock inte alltid”. Han tolkar alltså dessa punkter, till utseende liknande ett kolon, som bindestreck som används vid avstavningar och menar att skribenten inte använder avstavningstecknet konsekvent. Normalt används kolon också på detta sätt i grekiska handskrifter från denna tid.

Nu behöver inte en inkonsekvent användning av kolon som bindestreck i Klemensbrevet bekymra oss i någon större omfattning, eftersom sådana avvikelser, till och med inom en och samma handskrift skriven av samma person, lätt kan bevittnas. Men eftersom skribenter aldrig har haft ett enhetligt system för användning av typografiska märken (inklusive skiljetecken), och eftersom den funktion sådana märken har endast kan avgöras från fall till fall genom att bedöma dem i deras särskilda manuskriptsammanhang, föreslår vi att kolonen har använts för ett annat syfte i Klemensbrevet – nämligen som ett sätt att hålla högermarginalen rak. Ända från antiken och till modern tid finns exempel på olika typografiska märken, däribland kolon, som använts för att fylla ut raderna så att den högra marginalen blivit rak. Kolon kunde användas som parentes eller i stället för komma, eller för att markera en stark paus. De har använts för att fylla ut raderna i Judasevangeliet och rimligen också i 1QIsa^a bland Dödahavsrullarna. Att författaren av Klemensbrevet också använde kolon som radutfyllare kan fastställas genom tre iakttagelser.

Första iakttagelsen

Om man bortser från den översta raden, som är en överskrift, innehåller brevet 71 rader.
Av dessa 71 rader är 31 avstavade. Med andra ord är 31/71 = ca 0,44 = ca 44 % av raderna avstavade.
13 rader avslutas med kolon och om dessa kolon fördelas slumpvis borde 13 × 31/71 = ca 5,7 rader både vara avstavade och avslutas med kolon.
Av dessa 13 rader är slutorden också avstavade vid 6 tillfällen – således en nästan exakt matchning mellan det statistiskt sannolika (5,7) och det verkliga utfallet (6) om kolonen har fördelats slumpvis.

Andra iakttagelsen

Varenda linje som avslutas med kolon skulle ha slutat till vänster om linjen ovanför, om kolonet hade saknats.

Tredje iakttagelsen

Det är uppenbart att kolonen använts typografiskt för att få en rak högermarginal på raderna I.12 och I.26 eftersom i dessa fall avståndet mellan den sista bokstaven och kolonet är ytterst påtagligt samtidigt som kolonet mycket exakt följer den högra sidmarginalen.

(Vidare tar Tselikas upp nomina sacra, ”heliga namn” som brukar förkortas. Typiska ord som brukar förkortas är Gud, Herren, Jesus, anden, Frälsaren, osv., och vanligen plockar man bort bokstäver i mitten eller slutet av ordet och markerar att det är en förkortning med ett streck ovanför.)

Vad gäller de något ovanliga formerna för förkortningar, nomina sacra, i Klemens’ brev till Theodoros, beror variationen sannolikt på att användningen av nomina sacra började falla i glömska under 1700-talet, något såsom Émile de Strycker avhandlar i sin genomgång av handskriftskopiorna genom tiderna av Jakobs protoevangelium. Ett exempel som de Strycker tar upp är variationen på förkortningarna av ordet ἰσραήλ (Israel) som förkortas på inte mindre än fyra olika sätt.

Nästa inlägg kommer att behandla Tselikas’ anmärkning att skribenten lyft pennan på ställen där man inte kan förvänta sig pennlyft.

Roger Viklund, 2016-10-27

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 5

24 oktober, 2016 den 20:30 (Agamemnon Tselikas, handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 5: The Difference between Forensic Document Examination and Palaeography

apocrypha

Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

Tom Davis

Om nu Anastasopoulous kvalitativa utlåtande är riktigt och den handskrivna texten i Klemensbrevet är det oreflekterade resultatet av en skribents omedvetna automatiserade skrivande (något som får stöd av vår kvantitativa slutsats baserad på det antal gånger pennan lyfts från papperet), hur kan då Tselikas argumentera för den rakt motsatta ståndpunkten – nämligen att skribenten har rört sin hand på ett icke-spontant sätt, ritat bokstäverna och lyft pennan på märkliga ställen? Vi är av den åsikten att Anastasopoulous och Tselikas’ oenighet härrör från den grundläggande skillnaden i deras respektive tillvägagångssätt som forensiska handstilsundersökare och paleografer – två forskningsfält som enligt Tom Davis traditionellt ”inte kommunicerar med varandra.” Även om de har ett gemensamt mål i att identifiera texter som har skrivits av samma person, är deras metoder för göra detta inte desamma.

Paleografer sysslar huvudsakligen med att tyda den skrivna texten i handskrifter, och i deras arbete finns sällan skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Handstilsundersökare däremot arbetar ofta med texter där det finns skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Paleografer försöker samla in så mycket extern information som bara går om skribenten, tidpunkten när skriften nedtecknades och var detta skedde. De undersöker skrivmaterialet, det sätt på vilket bokstäverna har formats, för att kunna datera texterna och noterar senare strykningar, tillägg och ändringar i texten. Handstilsundersökare undviker givetvis inte att ta del av sådan information om den finns, men förlitar sig normalt på den interna information som går att få ut ur själva dokumenten och undersöker om andra påståenden om dessa dokument är riktiga. Det normala för dem är att begära in underlag i form av exempel på hur den misstänkte förfalskaren normalt skriver, och därefter fastställa hos båda skribenterna (eller i förekommande fall, hos en och samma skribent) de särskilda kännetecknen, de distinkta särdragen och egenheterna som finns inbäddade i personernas omedvetna rörelsemönster vid skrivandet. Medan paleografers arbete i mångt och mycket handlar om att hitta generella mönster för skriften och kunna sätta in den i ett historiskt sammanhang, och det därmed innehåller visst mått av spekulation, kan handstilsundersökare inte gärna spekulera om något utan konkreta bevis till stöd när de vittnar i domstolar.

Som ett exempel på följderna av denna skillnad mellan disciplinerna kan vi betrakta hur Anastasopoulou och Tselikas bedömde hur och i vilken omfattning skribenten av Klemensbrevet avslutade bokstäverna eller linjerna på papperet. Anastasopoulou menade att texten är ”skriven snabbt, och fastän … vissa bokstäver i ett ord har skrivits en och en … har detta inte försämrat den utmärkta skrivrytmen.” Tselikas däremot menade att det stora antalet bokstäver och länkar med “diskontinuerliga linjer” tyder på ”att skribentens hand inte rörde sig spontant, utan omsorgsfullt och trevande för att bibehålla bokstavens korrekta form.”

De direkt motsatta slutsatserna anser vi vara följden av att Anastasopoulou fokuserar på linjekontinuitet och Tselikas på anslutningar. Enligt Hubers och Headricks standardklassificering tillhör det senare stilelementet och det förra utförandeelementet. Stilelementet (som fokuserar på anslutningar) är paleografens verktyg för att kunna placera en viss text i tid och rum, alltså avgöra när och var en viss text har skrivits. Utförandeelementet (som fokuserar på att linjerna är skrivna i en kontinuerlig rörelse) är däremot handstilsundersökarens område.

