Debatten om debatten mellan Price och Ehrman

30 oktober, 2016 den 16:17 (Bart D. Ehrman, Frank Zindler, Neil Godfrey, René Salm, Richard Carrier, Robert M. Price)

ehrman-price

Skärmdump från inspelningen av debatten tagen av René Salm

I kölvattnet av debatten mellan Price och Ehrman har ett antal skribenter på ett antal bloggar kommenterat densamma. Neil Godfrey på bloggen Vridar har sammanställt en lista över dessa bloggar och blogginlägg och han avser att uppdatera listan kontinuerligt, varför det enklaste är att jag bara hänvisar till den här: List of Posts on the Bart Ehrman-Robert Price Debate.

questNeil Godfrey har också själv skrivit om debatten och sammanfattat Ehrmans öppningsanförande The Ehrman-Price Debate: Ehrman’s Opening Address och Prices Ehrman-Price Debate #2: Price’s Opening Address. Godfrey har dessutom tagit upp Frank Zindlers ena fråga till Bart Ehrman och den andra som han hade velat ställa men inte gavs tillfälle eftersom förutsättningen som gällde var en fråga per person. I vilket fall undrade Zindler om Ehrman hade läst hans, Carriers, Dohertys och andras kritik av Ehrmans bok i den av dem gemensamt utgivna boken Bart Ehrman and the Quest of the Historical Jesus of Nazareth. Ehrman svarade, rätt nedlåtande såsom jag uppfattade hans svar, att han faktiskt läst boken två gånger men inte hade tid att ägna åt den och för övrigt inte höll med om något som där stod. Neil Godfrey skriver:

Much of the audience, so I have heard and as seemed quite apparent to me from the video, was quite taken aback by Bart Ehrman’s hostile dismissal of his first question. Frank asked Bart if he had read the book published in critical response to his Did Jesus Exist? since he had given no indication in the debate that he was aware of its criticisms of the arguments he had just repeated. Ehrman brusquely replied that he had read it, “twice”, but that he disagreed with everything it said and he would not respond. (That Second Question Frank Zindler Wanted to Ask Bart Ehrman)

godfrey1

Neil Godfrey

I Dear Professor Bart Ehrman, Please explain, if you will….. tar Godfrey upp Ehrmans inledande uttalande, att han ansåg argumentet att Nasaret inte har funnits på Jesus tid och därför Jesus inte heller har funnits, som ett icke övertygande argument. Det är givetvis inte övertygande eftersom Jesus kan ha funnits även om Nasaret inte gjorde det. Men Godfrey påpekar att ”Rene Salm nowhere argues that because Nazareth did not exist therefore Jesus did not exist” och att han dessutom tydligt klargör detta i den bok Ehrman säger sig ha läst två gånger.

I Conclusion: Ehrman-Price Debate #3 går Neil Godfrey igenom den debatt som följde efter de inledande anförandena (och som jag inte har berört) och ger sina egna synpunkter på debatten. Ehrman sade i debatten, i Godfreys fria sammanfattning, bland annat följande:

Did James, John, Mary Magdalene etc really exist or were they made up? If they don’t appear in later sources it only means people didn’t talk about them, not that they didn’t exist.

På detta replikerar Godfrey:

I am taken aback by BE’s [Bart Ehrman’s] extremely naive approach to historicity. He appears to assume that if there is a source of any kind, even if we know nothing about its provenance, authorship, genre or agenda and can only infer its existence despite alternative possibilities, then it can be assumed to be a reliable testimony to certain historical events or persons; and if there is a mention of a person in a significant place in the gospels, it must be assumed on that basis that they are based on historical persons. That is an astonishingly naive approach to sources by anyone claiming to be a historian. It is not so very far removed from outright fundamentalist apologetics, only with a thin layer of criteriology spread out on top to add some sense of “critical sophistication”.

Också René Salm har skrivit flera inlägg om debatten. I The Price-Ehrman debate—Pt. 1, varifrån man kan klicka sig vidare till de efterföljande inläggen, menar Salm att debatten var jämn. Han skriver:

I don’t think many people came away from this debate with the sense of a clear winner, or even confirmed in their convictions.

Carrier

Richard Carrier

Det tycker däremot inte Richard Carrier i sin rätt omfattande genomgång av debatten och sitt bemötande av Ehrman i The Ehrman-Price Debate. Carrier anser att Ehrman vann debatten överlägset och hans kritik av Price är nästan lika förödande som den av Ehrman eftersom han anser att Price helt enkelt inte bjöd upp till debatt, koncentrerade sig på oväsentligheter, föll undan för Ehrmans kritik och för egen del underlät att ställa några av de relevanta frågor som borde ha ställts till Ehrman.

Carrier menar att debatten var en besvikelse och även om han tycker att Price är en trevlig och vänlig ”guy” tycker han att han måste vara ärlig.

In fact, IMO, Price committed a number of blunders so classic that I think this debate may yet be the best teaching example to use for instructing people how to debate well. Because it illustrates what it looks like to debate poorly. I suspect this was partly because the format was too advanced for an inexperienced debater like Price.

DidJesusExistCarrier tycker att i stället han, som har publicerat den enda referentgranskade boken, publicerad på ett vetenskapligt förlag, i vilken han framlägger alla relevanta argument till stöd för mytikerpositionen, borde ha fått debattera Ehrman. Nu vägrar ju Ehrman att debattera med Carrier efter att Carrier, enligt Ehrmans utsago angripit honom på ett oschysst sätt, i samband med Carriers förödande kritik mot Ehrman, dels för dennes eget angrepp på mytikerpositionen i Huffington Post, dels för innehållet i Ehrmans bok, som Carrier sågade vid fotknölarna.

Och eftersom en debatt mellan Ehrman och Carrier i nuläget verkar avlägsen, har Carrier i stället valt att bemöta det Ehrman sade under debatten och presentera de motargument och den kritik han menar att Price borde ha framlagt.

