Scot McKnight
I en artikel i Christianity Today från oktober 2010, The Jesus We’ll Never Know, alltså Den Jesus vi aldrig kommer att lära känna (påminner onekligen om min boktitel), skriver professorn i religionskunskap, Scot McKnight, om en relativt opretentiös studie han genomförde på sina studenter. Han lät dem göra ett psykologiskt test i två delar.
Den första delen av testen handlade enbart om Jesus. Studenterna fick ett antal frågor där de skulle ge sin syn på hur de föreställde sig Jesus som person. De fick frågor som exempelvis: Föredrog Jesus att gå sin egen väg framför att agera enligt det som var brukligt? Var Jesus en person som oroade sig?
När de hade svarat på alla frågor om Jesus i den första delen, gick de över till den andra delen där Jesus hade bytts ut mot dem själva. Frågorna löd alltså: Föredrar du att gå din egen väg framför att agera enligt det som är brukligt? Är du en person som oroar dig?
Resultatet blev nog vad man kunde förvänta sig. De som var mer utåtriktade ansåg att också Jesus var utåtriktad. De som var mer inbundna och grubblande ansåg att också Jesus var detsamma. Studenterna föreställde sig helt enkelt en Jesus som liknade dem själva.
McKnight drar sedan parallellen över till Jesusforskningen och Jesusforskarna, vilka också skapar en Jesus som är lik dem själva och deras föreställningar i övrigt. De skapar alltså Jesus till sin egen avbild, säger McKnight.
Han ger ett antal exempel och vänder sig då till Jesusseminariet och forskare som exempelvis E. P. Sanders, John Dominic Crossan, Marcus Borg och Paula Fredriksen. Scot McKnight, som tillhör de mer evangelikala kristna, visar här också genom sitt exempelval prov på samma föreställning som han kritiserar, där hans egna föreställningar leder honom i en viss riktning. McKnights uppräknade exempel kan väl i stort sett ses som mer liberala forskare vilka då får fungera som exempel på missriktad Jesusforskning, framför allt sett ur de mer bibeltrognas synvinkel.
Men i vilket fall åberopar McKnight Paula Fredriksen som han beskriver som en katolik som konverterat till judendomen och som därför lägger fokus på alla de felaktiga antaganden som hon menar görs om Jesus. Hon (och många andra, inte minst judiska forskare) vill placera Jesus i ett judiskt sammanhang, och de skapar därmed den ”judiska Jesus”. Ett lysande exempel på detta som jag ser det är den framstående judiske forskaren Geza Vermes.
Vidare identifierar McKnight den ”kanoniske Jesus” som den som evangelisterna beskriver som Guds ställföreträdande i termer som Messias, Guds son och människosonen.
Vidare har vi kyrkans ”ortodoxe Jesus” som ses som den andra personen i treenigheten.
Men säger McKnight, den ”historiske Jesus” är någon annan, mer lik den judiske Jesus. Problemet är bara att forskare som försöker (re)konstruera denne Jesus når skilda resultat. Denna rekonstruerade Jesus som McKnight kallar den ”nye Jesus” är inte lik någon av de tre tidigare Jesusarna.
McKnight fortsätter med att genom exempel kritisera alla omtolkningar, vilka enligt honom ger så skilda bilder. Han påpekar att metoderna inte leder oss fram till den historiske Jesus. Föga förvånande, andas hans genomgång av undertonen att vi bör hålla oss mer till den traditionella bilden. Själv anser han att det bara går att visa att Jesus dog och att hans död var försonande, att graven var tom och att återuppståndelsen är den bästa förklaringen till denna tomma grav. Han sträcker sig dock inte så långt att han anser att det går att bevisa att Jesus dog för våra synder. Men jag lämnar dessa resonemang som jag anser vara gagnlösa och återvänder till det jag inledde med och som jag tyckte var så intressant.
När forskare säger att man är (någorlunda) säker på att Jesus har funnits, nu också Dick Harrison, så är man ofta försiktig. Men några saker anser man ändå ska ha hänt. Fast även där går meningarna starkt isär. Just den tomma graven och uppståndelsen är väl en av de faktorer som är minst sannolika, samtidigt som mer bibeltrogna forskare anser det vara en av de sannolikaste ”historiska beståndsdelarna” av Jesusberättelsen. Med andra ord skapar man sig den Jesus man vill ha.
