Marginalanteckningar, klotter och oavsiktliga tillägg i gamla handskrifter

10 februari, 2016 den 21:40 (Josefus, Robert Eisler)

I kommentarerna till inlägget Kommentarer till docent Cecilia Wasséns föreläsning ”Har Jesus funnits?”; del 4, att evangelierna inte är trovärdiga källor har jag klargjort något om marginalanteckningar i gamla handskrifter. För att detta inte ska drunkna i mängden av övriga inlägg beslutade jag att lyfta ut vissa delar och redigera materialet till ett eget inlägg.

Rent generellt kan sägas att gamla handskrifter använts flitigt och att de ofta är bemängda med vad som inte sällan förefaller vara ”klotter”. Man har genom århundradena skrivit, inte bara i marginalerna, ovanför, under och på sidorna om den löpande texten, utan också mellan raderna. Dessa tillägg till den ursprungliga texten har gjorts av olika personer, vid olika tidpunkter och av skilda skäl.

Ibland består tilläggen tillsynes bara av klotter, och det är inte omedelbart givet vad som avses. Ibland rör det sig om anteckningar gjorda av andra anledningar som exempelvis 1) förtydliganden, 2) noteringar ungefär som bokmärken för att man lättare ska kunna återfinna ett visst textparti (detta i en text som i äldre tider skrevs med enbart stora bokstäver och utan mellanrum mellan såväl ord som meningar) och 3) ändringar eller enbart tillägg eftersom handskriften ansågs ha saknat något, varit ofullständig.

I bilden inunder återges Testimonium Flavianum i den äldsta bevarade handskriften av den senare delen av Josefus’ Judiska fornminnen; Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 från tiohundratalet.

Ambrosianus2

Testimonium Flavianum börjar på rad 4 med Γίνεται (uppstår) och slutar på sista raden med φῦλον (stam). I marginalen till höger finns skrivet bland annat Χς (eller möjligen Χυ), en förkortning och ett nomen sacrum (latin heligt namn) av Χ[ριστό]ς (Ch[risto]s), och sannolikt en markering för att läsaren lättare ska hitta stycket om Kristus i handskriften. Det är alltså en sorts bokmärke. Dessutom finns annat ”klottrat” som jag inte har lyckats uttyda vad det betyder. Det bildar inget begripligt för mig.

Vid kopierandet av handskrifter begicks ofta fel. Orsakerna kunde vara många. Exempelvis kunde två på varandra följande meningar avslutas med samma ord (ett eller flera), och när kopisten avslutat kopieringen av den övre meningen och tittade upp för att återfinna var i förlagan han var, råkade han av misstag hamna på den undre raden och därmed utelämna en hel rad eller mening. Ibland har kopisten inte ens förstått det han kopierat utan bara skrivit av bokstav för bokstav och åstadkommit något meningslöst. Det var säkerligen ett både monotont och tröttsamt jobb och när koncentrationen brast uppstod felavskrivningar.

När sådana fel upptäcktes (genom exempelvis jämförelser med andra handskrifter) lät man som regel införa rättelser. Saknades text lät man lägga till denna saknade text, antingen mellan raderna, men oftare (jag tror att det är vanligare) i marginalen utanför den rad där det skulle infogas. När man senare skulle göra en kopia av handskriften var kopisten tvungen att ta ställning till marginalanteckningarna och avgöra om dessa skulle infogas i den nya avskriften eller om det bara var andra anteckningar. Det fanns ingen standardiserad metod för att avgöra om de senare gjorda tilläggen bara var noteringar gjorda i marginalen, vanligt klotter eller tillägg som i efterhand infogats för att text av misstag hade fallit bort i samband med att förlagan tillkom.

Hade kopisten ingen annan handskrift att tillgå blev det till att chansa. I dag kan vi genom jämförelser av många bevarade handskrifter följa denna process och se att det ofta begicks fel, så att sådant som tillhörde texten utelämnades i tron att det inte gjorde det och att sådant som inte tillhörde texten ändå infogades eftersom det antogs att det verkligen tillhörde texten. Det finns otaliga exempel på detta och exempelvis fann Miroslav Marcovich vid en långt ifrån fullständig genomgång 33 sådana misstag i verk av kyrkofäder.[1]

Bilden inunder är från Codex Vossianus, Graec. F 72 från tidigt 1400-tal. Handskriften innehåller Josefus’ Om det judiska kriget. Men här har man infogat också Testimonium Flavianum trots att den passagen inte förekommer i det verket av Josefus.

Testimonium_Flavianum_JW_Codex_Vossianus.PNG

I just detta fall finns Testimonium Flavianum infogat inne i texten mellan 2:167 och 2:168. Testimonium Flavianum börjar längst till höger på rad 2. Efter interpolationen har också annan text infogats av en annan skribent och denna text senare strukits över. Till höger om den löpande texten finns en hel del annat inskrivet. (Tillägg 2016-02-14. Jag har lagt till ett längre citat från Robert Eislers The Messiah Jesus and John the Baptist i slutet av denna artikel; ett citat vari han redogör för strykningarna och tilläggen i bilden ovan. Slut tillägg.)  Längst upp där Testimonium Flavianum börjar finns skrivet något om Jesus Kristus’ martyrium med de inledande bokstäverna i Testimonium Flavianum inringade, uppenbarligen för att markera var någonstans stycket om Jesus finns.

Om vi då vänder oss till Josefus och tänker oss ett hypotetiskt scenario. Josefus har ursprungligen skrivit om avrättningen av ”brodern till Jesus vars namn var Jakob och några andra”, eller som ett andra alternativ om ”en vars namn var Jakob och några andra”. En kristen person som läser detta antar att denne Jakob, eller Jakob, brodern till Jesus, avser den kristne Jakob. Eftersom det då är en för honom betydelsefull passage och han inte som i dag kan vika hörnet på sidan för att kunna återfinna just detta ställe i verket, låter han som förtydligande att det avser Jesus Kristus (som han felaktigt tror) och som bokmärke i marginalen skriva antingen ”som kallades Kristus” eller ”Jesus som kallades Kristus” (allt beroende på vad Josefus ursprungligen skrev). Det kan liknas vid marginalanteckningarna i båda bilderna ovan.

När denna handskrift senare ska kopieras står kopisten inför ett avgörande beslut. Hör detta i marginalen till den ursprungliga texten? Har den blivit korrupt och någon har återställt den genom detta tillägg? Eller, är tillägget blott en notering som inte ska tagas med? Han har då gjort den felaktiga bedömningen att det tillhörde texten och tagit med det. Detta är en procedur som vi genom många exempel kan visa har skett i andra sammanhang.

Ett möjligt, och rent av troligt scenario, är att Origenes själv har gjort en sådan notering i den handskrift av Josefus som han hade tillgång till i biblioteket i Caesarea där han var föreståndare, en handskrift som hans efterföljare på den posten, Eusebios av Caesarea, rimligen också hade tillgång till. Efter att Origenes skrivit att Jerusalem ödelades för att straffa judarna för att de hade dödat Jakob, en uppgift han trodde sig ha läst hos Josefus men egentligen hade läst hos Hegesippos, sökte Origenes genom Josefus’ verk utan att hitta passagen han sökte. Det enda han fann var stycket om Jakob i Judiska fornminnen 20:200 och där stod kanske bara ”brodern till Jesus vars namn var Jakob”. Origenes, eller någon efter honom, lät då skriva ”som kallades Kristus” i marginalen.

Eusebios, som verkade i samma bibliotek som sin föregångare Origenes, fann stycket om att Jakobs död orsakat Jerusalems fall enbart hos Origenes och återgav det med Origenes’ uppgift att Josefus hade skrivit det. Dessutom fann han (och återgav också) stycket om en annan Jakobs död i samma handskrift av Josefus som den Origenes använt, men då med Origenes’ tillägg. Eller möjligen hade Eusebios en avskrift av den handskrift Origenes använt och där Origenes’ tillägg hade infogats.

Eusebios kom av den anledningen att återge två passager hos Josefus om Jakob. Den ena som han fann hos Origenes men inte hos Josefus. Han litade dock på Origenes och lät i likhet med Origenes uppge att Josefus skrivit detta utan att (precis som Origenes) uppge var Josefus skrivit detta. I båda fallen ett undantag från författarnas normala sätt, där de som regel uppgav varifrån de fått sina uppgifter. Den andra passagen som Eusebios återgav fann han hos Josefus med Origenes’ tillägg (gjort i god tro), antingen i marginalen så att Eusebios antog att det hörde till det Josefus skrivit, eller, om han hade en avskrift av Origenes’ handskrift, inne i den löpande texten eftersom kopisten redan hade infogat Origenes’ marginalanteckning.

Det var flera som blandade ihop Josefus med Hegesippos eftersom namnen återgavs så likartat, framför allt på latin. Iosippus (=Josefus), Egesippus (=Hegesippos). Man läser ett verk som uppges vara författat av Egesippus och tror att det är Josefus. Det huvudsakliga skälet till att tro att det gått till på detta sätt är att Hegesippos’ skildring stämmer så väl med det Origenes uppger att Josefus har skrivit, i kombination med att inget sådant förekommer i Josefus’ bevarade skrifter.

Ett i detta sammanhang belysande exempel på hur Josefus och Hegesippos blandades samman är Pseudo-Hegesippus från slutet av 300-talet; ett verk där Testimonium Flavianum parafraseras. Verket går under namnet Pseudo-Hegesippus eftersom det en gång antogs ha skrivits av Hegesippos/Hegesippus. Men så är inte fallet. I stället är det en mycket fri latinsk sammanfattning av huvudsakligen Josefus’ Om det judiska kriget. Sannolikt benämndes det därför Ioseppus och detta kom att tolkas som om det avsåg Hegesippus.

Så att marginalanteckningar avsedda enbart som markörer av misstag kom att uppfattas som om de skulle infogas i texten i samband med att handskrifter kopierades, var inte ovanligt.

I en artikel från 2014 går Levenson och Martin igenom de bevarade latinska handskrifterna som innehåller Jesuspassagerna hos Josefus.[2] Artikeln finns att läsa här: Latin_Translations_of_Josephus.pdf. När det gäller Testimonium Flavianum konstaterar de att alla handskrifter utom två har ordalydelsen ”Christus hic erat”, det vill säga ”han var Christus”. Undantagen är två handskrifter i Bayerische Staatsbibliothek. Den ena, München Clm 6383, är från slutet av 700-talet. I denna handskrift är Christus hic erat (han var Kristus) överstruket och längs ned på sidan står et credebatur esse Christus, det vill säga han förmodades vara Kristus. Det är samma ordalydelse som hos Hieronymus. Den andra handskriften, München Clm 6381, är senare, från början av 800-talet, och Levenson och Martin menar att det sannolikt är en avskrift av Clm 6383. Här har kopisten bytt ut Christus hic erat mot et credebatur esse Christus, ”han förmodades vara Kristus” i den löpande texten. Enligt Levenson och Martin har ändringen nästan helt säkert tillkommit genom att kopisten var bekant med Hieronymus’ version och litade på dennes auktoritet, och därför ändrade i texten.[3]

Hade vi nu inte haft den äldre texten München Clm 6383 från slutet av 700-talet, där man tydligt ser att ursprungstexten är utbytt, utan bara haft München Clm 6381 från början av 800-talet, där inga spår av ändringen står att finna, skulle vi ha kunnat förledas till att tro att vi bevittnar en alternativ läsart. Denna skulle givetvis åberopas som ett bevis på att detta var den ursprungliga läsarten även hos Josefus.

Levenson och Martin skrev också uppskattande om min Internetartikel The Jesus Passages in Josephus: A Case Study.

In addition to the vast quantity of printed publications pertaining to this passage, in recent years online sites have provided the home for a wide array of scholarly (and not so scholarly) discussions and some very helpful collections of primary texts.[3]

[3] An extensive collection of ancient and medieval texts relevant to the Testimonium in the original languages (Greek and Latin only) and English translations of Greek, Latin, Syriac, and Arabic texts can be found at Ben Smith’s “TextExcavation” site (http://www.textexcavation.com/josephustestimonium.html). For a helpful survey, see Peter Kirby, “Testimonium Flavianum,” at the “Early Christian Writings” site (http://www.earlychristianwritings.com/testimonium.html), which also contains a number of links to other online materials concerning the Testimonium (http://www.earlychristianwritings.com/josephus.html). A detailed analysis can be found at the website of Roger Viklund, “The Jesus Passages in Josephus: A Case Study” (https://rogerviklund.wordpress.com/2011/02/25/the-jesus-passages-in-josephus-%E2%80%93-a-case-study-part-1-%E2%80%93-abstract-and-biography), which provides an English version of his Swedish study, “Jesuspassagerna hos Josefus—en fallstudie,” also available online (http://www.jesusgranskad.se/Josefus3.htm).[4]

Tillägg 2016-02-14:

Det följande är vad Robert Eisler skriver i The Messiah Jesus and John the Baptist according to Flavius Josephus’ Recently Rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the Other Jewish and Christian Sources (London: Methuen, 1931), s. 68–73. Han menar att Josefus måste ha skrivit något om Jesus men att detta redigerats bort av kristna, såvida vi inte ska anta, den enligt Eisler extremt osannolika hypotesen att Jesus inte har funnits eller de endast något mindre osannolika hypoteserna att antingen Jesus varit en obetydlig person eller att Josefus av personliga skäl underlåtit att nämna Jesus. Den version av Testimonium Flavianum som förekommer i Judiska Fornminnen anser Eisler att Josefus omöjligen kan ha skrivit.

ROBERT EISLER:

So far, let us repeat, these conjectures would seem nothing but a very bold hypothesis : all the same, they would seem infinitely more plausible, even without further support, than the extremely questionable hypothesis of the non-historicity of Jesus, or the little more probable assumption of the essential insignificance of the Gospel events, or Josephus’ unknown private reasons which are held responsible for his passing over in silence what he knew about Jesus, whilst he does not appear to impose upon himself the slightest reserve when he comes to speak of the other messiahs of that troublesome period.

However that may be­—and it is only fair to admit that we cannot arrive at any higher degree of probability on this point without the utilization of further material hitherto neglected, which will be analysed in the following chapters—it is certainly a noteworthy fact that Josephus’ silence about Jesus in the Jewish War was felt to be a defect at quite an early period, with the result that attempts were made to remedy this state of affairs by a bold insertion of the Testimonium into the War. The reason for this procedure, which we shall analyse presently on the basis of the reproduction given in Pl. VI., is easy to see. Of course, for the ῾Ιστορíαι, the Collected Works of Josephus, his silence about Jesus in the War was of no importance, since the Testimonium passage in the Antiquities fully supplied the need of Christian readers. But it was quite different for the separate editions of the War, the popularity of which is attested by a considerable number of MSS. Here the pious would very certainly miss a reference to the Naṣōraean Messiah, and the obvious remedy was simply to insert in some appropriate place in the War the passages concerning the Baptist and Jesus as found in the Antiquities. In one group of MSS. this insertion was done in a very mechanical manner, the passages in question being put either at the beginning or at the end of the MS. In the Codex Vossianus, now in the University Library of Leyden, on the other hand, we have the Testimonium at the end of the second book of the War, followed by a number of curious supplementary lines subsequently deleted (see P1. VI.), and unidentified by Niese. The whole insertion is not the work of the scribe but an addition written by a second hand, from which it follows that the original scribe had purposely left a blank for such an insertion. Of the curious fact that the space thus provided was far too large for the insertion of the usual Testimonium Flavianum I can offer no other explanation than that the scribe found a passage of just this length in his original, blotted out by some censor in the brutal way which can be seen on fig. VII. Yet it is quite impossible that the deleted passage in question could have contained anything resembling the text filled in by the second scribe, to wit, the Testimonium, for in that case there would have been no reason for the interference of a Christian censor. Nor could it have contained anything about Jesus at all. For since the beginning of Pilate’s governorship is not mentioned before § 169, that is, at the beginning of the fifth line from the bottom of fig. VI., it follows that the space preceding line eighteen, that is, preceding the sentence reporting the beginning of Tiberius’ principate, must have dealt with some event or events falling into the last years of the reign of Augustus, whose death (A.D. 15) is mentioned at the top of § 168—more exactly, something fitting in between the death of Salome (A.D. 9–12) and the death of Augustus.

A closer comparison of the two texts, the Antiquities and the War, will furnish the clue. In Ant., xviii. 31, the death of Salome is mentioned as occurring in the governorship of Marcus Ambibulus (or Ambivius), the successor of Coponius. Now, oddly enough, in the Greek War no Roman governor is mentioned between Coponius (ii. § 117) and Pilate (ii. § 169), an omission which cannot but arouse our suspicion if we remember, as pointed out above (p. 17 f.), the tampering on the part of the Christians with this very chapter of the Antiquities. The object of these alterations, it will be recalled, was to falsify the true chronology of events so as to conceal the true date of the Passion. As a consequence the paragraphs dealing with Pilate’s predecessors had likewise to be ‘doctored,’ or, if this seemed too difficult, deleted outright, in the Jewish War. A comparison of the two texts will easily show what has been suppressed in the extant text of the War.

Eisler_table

Were it not for the curious blank in the Codex Vossianus, one might be led to think that Josephus had at first been ignorant of the names and accomplishments of Marcus Ambibulus, Annius Rufus, and Valerius Gratus, and only in his later work had corrected this trifling omission. Yet in the light of this very blank it is much more probable that the passage thus deleted contained Josephus’ account of the three administrations in question. Such a passage, giving a short summary of the chief transactions of the three governors, something like what we find in Ant., xviii. 34 sq., would very well fill the blank. It had to be deleted to make possible the chronological falsification referred to above. Even so, it is to be noted that the extant text of the War does not give an impression as though a period of ten years had elapsed between the accession of Tiberius and the nomination of Pilate. On the contrary, one is led to think that Pilate was the first governor appointed by Tiberius, coming to Judaea immediately after the death of Augustus.

As for the guess of the second scribe in filling the blank, it is plausible enough that he assumed the gap in question to have been caused by an expurgation of the Testimonium. He simply concluded that the obliteration in his original was the work of some mischievous Jew, a former owner of the MS. As a matter of fact, we shall see below (pp. 93 sqq.) that it was precisely this explanation which Robert of Cricklade, Giraldus Cambrensis, and Cardinal Baronius gave for the absence of the corresponding lines in the Hebrew version of Josephus. His readiness to insert the Testimonium in just this place merely proves that he took the crucial expression γíνεται in the sense of ‘ at that time was born Jesus, a wise man,’ etc. A statement to the effect that the Messiah was born in the reign of Augustus would have seemed to him to be in perfect harmony with the chronology in Luke ii. 1 sqq. Since the six lines of the Testimonium were, however, too short to fill the blank left by the first scribe, the reviser saw fit to add the following lines :

‘All the righteous and the unrighteous will be led before the divine Logos ; for to him has the Father given the judgment. And, fulfilling the will of the Father, he whom we call the Christ will appear as judge. For not even over you, ye Greeks, Minus and Rhadamanthys will be judges, but he whom God the Father has glorified. About him we have spoken elsewhere with more detail, to those who are seeking the truth. He will administer to each one the right judgment of the Father, and prepare what will be just to each according to his deeds. And when he giveth judgment all men, angels, arid demons will be present and exclaim with one voice, saying : Just is thy decision. And the resounding of this voice will bring what is just to each party : to those who have acted well it will justly convey everlasting delight ; to the lovers of evil, however, eternal punishment. And for those an inextinguishable and never-ending fire is waiting, and a fiery worm, who will not destroy the body but out of an unperishing body pain will erupt and never leave them.’

As will be remembered, both the late Théodore Reinach and Dr. E. Norden have found ‘ almost the whole ’ apostolic creed in the famous Testimonium. This latest addition, then, makes Josephus testify not only to the messianic dignity of Jesus, but furthermore to the truth of the belief that in the future he will ‘ come again with glory to judge the living and the dead,’ which is rather more than could reasonably be expected from an historian such as Josephus was, and from a Jew to boot.

As a matter of fact, this last interpolation was too much of a good thing even for a certain Byzantine scribe, who crossed out the paragraph in question and added the following amusing comment on the right-hand margin (Pl. VIII.) :

‘The reader should know that this matter is rightly expurgated by us, since we either find it in other copies nor is it quoted by any one of the doctors of the Church of Christ. Neither is it quoted by the later historian copying the Haldsis. Nevertheless, (the same) is found in the eighteenth book of the Antiquities.’

This simply proves that the second scribe of the Leyden MS. merely copied the queer addition from an interpolation he found in the Antiquities.

Niese had confessed his inability to locate the source of this extraneous matter. Linck appears to have been the first to notice that it is a paragraph taken from the treatise ‘ On the Essence of the Universe ’ (περì τῆς τοῦ παντὸς οὐσίας), wrongly ascribed to Josephus by John Philoponos (A.D. 475–540), John of Damascus (c. 700–754), and John Zonaras (died after 1118), and printed in Havercamp’s Josephus.

The true author of this treatise is beyond any doubt the schismatic Bishop Hippolytus of Rome (the adversary of Pope Callistus), who died some time about A.D. 235. This fact was known to the learned Photius, who had correctly noticed the author’s self-quotation in Philosophoumena, x. 32. The title is mentioned in the list of Hippolytus’ works on the throne of his statue in the Lateran Museum. The attribution of such an obviously Christian treatise to Josephus, on the face of its title, since Josephus at the end of his Antiquities promised to write a book on ‘ God and His Essence’ (περì θεοú καì τῆς οὐσίας αὐτοῦ), preceded by the equally arbitrary attribution to the shady client of the Flavians of a most virtuous treatise on the exemplary sufferings of seven Maccabee martyrs, variously called ‘ On Autonomous Reason ’ (περì αὐτοκράτοπος λογισμοῦ) or the ‘ Fourth Book of Maccabees,’ even as a separate edition of the sixth book of Josephus’ Jewish War was circulated under the title of ‘ Fifth Book of Maccabees,’ both these apocryphal works being adopted into the New Testamental canon of the Syrian and Armenian churches.

There can be no reasonable doubt that the motive for all this was merely the pious wish to whitewash the Jewish historian Josephus—who badly needed it—since his evidence on Christian origins was felt to be too precious to be invalidated by any strictures on the character of this ‘ truth-loving ’ witness.

The climax of this posthumous career of the old scoundrel was reached with his identification with Joseph of Arimathea ; but there is no need to follow him further on his curiously devious road to respectability. Yet the story, with its multiple falsifications of documents, has its humorous aspect, and is moreover apt to give a timely warning against the confidence with which the extant text of Josephus is generally treated by unwary scholars, who are as far from suspecting the vicissitudes it has undergone in the course of the centuries as they are ready to accuse any one attempting to restore the original wording of a corrupt sentence of ‘tampering with the text.’

(Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist according to Flavius Josephus’ Recently Rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the Other Jewish and Christian Sources (London: Methuen, 1931), pp. 68–73)

[1] Richard Carrier, “Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (20:4, Winter 2012, s. 491).

[2] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1: 1–79.

[3] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1, s. 14, 16–17, 21, 25–26.

[4] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1, s. 3.

Roger Viklund, 2016-02-10

36 kommentarer

Finns Jesus bevittnad utanför Nya testamentet?

11 januari, 2016 den 12:56 (Alice Whealey, debatt, Josefus, Tacitus)

I min sortering av blogginläggen/bloggartiklarna finner jag att en av mina Newsmill-artiklar saknas. Och eftersom Newsmill numera är avvecklat, finns artiklarna inte längre att läsa där. De flesta av artiklarna går dock att komma åt genom Wayback Machine om man vet adressen. För att säkerställa att artikeln även framledes ska finnas tillgänglig, postar jag den på nytt även här:

Viklund5.png

Finns Jesus bevittnad utanför Nya testamentet?

Ursprungligen publicerad på Newsmill: 2010-04-05.

Debatten mellan Lena Einhorn och Anders Gerdmar har väckt mitt intresse; inte minst genom fokuseringen på den judiske historieskrivaren Josefus Flavius och de två omnämnanden av Jesus som förekommer i hans verk. Faktum är att det finns endast två utomkristna vittnesbörd om Jesus, vilka med trovärdighet går att åberopa, Josefus från 93/94 vt och den romerske historikern Tacitus från ca år 117. I det första fallet rör det sig sannolikt om tillägg, eller om man så önskar förfalskningar, i det andra om rapporterad hörsägen som går tillbaka på de kristna själva. Om så är fallet förekommer inget enda bevittnande av Jesus av någon som inte själv bekände sig till de kristna föreställningarna.

Hos historikern Josefus finns Jesus omnämnd två gånger i ett och samma verk, Judiska fornminnen från 93/94 vt. I bok 18 förekommer Josefus’ s.k. vittnesbörd, Testimonium Flavianum (hädanefter TF) – citerat av Gerdmar i en artikel från 3 april. I bok 20 omnämns dödande av ”en viss Jakob” med tillägget ”brodern till Jesus som kallas Kristus”. Äktheten av det senare omnämnandet av Jesus brukar i betydligt mindre grad än det förstnämnda betvivlas.

Gerdmar uttrycker sin glädje över att ”Testimonium Flavianum tas på större allvar” (4 april). Han invänder mot Einhorns yttrande från samma dag att TF, ”som nästan alla Jesusforskare betraktar som åtminstone delvis ett falsarium, icke desto mindre har blivit den livlina som nästan allting tycks hänga på”, med att säga att detta ”är knappast korrekt”. Så hänvisar han till Alice Whealey från 2008 (The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic) som hävdar ”att Josefus själv kan ha skrivit allt i Testimonium Flavianum utom orden ‘han var Messias'”. Till att börja med är själva invändningen märklig eftersom Einhorns påstående att nästan alla betraktar TF som åtminstone delvis ett falsarium inte alls motsägs av Whealey som också betraktar den som ”delvis ett falsarium” emedan hon inte erkänner uttrycket ”han var Messias” utan i stället tror att passagen ursprungligen löd något i stil med ”han ansågs vara Messias”. Det märkliga fortsätter eftersom Gerdmar uppenbarligen har tagit intryck av Shlomo Pines’ rekonstruktion av TF utifrån en bevarad arabisk krönika från år 942 skriven av biskop Agapius. I denna finns nämligen en förkortad version av TF där ett antal av de mest framträdande kristna (men även icke-kristna) elementen är nedtonade. Pines själv trodde att Agapius’ version byggde på en version av TF som låg närmare det som Josefus ursprungligen skrev. Hans huvudsakliga orsak till att tro detta var just var just dess mer nedtonade stil.

Men det Alice Whealey visade i sin artikel från 2008 är att Agapius alls inte byggde på en oberoende version av TF; alltså tvärtemot det som Pines och Gerdmar hävdar. I stället visar hon att både Mikael den store i sin syriska krönika från år 1173 och denne Agapius använder en gemensam text från en äldre syrisk krönikör vilken i sin tur bygger på en syrisk översättning av kyrkofader Eusebios’ grekiska Kyrkohistoria, vari TF förekommer. Det är denne Eusebios som i början av 300-talet är den förste att ”bevittna” TF och även (tvärtemot det som så ofta felaktigt påstås) den andra passagen om dödandet av ”Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus”. Whealey visar därigenom att den ”agapianska” text som Gerdmar åberopar, dels bygger på en version som är densamma som den Mikael använder, dels inte går tillbaka till Josefus utan till Eusebios.

Mikaels version (och därmed hans och Agapius’ gemensamma källa) skiljer sig på två sätt från den normativa versionen av TF, dels sägs uttryckligen att Jesus dog (något som också Agapius säger och som visar att han använder samma källa), dels att Jesus ansågs vara Messias och inte att han var Messias. Utifrån iakttagelsen att också Hieronymus ca år 400 på latin skrev credebatur, som betyder ”troddes”, alltså ”han troddes vara Messias” drar hon slutsatsen att både den syriska förlagan till Agapius och Mikael och den förlaga Hieronymus nyttjade måste ha varit en grekisk text av Eusebios’ Kyrkohistoria som också löd något i stil med att ”han ansågs ha varit Messias”.

Kring detta kan ett antal iakttagelser göras. Först och främst är det inte osannolikt att den syriske krönikören och Hieronymus själva modifierat TF var för sig för att anpassa den så att det skulle framstå som mer troligt att Josefus skrivit detta. Både den syriska texten och Hieronymus’ latinska har andra modifieringar som de inte har gemensamma, som inte förekommer någon annanstans, och som visar att de inte drog sig för att ändra i texterna. För det andra finns TF bevittnat genom många och tidiga handskrifter, inte minst två oberoende syriska översättningar från 300-talet av TF från två skilda verk av Eusebios, båda bevarade i tidiga handskrifter från åren 411 och 462. Dessutom finns en mycket tidig armenisk översättning gjord från dessa syriska 300-talsförlagor och som också har ”han var”. Även den tidiga latinska översättningen har ”han var”, liksom alla grekiska återgivningar.

Whealey hävdar alltså att Josefus i stort sett skrivit alltsammans i TF. Hon vill endast modifiera det uttryckliga utnämnandet av Jesus som Messias. Hon missar då att notera att Jesus indirekt utnämns till Messias också i uttrycket ”om man alls kan kalla honom en man” (alltså i annat fall är han en gud) och ”ty [han] visade sig för dem på den tredje dagen åter levande just som de gudomliga profeterna [förut]sagt dessa och tio tusen andra underbara ting [om honom]” (att profeterna förutsagt hans gärningar identifierar honom som Messias). Det märkliga med Whealey är att hon blandar saklighet och analysförmåga med stundtals orimliga påståenden.

Man bör vara medveten om att TF inte passar in i den löpande texten hos Josefus. Direkt efter TF inleder Josefus med: ”Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde [ἐθορύβει] judarna”. Beskrivningen av Jesu öde i TF kan möjligen ses som något förskräckligt för de kristna, dock knappas för ”judarna”. I stället är det tydligt att denna mening syftar tillbaka på stycket före TF där Pilatus lät genomföra en masslakt av judar och att TF inte förekom i Josefus’ ursprungliga komposition. Detta plus många andra omständigheter, såsom att ingen kristen alls hänvisar till TF förrän Eusebios på 300-talet och att Josefus inte på något sätt visar tecken på att vara kristen (i TF sägs kristendomen vara den sanna läran) utan bara visar avsky mot alla som har gudomliga anspråk, borde göra Whealey och andra tveksamma inför att tro att Josefus skulle ha kunnat skriva TF i stort sett som det föreligger.

Det märkligaste är emellertid Whealeys argument till stöd för att Josefus skrivit TF, ett argument som också Gerdmar sammanfattar i ”att man måste akta sig för att ‘läsa tillbaka’ senare tiders skarpa motsättning mellan judiskt och kristet in i Josefus text”. Det märkliga med detta är att det inte är ett argument över huvud taget. Det är på samma nivå som ifall man sade att man måste akta sig för att förutsätta att äldre tiders kristna talade sanning om Jesus. Det är inget argument! Det enda vi kan se när det gäller Josefus är att han inte bekänner sig till den kristna tron (frånsett då TF, men den passagen är ju under prövning), att han aldrig ger uttryck för specifikt kristna värderingar, och att han varje gång han ges tillfälle att yttra sig om Messiaspretendenter (dock utan att någonsin använda ordet Messias) bara uttrycker förakt för dem. Detta är verkligheten. Att man inte à priori kan utgå ifrån att Josefus var negativt inställd till Jesus, är mer ett apologetiskt försvar än ett ärligt argumenterande utifrån faktiska omständigheter.

När det sedan gäller Jesusomnämnandet i den senare boken är det intimt förbundet med det första omnämnandet av Jesus i TF. Josefus hade nämligen som vana att normalt förklara vem det var han avsåg och såvida TF är en förfalskning försvinner den enda identifieringen. Att identifiera Jakob som bror till Jesus och sedan för att särskilja denna Jesus från alla övriga skriva att det var den Jesus som kallades Kristus, kan måhända synas vara en rimlig identifiering. Men på 90-talet var det knappast allmänt känt inom den hellenistiska läsekrets som Josefus vände sig till vem Jesus Kristus var. Faktum är att de som inte var judar och bara läste vad där stod skulle tolka det som den Jesus som kallades ”den smorde” eller ”den fuktade”, ett obegripligt uttryck (det grekiska ”ho christos” är en översättning av hebreiskans ”ha-mashiah” ”messias” och betyder ”den smorde”). Om TF är en alltigenom kristen kompilation tillagd Josefus i efterhand finns inga goda skäl tro att inte också ”Jesus som kallas Kristus” är ett senare tillägg, måhända en marginalnotering som senare kom att införas i texten.

Vad gäller Tacitus, kan sägas att den omständighet att han omtalar endast Kristus och inte Jesus och benämner Pilatus prokurator och inte prefekt, gör det osannolikt att han hämtat sina uppgifter från officiella romerska protokoll från ”Jesu tid”; detta eftersom dessa skulle ha givit namnet Jesus samt Pilatus’ rätta titel. Visserligen finns goda argument till varför Tacitus ändå skulle ha kunnat skriva som han gjorde, men faktum kvarstår att det talar emot att han gått till källorna. Och på 110-talet, när evangelierna var skrivna och kristna hävdade att Pilatus avrättat Jesus är det troliga att Tacitus endast förmedlade det han hört – och hörsägen utgör inget vittnesmål.

Ca år 120 skrev Suetonius: ”Han [Claudius] fördrev från Rom de av Chrestus uppeggade, oavlåtligt oroliga judarna.” Det finns inga goda skäl tro att detta avser Jesus. Frånsett att vi måste tro att han felstavade namnet Chrestus, som var ett vanligt slavnamn, trots att han också omnämner de kristna och inte kallar dem krestna, ska vi också tro att Jesus var i Rom år 50 och uppeggade judarna och inte de kristna.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att Josefus sannolikt aldrig nämnde Bibelns Jesus, att Tacitus såsom upplysning till sina läsare flikade in varifrån kristna fått sitt namn och då endast förlitade sig på det kristna själva sade, samt att Suetonius i bästa fall också bara förmedlade hörsägen, men troligare, inte alls avsåg Bibelns Jesus.

43 kommentarer

Kommentarer till docent Cecilia Wasséns föreläsning ”Har Jesus funnits?”; del 2, avsaknaden av utomkristna historiska källor

28 december, 2015 den 18:07 (Cecilia Wassén, Josefus, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

Se också Del 1, de återuppståndna gudssönerna
Se också Del 3, att Paulus inte känner till Jesus som en historisk person
Se också Del 4, att evangelierna inte är trovärdiga källor

Cecilia Wassén är lektor och docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet. I en föreläsning från 20 april 2015 under titeln ”Har Jesus funnits”, går hon igenom och bemöter de enligt henne viktigaste argumenten till stöd för att Jesus inte har funnits. Wassén ger också sin syn på de viktigaste skälen till varför vi ska tro att Jesus har funnits. Föreläsningen är en dryg timme lång och återfinns bland annat på Youtube.

När jag i denna genomgång återger Wasséns uppfattningar är det endast i de fall hennes kommentarer omges av citattecken som det också är ordagranna citat från filmen. Jag infogar också ungefärliga tidsmarkörer med hel- och halvminuter där aktuellt avsnitt förekommer i filmen.

I del 1 kommenterade jag Wasséns behandling av de återuppståndna gudssönerna. De övriga tre huvudargumenten som Wasséns bemöter i sin föreläsning är avsaknaden av utomkristna historiska källor, att Paulus inte känner till Jesus som en historisk person och att evangelierna är historisering av myter. I denna del av artikelserien fokuserar jag på bristen på utomkristna historiska källor.

Josefus

Wassén inleder med att säga: ”Inga utomkristna referenser till Jesus … nej, fast det är klart Josefus, den judiske historikern som skrev på … i slutet på första århundradet, han nämner ju Jesus och Jesus’ bror Jakob och Johannes döparen. Men, då ska man komma ihåg att hans manuskript bevarades och kopierades av kristna, inte bland judar.” (22.30)

Just att Josefus inte har bevarats av andra än kristna ställer till det hela. Om vi blott hittade en handskrift kopierad av judar skulle denna möjligen kunna kasta ett annat sken över texten. Judarna hade inget behov av att bevara en kristen ordalydelse. Tvärtom skulle de till och med ha haft anledning att ta bort Testimonium Flavianum i sin helhet, vilket väl innebär att även om vi hittade en handskrift av Judiska fornminnen utan Testimonium Flavianum, vi likväl inte kunde vara säkra på att Testimonium Flavianum ej tagits bort om vi kunde misstänka att en jude hade kopierat texten. Det hela är krångligt.

Wassén3

Cecilia Wassén

Efter att Wassén läst upp Testimonium Flavianum (23.00) tar hon upp att det är problem med den här texten eftersom Josefus var jude och han ingen annanstans säger att han skulle ha övergått till kristendomen eller börjat tro att Jesus var Messias, som han gör här. (24.00) Men, säger Wassén, många forskare hävdar att om man tar bort de mest upphöjda uttalandena, ”kommer man åt det Josefus faktiskt skrev. För det han säger om Jesus passar väldigt bra in i sammanhanget där han beskriver historien på den här tiden. Men då säger naturligtvis mytförespråkarna att hela avsnittet är tillagt i efterhand.” [min fetning efter Wasséns betoning] (24.30)

Jag har svårt att förstå vad i Testimonium Flavianum Wassén menar ”passar väldigt bra in i sammanhanget där han beskriver historien på den här tiden”? Ty hon kan inte gärna mena att Testimonium Flavianums innehåll skulle passa bra in i sammanhanget. Tvärtom, Testimonium Flavianum passar extremt illa in i sammanhanget.

Sammanhanget utgörs av de omgivande textavsnitten vilka alla handlar om olyckor som drabbat judar. Mitt i detta textavsnitt förekommer så en beskrivning av Jesus’ avrättning. Även om Jesus var en jude, kan hans död knappast ha betraktats som en olycka sedd ur judarnas synvinkel. Ur ett kristet perspektiv utgör detta naturligtvis den största olycka judarna drabbats av, men så skulle knappast en jude som Josefus betrakta och än mindre beskriva det i en bok som handlar om judarnas historia. Dessutom handlar alla övriga omgivande stycken om tumult och upplopp. Det enda undantaget är Testimonium Flavianum.

Till yttermera visso, i den inledande meningen i det som följer direkt på Testimonium Flavianum står: ”Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna”. Det innebär att om Testimonium Flavianum ens till någon del är äkta, måste Josefus åsyfta just Testimonium Flavianum när han direkt efter detta skriver att också ytterligare något förskräckligt upprörde judarna. Då måste han anse att Jesu död var en olycka för judarna – något nästan otänkbart såvida han nu inte var kristen, vilket han högst sannolikt inte var och som Wassén själv tillstår att han sannolikt inte var. Det finns ingenting i stycket om Jesus som antyder att det rör sig om något upprörande och omstörtande sett ur judisk synvinkel. Om man däremot plockar bort hela Testimonium Flavianum kommer ”ytterligare en stor olycka” att syfta på stycket före Testimonium Flavianum, vilket handlar om att Pilatus lät massakrera ett stort antal judar, och texten blir genast logisk och löper smärtfritt.