Carrier kritiserar Ehrman för att ha gjort sig lustig på Prices bekostnad och betraktar det som ad-hominem, ”Poisoning the Well.”, ett personangrepp. Han menar att Price borde ha motsatt sig Ehrmans påstående att eftersom stereotypa legender också uppkommer kring historiska personer är det inget argument emot Jesu historicitet att sådana uppkom också runt honom, genom att påpeka att det hänger samman med i vilket omfattning och på vilket sätt sådana legender uppstår.

price8

Robert Price

Carrier anser att Price borde ha ifrågasatt Ehrmans påstående att Jesus är den näst bäst bevittnade palestinske juden under nollhundratalet efter Josefus, genom att hänvisa till Pontius Pilatus och den palestinske juden Herodes Agrippa, vilka båda enligt normala historikers kriterier är mycket bättre bevittnade. Man kunde också ha ifrågasatt relevansen av Ehrmans jämförelse med påståendet att Herakles är den bäst bevittnade personen från Peloponnesos under 1200-talet fvt, men att detta inte gör honom det minsta historisk. Carrier menar att jämförelsen haltar eftersom Jesus vid den stund han omnämns är en mytologisk himmelsk frälsargud och inte alls lik Herodes Agrippa eller Josefus.

Ehrman menar att om vi har flera berättelser som omtalar någon ska vi av detta dra slutsatsen att personen har funnits. Carrier menar att denna slutsats är felaktig. Vi har också flera sådana oberoende bevittnanden av Herakles’ stordåd utan att det finns skäl att tro på sanningshalten i dessa berättelser. Kriteriet för att någon bevittnas i flera källor är logiskt oförsvarbart såvida dessa bevittnanden inte sker under vissa premisser.

Ehrman4

Bart Ehrman

Ehrman hävdar vidare att dessa flerfaldiga bevittnanden i sin tur bygger på flera muntliga och skrivna källor. Carrier hävdar att det saknas bevis för att så är fallet. Ehrman menar att evangelisterna inte bara kopierade varandra. Men den enda relevanta källa som enligt Carrier går att åberopa är Q, en hypotes han menar numera är starkt ifrågasatt, och en hypotetisk skrift som i vilket fall var på grekiska och kanske senare än Markusevangeliet. En intressant tanke som Carrier för fram om Q är att det, om det har funnits, faktiskt kan ha innehållit också Markusevangeliet. Detta skulle aldrig märkas eftersom det man då tagit från Q och som också fanns i Markusevangeliet skulle uppfattas som det kom från just Markusevangeliet. Och, säger Carrier, Q börjar då alltmer likna Matteusevangeliet. Carrier menar att Matteus, Lukas och Johannes alla bygger på Markus och enbart Markus, såvitt känt.

Därefter tar Carrier upp Ehrmans påstådda arameiska källor. I en tidigare kommentar besvarade jag en fråga om detta, och jag återanvänder här detta svar för att slippa skriva så mycket:

Man kan förenklat beskriva det på följande sätt. På samma sätt som det är inne nu att tala om den judiske Jesus (och så har det sannerligen inte alltid varit) därför att man som axiom utgår från att Jesus har funnits och därmed att endast det i evangelierna som är judiskt är historiskt sant, är det inne att tala om de arameiska förlagorna man tänker sig har legat till grund för evangelierna.

Och låt mig slå fast att så kan vara fallet. Vi vet inget alls egentligen om vilka förlagor evangelisterna brukade (om ens några), förutom då det rimliga antagandet att Matteus och Lukas använde Markus. Men man förutsätter likväl ofta att sådana fanns. Återigen utgår man från att Jesus har funnits och att därmed hans lärjungar var arameisktalande och att de bör ha nedtecknat sådant som Jesus hade sagt på arameiska. Sedan finns den Papias som utöver att påstå att Judas svällde upp så att han sprack och förpestade ett stort område med sin stank också hävdade att Matteus skrev ett ursprungligt evangelium på hebreiska vilket andra använde och översatte efter bästa förmåga. Detta ord ”hebreiska” anses då ofta vara ett annat ord för ”arameiska” emedan språken är relativt närbesläktade.

Men vårt Matteusevangelium är inte skrivet på arameiska och inget evangelium ger egentligen anledning anta att något av dem är en översättning. Bara det faktum att Matteus och Lukas kopierat Markus’ grekiska text omöjliggör att deras evangelier skrevs på arameiska. Men likväl menar man att det måste ha funnits arameiska förlagor eftersom Papias antyder detta, eftersom Jesu följeslagare knappast kunde grekiska (i varje fall inte på den nivån att de kunde skriva ett evangelium) och eftersom Jesus HAR funnits.

Dessutom finns några Jesusord återgivna på arameiska i evangelierna, vilket då skulle tyda på att Jesus har yttrat dem. Att sedan dessa Jesusord är citat ur exempelvis Psaltaren eller tillskrivs Jesus i situationer som knappast är historiskt sanna (som uppväckandet av Jairos’ dotter) verkar inte bekymra dessa arameiskaförespråkare. Det finns också några scener som man menar skulle bli begripligare om de återgavs på arameiska.

Mot detta kan bland annat följande invändningar göras.

1) Om man skannar av en stor textmassa kan man alltid hitta passager som av en ren slump skulle ha en bättre punchline på ett annat språk, framför allt om man är fri att själv bestämma hur yttrandet borde formuleras. Det kan med andra ord också förklaras av slumpen.

2) Det finns andra exempel där texten inte går att översätta till arameiska eftersom den bygger på ordlekar som bara fungerar på grekiska.

3) Det är inte orimligt, nej rent av troligt, att en författare väljer att infoga ord på det språk som konversationen antas utspelas på. Så gör moderna romanförfattare (tänk bara på utvandrarserien av Moberg) och så gjorde man i Antiken där det var fullt legitimt att uppfinna hela fiktiva tal som protagonisten höll för att kunna framföra sin åsikt på ett dramatiskt sätt. Orden kan således lika gärna ha lagts till av författarna i avsikt att göra berättelsen mer levande.

4) Vidare hade rimligen åtminstone några av författarna (Markus, Matteus?) arameiska som modersmål. Och innan man kan slå fast att eventuella aramismer i texten kommer från en tänkt förlaga måste man visa att inte författaren själv har råkat införa sådana ord och sådan syntax, därför att denne inte fullt ut behärskade grekiskan – ungefär som det i vissa detaljer ofta går att se att en engelsk text har skrivits av en person som har svenska som modersmål.

5) Slutligen var ju judarna sedan länge spridda till alla delar av Romarriket och många hade grekiska som modersmål. Men denna grekiska var, ungefär som rinkebysvenskan i förhållande till ”rikssvenska”, starkt påverkad av judarnas semitiska bakgrund, och hebreiska och arameiska är båda semitiska språk. Att det därför förekommer semitismer i evangelierna skulle nog så bra kunna förklaras av att den grekiska som många judar talade redan innehöll sådana semitismer. Till och med Septuaginta, den grekiska översättningen av den Hebreiska Bibeln, är skriven på en grekiska med starka semitiska influenser.