Förenklat kan sägas att när en forensisk handstilsundersökare med synen når slutet av en skriven enhet och pennan lyfts studerar denne pennans avtagande tryck mot papperet och följer handens tänkta riktning genom luften för att bedöma dess väg från avslutandet av en rad till början av nästa. Syftet är att avgöra om linjekontinuiteten förblir obruten, alltså om flytet och rytmen i skriften består. Det är dessa detaljer som avslöjar för en handstilsundersökare om texten skrivits snabbt och spontant. För paleografen visar slutet av en skriven enhet på något annat, nämligen på vilket sätt bokstäverna har formats och därmed också när texten har skrivits och i vilken skola denna stil har lärts ut. I just detta fall leder Tselikas’ granskning av de diskontinuerliga linjerna helt enkelt inte till den slutsats han drar – särskilt med tanke på att antalet pennlyft var fler i de andra 1700-talshandskrifterna som vi studerat.

Och detta är inte den enda gång där Tselikas’ handskriftsanalys är oklar. Hans transkription av brevet innehåller fjorton misstag och vid fyra tillfällen åberopar han sin egen felaktiga transkription som bevis för att brevet innehåller misstag som en person med grekiska som modersmål inte skulle begå. En omfattande utvärdering av Tselikas’ rapport ligger utanför ramen för denna artikel. Det är dock nödvändigt att vi tar upp de observationer som direkt berör handstilsundersökningen. Och då är två av Tselikas’ påståenden av särskild vikt. Det första är att texten i Klemensbrevet skulle visa prov på ”bristande kännedom om grekisk skrift”; det andra är att en jämförelse mellan handstilen i Klemensbrevet och Morton Smiths handstil ger belägg för att Smith (i motsats till Anastasopoulous bedömning) trots allt förfalskade brevet. Det senare påståendet går relativt enkelt att bringa klarhet i eftersom precis samma missförstånd och felaktiga tillämpningar tidigare gjorts av Stephen Carlson i hans försök att knyta handstilen i Klemensbrevet till Smith. Tselikas menar sig kunna med något mått av sannolikhet knyta Smith till Klemensbrevet genom att visa på vissa likheter i det sätt på vilket de skrev två bokstäver (τ and θ), två kombinationer av bokstäver (θη and θου), och några få accenttecken, och genom att återge ett exempel från vardera på skrift som han betecknar ”ostadighet i skrivandet”.

tselikas-table

Det första misstaget med ett dylikt tillvägagångssätt är att det inte tar hänsyn till olikheterna mellan de specifika egenheterna i respektive handstil – vid identifiering av en författare är dessa av mycket större betydelse. Huber och Headrick uppger till och med att ”ett begränsat antal skillnader, kanske bara en enda” kan vara tillräckligt ”för att uppväga betydelsen av ett antal likheter, oavsett deras respektive betydelse.”

Agamemnon Tselikas

Vidare beaktar Tselikas inte fenomenet med ”naturlig variation”; det vill säga, han klargör inte i vilken omfattning de specifika bokstäverna varierar i utförande mellan varandra genom att jämföra många bokstäver och därigenom fastställa bokstävernas typiska utseende. Om man inte ens klargör i vilken omfattning en viss författare varierar utformandet av bokstäverna är det ingen konst att hitta enstaka likheter mellan två handstilar skrivna med samma alfabet. Och det gäller framför allt med så relativt okomplicerade bokstäver som tau and theta. På denna punkt är skillnaden mellan paleografer och forensiska dokumentundersökare rätt påtaglig. För att exemplifiera, ger Tselikas två exempel på hur bokstaven tau skrivits i Klemensbrevet, två bokstäver som skiljer sig åt allografiskt. Dels är det den lilla gemena bokstaven som skrivits i en rörelse moturs, dels den stora versala bokstaven skriven i en rörelse medurs. När han senare jämför lilla tau med ett tau skrivet av Smith ger han ingen indikation på att han tagit hänsyn till variationen i hur denna bokstav utförs vare sig hos Smith eller i Klemensbrevet – frånsett då att han skiljer gemenen från versalen.

Men skillnader och likheter på allografisk nivå är av värde enbart i de fall där ingen misstanke om förfalskning föreligger (det vill säga vid paleografens vanliga arbete med att identifiera en viss skribent), eller i de fall där en förfalskare återgått till sitt normala sätt att skriva. Det grundläggande problemet i detta fall är att en förfalskare döljer sin egen handstil och imiterar någon annan persons sätt att skriva. Om då den förfalskade texten liknar den misstänkte förfalskarens handstil, är detta relevant endast när sådana återgångar till förfalskarens normala sätt att skriva inträffar. Tselikas visar aldrig att de exempel han åberopar är sådana där förfalskaren av misstag återfallit i sitt normala sätt att skriva. Och om Tselikas aldrig beaktat något utöver det uppenbara och iögonfallande, säger hans jämförelse mellan några enstaka bokstäver oss ingenting. Som vi tidigare har påpekat koncentrerar sig forensiska handstilsundersökare på jämförelser av handstilar på de idiografiska, mer omedvetna egenheterna i handstilen, just för att egenheter i det inövade automatiska rörelsemönstret vid skrivandet är så mycket svårare att dölja i de små oansenliga detaljerna.

Roger Viklund, 2016-10-24

Kommentera

Price vs Ehrman debate

22 oktober, 2016 den 19:46 (Bart D. Ehrman, Robert M. Price)

Robert Price vs Bart Ehrman debate

Mythicist Milwaukee

Did Jesus Exist?

I natt deltog Bart Ehrman och Robert Price i en debatt om Jesu historicitet. Debatten sändes över Internet och mot en avgift kunde man följa den live. Nu finns den också tillgänglig på Youtube. Om det bara är tillfälligt eller permanent vet jag inte. Debatten går i vilket fall att se än så länge på Youtube. Debatten inleds med en introduktion först cirka 5 timmar och 12 minuter in på filmen och Ehrmans halvtimmeslånga anförande börjar efter cirka 5 timmar och 17 minuter. En halvtimme senare följer Price med sitt anförande. Därefter vidtar mer direkt debatt dem emellan för att slutligen ge rum åt publikens frågor.

Jag anser egentligen att sådana här debatter mer är underhållande än ger några riktiga svar. Det handlar oftast om vem som är den bästa debattören, den skickligaste retorikern – vilket ibland kan vara densamme som har fel i sak. Man kan av förklarliga skäl sällan fördjupa sig i frågorna. I så fall måste man nog studera litteraturen.

Jag kan inte säga att jag inte fick någon aha-upplevelse i samband med debatten. Frågeställningarna och förklaringarna var desamma som stötts och blötts tidigare, men för dem som önskar en övergripande presentation av några av argumenten kan debatten säkert vara intressant.

Jag gör en sammanfattning av de respektive debattörernas halvtimmeslånga inlägg och gör och till och från några egna reflektioner.

Bart D. Ehrman

Ehrman var som vanligt vältalig. Han valde denna gång att nästan inte alls beröra mytikernas argument (vilket han så grundligt misslyckades med i sin bok Did Jesus Exist?), ej heller gav han sig i någon omfattning in på utomkristna källor. I stället koncentrerade han sig på de kristna skrifterna, om vilka han onekligen har bättre kännedom. Han menade att vissa mytikerargument hade låg eller ingen bäring på frågan om Jesus har funnits, som att Nasaret inte skulle ha funnits (vilket jag håller med honom om) och att Jesus är modellerad efter en mall (vilket jag inte helt håller med honom om). Ehrman anser att det faktum att Jesu liv följer ett mönster från berättelser i GT och det hos andra gudssöner, inte betyder att Jesus inte har funnits. Enligt Ehrman har det byggts upp sådana legendariska skildringar kring de flesta historiska personer, och att även Jesusberättelsen har anpassats efter en mall anser Ehrman inte har någon bäring alls på frågan om Jesus har funnits eller inte.