Återstår då att hon menar att stycket förekommer tidsmässigt i rätt sammanhang och även geografiskt eftersom händelsen är förlagd i Palestina – där för övrigt nästan hela berättelsen i Judiska fornminnen utspelar sig. I så fall kan man säga att om någon stoppat in stycket i efterhand var denne intelligent nog att infoga det tidsmässigt rätt tillsammans med annat som hände under Pilatus’ styre i Palestina – hur intelligent det nu kan anses vara?

Wassén övergår därefter till att läsa upp Jakobspassagen (25.00). Hon säger:

”Det här stycket är kanske mer övertygande om att det verkligen är Josefus som har skrivit alltihop för att det är väldigt neutralt beskrivet. Det är ingenting som tyder på att nån kristen skrivare skulle ha lagt till nånting. Utan här är det Kristus, Jesus som kallade Kristus. Det var inte, det är inte Jesus som var Kristus. Så här syns ingen kristen agenda och det talar för att hela stycket går tillbaks till Josefus. Och det passar också in i skildringen av de historiska skeendena här som han beskriver.” (25.30)

Det försvar för äkthet som Wassén tar upp är i stort sett endast att beskrivningen av Jesus är neutral och att man därför inte kan förvänta sig att texten är tillagd av en kristen. Men detta argument är bara verksamt om man förutsätter att tillägget skulle vara medvetet gjort. Om det i stället rör sig om ett oavsiktligt tillägg förlorar argumentet all sin styrka. Ty då fanns ingen grund att göra några mer utsvävande tillägg. Den teori som jag (Den Jesus som aldrig funnits, 2005, s. 333, 2 uppl. s. 338–339) och Earl Doherty (Jesus, Neither God Nor Man: The Case for a Mythical Jesus, 2009, s. 571–572) framkastade och som Richard Carrier framlade i större detalj 2012 i ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies 20:4: 489–514, är att en marginalanteckning av misstag antogs tillhöra den ursprungliga texten och därför infogades vid nästa avskrift. Sådan införsel av ”glossor” var vanlig och det förklarar ett antal märkliga saker som Origenes’ okunskap om stycket men samtidig kännedom om en likalydande passage någon annanstans, och att denne Jakob inte alls dör på det sätt och vid den tid som den kristna traditionen hävdar. Josefus skrev om en viss Jakob, men det var inte de kristnas Jakob, även om någon kristen senare antog att det var det, och gjorde ett tillägg i marginalen.

Man kan undra varför Wassén inte tog upp denna uppenbara invändning mot äktheten? Var hon omedveten om den? Måhända. Men den finns tydligt redogjord för i den Wikipediaartikel om Jesusomnämnandena hos Josefus som hon bygger på. Hur vet jag då att hon bygger på den? Jo, för att hon hämtat citaten därifrån. I det senare fallet var det min översättning hon återgav och den förekommer mig veterligt bara där och i min artikel Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie och i min bok, där jag givetvis också återger den. Dessutom återger hon en bild av Johannes Frobenius’ latinska utgåva av Josefus’ samlade verk från 1582, en bild som förekommer i Wikipediaartikeln. Så antingen läste hon artikeln mycket selektivt eller så valde hon att ta med enbart de argument som passade henne själv.

Wassén ger ytterligare ett argument för äkthet, nämligen att Josefus också beskriver Johannes döparen och att det här inte heller syns något kristet. Han nämner Johannes utan att hänvisa till Jesus. Johannes var nog inte känd för att han döpte Jesus utan för att han döpte folk. Här ser man, menar Wassén, att kristna skrivare inte skrev och ändrade för mycket (26.00).

Jag tycker inte att detta argument är speciellt verksamt. Ty, vi vet ganska säkert att man åtminstone till viss del har förfalskat Testimonium Flavianum. Så det faktum att man inte i någon större omfattning förfalskade stycket om Johannes, hindrade inte att man förfalskade Testimonium Flavianum. Och ett oavsiktligt tillägg av Kristus i Jakobspassagen har ingen påverkan på en tänkt medveten sådan i Johannespassagen.

Wassén tycker att det syns här att vi mot slutet av 90-talet har en ”historiker som känner till Jesus och som känner till hans bror Jakob. Men det är klart mytförespråkarna då hävdar att, att det här är tillagt; inte Johannes döparen men det han säger om Jesus och Jakob. Det är svårt att argumentera mot, med, med det argumentet, men va ja, man behöver några argument kanske för att visa varför det skulle vara tillagt” (27.00).

Det verkar kanske vara så att Wassén inte känner till några argument emot styckets äkthet. Det kan faktiskt vara så, men vad säger det i så fall om hennes kompetens i detta ämne? Bara för att Wassén inte känner till sådana argument betyder det inte att de inte finns. Jag vill hävda att det finns en klar obalans på detta område. Mytförespråkarna är som regel fullt bekanta med historicitetsförespråkarnas argument, medan de senare i mycket hög utsträckning inte känner till eller förstår de förstnämndas argument. Det är uppenbart att så är fallet inte bara här utan också framöver i Wasséns föredrag. Det var lika uppenbart med Maurice Casey och Bart D. Ehrman; att de mest försökte bemöta pseudoargument.

Man kan sedan undra varför Wassén måste säga att mytförespråkarna naturligtvis anser att hela avsnittet är tillagt i efterhand, eller att det är klart att de då hävdar att det här är tillagt? Är det god sed att säga att det är klart att Wassén naturligtvis hävdar att Josefus har skrivit om Jesus? Innebär det att Wassén ser något överseende på James Carleton Paget när han i sin inflytelserika artikel ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2: 539–624, påpekar att vi inte ska utesluta möjligheten att omnämnandet av Kristus i Jakobspassagen trots allt är en kristen marginalanteckning som av misstag letat sig in i texten: ”Certainly we should not exclude the possibility of a Christian gloss becoming a part of the text …” (s. 552, n. 45).

Att Wassén inte ens känner till de argument som riktas mot passagens äkthet och som är publicerade i referentgranskade välrenommerade tidskrifter, talar sitt tydliga språk.

Tacitus

Därefter går Wassén över till andra utomkristna källor om Jesus. Hon nämner Plinius, som skrivit om kristna i början av 100-talet, men anser, med rätta, att Tacitus är intressantare (27.30). Hon säger att denne berättar om Neros avrättande av kristna och att Kristus dödades av Pilatus under kejsar Tiberius’ tid. Hon menar därför att i början av 100-talet trodde kristna åtminstone att Kristus varit en person som levt och avrättats under Pontius Pilatus. Och att Tacitus anser detta trovärdigt. Och, säger hon, det låter inte som någon Jesusmyt precis.

Att kristna själva i början av 100-talet ansåg att Kristus avrättats av Pilatus är givetvis något som mytiker själva hävdar är fallet. Återigen bemöter Wassén ett argument som mytiker inte bygger på. Vid denna tid fanns åtminstone något eller några evangelier och det är rimligt anta att kristna själva trodde på det evangelierna sade. Det är alltså inget nytt och har inget att göra med huruvida Jesus funnits eller inte. I början av 100-talet trodde många kristna att Pilatus avrättat Jesus. Likaså hävdar mytförespråkare att Tacitus inte skulle ha haft minsta skäl att misstro en sådan uppgift. Dels för att uppgiften i sig inte innehåller något direkt som väcker misstro (enligt Tacitus säkert bara ytterligare en galning som avrättats), dels för att uppgiften om att Kristus avrättats av Pilatus bara var en perifer liten notis i Tacitus’ historieverk som han knappast fann värt att undersöka noggrannare. Han utgick rimligen från att flertalet av hans läsare aldrig hört talas om Kristus och ansåg att det vore rimligt att flika in vem denne var. Varifrån hade han då fått uppgiften? Som Van Voorst påpekar hade han säkert direkt eller indirekt genom sina underlydande hört det från kristna. Vi vet genom Plinius’ brev att kristna förhördes, och Plinius och Tacitus var vänner.

Så, det faktum att Tacitus känner till uppgiften att Kristus avrättats av Pilatus ger i mycket liten omfattning stöd för att Jesus har funnits. Även om vi inte hade haft Tacitus eller den förfalskade Josefus, skulle vi ändå ha antagit att kristna i början av 100-talet ansåg att Pilatus avrättat Kristus, ty vid denna tid fanns evangelier som hävdade detta, dessutom exempelvis Första Timotheosbrevet som visar kännedom om traditionen. Tacitus tillför alltså inget oberoende bevittnande av Jesus om han fått sina uppgifter från kristna i en tid då kristna trodde att så var fallet. I så fall måste trovärdiggöras att Tacitus fått uppgifterna från annat håll än från de kristna.

Och det för oss på nytt över till Wassén. Hon säger att det som ibland framkommer i de här böckerna [vilka böcker då, kan man undra?], när de klagar på bristen på källor, är frågan: ”varför nämns han inte i de romerska arkiven”? Romarna som höll så bra koll på allt, varför skriver de inte om Jesus? Jo, säger Wassén, därför att de romerska arkiven inte finns (28.30). Hon tar Pontius Pilatus som exempel. Han var prefekt över Judeen i tio år. Ändå får vi inte reda på om vilka hans reformer och lagar var, vilka han avrättade? (29.00) Wassén säger att han nämns i judiska texter av Josefus och Filon, men inte av några romare. Jag förmodar att hon då bortser från Tacitus. Wassén menar att vi ingenting vet om Josefus förutom det han själv skriver och detta eftersom man inte höll sådana arkiv. Därför, menar Wassén, är det inte så underligt att inte Jesus’ namn förekommer mer än det gör. Så våra bästa källor är helt enkelt Nya Testamentet (30.00).

Men frågan är vilka som ibland klagar på detta? Jag kan inte komma på någon mytförespråkare. Jag misstänker att Wassén helt enkelt blandar samman två olika saker här. Det klagomål som finns är att de många författare vars verk vi har bevarade och som kunde förväntas skriva om Jesus inte har gjort det. Men det är en helt annan sak än de ”romerska arkiven” som Wassén hänvisar till.

De romerska arkiven är helt enkelt arkivuppgifter om dagliga företeelser i det administrativa Rom. Vi vet att det fanns massiva arkiv där fattade beslut och åtgärder hade dokumenterats. Dessa arkiv finns inte kvar, men vi vet att de fanns och ibland nyttjades av historiker och andra. Jag kan som sagt inte komma på någon mytförespråkare som formulerat ett argument enligt följande tankemönster: Inte heller finns några uppgifter bevarade om Jesus i de romerska arkiven. Om han verkligen hade funnits, borde han ha omnämnts i dessa.

Däremot har många, inklusive undertecknad, formulerat argument liknande detta: Inte heller finns några uppgifter bevarade om Jesus hos de många samtida och i den närmaste efterföljande tiden verksamma författare, där många borde ha nämnt honom om han funnits. Men det är en helt annan sak.

Diskussionen om de romerska arkiven handlar huvudsakligen om Tacitus och om denne kan tänkas ha nyttjat information därur för sina uppgifter om att Kristus avrättades genom Pontius Pilatus när Tiberius regerade. Men det är historieförespråkarna som anför detta argument, inte mytförespråkarna. Argumentet brukar se ut som följer: Tacitus var en noggrann och god historiker och om han skriver detta om Kristus utan förbehåll kan vi utgå från att han kontrollerat uppgifterna någonstans, förslagsvis i romerska protokollshandlingar. Motargumenten som framförs av mytförespråkarna är flera, men bland annat att han ändå borde ha hört det av kristna, att han inte skulle ha haft skäl att misstänka att uppgiften var felaktig, att det ändå bara var en rätt ovidkommande detalj, att han normalt inte sökte sina uppgifter bland protokollsuppgifter utan ofta brukade kopiera äldre historiker, att han inte med lätthet skulle ha kommit åt arkiven och att det i vilket fall knappast fanns uppgifter från en avrättning i Jerusalem på 30-talet bevarade med tanke på kriget i Palestina 66–70, och Roms brand år 64.

Sammanfattning

Wassén hävdar att Josefus visst nämnde Jesus men att mytförespråkarna naturligtvis hävdar att det rör sig om förfalskningar och att sådana argument är svåra att bemöta.

De blir än svårare att bemöta, om man inte ens är bekant med dem.

Vidare hävdar hon att Tacitus bevittnar Jesus, att kristna därför i början av 100-talet trodde att Kristus varit en person som levt och avrättats under Pontius Pilatus, och att Tacitus anser detta trovärdigt. Däremot talar hon inte om att också mytförespråkarna menar detta, eftersom det är vad källmaterialet talar om för oss. Genom att de som betvivlar Jesu existens ändå förutsätter det Wassén använder som argument emot dem, har Wassén här endast slagit in öppna dörrar.

Wasséns tredje punkt är att man inte alls kan förvänta sig att Jesus skulle ha nämnts i romerska protokoll eftersom det inte finns några sådana. Men eftersom, mig veterligt, mytförespråkarna inte fört fram det argumentet, har Wassén återigen bemött en ståndpunkt som ingen företräder. Och då är det lätt att vinna debatten.

Några övriga utomkristna vittnesbörd som kan tänkas ge ett från kristna oberoende bevittnande om Jesus finns inte.

Roger Viklund, 28 december 2015

15 kommentarer

Testimonium Flavianum är inte till någon del skrivet av Josefus

21 januari, 2015 den 19:40 (Josefus, Paul J. Hopper)
Tags:

Testimonium Flavianum är inte till någon del skrivet av Josefus.

HopperDetta är vad lingvisten Paul J. Hopper hävdar i en artikel från i fjol, “A Narrative Anomaly in Josephus: Jewish Antiquities xviii:63”, i Linguistics and Literary Studies / Linguistik und Literaturwissenschaft: Interfaces, Encounters, Transfers / Begegnungen, Interferenzen und Kooperationen, eds. M. Fludernik & D. Jacob (2014), ser. Linguae & litterae, vol. 31, s. 147–169.</ref>

En introduktion till vem Paul Hopper är, hämtad från engelskspråkiga Wikipedia:

Paul J. Hopper is an American linguist of British birth. In 1973, he proposed the glottalic theory regarding the reconstruction of the Proto-Indo-European consonant inventory, in parallel with the Georgian linguist Tamaz Gamkrelidze and the Russian linguist Vyacheslav V. Ivanov. He later also became known for his theory of emergent grammar (Hopper 1987), for his contributions to the theory of grammaticalisation and other work dealing with the interface between grammar and usage. He currently works as the Paul Mellon Distinguished Professor of Humanities at the Carnegie Mellon University in Pittsburgh, USA.

Hopper har analyserat texten ur ett strikt lingvistiskt perspektiv och jämfört den med de stycken i dess omgivning som behandlar Pilatus’ tid vid makten. För några dagar sedan förde jag in uppgifterna om detta i den Wikipediaartikel om ”Jesus hos Josefus” som jag skrivit och som fram till årsskiftet faktiskt var svenskspråkiga Wikipedias längsta artikel (listor borträknade). Jag skrev då följande:

Men lingvisten Paul J. Hopper menar att Testimonium Flavianum uppvisar en klart avvikande grammatik. Hopper har jämfört språket i Testimonium Flavianum med det i de övriga tre passagerna i bok 18 av Judiska fornminnen som handlar om Pontius Pilatus. Han kommer fram till att de grekiska verbformerna i Testimonium Flavianum markant avviker från den berättande stil som föreligger i de övriga berättelserna och att avvikelserna är så pass stora att man kan tala om en annan genre. Enligt Hopper är dessutom meningarna i Testimonium Flavianum välformulerade och syntaxen uppvisar heller inga avbrott som borde vara fallet om större strykningar och tillägg gjorts, och han menar att det på språklig grund därför inte finns skäl anta att en ursprunglig kortare Josefustext utökats med kristna tillägg. I stället anser Hopper att hela Testimonium Flavianum är en kristen skapelse. I stil och längd liknar det enligt honom de kristna trosbekännelser som började utarbetas under tidigt 300-tal, exempelvis då den apostoliska trosbekännelsen och den nicaenska trosbekännelsen som dessutom kyrkofader Eusebios var med och utformade. (Wikipedia, Jesus hos Josefus – Argument till stöd för förfalskning: Språket)

I inledningen till sin artikel skriver Hopper detta:

Josephus in the Jewish Antiquities introduces Jesus the Messiah into his history of the Jews, and appears to report events corresponding closely to those of the Gospels, including Jesus’s crucifixion on the orders of Pontius Pilate. A long standing dispute exists about the authenticity of this text. The present article offers a narratological analysis of the passage, comparing the styles of event reporting in the passage with the three other episodes in Josephus’s Pontius Pilate sequence. The study concludes that the uses of the Greek verb forms such as aorists and participles are distinct in the Jesus passage from those in the other Pilate episodes, and that these differences amount to a difference in genre. It is suggested that the Jesus passage is close in style and content to the creeds that were composed two to three centuries after Josephus. (s. 147)

Hopper skriver vidare:

My aim here is to point out some incompatibilities between the language of the Testimonium Flavianum and that of the other three episodes in the Pilate sequence that suggest they are not by the same author. (s. 148–149)

Enligt Hopper är berättelserna om Pontius Pilatus framförda i en berättande stil.

The language of the Pilate episodes, like that of Josephus’s work in general, is historical, that is, it is oriented toward the narration of events. The sense of a passage is therefore centered around the various verbal forms (verbs, infinitives, participles and nominalizations) that carry the main story line and the facts and situations that support it. (s. 155)

Testimonium Flavianum, däremot, är annorlunda framställd. Jesus framställs där som passiv och dessutom är berättelsen utformad mer som ett försvar för en position än som en vanlig berättelse.

That is, unlike the event reporting in the other Pontius Pilate episodes, we are not told in detail what Jesus did. Jesus is throughout a passive participant rather than an active agent. (s. 162)

The use of the negative in two of the four aorists suggests something else. Negatives point implicitly to the corresponding affirmative. They belong in the contexts of denial, of response to a challenge. They suggest here that the author is contradicting unheard voices that question the truth of the chronicle. There is an element of protest in the voice of the author of the Testimonium that is impossible to attribute to Josephus, the sober historian: “There must be some truth in all this, because his followers haven’t gone away, in fact they haven’t stopped worshipping him.” (s. 162–163)

Kan man då tänka sig att det är de kristna tilläggen och ändringarna I texten som har gjort den så avvikande mot det Josefus skrev i de övriga styckena? Enligt Hopper är det scenariot osannolikt eftersom sådana ändringar i texten skulle ha visat sig i syntaxen (ordföljden).

In fact, however, the syntax of the Testimonium does not display the kinds of discontinuities we might expect to find if substantial changes such as major deletions or insertions had been made. The sentences are well formed, the use of particles such as gar and de is appropriate, the Greek constructions are correct and complete. In short, the passage is linguistically and conceptually integrated, and the assumption of an originally longer text that has been substantially shortened or of a shorter text that has been lengthened does not appear to be warranted on purely internal linguistic grounds. (s. 149)

Artikeln är bitvis mycket teknisk och jag påvisar här bara ett antal av Hoppers slutsatser grundade på denna tekniska undersökning av språkets uppbyggnad. I vilket fall anser Hopper att Testimonium Flavianum överhuvudtaget inte är en berättelse om man ska jämföra den med det sätt på vilket de andra händelserna återges. Endast kristna skulle ha uppfattat Testimonium Flavianum som en berättelse, varför Josefus inte gärna kan ha skrivit TF.

The Testimonium has no such plot. From the point of view of its place in Josephus’s Jewish Antiquities, it does not qualify as a narrative at all. The Testimonium could not be understood as a story except by someone who could already place it in its “intelligible whole”, the context of early Christianity. (s. 165)

The Testimonium is anchored in a radically different discourse community from that of the rest of the Jewish Antiquities. The Testimonium reads more like a position paper, a party manifesto, than a narrative. Unlike the rest of the Jewish Antiquities, it has the same generic ambiguity between myth and history that Kermode (1979) has noted in the Gospels as a whole. (s. 165–166)

Hopper anser att Testimonium Flavianum mycket mer liknar de kristna trosbekännelser (creeds) som tillkom på 300-talet än Josefus’ berättelser. Han skriver följande:

The Testimonium Flavianum qualifies poorly as an example of either history or narrative. Where, then, does it fit generically? The closest generic match for the Testimonium is perhaps the various creeds that began to be formulated in the early fourth century, such as the Nicene Creed (325 CE).(ftn 10)

(n. 10) Eusebius of Caesarea (263–339) is sometimes mentioned as a possible author of the Testimonium and source of the interpolation (see Feldman 1965: 49). This same Eusebius, whose writings contain the first known citation of the Testimonium Flavianum, was also one of the creators of the Nicene Creed and played a central role in the wording and propagation of the creed. (s. 166)

Som synes antyder Hopper här att Eusebios kan ha varit den som skapat Testimonium Flavianum. Han framhåller dessutom Testimonium Flavianums längd, som också den stämmer med den typiska längden för trosbekännelser.

Less specifically credal, but similar in character to the creeds, are its length (77 Greek words, comparable to the 76 words of the Latin Apostles’ Creed and the 91 words of the Greek Apostles’ Creed) (s. 166)

Jag anser att Hoppers argumentering är trovärdig och ser få skäl till att tro att Josefus skulle ha skrivit ens något av Testimonium Flavianum. I sammanfattningen skriver Hopper följande:

The narrative grammar of the Testimonium Flavianum sets it sharply apart from Josephus’s other stories of the procuratorship of Pontius Pilate. The most likely explanation is that the entire passage is interpolated, presumably by Christians embarrassed at Josephus’s manifest ignorance of the life and death of Jesus. (s. 167)

Roger Viklund, 2015-01-21

5 kommentarer

Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

10 oktober, 2014 den 16:22 (Eusebios av Caesarea, Hegesippos, Josefus, Klemens av Alexandria, Origenes, utomkristna vittesbörd, Wikipedia)

Jag har – för stunden i varje fall – slutfört mitt projekt med att skapa en fullödig Wikipediaartikel om Jesus hos Josefus. Till den tidigare artikeln om Testimonium Flavianum (också publicerad på denna blogg i två delar här och här) har jag nu lagt till om ”Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob”. I samband därmed bytte jag också namn på artikeln från ”Testimonium Flavianum” till ”Jesus hos Josefus” emedan ”Testimonium Flavianum” inte längre speglar artikelns fulla innehåll.

Jag har försökt ta bort de 248 första fotnoterna eftersom de hör till den del (Testimonium Flavianum) som föregår denna del av artikeln, men då räknas allt om så att numreringen börjar från 1 och inte stämmer med artikelns numrering. Med andra ord ska man bortse från dessa första 248 fotnoter och börja från 249.

2 Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Den andra gång som Jesus omnämns hos Josefus är i den tjugonde och sista boken av Judiska fornminnen (20.9.1 eller 20:197–203). Bakgrunden till denna berättelse är att den dåvarande prokuratorn över Judeen, Porcius Festus (från ca 59–62), avlider. I det vakuum som uppstår innan den nye prokuratorn Lucceius Albinus (från 62–64) hunnit installera sig, passar den judiske översteprästen Ananos ben Ananos på att avrätta ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob, och några andra”. Detta får till följd att Ananos avsätts som överstepräst och att Jesus ben Damneus utses till ny överstepräst.

Texten i översättning

” Festus var död, och Albinus fortfarande på väg; så han [Ananos] inrättade ett råd av domare och lät inför detta föra brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob [eller: ”Jakob hette han”], och några andra. Dessa dömde han såsom lagbrytare, varefter han överlämnade dem till att stenas. Men de medborgare som syntes rättrådigast, och kände sig mest illa till mods inför lagöverträdelserna, ogillade det som skedde. De skickade också bud till kungen [Agrippa II] och uppmanande honom att meddela Ananos att inte agera så framöver, ty det han redan hade gjort kunde inte rättfärdigas. Ja, några av dem for också för att möta Albinus som befann sig på sin resa från Alexandria och påtalade för honom att det var olagligt för Ananos att sammankalla Stora rådet utan hans samtycke; varpå Albinus gick med på det de sade och i vredesmod skrev till Ananos och hotade med att bestraffa honom för det han gjort; på vilket kung Agrippa fråntog honom översteprästämbetet som han innehaft i endast tre månader och utnämnde Jesus, son till Damneus, till ny överstepräst.” (Flavius Josefus, Judiska fornminnen 20:200–203; fetmarkeringen av det centrala stycket är tillagd]]).[249][250] „

Argument till stöd för äkthet

De allra flesta forskare anser att denna passage skrivits av Josefus, att denne berättar om avrättningen av Jesu broder Jakob och därmed att också frasen ”brodern till Jesus som kallades Kristus” är äkta.[251][252][253][254][255]

De huvudsakliga orsakerna till att man anser detta är till antalet fem.[256]

Stycket förekommer i alla handskrifter

Stycket om Ananos och Jakob förekommer i alla handskrifter av Judiska fornminnen 20:197–203 och dessutom utan några betydande avvikelser. Det finns således inget textstöd för att det rör sig om ett senare tillägg.[257]

Citeras tidigt

I början av 300-talet sammanfattar kyrkofader Eusebios av Caesarea innehållet i Judiska fornminnen 20:197–203 och citerar meningen om Jakob och Jesus (Kyrkohistoria, 2:23:22).[258] Vidare antas Origenes av vissa ha känt till denna passage redan på 240-talet eftersom han tre gånger hänvisar till att Josefus ska ha skrivit att Jerusalems fall och templets förstörelse var judarnas straff för att de dödat Jakob den rättfärdige, ”brodern till Jesus som kallades Kristus”.[259][260] Uttrycket ”brodern till Jesus som kallades Kristus” är identiskt med det som står i Judiska fornminnen 20:200,[261] men ingenstans i Josefus bevarade verk står att judarna skulle ha straffats till följd av det som gjordes mot Jakob.[262]

Språk och sammanhang

Hela stycket, liksom omnämnandet av Jesus, passar väl in i det omgivande sammanhanget och språket avviker inte från det som anses typiskt för Josefus.[263][264] Såväl Jakob som Jesus omnämns bara flyktigt eftersom de inte spelar någon framträdande roll i berättelsen – vilket man kunde ha förväntat sig att de skulle ha gjort om en kristen person lagt till uppgiften.[265] Steve Mason skriver att några visserligen har ifrågasatt äktheten i denna passage, men att det utifrån språk och stil inte finns några skäl till ifrågasättande.[266]

Neutrala beteckningar

Om en kristen person skulle ha förfalskat passagen borde denne inte ha använt så pass neutrala beteckningar på Jakob och framför allt Jesus. Man kunde hellre förvänta sig att personen, i likhet med hur kristna ofta annars uttryckte sig, skulle ha prisat Jakob[267] och kallat honom ”brodern till Herren” eller ”brodern till Frälsaren” i stället för ”brodern till Jesus”. Vidare kunde man förvänta sig att Jesus inte bara skulle ha benämnts den ”som kallades Kristus” utan den ”som var Kristus”.[268][269] Josefus identifierar för sina läsare på ett neutralt sätt vilken Jesus han avser.[270][271][272] En beskrivning av Jakob som en broder till Jesus förefaller vara en osannolik kristen interpolation, eftersom den exakta formuleringen Iêsou tou legomenou Christou inte förekommer i beskrivningarna av Jakob i den kristna litteraturen.[273]

Saklig redogörelse med icke-kristna föreställningar

Även om denna skildring av Jakobs död avviker på flera punkter från kyrkans skildring av hans död, anses det ändå finnas tydliga likheter mellan berättelserna. Josefus anses ofta vara den som ger den mer trovärdiga skildringen. Om en kristen lagt till uppgiften om Jakobs stening borde han ha sett till att berättelsen stämde bättre med den kristna skildringen såväl vad gäller detaljerna som tiden (där bland andra Hegesippos anger att Jakob dödades år 67 eller år 70 i stället för som här år 62).[274] Dessutom talar den korta sakliga framställningen för att Josefus skrivit stycket. En kristen interpolation borde ha innehållit mer av den långa kristna legendariska skildringen.[275]

Argument till stöd för förfalskning och allmänna resonemang

Även om de allra flesta forskare anser att Josefus skrivit stycket om Jakob och Jesus, finns det de som betvivlar den saken.[276] Några av dessa anser att hela stycket är ett tillägg till det Josefus skrev. När Josefus beskriver Ananos i sitt första historieverk Om det judiska kriget (4:5:2, § 319–325) visar han honom högaktning medan han i det senare verket Judiska fornminnen (20:9:1, § 199) kallar honom dumdristig och hård. De ”häpnadsväckande” motsägande omdömena om Ananos i de båda versionerna utgör enligt Tessa Rajak en ”mycket stark” grund för antagandet att ”hela berättelsen om Jakob är en kristen interpolation”.[277] Andra anser att Josefus mycket väl kan ha ändrat uppfattning i tiden mellan det att hans båda historieverk skrevs.[278]

De flesta förfalskningsförespråkare anser dock att Josefus skrivit nästan allt och att endast de centrala orden är tillagda i efterhand, då antingen ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” eller ”brodern till Jesus som kallades Kristus” eller så bara ”som kallades Kristus”. Tilläggen kan antingen vara medvetet gjorda eller vara marginalnoteringar som kommit att infogas i den löpande texten av misstag.[279]

Invändningar mot äkthetsargumenten

Emot de fem huvudsakliga argumenten för äkthet anför Ken Olson

1) att det bara finns tre handskrifter innehållande böckerna 18–20 av Judiska fornminnen och att dessa är beroende av varandra;[280]
2) att Origenes troligen citerar någon annan källa än den text av Josefus som finns bevarad, och att Eusebios därmed är den förste att citera stycket om Jakob och Jesus som förekommer i den bevarade texten av Judiska fornminnen, samt att stycket sannolikt har Origenes och inte Josefus som upphovsman;
3) att om bara identifieringen av Jesus som Kristus är tillagd förlorar argumenten att språket är typiskt för Josefus och att stycket passar så väl in i sitt sammanhang att en kristen person inte gärna kan ha skrivit det, mycket av sin tyngd. Vidare anser Olson att det inte sant att stycket i sin helhet skulle vara skrivet på ett för Josefus typiskt sätt eftersom ordet Kristus inte är typiskt för honom. Tvärtom undviker han det ordet och det förekommer hos Josefus endast här och i Testimonium Flavianum;[281]
4) att kristna visst benämnde Jesus den som kallades Kristus[282] och att det inte fanns någon kanoniserad formel för hur man benämnde Jakob då denne kunde kallas såväl Herrens, som Frälsarens och Kristus broder, så varför inte Jesu broder?
5) att det faktum att inget förutom namnet Jakob och att denne stenades stämmer med den kristna skildringen av Jakobs död, tvärtom tyder på att Josefus verkligen skrev om en annan Jakob. Senare bara antog någon kristen person att den judiske historikern avsåg de kristnas Jakob och lade därför till en identifiering i marginalen som vid nästa avskrift infogades i texten.[283]

Carleton Paget skriver i en replik till Olson att det verkar ”omotiverat” att ”lägga sådan vikt” vid tiden för Jakobs död. Fastän skildringarna är “mycket olika” är de ”åtminstone överens om att Jakob stenades, även om han i Hegesippos skildring slutligen dödas med en valkares klubba.”[284]

Whealey menar att om Eusebios skulle ha fabricerat Testimonium Flavianum, såsom Olson föreslår, skulle han också ha skrivit om passagen om Jakobs död så att den stämde med de kristna föreställningarna. Varför lät han i så fall inte Josefus uppge att Jakob dödades just innan Vespasianus belägrade Jerusalem eller bevarade uppgiften om att dess fall var följden av det man gjorde mot Jakob?[285] Vidare anser Whealey att uttrycket “som kallades Kristus” visar på en distanserad hållning till Kristus och att det därför inte är något som en kristen person skulle skriva. Hon menar att motsvarande uttryck i Bibeln (ὁ λεγόμενος Χριστός) också uttrycker distans eftersom orden antingen läggs i munnen på icke-kristna eller används i förklarande syfte.[286] Carrier menar dock att sammanhangen visar att det var ett vanligt kristet och judiskt sätt att benämna Messias.[287] Enligt Whealey kunde Nya testamentets författare visserligen tala om bröder till Jesus, men hon menar att man senare tog avstånd från att Jesus hade bröder i och med att han fick en mer gudomlig och Maria en mer jungfrulig status.[288]

Orsakerna till att man anser att Josefus inte skrivit om Bibelns Jesus på detta ställe är flera.

Om Testimonium Flavianum är tillagt, så ock Jesus i Jakobpassagen

Liksom detta omnämnande av Jesus har använts för att hävda att Josefus måste ha nämnt Jesus tidigare i Testimonium Flavianum,[289] har de som betvivlar att Josefus skrev något alls av Testimonium Flavianum hävdat att han heller inte kan ha nämnt Jesus i samband med skildringen av Jakob. Orsaken är densamma som vad gäller Testimonium Flavianum – att en identifiering av Jesus som den som kallades Kristus vore otillräcklig och inte typisk för Josefus sätt att skriva. Omnämnandet förutsätter nästan att Josefus redan förklarat för läsaren vem denne Jesus som kallades Kristus var.[290][291][292]

Andreas Köstenberger anser dock att detta i stället tyder på att Jesus var så känd vid denna tid att en identifiering av honom som den Jesus som kallades Kristus vore tillräcklig och att yttrandet bara indikerar att hans anhängare, inte Josefus själv, ansåg att han var Messias.[293] Carleton Paget anser att vid den tid Josefus skrev hade beteckningen Kristus blivit ett namn på Jesus, inte bara en titel.[294]

En marginalanteckning som av misstag kom att infogas

Tacitus, Annalerna 15.44, i den äldsta bevarade handskriften, Codex Laurentianus Mediceus 68 II, folio 38r.

 Richard Carrier argumenterar för att endast ”som kallades Kristus” är tillagt och att detta tillägg har skett oavsiktligt.[295] Carrier pekar på att det vid kopiering av handskrifter ofta hände att text av misstag utelämnades. När sådana misstag upptäcktes vid korrekturläsning infogades den utelämnade texten antingen mellan raderna eller i marginalen. Men många som läste handskrifterna gjorde också andra anteckningar i marginalen, såsom egna tankar eller så bokmärkesliknande noteringar för att man lättare skulle kunna återfinna en viss passage. Ett exempel på detta är ordet Christiani skrivet i marginalen på den äldsta bevarade handskriften av Tacitus omnämnande av Christus,[296] återgiven här till höger. När handskriften i framtiden skulle kopieras, var kopisten tvungen att avgöra om den tillagda texten tillhörde den ursprungliga texten, eller om det bara var en marginalanteckning, en så kallad glossa. Carrier påpekar att vi har otaliga exempel på att sådana glossor av misstag kom att medtagas i de nya handskrifterna, eftersom man trodde att de hörde till den ursprungliga texten.[297][298][299]

En annan Jakob

Josefus skulle enligt detta scenario ha skrivit om en annan Jakob än Jakob den rättfärdige, som ska ha varit Jesu broder. Han skrev då ursprungligen om avrättandet år 62 av ”brodern till Jesus, vars namn var Jakob, och några andra”, och den Jesus han avsåg var Jesus ben Damneus som bara några rader senare sägs ha utnämnts till ny överstepräst efter den avsatte Ananos.[300] Jesus och Jakob var bröder, söner till Damneus och utgjorde en rivaliserande falang till Ananos-falangen. Detta var orsaken till att Ananos passade på att avrätta den ene brodern när möjlighet gavs och att folket upprördes över denna orätta gärning. Följden blev att Ananos avsattes som överstepräst och som ytterligare bestraffning fick Jakobs broder Jesus efterträda honom.[301] Enligt detta scenario skulle således en notis gjord av en kristen som bara trodde att denne Jakob var Jesu broder, oavsiktligt ha letat sig in i den handskrift som Eusebios hade tillgång till och denna därefter fortsatt att kopieras.