Och även om det skulle vara så att vissa av evangelisterna har haft tillgång till förlagor skrivna på arameiska, finns givetvis inte minsta bevis för att dessa förlagor skulle ha skrivits bara några år efter Jesu död, såsom Ehrman hävdar. Det är ett antagande som jag utgår från bygger på att ”det måste” ha skrivits ner rätt snart, men är inget som går att använda som ett bevis för något. I så fall blir det ett cirkelresonemang där man gör ett antagande för att bevisa ett annat antagande som därmed styrks av det första antagandet.

Carrier skriver att det är stor skillnad på om det fanns någon sorts arameisk källa och att det fanns en sådan arameisk källa som var 1) palestinsk, 2) tidig och 3) ett ögonvittne eller byggde på en ögonvittnesrapport. Han menar att även om det skulle ha funnits arameiska källor betyder det inte att det är källor som är samtida ögonvittnesskildringar – och att han har försökt förklara detta för Ehrman.

Carrier påpekar att dessa källor är rent hypotetiska och att vi helt saknar bevis för att sådana alls funnits.

Dessutom är det väl belagt att berättelser om Jesu mirakelgörande bygger föreställningar om sådana Mose eller Elias ska ha utfört och att om det har förelegat arameiska källor är det rimligare att anta att det är sådana så kallade targum, alltså fria arameiska översättningar av berättelser i den Hebreiska Bibeln, targum som cirkulerade bland folket, som ligger till grund för evangelieberättelserna. Folket ville ha berättelserna på det språk de talade.

Carrier tar också upp det faktum att flera av dessa arameiska ord förekommer i berättelser vilka i sig är fiktiva. Dessutom är den åsikt Carrier företräder något många experter inom området argumenterar för, nämligen att aramismerna kommer från hjältesagor i targum och således finns här skilda uppfattningar bland forskare trots att Ehrman ger sken av att det ska vara ett fastslaget faktum.

Gällande Ehrmans påstående att vissa av berättelserna blir begripligare om de översätts till arameiska, skriver Carrier följande:

Finally, Ehrman claims some material in the Gospels “makes more sense” if we understand it to be a translation into Greek from an Aramaic original. Again, in this debate, he gave no examples (neither of this, nor of the presence of Aramaic words). This is actually a fringe thesis. Very few secular scholars agree with it. It was mostly a dubious obsession of the late Maurice Casey, and if you want to see how horribly illogical his methodology was, just check out the examples in The Greek Goof. I need say no more.

Ehrman säger att Paulus talar om en verklig historisk person vid namn Jesus. Han menar att Paulus kände till historier om Jesus som predikades bara några år efter Jesu död. Carrier håller med Ehrman med den skillnaden att han menar att det var några år efter att den vision av Jesus som skapade sekten inträffade. Ehrman anser att Paulus talade om Jesus som om denne levt ett fysiskt liv på jorden. Carrier påpekar att även mytiker anser att Paulus betraktade Jesus som en verklig historisk person, men endast på samma sätt som han också ansåg att Satan och ärkeängeln Mikael varit sådana historiska personer.

Ehrman hävdar att Paulus bevittnar ett antal biografiska fakta om Jesus och Carrier menar att han bara påstår en massa utan att backa upp påståendena.

Ehrman gives a long string of examples: Ehrman claims Paul says Jesus was a “preacher” and “teacher,” that he was “crucified by his earthly opponents,” was “a human being” and “a Jew” and “came from the line of king David,” and “lived and taught” and was crucified “in Palestine,” and at “the instigation of Jewish authorities,” and that he “preached to other Jews,” “had twelve disciples,” “had a last supper,” and that his “closest disciple” was Cephas (Peter), and also that Jesus was “physically born,” had a “woman as a mother,” had “brothers,” and one of whom was named “James.”

Märkligt nog, skriver Carrier, ifrågasatte Price inget av detta trots att nästan allt är fel: ”Even though almost all of it is 100% false.” Att Paulus skulle ha beskyllt judarna för Jesus död är från en passage som många inom huvudfåran anser vara en interpolation; Paulus nämner aldrig någon sista måltid och känner bara till något han upplevt i en uppenbarelse:

Paul never calls Jesus a preacher or ever refers to him preaching. Paul never calls Jesus a teacher or ever refers to him teaching. Paul never says Jesus preached to the Jews. Paul never says Jesus had a “last” supper. Paul never says Jesus was crucified by his “earthly” opponents. Paul never says Jesus died in Palestine. Paul never says Jesus lived in Palestine. Paul never says Jesus taught in Palestine. Paul never says Jesus had any disciples (indeed the word “disciple” never appears in Paul). Paul never says Cephas was his “closest” disciple. These statements are all false. I quote numerous experts concurring with this (OHJ, pp. 519-25; that Jesus “preached to other Jews,” BTW, is not only unattested in Paul, but Paul even appears to deny it in Romans 10:14-17: see OHJ, pp. 554-55.). So Ehrman essentially just lied to the audience. Repeatedly. And Price said nothing.

Paulus påstår heller aldrig att Jesus hade några lärjungar och använder inte ens ordet lärjunge någonsin. Han är bara medveten om apostlar som missionerar, och till dessa räknar han också sig själv. Paulus säger inte ens att Kefas (Petrus) var en lärjunge eller att han tillhörde ”de tolv”. Paulus säger heller inte att Jesus “came from the line of king David,” utan från Davids sperma (säd). Han påstår heller aldrig att Jesus hade en kvinna till mor eller att han ”fötts” utan att Jesus gjordes från/av en kvinna. Inte heller påstår Paulus att Jesus hade bröder, utan bara att de var genom dopet upptagna bröder. Alla döpta kristna var varandras bröder och också ”Herrens” bröder.

Paulus säger heller inte att Jesus dödades på uppmaning av de judiska myndigheterna (1 Thess 2:14–16). Det står faktiskt i så fall att de själva dödade Jesus, inte ”på uppmaning av” som Ehrman påstår och därmed får det att framstå som detsamma som sägs i evangelierna. Men detta är en allmänt erkänd interpolation.

