Q och den muntliga traditionen

11 augusti, 2010 den 21:04 (Mark Goodacre, Q, synoptiska problemet)

Av de fyra bevarade kanoniska evangelierna förefaller endast Markus vara en självständig källa. De andra tre evangelierna bygger i olika grad på Markus. Matteus och Lukas har med all säkerhet kopierat Markusevangeliet, eftersom de tre texterna följer varandra så nära, medan Johannes verkar ha fritt utnyttjat Markus eller kanske Hemliga Markus, åtminstone i någon mån.

Detta inlägg ska dock handla om de ca 235 verser som Matteus och Lukas har gemensamma, men som inte återfinns hos Markus. Dessa verser brukar därför ofta anses komma från en nu försvunnen källa som de båda författarna (vilka de nu var) nyttjade var för sig. Den källan går under arbetsnamnet Q (från tyskans Quelle = källa).

Inte sällan påstås från framför allt evangeliskt håll att Q ”bara” är en ren spekulation – en hypotes som vi helt saknar bevis för. Denna invändning är i grunden osaklig. Faktum är att vi har att förhålla oss till en verklighet som säger att Matteus och Lukas ofta följer varandra i långa textpartier och ibland helt ordagrant. Då inget av just detta finns återgivet i Markusevangeliet, måste en trovärdig förklaring ges. Vi har i praktiken tre möjliga sätt på vilket detta kan ha gått till.

1)       De kan båda ha fått informationen förmedlad var för sig via den muntliga traditionen.
2)      De kan ha skrivit av varandra. Alltså Lukas kan ha kopierat Matteus, Matteus ha kopierat Lukas, eller så kan båda två ha kopierat varandra.
3)      De kan båda ha använt en skriftlig källa (Q).

Det finns naturligtvis många varianter av dessa förklaringar, där påverkan kan ha skett från flera håll och vid olika tider. Men dessa tre alternativ kan ses som de tre huvudalternativen och övriga förklaringar som modifieringar av dessa tre.

Nu inses ganska lätt att alla dessa tre förklaringar är obevisade. Det är helt obevisat att Lukas och Matteus båda skulle ha återgivit muntligt traderat material med ofta i stort sett exakt samma ordalydelse. Det är helt obevisat att den ene skulle ha kopierat av den andre. Och det är också helt obevisat att det har funnits ett dokument Q. Följaktligen handlar det om att finna en förklaring på det faktiska problem vi har och då också en förklaring som är trovärdig. Det handlar alltså om att finna den mest troliga förklaringen. Uttryck som att Q bara är en ren spekulation är alltså ett oseriöst påstående. emedan alla förklaringar i så fall ”bara” är spekulationer – vilket de givetvis är.

Av dessa tre förklaringar måste nog förklaringen om den muntliga traditionen ses som den minst troliga och sannolikt också den som färst forskare ställer sig bakom. Förklaringen är att ordalydelsen i de båda evangelierna ofta är mycket samstämmig, inte sällan ordagrann. Det är svårt att föreställa sig att denna samstämmighet skulle ha kunnat uppnås om materialet förmedlats muntligt.

Det brukar ofta framhållas att våra förfäder var mycket duktigare än den moderna människan på att memorera texter och att rabbinerna lade stor vikt vid minnesträning. Och det är helt klart att vår fokusering på det skrivna ordet har reducerat vår minnesförmåga. Med de rätta teknikerna är det fullt möjligt att lära sig att recitera ett verk utantill. Detta underlättas givetvis av en framställning gjord efter ett bestämt versmått och där handlingen har en logisk följd, så att den ena händelsen övergår i den andra. Vi har också mycket lättare att minnas i bilder än i abstrakta begrepp.