Sex skäl till varför det är en oavsiktlig interpolation

Carrier hävdar vidare att argumenten emot att detta skulle vara en interpolation i samtliga fall, frånsett det att Origenes skulle ha känt till texten hos Josefus, endast riktas mot att det skulle vara en medveten interpolation. De har enligt Carrier ingen påverkan på argumenten till stöd för en oavsiktlig interpolation.[302]

De argument som åberopas till stöd för att ”som kallades Kristus” är ett oavsiktligt tillägg till Josefus text, är:

1) att uttrycket ”som kallades Kristus” är just sådant man kunde förvänta sig att en skriftlärd skulle notera i marginalen som en minnesanteckning åt sig själv eller som upplysning åt framtida läsare om var Josefus (enligt vad denne trodde) nämnde Jesu broder Jakob;
2) att ordvalet och denna korta participsats struktur är just sådant som brukade användas i marginalnoteringar – plus att Josefus, om han verkligen skrivit detta och dessutom tidigare Testimonium Flavianum, i likhet med hur han nästan alltid annars gjorde, borde ha återkopplat till det förra omnämnandet genom att ha skrivit exempelvis ”den Jesus som kallades Kristus som jag nämnde tidigare”.[303] Även om Josefus inte skrivit något alls tidigare om Jesus, kunde man förvänta sig att han åtminstone förklarade vem denne Jesus som kallades Kristus var och vad ordet Kristus betydde;
3) att frånsett den nödvändiga ändringen av kasus är uttrycket identiskt med Matt 1:16 (Ἰησοῦς ὁ λεγόμενος Χριστός) som handlar om Jesu familj; ett uttryck en kristen rimligen borde ha varit mer benägen att använda än vad Josefus varit;
4) att Jakob inte passar som kristen eftersom också andra sägs avrättas tillsammans med honom och att hans avrättning sägs uppröra många inflytelserika judar.[304] Ty om Jakob var kristen var sannolikt de övriga som avrättades också kristna och mänskligt att döma skulle då också de som upprördes sympatisera med kristendomen. Men om så vore fallet, varför straffade då de judiska och romerska myndigheterna (vilka hatade kristna) Ananos för det han gjorde mot kristna? Och varför har inte uppgiften att många fler kristna än Jakob avrättades vid samma tillfälle överlevt i den kristna versionen?
5) att inget i Josefus skildring, frånsett att denne Jakob avrättades genom stening (den normala judiska avrättningsmetoden),[305] stämmer med någon annan berättelse om den kristne Jakobs död;[306] och
6) att Origenes var ovetande om den passage om Jakob som förekommer i Judiska fornminnen 20:200. Med tanke på hans kännedom om Josefus, hade han känt till den om den funnits vid hans tid.[307][308]

Hegesippos skildring av Jakob den rättfärdiges död

Den kristne hagiografen Hegesippos (grekiska Ἡγήσιππος) levde mellan ca 110 och 180 vt. Hans verk Uppteckningar (grekiska Ὑπομνήματα) i fem band[309] är försvunnet men vissa fragment finns bevarade genom citat, framför allt hos Eusebios av Caesarea. Hegesippos skildrar Jakob den rättfärdiges död och låter berätta att denne Jakob störtades ner från templets takspets av fariseerna och de skriftlärda. Han överlevde dock detta fall och därför stenade man honom. Men han överlevde också steningen. Då tog en valkare, dvs. en filtmakare, en klubba och slog ihjäl honom.[310] Även Klemens av Alexandria ansåg att Jakobs död gått till på detta sätt.[311]

Det finns enligt Carrier och andra[312] inga paralleller mellan denna berättelse och den som återfinns hos Josefus, frånsett namnet Jakob (som var ett vanligt namn)[313] och att båda stenas (vilket var den metod judarna normalt använde vid avrättningar).[314] Enligt Hegesippos (och Klemens) är ingen överstepräst inblandad i händelsen, Jakobs död är inte följden av en dom i en rättegång och han är dessutom den ende som dödas. Hans död sker ytterst genom att han klubbas till döds och inte genom stening, även om båda givetvis kan sägas ha stenats. De som i Josefus berättelse upprörs över saddukén Ananos avrättning av Jakob är rimligtvis fariseer, medan det i Hegesippos berättelse är fariseerna som tar livet av Jakob. Dessutom skriver Eusebios direkt efter att han avslutat Hegesippos skildring av Jakobs öde, ”att även förståndiga judar ansåg att denna händelse förorsakat Jerusalems belägring genast efter Jakobs martyrdöd,[315] vilket om man ska tolka detta bokstavligt innebär att Jakob dog år 67 när Vespasianus styrkor invaderade Palestina eller år 70 när den egentliga belägringen av Jerusalem inleddes.[316]

Emedan interpolationsförespråkarna anser att skillnaderna mellan Josefus skildring och den kristna skildringen tyder på att Josefus avsåg en annan Jakob än den kristne Jakob, hävdar äkthetsförespråkarna att skillnaderna i stället styrker äktheten i Josefus text.[317] Carleton Paget anser det vara omotiverat att lägga sådan vikt vid tiden för Jakobs död och anser att Hegesippos sannolikt inte menade att det som skedde omedelbart efteråt ändå inte kunde ske sex år efteråt. Och namnen Jakob och att de båda stenades visar på en viss likhet i skildringarna.[318] Meier anser att de stora skillnaderna mellan berättelserna stöder att Josefus skrivit passagen eftersom en kristen förfalskare skulle ha anpassat berättelsen så att den bättre stämde med de kristna föreställningarna.[319][320] Dessa argument fungerar dock enbart om det handlar om ett avsiktligt tillägg.[321]

Origenes vittnesmål om Jakob

Vid tre tillfällen i två av sina verk skrivna någon gång åren 244–249[322] skriver Origenes att Josefus sagt att Jerusalem och templet ödelagts som hämnd för/till följd av vad judarna gjorde med Jakob, brodern till Jesus som kallades Kristus.[323] Innehållet i dessa tre stycken är likartat och i Mot Kelsos 1:47 skriver Origenes följande:

” Ty i den artonde boken av Judiska fornminnen bär Josefus vittnesbörd om att Johannes var en döpare … Samme författare, fastän han inte trodde på Jesus som Kristus, sökte efter orsaken till Jerusalems fall och templets förstörelse. Han borde [då] ha sagt att sammansvärjningen mot Jesus var orsaken till att dessa katastrofer drabbade folket, eftersom de hade dödat den Kristus varom det profeterats. Fastän omedvetet, är han emellertid inte långt från sanningen när han säger att dessa olyckor drabbade judarna som hämnd för Jakob den rättfärdige, som var en broder till Jesus som kallades Kristus, eftersom de dödat honom som var mycket rättfärdig. (Origenes, Mot Kelsos 1:47)[324] „

Uttrycket ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou (brodern till Jesus som kallades Kristus) är identiskt med motsvarande uttryck i Judiska fornminnen 20:200, där översteprästen Ananos sägs ha avrättat ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob”.[325] Men även om det i Judiska fornminnen 20:200 står exakt ”brodern till Jesus som kallades Kristus”, finns inget uppenbart övrigt i berättelsen som påminner om det Origenes säger att Josefus också skrev. Enligt Origenes skulle Josefus ha sagt att själva handlingen att döda Jakob (den rättfärdige) ledde till att Gud lät straffa judarna genom att ödelägga Jerusalem och templet. Något sådant textställe förekommer överhuvudtaget inte i Josefus bevarade verk, och Origenes säger heller aldrig var hos Josefus han ska ha läst detta.[326][327]

En vanlig ståndpunkt är att Origenes vid dessa tre tillfällen verkligen citerar Judiska fornminnen 20:200 och därmed bekräftar förekomsten av texten hos Josefus senast på 240-talet.[328][329] Orsaken är framför allt den exakta överensstämmelsen med Judiska fornminnen 20:200 vad gäller uttrycket ”brodern till Jesus som kallades Kristus”. Den förklaring som främst brukar ges till att det övriga Origenes omtalar inte enkelt återfinns hos Josefus, är att Origenes citerar Josefus i just meningen om Jakob och Jesus, men sammanfattar och parafraserar honom för det övriga och kanske tolkar in sådant som Josefus inte direkt skrivit.[330][331][332][333][334]

En annan möjlighet är att Origenes hade tillgång till en text av Josefus som inte överlevt.[335] Det skulle i så fall kunna vara en text som skrivits av Josefus. Eftersom kristna knappast skulle ha utmönstrat en sådan text i samband med att avskrifter gjordes, har det också föreslagits att det i stället var en interpolation som infogats i någon eller några handskrifter och som inte överlevde eftersom dessa handskrifter aldrig kopierades. Detta öppnar enligt G. A. Wells för möjligheten att också andra tillägg gjorts till Josefus böcker.[336]

En ytterligare annan möjlighet är att Origenes tog fel, mindes fel, och nämnda stycke inte alls förekom hos Josefus utan i stället hos Hegesippos.[337][338] Genom att namnen Josefus (på latin Iosepus, Ioseppus, Iosippus)[339] och Hegesippos (på latin Egesippus, Hegesippus)[340] var så snarlika har de ibland förväxlats.[341][342] Det finns också andra exempel på att Origenes tillskrivit Josefus saker som han synbarligen inte har skrivit.[343][344]

Origenes förväxling av Hegesippos och Josefus

Att Origenes skulle ha förväxlat Hegesippos med Josefus stöds enligt Carrier av

1) att det tydligt framgår av Hegesippos att han ansåg att Jerusalem förstördes till följd av att Jakob dödades,
2) att Hegesippos, i likhet med det Origenes tillskriver Josefus, kallar Jakob för ”den rättfärdige”,
3) att Hegesippos, i likhet med det Origenes tillskriver Josefus, säger att folket ansåg Jakob vara synnerligen rättfärdig,
4) att också Hegesippos säger att ”vissa ansåg att Jesus var Kristus”, samt
5) att namnen Hegesippos och Josefus bevisligen har förväxlats vid flera andra tillfällen.[345]

Eusebios vittnesmål om Jakob

Även Eusebios och Hieronymus återger samma passage om Jakob som Origenes.[346] Eusebios redogör i början av 300-talet för Hegesippos skildring av Jakobs död, säger att Klemens av Alexandria bekräftar denna (Kyrkohistoria 2:23:3–19)[347] och skriver direkt därefter:

” Så underbar var Jakob och så omtalad av alla för sin rättrådighet, att även förståndiga judar ansågo att denna händelse föranlett Jerusalems belägring strax efter Jakobs martyrdöd: denna hade drabbat dem av ingen annan orsak än på grund av den mot honom förövade blodsskulden. Ja, Josefus har icke tvekat att skriftligt betyga detta genom följande ord: ”Detta hände judarna som hämnd för Jakob den rättfärdige, som var en broder till Jesus som kallades Kristus, eftersom judarna dödade honom, ehuru han var en mycket rättfärdig man.” Josefus berättar om hans död i 20:de boken av sin Fornhistoria med dessa ord: (Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:19–21; i översättning av prof. Ivar A. Heikel)[348] „

Därefter följer skildringen av hur Ananos avrättar Jakob såsom berättelsen nu föreligger i Judiska fornminnen 20:200. Eusebios säger att ”Jerusalems belägring … hade drabbat” judarna ”på grund av den mot honom [Jakob] förövade blodskulden.” Flera tolkar detta som en anspelning på det Hegesippos skrivit.[349] Sedan säger Eusebios att även Josefus påstår detsamma och återger, bortsett från en anpassning av de inledande orden, exakt det Origenes skriver i Mot Kelsos 1:47. Därefter återger han den bevarade passagen från Judiska fornminnen 20:200 och skiljer därför på dessa två redogörelser hos Josefus om Jakob.

Här finns således två möjligheter, antingen att både Origenes och Eusebios hade tillgång till en text hos Josefus som inte längre finns bevarad och att de båda citerade denna ordagrant,[350] eller att Eusebios citerade Origenes men uppgav att Josefus skrivit att Jerusalems förstörelse skedde som hämnd för Jakob den rättfärdiges död med förvissningen om att Origenes uppgift att så var fallet också var riktig.[351] Både Whealey och Mason ger exempel där Eusebios tillskrivit Josefus sådant denne inte skrivit på basis av uppgifter hos Origenes.[352][353] Jakob den rättfärdige är för övrigt en kristen beteckning och något som Josefus inte gärna kunde skriva.[354] Vidare skriver Josefus i sitt tidigare historieverk att Jerusalems ödeläggelse skedde till följd av idumeernas och seloternas härjningar och att mordet på Ananos ”var början på stadens ödeläggelse”.[355] Äktheten av den passage som Origenes och Eusebios tillskriver Josefus måste enligt Painter ifrågasättas, eftersom Josefus i det fallet hävdar att mordet på Jakob som iscensattes av Ananos var den utlösande faktorn för Jerusalems ödeläggelse, medan han tidigare hävdat att mordet på samme Ananos var den utlösande faktorn.[356]

Teorin om hur interpolationen uppkom

Följaktligen skulle enligt denna teori Origenes ur minnet ha parafraserat Hegesippos i tron att det var Josefus, men inte kunnat finna passagen hos honom (eftersom den inte heller nu existerar) och av den anledningen heller inte sagt var den förekom. Eusebios, som var föreståndare för det omfattande kristna biblioteket i Caesarea som tidigare skötts av hans lärare Pamfilos och före det grundats av Origenes,[357] hade sannolikt tillgång till antingen samma Josefus-handskrift som Origenes använde eller så en avskrift av densamma.[358] När Eusebios återger[359] samma passage som den Origenes återger tre gånger[360] (och då sannolikt citerar sig själv två av gångerna), kan han antingen (i likhet med vad Origenes i så fall måste ha gjort) ha citerat den ur en Josefus-handskrift,[361][362] eller så läst Origenes (vilken han var väl förtrogen med) och litat på dennes uppgift om att Josefus skrivit detta – trots att inte heller han fann motsvarande textställe hos Josefus.[363][364] Detta skulle förklara varför vare sig Origenes eller Eusebios angav var Josefus skrivit detta, trots att de som regel brukade uppge varifrån de fått sina uppgifter (författare, bok och ibland kapitel) och dessutom återger texten i ett sammanhang där de ger exakta referenser till andra passager hos Josefus.[365] Hieronymus byggde på såväl Origenes som Eusebios, varför även han sannolikt fått uppgiften om att Josefus sagt att ”Jerusalem förstördes på grund av mordet på aposteln Jakob” från någon av dem och inte från Josefus.[366]

Carrier menar att det var Origenes som skapade uttrycket genom att kombinera ett helt vanliga uttryck som ”brodern till Jesus” (som stod hos Josefus i Judiska fornminnen 20:200) med Matt 1:16 ”som kallades Kristus” i tron att Josefus någonstans skrivit något om Jakobs död, medan Origenes i själva verket hade läst det hos Hegesippos (Egesippus–Iosippus). Tack vare Origenes uppgifter kom någon (Origenes själv, Pamfilos eller någon annan) att föra in frasen ”som kallades Kristus” även hos Josefus i den handskrift av Judiska fornminnen som Eusebios senare skulle nyttja. Eusebios satt därför med två likartade uttryck, det ena hos Josefus och det andra hos Origenes. Han återgav därför båda textställena efter varandra med uppgift att Josefus skrivit båda, men angav bara var hos Josefus det ena förekom, eftersom han inte kunde hitta det andra. Med stöd av det Origenes och Eusebios skrivit och det som nu stod i Eusebios Josefus-handskrift, kom denna version att bli den som kopierades i framtida avskrifter av Judiska fornminnen.[367]

Referenser

Noter

  1. ^ Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36 (New York: Peter Lang, 2003), s. 1–5.
  2. ^ Bland dem som under de senaste årtiondena försvarat tesen att Josefus skrivit hela Testimonium Flavianum märks Étienne Nodet, ”Jésus et Jean-Baptiste selon Josèphe,” Revue biblique 92 (1985), s. 321–48 & 497–524; The Emphasis on Jesus’ Humanity in the Kerygma , s. 721–753, i James H. Charlesworth, Jesus Research: New Methodologies and Perceptions, Princeton-Prague Symposium 2007 (Grand Rapids, Eerdmans, 2014); A. Vincent Cernuda, “El testimonio Flaviano. Alarde de solapada ironia”, Estudios Biblicos 55 (1997), s. 355–385 & 479–508; och Ulrich Victor, “Das Testimonium Flavianum: Ein authentischer Text des Josephus,” Novum Testamentum 52 (2010), s. 72-82.
  3. ^ John P. Meier, ”Jesus in Josephus: A Modest Proposal,” Catholic Biblical Quarterly 52 (1990), s. 78.
  4. ^ Bland de under senare årtionden mer inflytelserika forskare som hävdat denna position kan nämnas John P. Meier, Steve Mason, Géza Vermès, Alice Whealey (som föreslår endast minimala tillägg), James Carleton Paget (som tror att Josefus skrivit något om Jesus men säger sig inse svagheten i ett sådant antagande: ”I am as clear as anyone about the weaknesses of such a position”, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 603) och Louis Feldman (som ändå är öppen för att Eusebios skapat passage: “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 26–27).
  5. ^ Bland dem som under de senaste årtiondena argumenterat för att hela Testimonium Flavianum är en kristen förfalskning märks Leon Herrmann, Chrestos: Témoignages païens et juifs sur le christianisme du premier siècle (Collection Latomus 109; Brussels: Latomus, 1970), s. 99–104; Heinz Schreckenberg, Die Flavius-Josephus-Tradition in Antike und Mittelalter, Arbeiten zur Literatur und Geschichte des Hellenistischen Judentums 5 (Leiden: Brill, 1972), s. 173; Tessa Rajak, Josephus, the Historian and His Society (Philadelphia: Fortress Press, 1983); J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’s Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands University of Manchester 67 (1984-85), s. 609-22; Per Bilde, ”Josefus’ beretning om Jesus”, Dansk Teologisk Tidsskrift 44, s. 99–135, Flavius Josephus between Jerusalem and Rome: his Life, his Works and their Importance (JSPSup 2; Sheffield: Sheffield Academic Press, 1988), s. 222–223; Kurt Schubert (med Heinz Schreckenberg), Jewish Historiography and Iconography in Early Christian and Medieval Christianity, Vol.1, Josephus in Early Christian Literature and Medieval Christian Art (Assen and Minneapolis: Fortress Press, 1992), s. 38–41; Earl Doherty, The Jesus Puzzle: Did Christianity Begin with a Mythical Christ? (Ottawa: Canadian Humanist Publications), 1999, s. 205–222; Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus, Ottawa: Age of Reason Publications, 2009, s. 533–586; Ken Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 305–322; ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114; och Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514; On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014), s. 332-342.
  6. ^ Louis H. Feldman, Josephus and Modern Scholarship (1937-1980) (Berlin: W. de Gruyter, 1984).
  7. ^ Louis H. Feldman, ”A Selective Critical Bibliography of Josephus”, i Louis H. Feldman, Gōhei Hata (eds.), Josephus, the Bible, and History (Leiden: E.J. Brill, 1989), s. 430.
  8. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 579.
  9. ^ Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36 (New York: Peter Lang, 2003), s. 31–33.
  10. ^ [a b] Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 93.
  11. ^ Andreas J. Köstenberger, L. Scott Kellum, Charles L. Quarles, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament (Nashville: Broadman & Holman Academic, 2009), s. 107.
  12. ^ Louis H. Feldman, ”Introduction”; i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity (Detroit 1987), s. 55–57.
  13. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 83.
  14. ^ Översättningen är gjord av Bengt Holmberg och återfinns i Bengt Holmberg, Människa och mer: Jesus i forskningens ljus, 2., rev. uppl. (Lund: Arcus, 2005), s. 123. Samma text med endast den skillnaden att där står ”uppkallade” (vilket alltså senare korrigerats till ”uppkallad”) förekommer också i 1. uppl., Lund: Arcus, 2001, s. 132. Den text som i citatet är markerad i fetstil är i boken kursiverad och utgörs av det Holmberg anser vara ”kristna interpolationer”.
  15. ^ Grekiska originaltexten till Flavius Josephus, Antiquitates Judaicae, 18:63–64 (18.3.3) ”Perseus, Greek (Benedikt Niese, 1892)”.
  16. ^ Verket skrevs på grekiska och dess grekiska namn är Ἰουδαϊκὴ ἀρχαιολογία (Ioudaikē archaiologia). Det färdigställdes enligt Josefus under kejsar Domitianus trettonde regeringsår (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 20:267). Detta svarar mot perioden september 93–september 94.
  17. ^ Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 superior. Roger Pearse. ”Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities””.
  18. ^ Eusebios återger stycket tre gånger; i Demonstratio Evangelica 3:5:104–106, i Kyrkohistoria 1:11:7–8 och i Theofania 5:43b–44 (bevarad endast i översättning till syriska).
  19. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 230.
  20. ^ Paul Winter “Excursus II – Josephus on Jesus and James” i The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ vol. I (trans. of Emil Schürer, Geschichte des jüdischen Volkes im Zeitalter Jesu Christi, (1901 – 1909), a new and rev. English version edited by G. Vermes and F. Millar, Edinburgh, 1973), s. 434.
  21. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus, s. 2”.
  22. ^ Enligt Mason skriver Josefus som en ”passionerad förkämpe för judendomen” och han menar att det därför ”verkar vara omöjligt” att Josefus var kristen. Steve Mason, Josephus and the New Testament (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 229.
  23. ^ Steve Mason skriver att eftersom grekiskans christos betyder smord och fuktad (”wetted”) skulle ett uttryck som att Jesus var fuktad ha tett sig helt obegripligt för den som inte var införstådd med det judiska Messiasbegreppet. Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 165–166; (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s,227–228.
  24. ^ “Because Josephus was not a Christian, few people believe that he actually wrote these words [syftande på de messianska anspråken]; they may well have been added by scribes in later Christian circles which preserved his work. But the rest of his statements fit his style elsewhere and are most likely authentic.” Craig L. Blomberg, ”Gospels (Historical Reliability),” i Dictionary of Jesus and the Gospels, Joel B. Green, Scot McKnight, et al. (eds.) (Downers Grove, IL: InterVarsity, 1992), s. 293.
  25. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 59–61, 74–75.
  26. ^ Eftersom språket är så pass likvärdigt i hela Testimonium Flavianum kan Alice Whealey argumentera för att i stort sett hela passagen är skriven av Josefus. Se Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 588; Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 95, 115–116, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  27. ^ “Hence, in the case of the three interpolations, the major argument against their authenticity is from content.” John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 83, n. 42.
  28. ^ Géza Vermès, ”The Jesus Notice of Josephus Re-Examined,” Journal of Jewish Studies 38 (1987), s. 2.
  29. ^ Avvikelserna består av varianter i uttryck hos kyrkofäder antingen när de citerade stycket eller, som ofta, parafraserade och sammanfattade det. Det är av den anledningen svårt att veta i vad mån dessa varianter beror på att deras förlaga avvek från den normativa texten eller om de själva tog sig friheter i sin tolkning av texten. I de fall deras versioner uttrycker fientlighet överensstämmer de sällan med varandra. Se James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 209–214.
  30. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 213–216.
  31. ^ De slaviska versionerna räknas då inte med eftersom de egentligen är senare gjorda ombearbetningar med mängder av tillägg (se punkt 9 under ”Argument till stöd för äkthet”).
  32. ^ Shlomo Pines, An Arabic Version of the Testimonium Flavianum and its Implications (Jerusalem: Israel Academy of Sciences and Humanities, 1971).
  33. ^ Lawrence I. Conrad, “The Conquest of Arwad: A Source-Critical Study in the Historiography of the Early Medieval Near East,” i The Byzantine and Early Islamic Near East: Problems in the Literary Source Material (ed. Averil Cameron and Lawrence I. Conrad; vol. 1 of The Byzantine and Early Islamic Near East; Studies in Late Antiquity and Early Islam 1; Princeton: Darwin Press, 1992), s. 317-401 (322–38).
  34. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 573–590.
  35. ^ Fernando Bermejo-Rubio, “Was the Hypothetical Vorlage of the Testimonium Flavianum a “Neutral” Text? Challenging the Common Wisdom on Antiquitates Judaicae 18.63-64,” Journal for the Study of Judaism, Volume 45 (2014), s. 326–365 (341).
  36. ^ Ken Olson. ”Agapius’ testimonium, Crosstalk2”.
  37. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 580.
  38. ^ Både i bokens inledning och i dess slut skriver Hieronymus att han färdigställde verket i kejsar Theodosius fjortonde år, vilket inföll 19 januari år 392 och avslutades 18 januari år 393.
  39. ^ Rosamond McKitterick, History and memory in the Carolingian world (Cambridge: Cambridge University Press, 2004), s. 226.
  40. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 580–581.
  41. ^ ”Latin and Syriac writers did not read each others’ works in late antiquity. Both, however, had access to Greek works. The only plausible conclusion is that Jerome and some Syriac Christian (probably the seventh century James of Edessa) both had access to a Greek version of the Testimonium containing the passage ‘he was believed to be the Christ’ rather than ‘he was the Christ.’” Alice Whealey. ”The Testimonium Flavianum Controversy from Antiquity to the Present, s. 10, n. 8.”. Se också Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 90, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007); och ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 580–581.
  42. ^ Robert Eisler, Iesous Basileus ou Basileusas, vol 1 (Heidelberg: Winter, 1929), s. 68.
  43. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 493–494.
  44. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 16, 22.”.
  45. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 60.
  46. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 493–494.
  47. ^ Till stöd för detta antagande finns tre syriska handskrifter. (MS B) från 500-talet och (MS A) från år 462 innehåller båda Eusebios Kyrkohistoria där också Testimonium Flavianum finns översatt till syriska (se Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 584). Den äldsta syriska handskriften med Testimonium Flavianum i Eusebios Theofania är så gammal som från år 411. (William Hatch, An album of dated Syriac manuscripts, Boston, 1946, s. 52–54.) På grund av de många avskriftsfelen dessa handskrifter innehåller tros de vara flera avskrifter från originalöversättningarna. Ett sådant syriskt original antas ha legat till grund för den översättning till armeniska av Eusebios Kyrkohistoria som gjordes i början av 400-talet. Såväl de syriska handskrifterna som den armeniska texten (”∙Քրիստոս իսկ է նա.”) har han ”var” Messias
  48. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 216.
  49. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 209.
  50. ^ Paul L. Maier, Josephus, the Essential Works: A Condensation of “Jewish Antiquities” and “the Jewish War”, transl. and ed, Paul L. Maier (Grand Rapids, MI: Kregel Publications, 1994), s. 284.
  51. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 88.
  52. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 62.
  53. ^ Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 20.
  54. ^ De bevarade grekiska handskrifterna innehållande Testimonium Flavianum är A Milan, Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 superior (1000-talet); M Florens, Codex Medicaeus bibl. Laurentianae plut. 69, cod. 10 (1400-talet); W Rom, Codex Vaticanus Graecus 984 (år 1354). Dessa tre handskrifter, A, M och W, tillhör samma familj av handskrifter. (Roger Pearse. ”Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities””.)
  55. ^ George A. Wells, The Jesus Legend (Chicago: Open Court, 1996), s. 51.
  56. ^ J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’ Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands Library of Manchester 67 (1984-85), s. 610.
  57. ^ Se exempelvis Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 90, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007), framför allt s. 104.
  58. ^ Géza Vermès, ”The Jesus Notice of Josephus Re-Examined,” Journal of Jewish Studies 38 (1987), s. 1–10.
  59. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 171; (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 233.
  60. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 62–63.
  61. ^ Josefus Flavius, Judiska fornminnen 8:53, 10:237.
  62. ^ Josefus Flavius, Judiska fornminnen 9:182, 12:63.
  63. ^ “In brief, there seems to be no stylistic or historical argument that might be marshalled against the authenticity of the two phrases in question.” Géza Vermès, ”The Jesus Notice of Josephus Re-Examined,” Journal of Jewish Studies 38 (1987), s. 4.
  64. ^ Paula Fredriksen, Jesus of Nazareth, King of the Jews: A Jewish Life and the Emergence of Christianity (New York: Vintage Books, 2000), s. 248.
  65. ^ Craig A. Evans, “The Misplaced Jesus: Interpreting Jesus in a Judaic Context”, i Bruce D. Chilton, Craig A. Evans & Jacob Neusner (eds), The Missing Jesus: Rabbinic Judaism and the New Testament: New Research Examining the Historical Jesus in the Context of Judaism (Leiden & Boston: Brill, 2002), s. 21.
  66. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 169–170; (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 231.
  67. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 100.
  68. ^ J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’s Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands University of Manchester 67 (1984-85), s. 621.
  69. ^ ”J’accorde que le style de Josèphe est adroitement imité, ce qui n’était peut-être pas très difficile …” Charles Guignebert, Jésus, Bibliothèque de Synthèse Historique: L’évolution de L’humanité, Henri Berr (ed.), vol.29 (Paris: La Renaissance du Livre, 1933), s. 19.
  70. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 221.
  71. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 89–90.
  72. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 105–108.
  73. ^ Också Feldman noterar att detta stämmer med Eusebios föreställning att det var förutbestämt att Jesu budskap skulle nå alla folk och att hans underverk skulle vinna dem över till den kristna läran. Se Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 22.
  74. ^ Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 25.
  75. ^ Ken Olson. ””The Testimonium Flavianum, Eusebius, and Consensus””.
  76. ^ Josefus Flavius, Judiska fornminnen 8:53, 10:237; Géza Vermès, Jesus in His Jewish Context (London: SCM Press, 2003), s. 92.
  77. ^ Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Ottawa: Age of Reason Publications, 2009), s. 535.
  78. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 62.
  79. ^ Craig A. Evans, Jesus and His Contemporaries: Comparative Studies (New York: Brill, 1995), s. 44.
  80. ^ James D. G. Dunn, Jesus Remembered: Christianity in the Making, Vol. 1 (Grand Rapids: Eerdmans, 2003), s. 141.
  81. ^ Craig A. Evans, Jesus in non-Christian sources, s. 469; i B. D. Chilton & C. A. Evans (eds), “Studying the Historical Jesus: Evaluations of the State of Current Research” (New Testament Tools and Studies 19; Leiden: Brill 1994).
  82. ^ Ian Wilson, Jesus: The Evidence (San Francisco: Harper and Row, 1984), s. 60–61
  83. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47 & 2:13.
  84. ^ Géza Vermès, Jesus in the Jewish World (London: SMC Press, 2010), s. 39–40.
  85. ^ Tessa Rajak, Josephus, the Historian and His Society, 2. ed. (London: Gerald Duckworth, 2003), 1. ed. 1983, s. 131.
  86. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 314.
  87. ^ Paget påpekar att vi inte ska utesluta möjligheten av en kristen glossa: se James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 197, n. 46.
  88. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514.
  89. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 314–315.
  90. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 496.
  91. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47.
  92. ^ Géza Vermès, ”The Jesus Notice of Josephus Re-Examined,” Journal of Jewish Studies 38 (1987), s. 2.
  93. ^ Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 15–16.
  94. ^ Shlomo Pines, An Arabic Version of the Testimonium Flavianum and its Implications (Jerusalem: Israel Academy of Sciences and Humanities, 1971), s. 66.
  95. ^ Se också James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 205–206.
  96. ^ S. G. F. Brandon, Jesus and the Zealots: A Study of the Political Factor in Primitive Christianity (Manchester: Manchester University Press, 1967), s. 361.
  97. ^ Richard Carrier, On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014), s. 335.
  98. ^ Robert M. Price, The Case Against the Case for Christ: A New Testament Scholar Refutes Lee Strobel (Cranford, NJ: American Atheist Press, 2010), s. 86.
  99. ^ Origenes, Mot Kelsos 1:28, 1:47. Kelsos numera försvunna verk hette ”Sanningens ord” (grekiska: Logos Alêthês) och skrevs ca år 180.
  100. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 203.
  101. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 492.
  102. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:116–119.
  103. ^ Origenes, Mot Kelsos 1:47.
  104. ^ J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’s Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands University of Manchester 67 (1984-85), s. 618.
  105. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47 & 2:13.
  106. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 499–503.
  107. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 317–318.
  108. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 90, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  109. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 317–318.
  110. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 507–511, 514.
  111. ^ Elledge påpekar att Origenes säger att Jesus inte erkände Jesus som Messias i ett sammanhang där han synbarligen behandlar Jakobpassagen. Casey D. Elledge, Josephus, Tacitus and Suetonius: Seeing Jesus through the Eyes of Classical Historians, s. 696–697, i Jesus Research: New Methodologies and Perceptions: The Second Princeton- Prague Symposium on Jesus Research, Princeton 2007, ed. James H. Charlesworth.
  112. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 203–204.
  113. ^ J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’s Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands University of Manchester 67 (1984-85), s. 618.
  114. ^ Ian Wilson, Jesus: The Evidence (San Francisco: Harper and Row, 1984), s. 61–62
  115. ^ Se Shlomo Pines, An Arabic Version of the Testimonium Flavianum and its Implications (Jerusalem: Israel Academy of Sciences and Humanities, 1971).
  116. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 97–98.
  117. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 573–590.
  118. ^ Ken Olson. ”Agapius’ testimonium, Crosstalk2”.
  119. ^ Se Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 573–590.
  120. ^ I medeltida handskrifter bär verket namnet De excidio urbis Hierosolymitanae (Om staden Jerusalems ödeläggelse). Namnet Pseudo-Hegesippos kommer av att verket felaktigt antagits vara skrivet av den kristne grekiske författaren Hegesippos som levde ca 110–ca 180 vt.
  121. ^ Pseudo-Hegesippos, De excidio Hierosolymitano 2:12.
  122. ^ Albert A. Bell JR, ”Josephus and Pseudo-Hegesippus”; i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity (Detroit 1987), s. 350.
  123. ^ Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36 (New York: Peter Lang, 2003), s. 31–33.
  124. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 567.
  125. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 566–567.
  126. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 79, n. 16, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  127. ^ Emil Schürer, The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ: 175 B.C.–A.D. 135, Volume I (Edinburgh 1973), s. 58.
  128. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 17.”.
  129. ^ Latinets deum fatebantur kan också översättas till ”erkände att han var Gud” som Alice Whealey gör: ”acknowledged him to be God”; Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36 (New York: Peter Lang, 2003), s. 32–33. Heinz Schreckenberg översätter det emellertid till ”erkände hans gudomlighet”: ”confessed his divinity”. Heinz Schreckenberg, Kurt Schubert (eds.), Jewish Historiography and Iconography in Early and Medieval Christianity, Assen and Maastricht 1992, s. 72.
  130. ^ Ken Olson. ”Pseudo-Hegesippus’ Testimonium, Crosstalk2”.
  131. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 18”.
  132. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 61–62.
  133. ^ Géza Vermès, Jesus in the Jewish World (London: SMC Press, 2010), s. 41–44.
  134. ^ James Charlesworth, Jesus within Judaism: New Light from Exciting Archaeological Discoveries (New York: Doubleday, 1988), s. 93.
  135. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 96.
  136. ^ Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Ottawa: Age of Reason Publications, 2009), s. 539–540.
  137. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 100.
  138. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 24.”.
  139. ^ De 30 bevarade handskrifterna är alla från perioden 1400-talet till 1700-talet – den äldsta är daterad till år 1463.
  140. ^ Roger Pearse (2002). ”Notes on the Old Slavonic Josephus”.
  141. ^ Instoppen om Jesus förekommer på motsvarande ställen i Om det judiska kriget 2:9:3 (eller 2:174), 5:5:2, 5:5:4 och 6:5:4).
  142. ^ Solomon Zeitlin, ”The Hoax of the ’Slavonic Josephus’”, The Jewish Quarterly Review, New Series (Vol. 39, No. 2, Oct., 1948), s. 177.
  143. ^ Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist: According to Flavius Josephus’ recently rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the other Jewish and Christian sources (London: Methuen, 1931).
  144. ^ Étienne Nodet, The Emphasis on Jesus’ Humanity in the Kerygma , s. 739, i James H. Charlesworth, Jesus Research: New Methodologies and Perceptions, Princeton-Prague Symposium 2007 (Grand Rapids, Eerdmans, 2014).
  145. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 57.
  146. ^ Alice Whealey. ”The Testimonium Flavianum Controversy from Antiquity to the Present, s. 7–8.”.
  147. ^ ”It is doubtful whether any scholars today would defend the hypothesis … that the Old Russian adaptation of Jewish War contains any material deriving directly from Josephus.” Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36 (New York: Peter Lang, 2003), s. 195.
  148. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 87–88.
  149. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 169–170; (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 231.
  150. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 103; Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 80, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  151. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 110, n. 44.
  152. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 77, 101–105, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  153. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 81, n. 41.
  154. ^ Judas från Galileen, Theudas, egyptern, en icke namngiven profet och Menahem.
  155. ^ Jona Lendering. ”Overview of articles on ‘Messiah’”.
  156. ^ John Dominic Crossan, The Historical Jesus: the life of a Mediterranean Jewish peasant (San Francisco: Harper 1991), s. 199.
  157. ^ Andreas J. Köstenberger, L. Scott Kellum, Charles L. Quarles, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament (Nashville: Broadman & Holman Academic, 2009), s. 105.
  158. ^ Josefus, Om det judiska kriget 6.312–313.
  159. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 575.
  160. ^ Giorgio Jossa, “Jews, Romans, and Christians: from the Bellum Judaicum to the Antiquitates”, s. 333; i Sievers & Lembi (eds.), Josephus and Jewish history in Flavian Rome and Beyond (Leiden: E. J. Brill, 2005).
  161. ^ G. R. S. Mead, Gnostic John the Baptizer: Selections from the Mandaean John-Book, 1924, III The Slavonic Josephus’ Account of the Baptist and Jesus, s. 98.
  162. ^ Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Ottawa: Age of Reason Publications, 2009), s. 548–549.
  163. ^ Robert Grant, A Historical Introduction to the New Testament (New York: Harper & Row, 1963).
  164. ^ Giorgio Jossa, “Jews, Romans, and Christians: from the Bellum Judaicum to the Antiquitates”, s. 331–342; i Sievers & Lembi (eds.), Josephus and Jewish history in Flavian Rome and Beyond (Leiden: E. J. Brill, 2005).
  165. ^ Earl J. Doherty, The Jesus Puzzle: Did Christianity Begin with a Mythical Christ? (Ottawa: Canadian Humanist Publications), 1999, s. 222.
  166. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:116–119.
  167. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:65–80.
  168. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 490.
  169. ^ Richard Carrier, On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014), s. 337.
  170. ^ E. P. Sanders, The Historical Figure of Jesus (New York: Penguin Press, 1993), s. 50–51.
  171. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 579.
  172. ^ Eduard Norden, ”Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie”, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum (Berlin 1966), s. 245–250.
  173. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 164–165; (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 225–227.
  174. ^ George A. Wells, The Jesus Legend (Chicago: Open Court, 1996), s. 50–51.
  175. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 4.”.
  176. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 166–167; (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 227–228.
  177. ^ Josefus, Liv 2.
  178. ^ Leo Wohleb hänvisar till Judiska fornminnen 8.26ff, 10:24ff och 13:171ff, passager som alla avbryter den pågående berättelsen. Leo Wohleb, ”Das Testimonium Flavianum. Ein kritischer Bericht über den Stand der Frage”, Römische Quartalschrift 35 (1927), s. 151–169.
  179. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 86.
  180. ^ Frank R. Zindler, The Jesus the Jews Never Knew: Sepher Toldoth Yeshu and the Quest of the Historical Jesus in Jewish Sources (New Jersey: American Atheist Press, 2003), s. 42–43.
  181. ^ Eduard Norden, ”Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie”, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum (Berlin 1966), s. 241–275.
  182. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 225–226.
  183. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 165; (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 226–227.
  184. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:60–62.
  185. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–490.
  186. ^ Richard Carrier, On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014), s. 337.
  187. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 86.
  188. ^ C. Martin, ”Le Testimonium Flavianum. Vers une solution definitive?”, Revue Beige de Philologie et d’Histoire 20 (1941), s. 422–431.
  189. ^ Gerd Theißen & Annette Merz, The Historical Jesus: A Comprehensive Guide (Minneapolis: Fortress, 1998), s. 72.
  190. ^ Dieter Sänger, “Auf Betreiben der Vornehmsten unseres Volkes,” i Das Urchristentum in seiner literarischen Geschichte: Festschrift für Jürgen Becker zum 65. Geburtstag , Ulrich Mell, Ulrich B. Müller (eds.) (Berlin: De Gruyter, 1999), s. 21.
  191. ^ Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist: According to Flavius Josephus’ recently rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the other Jewish and Christian sources, 1931, s. 62.
  192. ^ David W. Chapman, Ancient Jewish and Christian Perceptions of Crucifixion; Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament; II ser. 244 (Tubingen: Mohr Siebeck, 2008), s. 80.
  193. ^ 1) Pseudo-Justinus, 2) Theofilos av Antiochia, 3) Melito av Sardes, 4) Minucius Felix, 5) Irenaeus, 6) Klemens av Alexandria, 7) Julius Africanus, 8) Tertullianus, 9) Hippolytos, 10) Origenes, 11) Methodios av Olympos, 12) Lactantius.(Michael Hardwick, Josephus as an Historical Source in Patristic Literature through Eusebios; Heinz Schreckenberg, Die Flavius-Josephus-Tradition in Antike und Mittelalter, 1972, s. 70ff). Till dessa kan också 13) Cyprianus av Karthago och 14) den grekisk-kristne apologeten Arnobius den äldre fogas. (Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus, Ottawa: Age of Reason Publications, 2009, s. 538).
  194. ^ Justinus Martyren, Dialog med juden Tryfon 8.
  195. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 822 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  196. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 823–824 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  197. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 74–75, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  198. ^ Fernando Bermejo-Rubio, “Was the Hypothetical Vorlage of the Testimonium Flavianum a “Neutral” Text? Challenging the Common Wisdom on Antiquitates Judaicae 18.63-64,” Journal for the Study of Judaism, Volume 45 (2014), s. 326–365 (339).
  199. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 68, 79, 87.
  200. ^ Se Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist: According to Flavius Josephus’ recently rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the other Jewish and Christian sources, 1931, och s. 62 för Eislers hypotetiska rekonstruktion av Testimonium Flavianum i vilken Jesus framställs så negativt att Eisler kan tänka sig att Josefus också har skrivit passagen.
  201. ^ För en nutida artikel som argumenterar för att Josefus ursprungliga version var negativ, se Fernando Bermejo-Rubio, “Was the Hypothetical Vorlage of the Testimonium Flavianum a “Neutral” Text? Challenging the Common Wisdom on Antiquitates Judaicae 18.63-64,” Journal for the Study of Judaism, Volume 45 (2014), s. 326–365.
  202. ^ De enda texter som går att åberopa är de varianter som förekommer i Slaviska Josefus och dessa avfärdas numera nästan samfällt som medeltida förfalskningar (se punkt 9 under ”Argument till stöd för äkthet”).
  203. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 822 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  204. ^ Johannes Chrysostomos, Predikan 76 om Matteus.
  205. ^ Fotios, Bibliotheke 47 (om Om det judiska kriget) och 76 & 238 (om Judiska fornminnen).
  206. ^ Fotios, Bibliotheke 238.
  207. ^ Exempelvis beklagar sig Fotios över att Justus av Tiberias i (det numera försvunna verket) Palestinsk historia “uppvisar judarnas vanliga fel” och inte ens nämner Kristus, hans liv och hans mirakler; Fotios, Bibliotheke 33.
  208. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 823 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  209. ^ Joseph Sievers, “The ancient lists of contents of Josephus’ Antiquities”, s. 271–292 i Studies in Josephus and the Varieties of Ancient Judaism: Louis H. Feldman Jubilee Volume, eds. S. J. D. Cohen & J. J. Schwartz (Leiden; Boston: Brill, 2007).
  210. ^ Louis H. Feldman, ”Introduction”; i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity (Detroit 1987), s. 57.
  211. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 556–557.
  212. ^ Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 19–20.
  213. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 102–108.
  214. ^ Detta är John P. Meiers huvudsakliga ståndpunkt i hans inflytelserika bok A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 56–88.
  215. ^ I detta avseende går kanske Vincent längst genom att omtolka i stort sett alla problematiska passager i Testimonium Flavianum så att de ska ses som ironiska och egentligen negativa. A. Vincent Cernuda, “El testimonio Flaviano. Alarde de solapada ironia”, ”Estudios Biblicos” 55 (1997), s. 355–385 & 479–508. Se James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 229–233.
  216. ^ Bland dem som på senare år argumenterat längs dessa banor märks Alice A. Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36 (New York: Peter Lang, 2003); ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 73–116 (78), i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007) och Serge Bardet, Le Testimonium flavianum, Examen historique, considérations historiographiques, Josèphe et son temps 5 (Paris: Cerf, 2002), s. 79–85.
  217. ^ Sammanfattat av Ken Olson i ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 99.
  218. ^ Detta är precis vad Ken Olson demonstrerar med Apg 2:22–24 i ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 308–309.
  219. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 236–237.
  220. ^ Solomon Zeitlin, “The Christ Passage in Josephus”, The Jewish Quarterly Review, New Series, Volume XVIII, 1928, s. 231–255.
  221. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114.
  222. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 305–322.
  223. ^ Eusebios, Demonstratio Evangelica 3:5:105f. Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 309.
  224. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 203.
  225. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 539–624.
  226. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 73–116, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  227. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 83, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  228. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 111.
  229. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 1.2.23; Demonstratio Evangelica 114–115, 123, & 125.
  230. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 1.11.8 (Testimonium Flavianum) & 2.1.7; Eclogae Propheticae, s. 168, rad 15.
  231. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3.3.2, 3.3.3.
  232. ^ “In total, then, three phrases—‘who wrought surprising feats,’ ‘tribe of the Christians,’ and ‘still to this day’—are found elsewhere in Eusebius and in no other author.” Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 26.
  233. ^ “… it must have greatly disturbed him that no one before him, among so many Christian writers, had formulated even a thumbnail sketch of the life and achievements of Jesus. Consequently, he may have been motivated to originate the Testimonium.” Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 27.
  234. ^ “In conclusion, there is reason to think that a Christian such as Eusebius would have sought to portray Josephus as more favorably disposed toward Jesus and may well have interpolated such a statement as that which is found in the Testimonium Flavianum.” Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 28.
  235. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus”.
  236. ^ Karl–Heinz Fleckenstein et al., Emmaus in Judäa, Geschichte-Exegese-Archäologie (Gießen: Brunnen Verlag, 2003), s. 176.
  237. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 593–594.
  238. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus.”.
  239. ^ Se också James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 237.
  240. ^ Whealey hävdar att det är vanligt i kristna texter att Jesus sägs ha uppstått efter tre dagar i stället för på den tredje dagen, och att exempelvis de flesta handskrifter av Mark 8:31 har den läsarten; Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 579, n. 21.
  241. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64.
  242. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus.”.
  243. ^ Richard Carrier, ”Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, i Hitler Homer Bible Christ: The Historical Papers of Richard Carrier 1995-2013 (Philosophy Press: Richmond, California, 2014), s. 344.
  244. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64; 20:200.
  245. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514.
  246. ^ Richard Carrier, On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014), s. 333, n. 81.
  247. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus, s. 1–2”.
  248. ^ Richard Carrier, On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014), s. 333, n. 81.
  249. ^ Roger Viklund, Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, ”Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob”.
  250. ^ Grekiska originaltexten till Flavius Josephus, Antiquitates Judaicae, 20:197–203 (20.9.1) ”Perseus, Greek (Benedikt Niese, 1892)”.
  251. ^ Louis H. Feldman, ”Introduction”; i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity (Detroit 1987), s. 55–57.
  252. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 83.
  253. ^ Richard J. Bauckham, “For What Offense Was James Put to Death?” i James the Just and Christian Origins, ed. Bruce Chilton & Craig A. Evans (Leiden: Brill, 1999), s. 199–231.
  254. ^ Claudia J. Setzer, Jewish Responses to Early Christians: History and Polemics, 30-150 C.E. (Minneapolis: Fortress Press, 1994), s. 108–109.
  255. ^ Zvi Baras, “The Testimonium Flavianum and the Martyrdom of James”; i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity (Detroit 1987), s. 341.
  256. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 314.
  257. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 57.
  258. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 57.
  259. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47 & 2:13.
  260. ^ Ian Wilson, Jesus: The Evidence (San Francisco: Harper and Row, 1984), s. 60–61
  261. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 823 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  262. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 499.
  263. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 83.
  264. ^ Andreas J. Köstenberger, L. Scott Kellum, Charles L. Quarles, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament (Nashville: Broadman & Holman Academic, 2009), s. 104.
  265. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 57–58.
  266. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 239.
  267. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 823 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  268. ^ “Herrens broder”, Gal 1:19, Hegesippos i Hist, Eccl 2:23:4; “Herrens bröder” 1 Kor 9:5; “Frälsarens bröder“ Hegesippos i Hist. eccl. 3.32.5 (John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem New York: Doubleday, 1991, s. 58); ”Kristus broder”, Eusebios Hist. eccl. 7.19.1 (Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 316–317.)
  269. ^ John Painter, Just James: The Brother of Jesus in History and Tradition (Columbia: University of South Carolina Press, rev. 2004), s. 133.
  270. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 83–84.
  271. ^ Claudia J. Setzer, Jewish Responses to Early Christians: History and Polemics, 30-150 C.E. (Minneapolis: Fortress Press, 1994), s. 108–109.
  272. ^ Paul Winter “Excursus II – Josephus on Jesus and James” i The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ vol. I (trans. of Emil Schürer, Geschichte des jüdischen Volkes im Zeitalter Jesu Christi, (1901 – 1909), a new and rev. English version edited by G. Vermes and F. Millar, Edinburgh, 1973), s. 431.
  273. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 547.
  274. ^ Hegesippos skildring återges av Eusebios i Kyrkohistoria 2:23. Jakobs död beskrivs även av Klemens av Alexandria i Hypotyposeis (återges också av Eusebius i Kyrkohistoria 2:1:3–5 & 2:23:3-19) och i Andra Jakobsapokalypsen 44:1–63:2.
  275. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 57–58.
  276. ^ Bland dem som under de senaste årtiondena argumenterat för att Jakobpassagen är ett kristet tillägg märks Leon Herrmann, Chrestos: Témoignages païens et juifs sur le christianisme du premier siècle (Collection Latomus 109; Brussels: Latomus, 1970), s. 99–104; G. A. Wells, Did Jesus Exist? (Amherst, NY: Prometheus Books, 1975), s. 11; Tessa Rajak, Josephus, the Historian and His Society, 2. ed. (London: Gerald Duckworth, 2003), 1. ed. 1983; Graham H. Twelftree, “Jesus in Jewish Traditions,” i Gospel Perspectives: The Jesus Tradition Outside the Gospels, ed., David Wenham (Sheffield: JSOT, 1985), s. 289–341; Ken Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 305–322; ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114; och Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514; On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014), s. 337–342. Till och med äkthetsförespråkare som Carleton Paget framhåller att vi inte bör utesluta möjligheten att det rör sig om en kristen notis som letat sig in i texten. James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 552, n. 45.
  277. ^ Tessa Rajak, Josephus, the Historian and His Society, 2. ed. (London: Gerald Duckworth, 2003), 1. ed. 1983, s. 131, n. 73.
  278. ^ Clemens Thoma, ”The High Priesthood in the Judgment of Josephus”, i Louis H. Feldman, Gōhei Hata (eds.), Josephus, the Bible, and History (Leiden: E.J. Brill, 1989), s. 213.
  279. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514.
  280. ^ De bevarade grekiska handskrifterna innehållande Testimonium Flavianum är A Milan, Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 superior (1000-talet); M Florens, Codex Medicaeus bibl. Laurentianae plut. 69, cod. 10 (1400-talet); W Rom, Codex Vaticanus Graecus 984 (år 1354). Dessa tre handskrifter, A, M och W, tillhör samma familj av handskrifter. (Roger Pearse. ”Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities””.)
  281. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 315.
  282. ^ Uttrycket förekommer med endast minimala avvikelser i Matt 1:16, 27:17; Joh 4:25; Justinus Martyren, Apologia 1:30, och Origenes, Mot Kelsos 4:28. (Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61, 1999, s. 316)
  283. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 314–319.
  284. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 547–548.
  285. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 110, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  286. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 111, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  287. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 511.
  288. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 511–514, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  289. ^ Géza Vermès, Jesus in the Jewish World (London: SMC Press, 2010), s. 40.
  290. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 314, 316.
  291. ^ Tessa Rajak, Josephus, the Historian and His Society, 2. ed. (London: Gerald Duckworth, 2003), 1. ed. 1983, s. 131, n. 73.
  292. ^ Paget skriver att Josefus som regel, men inte alltid, förklarar vilka de personer han introducerar i berättelsen är. Däremot anser Paget det säkerställt att Jakobpassagen inte länkar tillbaka till Testimonium Flavianum. James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 550–552.
  293. ^ Andreas J. Köstenberger, L. Scott Kellum, Charles L. Quarles, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament (Nashville: Broadman & Holman Academic, 2009), s. 104.
  294. ^ Paget anför Tacitus och Suetonius, vilka enligt honom antar att Kristus var Jesus namn. James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 548.
  295. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514. Samma tankegångar har tidigare framförts av Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits: En kritisk granskning av Bibelns Jesus och kristendomens uppkomst (Röbäck: Vimi, 2005), s. 333; 2a uppl. (Röbäck: Vimi. 2008), s. 338–339; och Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Ottawa: Age of Reason Publications, 2009), s. 571–572.
  296. ^ Tacitus, Annales 15.44; Codex Laurentianus Mediceus 68 II, folio 38r.
  297. ^ För den myckna förekomsten av sådana oavsiktliga interpolationer, se F. W. Hall, A Companion to Classical Texts (Oxford: Clarendon Press, 1913), s. 193–197.
  298. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 490–491.
  299. ^ George A. Wells, Did Jesus Exist? (London: Pemberton, 1975), s. 11.
  300. ^ Josefus, Judiska fornminnen 20:203.
  301. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 503–504.
  302. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 498.
  303. ^ Ett exempel på hur Josefus brukade göra återkopplingar för att underlätta för läsarna är Judiska fornminnen 20:5:2: ”Sönerna till Judas från Galileen var nu dräpta; jag åsyftar den Judas som förmådde folket att göra uppror när Quirinius kom för att skatta judarnas egendom, som vi har visat i en tidigare bok.”
  304. ^ Enlig Paget är detta en anledning till varför passagen som den lyder känns tvetydig. James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 546.
  305. ^ John Painter, Just James: The Brother of Jesus in History and Tradition (Columbia: University of South Carolina Press, rev. 2004), s. 116.
  306. ^ Bauckham skriver att det faktum att Jakob stenades till döds är den enskilda omständighet som Josefus och de kristna vittnena är eniga om. Richard J. Bauckham, “For What Offense Was James Put to Death?” i James the Just and Christian Origins, ed. Bruce Chilton & Craig A. Evans (Leiden: Brill, 1999), s. 218.
  307. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 495–498.
  308. ^ Richard Carrier, On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014), s. 338–342.
  309. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:3.
  310. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:11–18.
  311. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:1:3–5, 2:23:19.
  312. ^ Se exempelvis James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 547–548.
  313. ^ Josefus omtalar fem personer som hette Jakob [Ἰάκωβος]. Jakob som byter namn till Israel, i Judiska fornminnen 2:2:1; Jakob, sonen till Judas från Galileen, i Judiska fornminnen 20:102; Jakob som dömdes av Ananos och stenades till döds, i Judiska fornminnen 20:200; Jakob, vakten åt Josefus, i Liv 96, 240; Jakob son till Sosas, i Om det judiska kriget 4:235, 521–528, 5:249, 6:92, 148, 380. (John Painter, Just James: The Brother of Jesus in History and Tradition, Columbia: University of South Carolina Press, rev. 2004, s. 270–271) och ca tjugo som hette Jesus (Maurice Goguel, Jesus and the Origins of Christianity, vol. I: The Life of Jesus; New York: Harper Brothers, 1960, s.189). Mason säger att indexet till Josefus skrifter listar ungefär tjugoen, ”some twenty-one”, individer med namnet Jesus [Steve Mason, Josephus and the New Testament, 2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003, s. 228.
  314. ^ John Painter, Just James: The Brother of Jesus in History and Tradition (Columbia: University of South Carolina Press, rev. 2004), s. 116.
  315. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:19.
  316. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 508.
  317. ^ Géza Vermès, Jesus in the Jewish World (London: SMC Press, 2010), s. 40.
  318. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 547–548.
  319. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 58.
  320. ^ Andreas J. Köstenberger, L. Scott Kellum, Charles L. Quarles, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament (Nashville: Broadman & Holman Academic, 2009), s. 105.
  321. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 498.
  322. ^ Eusebios skriver att under den tid som Filip Araben var kejsare skrev Origenes sin kommentar om Matteus i 25 böcker och 8 stridsskrifter där han bemötte Kelsos (Kyrkohistoria 6:36).
  323. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47 & 2:13.
  324. ^ För svenska översättningar av Origenes Mot Kelsos 1:47 och även Mot Kelsos 2:13 och Om Matteus 10:17, se Roger Viklund, Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, ”Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage”.
  325. ^ Hos Josefus, Judiska fornminnen 20:200, står ”τὸν ἀδελφὸν Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ” (ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou). Origenes skriver ordagrant detsamma i Om Matteus 10:17 och Mot Kelsos 2:13 och har en variant med ”en broder” i stället för ”brodern” i Mot Kelsos 1:47: ὃς … ἀδελφὸς Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ. Se Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 499–503.
  326. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 499–502.
  327. ^ Géza Vermès, Jesus in the Jewish World (London: SMC Press, 2010), s. 40.
  328. ^ Zvi Baras, ”The Testimonium Flavianum and the Martyrdom of James” i Louis H. Feldman, Gōhei Hata (eds.), Josephus, Judaism and Christianity (Leiden: Brill, 1987), s. 338–348.
  329. ^ Casey D. Elledge, Josephus, Tacitus and Suetonius: Seeing Jesus through the Eyes of Classical Historians, s. 696–697, i Jesus Research: New Methodologies and Perceptions: The Second Princeton- Prague Symposium on Jesus Research, Princeton 2007, ed. James H. Charlesworth.
  330. ^ Whealey antar detta med stöd av att Origenes vid något ytterligare tillfälle tillskriver Josefus sådant som inte förekommer i hans bevarade verk, och hon hänvisar till ”Fragmenta in Lamentationes”, frg. 115 on Lam 4,19. Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 75, n. 9, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  331. ^ John Painter, Just James: The Brother of Jesus in History and Tradition (Columbia: University of South Carolina Press, rev. 2004), s. 203–206.
  332. ^ Se också James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 549, n. 37.
  333. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 16.
  334. ^ Mason anser att Origenes medvetet förvanskade Josefus skildring eftersom dennes verkliga förklaring till varför Jerusalem föll inte tjänade Origenes syften. Steve Mason, Josephus and the New Testament (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 15.
  335. ^ Emil Schürer, A History of the Jewish People in the Time of Jesus (ed. Ν. Glatzer; New York: Schocken, 1961)
  336. ^ George A. Wells, The Jesus Legend (Chicago: Open Court, 1996), s. 54–55.
  337. ^ Henry St. John Thackeray, Josephus the Man and the Historian (New York: Jewish Institute of Religion, 1929), s. 135, 139.
  338. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 550–551.
  339. ^ Gregory E. Sterling, Historiography and Self-definition: Josephos, Luke-Acts and Apologetic Historiography, Novum Testamentum Supplement 64 (Leiden: Brill, 1992), s. 229.
  340. ^ Emil Schürer, The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ: 175 B.C.–A.D. 135, Volume I (ed. G. Vermes, et al.; Edinburgh: T&T Clark, 1973), s. 59.
  341. ^ Ett exempel är Pseudo-Hegesippos som är en latinsk mycket fri parafras av i första hand Josefus Om det judiska kriget. Tidigt antogs detta verk vara skrivet av Hegesippos, sannolikt eftersom det benämndes Iosippus (Josefus) och i likhet med Hegesippos numera försvunna historieverk också bestod av fem böcker. Eftersom det tidigare tillskrevs Hegesippos men inte skrivits av honom går det inom forskarvärlden under namnet Pseudo-Hegesippos. (se punkt 7 under ”Argument till stöd för äkthet”). Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 75, n. 9 & s. 108, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  342. ^ Heinz Schreckenberg, Die Flavius-Josephus-Tradition in Antike und Mittelalter, Arbeiten zur Literatur und Geschichte des Hellenistischen Judentums 5 (Leiden: Brill, 1972), s. 56.
  343. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 551, n. 43.
  344. ^ Heinz Schreckenberg, Die Flavius-Josephus-Tradition in Antike und Mittelalter, Arbeiten zur Literatur und Geschichte des Hellenistischen Judentums 5 (Leiden: Brill, 1972), s. 74–76.
  345. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 508.
  346. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:19–21; Hieronymus, De Viris Illustribus 13
  347. ^ Eusebios återger tidigare i Kyrkohistoria 2:1:3–5 Klemens skildring i ”sjätte boken av hans Utkast där denne berättar att Jakob störtades ner från templets takspets och slogs ihjäl med en klubba.
  348. ^ Ivar A. Heikel. Eusebius kyrkohistoria: översättning från grekiskan med inledning och förklaringar (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse, 1937).
  349. ^ Se James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 550–552 för exempel.
  350. ^ Att det Origenes citerar förekom i Josefus original har föreslagits av Robert Girod, Origène, Commentaire sur l’Evangile selon Mathieu (SC 162, Pans, 1970) och Pierre-Antoine, Bernheim, Jacques, frère de Jésus (Paris: AlbinMichel, 1996) enligt Paget, som dock anser deras tes vara ohållbar. James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 549–550.
  351. ^ John Painter, Just James: The Brother of Jesus in History and Tradition, Columbia: University of South Carolina Press, rev. 2004, s. 133.
  352. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 111, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  353. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (2d ed.; Peabody: Hendrickson, 2003), s. 16–17.
  354. ^ Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Ottawa: Age of Reason Publications, 2009), s. 574–576.
  355. ^ Josefus, Om det judiska kriget 4:314.
  356. ^ John Painter, Just James: The Brother of Jesus in History and Tradition, Columbia: University of South Carolina Press, rev. 2004, s. 343.
  357. ^ Thomas P. Scheck, Apology for Origen: With Letter of Rufinus on the Falsification of the Books of Origen (The Catholic University of America Press, 2010), s. 4.
  358. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 492.
  359. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:20.
  360. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47 & 2:13.
  361. ^ Robert Eisenman, James, the Brother of Jesus: The Key to Unlocking the Secrets of Early Christianity and the Dead Sea Scrolls (New York: Viking Penguin, 1997), s. 64.
  362. ^ Se James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 550–552.
  363. ^ John Painter, Just James: The Brother of Jesus in History and Tradition, Columbia: University of South Carolina Press, rev. 2004, s. 206.
  364. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 493.
  365. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 550.
  366. ^ Hieronymus skriver: ”I den artonde boken av sina Fornminnen erkänner han [Josefus] helt öppet att Kristus dödades av fariseerna på grund av hans underverks storhet, att Johannes Döparen verkligen var en profet, och att Jerusalem förstördes på grund av mordet på aposteln Jakob.” (Hieronymus, De Viris Illustribus 13) Uppgiften om att Josefus skrivit om detta i den ”artonde boken” förefaller vara en feltolkning av det Origenes skriver i Mot Kelsos 1:47 att i ”den artonde boken av Judiska fornminnen bär Josefus vittnesbörd om att Johannes var en döpare”. Medan detta hos Origenes uppenbarligen bara åsyftar omtalandet av Johannes döparen har Hieronymus överfört uppgiften också på passagen om Jakob.
  367. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 510–514.