Ehrman menar att Jesus är en av de bäst bevittnade palestinska judarna från nollhundratalet, bara utmanad av Josefus. Han menade vidare att de fyra evangelierna skrivits inom en generation efter Jesu tid och att även om de är problematiska ger de information om Jesus; att de är fyra olika berättelser baserade på fyra litterära och muntliga källor, däribland Q. Liksom i sin bok talar han om de icke-existerande hypotetiska arameiska förlagorna som skulle ligga till grund för evangelierna och vilka Ehrman menar skulle gå tillbaka till tiden direkt efter Jesu död. Han säger att vissa Jesusord blir mer logiska om de översätts från grekiska till arameiska och att man därför kan utgå från att de ursprungligen är arameiska uttryck som översatts till grekiska.

Ehrman fokuserade mycket på Paulus och att denne som förföljare av de kristna på 30-talet och från sina möten med Jakob och Kefas, måste ha hört berättas en hel del om Jesus. Det faktum att detta inte förnekas av mytikerna utan används av dem som ett argument för att inte bara Paulus utan också de han mött inte kan ha känt till något om Jesus, nämner han dock inte. Ehrman säger att Paulus talar om en verklig historisk person. Han menar att Jesus i kristnas ögon verkligen var en gudomlig varelse men att denne samtidigt var en historisk person – en jude som levde, talade och korsfästes i Palestina.

Det faktum att Paulus inte sade mycket om Jesus, betyder enligt Ehrman inte att han inte visste en massa. Han bara inte skrev om det eftersom han skrev för att avhandla andra problem. Ehrman räknar upp sådant han anser att Paulus ändå nämner, vilket skulle innefatta att Jesus föddes, hade en kvinna till mor, stammade från David, var jude, en judisk messias, hade bröder, däribland Jakob, predikade till andra judar, hade 12 lärjungar varav en var Petrus, var lärare, intog en sista måltid, korsfästes av den ledande makten på uppmaning från de judiska ledarna.

Ehrman menar att uttrycket broder alltid avsåg antingen blodsbroder eller trosbroder och att Paulus inte kan mena att Jakob var en trosbroder till Jesus eftersom han kontrasterar Jakob med Kefas, vilken därmed inte är Herrens broder.

En annan viktig punkt för Ehrman är att enligt honom visste Paulus att Jesus var den korsfäste messias. När folk talade om korsfästa menade de, enligt Ehrman, alltid de som korsfästs av romarna och att också Paulus därför menar detta. Detta är ett av flera tveksamma generella påståenden som Ehrman gör, men det är ju också typiskt för föreläsningar där det inte finns utrymme att nyansera bilden.

Ehrman lägger vikt vid att Jesus påstås ha korsfästs. Han frågar sig om de verkligen skulle hitta på att han korsfästes om de uppfann honom. Judarna förväntade sig många olika sorters messiaser, inklusive kosmiska sådana, men alla, enligt Ehrman, med det gemensamt att de skulle vara mäktiga och starka gestalter som skulle tillintetgöra fienden och upprätta Gudsriket. Ehrman ställer sig frågan: om man skulle hitta på en historia om messias, skulle det då vara en historia där messias korsfästes? Det är motsatsen till det som messias förväntades vara. Det rimliga vore enligt Ehrman att man hade hittat på en historia där messias drev ut romarna och därefter tillträdde tronen i Jerusalem. Och orsaken till att de inte hittade på en sådan berättelse skulle då vara att den uppenbarligen inte var sann. De var alltså tvungna att hitta på att han dött eftersom det var det han hade gjort. Den uppenbara invändningen mot detta (alldeles oaktat att jag anser att de knappast ”hittade på det” utan att det uppstod spontant) blir att de givetvis inte kunde hitta på en historia där messias hade fördrivit romarna eftersom den vore så lätt att genomskåda. Det är bara att konstatera: romarna verkar inte ha försvunnit!

Robert M. Price

Robert Price visste rimligen inte på förhand vad Ehrman skulle ta upp, och hans presentation (som börjar efter cirka 5:48) kom i hög grad att beröra andra saker och då ofta utgöra ett bemötande av sådant Ehrman skrivit om i sin bok Did Jesus Exist? Price inleder med frågeställningen om det verkligen finns en människa bakom scenen (”behind the curtain”).

Price ifrågasätter Ehrmans och andras påstående om att betvivlandet av Jesu historicitet är en modern uppfattning. Ehrman skriver att inte ens kristendomens motståndare hävdade att Jesus inte har funnits. Price åberopar i det sammanhanget Justinus Martyren som han citerar och där Justinus skriver: ”Men ni [kristna], som har godtagit en berättelse utan grund, uppfinner åt er själva en Kristus för vilken ni i blindo förgås.” (Justinus Martyren, Dialog med juden Tryfon 8) Price menar att vi alltid hör ursäkter som att ni kristna har utsett er egen Kristus eller att ni kristna föreställer er att er Jesus var Kristus. Emedan den judiske ledaren och Messiasgestalten Simon bar Kokhba inte påstods vara någon påhittad gestalt, är det just sådana anklagelser som riktas mot Jesus. Price hänvisar också till Kelsos som enligt Origenes skrev att ”[d]et är uppenbart att de kristna skrifterna är osanna och att dina fabler inte är tillräckligt väl uppdiktade för att dölja denna ohyggliga fiktion”. Vidare åberopar han Andra Petrusbrevet: ”Det var inte några skickligt hopdiktade sagor [myter] vi byggde på när vi för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst”. (2 Pet 1:16) Detta ”vi” (i Bibel 2000 märkligt nog översatt till ”jag”) anses anspela på Petrus och några av hans vänner och en rimlig tolkning enligt Price är att de anklagas för att sprida sagor/myter om Jesu ankomst och att detta är ett försvar emot sådana anklagelser. Price menar att detta är ett tecken på att kristna tidigt anklagades för att ha hittat på alltsammans. Han framhåller dock att detta ingalunda är bevis för detta.

Price tolkar uppkomsten av Jesus Kristus som den punkt i historien eller evolutionsprocessen då tillräckligt många ”mutationer” uppkommit för att den taxonomiska gränsen passerats och en ny art uppstått. Att gamla myter under en lång tid har genomgått förändringar.

Price säger att Ehrman attackerar en påhittad modell av Jesus sammanställd av en kommitté, alltså slår samman flera uppfattningar till en. Ehrman bygger därför, enligt Price, en halmdocka [engelska Straw Man] (vilken i och för sig har skapats av mytiker) som innebär att han bygger upp en felaktig bild av motståndarens argument, för att sedan angripa denna bild. Price har räknat till åtminstone 14 ställen i Did Jesus Exist där Ehrman påstår att vi kan spåra Jesustraditioner tillbaka till bara några år efter Jesu korsfästelse. Detta är enligt Price ett exempel på en halmdocka, eftersom Ehrman förutsätter att man ska ha hittat på Jesus i samma stund som han enligt evangelierna framträdde. Men om det inte fanns någon historisk Jesus faller botten ur detta argument. Det går i så fall inte att avgöra när tidslinjen börjar. Det går inte att säga var eller när något kan betraktas som tidigt. Price kritiserar Ehrman för att ha skrivit att Petrus framställs som Jesus’ närmaste följeslagare i nästan alla våra källor, vilket förutsätter berättelsens faktiska gestalt som ju är det som ifrågasätts (nämligen att Petrus skulle framställas som en personlig följeslagare till Jesus hos Paulus). Price jämför detta med att åberopa doktor Watson som vittne till en historisk Sherlock Holmes.

