Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.
Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 6
Detta är en fri sammanfattning och uttolkning av H. Dixon Slingerland, “Suetonius Claudius 25.4, Acts 18, and Paulus Orosius’ Historiarum Adversum Paganos Libri VII: Dating the Claudian Expulsion(s) of Roman Jews (JQR, 1992), 127–144.
Inlägget överlappar delvis den information som förekommer i inlägget Suetonius som Jesusvittne. Del 2 – Judar eller kristna? från 9 november 2010.
Dio Cassius redogör för att Claudius agerade mot judarna redan år 41 under sitt första år vid makten:
”Vad gäller judarna, vilka åter hade ökat så i antal att det på grund av deras stora mängd skulle ha varit svårt att utan att skapa upplopp stänga dem ute från staden, körde han inte ut dem, utan beordrade dem att samtidigt som de skulle fortsätta sitt sedvanliga liv, inte hålla möten.” (Dio Cassius, Roms historia 60:6:6-7)
Claudius låter också i ett brev från samma år till invånarna i Alexandria varna för judisk undergrävande aktivitet (bevarat i ett papyrusfragment som påträffades år 1921 och nu finns på British Museum). I en passage av texten uppmanar Claudius invånarna att de …
”inte ska göra bekantskap med eller bjuda in judar som seglar ner från Syrien eller Egypten och på så sätt tvinga mig till en större misstro. I annat fall ska jag med alla medel utkräva hämnd på dem för att underblåsa en allmän farsot över hela världen.”
H. Dixon Slingerland, Professor of Religious Studies
Utöver dessa två redogörelser finns också Suetonius’ uppgift om att ”judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom.” Frågan är då när den fördrivning Suetonius omtalar ägde rum? Skedde den redan år 41 då de övriga uppgifterna om Claudius’ agerande mot judarna finns rapporterad om? Eftersom Suetonius’ framställan är tematisk och inte kronologisk går den knappast att jämka samman med Dio Cassius’. Denne säger dessutom att Claudius inte körde ut dem ur staden Rom, varför det ytterligare är svårt att föreställa sig att Suetonius’ fördrivning skulle ha skett år 41.
Ett argument utifrån tystnad vore det att Tacitus har beskrivit fördrivningen i de försvunna delarna av Annalerna över åren 41–46, eftersom han inget säger om den under åren 47–54. Dessutom hade Tacitus skrivit om Tiberius’ fördrivning av judarna från Rom år 19, och borde därför även ha skrivit om den fördrivning Suetonius beskriver. Fast mot detta kan man invända att även Josefus skriver om Tiberius’ fördrivning av judarna år 19 (strax efter förekomsten av Testimonium Flavianum) och trots att hans verk är komplett berättar inte heller han om fördrivningen under Claudius. Övriga tecken som Slingerland redogör för gäller tidiga förföljelser av judar i Alexandria, men dessa är enligt honom inte entydiga.
Den andra föreslagna tiden för fördrivningen är 49 vt. För detta talar två omständigheter – Paulus Orosius som i början av 400-talet förlägger fördrivningen till år 49 och Apostlagärningarna. Slingerland uppger dock att han tidigare visat att det inte går att slå fast att händelsen i Apostlagärningarna skulle ha skett just år 49. Han säger att Paulus’ ankomst till Korinth inte går att datera med större noggrannhet än perioden från strax före december 47 till år 54 vt (då Claudius dog).
Slingerland jämför uppgiften i Apostlagärningarna 18:2 rörande fördrivningen av judar i Rom med Suetonius’ Chrestus-passage (25:4) där också judarna fördrivs från Rom. Han säger att även om det inte går att avgöra om det är samma händelse, har de båda texterna mycket gemensamt.
De båda berättelserna är överens i detaljerna om att (1) Claudius (2) fördrev (3) judarna (4) från Rom. De avviker från varandra endast i att Apostlagärningarna hänvisar till Priscilla-Aquila och att Suetonius nämner Chrestus. Det finns inget som tyder på den minsta oenighet mellan de två berättelserna eller något som hindrar att de harmonieras. Det enda som skulle kunna skilja dem åt vore om man kunde visa att händelsen i Apostlagärningarna gällde hela den judiska befolkningen – πάντας τοὺς Ἰουδαίους (alla judar) – medan den hos Suetonius endast berörde en del av den judiska befolkningen i Rom. Eftersom latinets Iudaeos (hos Suetonius) går att översätta i obestämd form som ”judar” och i bestämd form som ”judarna” har vissa forskare föreslagit den förra översättningen ”judar”. Därigenom uppstår en skillnad mellan de båda passagerna. Fast Slingerland påpekar att den översättningen är osannolik i ljuset av hur Suetonius annars använder ordet ”Iudaeus”. Han använder ordet fem gånger utöver i Claudius 25:4 och i tre av dessa (8:4:5, 8:8:1, 3:36) fordras en bestämd artikel (alltså judarna), i ett fall är bestämd artikel att föredra (1:84:5) och i det femte fallet (2:76:2) är betydelsen oklar. Inte i ett enda av dessa fem andra användningar av ordet ”Iudaeus” kan man alltså säga att det avser judar i obestämd form och således kan avse endast en del av judarna. Slingerland sammanfattar att det därför i båda texterna talas om en fördrivning av hela den judiska befolkningen och att det därför inte heller i detta fall föreligger någon skillnad mellan beskrivningarna.