32 kommentarer

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

24 augusti, 2014 den 11:33 (Josefus, Stefan Gustavsson, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

skeptikern

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius

Stefan Gustavssons behandling av de icke-kristna källorna om Jesus i kapitel 8, sidorna 64 till 78 i ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” (Bokus), är av den ytliga karaktären. Merparten av Gustavssons argument utgörs av vädjanden till människors auktoritetstro och endast i mindre omfattning av reella argument och då oftast inte speciellt övertygande sådana. Men jag använder ett inlägg också till att kommentera något av det Gustavsson skriver och för den som verkligen söker argument hänvisar jag till de många och grundliga artiklar jag skrivit om de påstådda utomkristna vittnesbörden.

sgtjGustavsson använder ett visst utrymme till att argumentera för att man knappast kan förvänta sig att historiker skulle skriva om Jesus. Han följer Craig A. Evans’ uppdelning av källorna i tre kategorier, källor som är 1) tveksamma, 2) av ringa värde och 3) viktiga. Till kategori 1, tveksamma källor som saknar oberoende information om Jesus räknar han (Evans) Talmud och en så sen skrift som Koranen. Till kategori 2, källor som kan innehålla oberoende information om Jesus men där denna är av ringa värde, räknar han ”Thallos, Plinius den yngre, Suetonius, Mara Bar-Serapion, Lukianos från Samosata och Celsius.” Nu borde kanske inte Anders Celsius (1701–1744) ha kunnat bidra med så mycket oberoende information om Jesus. Gustavsson menar Celsus, alltså Kelsos. Han måste rimligen också ha glömt Flegon, vilken i logikens namn borde ha funnits med här. Slutligen räknar han Josefus och Tacitus till kategori 3, de viktiga källorna som både innehåller oberoende och betydelsefull information om Jesus.

Jag håller inte alls med Gustavsson i betydelsen av dessa källor men anser däremot att Josefus och Tacitus är de absolut viktigaste källorna och de källor det kommer an på om det alls ska finnas något oberoende utomkristet bevittnande av Jesus som historisk person. Gustavsson fokuserar därför i huvudsak också på dessa båda. Men han sveper något över vissa av de övriga och hävdar sådant som knappast är sant.

Exempelvis talar han om Thallos’ (denna gång stavat Thallus) ”diskussion om den påstådda solförmörkelsen vid Jesus död” trots att det väl står helt klart att Thallos aldrig förde en sådan diskussion. Det var Julius Africanus som drog dessa slutsatser. Han talar om ”Suetonius påstående om oroligheter bland judarna i Rom på grund av en viss Kristus” och låter inte läsaren förstå att texten inte talar om en Christus utan om en Chrestus och vilseleder därmed denne. Han vilseleder läsaren också genom att påstå att oroligheter skedde ”på grund av” Kristus och inte ”på anstiftan av” Chrestus eller åtminstone att Chrestus uppeggat dem, som texten faktiskt säger och som leder tankarna till en person på plats som anstiftar bråken.

Gustavsson hävdar också att inga av källorna av ringa värde ”förnekar Jesu existens eller ger en alternativ bild av den kristna trons ursprung, framväxt och innehåll.” Men Kelsos (medtagen under namnet Celsius) hävdar att han hört en jude berätta att Jesus bara hittat på att han var född av en jungfru men att han i stället var son till en fattig spinnerska. Denna kvinna hade förskjutits av sin man, en snickare, därför att hon begått äktenskapsbrott med en viss soldat vid namn Pantera. Därefter födde hon Jesus, en oäkting. Jesus reste till Egypten, där han skaffade sig magiska krafter, och återvände sedan hem. Triumferande kallade han sig Guds son. (Origenes, Mot Kelsos 1:28, 32) Detta måste väl i alla fall vara en alternativ bild av den kristna trons ursprung. Därmed kan inte, som Gustavsson påstår, samtliga uppgifter passa ”väl in i den bild som Josefus, Tacitus och texterna i Nya testamentet tecknar.”

JOSEFUS

Gustavsson inleder med den korta notisen om Jesus i Judiska fornminnen 20:200. Hans första argument är ett citat från Thiessen och Merz att textens äkthet kan anses säkerställd och hans sammanfattning på slutet innehåller enbart vädjanden till auktoriteterna Van Voorst och Feldman, vilka hävdar att den överväldigande majoriteten anser att texten är äkta och att få har betvivlat dess äkthet. Som argument betraktat är det av ”ringa värde”. Men för att spinna vidare på denna ofruktsamma väg kan noteras att de mig veterligt två senast publicerade referentgranskade artiklarna i vetenskapliga tidskrifter som tar upp frågan, båda argumenterar för att Josefus inte skrev något om Bibelns Jesus på detta ställe (eller överhuvudtaget). Artiklarna är Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114; och Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514. Så den senaste trenden verkar vara att man betvivlar äktheten av Jesusomnämnandet hos Josefus i Judiska fornminnen 20:200.

Gustavssons andra argument är att Jesus bara fungerar som en identifikationsmarkör för Jakob, alltså är dennes bror och att en kristen inte skulle ha använt uttrycket Jesu bror utan i så fall Herrens eller Frälsarens bror. Mot detta går att invända att det är osannolikt att Jesus på 90-talet skulle ha varit så känd i allmänna hedniska kretsar – vilka var Josefus’ huvudsakliga målgrupp för denna bok – att Josefus inte skulle ha behövt förklara vem Jesus var. Identifikationen av Jakob som bror till den Jesus som kallades Kristus skulle inte ha betytt något för de flesta läsare. Till och med 20 år senare då kristendomen borde ha vuxit högst påtagligt i omfång, ansåg Tacitus att han behövde förklara för sina läsare vem denne Kristus var. Den enda rimliga förklaringen vore i så fall att Testimonium Flavianum var äkta och att Josefus redan förklarat för läsarna vem Jesus var. Men med ett förfalskat Testimonium Flavianum följer också att detta Jesusomnämnande är ett senare tillägg till texten. Och att en kristen inte kunde infoga en förklaring till vem Jakob var med upplysningen att han var ”brodern till Jesus som kallades Kristus” kan jag bara inte tro på. Skulle då ett tillägg om det var gjort av en kristen lyda ”brodern till Herren som kallades Kristus, vars namn var Jakob”?

SG6Som tredje argument anför Gustavsson att det faktum att inget skäl ges till varför Ananos ville göra sig av med Jakob visar att brottet som Jakob anklagades för var att vara bror till Jesus. Denna tolkning är dock alltför fantasirik för att den ska gå att ta på allvar. Ty i så fall måste Josefus ha insett och ansett detta liksom att han måste ha förutsatt att också hans läsare skulle inse det. Men Gustavsson har i detta kapitel ivrigt argumenterat för att Jesus levde ett så relativt undanskymt liv att inte många ens kände till honom och därför inte skrev om honom. Hur ska man då kunna tro att han 60 år senare är en känd gestalt i hela Romarriket?

Josefus skrev inget om den saken eftersom den saknade betydelse för hans berättelse. Ananos lät avrätta en viss Jakob och några andra. Vilka dessa var saknade betydelse. Josefus behövde nämna denne Jakob bara för att klargöra att det var denna handling som ledde till att Ananos fråntogs sitt ämbete.

Därefter tar sig Gustavsson an Testimonium Flavianum. Han säger att där finns tydliga kristna tillägg till en ursprunglig text och att dessa tillägg inte är svåra att identifiera. Metoden för att identifiera tilläggen är enligt Gustavsson att om man avlägsnar de tydligt kristna partierna återstår ”en text som hänger väl samman och vars innehåll stämmer med Josefus utifrån vad vi för övrigt vet om honom.” (s. 69) Att en metod som bygger på att plocka bort allt som inte kan stämma per definition gör att nästan vilken text som helst kan fås att se äkta ut verkar Gustavsson inte inse. Såsom Gustavsson presenterar metoden är den ogiltig.

Gustavsson åberopar sedan mantrat om ”de flesta forskare” och ”bred konsensus” och så vidare. Nåväl, Gustavssons skäl till att Josefus skrivit kärnan i Testimonium Flavianum är till antalet fyra.

  • Språk och grammatik. Gustavsson säger att den resterande texten är ”typisk för Josefus och är inte påverkad av Nya testamentets språk.” Fast det som tas bort och det som lämnas kvar avviker inte på något nämnvärt sätt från varandra. Det är en myt att vissa delar går att plocka bort på språklig grund. Det är i stort sett enbart innehållet och inte språket eller grammatiken som gör att man kan skilja på mer och mindre kristna partier. Så här skriver exempelvis Meier som Gustavsson åberopar: “Hence, in the case of the three interpolations, the major argument against their authenticity is from content.” John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 83, n. 42. Gustavsson påstår också att uttryck som “en vis man” och “de kristnas stam” skulle vara otypiska för kristet språkbruk. Men Eusebios använder båda dessa uttryck om Jesus och kristna och talar två gånger om ”den kristna stammen” (fylon) medan Josefus aldrig använder fylon (stam) i betydelsen av religiös gemenskap.
  • Gustavsson talar om innehållet och ger ett exempel; detta med att Jesus sägs ha dragit till sig greker. Detta anser han att kristna inte skulle kunna skriva eftersom det inte stämmer med evangelierna. Men Eusebios skriver att Jesus vände sig till greker.
  • Gustavsson hävdar att ansvaret för Jesu död läggs främst på Pilatus och inte på judarna, vilket man kunde förvänta sig om en kristen skrivit denna del. Så må vara fallet, men att skulden främst läggs på Pilatus är en tolkning och dessutom inte en uppenbar tolkning av det som sägs: ”Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset …”. Vem är mest skyldig när Pilatus dömer men anklagelsen kom från judarna? Det är väl i stället exakt det som sägs i evangelierna.
  • Gustavsson säger sig också märka något ”avvikande” och kanske till och med fientligt i meningen: ”Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.” Han tänker sig att texten betyder att kristna TROTS Jesu avrättning inte dött ut och att författaren anser att de borde ha försvunnit vid det här laget. Men om man gör sådana tolkningar av texten har man definitivt lämnat det objektiva och vetenskapliga. Texten säger inget annat än att den kristna rörelsen ännu inte dött ut, alltså fortfarande är aktiv.

Gustavssons sammanfattning består återigen av hänvisningar till någon sorts majoritetsuppfattning.

Jag har här bara siktat in mig på att slå hål på Gustavssons argument och inte lagt fram några tunga argument emot styckets äkthet. De kanske tyngsta invändningarna mot att Josefus skulle ha skrivit något alls är att stycket inte passar in i sitt sammanhang i bok 18 av Judiska fornminnen; att den efterföljande meningen verkar syfta på stycket före Testimonium Flavianum; att ingen före Eusebios visar kännedom om Testimonium Flavianum; att de uttryckligt kristna partierna inte så lätt går att avlägsna utan att göra den kvarvarande texten ologisk och att Josefus likväl inte kunde ha skrivit en sådan avskalad text.

Med andra ord handlar Jesusomnämnandena hos Josefus om huruvida stycket är skrivet av Josefus eller inte. Har han alls skrivit något? Om inte utgör han givetvis inget bevittnande av Jesus.

TACITUS

Med Tacitus är det delvis annorlunda. Han skrev troligen (men inte helt säkert) meningen om att Christus avrättades av Pilatus. Däremot gäller frågan i detta fall om han fått sin information om just detta från någon annan källa än kristna?

Gustavsson anför i behandlingen av Tacitus så vitt jag kan förstå endast ett ”argument” till stöd för att texten bevittnar Jesus. Han skriver att ”den ’stora majoriteten av forskare’ betraktar [texten] som autentisk och korrekt”. I övrigt resonerar han bara ”hur” texten bevittnar Jesus. Men i sammanfattningen av Josefus och Tacitus på sidan 75 funderar han varifrån Tacitus (och Josefus) fått sin information om Jesus. Han skriver:

Här är det viktigt att se att uppgifterna, om de skulle komma från kristna, inte därmed förlorar sitt värde. Varför skulle kristna inte kunna ha information om Jesus? De skulle rent av kunna ha särskilt intresse av sådan kunskap.

Det Gustavsson skriver här är av särskilt intresse. Det är lätt att hålla med Gustavsson att ett vittnesmål naturligtvis inte per se är mindre värt för att det kommer från en kristen. Men i detta sammanhang gäller ju frågan om Tacitus’ omnämnande av Kristus utgör ett OBEROENDE vittnesmål. Med oberoende avses att informationen är oberoende av kristna ”vittnesmål” och därmed utgör ett ytterligare bevittnande. Ty, om en icke-kristen källa ska kunna bevittna Jesu existens förutsätts att den källan har fått tillgång till relevant information någon annanstans ifrån än från den kristna källa som den är tänkt att bestyrka. Om exempelvis person A påstår något och man vill ha detta påstående bekräftat är ett bekräftande av uppgiften av person B av inget värde om person B:s enda källa för uppgiften är person A. Om evangelierna påstår att Kristus korsfästes av Pilatus och Tacitus skriver att Kristus avrättades (Gustavsson skriver ”korsfästes” eftersom han använder Cavallins översättning som här är parafraserande – latinets supplicio betyder avrättades) är Tacitus’ påstående av inget värde som ett oberoende bekräftande av denna uppfattning om han hört kristna säga detta i en tid då evangelierna var skrivna.

Ett förenklat scenario ser ut så här. Jesus är från början ett himmelskt väsen och ingen tänker sig honom som en verklig person. Med tiden uppstår en föreställning om att Jesus levt på jorden, antingen till följd av att evangelierna skrivs eller så att evangelierna skrivs till följd av denna föreställning. Kristna börjar själva anse att Jesus avrättats i Jerusalem av Pilatus. Tacitus skriver att Christus avrättades av Pilatus. I ett sådant scenario har Tacitus’ ”bevittnade” förlorat sitt värde om uppgifterna kommer från kristna. Ty i så fall har vi bara kristna som bevittnar hans existens och det hade vi redan sedan tidigare.

Gustavsson skriver vidare på samma sida:

Oavsett varifrån Josefus eller Tacitus har fått sin information, så är den inte kopierad från evangelietraditionerna. Josefus bidrar med ny information som inte finns någon annanstans om hur Jakob avrättades.

Gustavsson citerar därefter Van Voorst som skriver att Tacitus med säkerhet inte vare sig direkt eller indirekt byggde på de skrifter som kom att bli Nya testamentet. Detta är något av ett kinderägg med tre överraskningar eller fel i ett.

Van Voorst talar om skrifter, Gustavsson om evangelietraditioner – vilket är något annat. Tacitus ger inte sken av att ha påverkats av Nya testamentets språk, men frågan gäller ju bara om han hört kristna säga att Pilatus lät avrätta Christus, så en direkt språklig påverkan är inte att vänta. Van Voorst ger alltså i citatet inte stöd åt Gustavssons påstående att Tacitus inte kopierat sin information från evangelietraditionerna, endast att han inte kopierat från evangelierna.

Just att ”Josefus bidrar med ny information som inte finns någon annanstans om hur Jakob avrättades” är ett av de tydligaste indicierna på att Josefus avser en helt annan Jakob. Det var en person som avrättades genom stening (vilket var den judiska avrättningsmetoden) och som hette Jakob (vilket enligt en lång utredning av Gustavsson var ett vanligt namn) och där tiden för avrättningen bara avvek med drygt fem år från den tid när den kristna traditionens Jakob sägs ha avrättats. Att en kristen som läste Josefus’ handskrift skulle ha reagerat när han läste detta vore därför inte märkligt; ej heller om denne noterade i marginalen av handskriften vilken Jakob han trodde att det rörde sig om och att denna randanmärkning infogades i texten vid nästa avskrift.

Detta har heller ingen påverkan på frågan om Testimonium Flavianums avhängighet av Nya testamentets skrifter – inte minst eftersom det finns en mycket nära överensstämmelse mellan såväl språket som innehållet i Lukas’ Emmausberättelse och Testimonium Flavianum. Att ”informationen” i Testimonium Flavianum hos Josefus inte skulle kunna vara kopierad från evangelietraditionerna är helt enkelt felaktigt. Den är närapå slaviskt modellerad på Emmausberättelsen hos Lukas (se Goldbergs parallell med Emmausberättelsen).

Gustavssons behandling av de utomkristna vittnesbörden har enligt min åsikt litet värde.

Roger Viklund, 2014-08-24

6 kommentarer

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 4, rätt återgivande av källor

18 augusti, 2014 den 20:32 (Alice Whealey, Josefus, Samuel Byrskog, Stefan Gustavsson, utomkristna vittesbörd)

SG7

Stefan Gustavsson

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

I en tidigare artikel i denna granskande serie av Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen (på Adlibris). lät jag undslippa att man inte kan lita på Gustavssons uppgifter. Jag påstod att han oftast bara förefaller repetera vad andra påstår utan att kontrollera dessa påståenden. Jag hävdade att han ibland inte rätt återger det källan säger och i åtminstone vissa fall inte ens har konsulterat den källa han hänvisar till. Att så är fallet går att konstatera genom att visa att de avskriftsfel som förekommer i texter som återges på bloggar och i forumdiskussioner också förekommer i den tryckta texten i Stefan Gustavssons bok.