En annan halmdocka hos Ehrman, enligt Price, är när Ehrman invänder mot mytikernas undran över varför de icke-kristna historikerna ignorerade Jesus som utförde alla dessa underverk, med att Jesus sannolikt inte utförde några sådana underverk och var så obetydlig att de därför inte uppmärksammade honom. Price jämför det med att skala av Stålmannen alla hans superkrafter och därmed kunna slå fast den verklige historiske Stålmannens identitet, Clark Kent, en man som alla andra.

Som jag tidigare skrev menade Ehrman i sitt anförande att det faktum att Jesu liv följer ett mönster från berättelser i GT och det hos andra gudssöner, inte har någon bäring alls på frågan om han har funnits eller inte. Price ifrågasätter detta påstående genom att exemplifiera med ett antal scener ur främst Markusevangeliet (det äldsta och ”trovärdigaste” evangeliet) för att försöka hitta den ursprungliga sanna kärnan bakom berättelserna. I stället för att Jesus drev de onda andarna in i flocken av grisar (Mark 5:1ff) kan vi tänka oss en flock vilda hundar som skrämde dem så att de alla flydde och drunknade? Eller kan vi tänka oss att när Jairos ber Jesus uppväcka hans döda dotter (Mark 5:21ff), Jesus bara visar honom sin sympati? Eller kanske att Jesus i berättelsen om de 5000 personer som utspisades (Mark 6:32ff) skickade iväg dem för att köpa litet mat? Eller att när Jesus sägs ha gått på vattnet (Mark 6:45ff) han i stället bara åkte med lärjungarna i båten? Price frågar sig vad som blir kvar av berättelsen om underverken tas bort? Vem skulle ens minnas händelserna? Dessa berättelser skulle inte ha haft något överlevnadsvärde utan underverken. Price menar att Ehrman skalar bort just sådana passager och tar därmed bort just de delar av berättelsen som gör att de alls skulle ha överlevt.

Price anser detta förhållningssätt vara en modern variant av den antika euhemerismen som försökte rädda myterna om gudar och hjältar, som Osiris, Herakles eller Asklepios, genom att påstå att de var mytologiserade gestalter av framstående historiska personer i det förgångna. Price frågar sig om kristendomen alls skulle ha kunnat uppkomma om den hade sin utgångspunkt i den obetydliga historiska person som Ehrman och andra föreslår var den verklige Jesus. Han menar att det fanns ingen sådan historisk person utan att Jesus uppvisar storslagenheten hos de mytiska halvgudarna, eftersom det var det han var. Och det är också därför som inga samtida historiker har uppmärksammat honom.

Därefter vänder sig Price till det han kallar Testimonium Flimsianus men som berör också andra icke-kristna så kallade bevittnanden.

Price noterar att omnämnandena av Plinius och Tacitus, i likhet med det Ehrman medger, i bästa fall bygger på hörsägen. Det vill säga, det är flera oberoende källor av hörsägen. Så sägs också vara fallet med de kristna källorna, och Price undrar varför vi då ska anses dessa vara av större värde – varför skulle evangelierna utgöra trovärdigare vittnesmål? Muntliga traditioner är enligt Price detsamma som hörsägen.

Ehrman säger i sin bok att majoriteten forskare anser att Testimonium Flavianum innehåller tillägg men har en äkta kärna skriven av Josefus och om man plockar bort de uppenbart mest kristna passagerna blir återstoden rätt harmlös. Därmed menar Ehrman att en sådan urvattnad version av Testimonium Flavianum inte skulle ha varit speciellt användbar för kristna och att de därför heller inte nämnde den. Men då blir frågan, enligt Price, varför Josefus i första läget alls skulle bry sig om att nämna en Jesus som enligt Ehrman ”bara” var en rätt ordinär person. Price menar att den avskalade versionen av Testimonium Flavianum i sig är osannolik. För första gången verkar Price nu ha intagit en bestämd position i frågan om äktheten av Testimonium Flavianum. Han säger att enligt hans åsikt har Paul J. Hopper övertygande avgjort frågan om styckets äkthet, att det i sin helhet är en förfalskning (se mitt inlägg Testimonium Flavianum är inte till någon del skrivet av Josefus) Price tar också upp möjligheten att det var Eusebios som skapade passagen, en hypotes han själv verkar luta åt.

Price citerar Ehrman där denne ifrågasätter att vissa passager hos Paulus i likhet med Testimonium Flavianum skulle vara senare kristna tillägg med påståendet att sådana textstudier genomförs av lättja genom att man helt enkelt påstår att något som strider mot ens uppfattning är ett senare tillägg. Men, frågar sig Price, gör då inte majoriteten forskare detsamma med Testimonium Flavianum? De medger att som det är skrivet kan Josefus inte gärna vara författaren. Eftersom de inte kan använda texten som den är utformad, gör de om den för sina egna syften, på samma sätt som författaren av Matteusevangeliet skrev om Markusevangeliet för sina egna syften. Plocka bara bort allt som Josefus inte har skrivit, och plötsligt har man en text som går att åberopa som stöd för ett tidigt icke-kristet bevittnande av Jesus. Men så kan man enligt Price verkligen inte göra.

De flesta forskare anser att man kan bygga broar från de kanoniska evangelierna över till den historiske Jesus, under förutsättning att evangelierna själva bygger på äldre evangelier. Och när broarna inte når ända fram kan man kasta rep av muntlig tradition för att sluta gapen. Price åsyftar Ehrmans hypotetiska förlagor till evangelierna, då inte bara Q utan att Lukas och Matteus hade egna källor för sitt särmaterial. Price utvecklar något av det krångel som föreligger med lånandet än från den ene, än från den andre. Vidare hypotiserar man över ännu äldre förlagor, muntliga, skriftliga, arameiska. Price åberopar andra forskare som enligt honom övertygande visat att såväl Matteus som Lukas själva uppfunnit sina särmaterial. Price menar att Lukas i sitt påstående i inledningen att många skrivit före honom, troligen gör detsamma som Ehrman försöker göra, skapa ett spår av skrivna källor som går tillbaka till Jesus och som möjligen är fiktivt.

I vilket fall menar Price att frågan om dessa källors existens är föremål för vetenskaplig debatt och att de alls har funnits är obevisat. Price ifrågasätter att man kan lita på något från det kanske äldsta vittnet till evangeliernas tillkomst, nämligen Papias som var verksam ca år 125. Papias som också påstår att han hört apostlarnas följeslagare berätta att Judas Iskariots kropp ”svällde upp så att han inte ens kunde komma fram där en vagn med lätthet går in … Hans blygd var vidrigare och större än allt avskyvärt. Vid naturbehoven flöt var och maskar från hela kroppen ut där till hans vanära” – och ett sådant sanningsvittne går knappast att lita på (för mitt återgivande av citatet av Papias, se D ick Harrisons syn på Jesusfrågan). Price är noga med att påpeka att Ehrman givetvis inte tror att det finns någon sanning i detta uttalande av Papias, men Ehrman hänvisar likväl till ett sådant ”sanningsvittne” som Papias som vittne till evangeliernas uppkomst.