Ehrman tar därefter upp den omständighet han menar föreligger för att vi inte kan förvänta oss att Paulus skulle ha skrivit mer om Jesus. Ehrman tar sin mor som exempel och menar att trots att hon var djupt religiös skulle hon i sina många brev aldrig ha tagit upp biografiska detaljer om Jesus. Carrier menar att denna analogi haltar på flera plan. Först betvivlar han faktiskt att Ehrmans mamma inte skulle ha skrivit något om Jesu liv. Han menar, baserat på egen kännedom om kristna, att det vore ytterst osannolikt, och när man som i detta fall har att göra med ”the word of a documented liar” krävs det särskilda bevis för ett sådant påstående som Ehrman gör. Vidare anser Carrier att det inte går att jämföra Paulus’ brev med brev skrivna årtusenden senare. Paulus’ församlingsmedlemmar levde i ett sammanhang där information om vad Jesus sagt och gjort var av yttersta intresse och var dessutom nödvändig information för att bemöta de kritiker och de med avvikande uppfattningar som vi genom Paulus’ egna brev vet fanns. Det fanns ju inga ”Skrifter” som evangelierna att söka sig till.

Ehrman säger att Paulus med ”Herrens broder” inte kan ha avsett något annat än en biologisk broder. Han medger att broder också kan betyda någon som är med i samma församling, i samma trosgemenskap, men menar att det här inte kan avse detta eftersom Paulus i Gal 1:18–19 skiljer på Kefas och Jakob, där Jakob är Herrens broder medan Kefas då inte skulle vara det. Och Price ifrågasatte inte heller detta förutom att föreslå att det kan vara senare tillägg. Carrier menar att Paulus i Rom 8:15–17 tydligt klargör att kristna blir bröder genom att i dopet i bokstavlig mening bli Guds söner och att enda skillnaden mellan Jesus och övriga var att Jesus var den förstfödde av många bröder. Därför menade Paulus att alla döpta kristna samtidigt är Jesu bröder.

Paulus gör ingen skillnad på om man genom födseln eller genom dopet blivit Herrens broder. När han därför talar om Herrens bröder (också 1 Kor 9:5) utan någon övrig distinktion, verkar det inte betyda något annat för Paulus än döpta kristna. Skulle han i just ett fall avse något annat med en ”Herrens broder” borde han ha markerat att han i just det här fallet inte avsåg en trosbroder utan en biologisk broder.

Carrier menar dock att Ehrman har rätt i sin iakttagelse att Paulus genom att benämna Jakob Herrens broder särskiljer honom från Kefas, eller enligt Carrier, särskiljer en grupp från en annan. Eftersom Paulus i Gal 1:18–19 säger att Jakob inte var en apostel är det rimliga att han gör skillnad på apostoliska kristna och icke-apostoliska kristna. Han säger alltså, enligt Carrier, att Jakob visserligen är en döpt kristen (en Herrens broder) men inte liksom Kefas en apostel, en missionär. Så när Paulus i 1 Kor 9:5 talar om Herrens bröder menar han att fastän de bara var döpta kristna, alltså Herrens bröder men inte apostlar, gav församlingen deras fruar mat, varför skulle då inte han som dessutom var en apostel också förses med mat?

Carrier är av den åsikten att den tolkning han gör är lika trolig ur ett språkligt, grammatiskt perspektiv och betydligt troligare sett till sammanhanget. Så även om det verkligen vore så att Jakob var Jesu biologiske broder går Paulus inte att använda till bevis för den saken.

Carrier tar sig därefter an Ehrmans (märkliga) påstående att korsfästelse för romarna ”alltid” avsåg att man hängde upp verkliga människor ”på kors” som straff för någon förseelse. Carrier påpekar att såväl Jesajas himmelsfärd som Hebreerbrevet säger att allt i himlen har sin exakta motsvarighet på jorden. Så det som hände på jorden hände också i himlen. Likaså använder Paulus samma terminologi som den som används i de judiska skrifterna för att beskriva upphängningar av dem som avrättats genom stening och även den som används om upphängningar av rent mytologiska gestalter som Prometheus, eller som exempelvis Platon använder för att beskriva den ”korsfäste vise mannen” som är fjättrad vid det jordiska.

Ehrman hävdade också att man inte kunde begravas i rymden, med hänvisning till Paulus’ yttrande i 1 Kor 15:4. Men Carrier hänvisar till att man i judiska skrifter förlägger begravningen av Adam och Eva till yttre rymden.

Som slutkläm i sitt inledningsanförande menar Ehrman att judarna aldrig skulle uppfinna en messias som dödas. Som jag skrev i mitt inlägg Price vs Ehrman debate så frågar sig Ehrman ”om de verkligen skulle hitta på att han korsfästes om de uppfann honom. Judarna förväntade sig många olika sorters messiaser, inklusive kosmiska sådana, men alla, enligt Ehrman, med det gemensamt att de skulle vara mäktiga och starka gestalter som skulle tillintetgöra fienden och upprätta Gudsriket. Ehrman ställer sig frågan: om man skulle hitta på en historia om messias, skulle det då vara en historia där messias korsfästes? Det är motsatsen till det som messias förväntades vara. Det rimliga vore enligt Ehrman att man hade hittat på en historia där messias drev ut romarna och därefter tillträdde tronen i Jerusalem. Och orsaken till att de inte hittade på en sådan berättelse skulle då vara att den uppenbarligen inte var sann. De var alltså tvungna att hitta på att han dött eftersom det var det han hade gjort.”

Carrier påpekar att detta är falskt eftersom det var just det de gjorde. Enligt Talmud skulle Messias ben Josef, alltså Josefs son Kristus, dö. Se också min beskrivning av detta i inlägget Den döende Messias/Kristus – del 1. Ehrmans påstående är helt enkelt falskt. Min egen reflektion: Ehrman har en tendens att resonera i termer av att en viss sak inte kan ha skett eller i varje fall inte ha skett på det sättet utifrån någon sorts rationalitetsargument, utan att känna till fakta som faktiskt visar på motsatsen och därmed på det Ehrman anser vara uteslutet.

Carrier säger att föreställningen om den döende Messias finns antydd redan före kristendomen i exempelvis Daniels bok. Dessutom, menar Carrier, visar också Hebreerbrevet 9 att det går att argumentera för en döende Messias utifrån de befintliga judiska skrifterna.

Carrier går sedan igenom Prices öppningsanförande och därefter den efterföljande debatten, ett resonemang som jag inte återger här.

