Kejsar Julianus tillträdde som kejsare år 355 och från och med år 361 var han ensam härskare av Rom fram till sin död endast två år senare. Utöver att verka som kejsare av Rom var Julianus också filosof och han var den siste härskaren som samtidigt inte också var kristen. Faktum är att Julianus bekämpade kristendomen, vilken han betraktade som vidskepelse och oförnuftig. Julianus kämpade för den hedniska religionens återupprättande. Myter var för Julianus mer av en bildlig, symbolisk framställan och gudarna bara symboliska aspekter av den sanna gudomligheten. Julianus’ världsbild sammanföll på många sätt med Platons och dennes efterföljares.
Ett av Julianus’ kanske viktigaste verk är Mot galileerna, en skrift riktad mot de kristna – ett verk som tyvärr inte har överlevt. I och med att Julianus dog i strid år 363 kom denna bok att bannlysas och förstöras. Vi har emellertid delar bevarade genom att andra citerat ur verket och då främst patriark Kyrillos av Alexandria (376–444) som i sin Mot Julianus (Contra Julianum) har citerat delar av Julianus’ tre första böcker. Detta har gjort att brottstycken av Julianus’ text har kunnat återskapas och texten finns utgiven i ”Loeb Classical Library”. I en av dessa återskapade texter står att läsa följande:
”Men Jesus, vilken fick de minst värdiga av er över på sin sida, har blott varit känd till namnet i drygt tre hundra år. Och under sin livstid åstadkom han inget värt att nämna, såvida någon inte anser att det ska räknas som en mäktig prestation att bota vanskapta och blinda män och att besvärja de av onda demoner besatta i byarna Bethsaida och Bethania. Vad gäller livets renhet [the Purity of Life], vet ni inte om han så mycket som ens nämnde det. Men ni tävlar med judarna i ursinne och bitterhet, raserar tempel och altare, och ni slaktade inte bara de av oss som förblev trogna sina fäders läror, utan även män som var lika vilseledda som ni själva, kättare, eftersom de inte sörjde de döda på samma sätt som ni [gör]. Men dessa är snarare era egna förehavanden, ty ingenstans har vare sig Jesus eller Paulus förmedlat sådana påbud till er. Anledningen till detta är att de aldrig ens förväntade sig att ni en dag skulle uppnå en sådan makt som ni besitter, ty de var nöjda om de kunde förleda tjänarinnor och slavar, och genom dem kvinnor – och män som Cornelius [Apg 10] och Sergius [Apg 13:6–12]. Men om ni kan visa mig att någon av dessa män omnämns av den tidens kända författare – händelserna inträffade under Tiberius’ eller Claudius’ styre – så får ni tycka att jag talar osanning i alla frågor.” (Min översättning från engelskan)
Nu levde visserligen Julianus på 300-talet – dock vågar han sätta hela sin heder och trovärdighet på spel genom att utmana andra att åberopa ett enda vittne bland dåtidens kända författare som nämner Jesus eller Paulus. Julianus var mycket bildad och beläst och borde rimligen ha varit bekant med både Josefus och Tacitus, för att nämna några. Tydligen kände Julianus inte till att dessa båda skulle ha skrivit något om Jesus.
Detta leder till ett antal möjligheter.
1) Josefus och Tacitus hade inte skrivit något om Jesus.
2) De hade skrivit om Jesus men Julianus var ovetande om den saken.
3) Julianus avsåg med kända författare från ”den tiden” en mycket snäv tidsintervall och ansåg att Josefus och Tacitus var verksamma för långt fram i tiden för att räknas med.
Det är svårt att avgöra vilket av dessa tre scenarier som är sannolikast. Julianus, så beläst och kunnig som han var, verkar i alla fall övertygad om att alla dåtidens författare underlät att skriva om Jesus eftersom hans gärningar var av så ringa betydelse. Julianus accepterar den kristna berättelsen rakt av. Han ger inget sken av att betvivla att Jesus har funnits. Men han verkar samtidigt medveten om att ingen i Jesu samtid beskrivit honom och utgår från att det berodde på att det Jesus gjorde inte var värt att omnämna. Det är väl rimligt att tro att detta sistnämnda är Julianus’ eget försök till förklaring på varför ingen nämnde Jesus och att han i likhet med övriga på 300-talet inte föreställde sig att Jesusgestalten kunde vara helt uppdiktad.
Detta yttrande av Julianus styrker åtminstone att ingen med Jesusgestalten samtida (inte ens bland de vars verk nu är förlorade) nämnde Jesus. Det stärker också att Josefus inget skrivit om Jesus, ty då borde Julianus dels ha vetat om det, dels ha tvekat att utmana andra att åberopa en känd författare från den tiden. Vi vet visserligen att Eusebios några årtionden tidigare citerat Testimonium Flavianum och sagt att Josefus skrivit stycket samt att Origenes ännu tidigare kände till en trolig interpolation hos Josefus om ”brodern till Jesus vars namn var Jakob”, men inga av dessa möjliga tillägg till Josefus’ text behöver ha förekommit i de handskrifter som Julianus hade tillgång till.
Roger Viklund, 2010-12-17
Jesus granskad 