Jag har visat att Gustavsson inte förstått det de olika texterna säger och verkar ”slarva”. Det gäller inte bara mina argument utan också som jag gav exempel på hans egna förebilder som Habermas och Licona. Gustavsson hänvisar till dem för uppgiften att Julius Caesar bara omnämns ”i fem källor under de första 150 åren efter sin död”. I verkligheten skrev de att endast fem källor rapporterar om hans militära erövringar och räknade då med en källa som var senare än från 150 år efter Julius Caesars död.

Jag har också visat att såväl Julius Caesar som Hannibal är betydligt bättre bevittnade än Gustavsson vill ge sken av. Jag lovade dock att återkomma med exempel på Gustavssons förfarande framöver och tänkte därför visa på några ytterligare saker i det detta inlägg.

På sidorna 48–52 citerar Gustavsson olika auktoriteters omdöme om möjligheten att Jesus inte funnits. Gustavsson har som vana att vädja till auktoriteter även om han stundvis erkänner att sådana kan ha fel. De flesta citaten är citat i översättningar och därmed inte så enkla att beslå med fel eftersom jag utgår från att Gustavsson själv översatt texterna.

Samuel Byrskog

Samuel Byrskog

Men ett av citaten på svenska på sidan 48 kommer från Samuel Byrskog. Gustavsson låter ännu en gång (han har gjort det vid flera tillfällen) citera Samuel Byrskog från den tid 1992 när denne var forskarstuderande. Detta citat har valsat runt ett tag på Internet i två varianter (”idag” eller ”i dag” men i övrigt identiskt) och alla verkar kopiera varandra utan att kontrollera källan. I vilket fall lyder texten hos Byrskog inte som på Internet eller som i Gustavssons bok, utan som följer:

Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige – att bortförklara Nya testamentets historiska vittnesbörd om Jesu verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera alltmer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits. (mina färgmarkeringar)

Stefan Gustavsson har i sitt citat inte med ”historiska” och har i stället för originalets ”idag”, ”Jesu” och ”alltmer” ”i dag”, ”Jesus” och ”allt mer”. Gustavssons fotnot säger dessutom: Samuel Byrskog, Religio 39 (1992), och inte ens detta är fullt riktigt eftersom det står på sidan 39 i Religio 39. Visserligen har dessa skillnader inte den minsta inverkan på Gustavssons poäng, men det visar ändå på en slarvighet. Beroende på om Gustavsson är upphovsmannen till citatet eller inte (det tidigaste belägget jag funnit är från 2006 och däribland också Gustavsson), är han antingen inte noggrann vid avskrifterna eller så kontrollerar han inte sina källor alls. Att det sannolikt är det senare går att konstatera i nästa exempel, citatet av Testimonium Flavianum.

På exakt samma sätt som jag tidigare noterat vad gäller Seth Erlandsson, återger Gustavsson Testimonium Flavianum (s. 68–69) från den text som tidigare förekom på Wikipedia (jag har för några månader sedan korrigerat texten så att den stämmer med förlagan) eller från en text som i sin tur hämtats från Wikipedia. Precis som Erlandsson uppger Gustavsson att texten är hämtad från Bengt Holmberg, Människa och mer: Jesus i forskningens ljus (Gustavsson har glömt ”och”). Fast både Erlandssons och Gustavssons version av texten innehåller ett avskriftsfel som också råkade förekomma i Wikipediacitatet och därmed överallt på Internet. Holmberg har översatt grekiskans ginetai till ”uppträdde” (Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus) emedan Wikipedia hade ”framträdde” (Ungefär vid denna tid framträdde Jesus), ett fel både Erlandsson och Gustavsson repeterar i sina återgivningar. De båda skriver också: ”Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom”, vilket är grammatiskt felaktigt emedan stam är singularis och det följaktligen ska vara uppkallad. Holmberg har också rättat detta i andra utgåvan 2005 men eftersom Gustavsson hänvisar till första utgåvan 2001 kan han inte klandras för den saken.

Här gör jag en liten utvikning kring det inledande ordet i Testimonium Flavianum, grekiskans ginetai, som i sammanhanget är ett märkligt ord. Egentligen betyder det väl att transformeras eller ändra tillstånd. Ordet kan användas om människor men avser då som regel att de föds, blir till. Alice Whealey noterar att det är ett märkligt ord i detta sammanhang och att Josefus aldrig annars använder ginetai i den betydelse som det förekommer i TF. Men, säger hon, det gör heller inte Eusebios så egentligen kan det inte säga något om vem som skrivit TF.

Lika litet som jag litar på Gustavsson litar jag på Whealey, då jag märkt att hon är selektiv och gärna ”glömmer” sådant som talar emot hennes uppfattning. Det tog mig följaktligen några dagar att kontrollera Eusebios’ användning av detta ord, inte minst för att så många av hans skrifter inte finns i översättning och att hans författarskap är så omfattande. Faktum är att jag hittade två ställen där Eusebios använde ginetai i betydelsen att framträda på scenen. Åtminstone är en av gångerna tillsynes en direkt parallell då vid denna tid i Babylon perserkonungen Kyros ginetai; alltså gjorde sitt inträde på scenen och besegrade babylonierna. Eusebios använde således ginetai i just den betydelsen som det används i TF medan Josefus inte gjorde det. Slut på utvikningen.

Jag tycker det är märkligt att Gustavsson inte bekymrar sig mer om att rätt återge andras åsikter. Låt mig exemplifiera detta ytterligare en gång. Så här skriver han på sidan 61.

”Roger Viklund, som förnekar Jesu existens, fyller sina texter med argument ur tystnaden i syfte att skapa misstänksamhet mot alla texter som nämner Jesus. Till exempel:

Den första frågan man måste ställa sig är om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret? Av Nya testamentets 27 böcker är det endast i de fyra evangelierna och i Apostlagärningarna som Jesus kopplas samman med Nasaret. Exempelvis visar Paulus inga tecken på att ha hört talas om någon Jesus från Nasaret.

Fem källor som nämner Nasaret ska alltså vägas mot tjugotvå källor som inte nämner Nasaret?!

Fotnoten hänvisar till del 1 i min bloggserie om Nasarets existens, Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret? Om jag vill vara petig (och det är jag uppenbarligen) hade jag kursiverat både Nya testamentets och Apostlagärningarna så det citat jag återger är alltså som det står i Gustavssons bok och inte i artikeln.

Nåväl, frågan är hur man alls ska bedöma Gustavsson? En välvillig tolkning är att han inte förmår att läsa innantill. En mer illvillig är att han inte är intresserad av att återge andras åsikter på rätt sätt utan bara intresserad av att framlägga argument och göra billiga poänger. Vemhelst som läser min artikelserie med någon grad av uppmärksamhet måste förvånas över de slutsatser Gustavsson drar. Jag har inte ens argumenterat för att Nasaret inte fanns. Jag har framlagt fakta och omständigheter och belyst situationen. Hela inledningen fram till Gustavssons citat förklarar detta. Exempel:

”Jag har under åren arbetat till och från med att kartlägga ”Nasaret-problemet”, men aldrig lyckats komma riktigt i mål med projektet. Det är helt enkelt ett svåröverskådligt problem”

”Jag avser därför att i denna opretentiösa artikelserie nysta något i fallet Nasaret.”

”Min avsikt är dock i första hand inte att ställa mig på kristendomskritikernas sida, utan att reda ut alla begrepp och lyfta fram de fakta som föreligger. Jag vill alltså skilja ut fakta från spekulationer och därefter låta läsaren dra sina egna slutsatser. Jag är för egen del öppen för båda alternativen.”

Sedan inleder jag med frågan om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret. Jag redogör för vilka skrifter som påstår detta, går igenom de olika ord som används i sammanhanget, vad dessa betyder och belyser frågan om det ”rätta” ordet för Nasaret alls ursprungligen förekom i Markusevangeliet.

Gustavsson citerar ett stycke ur inledningen på detta klargörande resonemang och påstår att jag skulle ha hävdat att de tjugotvå källor som inte nämner Nasaret ska vägas mot de fem som nämner Nasaret och därmed tyda på att Nasaret inte fanns. Det var ett av de dummaste argument jag har hört och att Gustavsson alls tror att jag skulle resonera på det sättet säger kanske mer om Gustavsson än om mig. Det står var och en fritt att läsa min artikel och själv förvissa sig om den saken (Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?).

Roger Viklund, 2014-08-18

1 kommentar

A Proposed Literary Parallel between Livy’s History of the Bacchanalian Conspiracy and the Stories about Rabble-Rousers and Religious Charlatans in the works of Flavius Josephus

10 augusti, 2014 den 09:44 (David Blocker, ENGLISH POSTS, Gästinlägg/Guest Posts, Josefus)

Another Guest Post by David Blocker

A Proposed Literary Parallel between Livy’s History of the Bacchanalian Conspiracy and the Stories about Rabble-Rousers and Religious Charlatans in the works of Flavius Josephus

 The attached table can be found here:
Livy Bacchanalia vs Josephus Rabble Rousers and TF

A previous essay[1] demonstrated literary parallels linking the descriptions of Judean rabble-rousers and charlatans[2] in the works attributed to Flavius Josephus. The narratives could be subdivided into three groups attesting to the multiple authorship of the works of Flavius Josephus. The Testimonium Flavianum[3] was shown to be a poorly executed imitation of the other narratives about rabble-rousers and charlatans, indicating the Testimonium Flavianum had not been written by the original author(s) of Antiquities of the Jews.

Livy[4] wrote a popular History of Rome[5] during the reign of Caesar Augustus. In it, he gave a detailed account of the Bacchanalian Conspiracy[6].

The Bacchanalian Conspiracy was a foreign ecstatic cult that a disreputable Greek had introduced into Italy. The cult gained many followers among women and marginalized social groups. The cult’s secret initiation rites were unseemly and immoral. Cult members performed criminal acts in order to amass funds and influence. An informer brought the cult to the attention of the Roman authorities. In 186 BCE, the Roman Senate outlawed the cult, sought out and punished its followers, and placed harsh controls on its scattered survivors.

Livy composed his History[7] in Latin between 25 BCE and 9 CE. War of the Jews and Antiquities of the Jews were written in Greek after 70 CE and 90 CE respectively.

The stories about Rabble-rousers and charlatans in War of the Jews and Antiquities of the Jews, described the foundation, spread, and subsequent discovery and suppression of popular movements led by Judean rabble rousers and charlatans. This is the same narrative sequence used by Livy to describe the Bacchanalian conspiracy.

The accompanying table[8] compares Livy’s account of the Bacchanalian conspiracy to the accounts of Judean rabble-rousers found in War of the Jews, to a representative account taken from Antiquities of the Jews, and to the Testimonium Flavianum[9].

Each column of the table contains a selected text. The texts have been broken down into smaller blocks which contain shared concepts or words with similar meanings. These blocks of text were placed in individual cells and arranged into parallel rows.

The first column of the table lists the common or parallel narrative elements that are contained in each row of the table.

The table demonstrates the parallels between the accounts of Livy’s Bacchanalian conspirators, Josephus’ Rabble-Rousers and, to a lesser extent the Testimonium Flavianum. They have a common narrative progression; cells containing words with similar meanings are easily arranged into sequential rows. Analogous words or phrases that occur in the same row of the table have been color coded.

The table demonstrates the Rabble-rouser narratives in War of the Jews appear to have a good match with Livy’s account, both in terms of the number of matching rows, and the amount of color coded words and phrases in each text containing cell. According to H. St. John Thackeray, the rabble-rouser accounts in War of the Jews are in the chapters (“Books”) that were written by the first of Josephus’ Greek speaking co-authors, the one Thackeray called the “Attic Stylist”[10]. Josephus’ second literary assistant, whom Thackeray called the “Thucydian Hack”, co-authored the final books of Antiquities of the Jews.

The passages about Judean Rabble-rousers in Antiquities of the Jews also correlate well with Livy’s text. There are only a few empty or unmatched cells and there are still numerous color matches between Livy and Antiquities of the Jews. It is probable that Josephus’ second literary assistant understood and carefully followed the compositional methods used by Josephus’ first assistant, when making his contribution to Antiquities of the Jews.

The literary allusion to Livy’s Latin text in Josephus’ Greek texts indicates that Josephus’ first literary assistant, and possibly the second, were literate in both Latin and Greek. The first assistant was able to retrieve a section from one of the classics of Latin literature, and paraphrase it in Greek, and place the results in War of the Jews. Knowledge of Latin would have been helpful but not essential for the second assistant to follow the literary example set by the first assistant.

The descriptions of Judean Rabble rousers in Josephus’ Histories of the Jews make a literary allusion to the Bacchanalian Conspiracy in Book 6 of Livy’s History of Rome. The literary allusions in Josephus’ Histories would have alerted the well-read bilingual Roman to the cultic nature of the Judean factions and the danger they posed to the established social order. Josephus’ literary assistants had hinted the cults of the rebellious Judean bands might spread to the lower orders of Roman society. Their literary hints would be apparent only to well-read Roman elites[11].

In comparison to the Rabble-rouser passages, the Testimonium Flavianum has fewer cells that match cells of Livy’s text, and within matching cells, there are fewer correlations with Livy’s text. This is consistent with the Testimonium Flavianum having been composed by someone who tried to imitate Josephus, but was unaware of “Josephus’ ” use of Livy as a literary model.

The Testimonium Flavianum was designed to persuade the naïve reader that Flavius Josephus had made a complimentary statement about Jesus,

The author of the Testimonium Flavianum presented Jesus favorably: Jesus did wonderful things, did not mislead his followers, was the “Christ”, was not associated with any wrong doing, and would never have been executed by Pilate but for enmity of the Jewish Hierarchy. This is the same message found in the Christian gospels. It is an unlikely statement to have come from Josephus, an aristocratic Judean who had been coopted by the Romans.

The style of the Testimonium Flavianum was derived from Livy’s account of the Bacchanalian Conspiracy. The Testimonium Flavianum references a cult which had perverse rites, condoned theft and murder, and menaced the Roman state. It is doubtful that its author was trying to be ironic. It is more likely that the author of the Testimonium Flavianum did not know the basis of the passages he was trying to mimic.

The nature of the Testimonium Flavianum provides some clues about its author. The Testimonium Flavianum was written in Greek by someone unacquainted with Livy’s Latin History of Rome. The Testimonium Flavianum mimicked the style of other passages in War of the Jews, and Antiquities of the Jews, but as the table demonstrates, the imposture was defective.

An educated man from the Eastern half of the Roman Empire would be literate in Greek, but ignorant of Latin. The use of the technical term “Christ” and the agreement of the Testimonium Flavianum with Christian dogma suggest that the forger was a Christian. (The forger may not have been an orthodox Christian.) The forger’s copy was considered authoritative, and was consulted and copied by subsequent generations.

A few additional conclusions can be drawn from the table.

Livy compared the spread of the Bacchanalian cult to a “pestilential evil” and a “contagious disease”[12] This metaphor was later applied to both proselytizers of Judean independence and to the early Christians by the Emperor Claudius, Josephus, the author of Luke/Acts and Tacitus[13].

The Testimonium Flavianum and the Emmaus episode in the Gospel attributed to Luke share many features[14]. If the Testimonium Flavianum is an interpolation ultimately dependent on a Latin source text, the literary antecedents of the Emmaus episode need to be reconsidered.

(Roger Viklund provided editorial and formatting assistance.)

David Blocker, 2014-08

Endnotes:

[1] https://rogerviklund.wordpress.com/2014/07/21/rebels-bandits-frauds-charlatans-and-other-wicked-men-in-the-works-of-flavius-josephus/
or
https://web.archive.org/web/20140722010613/https://rogerviklund.wordpress.com/2014/07/21/rebels-bandits-frauds-charlatans-and-other-wicked-men-in-the-works-of-flavius-josephus/

[2] Josephus blamed Judean power seekers and would be kings (tyrants) for instigating the Jewish Revolt.

“That it was our rebellious spirit brought about our ruin and that it was the tyrants among the Jews who made the Roman power attack us, unwillingly, and caused our holy temple to be burned, Titus Caesar, who destroyed it, can testify.” War of the Jews, Preface, 3.

[3] Antiquities of the Jews 18 3 3.

[4] Titus Livius Patavinus (64 or 59 BC–17 CE), author of Ab Urbe Condita Libri.

[5] Livy’s History of Rome or Ab Urbe Condita Libri (Books from the Foundation of the City) originally contained 142 ”books” (libri) of which thirty-five remain. The Preface and Books 1–10, and Books 21–45, still exist in reasonably complete form. Summaries of the remainder of the work have also survived.

[6] Livy, History of Rome (Ab Urbe Condita Libri), Book 39. The Bacchanalian Conspiracy is also known as the Dionysian Conspiracy.

[7] Livy’s History of Rome or Ab Urbe Condita Libri (Books from the Foundation of the City) originally contained 142 ”books” (libri) of which thirty-five remain. The Preface and Books 1–10, and Books 21–45, still exist in reasonably complete form. Summaries of the remainder of the work have also survived.

[8] “Literary Parallels between Livy’s Description of the Bacchanalian Conspiracy, Flavius Josephus’ Accounts of Judean Demagogues and the Testimonium Flavianum”

[9] Testimonium Flavianum is the name given to Antiquities of the Jews 18 3 3.

The passage has been known to be a forgery since the 17th century, a finding confirmed by recent scholarship.

See:
“XXX Epistolae philologicae et historicae de Fl. Josephi Testimonio quod Jesu Christo tribute” (30 Philological and historical letters about the testimony of Flavius Josephus dedicated to Jesus Christ), Nuremberg 1661.

Ken A. Olson, “Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), pp. 305–322

Ken Olson, “A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” in Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013).

Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” in New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012).

[10] H. St. J. Thackeray, Josephus: The Man and the Historian, Lecture V, Reprinted by Ktav Publishing House, 1967.

[11] The subtle message these reports deliver to a sophisticated Roman audience is another sign that Josephus the Judean did not write them. Josephus was brought up to be well versed in Judean culture; Western Mediterranean Greco-Roman culture was despised. Josephus wrote that he made an effort to study Greek language and literature; he never mentioned having any knowledge of Latin or Latin literature.

See:
Josephus’ Vita, Chapter 1, Family, education and early manhood of Josephus.

Antiquities of the Jews 20 11 2, “263 My own countrymen freely acknowledge my prowess in Jewish learning, and I have taken the trouble to learn the elements of Greek literature and grammar, though my pronunciation of it is not good, as I am so used to our native tongue. 264 Among us there is no welcome for people who learn the languages of other nations so as to think like them. We regard this as no proper task for a free man but rather as one that should be left to slaves who choose to learn them, whereas we deem as wise the one who fully understands our own laws and can interpret their meaning.”

[12] Livy, History of Rome 39.9;”This pestilential evil penetrated from Etruria to Rome”

[13] Antiquities of the Jews, 18 1 6, Antiquities of the Jews 19 5 2 (A quotation from Claudius’ letter to Alexandria); War of the Jews 2.13.6; Acts 24:5; Tacitus, Annals, 15.44.

[14] Goldberg, G. J. 1995 ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus” The Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13, pp. 59-77. Article available at www.josephus.org/GoldbergJosephusLuke1995.pdf .

2 kommentarer

Rebels, Bandits, Frauds, Charlatans and Other Wicked Men in the works of Flavius Josephus

21 juli, 2014 den 15:16 (David Blocker, ENGLISH POSTS, Josefus, utomkristna vittesbörd)

In this guest post, David Blocker presents a table (attached here) in which he compares all the descriptions of the so-called “Wicked Men” found in Josephus’ works, including also the description of Jesus known as the Testimonium Flavianum. Blocker’s idea (borrowed from Thackeray) that Josephus had two Greek speaking assistants who were responsible for quite a lot of the stuff present in his historical works is interesting, as is his conclusion that the Testimonium Flavianum deviates from the other descriptions of “wicked men” found in Josephus and accordingly is a later addition to the Antiquities of the Jews. Over to Blocker …

 

Rebels, Bandits, Frauds, Charlatans and Other Wicked Men in the works of Flavius Josephus

A Repetitive Literary Formula That Confirms the Testimonium Flavianum is an Interpolation

 A Guest Post by David Blocker 

Scattered throughout the historical and autobiographical works attributed to Flavius Josephus[1], are short narrations describing the rise and fall of the rebels, bandits (Greek: lestai), charlatans, frauds and impostors (Greek: gontes) who plagued 1st century Judea. Flavius Josephus believed these men were responsible for the outbreak of the Jewish revolt that led to the subjugation and destruction of his beloved Jerusalem[2].

These narrations can be categorized into two distinct groups

One group occurs early in Jewish War and the corresponding section of Antiquities of the Jews. These are brief summaries of the careers of assorted insurgents who were usually reported to possess great physical strength and a great desire for attaining “kingship” or “royal prerogative”[3]. Other than these two features, these descriptions do not adhere to a standardized literary format.

The second group of descriptions of Rebels, Bandits, Frauds, Charlatans and Other Wicked Men were written using a standardized literary formula. The Wicked Man was introduced and his career was recounted according to a standard pattern: the troublemaker was named or described, followed by a brief account of how he made extravagant claims or promises in order to attract disciples, whom he then led into peril. When the troublemaker and his dupes came to the attention of the Judean and Roman authorities, they were summarily dealt with and usually came to a violent end. This repeated narrative formula is used in the Jewish War, Antiquities of the Jews, and in Josephus’ Vita.

Book 18 of Antiquities of the Jews contains passages that briefly describe the activities of Jesus[4] and John the Baptist[5]. The paragraph about Jesus in Antiquities of the Jews is called the Testimonium Flavianum. These passages, at least on first glance appear, to have been written using the literary formula that was used to describe the activities of Josephus’ Wicked Men.

I assembled a table using all the examples of the Wicked Men literary formula in the works ascribed to Flavius Josephus. Each column of the table contains a passage from the works of Flavius Josephus describing the activities of a troublemaker. The passages have been broken down into smaller blocks of text which deal with particular topics or contain words which are shared by other Wicked Men narratives. These blocks of text can be arranged into parallel rows. The blocks of text within a row share common features which are listed in the cells of the first column of the table. The table demonstrates that the narratives describing Josephus’ Wicked Men, the Testimonium Flavianum, and the description of John the Baptist display a remarkable amount of parallelism. They have a common narrative sequence and within the narrative there are many shared parallel elements, such as vocabulary or subtopics.

The “Wicked Men” narratives in Antiquities of the Jews tend to be longer and more prolix than the narratives in War of the Jews; cells containing text from Antiquities of the Jews often contain more words, than the corresponding cells from Jewish War. The narratives in Josephus’ Vita seem less detailed and have a less complex structure than the narratives in the other two books. This is consistent with H. St. J. Thackeray’s contention that portions of Josephus’ works were actually written by a pair of Greek speaking assistants. A “superb Greek stylist” contributed to Jewish War, while a longwinded “Thucydian Hack” wrote large portions of the last three or four chapters of Antiquities of the Jews. Josephus Vita, according to Thackeray, was written by Josephus himself with minimal outside assistance, and the shorter simpler format of its narratives is consistent with having been written by an Aramaic speaker who learned Greek as a second language[6].

The “Wicked Men” narrative formulation was devised by the “Greek stylist”, Josephus’ first assistant. Presumably he developed and used the formula throughout the second half of Jewish War, in order to simplify his task of having to repeatedly summarize the activities of each of the many Judean troublemakers who arose during the time period leading up to the Jewish revolt. Rather than compose an original and independent passage for each of the troublemakers the “Greek stylist” simply changed a few details of his narrative formula in order to create another seemingly independent “Wicked Man” narrative.

Much of the latter half of Antiquities of the Jews presented material that had already appeared in Jewish War. The “Thucydian Hack” expanded upon the narrative formula devised by his predecessor, but retained its narrative outline when he made his contributions to the final chapters of Antiquities of the Jews. Josephus also attempted to imitate the writing techniques of his Greek assistants when he wrote the passages describing various troublemakers in his Vita.

The structure of the Testimonium Flavianum[4] and the John the Baptist episode[5] bear a superficial resemblance to the structure of the Wicked Man narratives. However, unlike the Wicked Man narratives, neither the Testimonium Flavianum nor the John the Baptist episode displays any hostility toward their subject. The Testimonium Flavianum column contains empty cells, that is, it lacks narrative elements that are contained in most of the other Wicked Men narratives. The phrase “did not cease” (Greek:οὐκ ἐπαύσαντο) in the Testimonium Flavianum is the opposite of the “Wicked Men’s” disciples escaping /fleeing/or scattering when confronted by the authorities[7]. The Testimonium Flavianum also contains a pair of cells whose contents have no match with the other Wicked Men narrations.

The Testimonium Flavianum contains some but not all of the features of the “Wicked Man” narrative format that was employed throughout Jewish War and Antiquities of the Jews. Unlike the other exemplars of this narrative format, the Testimonium Flavianum speaks favorably of its subject. These two findings suggest that the Testimonium Flavianum was not written by the original author(s) of Antiquities of the Jews, but rather by a later interpolator who had not completely mastered the style of Josephus’ literary deputies.

Other commentators have noted that the Testimonium Flavianum interrupts the narrative flow of Book 18, contains non Josephian vocabulary, and that Josephus, having already declared Vespasian the messiah, would not have turned about and jeopardized his position within the Flavian household by stating that Jesus was the Christ [8]. These are additional indicators that the Testimonium Flavianum is an interpolation which was not part of the original document produced by Josephus and his Flavian ghost writers.

The John the Baptist column in the Table has more rows that correlate with other Wicked Man rows than does the Testimonium Flavianum. However, the cells of the John the Baptist column appear to have fewer parallel topic matches (indicated by colored text in each row of the Table) with the other text columns. As mentioned above, Josephus or rather his assistant, the Thucydian Hack, appears to have written favorably about John the Baptist, while the subjects of stylistically similar passages were disparaged. This is consistent with the John the Baptist passage in Antiquities of the Jews having been edited or censored. The text maintains its narrative structure, but displays fewer correlations at the cellular level with its cognate passages in Jewish War and Antiquities of the Jews. These anomalies suggest that Josephus’ original text about John the Baptist was altered, its narrative sequence was preserved, but its implication was changed. The passage about John the Baptist was probably transformed from a report about a politically active rabble-rouser to the present story about an irksome but otherwise harmless religious reformer[9].

In conclusion, the attached table shows the extensive parallelism between the passages in the works of Flavius Josephus that describe an assortment of revolutionaries, terrorists, charlatans and other wicked men. The table confirms the multiple authorship of the works attributed to Flavius Josephus. The Testimonium Flavianum is only a partial match to the passages describing wicked men which suggests that it is an interpolation that was not written at the same time as the other passages were. The passage about John the Baptist contains evidence that it underwent later editing or censorship. More information about the composition and transmission of Josephus manuscripts could be obtained using the same tabular comparison technique to study the original Greek texts of Josephus. This table could also be used as the basis for applying advanced analytical methods from cladistics and statistics in order to answer questions about composition and authorship of the works of Flavius Josephus.

David Blocker 2014 07

[1] Jewish War, Antiquities of the Jews and Life of Flavius Josephus

[2] Jewish War, Preface 4.11:

“…and that they were the tyrants among the Jews who brought the Roman power upon us, who unwillingly attacked us, and occasioned the burning of our holy temple…”

Antiquities of the Jews 20.8.5:

After an account describing the activities of impious robbers, Josephus wrote:

“And this seems to me to have been the reason why God, out of his hatred of these men’s wickedness, rejected our city; and as for the temple, he no longer esteemed it sufficiently pure for him to inhabit therein, but brought the Romans upon us, and threw a fire upon the city to purge it; and brought upon us, our wives, and children, slavery, as desirous to make us wiser by our calamities.”

[3] Josephus’ descriptions of strong troublemakers who had royal pretentions:

From Jewish War:

2 4 1 Judas, the son of that arch-brigand Hezekias

2 4 2 Simon, one of the royal servants

2 4 3 A shepherd called Athrongeus

2 8 1 A Galilean named Judas, (See Judas in Antiquities 18.1.1)

2 13 2 The arch-brigand Eleazar and many of his group

From Antiquities of the Jews:

17 10 4. “for many rose up to go to war”

17 10 5. A fellow called Judas, son of the Ezekias who had been leader of the brigands

17 10 6. A slave of king Herod called Simon

17 10 7 Athrongeus

17 10 8 (285) Judea was full of robberies, and as the various rebel groups chose anyone they found to head them, he immediately became king, to the public ruin. They harmed only a few of the Romans, and in small ways, but committing terrible murders among their own people.

18 1 1 JUDAS, A GAULONITE from a city called Gamala, with the support of the Pharisee Sadduc, … I will explain a little about this, since the infection of the younger impressionable elements by these ideas brought our affairs to ruin.

18 1 6 Judas the Galilean.

Josephus’ description of murderous terrorists:

From Jewish War:

2 13 3 “Another sort of brigands called Sicarii grew up in Jerusalem, who killed people in broad daylight even in the city itself. 255 This was mainly during the festivals, when they mingled among the people with daggers concealed under their clothing to stab their enemies, and when the victim fell, joined in the protest against it, to make them seem trustworthy, so they could not be found out. 256 The first to be killed by them was Jonathan the high priest, after whom many were killed daily, resulting in a terror that was worse than the event itself, and as everyone faced the prospect of death at any moment, the same as in wartime. 257 People had to be on guard and keep their distance, no longer daring to trust even friends who were approaching them, but despite all precautions and security, they were still killed, so quickly and cunningly did the conspirators come at them.”

From Antiquities of the Jews: 17 10 8

[4] Antiquities of the Jews 18 3 3

[5] Antiquities of the Jews 18 5 2 (114 et seq.)

[6] H. St. J. Thackeray, Josephus, Man and Historian; Lecture V.

[7] The canonical Gospels state that Jesus’ disciples deserted him and fled at the first sign of trouble (Mark 15:40 and parallels),and that Simon Peter, in particular, repudiated his leader (Matthew 26:33-35, Mark 14:29-31, Luke 22:33-34, John 13:36-38). This is the opposite of Josephus’ statement that Jesus was not abandoned by his followers.

[8]Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” in Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013)

Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), pp. 305–322

Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” in New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012

[9] In the Gospel of Mark*, Slavonic Josephus ** and Apocryphal John texts ***, John posed a threat to the legitimacy of Herod Antipas’ rule by implying that Herod’s impious marriage to his sister in law made him unfit to rule over his Jewish subjects.

* Mark 6:14-20

**( (9)John the Forerunner, p. 644 and (11) The Wild Man (John) p. 646, from the Slavonic Additions in Josephus III, the Jewish Was, Books IV-VII, with an English translation by H. St. John Thackeray, Harvard University Press, Cambridge, MA, 1928, reprinted 1968 )

***The Life of John the Baptist by Serapion from A. Mingana, Woodbrooke Studies: Christian Documents in Syriac, Arabic, and Garshuni, vol. 1, Cambridge 1927, pp. 138-287 and The Beheading of John by Euriptus, the disciple of John, translated by Tony Burke from A. Vassiliev, Anecdota graeco-byzantina, I, Moscow, 1893, pp. 1-4, based on Montis Casin. 277 (11th c.) recovered from http://www.tonyburke.ca/more-christian-apocrypha/the-beheading-of-john-by-euriptus-the-disciple-of-john/ on July 18, 2014. This page archived at https://web.archive.org/web/20100915000000*/http://www.tonyburke.ca/more-christian-apocrypha/the-beheading-of-john-by-euriptus-the-disciple-of-john/.

16 kommentarer

Testimonium Flavianum, del 2

22 juni, 2014 den 16:11 (Alice Whealey, Eusebios av Caesarea, Fotios, Gary J. Goldberg, Hegesippos, Hieronymus, Johannes Chrysostomos, Josefus, Ken Olson, kyrkofäder, Louis H. Feldman, Origenes, Richard Carrier, Robert E. Van Voorst, Steve Mason, utomkristna vittesbörd, Wikipedia)

Då följer del 2 av min Wikipediaartikel om Testimonium Flavianum.  Denna del återger i huvudsak argument till stöd för att hela stycket är en kristen förfalskning, en ståndpunkt som jag alltså delar.

Del 1 av artikeln finns att läsa här: Testimonium Flavianum, del 1

Testimonium Flavianum (del 2)

Innehåll

– – – – – – – – – – – – –

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Argument till stöd för förfalskning i sin helhet

Att Josefus inte skrivit något alls av Testimonium Flavianum

1) Språket

Testimonium Flavianum innehåller flera uttryck som anses främmande för Josefus. Exempelvis använder Josefus aldrig grekiskans poiêtês i betydelsen av någon som ”utför”, en ”skapare”, utan enbart i betydelsen poet,[136] vilket innebär att uttrycket paradoxôn ergôn poiêtês, alltså ”utförde underbara verk”, inte är typiskt för honom.[137] Vidare finns uttrycket ”de kristnas [folk]stam” avseende samfundet av kristna. Ingen enda gång använder Josefus uttrycket ”stam” (grekiska: fylon) för att beteckna en religiös gemenskap, som ju kristna utgjorde. Slutligen förekommer uttrycket eis eti te nun, ”intill nuvarande tidpunkt”, ingen annanstans hos Josefus förutom i Testimonium Flavianum, medan Eusebios använde det vid sex tillfällen.[138]

Emot detta invänder Whealey att texten kan ha blivit korrupt i samband med att nya handskrifter ersatte de gamla. Exempelvis lyder texten i de två äldsta handskrifterna av Judiska fornminnen ”eis te nun” i stället för eis eti te nun, och den läsarten förekommer också på andra ställen. Eftersom Josefus använder uttrycket eis te nun talar detta enligt Whealey för att han skrivit nämnda parti i Testimonium Flavianum.[139] Vidare kan vissa ord och uttryck förvisso förekomma i en annan form eller så endast en gång i en författares hela verk utan att det därmed är misstänkt. Meier menar att det kan vara en ren tillfällighet att Josefus inte använt poiêtês i betydelsen av att göra något eftersom han använder närbesläktade former av ordet i den betydelsen.[140]

2) Identifieringen av Jesus som Messias

Jesus identifieras som Messias vid ett tillfälle direkt och vid ytterligare två tillfällen indirekt, genom att texten antyder att han egentligen var Gud och att profeterna förutsagt hans ankomst. Åtminstone det senare identifierar Jesus som Messias. Det faktum att ordet Messias alls förekommer, oavsett om man tror att Josefus utnämnt Jesus till Messias eller bara redogjort för att andra ansåg honom vara Messias, talar emot att Josefus skrivit Testimonium Flavianum. Josefus beskriver åtminstone femton möjliga Messiasgestalter (Testimonium Flavianum borträknat) där fem relativt säkert såg sig själva som Messias eller av folket betraktades som Messias.[141] Men Josefus uttrycker bara förakt för dessa fem Messiasgestalter[142] och undviker att använda ordet Messias om någon av dem.[143] Ordet Messias (grekiska: Χριστὸς, Christos) förekommer hos Josefus vid endast de två tillfällen då Jesus omnämns, vilket talar för att båda dessa passager är senare tillägg.

Man kan misstänka att Josefus medvetet undvek ordet Messias då detta var så starkt förknippat med den judiska önskan om militär befrielse från den romerska ockupationen och därmed avskytt också av den romerska maktsfären. Josefus utser faktiskt kejsar Vespasianus till Messias.[144] Han hävdar att judarna misstolkat den messianska profetian i 4 Mos 24:17–19 – att den som där sägs ska ”bli härskare över den bebodda världen” är Vespasianus. Trots detta indirekta utpekande av kejsar Vespasianus till Messias använder Josefus inte ordet Messias om Vespasianus.[145] Josefus verkar alltså ha skytt ordet Messias och kan av den anledningen inte gärna ha använt det i beskrivningen av Jesus och därmed inte heller ha skrivit Testimonium Flavianum i den form stycket föreligger, speciellt när han redan utsett Vespasianus till Messias/Kristus.