I sin slutsummering skriver Carrier:

First, the biggest loss in this debate was that nothing new got said. Because Price never challenged hardly anything Ehrman asserted. So by the end of the debate Ehrman said everything I already expected him to (because it was the same stuff he always says), and nothing else. This was an opportunity for Price to push Ehrman on any of those standard arguments that Ehrman has been repeating for years (just like William Lane Craig, Ehrman only has the same arguments every time, so it’s super easy to prep for). He would then have gotten Ehrman to elaborate or defend those assertions, which he has consistently avoided doing for years—and now, thanks to Price, he still hasn’t done. So we got no new arguments to evaluate, thus making no progress in the overall history of this debate. We still don’t know why Ehrman thinks his claims and fallacies are valid. And the reason we got nowhere, is that Price just didn’t debate Ehrman. Maybe because Price lacks formal skill at debate or didn’t realize what was happening on stage. He seems to have thought this was just a casual conversation, and not a fact-finding mission. “Why do you believe that, Dr. Ehrman?” is a question that just never got asked, of any claim Ehrman made.

7 kommentarer

Nasaret. Del 2 – Arkeologiska bevis

3 juni, 2011 den 20:34 (Nasaret, René Salm)

Nasaret:
Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?
Del 2 – Arkeologiska bevis
Del 3 – Finns Nasaret bevittnat?
Del 4 – Fanns Nasaret vid ”Jesu tid”?

Del 2. Finns det arkeologiska bevis för att Nasaret var bebott på ”Jesu tid”?

René Salm

Ett studium av de arkeologiska lämningarna efter bosättningar i Nasaret är den klart svåraste delen att få ordning på, när det gäller frågan om Nasarets vara eller icke vara. Materialet är helt enkelt otydligt. Jag har beställt René Salms bok The Myth of Nazareth: The Invented Town of Jesus, och har för avsikt att återkomma med mer information angående arkeologin framöver. Salm är inte utbildad arkeolog och han kan väl i det avseendet liknas vid mig, genom att ändå ta sig an problemen. Salms studie är i vilket fall den mig veterligt enda fullständiga sammanställningen av allt arkeologiskt material rörande utgrävningar i Nasaret. Jag låter Salm själv sammanfatta läget:

About twenty primary reports form the backbone of this study. These reports are “primary” because firstly, they include published information on specific finds and loci (itemizations, etc.) and secondly, they were authorized by the excavators themselves or, if not by them, then by experts in subspecialties (e.g. oil lamps) who have received specific finds from Nazareth. Specificity is essential, for the Nazareth literature is laden with unsubstantiated conclusions, over-generalizations, and not a little vagueness. Typically, the primary reports represent the first time new evidence appeared in print. Many were written by priests under the auspices of the Custodia di Terra Santa, for the Franciscan Order owns the area of the venerated sites in Nazareth, the only area in the basin to have been excavated.

It is important to note at the outset that the Christian excavators at Nazareth have not all been experts in assessing the nature of the finds they themselves report. This was especially the case with the earlier excavators, who were digging before archaeology became a modern science. The principal archaeologists at Nazareth have been three: Brother Vlaminck in the late nineteenth century, Father Viaud, and Father Bagatti. The first two did not receive any scientific training. Père Viaud was by his own admission an “improvised archaeologist… with no serious acquaintance of archaeology.” His book Nazareth et Ses Deux Eglises (1910) was the primary source for the archaeology of the site until the 1960s. It was then superceded [sic!] by Father Bellarmino Bagatti’s two-volume work, Excavations in Nazareth. The principal archaeologist at Nazareth, Bagatti (1905–1990) fits Ben-Tor’s description of the seminary-trained archaeologist. He received his training at the Pontifical Institute of Christian Archaeology in Rome, where in 1934 he was awarded the degree of Doctor of Christian Archaeology. Beginning in 1935 he held a chair at the Studium Biblicum Franciscanum in Jerusalem teaching Christian Archaeology.

The books of Viaud and Bagatti have traditionally been the main sources for information on Nazareth. Through the years, Bagatti also authored a number of dictionary articles and smaller studies on Nazareth. There is, however, a major flaw in all this Catholic literature: it is unabashedly apologetic. Its interpretations and conclusions have been largely shaped by the exigencies of doctrine and scripture, not by science. (Rene Salm, The Myth of Nazareth: The Invented Town of Jesus, s. xiii–xiv)

Nasaret är, liksom många platser i Israel, utgrävd i flera omgångar med början i slutet av 1800-talet. Men ser man till hela området återstår mycket att gräva ut, vilket Salm också klargör genom att påpeka att det endast är i franciskanernas område som utgrävningar har gjorts. Och med arkeologi är det nu så beskaffat att även om man inget funnit betyder det inte att man ändå inte framöver kan påträffa något som ännu inte har upptäckts. Om man gräver med enbart det för ögonen att kunna hitta ett enda hus, så är det fullt möjligt att det huset har existerat utan att det efterlämnat några spår. Det är en helt annan sak att avgöra om det har funnits en större stad på platsen. Om man då gräver mycket och finner litet, så finns skäl att misstänka att det aldrig funnits någon större stad. Detta kan appliceras på kung Davids Jerusalem, som trots massiva utgrävningar efterlämnat ytterst få spår. Detta tyder således på att Jerusalem nog var en liten stad när David ska ha styrt över staden.

Men hur stort var då Nasaret, och var platsen överhuvudtaget bebodd på Jesu tid? Läget är ungefär som följer.

Vad som hittills har framkommit är att platsen var bebodd under stenåldern och 13 skelett har påträffats tillsammans med många föremål. Keramik och annat har påträffats i tre gravar som daterats till den mellersta bronsåldern (2000–1200 fvt). Fynden från järnåldern (ca 1200–ca 600 fvt) är få; några fragment av vaser, kannor och krukor. Vissa tecken tyder på att man har brukat jorden där. Men från assyrisk tid (ca 700 fvt) och hela vägen genom babylonisk, persisk, hellenistisk och även tidigt romersk tid (fram till ca år 100 vt) finns inga säkra lämningar efter bosättningar. Det hävdas naturligtvis ofta att så är fallet, men jag har inte kunnat spåra något enda säkert daterbart fynd.

