Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

24 augusti, 2014 den 11:33 (Josefus, Stefan Gustavsson, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius

Stefan Gustavssons behandling av de icke-kristna källorna om Jesus i kapitel 8, sidorna 64 till 78 i ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” (Bokus), är av den ytliga karaktären. Merparten av Gustavssons argument utgörs av vädjanden till människors auktoritetstro och endast i mindre omfattning av reella argument och då oftast inte speciellt övertygande sådana. Men jag använder ett inlägg också till att kommentera något av det Gustavsson skriver och för den som verkligen söker argument hänvisar jag till de många och grundliga artiklar jag skrivit om de påstådda utomkristna vittnesbörden.

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie eller samma artikel i 33 delar på bloggen med början här.
Tacitus som Jesusvittne i 15 delar
Suetonius som Jesusvittne i 9 delar
Plinius som Jesusvittne i 4 delar.
Thallos och Flegon som Jesusvittnen i 7 delar
Mara Bar-Serapion som Jesusvittne och Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus
Lukianos som Jesusvittne
Talmud – en viskning, men inte en susning
Kejsar Julianus bekräftar avsaknaden av utomkristna vittnesbörd om Jesus

Gustavsson använder ett visst utrymme till att argumentera för att man knappast kan förvänta sig att historiker skulle skriva om Jesus. Han följer Craig A. Evans’ uppdelning av källorna i tre kategorier, källor som är 1) tveksamma, 2) av ringa värde och 3) viktiga. Till kategori 1, tveksamma källor som saknar oberoende information om Jesus räknar han (Evans) Talmud och en så sen skrift som Koranen. Till kategori 2, källor som kan innehålla oberoende information om Jesus men där denna är av ringa värde, räknar han ”Thallos, Plinius den yngre, Suetonius, Mara Bar-Serapion, Lukianos från Samosata och Celsius.” Nu borde kanske inte Anders Celsius (1701–1744) ha kunnat bidra med så mycket oberoende information om Jesus. Gustavsson menar Celsus, alltså Kelsos. Han måste rimligen också ha glömt Flegon, vilken i logikens namn borde ha funnits med här. Slutligen räknar han Josefus och Tacitus till kategori 3, de viktiga källorna som både innehåller oberoende och betydelsefull information om Jesus.

Jag håller inte alls med Gustavsson i betydelsen av dessa källor men anser däremot att Josefus och Tacitus är de absolut viktigaste källorna och de källor det kommer an på om det alls ska finnas något oberoende utomkristet bevittnande av Jesus som historisk person. Gustavsson fokuserar därför i huvudsak också på dessa båda. Men han sveper något över vissa av de övriga och hävdar sådant som knappast är sant.

Exempelvis talar han om Thallos’ (denna gång stavat Thallus) ”diskussion om den påstådda solförmörkelsen vid Jesus död” trots att det väl står helt klart att Thallos aldrig förde en sådan diskussion. Det var Julius Africanus som drog dessa slutsatser. Han talar om ”Suetonius påstående om oroligheter bland judarna i Rom på grund av en viss Kristus” och låter inte läsaren förstå att texten inte talar om en Christus utan om en Chrestus och vilseleder därmed denne. Han vilseleder läsaren också genom att påstå att oroligheter skedde ”på grund av” Kristus och inte ”på anstiftan av” Chrestus eller åtminstone att Chrestus uppeggat dem, som texten faktiskt säger och som leder tankarna till en person på plats som anstiftar bråken.

Gustavsson hävdar också att inga av källorna av ringa värde ”förnekar Jesu existens eller ger en alternativ bild av den kristna trons ursprung, framväxt och innehåll.” Men Kelsos (medtagen under namnet Celsius) hävdar att han hört en jude berätta att Jesus bara hittat på att han var född av en jungfru men att han i stället var son till en fattig spinnerska. Denna kvinna hade förskjutits av sin man, en snickare, därför att hon begått äktenskapsbrott med en viss soldat vid namn Pantera. Därefter födde hon Jesus, en oäkting. Jesus reste till Egypten, där han skaffade sig magiska krafter, och återvände sedan hem. Triumferande kallade han sig Guds son. (Origenes, Mot Kelsos 1:28, 32) Detta måste väl i alla fall vara en alternativ bild av den kristna trons ursprung. Därmed kan inte, som Gustavsson påstår, samtliga uppgifter passa ”väl in i den bild som Josefus, Tacitus och texterna i Nya testamentet tecknar.”

JOSEFUS

Gustavsson inleder med den korta notisen om Jesus i Judiska fornminnen 20:200. Hans första argument är ett citat från Thiessen och Merz att textens äkthet kan anses säkerställd och hans sammanfattning på slutet innehåller enbart vädjanden till auktoriteterna Van Voorst och Feldman, vilka hävdar att den överväldigande majoriteten anser att texten är äkta och att få har betvivlat dess äkthet. Som argument betraktat är det av ”ringa värde”. Men för att spinna vidare på denna ofruktsamma väg kan noteras att de mig veterligt två senast publicerade referentgranskade artiklarna i vetenskapliga tidskrifter som tar upp frågan, båda argumenterar för att Josefus inte skrev något om Bibelns Jesus på detta ställe (eller överhuvudtaget). Artiklarna är Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114; och Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514. Så den senaste trenden verkar vara att man betvivlar äktheten av Jesusomnämnandet hos Josefus i Judiska fornminnen 20:200.

Gustavssons andra argument är att Jesus bara fungerar som en identifikationsmarkör för Jakob, alltså är dennes bror och att en kristen inte skulle ha använt uttrycket Jesu bror utan i så fall Herrens eller Frälsarens bror. Mot detta går att invända att det är osannolikt att Jesus på 90-talet skulle ha varit så känd i allmänna hedniska kretsar – vilka var Josefus’ huvudsakliga målgrupp för denna bok – att Josefus inte skulle ha behövt förklara vem Jesus var. Identifikationen av Jakob som bror till den Jesus som kallades Kristus skulle inte ha betytt något för de flesta läsare. Till och med 20 år senare då kristendomen borde ha vuxit högst påtagligt i omfång, ansåg Tacitus att han behövde förklara för sina läsare vem denne Kristus var. Den enda rimliga förklaringen vore i så fall att Testimonium Flavianum var äkta och att Josefus redan förklarat för läsarna vem Jesus var. Men med ett förfalskat Testimonium Flavianum följer också att detta Jesusomnämnande är ett senare tillägg till texten. Och att en kristen inte kunde infoga en förklaring till vem Jakob var med upplysningen att han var ”brodern till Jesus som kallades Kristus” kan jag bara inte tro på. Skulle då ett tillägg om det var gjort av en kristen lyda ”brodern till Herren som kallades Kristus, vars namn var Jakob”?

Som tredje argument anför Gustavsson att det faktum att inget skäl ges till varför Ananos ville göra sig av med Jakob visar att brottet som Jakob anklagades för var att vara bror till Jesus. Denna tolkning är dock alltför fantasirik för att den ska gå att ta på allvar. Ty i så fall måste Josefus ha insett och ansett detta liksom att han måste ha förutsatt att också hans läsare skulle inse det. Men Gustavsson har i detta kapitel ivrigt argumenterat för att Jesus levde ett så relativt undanskymt liv att inte många ens kände till honom och därför inte skrev om honom. Hur ska man då kunna tro att han 60 år senare är en känd gestalt i hela Romarriket?

Josefus skrev inget om den saken eftersom den saknade betydelse för hans berättelse. Ananos lät avrätta en viss Jakob och några andra. Vilka dessa var saknade betydelse. Josefus behövde nämna denne Jakob bara för att klargöra att det var denna handling som ledde till att Ananos fråntogs sitt ämbete.

Därefter tar sig Gustavsson an Testimonium Flavianum. Han säger att där finns tydliga kristna tillägg till en ursprunglig text och att dessa tillägg inte är svåra att identifiera. Metoden för att identifiera tilläggen är enligt Gustavsson att om man avlägsnar de tydligt kristna partierna återstår ”en text som hänger väl samman och vars innehåll stämmer med Josefus utifrån vad vi för övrigt vet om honom.” (s. 69) Att en metod som bygger på att plocka bort allt som inte kan stämma per definition gör att nästan vilken text som helst kan fås att se äkta ut verkar Gustavsson inte inse. Såsom Gustavsson presenterar metoden är den ogiltig.

Gustavsson åberopar sedan mantrat om ”de flesta forskare” och ”bred konsensus” och så vidare. Nåväl, Gustavssons skäl till att Josefus skrivit kärnan i Testimonium Flavianum är till antalet fyra.

Språk och grammatik. Gustavsson säger att den resterande texten är ”typisk för Josefus och är inte påverkad av Nya testamentets språk.” Fast det som tas bort och det som lämnas kvar avviker inte på något nämnvärt sätt från varandra. Det är en myt att vissa delar går att plocka bort på språklig grund. Det är i stort sett enbart innehållet och inte språket eller grammatiken som gör att man kan skilja på mer och mindre kristna partier. Så här skriver exempelvis Meier som Gustavsson åberopar: “Hence, in the case of the three interpolations, the major argument against their authenticity is from content.” John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 83, n. 42. Gustavsson påstår också att uttryck som “en vis man” och “de kristnas stam” skulle vara otypiska för kristet språkbruk. Men Eusebios använder båda dessa uttryck om Jesus och kristna och talar två gånger om ”den kristna stammen” (fylon) medan Josefus aldrig använder fylon (stam) i betydelsen av religiös gemenskap.
Gustavsson talar om innehållet och ger ett exempel; detta med att Jesus sägs ha dragit till sig greker. Detta anser han att kristna inte skulle kunna skriva eftersom det inte stämmer med evangelierna. Men Eusebios skriver att Jesus vände sig till greker.
Gustavsson hävdar att ansvaret för Jesu död läggs främst på Pilatus och inte på judarna, vilket man kunde förvänta sig om en kristen skrivit denna del. Så må vara fallet, men att skulden främst läggs på Pilatus är en tolkning och dessutom inte en uppenbar tolkning av det som sägs: ”Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset …”. Vem är mest skyldig när Pilatus dömer men anklagelsen kom från judarna? Det är väl i stället exakt det som sägs i evangelierna.
Gustavsson säger sig också märka något ”avvikande” och kanske till och med fientligt i meningen: ”Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.” Han tänker sig att texten betyder att kristna TROTS Jesu avrättning inte dött ut och att författaren anser att de borde ha försvunnit vid det här laget. Men om man gör sådana tolkningar av texten har man definitivt lämnat det objektiva och vetenskapliga. Texten säger inget annat än att den kristna rörelsen ännu inte dött ut, alltså fortfarande är aktiv.

Gustavssons sammanfattning består återigen av hänvisningar till någon sorts majoritetsuppfattning.

Jag har här bara siktat in mig på att slå hål på Gustavssons argument och inte lagt fram några tunga argument emot styckets äkthet. De kanske tyngsta invändningarna mot att Josefus skulle ha skrivit något alls är att stycket inte passar in i sitt sammanhang i bok 18 av Judiska fornminnen; att den efterföljande meningen verkar syfta på stycket före Testimonium Flavianum; att ingen före Eusebios visar kännedom om Testimonium Flavianum; att de uttryckligt kristna partierna inte så lätt går att avlägsna utan att göra den kvarvarande texten ologisk och att Josefus likväl inte kunde ha skrivit en sådan avskalad text.

Med andra ord handlar Jesusomnämnandena hos Josefus om huruvida stycket är skrivet av Josefus eller inte. Har han alls skrivit något? Om inte utgör han givetvis inget bevittnande av Jesus.

TACITUS

Med Tacitus är det delvis annorlunda. Han skrev troligen (men inte helt säkert) meningen om att Christus avrättades av Pilatus. Däremot gäller frågan i detta fall om han fått sin information om just detta från någon annan källa än kristna?

Gustavsson anför i behandlingen av Tacitus så vitt jag kan förstå endast ett ”argument” till stöd för att texten bevittnar Jesus. Han skriver att ”den ’stora majoriteten av forskare’ betraktar [texten] som autentisk och korrekt”. I övrigt resonerar han bara ”hur” texten bevittnar Jesus. Men i sammanfattningen av Josefus och Tacitus på sidan 75 funderar han varifrån Tacitus (och Josefus) fått sin information om Jesus. Han skriver:

Här är det viktigt att se att uppgifterna, om de skulle komma från kristna, inte därmed förlorar sitt värde. Varför skulle kristna inte kunna ha information om Jesus? De skulle rent av kunna ha särskilt intresse av sådan kunskap.

Det Gustavsson skriver här är av särskilt intresse. Det är lätt att hålla med Gustavsson att ett vittnesmål naturligtvis inte per se är mindre värt för att det kommer från en kristen. Men i detta sammanhang gäller ju frågan om Tacitus’ omnämnande av Kristus utgör ett OBEROENDE vittnesmål. Med oberoende avses att informationen är oberoende av kristna ”vittnesmål” och därmed utgör ett ytterligare bevittnande. Ty, om en icke-kristen källa ska kunna bevittna Jesu existens förutsätts att den källan har fått tillgång till relevant information någon annanstans ifrån än från den kristna källa som den är tänkt att bestyrka. Om exempelvis person A påstår något och man vill ha detta påstående bekräftat är ett bekräftande av uppgiften av person B av inget värde om person B:s enda källa för uppgiften är person A. Om evangelierna påstår att Kristus korsfästes av Pilatus och Tacitus skriver att Kristus avrättades (Gustavsson skriver ”korsfästes” eftersom han använder Cavallins översättning som här är parafraserande – latinets supplicio betyder avrättades) är Tacitus’ påstående av inget värde som ett oberoende bekräftande av denna uppfattning om han hört kristna säga detta i en tid då evangelierna var skrivna.