I detta uppkommer också en mycket ”farlig” föreställning där man förleds till att tro att man arbetar vetenskapligt metodiskt, medan man i stället inte sällan subtilt förleds i ett cirkelresonemang. Låt mig på nytt återvända till den judiske Jesus, som väl kan sägas vara den ”inne-grej” som präglat de senaste årens Jesusforskning. Själv har jag flera gånger kritiserats för att inte tillräckligt beakta det judiska sammanhanget. Men detta är rimligen bara att skapa det man vill ha.
Ty om det kan bevisas att Jesus har funnits och levt och verkat i Palestina under nollhundratalets första årtionden, då kan det ses som legitimt att också försöka placera in Jesus i sin miljö. Men om tvärtom Jesu existens är under prövning är det en mycket försåtligt tankevurpa att försöka göra Jesus mer judisk. Låt mig förklara hur jag menar!
Metoden att framskapa den judiske Jesus går egentligen ut på att studera allt runt omkring Jesus, men inte Jesus själv. Vi undersöker hur språket, geografin, de sociala, ekonomiska, kulturella normerna var; hur folk levde, hur man försörjde sig, vad man åt, hade för fördomar, hur man förhöll sig till ockupationsmakten, hur man praktiserade sin religion, vilka spänningarna var mellan folkgrupper och olika religiösa fraktioner.
Uppräkningen kan fortgå länge, men ni har säkert förstått poängen. Efter att man har skapat sig denna (delvis fiktiva, eftersom alla rekonstruktioner är fiktiva) bild av hur förhållandena var i Palestina på 20- och 30-talen, placerar man in Jesus i bilden. Man tar evangelieporträtten och trycker in dessa i den givna miljön. Vad av det Jesus sägs ha gjort och sagt går att förena och förlika med vår skapade modell? Genast börjar då ommodelleringen av Jesus. Allt hellenistiskt i form av uttryck, liknelser och handlingar plockas bort. Detta kan Jesus inte ha gjort och sagt. Sedan man har suddat litet här och litet där återstår ett kantigt porträtt av en man som verkade i en judisk miljö i början av nollhundratalet. Men då detta porträtt blir som ett pussel med gigantiska hål och där vissa delar inte har någon anknytning med andra, fyller man i också luckorna med det som man antar måste ha hänt. Hur såg barnuppfostran ut? Hur såg förhållandet till föräldrarna ut? Vad kan man förvänta av en vuxen ogift man? Hur kan Jesus ha agerat mot fariseerna? Hur kan han ha mottagits i templet? Vad där kan han ha reagerat på, etc., etc., etc?
Efter denna process, vilken ni givetvis inser kommer att ge vitt skilda resultat, blir i alla fall kvar en Jesus som i åtminstone vissa avseenden kommer att likna en trovärdig bild av en man som levde och verkade i Palestina. Och det är här de som hävdar att vi därmed skymtar den verklige Jesus går vilse. Ty visst kan jag hålla med om att denne Jesus är fullt möjlig. Men samtidigt är den en fantasikonstruktion där man har skapat det man från början eftersökte och detta genom en subjektiv metod. Man tar ett osannolikt porträtt och gör det mer sannolikt. Därefter tar man detta mer sannolika porträtt som bas för att argumentera för att Jesus inte bara har funnits utan också har gjort och sagt något liknande det som rekonstruerats.
Själv har jag kritiserats för att inte tillräckligt tydligt ge en trovärdig alternativ förklaring till den traditionella bilden. Men detta har faktiskt varit en medveten strategi från min sida, då jag inte har kunnat finna en sådan trovärdig förklaring. Det saknas helt enkelt bevis. Med vetskap om att alla teorier hittills (inklusive den officiella) har lidit av sådan brister, anser jag det vara en vis strategi att avstå från alltför yviga hypoteser. Ibland får vi nöja oss med att vi helt enkelt inte vet.
Roger Viklund, 2011-04-15
Jesus granskad 