Om man tänker sig att Nasaret på Jesu tid var en stad, eller i vart fall en by av sådant omfång att där fanns en synagoga, måste Nasaret rimligen ha varit bebott tidigare för att hinna utvecklas. Så, därför vore det av stor betydelse ifall de fynd som har påträffats och sägs stamma från hellenistisk tid (före romarnas maktövertagande år 63 fvt) också visar sig vara från hellenistisk tid. Till stöd för att Nasaret verkligen var bebott på ”Jesu tid” brukar åberopas ett antal lämningar av 6–10 oljelampor, vilka ömsom förläggs till hellenistisk tid (200-talet), ömsom till åren kring vår tidräknings början, då Jesus ska ha levat. Dessa lampor brukar åberopas som bevis för att platsen där staden Nasaret nu ligger var bebodd också vid den tid då Jesus tros ha levat. Exempelvis skriver Thor-Leif Strindberg följande:

”Sju av dessa lampor härrör från den tidiga romerska eran (en av dem kan med bestämdhet dateras till slutet av det första århundradet f Kr), en lampa kan dateras till cirka 50 f Kr-50 e Kr medan en är från den hasmoneiska eran (cirka 100 f Kr).” (Thor-Leif Strindberg, Bibelfrågan, Nasaret – byn där Jesus växte upp)

Två saker komplicerar detta resonemang. Även om Strindberg skriver att en lampa med bestämdhet kan dateras till slutet av nollhundratalet fvt, är sanningen den att dateringen är så pass osäker att alla dessa oljelampor utan problem skulle kunna vara från 100-talet vt och troligen också är det. Fyra av lamporna kommer från en grotta i närheten av Bebådelsekyrkan, två hittades under grottorna i kyrkan och fyra påträffade på andra platser i närheten.[1]

De sex oljelampor som förekommer på den bifogade bilden hittades alla år 1930 i en grav i Nasaret, bara drygt 300 meter från Bebådelsekyrkan. Det är bland annat dessa fynd som används som bevis för att Nasaret var bebott under hellenistisk tid, alltså före romarnas maktövertagande år 63 fvt. Nasaret måste givetvis ha varit bebott redan då för att en större bosättning med synagoga skall ha hunnit växa upp när Jesus sägs ha levat där.

Men detta är en ”feldatering” som har sin grund i rapporten “A Rock-cut Tomb at Nazareth” från 1931 av Ernest Tatham Richmond, som skriver däri:

“Tomb No. 10. Two glass vessels (Pl XXXIII.5, third and fourth from left), six Hellenistic lamps (Pl. XXXIV.2), and iron, glass, and pottery fragments. E.T.R.”

Ingen av dessa lampor är dock från hellenistisk tid. De två övre lamporna har av israeliska experter daterats till någon gång i tiden från senare delen av nollhundratalet till 200-talet. De nedre yttre lamporna är av en modell som förekom i Galileen från ca 25 vt fram till ca 150 vt. Och de två nedre i mitten är från sen romersk tid och alldeles för sena för att ha någon relevans om man vill påvisa en bosättning i Nasaret vid ”Jesu tid”.[2]

Efter Richmonds slarviga datering av oljelampor härrörande från den mellersta romartiden och framåt till hellenistisk tid, kom fler att upprepa Richmonds påståenden om lampor från hellenistisk tid och Fr. Clemens Kopp tolkar Richards så att de daterar sig till åtminstone 200 fvt – det vill säga, han väljer den tidiga hellenistiska perioden.

Bellarmino Bagatti

Också Fader Bellarmino Bagatti som grävde ut Nasaret mellan åren 1955 och 1960, sade sig ha funnit tecken på att platsen efter lång tid utan fast bosättning på nytt befolkades under 100-talet fvt (hellenistisk tid). Han fann tecken som tydde på att folk bott på platsen under perioden ca 150-50 fvt. Till stöd för detta åberopar också han Richmond, men han har tydligen insett att lamporna är från senare tid och förlägger dem korrekt till 100 eller 200-talet. Ändå vill han få fynden till att vara förkristna. Han skriver följande angående fynden i graven:

“It had lamps, which are round and have a concavity; they were in use in 2nd-3rd cent.; a glass pendant with a lion and according to Richmond other ‘Herodian’ objects. “

Trots att lamporna nu förlagts till 100–200-talet, lägger han till att Richmond utöver dessa lampor också gjorde andra fynd (vilket han mycket riktigt gjorde) och att dessa var från herodiansk tid (upphörde med Herodes den stores död år 4 fvt). I stället för hellenisk tid, som Richmond felaktigt uppgav, har Bagatti ändrat till herodiansk, ett ord som Richmond inte använde, men som likaväl som hellenistisk försäkrar bosättning på Jesu tid. [3]

Observera alltså att det inte finns några bevis för att någon enda lampa är äldre än från mitten av 100-talet och att det troliga är att de alla stammar från 100- och 200-talen även om det är möjligt att några lampor kan härröra från nollhundratalet.

Men det finns all anledning anta att Nasaret fanns ca år 100, inte minst eftersom författaren av Matteusevangeliet hävdar att Jesus kom därifrån och det verkar dumt att påstå att någon kommer från en ort som inte finns. Att därför dessa oljelampor kan ha tillkommit såväl under nollhundratalet som under 100- och 200-talen, utgör därför fortfarande inget bevis för att Nasaret fanns exempelvis före det judisk-romerska krigets slut år 70 och de nya bosättningar som blev en följd av fördrivningen.

Och även om dessa lampor verkligen stammar från ”Jesu tid”, säger det inget om huruvida platsen var bebodd eller ej. Att man hittar grav- eller offerlyktor visar inte nödvändigtvis att det var en bosättning på platsen. Det rör sig nämligen om lyktor som brukar påträffas i gravar från denna tid. Och då lamporna troligen härrör från gravar är det inget som säger att dessa gravar måste vara gravar för invånare i Nasaret. Gravarna kan lika gärna vara gravar för invånarna i Jafa, vid den tiden Galileens största by,[4] belägen endast drygt en km från Nasaret. Enligt dåtida judisk sed ansågs det olämpligt att begrava sina döda där man bodde. I Gamla testamentet står:

”Befall israeliterna att föra bort från lägret var och en som är spetälsk, har en flytning eller har blivit oren genom en död kropp. Alla sådana, man eller kvinna, skall ni föra bort; ut ur lägret skall ni föra dem. De får inte orena lägret, där jag bor mitt ibland israeliterna.” (4 Mos 5:2-3)

Och i Talmud[5] sägs att man måste begrava de döda på ett avstånd av minst 50 ell från staden eller boplatsen. En ell är ca 0,5 meter, varför avståndet blir minst 25 meter. Och enligt Josefus dräpte romarna i kriget 15 000 män från Jafa, vilka rimligtvis måste ha begravts någonstans. Det har i Nasaret dock inte påträffats några kvarlevor av människor som daterats till denna tid.