Ett förenklat scenario ser ut så här. Jesus är från början ett himmelskt väsen och ingen tänker sig honom som en verklig person. Med tiden uppstår en föreställning om att Jesus levt på jorden, antingen till följd av att evangelierna skrivs eller så att evangelierna skrivs till följd av denna föreställning. Kristna börjar själva anse att Jesus avrättats i Jerusalem av Pilatus. Tacitus skriver att Christus avrättades av Pilatus. I ett sådant scenario har Tacitus’ ”bevittnade” förlorat sitt värde om uppgifterna kommer från kristna. Ty i så fall har vi bara kristna som bevittnar hans existens och det hade vi redan sedan tidigare.

Gustavsson skriver vidare på samma sida:

Oavsett varifrån Josefus eller Tacitus har fått sin information, så är den inte kopierad från evangelietraditionerna. Josefus bidrar med ny information som inte finns någon annanstans om hur Jakob avrättades.

Gustavsson citerar därefter Van Voorst som skriver att Tacitus med säkerhet inte vare sig direkt eller indirekt byggde på de skrifter som kom att bli Nya testamentet. Detta är något av ett kinderägg med tre överraskningar eller fel i ett.

Van Voorst talar om skrifter, Gustavsson om evangelietraditioner – vilket är något annat. Tacitus ger inte sken av att ha påverkats av Nya testamentets språk, men frågan gäller ju bara om han hört kristna säga att Pilatus lät avrätta Christus, så en direkt språklig påverkan är inte att vänta. Van Voorst ger alltså i citatet inte stöd åt Gustavssons påstående att Tacitus inte kopierat sin information från evangelietraditionerna, endast att han inte kopierat från evangelierna.

Just att ”Josefus bidrar med ny information som inte finns någon annanstans om hur Jakob avrättades” är ett av de tydligaste indicierna på att Josefus avser en helt annan Jakob. Det var en person som avrättades genom stening (vilket var den judiska avrättningsmetoden) och som hette Jakob (vilket enligt en lång utredning av Gustavsson var ett vanligt namn) och där tiden för avrättningen bara avvek med drygt fem år från den tid när den kristna traditionens Jakob sägs ha avrättats. Att en kristen som läste Josefus’ handskrift skulle ha reagerat när han läste detta vore därför inte märkligt; ej heller om denne noterade i marginalen av handskriften vilken Jakob han trodde att det rörde sig om och att denna randanmärkning infogades i texten vid nästa avskrift.

Detta har heller ingen påverkan på frågan om Testimonium Flavianums avhängighet av Nya testamentets skrifter – inte minst eftersom det finns en mycket nära överensstämmelse mellan såväl språket som innehållet i Lukas’ Emmausberättelse och Testimonium Flavianum. Att ”informationen” i Testimonium Flavianum hos Josefus inte skulle kunna vara kopierad från evangelietraditionerna är helt enkelt felaktigt. Den är närapå slaviskt modellerad på Emmausberättelsen hos Lukas (se Goldbergs parallell med Emmausberättelsen).

Gustavssons behandling av de utomkristna vittnesbörden har enligt min åsikt litet värde.

Roger Viklund, 2014-08-24

6 kommentarer

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 6, Tiberius

23 augusti, 2014 den 12:42 (Stefan Gustavsson, utomkristna vittesbörd)

Min genomgång av Stefan Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” kan knappast sägas ha varit systematisk. Jag har gjort nedslag litet här och där på ställen där jag upptäckt något häpnadsväckande eller felaktigt påstående. Men det finns mycket som jag inte har berört och för all del också mycket som jag håller med honom om och därför inte funnit anledning att anmärka på.

Rent generellt innehåller dock boken på tok för många felaktigheter för att den ska gå att lita på. Eftersom många av dessa felaktigheter också utgör grund för principiella resonemang blir även dessa resonemang felaktiga. Ett av Stefan Gustavssons argument till varför vi ska förutsätta att Jesus har funnits är att inte heller framstående historiska personer är bättre bevittnade än Jesus. Faktum är att Gustavsson påstår att Jesus ofta är BÄTTRE bevittnad än dessa personer. De exempel med Julius Caesar och Hannibal som Stefan Gustavsson åberopar och som jag har belyst, visar dock på det direkt motsatta. Det innebär att ett av fundamenten för Gustavssons argument (att de är dåligt bevittnade) raseras (det andra är att Jesus är bra bevittnad – något han inte är men också något som jag inte berört i tidigare inlägg). I och med att de förutsättningar som ligger till grund för argumentet är felaktiga kommer också argumentet att vara felaktigt.

Jag tänkte fortsätta något i detta inlägg med att belysa två felaktiga påståenden som Gustavsson gör.

När jag hösten 2005 utkom med min bok ”Den Jesus som aldrig funnits” och kanske mer till följd av den debattartikel som jag hade i Aftonbladet den 6 januari 2006 (Jesus har aldrig funnits) skrev Stefan Gustavsson artikeln ”Har Jesus funnits?”. I denna skrev han bland annat följande:

”För det första avfärdar Viklund alla utombibliska källor och hävdar att ’ingen historiker har uppmärksammat hans liv’. Men det är fel. Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. … Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv!”

I mitt Bemötande av Stefan Gustavssons artiklar ”Har Jesus funnits?”… och en något förkortad variant ”Forskare tvivlar inte på Jesu liv” påpekade jag att vi inte har någon trovärdig icke-kristen källa som bevittnar Jesus och att det alls inte bara var tio källor som bevittnade Tiberius. Själv hittade jag utan allt för mycket sökande ytterligare 7 vittnen till Tiberius’ existens inom 150 år efter hans död år 37 vt, dvs. fram till år 187 vt. Därutöver finns också mängder av andra bevittnanden i form av mynt och annat. Vid det tillfället trodde jag att Gustavsson förlitade sig på Josh McDowell för denna uppgift. Men många apologeter bygger på varandra och i senare återgivningar av artikeln uppger Gustavsson Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996) som sin källa, dock utan att uppge något sidnummer. I vilket fall skrev jag när det begav sig följande: ”Frågan är hur många fler, utöver de tio Josh McDowell uppräknar, som också skriver om Tiberius?”

I en kommentar till inlägget ”Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen” hänvisar signaturen ”Nidskrivare” till den utmärkta artikeln ”Ten Reasons to Reject the Apologetic 10/42 Source Slogan” på bloggen Κέλσος (Kelsos) där Matthew Ferguson visar på hur otroligt mycket bättre bevittnad Tiberius är än Jesus. Artikeln rekommenderas. Ferguson lyckas hitta 44 litterära källor som omtalar Tiberius inom 150 år efter hans död och Ferguson skriver att han inte påstår att han hittat alla källor. Där kan finnas fler.

De tio icke-kristna källor som Gustavsson åberopar som vittne till Jesus är Josefus, Tacitus, Plinius den yngre, Suetonius, Lukianos från Samosata, Flegon, Thallos, Kelsos, Mara Bar-Serapion och Talmud. Av dessa är omnämnandena av Jesus hos Josefus sannolikt senare tillägg till texten, Tacitus repeterar kristen hörsägen, Plinius nämner enbart att anhängarna dyrkar Kristus, Suetonius avser troligen någon annan än Jesus, Lukianos bara driver med kristna föreställningar, Flegon och Thallos bevittnar inte ens Jesus, Kelsos är sen och speglar judiska reaktioner på den kristna förkunnelsen, Talmud gör detsamma och är dessutom senare än 150 år efter Jesu förmodade död, något också Mara Bar-Serapion kan vara och i så fall bara anspelar på senare föreställningar.

De 10 vittnena till Tiberius som brukar åberopas från apologetiskt håll är Josefus, Tacitus, Suetonius, Seneca den yngre, Velleius Paterculus, Plutarchos, Plinius den äldre, Strabon, Valerius Maximus och Lukas. Därutöver har Ferguson funnit följande 27 bevittnanden av Tiberius inom 150 år efter hans död:

Horatius, Ovidius, Cornelius Nepos, Titus Livius, Seneca den äldre, Filon av Alexandria, Faedrus, Lucius Junius Moderatus Columella, Marcus Fabius Quintilianus, Sextus Julius Frontinus, Decimus Junius Juvenalis, Marcus Aurelius, Vettius Valens, Marcus Cornelius Fronto, Aulus Gellius, Caecilius Balbus, Plinius den yngre, Lukianos, Apollonios Dyskolos, Tiberius själv, Augustus, Gaius Julius Cæsar Germanicus, Claudius, Manilius, Pausanias, inskriptionerna Res Gestae Divi Augusti, och Senatus Consultum De Cn. Pisone Patre.

Utöver de 10 som åberopas från apologetiskt håll och de 27 som apologeterna missat finns ytterligare 7 som Ferguson också tar med. Ty om nu Lukas ska räknas som vittne till Tiberius borde också evangelierna som tillskrivs Matteus, Markus och Johannes räknas, likaså Justinus Martyren och Theofilos av Antiochia, samt icke-vittnena till Jesus, Flegon och Thallos, vilka i så fall är minst lika mycket vittnen till Tiberius.

Ferguson visar också på mängder av andra bevittnanden av Tiberius såsom hundratals inskriptioner (han hittar 152), arkeologiska bevis och ytterligare hundratals SAMTIDA bevittnanden i brev och kungörelser. Det är nämligen så att man daterade sina brev till den eller den kejsarens regeringstid, alltså exempelvis fjärde året i kejsar Tiberius’ regim. Ferguson gjorde en enkel sökning på namnet Tiberius i databasen APIS och fick då 106 träffar på namnet i bevarade papyrus från tiden 14 till 37 vt då Tiberius regerade. Det är alltså papyrus som skrevs under denna period och är således ofta originalen från den tiden. Även om några av träffarna kan avse andra Tiberius än just kejsar Tiberius bevittnar de allra flesta honom. Dessutom ingick långt ifrån alla papyrusfynd i databanken och Ferguson hänvisar också till exempelvis Papyrus Oxyrhynchus 240 (”I swear by Tiberius Caesar Novus Augustus Imperator, son of the deified Jupiter Liberator Augustus”).

Gustavsson har bevisligen läst åtminstone en del av det jag skrivit. Måhända är det orsaken till att han bytt ut exemplet Tiberius i sin bok mot andra som Hannibal i tron att det ska vara bättre exempel. Ändå måste han på något sätt åberopa Tiberius’ bristfälliga bevittnande och trampar därmed återigen i klaveret. På sidan 58 skriver han att vi inte har ”ett enda brev bevarat från den romerske kejsaren Tiberius, som regerade 14–37 e Kr.”

Flera av Tiberius’ brev finns bevarade om än inte i sin helhet. Både Tacitus och Suetonius har i sina verk återgivit utdrag ur ett antal av Tiberius’ brev. Likaså finns sannolikt ett av Tiberius’ brev bevarat genom ett papyrusfynd. Bilden till höger återger framsidan av P.Tebt. 2 484, ett 12,5 x 8,7 cm stort fragment innehållande påpekanden om brister i skatteindrivningen. Brevet tros vara skrivet ca år 14 av just kejsar Tiberius.

Låt mig ge ett annat exempel på otillförlitligheten i Gustavssons uppgifter. På samma sida (58) skriver han följande angående att så mycket av antikens litteratur gått förlorad:

Tacitus är ett annat exempel. Hans viktigaste skrift Annaler (årsböcker) bestod ursprungligen av trettio böcker. Tolv av dem finns bevarade, bok 1–6 och bok 11–16. Det är böcker där Tacitus beskriver den romerska historien mellan år 14 och 68 e Kr. Eftersom ett antal av böckerna har gått förlorade bryts berättelsen emellanåt av. Det finns till exempel en lucka i texten med början år 29 fram till år 32. Det innebär att år 30 – en av de två möjliga tidpunkterna för avrättningen av Jesus – inte täcks in i vår nuvarande handskrift. Nämnde Tacitus Jesus i sin beskrivning av år 30–31? Vi vet inte.

Huruvida Tacitus skrivit om Jesus i den text som saknas (luckan är från Livia Drusillas död 29 vt fram till avrättningen av Sejanus 32 vt) är en intressant fråga. Sannolikheten bedömer jag dock som liten eftersom kristna i så fall borde ha refererat till stycket. Men som Gustavsson säger: vi kan inte veta. Däremot är hans påstående om att mer än hälften av Annalerna gått förlorade felaktigt. Han säger att Annalerna bestod av 30 böcker och att endast böckerna 1–6 och 11-16 finns bevarade. Det skulle betyda att böckerna 7–10 och 17–30 gått förlorade. Men Annalerna bestod endast av 16 böcker.

Fem av Tacitus’ verk har bevarats i åtminstone någon omfattning, däribland Germania som beskriver de germanska stammarna utanför Romarriket och där också nordborna omnämns. Två av hans verk handlar direkt om det romerska imperiet fram till Tacitus’ dagar. Någon gång i perioden 100–110 färdigställde Tacitus verket Historiae. Det avhandlar tiden från Neros fall, dvs. fyrkejsardömet år 69 med Vespasianus och därefter dennes söner Titus och Domitianus. Den sistnämnde dog år 96 och där verkar också Tacitus’ verk ha upphört. Historiae täcker således perioden ca 69–96 vt. Ursprungligen torde verket ha bestått av minst 12 böcker och sannolikt 14 böcker. Av dessa finns endast de fem första böckerna bevarade och bok fem är dessutom ofullständig.