Price vänder sig därefter till Paulus och Ehrmans påstående att Paulus inte hade någon anledning att skriva mer om Jesus eftersom hans församlingar redan visste sådant som att Jesus gick på vattnet eller uppväckte Jairos’ dotter från de döda. Men, säger Price, om de nu kände till dessa berättelser så är ju de rena legender och det anser också Ehrman. Så det innebär då att även om de kände till dessa legender visste de inget om den historiske Jesus.

Price menar i motsats till Ehrman att Paulus inte framställer Jesu korsfästelse som en världslig avrättning på jorden, även om inget av det han säger utesluter att så är fallet. Paulus skriver att denna eons arkonter har hängt upp härlighetens herre på en påle. Mytikerna hävdar att Paulus skrev vid en tid då kristna enbart trodde på en himmelsk ljusgestalt som inte hade framträtt på jorden för att undervisa och hela för att sedan dö på ett romerskt kors, utan som överfallits och dödats av de demoniska varelser som bodde i de lägre sfärerna ovan jorden. I de gnostiska texterna sägs detta ha skett i forntiden. Så småningom sägs frälsaren ha sänts från den gudomliga världen av ljus för att frälsa och befria oss från det fängelse vi befinner oss i. Några av dessa gnostiker kom vid någon tidpunkt att historisera sin frälsningsmyt och förlägga händelsen inte i de himmelska sfärerna utan på jorden, menar Price. Från början betraktades denna varelse bland de upplysta, andliga, som en fantom, en ”illusion” som verkade bland människor. Men de mer världsligt inriktade kom att uppfatta honom som en verklig historisk person. Denna sistnämnda uppfattning kom med tiden att bli den normativa uppfattningen medan den paulinska litteraturen är en för-historiserad version av gnostisk-kristen tro. Price menar att även om detta inte är bevisbart, är det den förklaring som för honom har störst förklaringskraft i förhållande till de bevis som föreligger.

Ehrman talar om att Paulus hänvisar till Jesu undervisning, men Price menar att det bara finns två sådana passager hos Paulus (i Första Korinthierbrevet) och att det i båda fallen är tveksamt om han återger något som Jesus skulle ha sagt.

Därefter vänder sig Price till evangelierna och menar att de unika Jesusord som förekommer i Johannesevangeliet inte har yttrats av Jesus. Huvudorsaken är att de inte alls förekommer hos synoptikerna (Markus, Matteus och Lukas). Kan man verkligen tro att Jesus sagt detta och att inget letat sig in hos synoptikerna? Inom den kritiska bibelforskningen anser man att dessa yttranden ännu inte uppkommit när de äldsta källorna (Q, Markus, Matteus) sammanställdes, utan att de uppkom inom den församling ur vilken Johannesevangeliet tillkom. Price undrar: borde vi inte betrakta avsaknaden av Jesusord hos Paulus på samma sätt som att Jesusorden hos Johannes saknas hos synoptikerna? De hade ännu inte uppkommit.

Price undrar om något av det som finns hos Paulus och som skulle gå att tyda som att han kände till en historisk Jesus, är senare tillägg. Ehrman menar att enbart mytikerna för egen vinnings skull hävdar att dessa passager ursprungligen saknades i Paulus’ brev. Price påpekar att inget enda fall är det en mytiker som har föreslagit att nämnda passager skulle utgöras av senare (oavsiktliga?) tillägg. I varje enskilt fall finns det rationella skäl till dessa antaganden och flera forskare, vilka inte är mytiker, företräder dessa åsikter. Price ger ett antal exempel.

Befinnande sig i tidsnöd, avslutar Price med att säga att han inte anser att man behövde hitta på en korsfäst messias, emedan den rättfärdige kung David är en nedskalad version av det som i Israel var myten om den helige konungen – Guds representant på jorden som årligen genomgick en ritual av förnedring. Dessa föreställningar var fortfarande levande när Uppenbarelseboken skrevs.

20 kommentarer

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 4

21 oktober, 2016 den 15:58 (handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 4: Controlled and Personal Writing: A Quantitative Analysis

apocrypha

Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

Venetia Anastasopoulou menar att Klemensbrevet har skrivits med spontanitet och konsekvens, det vill säga att brevet är skrivet likadant från början till slut utan några påtagliga avvikelser. Vi (Timo Paananen och jag) har försökt att pröva hennes expertutlåtanden genom att kvantifiera dem så att även icke-experter kan förstå hur Klemensbrevet är skrivet.

Colette Sirat

Colette Sirat skiljer på kontrollerad (tyglad, återhållen, begränsad) handstil och personlig (fri och unik) handstil. Den förstnämnda är följden av inre eller yttre behärskning, av återhållsamhet, medan den senare utgör den handstil man har när inga sådana begränsningar föreligger. Ett exempel på en begränsning är om man avser att skriva längs raka linjer eller om man vill skriva tydligt så att andra lätt kan läsa det man skriver. I verkligheten pendlar vi hela tiden mellan dessa båda lägen, ofta omedvetet, och vår handstil är sällan antingen det ena eller det andra utan som regel både och. Men hur mycket vi begränsar vår handstil beror på sammanhanget, och vissa skrifter är betydligt mer kontrollerade och behärskade än andra. Sättet på vilket man kan avgöra i vilken omfattning handstilen är personlig och fri är bland annat att se i vilken omfattning bokstäverna är sammanbundna med varandra. Vårt skrivande består av enheter av skrift vilka kan innefatta allt från delar av bokstäver till flera sammanbundna bokstäver, hela ord och ibland hela meningar. Och när vi talar om skrivstil handlar det krasst om hur ofta pennan lyfts från papperet för att på nytt föras till papperet för att utföra nästa rörelse och forma nästa enhet av skrift. En skriven enhet består av det som skrivs från det att pennan rör vid papperet till dess den senare lyfts från samma papper.

Generellt kan sägas att personlig skrift kännetecknas av en informell handstil som flyter obehindrat och där de enskilda bokstäverna tappar något av sin karaktär och tenderar att likna varandra. Detta kan göra det svårt för andra att se skillnad på vissa bokstäver. Likaså tenderar personlig skrift att innehålla många förkortningar och ligaturer, det vill säga tecken bildade genom att två eller fler tecken skrivs samman. Den kontrollerade tyglade handstilen är av motsatt karaktär. Den fokuserar på individuella drag med pennan. Den personliga handstilen drar mot enheter som fogas samman.

Vi bestämde oss för att undersöka hur många gånger den som skrev Klemensbrevet har lyft sin penna för att börja på nytt, hur många glyfer (det vill säga individuella enheter som bokstäver eller ligaturer) som skrivits utan att pennan lyfts. Vi undersökte alltså hur många kluster av två, tre, fyra eller fler glyfer (bokstäver) som brevet innehåller. Att vi räknar glyfer och inte bara bokstäver kommer sig av att det i denna grekiska handstil förekommer såväl ligaturer som många tecken som apostrofer och förkortningar som skrivs i en enhet eller skrivs samman med bokstäver och inte går att räkna separat och ej heller är att betrakta som enskilda bokstäver. För att vidare kunna bedöma relevansen av det resultat vi fick, lät vi göra samma sak med ytterligare två grekiska 1700-talshandskrifter. Vi ansåg denna studie vara viktig eftersom det vid förfalskningar nästan alltid handlar om att medvetet förändra sin egen handstil och imitera någon annans, vilket i sin tur innebär både inre och yttre begränsningar som påverkar rörelsen av pennan. Sirat poängterar att ett av de bästa sätten att upptäcka en förfalskning är att söka efter tecken på kontroll av skriften, såsom ett överflöd av omtag i skrivandet. Ju fler gånger pennan lyfts, desto mer kontrollerad skrift och desto större sannolikhet att det rör sig om en förfalskning.