Mot detta går att invända att de passager i Testimonium Flavianum där Jesus utnämns till Messias kan vara senare tillägg. Ett annat argument går ut på att Josefus inte behöver ha sett negativt på Jesus. Whealey hävdar exempelvis att det är anakronistiskt att anta att Josefus som jude måste ha sett negativt på Jesus bara för att förhållandet mellan judar och kristna på 100-talet och senare var fientligt. Hon menar att så inte behöver ha varit fallet på Josefus tid och att Josefus därför kan ha skrivit de flesta av de positiva omdömen om honom som förekommer i Testimonium Flavianum.[146]

3) Josefus nämner inte Jesus i sitt äldre historieverk

Josefus nämner inget om Jesus i sitt äldre historieverk Om det judiska kriget (klart tidigast 78 vt). När han där på ett motsvarande sätt skriver om Pontius Pilatus och behandlar samma händelser saknas bland annat Testimonium Flavianum.[147] Om Josefus, såsom Whealey föreslår, såg positivt på Jesus och betraktade honom som en betydelsefull gestalt, varför skrev Josefus då inte om Jesus också i sitt första verk?[148][149]

Mot detta kan invändas att heller inte passagerna om Johannes döparen och Jakob förekommer i Om det judiska kriget. Vidare skulle kristendomen ha kunnat öka i betydelse i tiden mellan böckernas tillkomst och alltså först på 90-talet ha kvalificerat sig för att omnämnas.[150] En annan möjlighet är att Josefus använt andra källor för Judiska fornminnen och att Jesus omnämnts i dessa källor. För böckerna 18–20 förefaller de nya källorna dock i huvudsak ha varit romerska och inte ha sitt ursprung i det område Jesus ska ha verkat i. En ytterligare annan möjlighet är att Josefus hade ett annat motiv med sin senare bok – att han då i högre grad vände sig till icke-judar och därför fokuserade mer på populära rörelser och folk som förtryckts av det judiska ledarskapet.[151]

4) Testimonium Flavianum är orimligt kort

Om Josefus likväl ansett att Jesus var av betydelse och borde omtalas, varför skrev han då så relativt litet om honom?[152] Stycket om Johannes döparen[153] är exempelvis mer än dubbelt så långt och stycket som följer på Testimonium Flavianum och som handlar om Isiskulten och judendomen[154] och som dessutom är rätt trivialt är åtta gånger så långt. Stycket är av den längden att det skulle kunna infogas i en befintlig text utan att äventyra att den blev så lång att den inte fick plats i en bokrulle.[155] Det argument som brukar åberopas emot detta är att kristendomen ännu inte hunnit växa sig så stor när Josefus skrev att han ansåg sig föranledd att skriva mer.[156]

5) Testimonium Flavianum passar ej i sitt sammanhang

Styckena före och efter Testimonium Flavianum handlar alla om olyckor som drabbat judarna. Frånsett berättelsen om Jesus beskrivs alla händelser som olyckor, tumult och upplopp genom det grekiska ordet thoruboi, förutom vid ett tillfälle då ordet stasis med likartad betydelse används.[157][158] ´Som det ser ut förstör därför Jesuspassagen Josefus avsikt med denna avdelning som i övrigt visar på hur spänningen tilltar för judar runt om i riket.[159][160] En avrättning av en enskild person, tillika ledaren för den kristna sekten, skulle inte ha uppfattats som en olycka för judarna, framför allt inte av Josefus som var en jude väl förankrad i den judiska traditionen[161][162] och som identifierar sig som farisé.[163]

Mot detta kan invändas att fotnoten inte var uppfunnen vid denna tid och man tvingades därför göra plats för utvikningar inne i texten.[164][165] Fast när Josefus gjorde sådana utvikningar brukade han, i likhet med hur han gjorde i stycket efter Testimonium Flavianum, tala om att han gjorde en utvikning.[166] Vidare handlar omgivande berättelser om Pilatus tid vid makten[167] och Testimonium Flavianum befinner sig följaktligen både tidsmässigt och geografiskt på rätt ställe i texten.[168]

6) Meningen efter Testimonium Flavianum syftar på stycket före

Nästföljande stycke efter Testimonium Flavianum inleds med orden: ”Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna”. Eftersom ”ytterligare något förskräckligt” (heteron ti deinon) måste syfta på något förskräckligt som Josefus just beskrivit och eftersom Jesu avrättning inte gärna kan ha varit något förskräckligt som upprörde judarna i allmänhet,[169] synes uttrycket syfta på stycket före Testimonium Flavianum där Pilatus sades ha genomfört en masslakt på judar.[170] Det var något förskräckligt som borde ha upprört judarna, och det verkar därför som om Josefus när han skrev att det vid denna tid var ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna just hade avslutat beskrivningen av Pilatus massdödande av judar och att Testimonium Flavianum ännu inte förekom i texten.[171]

Mot detta brukar tre invändningar göras. (1) Att Josefus med ”ytterligare något förskräckligt” åsyftade allt annat förskräckligt som drabbat judarna och som han skrivit om tidigare, före Testimonium Flavianum,[172][173] (2) att Josefus verkligen skulle ha ansett att Jesu korsfästning var något förskräckligt som drabbat judarna,[174] eller (3) att Testimonium Flavianum i Josefus ursprungsversion innehöll en väsentligt annorlunda berättelse som verkligen beskrev något förskräckligt också för judarna, exempelvis ett upplopp som Pilatus slog ner.[175][176]

7) Testimonium Flavianum okänt fram till 300-talet

Ingen kyrkofader före Eusebios (100- och 200-talen, eller ens 300-talet) citerar eller hänvisar till Testimonium Flavianum. Vi känner till 14 kyrkofäder, däribland Origenes, vilka alla var verksamma före Eusebios tid (början av 300-talet) och sannolikt alla var bekanta med Josefus skrifter. Flera av dessa kyrkofäder citerade passager från Josefus, dock utan att hänvisa till Testimonium Flavianum.[177] Redan från tidig kristen tid var kristna upptagna med att försvara den kristna tron mot angrepp från meningsmotståndare, inte minst judar, och en hänvisning till en judisk källa som hyllade Jesus borde ha varit av intresse för dem alla. Louis Feldman pekar särskilt på Justinus Martyren som i mitten av 100-talet försöker bemöta påståendena att Jesus aldrig funnits och blott var ett kristet fantasifoster.[178] Enligt Feldman kunde det inte finnas något starkare argument för att bemöta sådana påståenden än att citera Josefus; en jude som föddes bara några år efter att Jesus dött.[179]

Invändningen mot tystnadsargumentet är att det är riskabelt att argumentera utifrån avsaknad av bevittnanden. Feldman håller med om den saken, men påpekar att när tystnaden är så massiv som i detta fall har argumentet ändå viss tyngd.[180] Vidare finns tecken på att kristna i allmänhet kände dåligt till Josefus och i synnerhet den andra halvan av hans Judiska fornminnen.[181] Det verkar dock osannolikt att om Josefus verkligen skrivit om Jesus, kunskapen om detta inte skulle ha spridit sig bland kristna. Andra argumenterar för att om de mest uppenbart kristna partierna tas bort kommer den återstående texten inte att stödja att Jesus var Guds son som uppstod från de döda. En sådan text skulle enligt detta synsätt endast visa att Jesus existerat, och i så fall skulle det inte ha funnits någon anledning för kyrkofäderna att åberopa stycket.[182] Detta motsägs dock av Feldman i resonemanget ovan. Därför spekulerar andra över att Josefus verk kan ha innehållit en annan och för kristna mindre fördelaktig version av Testimonium Flavianum[183] och att de av den anledningen inte fann något skäl till att hänvisa till passagen. Något egentligt textstöd för ett sådant antagande finns dock inte.[184]

8) En handskrift där Testimonium Flavianum saknades

Två patriarker i Konstantinopel förefaller ha haft en avskrift av Judiska fornminnen (möjligen samma avskrift) där Testimonium Flavianum inte ingick. Ca år 400 citerar Johannes Chrysostomos fyra gånger ur den bok av Josefus där Testimonium Flavianum förekommer utan att nämna stycket.[185] I stället skriver han att Josefus inte var en troende kristen.[186] I slutet av 800-talet sammanfattar Fotios i Bibliotheke (svenska: Boksamling) ett stort antal verk skrivna av andra, däribland Josefus författarskap,[187] men undgår att nämna Testimonium Flavianum trots att han återger passagerna om Jakob och Johannes döparen[188] och i övrigt verkar leta efter vad man skrivit om Jesus.[189]

Den vanliga invändningen mot detta är att om deras Josefustext i stället innehöll en version av Testimonium Flavianum som var mer neutral eller rentav fientlig mot Jesus skulle de av den anledningen ha avstått från att nämna passagen. Louis Feldman skriver däremot att det knappast finns någon kyrkofader som hetsar mer mot judarna än just Chrysostomos. Feldman anser därför att denne nästan oavsett hur Testimonium Flavianum sett ut borde ha haft svårt att undvika att hänvisa till passagen. Hade Josefus varit negativ till Jesus kunde Chrysostomos ha påtalat att detta var ett typiskt agerande från en jude. Hade Josefus varit positivt inställd till Jesus kunde Chrysostomos med hänvisning till Testimonium Flavianum ha påvisat att judarna var skyldiga till hans död.[190]

9) En innehållsförteckning utan Testimonium Flavianum

Nästan samtliga grekiska och latinska handskrifter av Judiska fornminnen inleds med en något skissartad lista över bokens innehåll.[191] Denna innehållsförteckning innehåller inte Testimonium Flavianum. Om innehållsförteckningen är gjord under den tid då kristendomen var i maktposition (början av 300-talet och framåt), är detta ett osvikligt tecken på att Testimonium Flavianum då saknades eftersom ett sådant stycke otvivelaktigt skulle ha omnämnts.[192]

Mot detta kan invändas att innehållsförteckningen kan vara äldre och till och med möjligen ha iordningställts av Josefus själv.[193] Och en jude i den äldsta tiden behöver inte ha gett Testimonium Flavianum någon speciell uppmärksamhet genom att omnämna det i sammanfattningen av bokens innehåll. Dessutom saknas mycket annat i innehållsförteckningen, även styckena om Jakob och Johannes Döparen.[194]

10) Testimonium Flavianum är en enhet och allt eller inget måste behållas

De klart kristna partierna som rimligen måste plockas bort för att trovärdiggöra att Josefus kan ha skrivit Testimonium Flavianum är logiskt länkade till de delar som blir kvar. Om exempelvis indikationen på att Jesus var Gud, ”om det nu är tillbörligt att kalla honom en man”, tas bort blir nästa mening, ”för han var en som gjorde förunderliga gärningar” märklig. Detta ”för” tycks vara en reaktion på ifrågasättandet att Jesus var en människa. Alltså, man kan verkligen fråga sig om Jesus var en människa för/eftersom han gjorde förunderliga gärningar. Om texten i stället löd att Jesus var en vis man för/eftersom han gjorde förunderliga gärningar blir den besynnerlig. I så fall borde författaren ha skrivit att Jesus var en vis man och gjorde förunderliga gärningar.[195] På samma sätt blir den påstått äkta meningen om ”de kristnas stam, uppkallad efter honom” ologisk om ”han var Kristus” plockas bort, ty endast genom informationen att Jesus kallas Kristus blir uppgiften om att kristna fått sitt namn av Kristus logisk. Av denna anledning behövs även de delar i Testimonium Flavianum som är tydligt kristna om man vill behålla en logiskt sammanhållen text. Och eftersom vissa partier i Testimonium Flavianum inte gärna kan ha skrivits av Josefus blir den logiska slutsatsen att han inte skrivit något alls av stycket.

Motargumenten till detta är att återstoden visst utgör en logiskt sammanhållen enhet,[196] eller att Josefus verkligen skrivit hela Testimonium Flavianum och därmed också de tydligt kristna delarna. De som argumenterar för den senare positionen anser att texten ska tolkas som mindre kristen än vad som normalt görs och kanske till och med fientlig mot kristendomen (i några fall till följd av att vissa ord antas ha blivit korrupta i transkriberingen), eller som om texten är avsiktligt dubbeltydig och kanske till och med ironiskt menad.[197][198][199] Carleton Paget påpekar dock att om man försöker omtolka de besvärliga passagerna för att bevara en logiskt sammanhållen text, blir till slut den kvarvarande texten mer eller mindre densamma som den bevarade versionen av Testimonium Flavianum och liknar därmed en ”fullständig interpolation”. I så fall skulle man enligt Paget kunna göra detsamma med andra trostexter i Nya testamentet, och bara skala bort allt som låter kristet i syfte att nå fram till en neutral text om Jesus.[200] Paget är tveksam till om detta är en metodologiskt säker metod och ifrågasätter Meiers och andras påstående att man utifrån språkliga överväganden kan avgöra vad som är ursprungligt och inte.[201]

11) Eusebios skapade Testimonium Flavianum

Ken Olson, i likhet med Solomon Zeitlin före honom,[202] argumenterar för att Eusebios skapade hela Testimonium Flavianum i början av 300-talet och att hans skapelse senare infogades i bok 18 av Josefus Judiska fornminnen. Till stöd för sitt antagande anför Olson språket i Testimonium Flavianum som enligt honom stämmer mycket bättre med Eusebios språkbruk än det gör med Josefus’. Utöver att Josefus aldrig använder vissa uttryck i Testimonium Flavianum som Eusebios använder, exempelvis ”och tiotusen andra ting”, ”de kristnas stam”, ”och ända till nu”, 8, 2 respektive 6 gånger var, drar Eusebios enligt Olson likartade slutsatser som de som förekommer i Testimonium Flavianum och resonerar i enlighet med de föreställningar som där kommer till uttryck. Olson anser att Testimonium Flavianum stämmer mycket väl överens med Eusebios språkbruk och med hans sätt att resonera.[203][204] Dessutom använder han Testimonium Flavianum för att bemöta påståenden att Jesus inte utförde några äkta underverk utan blott var en trollkarl och bedragare,[205] samma uppgift som Origenes bemötte hos Kelsos utan att hänvisa till Testimonium Flavianum.[206]

Olsons teori har kritiserats av James Carleton Paget, som bland annat menar att Eusebios i sin polemik inte använder de delar av Testimonium Flavianum som Olson bygger på,[207] och av Alice Whealey.[208] Whealey anser att Olsons paralleller till Eusebios inte alltid är exakta och när de är exakta avfärdar hon dem genom att exempelvis föreslå att ordet poiêtês, som i Josefus hela verk endast i Testimonium Flavianum förekommer i betydelsen av att utföra något, har haft en sådan påverkan på Eusebios att han efter att ha läst Testimonium Flavianum själv började använda ordet i den betydelsen, men då bara om Jesus och om Gud.[209] Olson menar dock att om man skulle anta att Eusebios har influerats så mycket av Testimonium Flavianum att han härmat dess språk (och dess kristologi), har man nästintill gjort det omöjligt att falsifiera äkthetshypotesen.[210]

Louis Feldman stöder Olsons resonemang och noterar att i den bevarade antika grekiska litteraturen förekommer uttrycken ”gjorde förunderliga gärningar” (paradoxôn ergôn poiêtês),[211] ”ända till nu” (eis eti te nun)[212] och ”de kristnas stam” (tôn christianôn … fylon)[213] endast hos Eusebios och i Testimonium Flavianum. Uttrycken förekommer aldrig annars hos Josefus eller hos någon annan överhuvudtaget.[214] Dessa uttryck tillhör dessutom de så kallade ”äkta” delarna av Testimonium Flavianum, vilka Josefus antas ha skrivit. Feldman anser att det i hög grad måste ha stört Eusebios, som kristen apologet och obändig försvarare av Jesus och den kristna tron, att ingen historiker före honom åstadkommit ens en summarisk skildring av Jesu liv och att detta kan ha motiverat honom till att skapa Testimonium Flavianum.[215] Feldman hävdar också att det finns skäl anta att en kristen som Eusebios skulle ha försökt framställa Josefus som mer välvilligt inställd till Jesus och att han därför mycket väl kan ha förfalskat en sådan redogörelse som den i Testimonium Flavianum.[216]

Goldbergs parallell med Emmausberättelsen

I en artikel från 1995 påvisar Gary J. Goldberg tydliga likheter i ord, uttryck och struktur i Testimonium Flavianum och i Lukasevangeliets berättelse om den uppståndne Jesus möte med två lärjungar på vägen till Emmaus (Luk 24:13–35).[217] Denna omständighet har använts både för att argumentera för att Testimonium Flavianum är skrivet av Josefus (som Goldberg gör och som andra håller med om)[218][219] och att det är en kristen förfalskning baserad på Emmausberättelsen i Lukasevangeliet. Goldberg har jämfört Testimonium Flavianum med Lukas 24:19–27 (med undantag för tillbakablicken i verserna 22–24). Han finner då 20 ord eller kluster av ord som förekommer i den grekiska texten i båda passagerna och 19 av dessa förekommer dessutom i samma ordning (undantaget är ”han var Messias”). Det enda i Testimonium Flavianum som saknar motsvarighet i Lukas 24:19–27 är uttrycken ”om det nu är tillbörligt att kalla honom en man”, ”ty han visade sig” och ”ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut”. Inom varje kluster kan dock orden komma i omvänd ordning. Goldberg ger tre realistiskt möjliga förslag på denna överensstämmelse mellan texterna: (1) slumpen, (2) en kristen förfalskning gjord under inflytande av Emmausberättelsen i Lukasevangeliet, eller (3) att författaren av Lukasevangeliet och Josefus använt en gemensam källa.[220]

Goldberg anser att överenstämmelsen är för stor för att kunna tillskrivas slumpen och föredrar alternativ 3, att Josefus och författaren av Lukasevangeliet byggt på en gemensam kristen källa. Detta innebär i så fall enligt Goldberg att Josefus valde att inte ändra något i denna kristna källa utöver att anpassa språket något. Till stöd för detta anför Goldberg bland annat att det finns tecken på att Emmausberättelsen i Lukasevangeliet bygger på en redan existerande tradition; att där finns samstämmighet i vissa ovanliga uttryck, som exempelvis tritên echôn hêmeran i Testimonium Flavianum som bokstavligt betyder ”tredje dag havande”, och där en liknande konstruktion (där verbet heller inte verkar ha något uppenbart subjekt)[221] endast förekommer en gång i den kristna litteraturen, och då just i Emmausberättelsen i Lukasevangeliet 24:21, tritên tautên hêmeran agei (”denna tredje dag tillbringar”);[222] att Agapius version i vissa avseenden liknar berättelsen i Lukasevangeliet, samt möjligheten att Josefus byggt på samma kristna källa också i sitt omnämnande av Jakob.[223] Därmed skulle Josefus och författaren av Lukasevangeliet ha byggt på en gemensam kristen text, och kristna endast lätt modifierat Josefus text i efterhand.[224]

Richard Carrier håller med om att de strukturella likheterna mellan passagerna är för stora för att man rimligen kan tillskriva dem slumpen. I motsats till Goldberg menar han dock att detta visar att en kristen person konstruerat hela Testimonium Flavianum med Lukasevangeliet som förlaga.[225] Han avfärdar möjligheten att Josefus skulle ha byggt på en kristen källa som också författaren av Lukasevangeliet använde, med motiveringen att det i sig är osannolikt att Josefus okritiskt skulle ha övertagit en kristen trosbekännelse utan att göra några större innehållsmässiga ändringar. Carrier avfärdar också Goldbergs förslag om att Josefus byggt på samma kristna källa för båda omnämnandena av Jesus[226] med motiveringen att det senare Jesusomnämnandet är en oavsiktlig interpolation i Josefus verk.[227][228] Vidare noterar Carrier att Testimonium Flavianum innehåller ord och uttryck som är kristna, vilket också Goldberg visar,[229] och till och med typiska för Lukas, vilket enligt Carrier egentligen bara lämnar ett återstående rimligt alternativ. Eftersom Josefus knappast kan ha slaviskt kopierat en kristen text blir slutsatsen enligt Carrier att Testimonium Flavianum är en kristen komposition gjord efter Josefus tid med Lukasevangeliet som förlaga.[230]

Referenser

Noter

  1. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament, (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 169–170.
  2. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 103; Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 80, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  3. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 110, n. 44.
  4. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 77, 101–105, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  5. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 81, n. 41.
  6. ^ Judas från Galileen, Theudas, egyptern, en icke namngiven profet och Menahem.
  7. ^ Jona Lendering. ”Overview of articles on ‘Messiah’”.
  8. ^ John Dominic Crossan, The Historical Jesus: the life of a Mediterranean Jewish peasant (San Francisco: Harper 1991), s. 199.
  9. ^ Andreas J. Köstenberger, L. Scott Kellum, Charles L. Quarles, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament (Nashville: Broadman & Holman Academic, 2009), s. 105.
  10. ^ Josefus, Om det judiska kriget 6.312–313.
  11. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 575.
  12. ^ Giorgio Jossa, “Jews, Romans, and Christians: from the Bellum Judaicum to the Antiquitates”, s. 333; i Sievers & Lembi (eds.), Josephus and Jewish history in Flavian Rome and Beyond (Leiden: E. J. Brill, 2005).
  13. ^ G. R. S. Mead, Gnostic John the Baptizer: Selections from the Mandaean John-Book, 1924, III The Slavonic Josephus’ Account of the Baptist and Jesus, s. 98.
  14. ^ Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Ottawa: Age of Reason Publications, 2009), s. 548–549.
  15. ^ Robert Grant, A Historical Introduction to the New Testament (New York: Harper & Row, 1963).
  16. ^ Giorgio Jossa, “Jews, Romans, and Christians: from the Bellum Judaicum to the Antiquitates”, s. 331–342; i Sievers & Lembi (eds.), Josephus and Jewish history in Flavian Rome and Beyond (Leiden: E. J. Brill, 2005).
  17. ^ Earl J. Doherty,. The Jesus Puzzle: Did Christianity Begin with a Mythical Christ? (Ottawa: Canadian Humanist Publications), 1999, s. 222.
  18. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:116–119.
  19. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:65–80.
  20. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 490.
  21. ^ E. P. Sanders, The Historical Figure of Jesus (New York: Penguin Press, 1993), s. 50–51.
  22. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 579.
  23. ^ Eduard Norden, ”Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie”, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum (Berlin 1966), s. 245–250.
  24. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament, (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 164–165.
  25. ^ George A. Wells, The Jesus Legend (Chicago: Open Court, 1996), s. 50–51.
  26. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 4.”.
  27. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament, (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 166–167.
  28. ^ Josefus, Liv 2.
  29. ^ Leo Wohleb hänvisar till Judiska fornminnen 8.26ff, 10:24ff och 13:171ff, passager som alla avbryter den pågående berättelsen. Leo Wohleb, ”Das Testimonium Flavianum. Ein kritischer Bericht über den Stand der Frage”, Römische Quartalschrift 35 (1927), s. 151–169.
  30. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 86.
  31. ^ Frank R. Zindler, The Jesus the Jews Never Knew: Sepher Toldoth Yeshu and the Quest of the Historical Jesus in Jewish Sources (New Jersey: American Atheist Press, 2003), s. 42–43.
  32. ^ Eduard Norden, ”Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie”, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum (Berlin 1966), s. 241–275.
  33. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 225–226.
  34. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 165.
  35. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:60–62.
  36. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–490.
  37. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 86.
  38. ^ C. Martin, ”Le Testimonium Flavianum. Vers une solution definitive?”, Revue Beige de Philologie et d’Histoire 20 (1941), s. 422–431.
  39. ^ Gerd Theißen & ‎Annette Merz, The Historical Jesus: A Comprehensive Guide (Minneapolis: Fortress, 1998), s. 72.
  40. ^ Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist: According to Flavius Josephus’ recently rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the other Jewish and Christian sources, 1931, s. 62.
  41. ^ David W. Chapman, Ancient Jewish and Christian Perceptions of Crucifixion; Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament; II ser. 244 (Tubingen: Mohr Siebeck, 2008), s. 80.
  42. ^ 1) Pseudo-Justinus, 2) Theofilos av Antiochia, 3) Melito av Sardes, 4) Minucius Felix, 5) Irenaeus, 6) Klemens av Alexandria, 7) Julius Africanus, 8) Tertullianus, 9) Hippolytos, 10) Origenes, 11) Methodios av Olympos, 12) Lactantius.(Michael Hardwick, Josephus as an Historical Source in Patristic Literature through Eusebios; Heinz Schreckenberg, Die Flavius-Josephus-Tradition in Antike und Mittelalter, 1972, s. 70ff). Till dessa kan också 13) Cyprianus av Karthago och 14) den grekisk-kristne apologeten Arnobius den äldre fogas. (Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus, Ottawa: Age of Reason Publications, 2009, s. 538).
  43. ^ Justinus Martyren, Dialog med juden Tryfon 8.
  44. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 822 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  45. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 823–824 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  46. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 74–75, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  47. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 68, 79, 87.
  48. ^ Se Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist: According to Flavius Josephus’ recently rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the other Jewish and Christian sources, 1931, och s. 62 för Eislers hypotetiska rekonstruktion av Testimonium Flavianum i vilken Jesus framställs så negativt att Eisler kan tänka sig att Josefus också har skrivit passagen.
  49. ^ De enda texter som går att åberopa är de varianter som förekommer i Slaviska Josefus och dessa avfärdas numera nästa samfällt som medeltida förfalskningar. Se punkt 9 under argument för äkthet.
  50. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 822 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  51. ^ Johannes Chrysostomos, Predikan 76 om Matteus.
  52. ^ Fotios, Bibliotheke 47 (om Om det judiska kriget) och 76 & 238 (om Judiska fornminnen).
  53. ^ Fotios, Bibliotheke 238.
  54. ^ Exempelvis beklagar sig Fotios över att Justus av Tiberias i (det numera försvunna verket) Palestinsk historia “uppvisar judarnas vanliga fel” och inte ens nämner Kristus, hans liv och hans mirakler; Fotios, Bibliotheke 33.
  55. ^ Louis H. Feldman, ”Flavius Josephus Revisited: the Man, His writings, and His Significance”, 1972, s. 823 i Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, 21:2 (1984).
  56. ^ Joseph Sievers, “The ancient lists of contents of Josephus’ Antiquities”, s. 271–292 i Studies in Josephus and the Varieties of Ancient Judaism”, eds. S. J. D. Cohen & J. J. Schwartz. Louis H. Feldman Jubilee Volume. Ancient Judaism and Early Christianity 67 (Leiden; Boston: Brill, 2007).
  57. ^ Louis H. Feldman, ”Introduction”; i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity (Detroit 1987), s. 350.
  58. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 556–557.
  59. ^ Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 19–20.
  60. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 102–108.
  61. ^ Detta är John P. Meiers huvudsakliga ståndpunkt i hans inflytelserika bok A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 56–88.
  62. ^ I detta avseende går kanske Vincent längst genom att omtolka i stort sett alla problematiska passager i Testimonium Flavianum så att de ska ses som ironiska och egentligen negativa. A. Vincent Cernuda, “El testimonio Flaviano. Alarde de solapada ironia”, ”Estudios Biblicos” 55 (1997), s. 355–385 & 479–508. Se James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 229–233.
  63. ^ Bland dem som på senare år argumenterat längs dessa banor märks Alice A. Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36. (New York: Peter Lang, 2003); ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 73–116, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007) och Serge Bardet, Le Testimonium flavianum, Examen historique, considérations historiographiques, Josèphe et son temps 5; (Paris: Cerf, 2002), s. 79–85.
  64. ^ Sammanfattat av Ken Olson i ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 99.
  65. ^ Detta är precis vad Ken Olson demonstrerar med Apg 2:22–24 i ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 308–309.
  66. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 236–237.
  67. ^ Solomon Zeitlin, “The Christ Passage in Josephus”, The Jewish Quarterly Review, New Series, Volume XVIII, 1928, s. 231–255.
  68. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114.
  69. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 305–322.
  70. ^ Eusebios, Demonstratio Evangelica 3:5:105f. Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 309.
  71. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 203.
  72. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 539–624.
  73. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 73–116, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  74. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 83, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  75. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 111.
  76. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 1.2.23; Demonstratio Evangelica 114–115, 123, & 125.
  77. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 1.11.8 (Testimonium Flavianum) & 2.1.7; Eclogae Propheticae, s. 168, rad 15.
  78. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3.3.2, 3.3.3.
  79. ^ “In total, then, three phrases—‘who wrought surprising feats,’ ‘tribe of the Christians,’ and ‘still to this day’—are found elsewhere in Eusebius and in no other author.” Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 26.
  80. ^ “… it must have greatly disturbed him that no one before him, among so many Christian writers, had formulated even a thumbnail sketch of the life and achievements of Jesus. Consequently, he may have been motivated to originate the Testimonium.” Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 27.
  81. ^ “In conclusion, there is reason to think that a Christian such as Eusebius would have sought to portray Josephus as more favorably disposed toward Jesus and may well have interpolated such a statement as that which is found in the Testimonium Flavianum.” Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 28.
  82. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus”.
  83. ^ Karl–Heinz Fleckenstein et al., Emmaus in Judäa, Geschichte-Exegese-Archäologie, (Brunnen Verlag, Gießen, 2003), s. 176.
  84. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 593–594.
  85. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus.”.
  86. ^ Se också James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 237.
  87. ^ Whealey hävdar att det är vanligt i kristna texter att Jesus sägs ha uppstått efter tre dagar i stället för på den tredje dagen, och att exempelvis de flesta handskrifter av Mark 8:31 har den läsarten; Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 579, n. 21.
  88. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64.
  89. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus.”.
  90. ^ Richard Carrier, ”Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, i Hitler Homer Bible Christ: The Historical Papers of Richard Carrier 1995-2013 (Philosophy Press: Richmond, California, 2014), s. 344.
  91. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64; 20:200.
  92. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514.
  93. ^ Richard Carrier. ”Is This Not the Carpenter?”.
  94. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus, s. 1–2”.
  95. ^ Richard Carrier. ”Jesus in Josephus”.

1 kommentar

Testimonium Flavianum, del 1

21 juni, 2014 den 20:50 (Alice Whealey, Eusebios av Caesarea, Fotios, Hegesippos, Hieronymus, Hippolytos av Rom, Johannes Chrysostomos, Josefus, Ken Olson, kyrkofäder, Louis H. Feldman, Mikael den store, Origenes, Richard Carrier, Robert E. Van Voorst, Steve Mason, utomkristna vittesbörd, Wikipedia)

Jag har skrivit en ny Wikipedia-artikel. Efter att tidigare ha skrivit artiklarna om Hemliga Markusevangeliet och Morton Smith i sin helhet, har jag nu till och från under några veckors tid skrivit en helt ny artikel om Testimonium Flavianum.

På grund av artikelns längd väljer jag att dela upp den i två inlägg. Jag förmodar också att jag inte bryter mot några copyrightsregler emedan ingen annan skrivit något av artikeln (än så länge, kan tilläggas). Wikipediaartiklarna är som känt under ständig utveckling och kan när som helst ändras av vem som helst.

En artikel i ett uppslagsverk ska vara balanserad och neutral, samt spegla olika föreställningar på ett rättvist sätt. Eftersom jag anser att Testimonium Flavianum är en kristen förfalskning och att Josefus inte skrivit något alls av det som nu förekommer i textstycket, har det varit en stor utmaning för mig att redovisa även argumenten för äkthet på ett rättvist sätt. Det är inte alldeles lätt att framställa argument övertygande om man själv anser dessa argument vara ihåliga. Så jag får överlåta till andra att avgöra om jag lyckats vara balanserad. Här följer del 1 som huvudsakligen argumenterar för äkthet.

Del 2 av artikeln finns att läsa här: Testimonium Flavianum, del 2

 

Testimonium Flavianum (del 1)

Testimonium Flavianum är benämningen på en passage i den judiske historikern Flavius Josefus verk Judiska fornminnen och är latin för Josefus “Flavius vittnesbörd” om Jesus Kristus. I texten sägs Jesus ha varit en vis man som gjorde förunderliga gärningar och som korsfästes av Pontius Pilatus, men också ha varit förmer än en människa, ha varit Messias och ha uppstått på den tredje dagen från de döda just som profeterna förutsagt.

Efter att kristna i mer än ett årtusende betraktat Testimonium Flavianum som ett positivt judiskt vittnesbörd om Jesus, kom med tiden styckets äkthet att ifrågasättas. På 1600-talet tog den vetenskapliga undersökningen av texten sin början och allt sedan dess har frågan om styckets äkthet varit föremål för intensiv debatt bland forskare och denna debatt fortsätter än i dag.[1] Även om några få forskare vidhåller att Josefus skrivit Testimonium Flavianum i sin helhet[2] anser den överväldigande majoriteten att Josefus inte gärna kan ha skrivit alltsammans.[3] Merparten av denna majoritet antar att Josefus ändå skrivit något ursprungligt om Jesus som senare utökats med kristna tillägg,[4] medan en minoritet anser att hela Testimonium Flavianum är en kristen skapelse[5] som infogats i Judiska fornminnen efter Josefus tid.[6][7][8][9][10] De som antar att Josefus skrivit åtminstone en kärna av Testimonium Flavianum anser ofta att det utgör det viktigaste utombibliska vittnesbördet om Jesus.[11]

Innehåll

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Texten i översättning

 

” Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset, upphörde inte de som först hade älskat honom [att göra det]. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, [just som] de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut. (Flavius Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64, i översättning av prof. Bengt Holmberg).[12] „

 

” Den grekiska originaltextenΓίνεται δὲ κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον Ἰησοῦς σοφὸς ἀνήρ, εἴγε ἄνδρα αὐτὸν λέγειν χρή: ἦν γὰρ παραδόξων ἔργων ποιητής, διδάσκαλος ἀνθρώπων τῶν ἡδονῇ τἀληθῆ δεχομένων, καὶ πολλοὺς μὲν Ἰουδαίους, πολλοὺς δὲ καὶ τοῦ Ἑλληνικοῦ ἐπηγάγετο: ὁ χριστὸς οὗτος ἦν. [64] καὶ αὐτὸν ἐνδείξει τῶν πρώτων ἀνδρῶν παρ᾽ ἡμῖν σταυρῷ ἐπιτετιμηκότος Πιλάτου οὐκ ἐπαύσαντο οἱ τὸ πρῶτον ἀγαπήσαντες: ἐφάνη γὰρ αὐτοῖς τρίτην ἔχων ἡμέραν πάλιν ζῶν τῶν θείων προφητῶν ταῦτά τε καὶ ἄλλα μυρία περὶ αὐτοῦ θαυμάσια εἰρηκότων. εἰς ἔτι τε νῦν τῶν Χριστιανῶν ἀπὸ τοῦδε ὠνομασμένον οὐκ ἐπέλιπε τὸ φῦλον.[13] „

Handskriftsläget

Ovanstående text förekommer i Josefus andra stora historieverk, Judiska fornminnen, som utkom på grekiska år 93 eller 94.[14] Den äldsta bevarade handskriften av detta verk där också bok 18 med Testimonium Flavianum förekommer är inte äldre än från tiohundratalet.[15] Testimonium Flavianum finns dock bevittnat genom att det citeras och omtalas långt tidigare och den förste att så göra är kyrkofader Eusebios av Caesarea i början av 300-talet.[16][17]

Kristna passager tillagda en äkta Josefustext

Testimonium Flavianums äkthet är omdebatterad. Eftersom passagen har en kristen prägel och eftersom Josefus inte i övrigt ger sken av att vara kristen,[18][19] anser nästan samtliga forskare som publicerat sig i ämnet att åtminstone delar av passagen är senare gjorda kristna tillägg. Exempelvis skulle Josefus inte gärna ha kunnat skriva att man kan ifrågasätta om Jesus var en man och därmed antyda att han i stället var Gud, att Jesus var Messias (ett påstående som en jude som Josefus näppeligen kunde göra eftersom det vore att bekänna sig till den kristna läran och ett påstående som dessutom skulle ha varit obegripligt för många icke-judar),[20] eller att de gudomliga profeterna hade förutsagt hans ankomst och uppståndelse (något som också vore att identifiera Jesus som Messias).[21] En hypotes som i modern tid vunnit anhängare är att Josefus skrev en ursprunglig text om Jesus och att denna senare utökades med kristna tillägg.[22] I citatet ovan är de oftast föreslagna tilläggen till denna tänkta ursprungliga Josefustext markerade i fetstil.[10] Eftersom språket på det stora hela är likvärdigt rakt igenom[23] brukar de delar som antas vara senare tillägg utmönstras utifrån i huvudsak iakttagelsen att de har ett alltför tydligt kristet innehåll. Exempelvis hävdar John P. Meier att det viktigaste skälet till att lyfta bort dessa delar är deras innehåll.[24] Den återstående texten antas enligt detta scenario ha skrivits av Josefus.

Det finns emellertid inget större textstöd för hypotesen om kristna tillägg till en autentisk Josefustext, eftersom alla återgivningar av Testimonium Flavianum i alla grekiska handskrifter av Josefus och Eusebios och i de bysantinska källorna med endast smärre stilistiska avvikelser innehåller den normativa texten i sin helhet.[25][26] Likaså återges stycket, med ett undantag, i sin helhet (frånsett smärre avvikelser)[27] i alla tidiga översättningar till andra språk.[28] Undantaget är den arabiska krönikan Kitâb al-‛unwân (Bok om titlar eller Bok om historien) skriven av den arabisk-kristne historikern Agapius år 942. Här återfinns Testimonium Flavianum i en kortare version med miraklen nedtonade och utan de mest uppenbart kristna partierna. Redan Shlomo Pines visade att Agapius och den syrisk-ortodoxe patriarken Mikael den store båda delar vissa distinkta avvikelser från den normativa versionen av Testimonium Flavianum i sina respektive återgivanden av passagen. Emedan Pines ansåg att Agapius sannolikt hade bevarat en version som låg närmare det Josefus skrivit,[29] har Alice Whealey på senare år visat att det är Mikaels text som är närmare den text som Agapius och Mikaels båda bygger på. Hon menar att de båda rimligen bygger på en gemensam syrisk text som även den hade dessa avvikelser.[30] Eftersom Mikael den store i Syrisk krönika från år 1173, med några få avvikelser, återger den fulla versionen av Testimonium Flavianum är det sannolikt Agapius själv som beskurit sin version. Deras gemensamma förlaga var en syrisk text som i sin tur var eller byggde på en översättning av Testimonium Flavianum gjord från Eusebios Kyrkohistoria och inte från Josefus Judiska fornminnen. Dessutom visar Ken Olson att Agapius hade för vana att tona ner just mirakelberättelser och att det därför är rimligt anta att han gjorde det också här.[31]

Han förmodades vara Messias

En av avvikelserna hos Mikael den store och Agapius från den normativa versionen är att Mikael skriver ”han ansågs vara Messias” och Agapius ”kanske är han Messias”.[32] Alice Whealey argumenterar för att den syriska förlagan därför hade ”han ansågs vara Messias”. Då denna förlaga antas vara gjord från Eusebios Kyrkohistoria och då dessutom den latinska översättning av Testimonium Flavianum som Hieronymus gjorde år 392 i De viris illustribus (Om berömda män),[33] också den sannolikt från Eusebios Kyrkohistoria,[34] har ”han förmodades vara Messias” (latin: credebatur esse Christus), föreslår Whealey att Testimonium Flavianum hos Eusebios och därmed också hos Josefus ursprungligen löd något i stil med ”han förmodades vara Messias”.[35] Hon bygger sin ståndpunkt på antagande att latinska och syriska författare normalt inte läste varandras verk och att därmed Hieronymus och den syriska författare som Agapius och Mikael båda byggde på båda sannolikt hade tillgång till en grekisk text med den läsarten.[36]

Vissa, som exempelvis Robert Eisler, föreslår dock att Hieronymus själv ändrade uttrycket ”var” till ”förmodades vara” för att ge stycket en prägel av sanning emedan Josefus inte gärna skulle ha kunnat skriva att Jesus var Messias.[37] Richard Carrier manar till att inte dra för långtgående slutsatser av vissa avvikelser, då sådana är frekventa såväl vid avskrifter som vid översättningar och att folk kan ha sina egna agendor för att ändra i texterna.[38] Marian Hillar föreslår att Hieronymus ändrade uttrycket som en förklaring till vilka det var som ansåg att Jesus var Messias. Hieronymus översättning av Testimonium Flavianum till latin är inte en ordagrann översättning och han dristar sig till att ändra vissa detaljer, exempelvis bygger han tillsynes på uppgiften i Matt 27:18 och skriver att det var på grund av de judiska ledarnas ”avund” (latin: cumque invidia = genom avund) som Jesus avrättades.[39] John P. Meier anser att ”han var Messias” stör berättelsens tankeflöde och att varje försök att spara uttrycket genom att ändra på det är oförnuftigt. Han menar att de varianter som förekommer hos exempelvis Hieronymus är senare utveckling av traditionen.[40] Det skulle också innebära en stor insats om alla texter, såväl grekiska som översatta skulle ha ändrats på just denna punkt,[41] inte minst eftersom ordalydelsen ”han var Messias” finns bevittnad mycket tidigt i latinska, syriska och armeniska översättningar, i vissa fall redan på 300-talet,[42] och eftersom det inte finns något textstöd för en mer neutral version i någon bevarad handskrift av Eusebios Kyrkohistoria.[43]

Nedan ges en sammanfattning av de oftast anförda argumenten till stöd för att Josefus skrivit åtminstone något av Testimonium Flavianum, och därefter de oftast anförda argumenten till stöd för att Josefus inte skrivit något alls av Testimonium Flavianum.

Argument till stöd för äkthet

Att Josefus skrivit hela eller delar av Testimonium Flavianum

1) Testimonium Flavianum förekommer i alla handskrifter

Genom att Testimonium Flavianum inte saknas i någon handskrift av Josefus Judiska fornminnen, vare sig på grekiska eller i översättning till annat språk,[44] finns inget textstöd för att passagen har lagts till i efterhand. Således finns inga bevis för att Testimonium Flavianum någonsin saknats i Judiska fornminnen.[45]

Mot detta kan invändas att den äldsta grekiska handskriften av den andra halvan av Judiska fornminnen (böckerna 11–20) där Testimonium Flavianum förekommer inte är äldre än från tiohundratalet. Eftersom passagen var känd av Eusebios på 300-talet (vare sig han verkligen citerade eller rentav skapade den) säger det faktum att den förekommer i handskrifter av Josefus som är 700 år yngre inte så mycket.[46][47] Vidare tillhör de endast tre bevarade handskrifterna samma handskriftslinje, liknar varandra och härrör alla från samma källa, det vill säga bevittnar läsarten i endast en äldre handskrift.[48][49] Om Testimonium Flavianum införts i förlagan till dessa äldsta handskrifter kommer också alla avskrifter att innehålla passagen.