Tacitus’ andra historieverk om det romerska kejsardömet verkar ursprungligen ha burit titeln Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång) men har gått till eftervärlden under namnet Annales. Det bestod sannolikt ursprungligen av 16 böcker och behandlade tiden innan det som redogörs för i Historiae. Som titeln på verket angav började berättelsen efter kejsar Augustus’ bortgång år 14 vt med Tiberius’ tid vid makten och fortsatte med Caligula och Claudius för att avslutas med Nero fram till dennes död år 68. Av de 16 böckerna saknas böckerna 7, 8, 9 och 10. Även delar av böckerna 5, 6, 11 och 16 har gått förlorade. Tacitus förefaller ha jobbat med verket fram till sin död någon gång i perioden 117–120 varför man inte vet om han alls hann färdigställa verket. Det är i bok 15 av Annales som meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerad” förekommer.

I vilket fall bestod Annalerna inte av 30 böcker som Gustavsson hävdar utan av 16. Av dessa 16 är 4 försvunna och resterande 12 finns bevarade även om 4 av dessa 12 är delvis skadade så att vissa partier har gått förlorade. Med andra ord finns 8 av 16 böcker bevarade i sin helhet och ytterligare 4 till större delen. Kanske 70 procent av Annalerna finns bevarade mot Gustavssons påstådda 12/30 = 0,40 = 40 procent. Inte ens om Gustavsson skulle slå samman Historiae med Annales (som ofta gjordes i Antiken) får man förhållandet 12/30 eftersom Gustavsson synes omedveten om de 5 bevarade böckerna av Historiae. Han skriver ju att de tolv bevarade böckerna av Annales ”är böcker där Tacitus beskriver den romerska historien mellan år 14 och 68 e Kr” tillsynes utan kännedom om att hela Annales bara handlar om den perioden och att Historiae tar vid därefter. Med både Historiae och Annales blir förhållande 17/30 = 0,57 = 57 procent.

Man kan alltid hävda att dessa misstag inte påverkar de övergripande argumenten. Men argumenten bygger trots allt på faktaunderlaget och om detta är felaktigt kommer oundvikligen också slutsatserna att bli felaktiga. Frågan är hur många misstag man kan tillåtas göra innan trovärdigheten i hela boken undermineras? Och frågan är hur många fler felaktiga uppgifter som förekommer i detaljer som jag inte tagit mig tid att kontrollera? I och med att mängder av uppgifter är felaktiga kan man aldrig lita på en enda uppgift och måste följaktligen kontrollera vartenda påstående.

Roger Viklund, 2014-08-23

1 kommentar

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 5, Ehrman som auktoritet

18 augusti, 2014 den 20:44 (Bart D. Ehrman, Stefan Gustavsson)

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

I kapitel 6 ”Har Jesus från Nasaret existerat” (sidorna 47-55) i ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” fortsätter Stefan Gustavsson att citera (i översättning) flera forskare som säger att bevisen för Jesu existens är överväldigande och kommer så slutligen till Bart Ehrman och hans bok ”Did Jesus Exist?”, som Gustavsson benämner ”en förödande analys och kritik av argumenten mot Jesu existens” (s. 51). Ni som följt denna blogg (och andra bloggar) har kanske insett vilken bedrövlig bok ”Did Jesus Exist?” är, med mängder av sakfel, nedlåtande bedömning och ständigt felaktiga framställningar av motståndarens argument. Se:

Och Gustavsson förlitar sig i detta fall givetvis på Ehrmans auktoritet vad gäller Jesu existens fastän man från mer Bibeltroget håll oftast brukar argumentera mot Ehrman och inte förlita sig på honom. Ehrman anser det vara säkert att Jesus funnits och Gustavsson kan därför citera honom. Men, som tur är, återger Gustavsson denna gång ett av Ehrmans argument och då går det faktiskt att också bemöta Ehrman/Gustavsson och samtidigt påvisa att ingen av dem ens förstått mytikernas argument (ständigt felaktiga framställningar av motståndarens argument), än mindre inser att de argumenterar emot sig själva.

Gustavsson citerar ur Galaterbrevet 1:18–20, varpå han lägger ut Ehrmans argument. Jag citerar stycket i sin helhet (s.51–52):

”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob. Vad jag skriver är sant, det tar jag Gud till vittne på.

Vi befinner oss alltså på 30-talet, fyra-fem år efter Jesu avrättning. Bart Ehrman kommenterar och identifierar de personer Paulus mötte under sitt besök i Jerusalem:

Kefas var förstår Petrus (se Joh 1:42), Jesu närmaste lärjunge. Jakob, säger Paulus, var Herrens bror. Det är två bra personer att känna om du vill veta något om den historiske Jesus. Jag önskar att jag själv kände dem [min [alltså Gustavssons] kursivering].

Paulus stannade två veckor i Jerusalem och samtalade med Petrus och Jakob. Fjorton år senare återvände han och då mötte han också Jesu lärjunge Johannes.

Det är otänkbart att Paulus – som bara några få år tidigare hade varit den kristna trons främste motståndare men som nu bytt sida – skulle vara ointresserad av sanningsfrågan när han mötte Petrus och Jakob och senare också Johannes. Tvärtom var Paulus en person driven av sina övertygelser och beredd att gå oerhört långt utifrån vad han menade var sant. Som Ehrman skriver: ”Men det är inte trovärdigt att Paulus skulle ha tillbringat två veckor med Jesu närmaste följeslagare och inte lärt något om honom, till exempel att han levde”

Ehrman fortsätter:

Kan vi komma närmare en ögonvittnesskildring än detta? Det faktum att Paulus kände Jesu närmaste lärjunge och hans egen bror sätter en rejäl käpp i hjulen för dem som anser att Jesus existerat.

Bart D. Ehrman

Den retoriska frågan: Kan vi komma närmare en ögonvittnesskildring än detta?, kan bäst besvaras med att vi kanske kunde förvänta oss att man mött den man ska bevittna eller åtminstone förtäljer att man fått information om personen ifråga. Hela resonemanget är så bakvänt det kan vara och det visar att Gustavsson och Ehrman är lika blinda i detta fall. Det är också ett ypperligt exempel på hur värdelös Ehrmans bok är för det syfte den utger sig för att ha. I stort sett alla mytiker hävdar precis detta, nämligen …

att Paulus omöjligt kan ha varit ovetande om Bibelns Jesus OM det evangelierna berättar är sant.
Han verkar ovetande, alltså kan evangelierna inte vara sanna.

Detta är ett av de starkaste skälen till att betvivla att Jesus har funnits och inte ens det verkar Ehrman (och nu Gustavsson) ha förstått. Det är klart att som Paulus beskriver saken i Galaterbrevet (och här ser jag inga skäl till att betvivla äktheten i det som skrivs) har han träffat Jakob, Kefas och Johannes i Jerusalem och hans vistelse där skedde under flera veckors tid. Precis som Ehrman säger kan Paulus omöjligen ha undgått att få höra berättelser om Jesu jordeliv om Jesus funnits och Jakob var Jesu bror och Kefas Jesu närmaste lärjunge.

Men vi som betvivlar att Jesus har funnits anser inte att Jakob hos Paulus var någon broder till Jesus utan tillhörde ett brödrasällskap och att Kefas bara var en apostel hos Paulus, dvs. en missionär, och ingen personlig lärjunge till Jesus. Det faktum att Paulus tillsynes verkligen inget vet om Jesu jordeliv tyder därför på att Paulus inte fick höra något om Jesus av Jakob och Kefas. Orsaken var att dessa inget visste eftersom gudssonen à la evangelierna ännu inte uppfunnits vid denna tidpunkt.

Ehrman och Gustavsson gör antaganden som leder till cirkelresonemang om man har för avsikt att ifrågasätta ”Jesus som myt”-teorin. Ehrman hävdar att det inte är trovärdigt att Paulus skulle ha tillbringat två veckor med Jesu närmaste följeslagare utan att få veta att han funnits. Men att dessa båda var Jesu närmaste följeslagare är inget som Paulus ger sken av. Tvärtom ifrågasätter han Kefas’ auktoritet, som om han (Paulus) hade större kännedom om Kristi vilja. Om man har för avsikt att bevisa att Jesus har funnits är dessa argument helt meningslösa och faktiskt kontraproduktiva.

Om man faktiskt ville (eller kunde?) bemöta mytteorin och bevisa att Jesus har funnits, skulle man i stället resonera på följande sätt och försöka bemöta de argumenten:

Paulus har umgåtts under lång tid med Jakob och Kefas. Detta kan både mytiker och historicitetsanhängare hålla med om.
OM dessa båda känt Jesus, måste de ha berättat en del om Jesus för Paulus. Också detta kan mytiker och historicitetsanhängare hålla med om.
Då måste vi titta på Paulus. Mytikerna säger att han inte känner en jordisk Jesus. Har mytikerna rätt OCH dessutom Paulus inte kan ha undgått att höra om Jesus OM Jakob och Kefas känt honom, blir slutsatsen att de inte kände honom.
Vi måste också titta på Kefas och Jakob. Finns det någon grund för antagandet att Jakob var en biologisk bror till Jesus (om så, är i för sig frågan om historicitet avgjord, ty man kan inte gärna vara biologisk bror till någon annan än en biologisk person)? Finns det någon grund för antagandet att Kefas var en personlig följeslagare till en historisk Jesus (om så, utgör också det bekräftelse på att Jesu funnits)? OM dessa båda varit bror och följeslagare till Jesus kan inte Paulus ha varit ovetande.

Men frågan är egentligen helt ointressant för historicitetsförespråkarna. Ty om man som Ehrman argumenterar för att ”Paulus kände Jesu närmaste lärjunge och hans egen bror”, behövs inte Paulus för att bevisa Jesu existens. Vi har då faktiskt Jesu närmaste lärjunge och hans egen bror, vilket i sig visar att Jesus har funnits (om man nu kunde visa att detta var sant).

Fast om man börjar med Paulus och drar slutsatsen att han inte känner till någon jordisk Jesus blir den logiska följden att inte heller Jakob, Kefas och Johannes gör det. Av detta följer att evangelierna talar osanning och så fortsätter korthuset att ramla.

Roger Viklund, 2014-08-18

1 kommentar

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 4, rätt återgivande av källor

18 augusti, 2014 den 20:32 (Alice Whealey, Josefus, Samuel Byrskog, Stefan Gustavsson, utomkristna vittesbörd)

Stefan Gustavsson

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

I en tidigare artikel i denna granskande serie av Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen (på Adlibris). lät jag undslippa att man inte kan lita på Gustavssons uppgifter. Jag påstod att han oftast bara förefaller repetera vad andra påstår utan att kontrollera dessa påståenden. Jag hävdade att han ibland inte rätt återger det källan säger och i åtminstone vissa fall inte ens har konsulterat den källa han hänvisar till. Att så är fallet går att konstatera genom att visa att de avskriftsfel som förekommer i texter som återges på bloggar och i forumdiskussioner också förekommer i den tryckta texten i Stefan Gustavssons bok.

Jag har visat att Gustavsson inte förstått det de olika texterna säger och verkar ”slarva”. Det gäller inte bara mina argument utan också som jag gav exempel på hans egna förebilder som Habermas och Licona. Gustavsson hänvisar till dem för uppgiften att Julius Caesar bara omnämns ”i fem källor under de första 150 åren efter sin död”. I verkligheten skrev de att endast fem källor rapporterar om hans militära erövringar och räknade då med en källa som var senare än från 150 år efter Julius Caesars död.

Jag har också visat att såväl Julius Caesar som Hannibal är betydligt bättre bevittnade än Gustavsson vill ge sken av. Jag lovade dock att återkomma med exempel på Gustavssons förfarande framöver och tänkte därför visa på några ytterligare saker i det detta inlägg.

På sidorna 48–52 citerar Gustavsson olika auktoriteters omdöme om möjligheten att Jesus inte funnits. Gustavsson har som vana att vädja till auktoriteter även om han stundvis erkänner att sådana kan ha fel. De flesta citaten är citat i översättningar och därmed inte så enkla att beslå med fel eftersom jag utgår från att Gustavsson själv översatt texterna.

Samuel Byrskog

Men ett av citaten på svenska på sidan 48 kommer från Samuel Byrskog. Gustavsson låter ännu en gång (han har gjort det vid flera tillfällen) citera Samuel Byrskog från den tid 1992 när denne var forskarstuderande. Detta citat har valsat runt ett tag på Internet i två varianter (”idag” eller ”i dag” men i övrigt identiskt) och alla verkar kopiera varandra utan att kontrollera källan. I vilket fall lyder texten hos Byrskog inte som på Internet eller som i Gustavssons bok, utan som följer:

Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige – att bortförklara Nya testamentets historiska vittnesbörd om Jesu verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera alltmer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits. (mina färgmarkeringar)

Stefan Gustavsson har i sitt citat inte med ”historiska” och har i stället för originalets ”idag”, ”Jesu” och ”alltmer” ”i dag”, ”Jesus” och ”allt mer”. Gustavssons fotnot säger dessutom: Samuel Byrskog, Religio 39 (1992), och inte ens detta är fullt riktigt eftersom det står på sidan 39 i Religio 39. Visserligen har dessa skillnader inte den minsta inverkan på Gustavssons poäng, men det visar ändå på en slarvighet. Beroende på om Gustavsson är upphovsmannen till citatet eller inte (det tidigaste belägget jag funnit är från 2006 och däribland också Gustavsson), är han antingen inte noggrann vid avskrifterna eller så kontrollerar han inte sina källor alls. Att det sannolikt är det senare går att konstatera i nästa exempel, citatet av Testimonium Flavianum.