Som jämförelse valde vi två grekiska 1700-talshandskrifter. Dels en kopia av en skrift av 300-talsbiskopen Gregorios av Nazianzos (Add MS 8240), dels ett personligt brev av Konstantinos Dapontes (Add MS 8237) – båda skrivna i en stil som liknar den i Klemensbrevet.

Ett personligt brev skrivet av Konstantinos Dapontes år 1754. Add MS 8237, ff 2–2v, British Library.

Vi tog 1000 glyfer eller bokstäver och började i samtliga tre fall räkna från rad 14 på förstasidan. Resultatet återges i tabellen inunder.

	Theodoros MS 65	Dapontes MS 8237	Gregorios MS 8240
Totalt antal bokstäver eller glyfer	1000	1000	1000
Individuella glyfer	352	460	520
Glyfer i grupper om två	382	422	286
Glyfer i grupper om tre	216	106	153
Glyfer i grupper om fyra eller fler	50	12	41
Ligaturer	107	104	51
Nom.Sac. och andra förkortningar	3	3	1

Som kan konstateras har alla handskrifter många ligaturer, ändå förekommer de i dubbelt så stor omfattning i Klemensbrevet och Dapontes som i Gregorios. Dessa båda har också tre gånger så många nomina sacra (förkortade heliga namn).

Kopia av Gregorios av Nazianzos, Contra Julianum imperatorem 1, Add MS 8240, ff 92-109v, 1700-talet.

Den som kopierade Gregorios uppvisar den största kontrollen av handstilen och fler än hälften av glyferna har skrivits individuellt, medan det i Klemensbrevet endast är 35 % av glyferna (bokstäverna) som skrivits var för sig. Det personliga brevet från Dapontes befinner sig mellan dessa båda med knappt hälften av glyferna skrivna individuellt men med flest kluster av två. Av dessa tre handskrifter uppvisar Klemensbrevet minst begränsning eller kontroll i skrivandet om man enbart bedömer antalet lyftningar av fjäderpennan.

Klemensbrevet

Ingen av dessa tre handskrifter kan sägas ha ett överflöd av omtag i skriften med många pennlyft. Men den som kopierade Gregorios verkar ha varit mest intresserad av att skriva läsbart och hans bokstäver är också betydligt enklare att särskilja från varandra än vad de i Klemensbrevet är.

Om då detta resultat jämförs med Anastasopoulous iakttagelse att bokstäverna i Klemens’ brev till Theodoros har skrivits omedvetet, stämmer det väl med vår iakttagelse att handstilen i brevet drar åt personlig skrift, vilken ligger inom det område där skriften sker automatiskt och omedvetet. Vi drar denna slutsats utifrån de relativt få pennlyften, det relativt stora antalet ligaturer och förkortningar och på den relativt svårlästa handstilen i jämförelse med andra likvärdiga skrifter. Och konsekvenserna av detta blir tydliga: eftersom det är svårt för förfalskare att imitera det generellt omedvetna och det som inte är iögonfallande, följer att ju mer skriften liknar personlig skrift desto osannolikare att det är en förfalskning.

Vad gäller mängden av tecken på kontroll, finns inget i Klemensbrevet som gör att det går att särskilja från äkta 1700-talshandskrift.

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 3

19 oktober, 2016 den 19:05 (Agamemnon Tselikas, Craig A. Evans, handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Peter Jeffery, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

apocrypha

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

Albert S. Osborn, 1858–1946, den jämförande handstilsundersökningens fader.

Jämförande handstilsundersökning, på engelska “forensic document examination” (FDE) och i USA vanligen kallat “questioned document examination” (QDE), kom att allmänt accepteras som en vetenskaplig metod först med Albert S. Osborn, vars bok Questioned Documents (1910) fortfarande betraktas som ett standardverk. Men disciplinen har varit kraftigt ifrågasatt. I en studie från 1989 fick metoden svidande kritik och artikelförfattarna menade att det saknades bevis för att det ens fanns experter i ämnet. I en senare större studie från 2009 gjord av National Academy of Sciences riktades stark kritik mot flera så kallade forensiska metoder, vilka anklagades för att ha litet stöd i systematisk forskning som kunde bekräfta teknikernas tillförlitlighet. Den jämförande handstilsundersökningen klarade sig i sammanhanget dock relativt väl, med endast uppmaningen att dess vetenskapliga grund borde stärkas. Och efter den förödande kritiken 1989 hade den jämförande handstilsundersökningen genomgått förändringar just för att säkerställa denna.

Ett antal artiklar på senare år har visat att handstilsundersökare, experter inom den jämförande handstilsundersökningen, lyckas avsevärt bättre än icke-experter i att avgöra om en handskriven text är äkta eller inte. En studie visade exempelvis att experter i endast 6,5 % av fallen parade samman två handskrifter som skrivna av samma person trots att de inte var det, och att icke-experter gjorde dylika felaktiga sammankopplingar sex gånger så ofta. En av orsakerna till denna skillnad är att experterna är mycket försiktiga i sina utlåtanden och inte vill gissa om de är osäkra. Följden blir att när de väl fäller ett omdöme är detta ofta mycket säkert. Andra nyligen genomförda studier har stött den vetenskapliga giltigheten av många av de viktigaste begreppen inom den jämförande handstilsundersökningen.

Peter Jeffery

Craig Evans’ misstanke om att handskriftsanalys inte verkar kunna avgöra äkthetsfrågan, rimmar illa med det ovan sagda. Andra forskare har ifrågasatt speciella delar av Anastasopoulous analys. Så säger Peter Jeffery att hennes jämförelse är att likställa med en jämförelse mellan äpplen och päron, eftersom Smith i huvudsak textade på grekiska och Klemensbrevet är skrivet med skrivstil. Och Tselikas underkände hela disciplinen och därmed också Anastasopoulous studie genom att påstå att den som skrev Klemensbrevet ändå inte skulle skriva med sin egen personliga stil (varför det faktum att stilen i Klemensbrevet inte liknande Smiths inte hade så stor betydelse). Vi menar dock att även om dessa invändningar kan synas rimliga, röjer de en okunnighet om grunden för den jämförande handstilsundersökningen eftersom denna vilar på en växande samling av empiriska data.

När en handstilsundersökare tar sig an en text söker denne efter speciella detaljer. Tom Davis menar att en viss författare är benägen att skriva på ett unikt sätt med vissa egenheter som en expert kan upptäcka och igenkänna i alla typer av skriven text producerad av denna författare. Dessa särdrag skiljer en författare från en annan även om man skriver på olika sätt, till exempel textar och skriver skrivstil. Varje individ kommer med tiden att utveckla speciella särdrag, egna knyckningar, slängar och snirklingar och allt efterhand som vi tränar vår handstil blir dessa befästa. Detta blir till slut del av vårt kinetiska (rörelse-)minne och bäddas in i rörelseblock som vi använder oavsett vilken skrift vi använder för stunden. Men hur själva skriften blir påverkas utöver detta också av andra omständigheter, som hur situationen ser ut när vi skriver och denna påverkar hur vi förmår röra vår hand. Det kan gälla sådana yttre och inre faktorer som om skribentens hand är varm eller kall, om skribenten är stressad eller lugn, nykter eller full, har lågt blodsocker, etc. Dessutom påverkas skriften av vad den är tänkt att användas till, om det bara är en personlig minnesanteckning eller något som är tänkt att andra ska läsa. Skriften påverkas givetvis också av om personen i fråga vill dölja sin egen handstil eller imitera någon annans.