Dessutom är det såvitt känt bara kristna som sett till att bevara Josefus handskrifter genom nya avskrifter.[50] Orsaken var säkert att Josefus historieverk skildrade händelser som också förekom i de bibliska texterna och därför var av större intresse för kristna.[51] Vidare finns tecken på att de flesta av de äldsta återgivningarna av passagen, vilka förekommer hos kyrkofäder och andra efter Eusebios tid, är hämtade från just Eusebios och inte från Josefus.[52] Slutligen finns tydliga indikationer på att det i Konstantinopel verkligen funnits en handskrift av Judiska fornminnen som saknade Testimonium Flavianum – en handskrift som både Johannes Chrysostomos (ca år 400) och Fotios (på 800-talet) använde (se punkt 8 i ”Argument till stöd för förfalskning i sin helhet”).

2) Språk och stil

Testimonium Flavianum är på det stora hela skrivet med ett språk som liknar Josefus’. Uttryck som ”vid denna tid”, ”vis man”, ”förunderliga gärningar”[53] och ”ledande män” anses alla vara typiska för Josefus.[54] Detta tyder i så fall på att Josefus själv skrivit passagen.[55] Framför allt “vis man” (sofos anēr), som Josefus använder för att beskriva Salomo och Daniel,[56] och ”förunderliga gärningar” (paradoxōn ergōn), som Josefus använder om profeten Elisha och kung Ptolemaios,[57] har framhållits som typiska uttryck för Josefus. Géza Vermès hävdar att det inte finns några vare sig stilistiska eller historiska argument som går att anföra mot äktheten i dessa två uttryck.[58] Detta har lett till antagandet att Josefus oberoende av evangelierna bevittnar att Jesus var en undergörande vis man och lärare som avrättades av Pilatus.[59]

Men även om ”förunderliga gärningar” (paradoxōn ergōn) är typiskt för Josefus använder han aldrig annars det fulla uttrycket ”gjorde förunderliga gärningar” (paradoxōn ergōn poiētēs).[60] Och även de delar i Testimonium Flavianum som till innehållet förefaller vara kristna skulle språkligt kunna vara skrivna av Josefus. Testimonium Flavianum låter sig inte så lätt delas upp i kristna och icke-kristna passager, vare sig på språklig eller på innehållsmässig grund.[61] Man kan därför också vända på argumentet och hävda att eftersom språket är enhetligt trots att vissa delar uppenbarligen är kristna, måste en eventuell förfalskare ha kunnat efterlikna Josefus. Denne förfalskare, speciellt om han var bekant med Josefus författarskap,[62] skulle då ha kunnat efterlikna honom också i resten av Testimonium Flavianum, något redan Charles Guignebert betraktade som en inte speciellt svår uppgift.[63] Till detta kan läggas att stycket är så relativt kort (och därmed också betydligt enklare att förfalska än annars vore fallet) att det är svårt att dra några säkra slutsatser om språket och stilen.[64]

3) Uttryck som en kristen förfalskare borde ha undvikit

Ett antal uttryck i Testimonium Flavianum, i huvudsak till antalet sex, anses innehålla ord, beskrivningar och formuleringar som man inte skulle förvänta sig att finna i en text skriven av en kristen person. Det gäller påståendet att Jesus var en ”vis man” (sofos anēr) som kan synas vara en alltför modest benämning på honom om det skrivits av en kristen. Att Jesus bara ”gjorde förunderliga [eller: underbara] gärningar” (paradoxōn ergōn poiētēs) verkar också vara ett relativt anspråkslöst påstående gjort av en kristen. Användandet av ordet hēdonē (glädje, njutning, lust) i beskrivningen av Jesus som en lärare för människor som ”gärna” tog emot sanningen (eller tog emot det sanna med ”lust”) vore inte typiskt för en kristen, då kristna som regel undvek hēdonē eftersom det också betyder hedonism, njutningslystnad. En kristen person borde heller inte ha skrivit att Jesus drog till sig många greker (dvs. icke-judar) eftersom det framgår av evangelierna att han inte gjorde det. Ett uttryck som “upphörde inte de som först hade älskat honom [att göra det]” är typiskt för Josefus och dessutom antyder det att kristendomens spridning skedde till följd av att anhängarna älskade Jesus och inte till följd av att han uppstod, vilket en kristen borde ha sagt. En kristen författare skulle inte gärna ha kallat de kristna för en (folk)stam (fylon).[65]

Ken Olson, som argumenterar för att Eusebios skapat hela Testimonium Flavianum, invänder mot argumentet att en kristen inte skulle ha uttryckt sig på detta sätt genom att visa att Eusebios använder alla dessa uttryck (något Josefus i flera av fallen inte gör). Eusebios skriver att Jesus (vår Frälsare och Herre) var en vis man (sofos anēr). Uttrycket ”gjorde förunderliga gärningar” (paradoxōn ergōn poiētēs) förekommer aldrig annars hos Josefus medan Eusebios använder det vid flera tillfällen. Eusebios använder ordet hēdonē tillsynes utan betänkligheter. Han skriver också att Jesus vände sig till greker.[66][67] Vidare anser Olson att det endast är genom att texten (som i den äldsta tiden skrevs utan både punkter och kommatecken) delas av på fel sätt som den kan tolkas så att spridning av kristendomen skett till följd av att anhängarna älskade Jesus. I stället säger texten enligt Olson att spridningen skett till följd av uppståndelsen (”upphörde inte de som först hade älskat honom [att göra det], ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen”). Och i motsats till Josefus, som aldrig använder fylon (stam) i betydelsen av religiös gemenskap, talar Eusebios två gånger om ”den kristna stammen” (fylon)[68] och använder etniska termer som genos, laos och ethnos om kristna som om de vore ett folk.[69]

Vidare använder Josefus uttrycket ”vis man” tillsynes om dem han högaktar, som Salomo och Daniel,[70] och om man vill tro att Josefus skrivit detta måste man förutsätta att han såg på Jesus på ungefär samma sätt som han såg på dessa båda andra, vilket Josefus som jude och farisé inte borde ha gjort.[71]

4) En tidigare identifikation

Ett omnämnande av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” i bok 20 av Judiska fornminnen förutsätter att Josefus redan tidigare identifierat vem den Jesus som kallades Kristus var, således en identifiering som ska ha gjorts i Testimonium Flavianum i bok 18.[72][73] Detta ses ofta som det starkaste argumentet för att Josefus skrivit något av Testimonium Flavianum.[74] De allra flesta forskare anser att denna text skrivits av Josefus och detta huvudsakligen utifrån antagandena att Josefus redan nämnt Jesus i Testimonium Flavianum, att texten är karakteristisk för Josefus och saknar direkt kristet innehåll och att kyrkofader Origenes bevittnar passagen.[75][76]

Mot detta görs invändningen att om hela Testimonium Flavianum i bok 18 är ett senare tillägg tyder denna omständighet i stället på att också Jakobpassagen i bok 20 är ett senare tillägg till Josefus text.[77][78] I så fall rörde det sig sannolikt om en oavsiktlig interpolation genom att en randanmärkning i marginalen på handskriften[79] med ordalydelsen ”brodern till Jesus som kallades Kristus” eller bara ”som kallades Kristus” uppfattades som om den tillhörde den löpande texten och därför infogades i denna vid nästa avskrift.[80]

Dessutom är en förutsättning för att Jesus ska identifieras som Kristus att också uttrycket ”Han var Kristus” förekom i Testimonium Flavianum och detta är ett av de stycken som brukar utmönstras som ett kristet tillägg.[81] Inte ens den hypotetiska varianten ”han förmodades vara Messias” kan sägas vara en tillräcklig identifikationsmarkör i Testimonium Flavianum för att försvara användandet av den senare identifikationen av Jesus som den ”som kallades Kristus”, eftersom det inte sägs att han ”kallades” Kristus i uttrycket ”han förmodades vara Kristus”. Josefus borde därför, i likhet med hur han nästan alltid gjorde annars, ha skrivit att han avsåg den Kristus som han berättat om tidigare i bok 18.[82]

5) Origenes kännedom om Testimonium Flavianum på 240-talet

Kyrkofader Origenes skriver på 240-talet att Josefus ”inte erkände Jesus som Kristus/Messias”.[83] Fastän Origenes inte nämner Testimonium Flavianum tolkar vissa detta yttrande som att han avser den passagen,[84] fast då en annan version, där ”han var Messias/Kristus” helt saknades, alternativt att det i stället stod ”han förmodades vara Messias”[85] eller kanske till och med ”han var inte Messias/Kristus”.[86][87]

Mot detta kan sägas att Origenes likväl borde ha omnämnt Testimonium Flavianum eftersom han knappast kunde ha avstått om han känt till passagen, inte minst i det verk där han bemötte kristendomskritikern Kelsos och försöker visa att Jesus var Messias och bland annat bemöta Kelsos påstående att Jesus mirakler visade att han var en magiker.[88][89] Detta hade Origenes kunnat bemöta bara genom att påvisa att Jesus var en vis man och alls ingen charlatan.[90] Han hänvisar dessutom till Josefus omnämnande av Johannes döparen[91] som förekommer i samma bok (bok 18)[92] vari också Testimonium Flavianum numera förekommer. Origenes tystnad tolkas således också så att Testimonium Flavianum ännu på Origenes tid saknades i Judiska fornminnen.[93]

Vidare påstod sig Origenes känna till ett stycke hos Josefus där denne skulle ha skrivit att Jerusalems fall och templets förstörelse var det straff judarna ådrog sig för att ha dödat ”Jakob, brodern till Jesus som kallades Kristus”.[94] Uttrycket ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou (brodern till Jesus som kallades Kristus) är ordagrant detsamma som det som står i Judiska fornminnen 20:200, där översteprästen Ananos sägs ha avrättat av en viss Jakob.[95] Josefus nämner emellertid inget där om att Jakobs död skulle ha varit orsaken till att Jerusalem ödelades såsom Origenes hävdade att han gjort, och det är svårt att se hur Origenes kunnat dra en sådan slutsats från det som står i Judiska fornminnen 20:200.[96] Så, oavsett om detta därför är ett bevittnande av passagen i bok 20 av Judiska fornminnen,[97] ett bevittnande av en kristen interpolation som förekom i Origenes text men som inte överlevde,[98] eller om Origenes blandat samman Josefus med den grekiskkristne författaren och krönikören Hegesippos (ca 110–ca 180 vt) och egentligen bevittnar vad Hegesippos hade skrivit,[99] påstod Origenes att Josefus skrivit att Jesus ”kallades Kristus/Messias”. Eftersom detta yttrande kan anses likvärdigt med den hypotetiska meningen i Testimonium Flavianum där Josefus föreslås ha skrivit att Jesus ”förmodades vara Kristus/Messias” försvagas argumentet om ett Testimonium Flavianum med en annan formulering, så att Josefus inte själv nödvändigtvis måste hålla med om att Jesus var Messias.[100] Uttrycket ”han kallades Messias” (som Origenes faktiskt säger att Josefus har skrivit) kan förklara Origenes påstående att Josefus ”inte erkände Jesus som Messias” lika bra som det hypotetiska ”han förmodades vara Messias” (som Origenes inte bevittnar).[101][102]

6) Ett ursprungligt Testimonium Flavianum hos Agapius

Ett arabiskt historieverk, skrivet av biskop Agapius av Hierapolis år 941/942, innehåller en kortare och mindre kristen variant av Testimonium Flavianum, och Shlomo Pines och fler efter honom anser att den versionen bättre speglar det Josefus ursprungligen kan ha skrivit.[103][104] I Agapius version ifrågasätts inte om Jesus är en man, hans gärningar sägs inte vara mirakulösa, judarna har ingen roll i hans död, det är lärjungarna och inte Josefus själv som påstås ha sett honom uppstånden och han sägs bara kanske vara Messias.[105] Men bara en av de tre tänkta kristna interpolationerna saknas, om än de övriga är förändrade. Och även sådant som antas vara skrivet av Josefus saknas, som ”ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut”, liksom formuleringar som anses typiska för Josefus. Således är det både uttryckligen kristna och mindre kristna formuleringar som är annorlunda eller saknas[106] Som beskrivits ovan har Alice Whealey argumenterat för att Agapius version blott är en nedtonad variant som bygger på Eusebios ”fulla” återgivning av passagen.[107]

7) Pseudo-Hegesippos: ett latinskt pre-eusebiskt bevittnande utan ”han var Kristus”

Ett anonymt latinskt historieverk som benämns Pseudo-Hegesippos[108] och som framför allt är baserat på Josefus Om det judiska kriget, innehåller en fri parafras av Testimonium Flavianum.[109] Verket dateras som regel till någon gång perioden 370–375.[110] Alice Whealey hävdar att allt väsentligt i Testimonium Flavianum finns parafraserat i texten förutom Pilatus dömande av Jesus och att Jesus var Messias. Eftersom författaren, frånsett Josefus verk, förefaller bygga på enbart latinska och inte grekiska källor och Eusebios vid denna tid sannolikt inte fanns översatt till latin, argumenterar hon för att detta skulle visa att Pseudo-Hegesippos hade tillgång till Josefus Judiska fornminnen vari det förekom en version av Testimonium Flavianum med endast den avvikelsen från den normativa att där stod ”han ansågs vara Kristus”.[111] Carleton Paget anser det dock osannolikt att Pseudo-Hegesippos skulle ha kunnat undgå att hänvisa till Jesus som Messias om ordet Messias funnits med.[112] Vidare, eftersom Pseudo-Hegesippos följer samma ordning som den i Judiska fornminnen men motsatt den hos Eusebios genom att först berätta om Jesus och därefter Johannes döparen, antas han inte ha använt Eusebios som källa för Testimonium Flavianum,[113] inte minst för att han hämtar annat från Judiska fornminnen.[114] Dock är Pseudo-Hegesippos tolkning mycket fri och det faktum att han bygger på Josefus utesluter inte att han också bygger på Eusebios.

Mot detta kan invändas att såvitt känt fanns inte heller Judiska fornminnen översatt till latin vid denna tid[115] och därmed fanns heller ingen latinsk version av Testimonium Flavianum tillgänglig för Pseudo-Hegesippos. Vidare finns tecken på att Pseudo-Hegesippos verkligen kunde grekiska, om än inte flytande.[116] Ken Olson har föreslagit en annan tolkning av texten än den Alice Whealey gör. Han argumenterar för att ”även de främsta männen i synagogan som överlämnade honom till döden erkände hans gudomlighet”[117] hos Pseudo-Hegesippos är en parafras och ett missförstånd av det stycke i Testimonium Flavianum som i direktöversättning lyder ”Messias denne var och honom på anklagelse/angivelse av de främsta männen hos oss till påle Pilatus havande dömt”. Eftersom ”han var Messias” saknas i Pseudo-Hegesippos mycket fria tolkning och det enda av relevans som tillkommit hos honom och som inte förekommer i Testimonium Flavianum är att de ledande judarna erkände Jesu gudomlighet (ett i sig häpnadsväckande påstående) föreslår Olson att Pseudo-Hegesippos hämtat uttrycket från Testimonium Flavianum. Olson föreslår att Pseudo-Hegesippos, framför allt om denne inte var så kunnig i grekiska, tolkat texten så att de ledande judarnas anklagelse mot Jesus var att han var Messias. Därmed skulle de ha erkänt honom som Messias och därigenom också bejakat hans gudomlighet. I så fall återgav Pseudo-Hegesippos i sin fria tolkning bara den normativa versionen av Testimonium Flavianum. Han kan också ha byggt på Eusebios återgivning av passagen ett drygt halvt århundrade tidigare,[118] och om inte, skrev Pseudo-Hegesippos ändå så pass sent att passagen skulle ha hunnit infogas i den kopia av Judiska fornminnen som han sannolikt hade tillgång till.[119]

8) Om de kristna delarna avlägsnas återstår en text som Josefus kan ha skrivit

Om de tre oftast åberopade textpartierna avlägsnas ur Testimonium Flavianum kommer återstoden att både likna Josefus stil och bilda en sammanhängande text som är logisk. Dessutom är denna kvarvarande text inte så översvallande positiv som man kunde förvänta sig om en kristen person hade skrivit också den.[120][121] Detta talar för att Josefus skrivit något om Jesus och att denna ursprungliga text senare utökats med annat material av mer kristen karaktär.[122][123]

Mot detta kan invändas att även det som då blir kvar innehåller positiva omdömen om Jesus av den sort som rimligen endast en som sympatiserade med kristendomen skulle skriva; som exempelvis att Jesus var en vis man, att han gjorde förunderliga gärningar, att den kristna läran var sanningen och att de ledande männen bland judarna dömde Jesus till döden.[124] Det som plockas bort avviker heller inte nämnvärt språkligt från återstoden.[125] Och de delar som man vill plocka bort är logiskt sammanlänkade med de delar som blir kvar (se punkt 10 under ”Argument till stöd för förfalskning i sin helhet”).

9) Slaviska Josefus eller Testimonium Slavianum

I ett 30-tal handskrifter på gammalryska av Josefus Om det judiska kriget (inte Judiska fornminnen) finns en variant av Testimonium Flavianum. Denna fria slaviska tolkning av Om det judiska kriget[126] finns bevarad i ryska och rumänska handskrifter från 1400-talet och senare,[127] och innehåller åtta kristna stycken vilka saknas i alla kända grekiska Josefus-handskrifter.[128] Tre av styckena handlar om Johannes döparen och fyra om Jesus.[129] Det stycke som mest liknar Testimonium Flavianum (åtminstone i inledningen) innehåller mycket mer text än vad den normativa versionen gör med korta förvrängda berättelser ur evangelierna; berättelser som påminner om många av dem som förekommer i senare apokryfiska kristna texter.[130] Robert Eisler har argumenterat för att dessa texter bevarat material från Josefus arameiska version av Om det judiska kriget som utkom före den grekiska versionen.[131] Men även om de ryska texterna sannolikt är översättningar gjorda på 1000- eller 1100-talet från grekiska förlagor,[132] är det i dag ytterst få som delar Eislers syn. Nästan samtliga kritiker anser att det rör sig om medeltida fabrikationer gjorda av någon kristen eller jude och att texterna inte har sin grund i något Josefus skrivit.[133][134][135]

 

Referenser

Noter

  1. ^ Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36. (New York: Peter Lang, 2003), s. 1–5.
  2. ^ Bland dem som under de senaste årtiondena försvarat tesen att Josefus skrivit hela Testimonium Flavianum märks Étienne Nodet, ”Jésus et Jean-Baptiste selon Josèphe,” Revue biblique 92 (1985), s. 321–48 & 497–524; The Emphasis on Jesus’ Humanity in the Kerygma , s. 721–753, i James H. Charlesworth, Jesus Research: New Methodologies and Perceptions, Princeton-Prague Symposium 2007, (Grand Rapids, Eerdmans, 2014); A. Vincent Cernuda, “El testimonio Flaviano. Alarde de solapada ironia”, Estudios Biblicos 55 (1997), s. 355–385 & 479–508; och Victor, Ulrich, “Das Testimonium Flavianum: Ein authentischer Text des Josephus,” Novum Testamentum 52 (2010), s. 72-82.
  3. ^ John P. Meier, ”Jesus in Josephus: A Modest Proposal,” Catholic Biblical Quarterly 52 (1990), s. 78.
  4. ^ Bland de under senare årtionden mer inflytelserika forskare som hävdat denna position kan nämnas John P. Meier, Steve Mason, Géza Vermès, Alice Whealey (som föreslår endast minimala tillägg), James Carleton Paget (som tror att Josefus skrivit något om Jesus men säger sig inse svagheten i ett sådant antagande: ”I am as clear as anyone about the weaknesses of such a position”, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 603) och Louis Feldman (som ändå är öppen för att Eusebios skapat passage: “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 26–27).
  5. ^ Bland dem som under de senaste årtiondena argumenterat för att hela Testimonium Flavianum är en kristen förfalskning märks Leon Herrmann, Crestos: Temoignages paiens et juifs sur le christianisme du premier siecle (Collection Latomus 109; Brussels: Latomus, 1970); Heinz Schreckenberg, Die Flavius-Josephus-Tradition in Antike und Mittelalter, Arbeiten zur Literatur und Geschichte des Hellenistischen Judentums 5, (Leiden: Brill, 1972), s. 173; Tessa Rajak, Josephus, the Historian and His Society (Philadelphia: Fortress Press, 1983) ; J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’s Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands University of Manchester 67 (1984-85), s. 609-22; Per Bilde, ”Josefus’ beretning om Jesus”, Dansk Teologisk Tidsskrift 44, s. 99–135, Flavius Josephus between Jerusalem and Rome: his Life, his Works and their Importance (JSPSup 2; Sheffield: Sheffield Academic Press, 1988), s. 222–223; Kurt Schubert (med Heinz Schreckenberg), Jewish Historiography and Iconography in Early Christian and Medieval Christianity, Vol.1, Josephus in Early Christian Literature and Medieval Christian Art (Assen and Minneapolis: Fortress Press, 1992), s. 38–41; Ken Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 305–322; ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114; och Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514.
  6. ^ Louis H. Feldman, Josephus and Modern Scholarship (1937-1980) (Berlin: W. de Gruyter, 1984).
  7. ^ Louis H. Feldman, ”A Selective Critical Bibliography of Josephus”, i Louis H. Feldman, Gōhei Hata (eds.), Josephus, the Bible, and History (Leiden: E.J. Brill, 1989), s. 430.
  8. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 579.
  9. ^ Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36. (New York: Peter Lang, 2003), s. 31–33.
  10. ^ [ab] Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 93.
  11. ^ Andreas J. Köstenberger, L. Scott Kellum, Charles L. Quarles, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament (Nashville: Broadman & Holman Academic, 2009), s. 107.
  12. ^ Översättningen är gjord av Bengt Holmberg och återfinns i Bengt Holmberg, Människa och mer: Jesus i forskningens ljus, 2., rev. uppl. (Lund: Arcus, 2005), s. 123. Samma text med endast den skillnaden att där står ”uppkallade” (vilket alltså senare korrigerats till ”uppkallad”) förekommer också i 1. uppl., Lund: Arcus, 2001, s. 132. Den text som i citatet är markerad i fetstil är i boken kursiverad och utgörs av det Holmberg anser vara ”kristna interpolationer”.
  13. ^”Perseus, Flavius Josephus, Antiquitates Judaicae, 18:63–64 (18.3.3), B. Niese, Ed.”.
  14. ^ Verket skrevs på grekiska och dess grekiska namn är Ἰουδαϊκὴ ἀρχαιολογία (Ioudaikē archaiologia). Det färdigställdes enligt Josefus under Domitianus trettonde regeringsår (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 20:267). Detta svarar mot perioden september 93–september 94.
  15. ^ Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 superior. Roger Pearse. ”Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities””.
  16. ^ Eusebios återger stycket tre gånger; i Demonstratio Evangelica 3:5:104–106, i Kyrkohistoria 1:11:7–8 och i Theofania 5:43b–44 (bevarad endast i översättning till syriska).
  17. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament, (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 168.
  18. ^ Paul Winter “Excursus II – Josephus on Jesus and James” i The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ vol. I (trans. of Emil Schürer, Geschichte des jüdischen Volkes im Zeitalter Jesu Christi, (1901 – 1909), a new and rev. English version edited by G. Vermes and F. Millar, Edinburgh, 1973), s. 434.
  19. ^ Gary J. Goldberg, “The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus,” Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995), s. 59–77. Se ”The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus, s. 2”.
  20. ^ Steve Mason skriver att eftersom grekiskans christos betyder smord och fuktad (”wetted”) skulle ett uttryck som att Jesus var fuktad ha tett sig helt obegripligt för den som inte var införstådd med det judiska Messiasbegreppet. Steve Mason, Josephus and the New Testament (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 165–166.
  21. ^ “Because Josephus was not a Christian, few people believe that he actually wrote these words [syftande på de messianska anspråken]; they may well have been added by scribes in later Christian circles which preserved his work. But the rest of his statements fit his style elsewhere and are most likely authentic.” Craig L. Blomberg, ”Gospels (Historical Reliability),” i Dictionary of Jesus and the Gospels, Joel B. Green, Scot McKnight, et al.( eds.) (Downers Grove, IL: InterVarsity, 1992), s. 293.
  22. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 59–61, 74–75.
  23. ^ Eftersom språket är så pass likvärdigt i hela Testimonium Flavianum kan Alice Whealey argumentera för att i stort sett hela passagen är skriven av Josefus. Se Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 588; Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 95, 115–116, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  24. ^ “Hence, in the case of the three interpolations, the major argument against their authenticity is from content.” John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 83, n. 42.
  25. ^ Géza Vermès, ”The Jesus Notice of Josephus Re-Examined,” Journal of Jewish Studies 38 (1987), s. 2.
  26. ^ Avvikelserna består av varianter i uttryck hos kyrkofäder antingen när de citerade stycket eller, som ofta, parafraserade och sammanfattade det. Det är av den anledningen svårt att veta i vad mån dessa varianter beror på att deras förlaga avvek från den normativa texten eller om de själva tog sig friheter i sin tolkning av texten. I de fall deras versioner uttrycker fientlighet överensstämmer de sällan med varandra. Se James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 209–214.
  27. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 213–216.
  28. ^ De slaviska versionerna räknas då inte med eftersom de egentligen är senare gjorda ombearbetningar med mängder av tillägg. Se punkt 9) ”Slaviska Josefus eller Testimonium Slavianum ” under rubriken ”Argument till stöd för äkthet”.
  29. ^ Shlomo Pines, An Arabic Version of the Testimonium Flavianum and its Implications (Jerusalem: Israel Academy of Sciences and Humanities, 1971).
  30. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 573–590.
  31. ^ Ken Olson. ”Agapius’ testimonium, Crosstalk2”.
  32. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 580.
  33. ^ Både i bokens inledning och i dess slut skriver Hieronymus att han färdigställde verket i kejsar Theodosius fjortonde år, vilket inföll 19 januari år 392 och avslutades 18 januari år 393.
  34. ^ Rosamond McKitterick, History and memory in the Carolingian world (Cambridge: Cambridge University Press, 2004), s. 226.
  35. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 580–581.
  36. ^ ”Latin and Syriac writers did not read each others’ works in late antiquity. Both, however, had access to Greek works. The only plausible conclusion is that Jerome and some Syriac Christian (probably the seventh century James of Edessa) both had access to a Greek version of the Testimonium containing the passage ‘he was believed to be the Christ’ rather than ‘he was the Christ.’” Alice Whealey. ”The Testimonium Flavianum Controversy from Antiquity to the Present, s. 10, n. 8.”. Se också Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 90, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007); och ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 580–581.
  37. ^ Robert Eisler, Iesous Basileus ou Basileusas, vol 1 (Heidelberg: Winter, 1929), s. 68.
  38. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 493–494.
  39. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 16, 22.”.
  40. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 60.
  41. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 493–494.
  42. ^ Till stöd för detta antagande finns tre syriska handskrifter. (MS B) från 500-talet och (MS A) från år 462 innehåller båda Eusebios Kyrkohistoria där också Testimonium Flavianum finns översatt till syriska (se Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 584). Den äldsta syriska handskriften med Testimonium Flavianum i Eusebios Theofania är så gammal som från år 411. (William Hatch, An album of dated Syriac manuscripts, Boston, 1946, s. 52–54.) På grund av de många avskriftsfelen dessa handskrifter innehåller tros de vara flera avskrifter från originalöversättningarna. Ett sådant syriskt original antas ha legat till grund för den översättning till armeniska av Eusebios Kyrkohistoria som gjordes i början av 400-talet. Såväl de syriska handskrifterna som den armeniska texten (”∙Քրիստոսիսկէնա.”) har han ”var” Messias
  43. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 216.
  44. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 209.
  45. ^ Paul L. Maier, Josephus, the Essential Works: A Condensation of “Jewish Antiquities” and “the Jewish War”, transl. and ed, Paul L. Maier (Grand Rapids, MI: Kregel Publications, 1994), s. 284.
  46. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 88.
  47. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 62.
  48. ^ Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 20.
  49. ^ De bevarade grekiska handskrifterna innehållande Testimonium Flavianum är A Milan, Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 superior (1000-talet); M Florens, Codex Medicaeus bibl. Laurentianae plut. 69, cod. 10 (1400-talet); W Rom, Codex Vaticanus Graecus 984 (år 1354). Dessa tre handskrifter, A, M och W, tillhör samma familj av handskrifter. (Roger Pearse. ”Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities””.)
  50. ^George A. Wells, The Jesus Legend (Chicago: Open Court, 1996), s. 51.
  51. ^ J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’ Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands Library of Manchester 67 (1984-85), s. 610.
  52. ^ Se exempelvis Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 90, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007), framför allt s. 104.
  53. ^ Géza Vermès, ”The Jesus Notice of Josephus Re-Examined,” Journal of Jewish Studies 38 (1987), s. 1–10.
  54. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament, (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 171.
  55. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 62–63.
  56. ^ Josefus Flavius, Judiska fornminnen 8:53, 10:237.
  57. ^ Josefus Flavius, Judiska fornminnen 9:182, 12:63.
  58. ^ “In brief, there seems to be no stylistic or historical argument that might be marshalled against the authenticity of the two phrases in question.” Géza Vermès, ”The Jesus Notice of Josephus Re-Examined,” Journal of Jewish Studies 38 (1987), s. 4.
  59. ^ Paula Fredriksen, Jesus of Nazareth, King of the Jews: A Jewish Life and the Emergence of Christianity (New York: Vintage Books, 2000), s. 248.
  60. ^ Steve Mason, Josephus and the New Testament, (Peabody: Massachusetts, 1992), s. 169–170.
  61. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 100.
  62. ^ J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’s Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands University of Manchester 67 (1984-85), s. 621.
  63. ^ ”J’accorde que le style de Josèphe est adroitement imité, ce qui n’était peut-être pas très difficile …” Charles Guignebert, Jésus, Bibliothèque de Synthèse Historique: L’évolution de L’humanité, Henri Berr (ed.), vol.29 (Paris: La Renaissance du Livre, 1933), s. 19.
  64. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 221.
  65. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 89–90.
  66. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 105–108.
  67. ^ Också Feldman noterar att detta stämmer med Eusebios föreställning att det var förutbestämt att Jesu budskap skulle nå alla folk och att hans underverk skulle vinna dem över till den kristna läran. Se Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 22.
  68. ^ Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 25.
  69. ^ Ken Olson. ””The Testimonium Flavianum, Eusebius, and Consensus””.
  70. ^ Josefus Flavius, Judiska fornminnen 8:53, 10:237; Géza Vermès, Jesus in His Jewish Context (London: SCM Press, 2003), s. 92.
  71. ^Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Ottawa: Age of Reason Publications, 2009), s. 535.
  72. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 62.
  73. ^ Craig A. Evans, Jesus and His Contemporaries: Comparative Studies (New York: Brill, 1995), s. 44.
  74. ^ Craig A. Evans, Jesus in non-Christian sources, s. 469; i B. D. Chilton & C. A. Evans (eds), “Studying the Historical Jesus: Evaluations of the State of Current Research” (New Testament Tools and Studies 19; Leiden: Brill 1994).
  75. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47 & 2:13.
  76. ^ Géza Vermès, Jesus in the Jewish World (London : SMC Press, 2010), s. 39–40.
  77. ^ Tessa Rajak, Josephus, the Historian and His Society, 2. ed. (London: Gerald Duckworth, 2003), 1. ed. 1983, s. 131.
  78. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 314.
  79. ^ Paget påpekar att vi inte ska utesluta möjligheten av en kristen glossa: se James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 197, n. 46.
  80. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514.
  81. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 314–315.
  82. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 496.
  83. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47.
  84. ^ Géza Vermès, ”The Jesus Notice of Josephus Re-Examined,” Journal of Jewish Studies 38 (1987), s. 2.
  85. ^ Louis H. Feldman, “On the Authenticity of the Testimonium Flavianum Attributed to Josephus,” i New Perspectives on Jewish Christian Relations, ed. E. Carlebach & J. J. Schechter (Leiden: Brill, 2012), s. 15–16.
  86. ^ Shlomo Pines, An Arabic Version of the Testimonium Flavianum and its Implications (Jerusalem: Israel Academy of Sciences and Humanities, 1971), s. 66.
  87. ^ Se också James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 205–206.
  88. ^ Origenes, Mot Kelsos 1:28, 1:47. Kelsos numera försvunna verk hette ”Sanningens ord” (grekiska: Logos Alêthês) och skrevs ca år 180.
  89. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 203.
  90. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 492.
  91. ^ Josefus, Judiska fornminnen 18:116–119.
  92. ^ Origenes, Mot Kelsos 1:47.
  93. ^ J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’s Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands University of Manchester 67 (1984-85), s. 618.
  94. ^ Origenes, Om Matteus 10:17, Mot Kelsos 1:47 & 2:13.
  95. ^ Hos Josefus, Judiska fornminnen 20:200, står ”τὸν ἀδελφὸν Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ” (ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou). Origenes skriver ordagrant detsamma i Om Matteus 10:17 och Mot Kelsos 2:13 och har en variant med ”en broder” i stället för ”brodern” i Mot Kelsos 1:47: ὃς … ἀδελφὸς Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ. Se Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 499–503.
  96. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 317–318.
  97. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 90, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  98. ^ Ken A. Olson, ”Eusebius and the Testimonium Flavianum,” Catholic Biblical Quarterly 61 (1999), s. 317–318.
  99. ^ Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies, (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 507–511, 514.
  100. ^ Eledge påpekar att Origenes säger att Jesus inte erkände Jesus som Messias i ett sammanhang där han synbarligen behandlar Jakobpassagen. Casey D, Eledge, Josephus, Tacitus and Suetonius: Seeing Jesus through the Eyes of Classical Historians, s. 696–697, i Jesus Research: New Methodologies and Perceptions: The Second Princeton- Prague Symposium on Jesus Research, Princeton 2007, ed. James H. Charlesworth.
  101. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, i Jews, Christians and Jewish Christians in Antiquity (Tübingen: Mohr Siebeck, 2010), s. 203–204.
  102. ^ J. Neville Birdsall, ”The Continuing Enigma of Josephus’s Testimony about Jesus,” Bulletin of the John Rylands University of Manchester 67 (1984-85), s. 618.
  103. ^ Se Shlomo Pines, An Arabic Version of the Testimonium Flavianum and its Implications (Jerusalem: Israel Academy of Sciences and Humanities, 1971).
  104. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 97–98.
  105. ^ Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4 (2008), s. 573–590.
  106. ^ Ken Olson. ”Agapius’ testimonium, Crosstalk2”.
  107. ^ Se Alice Whealey, ”The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic”, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 573–590.
  108. ^ I medeltida handskrifter bär verket namnet De excidio urbis Hierosolymitanae (Om staden Jerusalems ödeläggelse). Namnet Pseudo-Hegesippos kommer av att verket felaktigt antagits vara skrivet av den kristne grekiske författaren Hegesippos som levde ca 110–ca 180 vt.
  109. ^ Pseudo-Hegesippos, De excidio Hierosolymitano 2:12.
  110. ^ Albert A. Bell JR, ”Josephus and Pseudo-Hegesippus”; i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity (Detroit 1987), s. 350.
  111. ^ Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36. (New York: Peter Lang, 2003), s. 31–33.
  112. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 567.
  113. ^ James N. B. Carleton Paget, ”Some Observations on Josephus and Christianity”, Journal of Theological Studies 52:2 (2001), s. 566–567.
  114. ^ Alice Whealey, ”Josephus, Eusebius of Caesarea, and the Testimonium Flavianum”, s. 79, n. 16, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007).
  115. ^ Emil Schürer, The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ: 175 B.C.–A.D. 135, Volume I (Edinburgh 1973), s. 58.
  116. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 17.”.
  117. ^ Latinets deum fatebantur kan också översättas till ”erkände att han var Gud” som Alice Whealey gör: ”acknowledged him to be God”; Alice Whealey, Josephus on Jesus, The Testimonium Flavianum Controversy from Late Antiquity to Modern Times, Studies in Biblical Literature 36. (New York: Peter Lang, 2003), s. 32–33. Heinz Schreckenberg översätter det emellertid till ”erkände hans gudomlighet”: ”confessed his divinity”. Heinz Schreckenberg, Kurt Schubert (eds.), Jewish Historiography and Iconography in Early and Medieval Christianity, Assen and Maastricht 1992, s. 72.
  118. ^ Ken Olson. ”Pseudo-Hegesippus’ Testimonium, Crosstalk2”.
  119. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 18”.
  120. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 61–62.
  121. ^ Géza Vermès, Jesus in the Jewish World (London : SMC Press, 2010), s. 41–44.
  122. ^ James Charlesworth, Jesus within Judaism: New Light from Exciting Archaeological Discoveries (New York: Doubleday, 1988), s. 93.
  123. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 96.
  124. ^ Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Ottawa: Age of Reason Publications, 2009), s. 539–540.
  125. ^ Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 100.
  126. ^ Marian Hillar, ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus,” Essays in the Philosophy of Humanism Vol. 13, Houston, TX., 2005, s. 66–103. Se ”Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, s. 24.”.
  127. ^ De 30 bevarade handskrifterna är alla från perioden 1400-talet till 1700-talet – den äldsta är daterad till år 1463.
  128. ^ Roger Pearse (2002). ”Notes on the Old Slavonic Josephus”.
  129. ^ Instoppen om Jesus förekommer på motsvarande ställen i Om det judiska kriget 2:9:3 (eller 2:174), 5:5:2, 5:5:4 och 6:5:4).
  130. ^ Solomon Zeitlin, ”The Hoax of the ’Slavonic Josephus’”, The Jewish Quarterly Review, New Series, (Vol. 39, No. 2, Oct., 1948), s. 177.
  131. ^ Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist: According to Flavius Josephus’ recently rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the other Jewish and Christian sources, (London: Methuen, 1931).
  132. ^ Étienne Nodet, The Emphasis on Jesus’ Humanity in the Kerygma , s. 739, i James H. Charlesworth, Jesus Research: New Methodologies and Perceptions, Princeton-Prague Symposium 2007, (Grand Rapids, Eerdmans, 2014).
  133. ^ John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 57.
  134. ^ Alice Whealey. ”The Testimonium Flavianum Controversy from Antiquity to the Present, s. 7–8.”.
  135. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 87–88.