På exakt samma sätt som jag tidigare noterat vad gäller Seth Erlandsson, återger Gustavsson Testimonium Flavianum (s. 68–69) från den text som tidigare förekom på Wikipedia (jag har för några månader sedan korrigerat texten så att den stämmer med förlagan) eller från en text som i sin tur hämtats från Wikipedia. Precis som Erlandsson uppger Gustavsson att texten är hämtad från Bengt Holmberg, Människa och mer: Jesus i forskningens ljus (Gustavsson har glömt ”och”). Fast både Erlandssons och Gustavssons version av texten innehåller ett avskriftsfel som också råkade förekomma i Wikipediacitatet och därmed överallt på Internet. Holmberg har översatt grekiskans ginetai till ”uppträdde” (Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus) emedan Wikipedia hade ”framträdde” (Ungefär vid denna tid framträdde Jesus), ett fel både Erlandsson och Gustavsson repeterar i sina återgivningar. De båda skriver också: ”Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom”, vilket är grammatiskt felaktigt emedan stam är singularis och det följaktligen ska vara uppkallad. Holmberg har också rättat detta i andra utgåvan 2005 men eftersom Gustavsson hänvisar till första utgåvan 2001 kan han inte klandras för den saken.

Här gör jag en liten utvikning kring det inledande ordet i Testimonium Flavianum, grekiskans ginetai, som i sammanhanget är ett märkligt ord. Egentligen betyder det väl att transformeras eller ändra tillstånd. Ordet kan användas om människor men avser då som regel att de föds, blir till. Alice Whealey noterar att det är ett märkligt ord i detta sammanhang och att Josefus aldrig annars använder ginetai i den betydelse som det förekommer i TF. Men, säger hon, det gör heller inte Eusebios så egentligen kan det inte säga något om vem som skrivit TF.

Lika litet som jag litar på Gustavsson litar jag på Whealey, då jag märkt att hon är selektiv och gärna ”glömmer” sådant som talar emot hennes uppfattning. Det tog mig följaktligen några dagar att kontrollera Eusebios’ användning av detta ord, inte minst för att så många av hans skrifter inte finns i översättning och att hans författarskap är så omfattande. Faktum är att jag hittade två ställen där Eusebios använde ginetai i betydelsen att framträda på scenen. Åtminstone är en av gångerna tillsynes en direkt parallell då vid denna tid i Babylon perserkonungen Kyros ginetai; alltså gjorde sitt inträde på scenen och besegrade babylonierna. Eusebios använde således ginetai i just den betydelsen som det används i TF medan Josefus inte gjorde det. Slut på utvikningen.

Jag tycker det är märkligt att Gustavsson inte bekymrar sig mer om att rätt återge andras åsikter. Låt mig exemplifiera detta ytterligare en gång. Så här skriver han på sidan 61.

”Roger Viklund, som förnekar Jesu existens, fyller sina texter med argument ur tystnaden i syfte att skapa misstänksamhet mot alla texter som nämner Jesus. Till exempel:

Den första frågan man måste ställa sig är om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret? Av Nya testamentets 27 böcker är det endast i de fyra evangelierna och i Apostlagärningarna som Jesus kopplas samman med Nasaret. Exempelvis visar Paulus inga tecken på att ha hört talas om någon Jesus från Nasaret.

Fem källor som nämner Nasaret ska alltså vägas mot tjugotvå källor som inte nämner Nasaret?!

Fotnoten hänvisar till del 1 i min bloggserie om Nasarets existens, Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret? Om jag vill vara petig (och det är jag uppenbarligen) hade jag kursiverat både Nya testamentets och Apostlagärningarna så det citat jag återger är alltså som det står i Gustavssons bok och inte i artikeln.

Nåväl, frågan är hur man alls ska bedöma Gustavsson? En välvillig tolkning är att han inte förmår att läsa innantill. En mer illvillig är att han inte är intresserad av att återge andras åsikter på rätt sätt utan bara intresserad av att framlägga argument och göra billiga poänger. Vemhelst som läser min artikelserie med någon grad av uppmärksamhet måste förvånas över de slutsatser Gustavsson drar. Jag har inte ens argumenterat för att Nasaret inte fanns. Jag har framlagt fakta och omständigheter och belyst situationen. Hela inledningen fram till Gustavssons citat förklarar detta. Exempel:

”Jag har under åren arbetat till och från med att kartlägga ”Nasaret-problemet”, men aldrig lyckats komma riktigt i mål med projektet. Det är helt enkelt ett svåröverskådligt problem”

”Jag avser därför att i denna opretentiösa artikelserie nysta något i fallet Nasaret.”

”Min avsikt är dock i första hand inte att ställa mig på kristendomskritikernas sida, utan att reda ut alla begrepp och lyfta fram de fakta som föreligger. Jag vill alltså skilja ut fakta från spekulationer och därefter låta läsaren dra sina egna slutsatser. Jag är för egen del öppen för båda alternativen.”

Sedan inleder jag med frågan om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret. Jag redogör för vilka skrifter som påstår detta, går igenom de olika ord som används i sammanhanget, vad dessa betyder och belyser frågan om det ”rätta” ordet för Nasaret alls ursprungligen förekom i Markusevangeliet.

Gustavsson citerar ett stycke ur inledningen på detta klargörande resonemang och påstår att jag skulle ha hävdat att de tjugotvå källor som inte nämner Nasaret ska vägas mot de fem som nämner Nasaret och därmed tyda på att Nasaret inte fanns. Det var ett av de dummaste argument jag har hört och att Gustavsson alls tror att jag skulle resonera på det sättet säger kanske mer om Gustavsson än om mig. Det står var och en fritt att läsa min artikel och själv förvissa sig om den saken (Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?).

Roger Viklund, 2014-08-18

1 kommentar

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 3, Hannibal-jämförelsen

18 augusti, 2014 den 01:20 (Stefan Gustavsson)

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

På sidan 44 i sin bok ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” tar Stefan Gustavsson upp den händelse när Hannibal korsar Alperna med elefanter och anfaller Rom. Jag väljer att citera ett längre stycke ur Gustavssons bok.

”Hannibal levde ca 247–183 f kr och var en av sin tids främsta militära strateger. År 218 f kr anföll han Rom norrifrån. Med en stor armé och ett antal elefanter (!) kom han från Spanien, korsade Alperna och startade vad vi i dag kallar det andra puniska kriget. Om detta råder ingen större debatt; vi tar uppgifterna om Hannibal på allvar. Men vad grundar sig vår kunskap om Hannibal på? Ingen av dem som var på plats har skrivit något. Och vi har inga källor alls från den kartagiska sidan.
Det vi har är två senare källor, den grekiske historikern Polybius och – från segrarsidan i kriget – den romerske historikern Livius.
Polybius historia omfattar tiden fram till 146 f kr och kan därför tidigast vara skriven då. Det innebär att tidsavståndet mellan händelsen (218 f kr) och vår skrivna källa (146 f kr) är ca 70 år. Livius skrev sin historia under kejsar Augustus regering (27 f kr–14 e Kr). Här är tidsavståndet alltså mycket större. Livius texter om Hannibal är tillkomna två hundra år efter händelserna.
Det finns ytterligare några källor, som den grekiske historieskrivaren Cassius Dio (död 235 e Kr), men då befinner vi oss mer än fyra hundra år efter händelserna.
Notera att varken Polybius eller Livius är ögonvittnen till händelserna utan är beroende av andra källor för sin information, källor vilka vi i dag inte har tillgång till.
Poängen är enkel: Det finns ingen anledning att använda andra kriterier vid studiet av evangelierna än de kriterier vi använder för att studera Hannibal. Ändå svämmar det över av kritiska synpunkter på evangelierna – synpunkter som sällan tillämpas på texterna om Hannibal – trots att vi har fler och tidigare källor när det gäller Jesus från Nasaret.” (s. 44)

Om detta finns mycket att säga. Inte minst gällande Gustavssons efterföljande påstående att det ofta används ”dubbel måttstock” och att historikerna sällan tillämpar kritiska metoder på texterna om Hannibal, åtminstone inte i samma omfattning som Gustavsson anser att man gör på de kristna texterna. Jag vill hävda att detta är rent felaktigt och om det är någon disciplin inom historieforskningen där det i stor utsträckning saknas kritisk inställning och ett kritiskt förhållningssätt, är det just inom kristendoms- och Jesusforskningen.

Stefan Gustavsson vill i likhet med många andra lyfta fram det faktum att inte bara Jesus utan även andra, är dåligt bevittnade. Det gäller enligt Gustavsson också gestalter som med stor säkerhet var verkliga historiska personer och dessutom betydelsefulla personer. Jag kunde knappast tycka mer annorlunda i denna fråga. För det första finns Jesus knappt alls bevittnad. För det andra är de som levde närmast i tiden när Jesus ska ha levat tillsynes omedvetna om att han funnits som verklig fysisk människa. För det tredje är antalet bevittnanden av mindre betydelse – det kommer an på kvaliteten av bevittnandena. För det fjärde är heller inte avståndet mellan källorna och händelsen avgörande OM källorna i sin tur kan visas bygga på äldre källor, gärna ögonvittnesskildringar. I detta kommer det an på den något senare källan att redovisa sina källor, upplysa läsaren om vilka som skrivit dem och när, vilken relation källan hade till personen/händelsen och vilka metoder och principer denne senare historiker nyttjat för att säkerställa att informationen också är riktig.

Man måste alltså väga och bedöma källor var för sig. Jag kommer dock i detta inlägg endast i mindre omfattning ta upp dessa aspekter och i stället i första hand fokusera på själva sakfrågan. Man måste först ha alla fakta på plats. Stämmer detta som Gustavsson säger? Jämförelsen mellan Jesus och Hannibal är trots allt en jämförelse som kristna apologeter ofta tar till. Följande påstår Gustavsson är fallet:

Ingen av dem som var på plats när Hannibal korsade Alperna och anföll Rom norrifrån har skrivit något om dessa händelser.
Vi har inga källor alls från den kartagiska sidan.
Vi har endast två senare källor, Polybios och Titus Livius.
Det finns ytterligare några källor, som Cassius Dio (ca 150–235), men det är först 400 år efter händelserna.
Polybios och Livius är inte ögonvittnen utan måste förlita sig på andra källor.
Dessa äldre källor har vi inte tillgång till i dag.

Om vi börjar bakifrån med de äldsta källorna, har vi den grekiske historikern Silenus. Denne betalades av Hannibal för att följa med honom på hans resa över Alperna och för varje dag dokumentera vad som skedde. Hans verk är förlorat men vi känner det genom att romerska och grekiska historiker refererar till det i sina historieverk, där de således bygger på denna ögonvittnesskildring. Bland dem som återger vad Silenus skrev kan nämnas Cicero, 106–43 fvt och Lucius Coelius Antipater, som i slutet av 100-talet fvt skrev sju böcker om det andra puniska kriget vilka är kända genom att Livius i sin tur citerar därur. Och källor som citeras av andra är också källor, på samma sätt som de används när det gäller den kristna historien.

Därmed falsifieras faktiskt punkterna 1 och 2 hos Gustavsson. Silenus var på plats när Hannibal korsade Alperna och anföll Rom norrifrån och har skrivit om dessa händelser. Han var dessutom anställd av kartagerna för att skriva deras historia och följaktligen en källa från den kartagiska sidan. Att han var grek betyder bara att han skrev på grekiska. Vilket blod som flöt i hans ådror kan inte vara av betydelse.

P.Würzb.Inv. 1, framsidan, innehållande Solysios’ fjärde bok om Hannibal.

En annan grekisk historiker var Sosylos från Sparta som verkade som lärare åt Hannibal i åtminstone grekiska och kanske latin. Sosylos var med när Hannibal anföll Italien och skrev senare en biografi om Hannibals liv och kriget mellan kartagerna och romarna i sju band benämnt ”Hannibals gärningar” (”praxeis”, som i Apostlagärningarna, f.ö.). Verket har inte bevarats, men det är ändå oriktigt att som Gustavsson hävda i punkt 6 att vi inte skulle ha tillgång till dessa äldre källor i dag eftersom a) delar av det Solysios skrev finns bevarat genom citat hos senare grekiska och romerska författare, däribland Cornelius Nepos (ca 100–24 fvt) och b) det finns faktiskt ett äldre fragment av Solysios’ ”Hannibals gärningar” bevarat.

Det rör sig om ett brottstycke på 24 x 19 cm med text på både fram- och baksidan. Fragmentet är dessutom daterat till nollhundratalet fvt, blott ett århundrade efter att verket skrevs.