Trots att materialet visar på att fynden är från den mellersta och sena Romartiden vill man förflytta fynden till den tidiga Romartiden och till och med hellenistisk tid. René Salm sammanfattar läget:

The German scholar Hans Peter Kuhnen has shown that the kokh tomb (of which over twenty exist at Nazareth) first appeared in the Galilee only after c. 50 CE. This critical and much-overlooked fact is carefully noted in my book. It means that all the material found in kokh tombs, including Tombs 70–72 at Nazareth, as well as the Feig tombs (outside the Nazareth basin) dates after the middle of the first century CE. Whenever we encounter Nazareth evidence, we must immediately ask: Was this material found in a kokh tomb? If it was, then all that evidence must have been placed in situ after the time of Christ (perhaps long after). It cannot be used as pre-Jesus evidence. This simple maneuver alone removes 90% of the evidence alleged for the putative town of Nazareth at the turn of the era!

When we realize these two facts—(1) that the earliest bow-spouted oil lamps (“Herodian”) at Nazareth postdate c. 25 CE (they may be as late as c. 150 CE); and (2) that the kokh (“Herodian”) tombs postdate c. 50 CE (they were also used for many subsequent centuries)— then the case for Nazareth at the time of Jesus dissolves before our very eyes. Nazareth certainly came into being after the middle of the first century CE.

Även om så hela tiden sägs på webbplatser, finns inga säkra spår efter bosättningar på platsen förrän en bit in på 100-talet. Fader Bellarmino Bagatti fann också ett antal grottor och därmed påstods att Jesus och hans familj bott i dylika grottor. Trots att Bagatti ansträngningar inte gav ett enda säkert bevis för att platsen var befolkad vid Jesu tid, blev omdömet att Nasaret på nollhundratalet vt var ”en liten jordbruksby bebodd av några få dussin familjer”.

Stephen Pfann

Den viktigaste rapporten efter Bagattis utkom 2007: ”Surveys and Excavations at the Nazareth Village Farm (1997–2002): Final Report,” av Stephen Pfann, Ross Voss, och Yehudah Rapuano. Den bygger på den utgrävning som Stephen Pfann genomförde 1996–97 och där det talas om byafarmen från Nasaret. På basis av denna ”farm” lyckas man konstruera den lilla byn Nasaret på Jesu tid. Det mesta i rapporten är emellertid odaterbart. Det som är avgörande är krukskärvorna, vilka skulle kunna möjliggöra en datering.

I Appendix 2: Pottery går Yehudah Rapuano igenom det material som ligger till grund för dateringen. Han skriver:

“The earliest occupation seems to have occurred in the late Hellenistic period of the first and second centuries BC. Examples dating to this period were primarily the jar and jug sherds discovered in Area B-1. A single jug base of this period was also found in Area A-2 (Fig. 38:5). The horizontal handle of the krater (Fig. 38:6) may derive from this period as well. A small amount of material dated to the Early Roman period of the first century BC to first century AD was found in Areas A-1, A-2, and C-1. The best represented pottery at the site was dated from the Late Roman to the early Byzantine period of the third to fourth or fifth centuries AD. The only area in which pottery from this period was not found was Area B-1.” (Surveys and Excavations at the Nazareth Village Farm (1997–2002): Final Report, s. 69)

Också Rapuano förlägger alltså de äldsta lämningarna till hellenistisk tid. Det är krukor, krukskärvor och kannor. Därutöver sägs också finnas fynd från den tidiga romerska perioden (ca 63 fvt–ca 70 vt). Därmed synes det vara klart att Nasaret var bebott på Jesu tid.

René Salm motsätter sig emellertid dessa resultat. Han skriver att av alla fynd är det elva som Rapuano själv vill förlägga till före år 70. Men skärvorna är små, svårdaterade och i alla elva fall …

”no typological parallels are available”. Put bluntly, the NVF evidence for Nazareth in the time of Jesus rests on no more than Y. Rapuano’s opinion. He can point to no parallels in the published literature for his venturesome pre-70 CE claims.” (René Salm Scandal 5 The Nazareth Village Farm)

Salm påpekar att Rapuano själv framhåller det osäkra i tolkningen i åtta av de elva fallen. Salm skriver också följande:

“Curiously, there were two (competing?) surveys of the NVF area conducted in the past, both in 1997. One was officially sponsored by the Israel Antiquities Authority (IAA). [See ‘Nazerat (Nazareth) Area, Survey’ in Hadashot Arkheologiyot 1999; English p. 90, Hebrew p. 113]. This IAA survey concluded that “Sherds, mostly dating to the Late Roman period (2nd–4th centuries CE), were scattered on the surface.” This quite believable verdict is consistent with my researches on Nazareth, which show that the town came into existence between the two Jewish revolts (c.70–c. 130 CE). Note: the IAA report was authored by Mordechai Haiman, a respected Ph.D in archaeology. It makes no mention at all of evidence from the time of Christ. Incidentally, the Haiman survey was apparently carried out at the same time as the initial excavations by UHL/CSEC (April, 1997). Presumably, Haiman had access to precisely the same empirical information.”

Så samtidigt med Pfann gjorde arkeologen Mordechai Haiman en parallell undersökning av samma område och i den officiella rapporten publicerad av Israel Antiquities Authority (IAA) talas om att fynden mestadels stammar från den sena romerska perioden och nämner inget om tidig romersk eller hellenistisk tid. Salm skriver vidare:

“Perhaps the backers of the Nazareth Village Farm were unsatisfied with the IAA report, for a different survey report has appeared on the internet (unsigned and copyrighted by the University of the Holy Land, whose President is Stephen Pfann)” (René Salm Scandal 5 The Nazareth Village Farm)

Och i denna icke officiella rapport “Summary of Excavations of the Nazareth Village” av Stephen Pfann, ordförande i ”Det Heliga landets universitet”, sägs krukskärvorna härröra från både hellenistisk tid och tidig romersk.

“Potsherds were found on the surface of the terraces dating from various periods beginning with the early to late Roman period”

“Pottery was found from the 1st to the 3rd cent. as well as the 11th to the 12 cent. AD.”

En affärsinnehavare vid namn Elias Shama upptäckte på 90-talet tunnlar under sin affär; vad som senare visade sig i sitt äldsta lager vara ett romerskt badhus. Inte heller badhuset är från tidig romersk tid utan från den mellersta epoken av romersk ockupation.

Likaså brukar en grekisk inskription på en stentavla åberopas som bevis för att Nasaret fanns på Jesu tid. Tavlan som tros ha skrivits ca år 50 skickades från Nasaret till Paris år 1878 och innehåller ett dekret av kejsar Claudius om dödsstraff som påföljd för den som skändar gravar. Men tavlan kommer inte från en känd utgrävning och därför talar inte mycket för att den ursprungligen kom från Nasaret. Lokala antikvitetshandlare kan ha införskaffat tavlan från vilket område som helst.