19 kommentarer

Uttrycket ”vis man” i Testimonium Flavianum

26 december, 2013 den 20:59 (Alice Whealey, Eusebios av Caesarea, Josefus, Ken Olson)

Jag har de senaste månaderna, i den mån jag alls haft tid, sysselsatt mig med att bearbeta och utöka den engelska versionen av min artikel om Jesus hos Josefus (The Jesus Passages in Josephus). Den är nu så omfångsrik att den i sig skulle kunna ges ut som bok. Framför allt har jag arbetat med språket i Testimonium Flavianum (TF) och då främst frågan om det speglas bäst i Josefus’ eller Eusebios’ språkbruk och mer explicit Alice Whealey kontra Ken Olson. Fastän jag arbetar på engelska väljer jag att skriva detta inlägg på svenska för att bättre kunna ”tänka klart”, vilket som regel går lättare på ens modersmål.

Jag ska här ta upp frågan om inledningen på TF verkligen är så mycket mer typisk för Josefus än för Eusebios. Inledningen lyder:

Vid denna tid framträder Jesus, en vis man,
(Γίνεται δὲ κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον Ἰησοῦς σοφὸς ἀνήρ,)

Γίνεται δὲ – och uppstår
κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον – vid denna tid
Ἰησοῦς, σοφὸς ἀνήρ, – Jesus, en vis man

Det som främst brukar hävdas är att uttrycket ”vis man” (σοφὸς ἀνήρ, eller transkriberat sofos anêr) är typiskt för Josefus. Dessutom hävdas att Eusebios (eller någon annan kristen) inte skulle nöja sig med att kalla Jesus för vis utan skulle ha gett honom ett mer upphöjt epitet, som guds son eller liknande. Fortsättningen på meningen (Vid denna tid framträder Jesus, en vis man) lyder ”om man alls skall kalla honom en man”, och den delen brukar anses vara ett kristet tillägg där någon försökt modifiera den mer modesta benämningen av Jesus som blott vis till att vara förmer än en människa, alltså en gud. Men här kan konstateras att Eusebios faktiskt på andra ställen påstår att Jesus var en vis man men därutöver också gudomlig (Mot Hierokles 5). Därmed gör han samma distinktion som den som förekommer i TF och enbart därför borde man inte kunna hävda att en kristen (som Eusebios) inte skulle ha kunnat skriva TF.

Gammalgrekiska fungerar i många stycken på helt andra sätt än modern svenska. Exempelvis böjs orden på ett långt mer sofistikerat sätt. En finess i grekiskan är exempelvis att adjektiv (och andra ord) i sig alltid innehåller genus och numerus och annat. Det betyder att ett ord som sofos (som betyder vis, kunnig och litet annat) står i singularis maskulinum och man vet redan där att det rör sig om ”en man” som är vis. Hade det varit en kvinna hade det stått sofê. Detta innebär att man om man ville lika gärna kunde skriva sofos som sofos anêr. I båda fallen betyder det en vis man. Och givetvis använder såväl Josefus som Eusebios båda uttrycken. Men när Ken Olson hävdar att Eusebios ofta använder uttrycket vis man, exempelvis talar om de hebreiska profeterna (Contra Hieroclem 4) och de grekiska filosoferna (Dem. evang. 3.5, §114) som visa, underkänner Alice Whealey hans resonemang med motiveringen att Eusebios ofta bara skriver sofos medan det i TF står sofos anêr. Detta senare skulle därför enligt henne och andra vara mer typiskt för Josefus. Som sagt både Josefus och Eusebios använder relativt ofta uttrycket ”vis man”. Dock är det vanligare hos Eusebios än hos Josefus. Jag har nämligen sökt i Thesaurus Linguae Graecae, en textsamling som innehåller merparten av den bevarade samlade antika grekiska textmassan. Men, säger Whealey, Eusebios föredrar att skriva sofos utan extratillägget av anêr (man).

Hur förhåller det sig då egentligen? Jo, Josefus använder ” sofos anêr” vid endast två tillfällen, i beskrivningarna av kung Salomo, “andri sophô kai pasan aretên echonti” (ἀνδρὶ σοφῷ καὶ πᾶσαν ἀρετὴν ἔχοντι = en vis man som äger alla dygder) i Antiquities 8:53 och om profeten Daniel som sägs vara en “sophos anêr kai deinos heurein ta amêchana” (σοφὸς ἀνὴρ καὶ δεινὸς εὑρεῖν τὰ ἀμήχανα = en vis man och skicklig på att upptäcka saker bortom mänsklig förmåga) i Antiquities 10:237.  Orsaken till att man vill hävda att sofos anêr är typiskt för Josefus är att han i andra fall kopplar detta anêr (man) till andra dygder än just visdom, exempelvis ”goda män” och ”rättfärdiga män”. Faktum kvarstår dock att just uttrycket” vis man” med både sofos och anêr förekommer hos Josefus vid endast två tillfällen vad jag kan finna. Jag har då givetvis inte räknat med TF eftersom ju den passagen är den som ska prövas. Jag utesluter på samma sätt TF de två gånger som det förekommer hos Eusebios på grekiska.

Hur förhåller det sig då med Eusebios? Ja han skriver följande i Praeparatio evangelica 7:13:7: ”καὶ Ἀριστόβουλος δὲ ἄλλος Ἑβραίων σοφὸς ἀνήρ”, vilket torde kunna översättas med ”och andra visa judiska män utöver Aristoboulos” (jag är osäker på vilken judisk kung som avses). Som synes kan också Eusebios använda sofos anêr (σοφὸς ἀνήρ). Eusebios använder uttrycket också i sina kommentarer till Psaltarens psalmer (PG 23.680, ”οὐ σοφὸς ἀνὴρ”). Dessutom använder han det om Jesus. I Eclogae propheticae (PG 22, 1129) låter Eusebios likställa Jesus (som han kallar “vår Frälsare och Herre”) med den fattige vise mannen i Predikaren 9:15 och låter därmed benämna också Jesus “sofos anêr”. Han skriver “ὁ πένης καὶ σοφὸς ἀνὴρ, ὁ Σωτὴρ καὶ Κύριος ἡμῶν”.

Nu underkänner Whealey också denna passage, något som är rätt genomgående i hennes analys. Hon sätter upp tillsynes godtyckliga definitioner och kriterier så att det i varje fall ska framstå som mer troligt att Josefus skrivit texten är att Eusebios gjort det. I detta fall påpekar hon att eftersom Eusebios bygger på den grekiska texten i Septuaginta och eftersom det där står sofos anêr, har Eusebios låtit sig påverkas av denna text och att det därför inte heller är typiskt för honom. Med godtyckliga definitioner avser jag att Whealey inte är konsekvent. Beakta exempelvis detta:

“The use of πρῶτοι ἅνδρες to mean “leading men” in Josephus’ works is very common. The sole example of πρῶτοι ἅνδρες found in Eusebius’ works (d. e. I 10,1) means chronologically earliest men rather than leading men.” (Alice Whealey, Josephus, Eusebius of Caesarea and the Testimonium Flavianum, p. 92, in Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament, Tübingen: Mohr Siebeck, 2007)

I en annan passage i TF omtalas de ”främsta männen” bland judarna och Whealey hävdar att Josefus använder uttrycket mycket ofta medan det bara förekommer en gång hos Eusebios och då i en annan betydelse. Fast när jag söker genom databasen på Josefus finner jag visserligen beteckningen ”de ledande/främsta männen” vid många tillfällen, men i nästan samtliga fall med endast protôi eller proton, således bara främsta, och ”påhänget” man eller män saknas. Det är samma uttryckssätt som Eusebios använde om ”vis man” och som Whealey då underkände som parallell. Hela uttrycket ”prôtoi andres” förekommer vad jag kan se endast tre gånger hos Josefus (Ant. 4:140, 17:81, 18:99) och då dessutom i annan betydelse vid ett av dessa tillfällen. Det skulle i så fall betyda att om man tillämpade Whealeys standard vad gäller ”vis man” skulle Josefus använda uttrycket ”prôtoi andres” med samma betydelse som i TF vid två tillfällen och Eusebios vid inget. Jämför detta med det Whealey skriver, nämligen att ”prôtoi andres i betydelsen ’främsta männen’ är mycket vanligt hos Josefus.”

För att återgå till detta med ”vis man”. Josefus använder samma uttryck som förekommer i TF vid två tillfällen. Eusebios använder det vid tre, i kommentaren till Psaltarens psalm 100, om den judiske konungen Aristoboulos och om Jesus under täckmanteln ”vår Frälsare och Herre”. Oavsett om man nu antar att Eusebios är påverkad av annat eller ej, så kvarstår faktum 1), att han använder uttrycket oftare än Josefus, 2) att han använder det om Jesus och 3) att han heller inte tvekar att kalla Jesus vis, vare sig han som i detta fall använder det fulla uttrycket ”sofos anêr” eller som han gör annorstädes, bara kallar honom ”sofos”.

Jag har svårt att se hur man därmed kan säga att uttrycket ”vis man” skulle vara mer typiskt för Josefus än för Eusebios. Och då är att betänka att just detta exempel är det som kanske oftast framförs när man vill hävda att det finns partier i TF som definitivt bättre återspeglar Josefus’ språkbruk än Eusebios’.

Roger Viklund, 2013-12-26

18 kommentarer

Richard Carrier’s article: Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200

2 april, 2013 den 19:32 (ENGLISH POSTS, Josefus, Richard Carrier, utomkristna vittesbörd)
Tags: , , , ,

In December last year Richard Carrier had his article Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200 published in the Journal of Early Christian Studies 
(vol. 20, no. 4, Winter 2012,
pp. 489–-514).

I should have commented upon it long ago. Anyway, in that article Carrier strongly arguments for the probability that the brief mention of Jesus in connection with James in Josephus’ Antiquities of the Jews (AJ) 20.200 is an accidental interpolation.

Richard Carrier

Richard Carrier, credit Wikipedia

Carrier begins by referring to the Testimonium Flavianum and says that he sides “with those scholars who conclude that the entire passage is an interpolation and that there was no mention of Jesus in the original text of AJ 18” (489). He gives two major arguments for reaching that position.

One is that the text of the Testimonium is so relatively short compared to what could be expected if Josephus really would have written about Jesus. A forger on the other hand would only have had “the remaining space available on a standard scroll” to add the additional text and would therefore “have been limited” to write only a short text. I have seen Carrier suggest this previously, but have never been convinced by it due to one specific circumstance. I have counted the words (or I guess the letters) of all the twenty books of the Antiquities of the Jews, and found that they deviated rather much in length. Book 18 is surpassed in length by very much more than the length of the Testimonium in quite number of books. So, unless I have misunderstood Carrier’s argument, there would have been plenty of room for a very much longer Testimonium if the scroll with book 18 were of the same length as some of the scrolls containing the longer books.

The other argument on the other hand, is much stronger. Carrier correctly, in my opinion, argues the following: “the paragraph that follows the TF begins with, ‘About the same time also another sad calamity put the Jews into disorder . . .’ (AJ 18.65), thereby indicating that Josephus had just ended with the sedition resulting in a public massacre described in AJ 18.60–62, and leaving no logical place for the unrelated digression on Jesus and the Christians (AJ 18.63–64).” I have made the same argument myself:

“The truly precarious in the situation is thus the first sentence of paragraph 4, which follows directly on the Testimonium. It says: “At about the same time, another [emphasis added] sad calamity put the Jews into disorder [ἐθορύβει, ethorubei]”. This means that if the Testimonium is genuine, if so only to a portion, Josephus must allude to the Testimonium when he directly after the Testimonium writes that another sad calamity put the Jews into disorder. He then had to be of the opinion that Jesus’ death was a sad calamity for the Jews – something almost unthinkable unless Josephus was a Christian, which he most likely was not.” (Part 2e of my article “The Jesus Passages in Josephus – a Case Study”, an article I intend to publish as a 200 pages pdf-file once I have updated the language and made some amendments)

But Carrier’s article is primarily not about the Testimonium, but the James passage. This he argues is an interpolation which came to be included accidentally. He further argues that “the passage was never originally about Christ or Christians. It referred not to James the brother of Jesus Christ, but probably to James the brother of the Jewish high priest Jesus ben Damneus.” (489) His way of reasoning is simplified this:

1)      Accidental interpolations happened frequently. When text by mistake was left out in the copying process, later proofreader would add the missing text either between the lines or in the margin. This text would then be inserted in the next copy of that copy. But scribes also included other text in the margins and between lines – sort of footnotes and the like. And “there was no standard notation for distinguishing marginal notes from accidentally omitted text” (490), and so marginal notes could easily be taken for being part of the original, and once it was included in the next copy the mistake would continue to be copied. Carrier writes: “A later scribe simply mistook the marginal note as accidentally omitted text and, upon creating a copy, ‘rectified’ the error by ‘reinserting’ it, thus creating an altered sentence that appears to be what its author originally wrote, but is not.” (491)

2)      Origen and Eusebius used the same manuscript or manuscript line of Josephus: “Around 231 C.E, Origen established a Christian library in Caesarea, which was passed to Pamphilus and then to Eusebius. Eusebius was thus in all likelihood using the very same manuscripts of Josephus that Origen had been using, or else copies thereof.” (492)

3)      Origen did not know the Testimonium: “In fact, the TF in that precise form was almost certainly not known to Origen, as there are several passages where it is almost certain he would have remarked upon it, even quoted it, had he known of it.” (492) Carrier, again correctly in my opinion, rejects all subjective reconstructions of alternative versions of the Testimonium, and also cautions us to trust the accuracy of so-called quotations. Like me, he thinks Alice Whealey is wrong when she claims that Eusebius originally wrote “He was thought to be the Messiah” in his quotation of the Testimonium. I am pleased to see that Carrier argues in the same way as I do regarding the small deviations of the Testimonium, especially in the translations: “More likely some early copy of Eusebius’s History alone was ‘improved’ by a scribe intending to restore a more plausible quotation from a Jew … and it is this that we see in Whealey’s cited examples. It is inherently less likely that all manuscript traditions of all the texts of Eusebius and all manuscript traditions of Josephus were conspiratorially emended in the same way, than only one manuscript tradition of a single text of Eusebius being emended the other way” (494).

4)      Since the Testimonium was not in Origen’s copy of AJ, but in Eusebius’, the latter must have used a copy of Origen’s copy from the same library and into which the Testimonium had been added. Carrier does accordingly not think that Eusebius invented the Testimonium himself. Although I would not bet on it, someone must have written the Testimonium if it was inserted into AJ, and Eusebius is then an obvious candidate. At least we can agree on that it was probably not yet invented by the time of Origen in the 240’s.

5)      The manuscript used by Eusebius would then have included marginal notes made into Origen’s manuscript (from which it would have been copied) and in all likelihood it also included Origen’s own notes.

6)      Carrier assumes that Josephus wrote “the brother of Jesus, the name for whom was James, and some others . . . ,” and that “the one called Christ” was added while perhaps at the same time “ben Damneus” was removed. He gives five reasons for assuming this (by me enumerated as a–e). a) If someone would make a note to remind himself of the place where he thought Josephus mentioned Jesus, “the one called Christ” is just what one could expect to be written. b) A participial clause such as this one is typical for interlinear notes. c) The phrase is practically identical to Matt 1.16 and something Josephus hardly would have written. d) In context, it seems odd to imagine that the executions would be executions of Christians, not least because many influential Jews are said to be very upset. e) The way in which this James is said to be killed diverges considerable from how it is described in Christian sources. I agree on all five issues, although point b seems a bit weaker than the rest.

7)      Carrier assumes that the wording ὃς … ἀδελφὸς Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ, “the brother of Jesus who was called Christ”, stems from Origen expression (but not from empty nothingness) and not from Josephus. If “who was called Christ,” is removed, all that Josephus in AJ 20.200 and Origen share in common is the name James and the expression “brother of Jesus”. But they primarily differ in Origen linking James to the fall of Jerusalem, calling him Just and having the Jews wishing to have him killed (500).

8)      When Eusebius quotes the same passage in Josephus as Origen refers to, he is obviously not quoting Josephus but Origen. This can be seen from the fact that the quotation is basically identical to Origen’s wordings, that nor Eusebius knows where Josephus should have written it (Origen never said this) and that Eusebius is quoting the passage whereas Origen most certainly is not. Still the wording is identical. After this Eusebius also quotes the James passage which Origen never referred to and which obviously has entered into Josephus’ AJ after the time of Origen.

9)      If Josephus would have written about Jesus Christ of the Bible and he also had written the Testimonium, he would have provided a cross-reference and also explained what the name meant. Instead it is more likely that Josefus was referring to another Jesus, the one who became high priest after Ananus in 62 C.E. and whom Josefus mentions directly afterwards (503). According to Carrier (and I agree once more) the only intelligible reading of the story is that Ananus had James the brother of Jesus falsely accused and executed, and was punished for this by being disposed as High Priest and that James’ brother Jesus, son of Damneus, was appointed new High Priest: “In effect, Josephus was saying, ‘Ananus illegally executed the brother of Jesus, which got a reaction; for his crime, he was deposed and replaced by Jesus.’” (504) This Carrier, once again correctly, says is supported by the fact that the execution of Josephus’ James in no way, except for the stoning, corresponds to the Christian accounts of James’ death.

10)  Carrier suggests that Origen’s source for the James story was not Josephus, but the Christian hagiographer Hegesippus. This Hegesippus calls the Christian James “the Just”, and says that the fall of Jerusalem was the result of the execution of James (508). As the names Hegesippus and Josephus often were confused and Origen obviously refers to the same things as said by Hegesippus, Christian conceptions not shared by Josephus, the obvious interpretation, according to Carrier, is that Origen mistook a work by Hegesippus for being written by Josephus. (509-10)

To summarize, this is what Carrier suggests. In the 240’s Origen writes that “Titus destroyed Jerusalem, on account, as Josephus wrote, of James the Just, the brother of Jesus who was called Christ”. Although Origen says that Josephus wrote this, Origen nevertheless got it from Hegesippus, from whom he paraphrases it, not quotes it. He also includes a passage from Matt 1.16, and this he does in his Commentary on Matthew.

Origen searches Josephus in order to find where Josephus had written this, but does not manage to find the passage. He only finds the story of the stoning of one James in AJ 20.200 which spoke of “the brother of Jesus, whose name was James”. Perhaps he made a note there: “the one called Christ”. If Origen did not make such a note, then someone else later on made it, adapting to the phrase Origen previously used.

Eusebius used the same library as Origen less than a century later, and probably had a copy of AJ which was made from the very manuscript used by Origen. In the copying of that manuscript, the marginal note would have been inserted into the text so that it now read “the brother of Jesus who was called Christ, the name for whom was James …”. Eusebius, apart from this, also quoted the passage given by Origen as if it had been written by Josephus. But since he only got it from Origen, neither he could say where Josephus had written this.

As AJ later was copied, it was the expanded version used by Eusebius that became the standard version from which all later copies were made.

Most of this has already been dealt with at length, also by me. The “new” things are that this is published in a peer reviewed article (which seems to be so important for so many), and the idea of the manuscript line leading directly from Origen to Eusebius. Also this is known facts, but Carrier has refined and isolated the train of thought, even leaving out many alternative scenarios as being less likely. Although I share Carrier’s opinion that also the mention of Jesus Christ in AJ 20.200 is a later addition to the text, I am not as convinced as he seems to be, that this was done as described above. It is for sure a convincing line of argument that Carrier presents, still there are a number of other possibilities which – at least combined – seem to be as likely. The least likely scenario though is that Josephus would have written it.

Roger Viklund, 2013-04-02

55 kommentarer

Ehrmans ”Did Jesus Exist” – Josefusfrågan

11 april, 2012 den 20:01 (Bart D. Ehrman, Josefus)

DidJesusExistBart D. Ehrman är professor i ”Religious Studies” vid University of North Carolina i Chapel Hill. Hans expertis ligger främst inom textkritikens område, erövrad bland annat genom studier under ledning av den framstående nytestamentliga textkritikern Bruce Metzger.

I det förra inlägget (Ehrmans ”Did Jesus Exist” – Avsaknaden av bevittnanden) påpekade jag att Ehrman inte gav sken av att vara medveten om att Plinius den yngres ”Christo quasi deo” inte alls behöver tolkas som att kristna ansåg att Kristus var något utöver en gud (då en människa), utan att det lika gärna går att tolka som om de ansåg att han var en gud. Om Tacitus skriver Ehrman följande:

“According to Tacitus, it was the emperor himself who had arranged for arsonists to set fire to the city”.

Fast det är Suetonius och Dio Cassius som tillvitar Nero allehanda grymheter och som ger Nero skulden för utbrottet. Tacitus är däremot mer neutral i sin skildring. Tacitus är den källa som de forskare som inte anklagar Nero för att ha anlagt branden alltid använder sig av. Tacitus uppger bl.a. att Nero var i Antium vid tiden för branden.

Man kan också undra varifrån Ehrman hämtat följande citat:

“In the context of this gory account, Tacitus explains that ‘Nero falsely accused those whom…the populace called Christians. The author of this name, Christ, was put to death by the procurator, Pontius Pilate, while Tiberius was emperor”.

Varifrån får han “falsely accused”, alltså felaktigt anklagade? En snabb googling ger en enda träff på ”Nero falsely accused those whom” och detta är i en recension av Ehrmans bok på Amazon. I översättning till svenska lyder passagen:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna).”

Här finns tillsynes inget ord med betydelsen ”felaktigt”; att Nero felaktigt skulle ha anklagat de kristna. Latinets ”subdidit reos” betyder bara ”anklagade” eller ”lät anklaga” – mer bokstavligt: ”framställde som skyldiga”.

FILON

Efter att Ehrman behandlat de ”romerska” källorna övergår han till de ”judiska”. Han inleder med att konstatera att dåtidens store filosof Filon (ca 20 fvt–50 vt) inte skriver något om Jesus, men inte heller det finner Ehrman märkligt:

“He never mentions Jesus, but we would not expect him to do so, as Christianity had probably not reached his native Alexandria by the time of his death in 50 CE.”

Ehrmans resonemang är giltigt enbart såvida vi kan förutsätta att kristendomen var näst intill okänd i Alexandria fram till år 50 och att Filon tillbringade all sin tid där. Men Filon reste till andra platser och besökte också Palestina (Filon, De Providentia 2:64). Detta borde Ehrman ha upplyst oss om och det är också uppenbart eftersom Filon berättar om esseerna i Palestina (Filon, Quod omnis probus liber sit, 12–13, § 75–91). Han skattade deras antal till drygt 4000 (Filon, Quod omnis probus liber sit 75) och säger att de levde såväl i städerna som i byar i Palestina och Syrien (Filon, Apologia pro Iudaeis 1–2; Quod omnis probus liber sit 75–76).

Därutöver skriver Filon faktiskt också om Pilatus (Filon, Legatio ad Gaium 302). Lägg till detta att Filons ene brorson, Tiberius Alexander, var prokurator i Judeen och härskade där från år 46 till år 48, och att hans andre brorson Markus Alexander gifte sig ca år 42 med den Berenike som var syster till kung Agrippa II (samma Berenike som ca år 59 umgicks med Paulus under hans fångenskap i Caesarea – Apg 24–26), så blir bilden en helt annan. Det går näppeligen att avfärda Filon med påståendet att kristendomen under Filons levnadstid inte skulle ha funnits i Alexandria. Filon skrev en hel del om just religiösa rörelser och filosofiska strömningar, och såväl Jesus som kristendomen borde ha varit typiska ämnen för Filon att beröra – hade han känt till dem. Han borde som synes, rimligen också ha gjort det ifall den kristna historien vore åtminstone i sina huvuddrag riktig.

JOSEFUS

Nästa judiska författare Ehrman tar sig an är Josefus Flavius, var verk han lyfter fram betydelsen av:

“His abundant historical writings are our primary source of information about the life and history of Palestine in the first century. He himself was personally involved with some of the most important events that he narrates, especially in his eight-volume work, The Jewish Wars.”

Det är dock inte i Judarnas krig mot romarna (The Jewish Wars – som f.ö. består av sju och inte åtta band) som Jesus omnämns, utan i hans senare verk från 93/94 vt, Judiska fornminnen (Antiquities of the Jews). Ehrman anser att Josefus bevittnar Jesus och för att nå denna slutsats väljer han bland annat att behandla de två passagerna där Jesus nämns i omvänd ordning gentemot den i vilken de förekommer i Judiska fornminnen. Detta gör han enligt egen utsago eftersom ”[i]t is somewhat simpler to deal with these two references in reverse order”. Men den ordningen är också en förutsättning för att man med hjälp av den senare passagen ska kunna autentisera den första, och enligt min mening fel sätt att ta sig an detta ”problem”. Givetvis underlättar det argumentationen om man vill hävda att Josefus skrivit något om Jesus, men metoden är oriktig eftersom den senare passagen endast går att bedöma i kombination med den första.

Som de flesta andra som argumenterar för att Josefus skrev om Jesus, förutsätter Ehrman utan någon djupgående analys att denna senare passage är äkta. Eftersom ett av Ehrmans huvudargument för att Jesus har funnits är att Paulus nämner en viss ”herrens broder Jakob”, vilken Ehrman (liksom så många andra) förutsätter är en biologisk bror till Jesus, blir Josefus’ Jakobomnämnande av största vikt. Ehrman återkommer till denna passage hos Josefus vid flerfaldiga tillfällen senare i sin bok.

Här skriver han emellertid:

“The Roman governor had been withdrawn, and in his absence, we are told, Ananus unlawfully put to death a man named James, whom Josephus identifies as “the brother of Jesus, who is called the messiah” (Antiquities 20.9.1). Here, unlike the pagan references we examined earlier, Jesus is actually called by name. And we learn two things about him: he had a brother named James, and some people thought that he was the messiah. Both points are abundantly attested as well, of course, in our Christian sources, but it is interesting to see that Josephus is aware of them.”

Ehrman säger att mytiker i regel hävdar att denna passage inte ursprungligen förekom hos Josefus utan är tillagd senare. Men innan han tar sig an den vänder han sig till den första och längre passagen, Testimonium Flavianum, som han citerar.

Givetvis inser Ehrman att Josefus omöjligt kan ha skrivit detta eftersom denne var jude och aldrig konverterade till kristendomen. Josefus kan enligt Ehrman inte ha skrivit att Jesus var förmer än en människa, att han var Messias och att han uppstod från de döda för att uppfylla Skriften.

Ehrman gör det sedan lätt för sig. Han hänvisar till att de flesta forskare anser att Josefus här skrev något om Jesus, plockar bort allt typiskt kristet ur passagen och genast får han ett Testimonium Flavianum som inte innehåller något uttryckligt kristet. Någon metod för hur detta urval görs presenteras inte, utöver att allt som är typiskt kristet måste bort för att trovärdiggöra att Josefus skrivit nämnda stycke. Ehrman konstaterar att stycket efter denna omdaning framstår som rätt ”ofarligt” (innocuous). Och det är givet att det gör, eftersom han har plockat bort ”allt farligt”. Genom denna lilla manöver lyckas Ehrman också förklara varför ingen enda kristen författare nämnde Testimonium Flavianum före Eusebios på 300-talet. Se min genomgång i Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie… subjektiva rekonstruktionsmetoder.

Ehrman påstår att mytiker har en förkärlek för att påstå att allt som inte passar in i deras föreställningsvärld är förfalskningar. En sådan, när (och om) den tillämpas, är givetvis förkastlig. Men om det nu är så fel av mytikerna att plocka bort ”obehagliga” stycken ur NT och kalla dem interpolationer, hur kan det komma sig att det är så fint och vetenskapligt att plocka bort väl valda delar av den i alla handskrifter tillgängliga Josefustexten om Jesus, och sedan påstå sig ha ”funnit” ursprungstexten, trots att man helt saknar språkligt stöd för en sådan åtgärd?

Ehrman säger därefter att mytiker argumenterar för att kristna skapade hela Testimonium Flavianum och att därmed också det senare stycket om ”brodern till Jesus som kallas Kristus” är ett tillägg. Men han säger att detta, enligt mytikernas, gjordes “in order to reinforce the point of the earlier insertion.” Dock känner jag inte jag igen argumentet att det skulle ha lagts till för att förstärka eller underbygga Testimonium Flavianum, och har inte sett det argumentet framföras. Argumentet är snarare att man bland kristna (felaktigt) har antagit att den Jakob som nämns hos Josefus är den kristne Jakob som man ansåg var bror till Jesus. Man har då noterat ”brodern till Jesus som kallas Kristus” i marginalen och detta kom senare att föras in i nya handskrifter när den gamla kopierades.

Ehrman tar sig an mytikernas argument för att hela Testimonium Flavianum är en förfalskning och han säger sig då bygga på Dohertys genomgång, såväl Dohertys egna argument som de som andra framfört men som Doherty upprepar.

“First, some (such as G. A. Wells) have maintained that if one removes the entire Testimonium from its larger context, the preceding paragraph and the one that follows flow together quite nicely. This one seems, then, intrusive. As Doherty rightly notes, however, it was not at all uncommon for ancient writers (who never used footnotes) to digress from their main points, and in fact other digressions can be found in the surrounding context of the passage. So this argument really does not amount to much.”

Antingen har Ehrman inte förstått detta argument, eller så väljer han att bara släta över det. Argumentets styrka beror av att den mening som följer direkt efter Testimonium Flavianum talar om att ”ungefär vid denna tid var det ytterligare [min kursivering] något förskräckligt som upprörde [ἐθορύβει, ethorubei] judarna”. Med ett äkta Testimonium Flavianum skrivet av Josefus, måste han med detta ytterligare förskräckliga som upprörde judarna ha menat att han just avhandlat något som också var förskräckligt för judarna. Om vi antar att Testimonium Flavianum ursprungligen (i någon form) förekom på denna plats, måste detta ha avsett Jesu öde. Men då är vi ju tillbaka till det som Ehrman tidigare skrev, nämligen att Josefus inte var kristen och därför omöjligt kan ha sett Jesu död som en stor olycka för det judiska folket. Däremot omtalas en stor olycka och något förskräckligt för judarna i stycket före Testimonium Flavianum, och om TF ursprungligen inte förekom i texten skulle den flyta så mycket bättre.

Detta är ett mycket starkt argument till stöd för att hela Testimonium Flavianum är ett senare tillägg till Josefus’ text och det faktum att Josefus vid andra tillfällen gör utvikningar, har faktisk ingen verklig bäring på denna fråga, alldeles oavsett att han vid nästan samtliga sådana utvikningar också omtalar att det är en utvikning och att han vid återvändandet till handlingen före utvikningen, också säger det. Se min genomgång: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie … TF passar ej i sitt sammanhang.

Ehrman fortsätter med den kompakta tystnaden hos de kristna kyrkofäderna, där inte en enda fram till Eusebios på 300-talet nämner Testimonium Flavianum. Detta avfärdar han dock med lätthet genom att åberopa den rent fiktivt skapade, avskalade och kristendomsbefriade versionen av Testimonium Flavianum. Med en sådan text fanns ingen anledning för de kristna att åberopa den, då de med hjälp av denna inte kunde försvara sig mot angrepp från icke-kristna. Jag tror att Ehrman dock underskattar styrkan i att kunna åberopa ett vittnesbörd från en jude, även om den inte innehåller ett bevittnade av att Jesus var Messias. Se min genomgång: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie … Avsaknad av föreusebiska bevittnanden.

“The fact that Jesus is said to have been wise or to have done great deeds would not go far in the repertoire of the Christian apologists.”

Men det tror faktiskt jag som sagt att det skulle ha gjort, och än mer givetvis med Testimonium Flavianum i den form det nu föreligger. Ehrman fortsätter:

“These accusations typically included such claims as that he was born out of wedlock to a peasant Jewish woman who was seduced by a Roman soldier; that he was an unskilled carpenter; that he could not control his temper; and that he died a shameful death on the cross. Nothing in the possibly original statement of Josephus seems relevant to any of these charges.”

I “Ehrmans” avskalade och “möjliga” version sägs dock att Jesus var en vis man som utförde underbara gärningar och lärde ut sanningen till folket. Detta motsäger att han var oskicklig och dålig på att behärska sitt temperament. Han dömdes visserligen till korsfästning, men de som älskade honom upphörde inte att älska honom därför.

Mot detta kontrar Ehrman:

“Doherty also objects to the idea that Josephus could call Jesus “wise” and one who appears to have taught the ‘truth.’ If Josephus knew the teachings of Jesus—with which he surely would have vehemently disagreed—then he never could say any such things. To this it can easily be objected on one hand that there is no reason for thinking that Josephus knew any of the things that Jesus taught, and on the other that many of the things Jesus taught were in fact what many other famous teachers of Judaism taught: for example, that followers of God should love God above all else; that they should love their neighbors as themselves; that they should do good unto others; that they should feed the hungry and care for the poor and oppressed; and, well, lots of other things that have seemed through the ages to Christian believer and unbeliever alike as both wise and true.”

Emellertid motsäger dessa båda antaganden varandra. För det första skulle Josefus inget ha vetat om Jesu lära (Ehrmans antagande nummer 1), men hur kan han då kalla Jesus vis? Ett sådant epitet, som Josefus förbehöll endast de han verkligen högaktade, förutsätter väl att han känner till det Jesus lärde? För det andra skulle Jesus ha lärt ut detsamma som andra judar (Ehrmans antagande nummer 2), men detta skulle ju Josefus inte ha känt till – och om han ändå känt till det, varför skulle han då ha känt till enbart de ”ofarliga” delarna?

Oavsett vilket, är denna omdanade rekonstruerade text hypotetisk och saknar all form av textmässigt stöd – något som Ehrman i andra fall lägger sådan vikt vid. Att Ehrman så lättvindigt viftar bort tystnadsargumentet är märkligt, eftersom exempelvis en sådan gigant inom Josefusforskningen som Louis H. Feldman, vilken visserligen anser att Josefus har skrivit något om Jesus, ändå tillstår att argumentet äger en påtagliga styrka.[1] Se min genomgång: Louis H. Feldman om Testimonium Flavianum.

Nästa mytikerargument som Ehrman tar sig an gäller det att Josefus, varje gång han ges tillfälle att yttra sig om messiaspretendenter, bara uttrycker förakt för dem. Undantaget är givetvis Jesus. Detta avfärdar Ehrman genom att ånyo hänvisa till den modifierade versionen och att Jesus där förefaller harmlös och därför ingen som Josefus skulle tycka illa om. Se min genomgång: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie … kristna föreställningar och messiasbegreppet.

Ehrman fäster liten vikt vid Dohertys argument:

”Doherty makes many other points, but most of them, frankly, are even weaker than these and do not need to be given serious attention here.”

Efter detta tar han sig an argumentet att Eusebios var den som skapade Testimonium Flavianum, något som Ken Olson, vilken studerat under Ehrman, har framfört. Ehrman ger, trots sina lovord till Olson, inte mycket för iden, som han avfärdar som inte trovärdig. Nu är ju detta inte något som är bevisbart, och själv ställer jag mig öppen för att någon annan än Eusebios skapat TF. Det är dock inte så att det är enbart stilen som talar för Eusebios, såsom Ehrman hävdar, utan också det faktum att han är det första vittnet till denna text, att han hade en mer formell uppgift att sammanställa den ”officiella” kyrkohistorien, samt att Testimonium Flavianum i många avseende speglar Eusebios’ föreställningar. Men som sagt, detta utgör inget huvudargument.

Ehrman säger att huvudpunkten i hans argumentation är att det inte spelar någon roll om Josefus skrev om Jesus eller inte eftersom även om han gjort det skulle han enbart ha gått på hörsägen sextio år efter att Jesus ska ha dött.

”So even if the Testimonium, in the pared-down form, was written by Josephus, it does not give us much more evidence than we already have on the question of whether there really was a man Jesus.”

Här håller jag emellertid inte fullt ut med Ehrman. Josefus är mer än 20 år tidigare än Tacitus. Dessutom är han jude och med en stor insikt om förehavandena i Palestina. Ett vittnesmål från Josefus måste vara betydligt mer värt än motsvarande hos Tacitus. Ehrman fortsätter:

“If, by contrast, the Testimonium was not written by Josephus, we again are neither helped nor hurt in our quest to know whether Jesus lived. There is certainly no reason to think if Jesus lived that Josephus must have mentioned him. He doesn’t mention most Jews of the first century. Recent estimates suggest that there were possibly up to a million Jews living in Palestine at any one time in the early first century. … Josephus does not mention 99 percent of them—or rather, more than 99 percent. So why would he mention Jesus? You cannot say that he would have mentioned Jesus because anyone who did all those amazing miraculous deeds would surely be mentioned. As I pointed out earlier, the question of what Jesus actually did has to come after we establish that he lived, not before. As a result, even though both the mythicists and their opponents like to fight long and hard over the Testimonium of Josephus, in fact it is only marginally relevant to the question of whether Jesus existed.”

Man undrar vilken Jesus som Ehrman föreställer sig, när han jämför honom med dessa miljoner andra judar som levde under samma tid? Josefus nämner personer som Theudas, Egyptern, Judas från Galilleen, och dennes korsfästa söner, Johannes Döparen, en ”allos” av samariskt påbrå, etc. etc. Likväl finns det alltså inga skäl för honom att nämna en strax efter sin död av somliga gudsförklarad man som väl i varje fall måste ha samlat hundratals eller rentav tusentals människor och predikat för dem om tidens annalkande slut, enligt Ehrman. Vad lägger Ehrman i så fall in i Jesusbegreppet? En alldaglig jude som inte gjorde något uppseendeväckande utan konverserade litet med några judar på orten, och trots att han inte väckte något större uppseende (ens i nivå med Theudas) blev korsfäst av den romerske prefekten? Det låter inte som det ”religiösa geni” Ehrman uttrycker sin tydliga beundran för. Det låter inte som någon som skulle förgudas efter sin död, eller ens bli ihågkommen.

Roger Viklund, 2012-04-11

[1] “Furthermore, it is not cited until Eusebius does so in the fourth century, despite the fact that such a passage would have been extremely effective, to say the least, since it comes from a Jew who was born only a few years after Jesus’ death, in the debates between Jews and Christians, especially since we know that Justin Martyr (Dialogue with Trypho 8) attempted to answer the charge that Jesus had never lived and that he was a mere figment of Christian imagination. And yet, I have counted no fewer than eleven church fathers prior to or contemporary with Eusebius who cite various passages from Josephus (including the Antiquities) but who do not mention the Testimonium. Moreover, during the century after Eusebius there are five church fathers, including Augustine , who certainly had many occasions to find it useful and who cite passages from Josephus but not this one. It would also seem remarkable that Jerome, who does cite the passage (De Viris Illustribus 13, 14), says that Jesus was believed (credebatur) to be the messiah, and not, as Josephus has it in our text, that he was the messiah. Moreover, though Jerome knows Josephus so well that he cites him no fewer than ninety times and, indeed, refers to him as a second Livy (Epistula ad Eustochium 22), he cites the Testimonium only this one time. To be sure, all this is the argumentum ex silentio, but as a cumulative argument it has considerable force. (Louis H. Feldman i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity, Detroit 1987, s. 57)

38 kommentarer

« Older entries