En ytterligare med Hannibal samtida källa är Lucius Cincius Alimentus som är ansedd som en av de två första romerska historikerna, fastän han främst skrev på grekiska. Som ung romersk soldat tillfångatogs han av Hannibals styrkor och tillbringade flera år i fångenskap i kartagernas läger, och hade således förstahandsinsikt om vad som föregick. Under en av de långa viloperioderna mellan slagen tog sig Hannibal tid att tala med Alimentus och tydligen gott om tid eftersom han berättade för honom om alla de vedermödor han haft under sin långa marsch från Spanien över Alperna för att slutligen anlända till Italien. Detta innefattade strider med lokala stammar och väldiga besvär med terrängen. Alimentus’ berättelse återges av flera senare romerska historiker, bland andra av Titus Livius, men vad vi vet skrev han aldrig ner den själv.

Sedan kommer vi till den Polybios som Gustavsson faktiskt nämner. Han skrev sin historia om de puniska krigen femtio år efter att krigen upphört eller som Gustavsson säger, 70 år efter Hannibals Alp-korsande. Polybios ger den mest korrekta och omfattande skildringen av det som bevarats. Han bodde och umgicks med den romerske aristokraten Publius Scipios och de i dennes hushåll; en aristokratisk familj som i generationer stridit mot kartagerna. I Rom skrev han sin historia om de puniska krigen och hade tillgång till många vittnesmål från dem som själva planlagt och deltagit i striderna mot Kartago.

John Prevas, varifrån jag hämtat mycket av den information jag här presenterar, skriver följande i “Hannibal Crosses the Alps: The Invasion of Italy and the Punic Wars”, s. 73:

Polybios skriver alltså att han sökte upp och intervjuade ögonvittnen och att han själv följde Hannibals rutt och på plats inspekterade platser längs vägen.

Den nästföljande viktigaste källan för historiker är Titus Livius, som skrev omkring vår tidräknings början. Både Polybios och Livius använde ögonvittneskällor och en sådan var ovan nämnda Solysios; Polybios direkt och Livius indirekt. Men bara för att Polybios och Livius ger oss de mest omfattande skildringarna i hela böcker, betyder det inte att Hannibals gärningar inte omnämndes av andra. Knappt någon historiker kunde undgå att skriva om honom.

I sig är det en försåtlig metod att jämföra Hannibals passage över Alperna med Jesu existens. Ty många fler bevittnar Hannibals existens än de som bevittnar hans passage över Alperna. I sådana fall kunde vi lika gärna jämföra Hannibals passage över Alperna med någon händelse i ”Jesu liv” som omnämns i blott ett evangelium.

Men om vi bara koncentrerar oss på Hannibals passage över Alperna.

Denna bevittnas också av Silius Italicus (ca 28 – ca 103 vt). Av hans författarskap finns bevarat blott det 17 böcker långa episka dikten Punica i vilken han skildrar det andra puniska kriget och följaktligen då Hannibals korsande av Alperna. Han använder flera historiska källor men hans huvudkälla är ovan nämnde Polybios, och Silius både bekräftar läsarter hos Polybios och fyller i luckor i Polybios’ verk där material gått förlorat.

Den grekiske geografen, historikern och filosofen Strabon (ca 64 fvt–ca 24 vt) nämner Hannibals överfart över Alperna.

Den romerske författaren Marcus Terentius Varro (116–27 fvt) nämner också Hannibals överfart över Alperna.

Vergilius berättar i bok 10 av Aeneiden (ca 19 fvt) att kartagerna genomborrar Alperna.

Går vi sedan över till att bara bevittna Hannibals existens har jag säkert inte förmått gräva fram alla obskyra referenser till detta. Men i vilket fall, utöver de tidigare nämnda finns Hannibal bevittnad hos:

Den grekiske historikern Diodorus Siculus (ca 90-30 fvt)
Dio Plutarchos (nollhundratalet fvt)
Den romerske författaren Cornelius Nepos, (ca 100–24 fvt)
Timagenes av Alexandria (nollhundratalet fvt). Han skrev om Hannibals överfart och är den ende som namnger vissa av de stammar som Hannibal bekämpade. Inget har överlevt direkt men delar finns bevarade genom citat av bland andra Ammianus Marcellinus (ca 328–efter 391 vt).
Trogus Pompeius (verksam under kejsar Augustus’ tid 27 fvt–14 vt).
Cicero (106–43 fv)
Lucius Coelius Antipater (100.talet fvt)
Plutarchos (ca 100 vt)
Den romerske historikern Justinus (troligen på 100-talet vt).
Appianus (100-talet).
Juvenalis (ca 110 vt)

Han omnämns givetvis också av flera senare historiker, men dessa lämnar jag därhän i denna redogörelse.

Notera också att Hannibal dog år ca 183 fvt, Polybios föddes ca år 200 fvt och var således ca 17 år när Hannibal dog. Gustavsson väljer att jämföra en händelse i Hannibals liv med frågan om Jesu existens och kan därför påvisa ett längre tidsavstånd. Men skillnaden mellan Hannibals död år 183 fvt och Polybios’ historieverk 146 fvt är egentligen bara 37 år och de båda var samtida på så sätt att deras respektive liv överlappade med 17 år. I annat fall kunde man ju jämföra tiden för de första Jesusvittnena med tiden för Jesu födelse.

Detta falsifierar mer eller mindre alla Gustavssons påståenden.

Han säger att ingen av dem som var på plats har skrivit något. Men Silenus och Solysios var på plats och skrev historieverk om händelsen. Han säger att vi inte har några källor alls från den kartagiska sidan, men vi har Solysios som var anställd av den kartagiska sidan för att dokumentera händelsen. Vi har definitivt inte bara två senare källor i Polybios och Livius. Vi har ögonvittnesskildringar som till viss del finns bevarade hos flera senare historiker och ett antal ytterligare bevittnanden från perioden mellan Polybios och Livius. Dessa ytterligare källor är inte från 400 år efter händelserna. Och vi har till viss del tillgång till de äldre källorna genom att de citeras eller på annat sätt återges plus att ett fragment från ögonvittnet Solysios’ fjärde bok om Hannibal finns bevarat.

Och jag har då inte ens berört mynt, inskriptioner och annan hårdvaluta.

Roger Viklund, 2014-08-18

1 kommentar

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen

13 augusti, 2014 den 23:54 (Stefan Gustavsson)

Se också Del 1, inledning
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

Innan jag tar mig an Hannibal-jämförelsen kände jag mig nödgad att behandla Julius Caesar-jämförelsen.

På sidan 63 i sin bok ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” skriver Stefan Gustavsson att en sådan prominent gestalt som Julius Caesar ändå bara omnämns ”i fem källor under de första 150 åren efter sin död”. Gustavsson vill därmed påstå att dåligt bevittnande inte är sällsynt och inget skäl till att betvivla Jesu existens. För stunden lämnar jag påståendet att Jesus alls skulle vara bevittnad därhän och koncentrerar mig bara på detta påstående av Gustavsson.

Vis av erfarenhet (se Korsade Julius Caesar Rubicon?) har jag lärt mig att inte lita på Gustavssons uppgifter. Han verkar oftast bara repetera det någon annan påstår, utan att kontrollera påståendena, ibland ens rätt återge det källan säger eller överhuvudtaget konsultera källan. I sådana fall tar han uppgiften från någon annan som citerar ursprungskällan och lyckas därmed också repetera de avskriftsfel som där förekommer. Ändå uppger han endast ursprungskällan som referens. Jag avser att ge exempel på detta framöver.

I vilket fall uppger Gustavsson Habermas & Licona (The Case for the Resurrection of Jesus, s. 128) som sin källa för bevittnandet av Julius Caesar. Fast Habermas & Licona säger inte det Gustavsson tillskriver dem utan i stället att endast fem källor rapporterar om hans militära erövringar, och dessa uppges vara Julius Caesar själv, Cicero, Livius, en kungörelse från Salona och Appianos (och då är att märka att Appianos skrev senare än 150 år efter Julius Caesars död).

Habermas & Liconas påstående kan i sig ifrågasättas men att Julius Caesar skulle ha omnämnts av endast fem personer under perioden fram till ca år 100 stämmer givetvis inte. Julius Caesars förehavanden förbigicks inte av någon historiker av rang i hans samtid och i tiden efter att hans verksamhet ändats. Det är sant att de stora bevarade biografierna tillkom något senare, Appianos (ca 160 vt), Suetonius (ca 120 vt), Plutarchos (ca 110 vt), Cassius Dio (ca 220 vt) etc., men dessa byggde på andra historikers verk; verk som dessa senare historiker både refererade, utvärderade och citerade. Bland dessa äldre källor som de byggde på kan nämnas Titus Livius, Sallustius och Pollio, men också andra. Dessutom är inte alla dessa verk helt förlorade utan vissa fragment finns bevarade.

Bevarade citat måste givetvis räknas som bevittnanden, på samma sätt som man inom den kristna historien åberopar exempelvis Papias (ca 130 vt) som ett vittne trots att hans verk är försvunnet och endast fragment finns bevarade i form av citat hos exempelvis Eusebios; eller Thallos, som parafraseras av Africanus men där inte heller dennes verk är bevarat i original utan endast i senare citat hos andra. Likväl räknas dessa båda som ”vittnen”!

Vidare utelämnar Gustavsson vittnen som Sallustius (86 fvt–34 fvt) som var samtida med Julius Caesar och som bevittnar honom, ett anonymt brev till Julius Caesar som i och för sig ofta tillskrivs Sallustius men som kan ha en annan upphovsman, Catullus (84–54 fvt) som var samtida med Julius Caesar och som skriver litet spydigt om honom och Strabon (63/64 fvt–24 vt) som också var samtida.

Och jag är säker på att om man bara söker efter omnämnanden av och inte biografier över Julius Caesar kommer man att finna många fler källor. Jag har inte lagt min själ i att hitta alla källor. Jag har heller inte hittat någon ”vanlig” historiker som listar alla perifera referenser. De arbetar ju med källor som innehåller information om Julius Caesars förehavanden och är inte ute efter att sammanställa det totala antalet källor som nämner honom (eftersom antalet är ointressant; det handlar om deras kvalitet).

Ta bara Cicero som efterlämnat ett antal brev där han inte bara skriver om Julius Caesar utan också återger brev skrivna av andra, däribland av just Julius Caesar och av Pompejus’ där denne fäller omdömen om Julius Caesar. Detta är också samtida bevittnanden.

Det man måste förstå är att om en historiker säger sig arbeta med äldre källor, namnger dem och anger vilka författarna var, när de levde och dessutom kritiskt bedömer uppgifternas sanningshalt, blir uppgifterna därigenom mer trovärdiga. Ett påstående om att Nya testamentets skrifter skulle gå att jämföra med dessa i trovärdighet för att de tillkommit nära i tiden, är många och lika trovärdiga som andra källor, blir lätt patetiskt. Faktum är att en författare som Lukas (den anonyme person som skrev Lukasevangeliet och Apostlagärningarna) inte ens identifierar sig själv, än mindre namnger någon källa eller kritiskt utvärderar sina källor. De går inte att jämföra på samma dag.

För att ytterligare späda på den ojämlika jämförelsen mellan JC (Julius Caesar) och JC (Jesus Christ) finns ett otal andra bevis för Julius Caesars existens såsom bevarade mynt, inskriptioner och annat.

Roger Viklund, 2014-08-13

10 kommentarer

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 1, inledning

12 augusti, 2014 den 20:41 (Stefan Gustavsson)

Stefan Gustavsson

Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

Trots sommar och ledighet har jag inte haft den tid jag önskat för att hinna studera och läsa. Några böcker har jag dock hunnit helt eller delvis igenom. I dag tänkte jag ta upp Stefan Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” (Stockholm: Credoakademin, 2013). Stefan som jag en gång debatterat och vars uppfattning jag sedan tidigare varit rätt väl bekant med. Stefan Gustavsson är teolog och kristen apologet (ordet använt i dess neutrala betydelse av ”försvarare av den kristna tron”). Enligt egen utsago är han ”generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, direktor för CredoAkademin och förstelektor vid Mediehögskolan i Kristiansand, Norge.” (Stefan Gustavsson, ”Samtid och sanning”)

Jag håller också på att läsa Richard Carriers 700-sidiga bok ”On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt”, vilken enligt Carrier är det första bok som argumenterar för att Jesus inte funnits och som samtidigt är referentgranskad (Peer Review). Carriers bok är av en helt annan kaliber än Gustavssons. Argumenten är många gånger desamma som de jag framlägger i min bok (hur skulle de kunna vara så mycket annorlunda). Skillnaderna ligger främst (som jag hittills ser det) i att Carrier vänder sig till forskarsamhället och därför inte använder utrymme för att argumentera för sådana ståndpunkter som är allmänt vedertagna inom den mer sekulära forskningen och som jag ägnade rätt mycket utrymme åt (eftersom jag valde att skriva mer populärt), samt att han använder ”Bayes sats” för att beräkna vad som är sannolikare av två scenarier – en minimal mytikerhypotes, där allt startade som en mysteriekult utan någon historisk person Jesus, och en minimal historicitetshypotes där det funnits en historik person Jesus som verkat som förebild, men där egentligen knappt något annat i evangelieberättelsen antas vara sant. Vilken av dessa två minimala hypoteser är sannolikast (ty ju mer utvecklade de görs, desto osannolikare blir de)? Enligt Carrier, mytikerhypotesen! Jag kommer nog att återkomma om denna bok, vilken kräver noggrann läsning om det ska vara något lönt med det.

”Skeptikerns guide till Jesus” är på mindre än 200 sidor. Egentligen borde man väl sammanfatta hela boken i ett inlägg, kanske också behandla den tematiskt. Men jag verkar aldrig få tid för en sådan genomgång och väljer därför att skriva flera kortare inlägg, med nedslag litet här och där i boken.