Så har vi då slutligen det fynd som man numera i första hand åberopar, nämligen fyndet av ett hus från ”Jesu tid”, vilket släpptes som en medienyhet den 21 december 2009, lagom inför julfirandet. Via tidningsartiklar kan vi läsa att Yardenna Alexandre med hjälp av keramikrester skattade husets till att komma från ”Jesu tid”. Problemet är att Alexandre ännu i maj 2011 inte har kommit med någon rapport om den utgrävning hon ledde från 11/11–7/12 2009. Israel Antiquities Authority (IAA) har i sin korta rapport från denna utgrävning inte med några uppgifter om lämningar från ”Jesu tid” eller ens om lämningar från nollhundratalet. I stället nämner man lämningar från ”romersk tid” och att en grotta kan ha använts under det andra judiska kriget 132–135. Nu har man i stället uppfört “The Mary of Nazareth International Center” ovanpå utgrävningen.[6] Så här återstår bara att vänta och se, måhända förgäves. Fram till dess att där finns en vetenskaplig rapport som dokumenterar dessa fynd (utöver IAA-rapporten) och där uppgifterna går att pröva och bedöma, kvarstår att vi saknar bevis utöver arkeologens egna påståenden (om hon nu alls gjort sådana) att huset skulle vara från Jesu tid.

Yardenna Alexandre

På 400-talet uppfördes den bysantinska kyrkan i Nasaret. Utgrävningar på den plats där den stod, och där i dag Bebådelsekyrkan med Sankt Josefs kyrka står, har uppdagat lämningar som tyder på en ännu äldre kyrkobyggnad. Man har påträffat en primitiv dopfunt, ett golv av mosaik (som med hjälp av ett mynt daterats till 300-talet) och även sju trappsteg ner till en grotta. Dessutom har man funnit litet keramik, glas och dylikt, och de äldsta fragmenten härrör från 100-talet.

Att platsen fortfarande på 300-talet var sparsamt bebodd kan man gissa sig till av att kejsarinnan Helena vid 80 års ålder i början av nämnda århundrade besökte Nasaret på jakt efter Jesu födelseplats. Men det enda hon fann var en källa.[7] Denna kom att kallas ”Marias källa”. Och år 383 besökte en annan kunglighet, spanjorskan Egeria, Nasaret. Hon förevisades en grotta i vilken ett altare hade placerats, och denna grotta sades ha varit jungfru Marias hem.[8] Men att Jesu familj skulle ha bott i en grotta faller på sin egen orimlighet, eftersom grottorna i området på grund av fukten är obeboeliga annat än under sommaren och hösten. Det är sannolikt denna grotta som man har påträffat vid utgrävningen, en grotta som på 300-talet blev en pilgrimsattraktion över vilken man tydligen uppförde någon sorts kyrkobyggnad för att sedan på 500-talet bygga den bysantinska kyrkan.

Intressant att notera är att det inom bara tio meters avstånd från det som sägs vara Marias grotta och där hon, Josef och Jesus skall ha levt, har påträffats minst tre gravar som är från romersk tid.[9] Enligt judisk sed begravde man inte de döda där man bodde.

De arkeologiska undersökningarna säger alltså att platsen var bebodd fram till ca 700 före vår tidräkning och att bosättningar på nytt förekom på 100-talet vår tidräkning. De fynd som åberopas för bosättningar tidigare är i bästa fall tvetydiga, i andra tendentiösa övertolkningar. Fynd som är fragmentariska och osäkra förläggs till Jesu tid, krukor och skärvor som kan komma från såväl den tidiga som den mellersta och sena romerska tiden, förläggs till tidig romersk tid.

Som ni förstår har jag dragit mig för att skriva om detta, då tolkningarna går så starkt isär och den ena säger en sak och den andra en annan sak, trots att de avhandlar samma material. Kanske bodde det trots allt folk i Nasaret i den period av ca 800 åren varifrån inga säkra lämningar på mänskliga bosättningar påträffats. Vi har dock inga bevis för att så var fallet; inga stora officiella byggnader, ingen synagoga, inte ens lämningar efter några bostäder. Där har heller inte påträffats några stenlagda gator, ingen mosaik och inga inskriptioner. Ej heller finns några bevis för att platsen kallades för Nasaret före år 100 vt. För att visa hur man misshandlar de arkeologiska faktauppgifterna citerar jag på nytt Strindberg, som skriver:

”Med utgångspunkt från alla dessa fynd har arkeologerna kunnat dra slutsatsen att Nazareth vid vår tideräknings början var en mycket liten ort, ungefär 30 hektar stor (cirka 5-600 meter i diameter), med ett invånarantal på högst 500 personer, kanske inte mer än 50 familjer. Men det var tillräckligt många för att man skulle ha en synagoga – en speciell samlingslokal som användes för gudstjänster med föreläsningar och undervisning på sabbaten, som skola och ”kommunalhus” där styrelsen i samhället avgjorde lokala frågor.” (Thor-Leif Strindberg, Bibelfrågan, Nasaret – byn där Jesus växte upp)

En om inte total avsaknad av arkeologiska fynd från den tid Jesus tros ha varit aktiv, så i varje fall endast osäkra fynd, leder alltså till slutsatsen att Nasaret var ”en mycket liten ort … med ett invånarantal på högst 500 personer”. Denna slutsats drar man trots att de arkeologiska fynden, om de alls visar någonting, visar att det inte fanns någon fast bosättning på platsen vid den tiden. Likaså påstår Strindberg att dessa 500 var ”tillräckligt många för att man skulle ha en synagoga”. Återigen är detta spekulationer som inte bygger på fakta. Vi har i hela Galileen inte stött på några lämningar efter någon enda synagoga från tiden före år 70 vt (även detta omstritt). Därmed inte sagt att det inte kan ha funnits synagogor, speciellt om sådana inretts i någons hem och där endast ett litet antal personer fått plats. Men tydligen fanns knappt ens någon fariseism i Galileen förrän ett antal fariseer efter kriget år 70 tog sin tillflykt till Galileen.

Roger Viklund, 2011-06-03

[4] Josefus Flavius, Liv, 45, Om det judiska kriget 3:289–306.

[5] B. B. ii. 9.

[7] Eusebios från Caesarea, Vita Constantini (Konstantins liv) 3:43.

Kommentera