Theo2-3

För att ytterligare komplicera saken, så blir resultatet på papperet inte bara en kompromiss mellan dessa faktorer, utan kommer dessutom bokstäverna att variera i utseende mellan varandra. Denna variation kommer sig av att en människa inte är en maskin och den kallas för naturlig variation. Den förekommer alltid i äkta handskrivna texter och är ett tydligt tecken på att texten inte är förfalskad. Naturlig variation skall dock inte blandas samman med inkonsekvens i skrivandet. Det senare är ett tecken på att det rör sig om en förfalskning

Med utgångspunkt från detta har handstilsundersökarna slagit fast att vissa delar av vår handstil alltid utförs mer medvetet och andra delar mer omedvetet och att den senare är mycket svårare att kamouflera. Det är också därför handstilsundersökarna fokuserar på de delar av skriften som utförs omedvetet. Dessutom har förfalskare en tendens att även när de försöker dölja sina egenheter återfalla i sitt normala mönster och återgå till sina omedvetna egenheter som sitter i rörelseminnet. Den avgörande skillnaden mellan att skriva med sin egen handstil och att imitera någon annans är att den första använder proprioceptionen, en särskild sorts receptorer för att automatiskt kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position och som är en del av kroppsuppfattningen, medan den senare i huvudsak bygger på synåterkoppling och därför i princip innebär att skribenten snarare ritar än skriver.

Scott G. Brown

Det innebär att när man försöker efterhärma någon annans stil måste man med synen hela tiden korrigera sitt skrivande och att det i sig är ett mycket ansträngande arbete som snart gör att man blir mentalt uttröttad. Det innebär i sin tur att man omedvetet återfaller i sina egna invanda rörelsemönster och detta framför allt när man ska skriva längre texter. Således uppkommer dessa ”misstag” troligare i slutet av texten.

Med andra ord, ett dokument och särskilt ett längre dokument skrivet i en svår handstil, är troligen inte förfalskat om skriften är konsekvent utförd. Det är därför intressant att notera, som Scott Brown gör, att Klemens’ brev till Theodoros är just detta, ett långt brev konsekvent skrivet från början till slut i en mycket svår 1700-talshandstil.

Agamemnon Tselikas

Hur var det då med Jefferys och Tselikas’ invändningar? Jämförde Anastasopoulou äpplen med päron? Enligt de riktlinjer som föreligger för handstilsundersökare bedömde hon ett material som var tillräckligt omfattande för att kunna göra en trovärdig analys, och hon identifierade de speciella egenheterna i den skrivna texten både i Klemensbrevet och hos Smith. Skillnaderna mellan den handstilsliknande 1700-talsstilen och Smiths mer textade stil är inte speciellt väsentlig eftersom hon fann ett antal egenheter i Smiths handstil som, om han hade skrivit Klemensbrevet, skulle ha funnits även där. Detta poängterade Anastasopoulou själv i både sin ursprungliga rapport och sitt senare förtydligande inlägg. Jeffery tog ingen notis om detta, måhända insåg det aldrig, eftersom han i en uppföljande artikel upprepade samma anklagelse om att det rörde sig om en jämförelse mellan äpplen och päron. Vad gäller Tselikas håller vi med honom om att en förfalskare definitivt skulle försöka dölja sin egen handstil, men vi menar att de omedvetna och djupt rotade aspekterna av handstilen sällan går att helt undertrycka.

Roger Viklund, 2016-10-19

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

17 oktober, 2016 den 18:14 (Agamemnon Tselikas, Craig A. Evans, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Peter Jeffery, Scott G. Brown, Stephen C. Carlson, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 1

15 oktober, 2016 den 20:39 (Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Morton Smith, Timo S. Paananen)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 1: Smith som manuskriptjägare

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 1: Smith as a Manuscript Hunter

apocrypha

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln. Jag inleder med en relativt ordagrann översättning av artikelns inledande sammanfattning, det som på engelska kallas abstract och som är begränsat till ett visst antal tecken:

Denna artikel avhandlar Morton Smiths roll som självutnämnd manuskriptjägare i samband med hans upptäckt av det enda kända exemplaret av Klemens’ brev till Theodoros, och bedömer kritiskt de förefintliga studierna av brevets handskrivna text. Vi hävdar att Stephen C. Carlsons analys är felaktig för att den är utförd på bilder som är förvanskade, att Agamemnon Tselikas’ studie har ett antal problem till följd av det olämpliga i att tillämpa normala paleografiska metoder vid ett fall av misstänkt bedrägeri, och att Venetia Anastasopoulou har gjort en välgrundad analys när hon argumenterar för att Smith inte kunde ha imiterat den svåra sjuttonhundratalshandstilen – ett kvalitativt utlåtande som stärks av vår kvantitativa studie av frånvaron av tecken på kontroll. Vi kommer till slutsatsen att den handskrivna texten är omöjlig att särskilja från äkta handskriven sjuttonhundratalstext.

Morton Smith (1915–1991) tog tre uppsättningar foton av Klemens’ brev till Theodoros, och lämnade kvar handskriften i tornbiblioteket i klostret Mar Saba. Han kunde inte gärna ta med sig dokumentet eftersom det tillhörde det grekisk-ortodoxa patriarkatet.

Isaac Vossius’ första utgåva från 1646 av de erkänt äkta verken av Ignatios på grekiska och i översättning till latin. Pärmen saknas och på den första bevarade sidan har Morton Smith märkt boken ”Smith 65”.

Detta är viktigt att påpeka eftersom det utan omsvep genomborrar den ihållande myt som säger att Smith var oärlig när han presenterade sin upptäckt för sina kolleger. Flera menar att Smith borde ha sett till att dokumentet fanns lätt tillgängligt för andra forskare så att de kunde kontrollera det. Till följd av bland annat detta har det antytts att Smith själv skulle ha förfalskat brevet och dessa anklagelser har med tiden blivit än mer uttalade. Anklagelserna har lett till att helt vanliga åtgärder som Smith vidtog i samband med sitt sökande efter tidigare okända eller odokumenterade handskrifter använts som bevis för att han förfalskat brevet. Så låter exempelvis Craig Evans påstå att det faktum att Smith skrev ”Smith 65” på bokens framsida, tyder på att det var hans egen bok – trots att det är en normal metod att märka alla böcker som man katalogiserar med namn och nummer som svarar mot den lista man upprättar. I andra fall kan det faktum att Smith efter att ha upptäckt handskriften blev så upprymd att han kände det som om han svävade på moln, av Peter Jeffery vara en grund för att ifrågasätta hans ärlighet, eller av Donald Capps tas till intäkt för att Smith led av en personlighetsstörning. Agamemnon Tselikas har framfört anklagelser mot Smith för att i stället för att verkligen ha varit intresserad av böckerna i klosterbiblioteken utifrån deras historiska värde, ha verkat som hemlig agent för Storbritannien eller USA. Och vidare har främst Stephen Carlson menat att Smith var så förslagen att han inte bara förfalskade handskriften utan också medvetet dolde kryptiska anspelningar i texten på att han själv hade skrivit den.