Vad säger då Gustavsson? Han säger sig vara influerad av mer konservativa forskare som exempelvis Bauckham, Blomberg och Lane Craig och dessa hävdar bland annat att om man studerar källmaterialet om Jesus på samma sätt som man behandlar andra texter från antiken, skulle man inte vara så hyperskeptisk mot Jesus. Själv vill jag påstå att det är precis tvärtom, att när man väl behandlar källmaterialet om Jesus på samma sätt som man behandlar andra texter från antiken, kommer den gängse uppfattningen om Jesus att förändras. Om detta kommer jag att återkomma i framtida inlägg.

Gustavssons syn är Biblisk. Jesus sägs ha fötts i Betlehem, växt upp i Nasaret och levt sitt vuxna liv i Kafarnaum. En sorts evangelieharmoni som var så vanlig tidigare under kristendomens glansperiod. Gustavsson fortsätter med att bygga berättelsen genom att främst bara plocka uppgifter ur evangelierna och Apostlagärningarna utan någon större reflexion över uppgifternas sanningshalt. Det blir därför ofta ett stort avstånd mellan min och Gustavssons syn.

Gustavsson går igenom flera böcker som i modern tid kritiserat Jesusgestalten på olika sätt. Hans sammanfattning (s. 26) av mina argument i min bok är på det stora hela korrekt (undantaget: jag daterar inte ”evangelierna till efter år 100” utan till ca år 100, med åtminstone Markusevangeliet före år 100).

Efter att Gustavsson presenterat alla dessa olika uppfattningar säger han att situationen ter sig förvirrad. Och jag måste ge Gustavsson rätt på den punkten. På så sätt kan jag förstå Richard Carrier som väljer att verkligen ”angripa” (fast jag kan inte sympatisera med det sätt på vilket han gör det) de mytiker som presenterar rätt horribla teorier och därigenom medverkar till att även de mer seriösa försöken blandas ihop med dessa andra teorier i allmänhetens ögon. Carrier säger sig få ägna mycket tid åt att förklara att hans och exempelvis Joseph Atwills (författaren av ”Caesar’s Messiah”) teorier knappt har något gemensamt. Gustavssons lösning på dessa skilda Jesustolkningar skulle givetvis vara att återgå till Bibelns syn på saken. Men i ärlighetens och logikens namn är också Gustavssons föreställning blott ytterligare en (från alla övriga) avvikande Jesustolkning. Alla tolkningar kan inte vara sanna. Däremot kan givetvis alla vara felaktiga.

Gustavsson kritiserar avsaknaden av historisk metod hos exempelvis Lena Einhorn och förespråkar att en sådan måste användas. Gustavsson själv använder dock, åtminstone i ett avseende, en ogenomtänkt metod i sin kritik av ”kritikerna”. Han så att säga plockar litet här och där och kan därmed hela tiden finna exempel som han kan kritisera. Men så kan man inte göra inom seriös historieforskning. Antingen får man välja att bemöta en teori, eller så de starkaste argumenten för en viss ståndpunkt. Att exemplifiera sin ståndpunkt genom att ofta ta de svagaste argumenten och de svagaste teorierna, gör ju att man egentligen inte alls har bemött det man ger sig ut för att bemöta.

Nåväl, Einhorn får försvara sina teser, jag mina.

Gustavsson citerar två stycken som jag skrivit, det ena ur min bok och det andra från en Newsmillartikel från 2011. Vad gäller citatet ur boken citerar Gustavsson följande:

”Jag är medveten om att mycket av det källmaterial jag använder är tvivelaktigt i fråga om sanningshalten, framför allt då det ofta är sent och därigenom kan vara legendariskt. Motsvarande uppgifter om Jesus hos kyrkofärderna har jag ofta på goda grunder avfärdat som legendariska … jag är medveten om att denna genomgång i många stycken får betraktas som spekulation.” (Inledningen kap. 5.2, sid. 512 i 1:a uppl., sid. 530 i 2:a uppl.)

Om jag ångrar något vad gäller innehållet i min bok, är det möjligen att jag inte stannade efter fyra sektioner, där jag i princip framlagt hela min tes. Jag ångrar inte materialet i sektion fem som sådant, utan mer att det förekom i just denna bok. Jag tycker om att laborera med olika möjliga lösningar på ett problem och ville inte undanhålla för läsaren det mångskiftande material som trots allt föreligger.

Så efter det att jag argumenterat för en ”icke-Jesus’’ lät jag läsaren taga del av något av det senare spekulativa material som kan, eller inte kan, beröra Jesus. Gustavsson passar givetvis på att säga att jag tvingas efter fem hundra sidor konstatera detta och att inget källmaterial styrker den alternativa hypotes jag därefter framlägger. Men denna ”hypotes” var mer en reaktion på det jag tidigare visat och som jag också skriver strax före ovan givna citat, nämligen ”hur oerhört magert bevisläget är i fråga om kristendomens portalfigur” och att denne knappast är ”en verklig gestalt utan en kompositfrälsare formad ur en mängd olika källor.”

Oerfaren som jag var när det begav sig, insåg jag inte fullt ut att det omöjligt går att resonera filosofiskt med flera alternativa möjligheter. Inte inom religionsforskning! Ty om man framlägger alternativa förklaringar, exempelvis säger att Josefus inte kan ha skrivit Testimonium Flavianum som det föreligger, såvida inte Josefus egentligen skrev något totalt annorlunda, kan man nästan utgå från att kritikerna kommer att fokusera på just den detaljen och hävda exempelvis att det inte finns stöd för en sådan totalt annorlunda version.

Faktum är dock att jag har framlagt min tes i boken med en Jesus som från början uppfattades som ett alltigenom andligt väsen och som först senare kom att uppfattas som att han också levt ett liv som människa och gud på jorden.

Newsmillartikeln som Gustavsson citerar är ”Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas”. Eftersom Newsmill har lagt ner och artikeln inte längre är tillgänglig, länkar jag till samma artikel på min blogg. Det stycke Gustavsson citerar lyder:

En alternativ förklaring till kristendomens uppkomst … är att den startade som en judisk mysteriereligion. Alla folk hade sina egna mysteriereligioner. Det enda undantaget skulle då möjligen ha varit judarna. Men varför skulle inte också judarna ha kunnat skapa sin egen mysteriereligion; många av dem fanns ju spridda bland ”alla” folk och måste rimligen ha influerats av dessa? Jag hävdar att de visst skaffade sig en egen mysteriereligion och den kom att få namnet kristendomen efter Kristus, namnet på judarnas Messias … Den kom då med tiden också att avlägsna sig från sin ursprungligen mer symboliska natur. I början omfamnades den av endast en mindre grupp bland judarna, men växte och drog också till sig icke-judar. Varje mysteriereligion hade sin frälsare eller gudsson och i kristendomen, som judisk mysteriereligion, kom denne gudsson och frälsare givetvis att bli Messias … Det som började som en symbolisk berättelse kom sedan med tiden att ta sig allt fler historiska uttryck.

Gustavsson hävdar alltså att det inte finns något källmaterial som styrker min alternativa hypotes, att det heller inte finns något källmaterial för denna ståndpunkt. Men den alternativa hypotesen var inte de traditioner som återges i utombibliskt kristet material från de första århundradena och som jag framlade i sektion Fem. Den alternativa hypotesen var just den att Jesus inte fanns, att kristendomen startade som en judisk mysteriekult – alltså det jag framlade i sektionerna Tre och Fyra i min bok.

Och det källmaterial Gustavsson efterfrågar (och som han säger saknas) är faktiskt samma källmaterial som Gustavsson åberopar, med Paulus i spetsen. Det är samma källmaterial som Gustavsson åberopar fast då bara tolkat mer i enlighet med vad detta källmaterial faktiskt visar. Alltså, vi har alla samma källmaterial. Skillnaderna ligger bara i vårt förhållningssätt till detta material.

Den Jesus som Paulus predikar är definitivt en andlig Jesus eller en kosmisk Kristus och Paulus och andra tidiga brevskrivare beskriver den tidiga kristna rörelsen som en mysteriereligion. Gustavsson vill hävda att mitt ”scenario” bara är en ”teoretisk möjlighet” och att hans bygger på ”historiska fakta”. Gustavsson anser att man alltid bör välja den hypotes som är sannolikast och inte bara en hypotes som är teoretiskt möjlig. Här håller jag helt med Gustavsson. Men Gustavssons ”teori” och den kristna ”teorin” bygger på ett stort antal bortförklaringar av ett stort antal besvärande omständigheter.

Gustavsson använder mycket av utrymmet i boken till att åberopa auktoriteter till stöd för sina åsikter. Dessutom gör han ett antal jämförelser mellan å ena sidan Jesus och kristendomen och å andra sidan historiska gestalter och föreställningar. En sådan är den bland kristna apologeter populära jämförelsen mellan Hannibal och Jesus. Som oftast när det gäller Gustavssons paralleller haltar den högst betänkligt och jag avser återkomma om den saken i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2014-08-12

1 kommentar

A Proposed Literary Parallel between Livy’s History of the Bacchanalian Conspiracy and the Stories about Rabble-Rousers and Religious Charlatans in the works of Flavius Josephus

10 augusti, 2014 den 09:44 (David Blocker, ENGLISH POSTS, Gästinlägg/Guest Posts, Josefus)

Another Guest Post by David Blocker

A Proposed Literary Parallel between Livy’s History of the Bacchanalian Conspiracy and the Stories about Rabble-Rousers and Religious Charlatans in the works of Flavius Josephus

The attached table can be found here:
Livy Bacchanalia vs Josephus Rabble Rousers and TF

A previous essay[1] demonstrated literary parallels linking the descriptions of Judean rabble-rousers and charlatans[2] in the works attributed to Flavius Josephus. The narratives could be subdivided into three groups attesting to the multiple authorship of the works of Flavius Josephus. The Testimonium Flavianum[3] was shown to be a poorly executed imitation of the other narratives about rabble-rousers and charlatans, indicating the Testimonium Flavianum had not been written by the original author(s) of Antiquities of the Jews.

Livy[4] wrote a popular History of Rome[5] during the reign of Caesar Augustus. In it, he gave a detailed account of the Bacchanalian Conspiracy[6].

The Bacchanalian Conspiracy was a foreign ecstatic cult that a disreputable Greek had introduced into Italy. The cult gained many followers among women and marginalized social groups. The cult’s secret initiation rites were unseemly and immoral. Cult members performed criminal acts in order to amass funds and influence. An informer brought the cult to the attention of the Roman authorities. In 186 BCE, the Roman Senate outlawed the cult, sought out and punished its followers, and placed harsh controls on its scattered survivors.

Livy composed his History[7] in Latin between 25 BCE and 9 CE. War of the Jews and Antiquities of the Jews were written in Greek after 70 CE and 90 CE respectively.

The stories about Rabble-rousers and charlatans in War of the Jews and Antiquities of the Jews, described the foundation, spread, and subsequent discovery and suppression of popular movements led by Judean rabble rousers and charlatans. This is the same narrative sequence used by Livy to describe the Bacchanalian conspiracy.

The accompanying table [8] compares Livy’s account of the Bacchanalian conspiracy to the accounts of Judean rabble-rousers found in War of the Jews, to a representative account taken from Antiquities of the Jews, and to the Testimonium Flavianum[9].

Each column of the table contains a selected text. The texts have been broken down into smaller blocks which contain shared concepts or words with similar meanings. These blocks of text were placed in individual cells and arranged into parallel rows.

The first column of the table lists the common or parallel narrative elements that are contained in each row of the table.

The table demonstrates the parallels between the accounts of Livy’s Bacchanalian conspirators, Josephus’ Rabble-Rousers and, to a lesser extent the Testimonium Flavianum. They have a common narrative progression; cells containing words with similar meanings are easily arranged into sequential rows. Analogous words or phrases that occur in the same row of the table have been color coded.

The table demonstrates the Rabble-rouser narratives in War of the Jews appear to have a good match with Livy’s account, both in terms of the number of matching rows, and the amount of color coded words and phrases in each text containing cell. According to H. St. John Thackeray, the rabble-rouser accounts in War of the Jews are in the chapters (“Books”) that were written by the first of Josephus’ Greek speaking co-authors, the one Thackeray called the “Attic Stylist”[10]. Josephus’ second literary assistant, whom Thackeray called the “Thucydian Hack”, co-authored the final books of Antiquities of the Jews.

The passages about Judean Rabble-rousers in Antiquities of the Jews also correlate well with Livy’s text. There are only a few empty or unmatched cells and there are still numerous color matches between Livy and Antiquities of the Jews. It is probable that Josephus’ second literary assistant understood and carefully followed the compositional methods used by Josephus’ first assistant, when making his contribution to Antiquities of the Jews.

The literary allusion to Livy’s Latin text in Josephus’ Greek texts indicates that Josephus’ first literary assistant, and possibly the second, were literate in both Latin and Greek. The first assistant was able to retrieve a section from one of the classics of Latin literature, and paraphrase it in Greek, and place the results in War of the Jews. Knowledge of Latin would have been helpful but not essential for the second assistant to follow the literary example set by the first assistant.

The descriptions of Judean Rabble rousers in Josephus’ Histories of the Jews make a literary allusion to the Bacchanalian Conspiracy in Book 6 of Livy’s History of Rome. The literary allusions in Josephus’ Histories would have alerted the well-read bilingual Roman to the cultic nature of the Judean factions and the danger they posed to the established social order. Josephus’ literary assistants had hinted the cults of the rebellious Judean bands might spread to the lower orders of Roman society. Their literary hints would be apparent only to well-read Roman elites[11].