Men Slingerland fortsätter med att konstatera att fastän det visserligen inte går att anföra något till stöd för att det inte är samma händelse som beskrivs i både Apostlagärningarna och hos Suetonius, är det ändå inte självklart att det är samma händelse. Argument som att Claudius aldrig skulle ha fördrivit judarna två gånger är inte giltiga. Ett giltigt argument är dock att ingen av passagerna visar kännedom om en ytterligare fördrivning. Hur sannolikt är det att de två redogör för två skilda fördrivningar utan att någon av dem är medveten om den fördrivning som den andre skildrar? Mot detta kan anföras att Dio Cassius skildrar Claudius’ styre från år 41 fram till slutet av år 46 (plus bitar av den senare tiden), och känner inte till någon fördrivning under denna period, medan Tacitus’ skildring tar vid år 47 (Annalerna 11) fram till Claudius’ död år 54, och inte heller Tacitus känner till någon fördrivning av judarna. Slingerland skriver att eftersom heller inte Josefus nämner något om någon fördrivning av judarna är det fullt möjligt att Apostlagärningarna beskriver en fördrivning och Suetonius en annan och att övriga inte nämnde någon. Slingerland reserverar sig mot detta genom att poängtera att det kräver att Claudius var fientligt inställd och att det inte har rapporterats av någon att så skulle ha varit fallet. Men givetvis går det med ledning av citaten i inledningen att argumentera för att han ändå var det.
Slingerland anser att det inte finns stöd i Apostlagärningarna för en datering av den fördrivningen till år 49. Eftersom Paulus Orosius förlägger Suetonius’ fördrivning till det året måste hans uppgifter bedömas på sin egen grund. Paulus Orosius (385–420 vt) säger att fördrivningen skedde i Claudius’ nionde år. Då det första året är år 41 innebär det att han förlägger händelsen till år 49. Så här skriver Orosius:
“Anno eiusdem nono expulsos per Claudium urbe Iudaeos Iosephus refert. sed me magis Suetonius mouet, qui ait hoc modo: Claudius Iudaeos inpulsore Christo adsidue tumultuantes Roma expulit; quod, utrum contra Christum tumultuantes Iudaeos coherceri et conprimi iusserit, an etiam Christianos simul uelut cognatae religionis homines uoluerit expelli, nequaquam discernitur.” (Orosius, Historiarum Adversum Paganos Libri VII, 7:6:15-16)
”’I sitt nionde år lät Claudius fördriva judarna från staden [latin: urbe = stad; avser Rom]’, rapporterar Josefus. Men Suetonius, som säger följande, påverkar mig mer: ’Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Christus [Christo], fördrev han från Rom.’ Huruvida han hade befallt att de judar som gjorde uppror mot Christus [Christum] skulle sättas stopp för och hindras, eller också ville att kristna i egenskap av människor tillhörande en besläktad religion skulle utvisas, går inte att avgöra.” (Orosius, Historiarum Adversum Paganos Libri VII, 7:6:15–16)
Till att börja med säger alltså Orosius att uppgiften om år 49 kommer från Josefus. I Josefus’ bevarade texter sägs aldrig något sådant, så frågan är då om Orosius hade tillgång till något av Josefus som nu är försvunnet? Orosius verkar dock inte ha varit en Josefus-kännare och hänvisar till honom vid ytterligare endast två tillfällen. I Historiae Adversum Paganos 7:9:3 hänvisar Orosius till Josefus, men texten är i själva verket hämtad från Suetonius och inte Josefus. Och i Historiae Adversum Paganos 7:9:7 citerar han Josefus, men detta citat är ordagrant hämtat från Hieronymus’ latinska översättning av Eusebios’ Chronicon. Detta visar med all önskvärd tydlighet att Orosius inte är att lita på när det gäller att Josefus skulle ha daterat förvisningen till år 49. Robert Eisler föreslår att Josefus verkligen hade skrivit detta och att kristna plockat bort stycket, fast varför då, då texten inte innehåller något fientligt gentemot kristna?
Orosius skriver också (som den ende) Christo och inte Chresto. Här är det uppenbart att Orosius själv har ändrat till en kristen stavning för att han trodde att det avsåg Christus – såvida nu inte någon annan har ändrat i handskrifterna av Orosius.
Slingerland argumenterar för att Orosius själv hittade på år 49 för att i kristen apologetisk anda kunna ge ett fast datum och därmed trovärdighet åt uppgiften. Med tanke på det omkringliggande materialet i hans redogörelse behövde han också slå fast ett datum för att också kunna datera det övriga. Dessutom var Orosius’ mål att visa att Romarrikets öde var en följd av dess fientlighet mot de kristna och för att kunna infoga Suetonius’ odaterade händelse till stöd för detta i sin berättelse, behövde han också ge händelsen ett bestämt datum. Enligt Slingerland var Orosius’ mål med att datera händelsen apologetiskt och inte historiskt. Uppgiften från Josefus hittade han helt enkelt på.
Slingerland säger att en fördrivning år 41 inte är trolig och en fördrivning år 49 inte påvisbar. Han undersöker också ett senare förslag att fördrivningen skulle ha skett år 52, men finner inget stöd för en sådan tolkning. Hans slutsats är att det är omöjligt att avgöra om det var en eller två fördrivningar och att det heller inte är möjligt att datera den eller dessa.
Personligen anser jag nog ändå att mycket talar för att det rör sig om samma fördrivning både hos Suetonius och i Apostlagärningarna, och jag anser att Slingerland själv också har gett stöd för en sådan tolkning. Tiden däremot är nog mer osäker.
Roger Viklund, 2011-01-15
Jesus granskad 