Med någon träning kan vem som helst klara av långa textpartier utantill, och våra förfäder var med all sannolikhet överlägsna oss moderna människor i denna teknik. Men detta löser inte problemet. Om en person håller ett föredrag, kan åhörarna efteråt knappast återge en enda mening korrekt. Däremot skulle de säkert kunna sammanfatta innehållet. Eftersom det för 2000 år sedan inte fanns inspelningsmöjligheter, måste de personer som lyssnade till det budskap en eventuell Jesus förmedlade, endast i stora drag och inte ordagrant ha mints vad han sade. Nästa steg måste sedan ha blivit att lära sig utantill vad Jesus sagt. De som var och en försökte erinra sig denna undervisning, måste ha nått olika resultat. Ville man minnas och förmedla Jesu lära, måste en normativ version ha utvecklats och satts på pränt för att därefter memoreras. En skriven text (som exempelvis ett evangelium) går alltid att lära sig utantill. Likaså går det att lära sig denna text av en annan som tidigare har lärt sig den. Men den måste alltså samlas och färdigställas.

I muntlig tradition minns man i huvudsak ramarna, sällan detaljerna. På samma sätt som när man berättar roliga historier, är namn, antal, tider, etc. ofta utbytbara storheter och ordningsföljden kan också omkastas så länge poängen uppnås. Varje återberättelse blir en ny berättelse, ofta också olika lång.

Eftersom förklaringen på Q-materialet i Lukas och Matteus genom den muntliga traditionen knappast är trovärdig, har det sedan lång tid tillbaka föreslagits att det funnits ett dokument Q. Alla förslag har sina svagheter, vilket också gör att ingen enighet har uppnåtts. Även mot Q finns det att antal invändningar som går att göra, men på det stora hela förklarar Q ändå rätt bra likheterna mellan Matteus och Lukas. Ett problem är naturligtvis att vi inte har några faktiska belägg för att Q har funnits. Q förekommer varken i några textfragment eller bevarade citat hos kyrkofäderna. I det fallet är det än sämre ställt med Q än med Hemliga Markusevangeliet. Q är (liksom alla andra försök att förklara hur evangelierna tillkommit) en ren hypotes, om än grundad i faktiska omständigheter.

En invändning mot Q är att Lukas och Matteus gjort tillägg till den text av Markus som de antas ha kopierat och då vid ett antal tillfällen infogat samma ord. Dessa små överensstämmelser kan tyda på att de ändå har kopierat varandra och då är teorin att Lukas har kopierat Matteus. Denna åsikt hävdas i dag med kraft av några bibelforskare (se exempelvis Mark Goodacre, The Case Against Q) och måste ses som en reell möjlighet. Svårigheten med denna hypotes är att tillfredsställande förklara varför Lukas stuvade om Matteus’ material i en sådan omfattning, då han inte gjorde motsvarande med det material han kopierade från Markus.

Det påstås ibland att Goodacre har bevisat att Q inte fanns. Men det är inte alls det han har gjort. Goodacre har bara försökt förklara alla de svårigheter som gjorde att man en gång alls föreslog Q. Hur är det möjligt att exempelvis samma Q-material som hos Matteus ingår i bergspredikan finns utspritt på många platser i Lukasevangeliet? Om Lukas har kopierat Matteus, varför splittrade han då upp bergspredikan? I så fall måste Matteus ha kopierat Lukas. Men om Matteus kopierat Lukas hur kan då alla underligheter i födelseberättelserna förklaras, där det rimliga måste vara att tvärtom Lukas har kopierat Matteus? Otaliga sådana problem föreligger. Goodacre har försökt att ge trovärdiga förklaringar på alla dessa omständigheter: ”Lukas kan ha tänkt på detta vis …”

Genom att försöka ge trovärdiga förklaringar på dessa problem anser Goodacre (långt ifrån alla håller med honom) att han eliminerat grunden till varför Q alls föreslogs. Och om samstämmigheten går att förklara med att Lukas kopierat Matteus behövs inte Q och därför (inte för att Q är motbevisat) kan enligt Goodacre Q skrotas.

Jag anser nog ändå att hypotesen om Q ger en bättre förklaring än den att Lukas skulle ha kopierat Matteus gör. Ändå är den inte fullt tillfredsställande och jag ska därför i nästa inlägg ge ett alternativt kombinationsförslag som jag finner vara rätt tilltalande, om än inte fullständigt övertygande.

Roger Viklund, 2010-08-11

Annons