In comparison to the Rabble-rouser passages, the Testimonium Flavianum has fewer cells that match cells of Livy’s text, and within matching cells, there are fewer correlations with Livy’s text. This is consistent with the Testimonium Flavianum having been composed by someone who tried to imitate Josephus, but was unaware of “Josephus’ ” use of Livy as a literary model.

The Testimonium Flavianum was designed to persuade the naïve reader that Flavius Josephus had made a complimentary statement about Jesus,

The author of the Testimonium Flavianum presented Jesus favorably: Jesus did wonderful things, did not mislead his followers, was the “Christ”, was not associated with any wrong doing, and would never have been executed by Pilate but for enmity of the Jewish Hierarchy. This is the same message found in the Christian gospels. It is an unlikely statement to have come from Josephus, an aristocratic Judean who had been coopted by the Romans.

The style of the Testimonium Flavianum was derived from Livy’s account of the Bacchanalian Conspiracy. The Testimonium Flavianum references a cult which had perverse rites, condoned theft and murder, and menaced the Roman state. It is doubtful that its author was trying to be ironic. It is more likely that the author of the Testimonium Flavianum did not know the basis of the passages he was trying to mimic.

The nature of the Testimonium Flavianum provides some clues about its author. The Testimonium Flavianum was written in Greek by someone unacquainted with Livy’s Latin History of Rome. The Testimonium Flavianum mimicked the style of other passages in War of the Jews, and Antiquities of the Jews, but as the table demonstrates, the imposture was defective.

An educated man from the Eastern half of the Roman Empire would be literate in Greek, but ignorant of Latin. The use of the technical term “Christ” and the agreement of the Testimonium Flavianum with Christian dogma suggest that the forger was a Christian. (The forger may not have been an orthodox Christian.) The forger’s copy was considered authoritative, and was consulted and copied by subsequent generations.

A few additional conclusions can be drawn from the table.

Livy compared the spread of the Bacchanalian cult to a “pestilential evil” and a “contagious disease”[12] This metaphor was later applied to both proselytizers of Judean independence and to the early Christians by the Emperor Claudius, Josephus, the author of Luke/Acts and Tacitus[13].

The Testimonium Flavianum and the Emmaus episode in the Gospel attributed to Luke share many features[14]. If the Testimonium Flavianum is an interpolation ultimately dependent on a Latin source text, the literary antecedents of the Emmaus episode need to be reconsidered.

(Roger Viklund provided editorial and formatting assistance.)

David Blocker, 2014-08

Endnotes:

^{^[1]} https://rogerviklund.wordpress.com/2014/07/21/rebels-bandits-frauds-charlatans-and-other-wicked-men-in-the-works-of-flavius-josephus/
or
https://web.archive.org/web/20140722010613/https://rogerviklund.wordpress.com/2014/07/21/rebels-bandits-frauds-charlatans-and-other-wicked-men-in-the-works-of-flavius-josephus/

^{^[2]} Josephus blamed Judean power seekers and would be kings (tyrants) for instigating the Jewish Revolt.

“That it was our rebellious spirit brought about our ruin and that it was the tyrants among the Jews who made the Roman power attack us, unwillingly, and caused our holy temple to be burned, Titus Caesar, who destroyed it, can testify.” War of the Jews, Preface, 3.

^{^[3]} Antiquities of the Jews 18 3 3.

^{^[4]} Titus Livius Patavinus (64 or 59 BC–17 CE), author of Ab Urbe Condita Libri.

^{^[5]} Livy’s History of Rome or Ab Urbe Condita Libri (Books from the Foundation of the City) originally contained 142 ”books” (libri) of which thirty-five remain. The Preface and Books 1–10, and Books 21–45, still exist in reasonably complete form. Summaries of the remainder of the work have also survived.

^{^[6]} Livy, History of Rome (Ab Urbe Condita Libri), Book 39. The Bacchanalian Conspiracy is also known as the Dionysian Conspiracy.

^{^[7]} Livy’s History of Rome or Ab Urbe Condita Libri (Books from the Foundation of the City) originally contained 142 ”books” (libri) of which thirty-five remain. The Preface and Books 1–10, and Books 21–45, still exist in reasonably complete form. Summaries of the remainder of the work have also survived.

^{^[8]} “Literary Parallels between Livy’s Description of the Bacchanalian Conspiracy, Flavius Josephus’ Accounts of Judean Demagogues and the Testimonium Flavianum”

^{^[9]} Testimonium Flavianum is the name given to Antiquities of the Jews 18 3 3.

The passage has been known to be a forgery since the 17^th century, a finding confirmed by recent scholarship.

See:
“XXX Epistolae philologicae et historicae de Fl. Josephi Testimonio quod Jesu Christo tribute” (30 Philological and historical letters about the testimony of Flavius Josephus dedicated to Jesus Christ), Nuremberg 1661.

Ken A. Olson, “Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), pp. 305–322

Ken Olson, “A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” in Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013).

Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” in New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012).

^{^[10]} H. St. J. Thackeray, Josephus: The Man and the Historian, Lecture V, Reprinted by Ktav Publishing House, 1967.

^{^[11]} The subtle message these reports deliver to a sophisticated Roman audience is another sign that Josephus the Judean did not write them. Josephus was brought up to be well versed in Judean culture; Western Mediterranean Greco-Roman culture was despised. Josephus wrote that he made an effort to study Greek language and literature; he never mentioned having any knowledge of Latin or Latin literature.

See:
Josephus’ Vita, Chapter 1, Family, education and early manhood of Josephus.

Antiquities of the Jews 20 11 2, “263 My own countrymen freely acknowledge my prowess in Jewish learning, and I have taken the trouble to learn the elements of Greek literature and grammar, though my pronunciation of it is not good, as I am so used to our native tongue. 264 Among us there is no welcome for people who learn the languages of other nations so as to think like them. We regard this as no proper task for a free man but rather as one that should be left to slaves who choose to learn them, whereas we deem as wise the one who fully understands our own laws and can interpret their meaning.”

^{^[12]} Livy, History of Rome 39.9;”This pestilential evil penetrated from Etruria to Rome”

^{^[13]} Antiquities of the Jews, 18 1 6, Antiquities of the Jews 19 5 2 (A quotation from Claudius’ letter to Alexandria); War of the Jews 2.13.6; Acts 24:5; Tacitus, Annals, 15.44.

^{^[14]} Goldberg, G. J. 1995 ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus” The Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13, pp. 59-77. Article available at www.josephus.org/GoldbergJosephusLuke1995.pdf .

2 kommentarer

Bemötande av Harrison

2 augusti, 2014 den 17:19 (Dick Harrison, Mara Bar Serapion, utomkristna vittesbörd)

Jag tänkte framöver ta upp Stefan Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus”. När jag läser boken märker jag att artiklarna på Newsmill, då även de jag skrev, har försvunnit till följd av att nyhetssajten lagts ner. Jag har med ett undantag publicerat mina artiklar parallellt även på denna blogg, och tänkte därför också lägga ut den saknade artikeln så här tre år i efterskott. Det var mitt första inlägg i denna omgång av den så kallade ”Stora Jesus-debatten”. Newsmill gav artikeln det olyckliga namnet ”Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern” (åtkomlig genom Waybackmachine) med Harrison felstavat dessutom. Jag minns inte vilket namn jag ursprungligen gav artikeln och väljer därför att nu ge den det opretentiösa namnet ”Bemötande av Harrison”.

Harrisons inlägg är också oåtkomligt på Newsmill men finns att läsa cashat: Dick Harrison: Att Jesus inte skulle ha funnits är en modern konspirationsteori.

Innan jag postar mitt inlägg klistrar jag in litet från Harrisons:

Mikael Nilssons kritik av undertecknad kännetecknas av den typ av konspirationsteoretiskt hypotesbygge som vissa närmast ”troende” ateister använder sig av för att svärta ned sina motståndare. Eftersom jag inte vet till vilket religiöst eller filosofiskt fack Nilsson hör eller vilka syften han har vill jag därmed inte göra gällande att han själv skulle vara ateist eller tillhöra en konspirationsteoretisk gruppering. Jag bara konstaterar faktum. Det finns en liten men debattglad grupp ateister som på ett närmast religiöst vis söker bevisa att Jesus inte har existerat, att hela Jesusidén vilar på en kristen konspiration någon gång under antiken. De är inte mottagliga för sakliga påståenden utan underkänner alla argument som går emot deras egen tes som undermåliga, oärliga, dumma, etc. De har helt enkelt bestämt sig för att Jesus inte har funnits, och de tolkar allt till att tyda på just detta.

För att bortförklara Jesu existens krävs att man förutsätter en mängd saker:

1. Man måste förutsätta en kristen konspiration i ett tidigt skede av kristendomens historia…

2. Man måste förutsätta att övergången från muntligt till skriftligt traditionsbevarande är abnorm i just fallet Jesus…

3. Man måste förutsätta att vissa antika texter är falska, trots att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar…

4. Man måste förutsätta att ett behov uppstod att uppfinna en historisk Jesus i ett sekundärt skede…

5. Man måste bortse från att alla diskrepanser i evangelierna tyder på att vi har att göra med separata, sinsemellan olika traditioner under kristendomens första decennier. …

6. Man måste bortse från att romerska författare nämner kristna grupperingar redan under första århundradet e.Kr….

Ju mer man begrundar alla dessa ”måsten” inser man att försöket att avfärda Jesus som historisk person snarast är att hänföra till kategorin ”moderna konspirationsteorier”, tillsammans med idén om att CIA var ansvarigt för WTC-attentaten och att NASA fejkade månlandningen. …

Märk väl: jag har inga illusioner om att kunna övertyga eventuella motståndare med denna korta genomgång av argument. Jag har varit med för länge, läst för mycket, för att inbilla mig att det spelar någon roll vad man säger och vilka argument man nyttjar i den här debatten. Huvudproblemet är att hela frågan om Jesu existens är infekterad av förutfattade meningar och präglad av religiösa trosuppfattningar, och hit räknar jag även vissa ateistiska. För åtskilliga debattörer är frågan om Jesu existens alldeles för het. Det handlar mer om att få sina känslor och övertygelser bekräftade än om att applicera hävdvunna vetenskapliga metoder på ett komplicerat källäge. Att söka övertyga en troende ateist, som en gång för alla har bestämt sig för att Jesus är en sagofigur, är lika meningslöst som att försöka övertyga en kristen fundamentalist att Jesus med största sannolikhet inte gick på vatten.

Dick Harrison

Bemötande av Harrison

Ursprungligen publicerat på Newsmill 2011-05-14

Att vara historiker innebär inte per automatik att man har detaljkännedom inom alla historiska områden. Vad jag vet är Jesusforskning inte något som Dick Harrison har fördjupat sig i. På så sätt kan det kanske vara ursäktligt att han begår misstag. Det som är problematiskt med är dock att han påstår saker utan att ha täckning för det; kommenterar inte saken när man påpekar det för honom och fortsätter att lägga fram sina åsikter på samma felaktiga sätt. Det skriver Roger Viklund, författare till boken ”Den Jesus som aldrig funnits”.

Alldenstund jag var den förste att bemöta Dick Harrisons blogginlägg Fanns Jesus?, så har jag inte initierat denna debatt på Newsmill. Ändå tar jag mig friheten att kommentera den artikel som Dick Harrison skrev (Att Jesus inte skulle ha funnits är en modern konspirationsteori) som ett bemötande av Mikael Nilssons artikel Historiker: Hur kan Dick Harrison tro på Jesus? Jag har ingen avsikt att lägga mig i en eventuell strid mellan Nilsson och Harrison, men anser ändå att Harrisons generella påståenden i flera fall är inte bara grundlösa utan också beledsagas av samma metodik som han påstår sig ha upptäckt bland dem som ifrågasätter Bibel-Jesus’ existens. Genom att påstå att det rör sig om ett ”konspirationsteoretiskt hypotesbygge som vissa närmast ‘troende’ ateister använder sig av för att svärta ned sina motståndare, bygger faktiskt Harrison själv upp en konspirationsteori, där han anser att den brokiga samling individer som kritiskt ifrågasätter Jesu existens, genom en dold agenda försöker svärta ner de resultat som de ärliga och uppriktiga historicitetsförespråkarna bland historikerna kommit fram till.

I min värld är de goda historikerna faktaorienterade och en kompetent historiker håller sig för god för att svärta ner sina meningsmotståndare genom att slå samman dem och kollektivt brännmärka dem. Att det finns många ateister bland dem som ifrågasätter Jesu existens (och jag är inte en av dessa) hindrar inte att det också finns många andra med vitt skilda personliga uppfattningar. Argumentet är lika fånigt som argumentet att vi omöjligt kan ta religionshistorikernas påstående att Jesus har funnits på allvar, eftersom den absoluta majoriteten av dem som forskar om Jesus och kristendomen själva är kristna och därmed skulle drivas av oärliga motiv för att kunna bekräfta sina egna trosföreställningar. Det har ytterst med fakta att göra och inte med motiv. Att ateister (eller andra) skulle drivas av speciella (mer illvilliga) motiv än vad kristna (och andra) skulle göra, är att kollektivt skuldbelägga en hel grupp och ytterst osakligt.