En annan bok från Mar Saba som Smith katalogiserat som ”Smith 22”.

Vi har i denna artikel försökt sätta in Smith i ett historiskt sammanhang vi anser vara mer sannolikt och påvisa att hans agerade är såväl rimligt som i överensstämmelse med det sätt på vilket andra manuskriptjägare agerade vid samma tid. Äldre manuskriptjägare såg det som sin skyldighet att inte bara dokumentera sina fynd utan också att ta dem med sig till hemlandet, antingen genom att stjäla handskrifterna, men oftare genom att köpa dem för en billig penning. Men i och med kamerans tillkomst övergick man från att förvärva handskrifterna till att fotografera dem, lista dem i kataloger, och lämna kvar dem med ”förvissning” om att deras rättmätiga ägare också skulle kunna bevara dem.

Morton Smith 1989, två år före sin död.

Smith var en typisk manuskriptjägare av sin tid. Han företog flera långa resor till många bibliotek – privata, offentliga och sådana i kloster. Åren 1951 och 1952 lyckades han hitta, katalogisera och fotografera alla betydande handskrifter i Västeuropa av Isidoros av Pelusium. Och av alla tusentals handskrifter som han fotat och katalogiserat, är det endast en handskrift där det har ställts krav på att han utöver sina fotografier också skulle tillhandahålla själva originalet. Som om han skulle ha kunnat göra detta utan att stjäla skriften!

Vi menar att orsakerna till detta ovanliga krav i huvudsak är två. Dels att Klemensbrevet innehöll citat ur en dittills okänd längre utgåva av Markusevangeliet vilket väckte intresse inte bara bland en liten grupp Klemensforskare utan hos alla som intresserade sig för kristendomens uppkomst. Dels att Smiths egen uttolkning av det ”hemliga” Markusevangeliet som en indikation på att Jesus var en magiker som invigde sina lärjungar i mysterieriter i vilka Jesu ande tog kontroll över dem och där de genom hallucinatoriska inslag upplevde att Jesus steg till himlen, väckte känslor hos många nytestamentliga forskare. Och inte blev det bättre av att Smith vid ett tillfälle var i sina böcker om Hemliga Markusevangeliet föreslog att symbolismen i denna rit kan ha innefattat även fysisk förening mellan Jesus och lärjungarna. Forskarnas reaktioner varierade från skepsis till upprördhet.

Vi menar dock att Smiths uttolkning av brevet och brevet i sig är två skilda saker och att dessa båda alltför ofta blandas samman. Likaså anser vi att Smiths förlitan på att patriarkatet skulle kunna bevara brevet var befogad. År 1976 åkte Guy G. Stroumsa och tre andra forskare till Mar Saba och hittade boken tillsynes på den hylla där Smith hade lämnat den 18 år tidigare. De tog med sig den till patriarkatets bibliotek i Jerusalem i syfte att göra en vetenskaplig undersökning av skriften, något som aldrig blev av då man från patriarkatets sida inte tillät att man tog boken till den israeliska polisen för att genomföra de nödvändiga testerna. Efter detta försökte flera forskare att få undersöka brevet. När Thomas Talley försökte få tillgång till texten på 80-talet nekades han med motiveringen att den höll på att restaureras. Per Beskow kom till Jerusalem 1984 med tillåtelsen från patriarken att undersöka texten men nekades på plats med hänvisning till att sidorna var besprutad med insektsgift. Men ett år tidigare hade faktiskt Quentin Quesnell haft tillgång till texten genom att han under några timmar per dag under en veckas tid tilläts att på plats undersöka den. Märkligt nog upplyste han inte forskarvärlden om den saken trots att han var den förste att öppet anklaga Smith för att inte ha sett till att andra kunde undersöka originalet och också den förste att antyda att Smith förfalskat brevet. Quesnells besök i biblioteket blev inte känt förrän långt senare och först när Quesnell tillfrågades på gamla dar. Någon gång efter 1983, då Quesnell undersökte brevet och 1992, när Hedrick och Olympiou inte kunde finna det, måste det ha försvunnit, och sedan dess har det trots ett antal försök att lokalisera det varit försvunnet.

Men vi menar att Smith knappast kan hållas ansvarig för att brevet har försvunnit. Han fann det, fotograferade det, beskrev var och hur han hittade det och var det fanns. Och att fotografera handskrifterna och lämna kvar dem var just det som kännetecknade den nya sortens manuskriptjägare i motsats till deras äldre mer skrupelfria företrädare. Vidare brukar en förfalskare normalt gör sitt yttersta för att förhindra andra att kunna undersöka förfalskningen på nära håll. Vi menar med utgångspunkt från denna genomgång att Smith inte på något sätt fruktade en sådan undersökning av Klemensbrevet. Tvärtom talade han om exakt var det fanns och upplyste också sina kolleger när han senare fick veta att det hade förflyttats till Jerusalem. Dessutom var Smith främst upptagen med frågan om Klemens stilistiskt hade kunnat skriva brevet och för att avgöra den frågan behövde han inget original.

Om någon skall anklagas för att handskriften med brevet har försvunnit är det inte Smith, utan det grekisk-ortodoxa patriarkatet. Frånsett att brevet försvann medan de hade det i sin ägo och därmed ansvaret för dess säkerhet, har de dessutom vid åtminstone två tillfällen (Stroumsa och Quesnell) vägrat låta brevet genomgå vetenskapliga tester och dessutom vid ytterligare tillfällen förvägrat forskare att ens se det. Att i detta läge, som exempelvis Craig Evans gjort, anklaga Smith för att inte ha ansträngt sig för att få brevet undersökt, anser vi vara en position svår att upprätthålla. Det kan mycket väl vara så att Smith har försökt både att få tillgång till brevet och att få det undersökt, men att hans begäran i likhet med nästan alla andras har avvisats.

Roger Viklund, 2016-10-15

2 kommentarer

	link vào ku om Suetonius most probably wrote…
	DBlocker om Allusions to Christianity and…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Roger Viklund om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bill Horst om Allusions to Christianity and…
	Marvella Wampole om Allusions to Christianity and…
	vbucks free om A Fourteenth Century Text in w…
	Roger Viklund om A Fourteenth Century Text in w…

Muratoriekanon

Innehåll

Bakgrund

Sammanfattning av innehållet

Författarskap och tillkomsttid

Originalspråk

Författarskap

Tillkomst på 100-talet

Tillkomst på 200-talet – Victorinus av Pettau

Tillkomst på 300-talet

Referenser

Anmärkningar

Noter

Tryckta källor

Internetkällor

Citat

på engelska

på latin

på svenska

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 6: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (nomina sacra & colons)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 5: The Difference between Forensic Document Examination and Palaeography

Robert Price vs Bart Ehrman debate

Mythicist Milwaukee

Bart D. Ehrman

Robert M. Price

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 4: Controlled and Personal Writing: A Quantitative Analysis

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 1: Smith som manuskriptjägare

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 1: Smith as a Manuscript Hunter

Roger Viklunds blogg

Bloggens innehåll

Innehållsförteckning

Sök i Jesus granskad

Prenumeration via epost

Arkiv/Archive

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier/Categories

Meta