Jag vet inte varifrån Harrison fått uppfattningen att om man ifrågasätter Jesu existens skulle man samtidigt förutsätta att ”hela Jesusidén vilar på en kristen konspiration någon gång under antiken”. Jag vill hävda att de bland Jesuskritikerna (eller mytikerna) som argumenterar för en kristen konspiration utgör en försvinnande liten del av dessa kritiker. Religioner och myter uppstår utan att någon behöver ha medvetet förlett, konspirerat eller haft för avsikt att forma något speciellt. Det kan villigt medges att religioner också uppstår genom att någon karismatisk person har startat den, men likväl behöver inte gudssonen i berättelsen vara densamma som den som först initierat rörelsen. Och visst, att det kan ha funnits en förlaga till Bibelns Jesus är fullt möjligt, dock obevisat.

I vilket fall blandar Harrison stort och smått. Exempelvis anför han som argument till vad som behövs för ”att bortförklara Jesu existens” (utöver en kristen konspiration) att man också ”måste bortse från att romerska författare nämner kristna grupperingar redan under första århundradet e.Kr., dvs. att kristendomen redan då hade vuxit sig så synlig och stor att den blev föremål för rapporter”. Återigen vet jag knappt någon kritiker som bortser från detta. Det är klart att det fanns kristna och det också tidigt. Det är inte detta som ifrågasätts utan vad dessa tidiga kristna trodde på.

Harrison bemöter oftast inte Jesus-kritikernas argument, utan i stället de argument som han tror att Jesus-kritikerna åberopar. Uttalanden som att man ”måste förutsätta att vissa antika texter är falska, trots att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar” är kanske på ytan imponerande, men när man skärskådar dem faller de platt till marken. Det saknas ju också bevis för att de är äkta. Huruvida en text eller ett textparti är äkta eller ej, bedöms utifrån omständigheter. Man kan inte avfärda en invändning mot en texts äkthet med förevändningen ”att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar”. Detta är en i grunden helt ovetenskaplig och förkastlig metod. En text bedöms på sina egna grunder och är det troligt att det är en förfalskning så är det troligt att det är en förfalskning. I sådana fall vore det horribelt att förutsätta att texten är äkta eftersom bevis saknas för att den är förfalskad.

Dessutom är det inte så att man måste förutsätta att ”vissa” antika texter är förfalskade, det räcker med en, Josefus. Och här tillstår Harrison i sitt blogginlägg själv att ”i hans [Josefus’] fall är källäget mer problematiskt”. Men Harrison räknar upp källor som om de självklart skulle bevittna något, vilket är ytterst tveksamt, trots att de sannolikt är äkta. Problemet är inte äktheten utan den tendentiösa tolkningen av dem; något jag avser att visa nedan gällande Mara Bar Serapion.

Att vara historiker innebär inte per automatik att man har detaljkännedom inom alla historiska områden. Tvärtom måste man för att inhämta djup kunskap specialisera sig på vissa områden, och vad jag vet är Jesusforskning inte något som Harrison har fördjupat sig i. På så sätt kan det kanske vara ursäktligt att man begår misstag. Det som är problematiskt med Harrisons hållning är dock att han påstår saker utan att ha täckning för det; kommenterar inte saken när man påpekar det för honom och fortsätter att lägga fram sina åsikter på samma felaktiga sätt.

Harrison skriver följande:

”De [som betvivlar att Jesus har existerat] är inte mottagliga för sakliga påståenden utan underkänner alla argument som går emot deras egen tes som undermåliga, oärliga, dumma, etc. De har helt enkelt bestämt sig för att Jesus inte har funnits, och de tolkar allt till att tyda på just detta.”

Men kan inte detta då tillämpas också på Harrison som heller inte verkar vara mottaglig för argument, utan väljer att använda argumenten på exakt samma sätt (med en tillbörlig försiktighetsmarkör, ska tilläggas)?

Frågan om Jesu existens är givetvis en stor fråga som kräver mycket utrymme för att avhandla. I stället för att ytligt kommentera Harrisons alla påståenden, väljer jag att mer på djupet ta upp en speciell omständighet och låter den få utgöra ett lämpligt exempel på vad jag anser vara besvärande i kombination med Harrisons tvärsäkerhet. I sitt blogginlägg räknar Harrison upp ett antal utomkristna historiska källor som han anser utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus:

”Kortfattade notiser om Jesus och de kristna återfinns hos romarna Tacitus, Suetonius och Plinius den yngre, samtliga verksamma kring år 100. Mara bar Sarapion, en syrisk stoiker, nämner redan på 70-talet Jesus i ett brev.”

Även de utomkristna historiska vittnesbörden kräver stort utrymme att avhandla och jag har tidigare på Newsmill kortfattat berört Josefus, Tacitus och Suetonius. Jag väljer därför denna gång Mara bar Serapion. Harrison skriver att Mara är en syrisk stoiker som ”redan på 70-talet” nämner Jesus i ett brev. Notera att Harrison skriver ”på 70-talet” och att han inte på något sätt antyder att detta skulle kunna vara osäkert. Nej, på 70-talet skriver Mara om Jesus! Men vad är sant i allt detta?

Mara var kanske en syrisk stoiker, son till en viss Serapion. Han är uppenbarligen i fångenskap när han skriver ett brev till sin son som också heter Serapion. I detta brev omnämns möjligen/troligen Jesus om än indirekt genom benämningen judarnas ”vise konung”.

Mara skriver vad som kan betraktas som ett uppbyggligt brev till sin son. Brevet som sådant har bevarats till eftervärlden i endast en syrisk handskrift som troligen är gjord på 600-talet och nu finns på British Museum i London (Syriac MS Additional 14658). Det är i längd motsvarande ca 6 A4-sidor och det berörda partiet lyder i min översättning till svenska:

”Vad kan vi annars säga när de visa med våld släpas bort av tyranner, och deras vishet blir av förtalet lagt i band, och deras förstånd underkuvas och är utan försvar. Vad tjänade atenarna på att döda Sokrates, emedan de i gengäld drabbades av svält och farsot? Eller Samos’ folk på att bränna Pythagoras, emedan deras land på ett ögonblick täcktes av sand? Eller judarna [på att döda] sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem]. Gud hämnades dessa tre visa rättvist: atenarna dog av hunger, samoerna översvämmades ohjälpligt av havet, judarna, övergivna (eller: dödade) och fördrivna från sitt kungadöme, lever i total förskingring. Men Sokrates är inte död tack vare Platon; ej heller är Pythagoras tack vare Heras (Junos) staty; eller den vise konungen tack vare de nya lagar han förkunnade.”

Det är nämligen så att texten i sig inte innehåller någon identifiering av när brevet skrevs. Eftersom handskriften är från 600-talet måste brevet vara från före den tiden. I brevet nämns Sokrates, Platon och Pythagoras, alla verksamma flera hundra år före vår tidräknings början, så Mara måste skriva efter deras tid. Det är också en viss tveksamhet om vilken Pythagoras som Mara åsyftar, då det utöver den kände filosofen fanns ytterligare en Pythagoras som sägs ha kommit från Samos och varit verksam på 400-talet fvt. Denne var dessutom bildhuggare, varför han kan ha del i uppförandet av Heras eller Junos (den motsvarande romerska gudinnan) staty. Dock kan det åsyfta antingen en staty som romarna reste över filosofen Pythagoras som en av Greklands visaste män eller den staty av Hera som stod i templet i Samos och senare flyttades till Rom. Det troligaste är att Mara bara förväxlat de båda Pythagoras. I vilket fall berör det händelser och personer långt bakåt i tiden.

Med judarna vise konung är det mer osäkert. Konungen namnges aldrig men anses som regel vara Jesus. Mara undrar vad judarna tjänade ”[på att döda] sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem].” Texten säger inget om att judarna skulle ha dödat sin vise konung utan orden inom hakparenteserna saknas i den syriska handskriften. Översättningen till att judarna dödar den vise konungen är mer en följd av att de två tidigare exemplen avser personer som dödats och i logikens följd detsamma borde gälla också den vise konungen. I vilket fall står det att vid samma tid som den vise konungen [dödades] fråntogs judarna sitt rike. Vidare sägs att judarna är ”fördrivna från sitt kungadöme, lever i total förskingring”. Just den judiska förskingringen skedde efter kriget mellan judar och romare åren 66-70, eller år 73 om man räknar in kapitulationen av den sista utposten på Masada.

Därför påstås Mara ha skrivit på 70-talet. Men varför då? Detta innebär i så fall endast att han skrivit efter år 73. Vidare kan sägas att den verkliga fördrivningen av judarna skedde först efter det andra stora kriget 132-135 vt. Det var då kejsar Hadrianus rensade hela Jerusalem på judar och rimligen skrev Mara därför någon gång efter år 135. I övrigt förekommer många förslag på när han har skrivit. Man undrar över varför Mara inte nämnde Jesus vid namn och spekulerar över när i historien det vore olämpligt att uttala namnet, men alla sådana förslag blir rena gissningar. Maras stad sägs ha förstörts av romarna och Mara ha tillfångatagits. Denna uppgift är emellertid allt för oprecis för att den med någon trovärdighet ska gå att koppla till en viss händelse och därmed en viss tid.

Det är helt enkelt ett mycket vitt tidsfönster som står öppet. Många apologeter förlägger givetvis tiden för brevets tillkomst till alldeles direkt efter år 73. Jag hävdar inte alls att Harrison skulle vara en kristen apologet – långt därifrån. Men i detta fall har han okritiskt övertagit deras argument, slagit fast det som en sanning och brännmärkt de som dristar sig till att ifrågasätta sanningshalten i uppgifterna. Merparten av forskarna synes vilja datera brevet till 100-talet och då sannolikt efter år 135. Vissa håller 200-talet som den troliga tiden men exempelvis Jacques Moreau (Les plus anciens Temoignages profanes sur Jesus, Paris 1935 s. 9) håller fönstret öppet ända fram till år 400.

Man bör ha följande saker i åtanke;

1) Texten säger aldrig att judarna dödade sin vise konung, även om det är en rimlig tolkning.

2) Vid judarnas krigsförluster både 70/73 och 135 vt hade de inget eget rike. De var tekniskt sett vid dessa tider ockuperade och lydde under Rom. Maras påstående att de fråntogs sitt kungadöme stämmer alltså inte in på någon av dessa båda händelser om vi ska tolka honom ordagrant. Det sista egentliga kungadöme de hade gick under när babylonierna intog Juda rike år 586 fvt. Visst kan man möjligen se det mackabeiska riket också som ett judiskt kungadöme (i stigande grad från år 165 fvt fram till år 63 fvt), men även detta ”kungadöme” gick i så fall under långt innan Jesus ska ha levat.

3) Mara säger att judarna fråntogs sitt rike vid samma tid som den vise konungen … dödades (?). Men avses 70/73 vt skiljer det fyra årtionden och om år 135 avses ett helt århundrade. Det är definitivt inte vid samma tid. Och om Mara skulle ha skrivit direkt efter krigsslutet skulle han definitivt inte ha ansett det vara vid samma tid. Vi kan kanske tycka att Sokrates och Platon dog vid samma tid, trots att en generation skilde dem åt, men knappast att Astrid Lindgren och Wilhelm Moberg gjorde det.

4) De båda övriga exemplen Mara ger är från 400-talet fvt, varför det vore logiskt att den vise konungen också skulle ha varit verksam vid denna tid.

För att parafrasera Harrison, så visst, brevet kan ha skrivits på 70-talet. Men det kan också ha skrivits på 100-, 200- eller 300-talet. Det kan till och med ha skrivits före Jesus antas ha levt. Och det är klart att om en person på 200-talet nämner att judarna dödade sin vise konung utgör yttrandet inte det minsta bevis för att Jesus har funnits, eftersom redan på 100-talet synes detta ha varit en någorlunda spridd uppfattning.

För att sammanfatta: Man kan alltid behandla ett ämne ytligt, sammanfatta det på ett lättsmält sätt och få det att framstå som övertygande, framför allt med lätt retoriska grepp. Men slutsatserna måste grunda sig på fakta och detaljkunskaper, och gällande exempelvis de så kallade utomkristna vittnena framstår knappast något enskilt vittne som ett oberoende vittne till Jesu existens. Att slå ihop dem alla blir därför inte av något värde om inget enda håller måttet.

Roger Viklund

6 kommentarer

	link vào ku om Suetonius most probably wrote…
	DBlocker om Allusions to Christianity and…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Roger Viklund om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bill Horst om Allusions to Christianity and…
	Marvella Wampole om Allusions to Christianity and…
	vbucks free om A Fourteenth Century Text in w…
	Roger Viklund om A Fourteenth Century Text in w…

Jesus granskad

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 6, Tiberius

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 5, Ehrman som auktoritet

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 4, rätt återgivande av källor

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 3, Hannibal-jämförelsen

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 1, inledning

A Proposed Literary Parallel between Livy’s History of the Bacchanalian Conspiracy and the Stories about Rabble-Rousers and Religious Charlatans in the works of Flavius Josephus

A Proposed Literary Parallel between Livy’s History of the Bacchanalian Conspiracy and the Stories about Rabble-Rousers and Religious Charlatans in the works of Flavius Josephus

Bemötande av Harrison

Bemötande av Harrison

Roger Viklunds blogg

Bloggens innehåll

Innehållsförteckning

Sök i Jesus granskad

Prenumeration via epost

Arkiv/Archive

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier/Categories

Meta