Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

skeptikern

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius

Stefan Gustavssons behandling av de icke-kristna källorna om Jesus i kapitel 8, sidorna 64 till 78 i ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” (Bokus), är av den ytliga karaktären. Merparten av Gustavssons argument utgörs av vädjanden till människors auktoritetstro och endast i mindre omfattning av reella argument och då oftast inte speciellt övertygande sådana. Men jag använder ett inlägg också till att kommentera något av det Gustavsson skriver och för den som verkligen söker argument hänvisar jag till de många och grundliga artiklar jag skrivit om de påstådda utomkristna vittnesbörden.

sgtjGustavsson använder ett visst utrymme till att argumentera för att man knappast kan förvänta sig att historiker skulle skriva om Jesus. Han följer Craig A. Evans’ uppdelning av källorna i tre kategorier, källor som är 1) tveksamma, 2) av ringa värde och 3) viktiga. Till kategori 1, tveksamma källor som saknar oberoende information om Jesus räknar han (Evans) Talmud och en så sen skrift som Koranen. Till kategori 2, källor som kan innehålla oberoende information om Jesus men där denna är av ringa värde, räknar han ”Thallos, Plinius den yngre, Suetonius, Mara Bar-Serapion, Lukianos från Samosata och Celsius.” Nu borde kanske inte Anders Celsius (1701–1744) ha kunnat bidra med så mycket oberoende information om Jesus. Gustavsson menar Celsus, alltså Kelsos. Han måste rimligen också ha glömt Flegon, vilken i logikens namn borde ha funnits med här. Slutligen räknar han Josefus och Tacitus till kategori 3, de viktiga källorna som både innehåller oberoende och betydelsefull information om Jesus.

Jag håller inte alls med Gustavsson i betydelsen av dessa källor men anser däremot att Josefus och Tacitus är de absolut viktigaste källorna och de källor det kommer an på om det alls ska finnas något oberoende utomkristet bevittnande av Jesus som historisk person. Gustavsson fokuserar därför i huvudsak också på dessa båda. Men han sveper något över vissa av de övriga och hävdar sådant som knappast är sant.

Exempelvis talar han om Thallos’ (denna gång stavat Thallus) ”diskussion om den påstådda solförmörkelsen vid Jesus död” trots att det väl står helt klart att Thallos aldrig förde en sådan diskussion. Det var Julius Africanus som drog dessa slutsatser. Han talar om ”Suetonius påstående om oroligheter bland judarna i Rom på grund av en viss Kristus” och låter inte läsaren förstå att texten inte talar om en Christus utan om en Chrestus och vilseleder därmed denne. Han vilseleder läsaren också genom att påstå att oroligheter skedde ”på grund av” Kristus och inte ”på anstiftan av” Chrestus eller åtminstone att Chrestus uppeggat dem, som texten faktiskt säger och som leder tankarna till en person på plats som anstiftar bråken.

Gustavsson hävdar också att inga av källorna av ringa värde ”förnekar Jesu existens eller ger en alternativ bild av den kristna trons ursprung, framväxt och innehåll.” Men Kelsos (medtagen under namnet Celsius) hävdar att han hört en jude berätta att Jesus bara hittat på att han var född av en jungfru men att han i stället var son till en fattig spinnerska. Denna kvinna hade förskjutits av sin man, en snickare, därför att hon begått äktenskapsbrott med en viss soldat vid namn Pantera. Därefter födde hon Jesus, en oäkting. Jesus reste till Egypten, där han skaffade sig magiska krafter, och återvände sedan hem. Triumferande kallade han sig Guds son. (Origenes, Mot Kelsos 1:28, 32) Detta måste väl i alla fall vara en alternativ bild av den kristna trons ursprung. Därmed kan inte, som Gustavsson påstår, samtliga uppgifter passa ”väl in i den bild som Josefus, Tacitus och texterna i Nya testamentet tecknar.”

JOSEFUS

Gustavsson inleder med den korta notisen om Jesus i Judiska fornminnen 20:200. Hans första argument är ett citat från Thiessen och Merz att textens äkthet kan anses säkerställd och hans sammanfattning på slutet innehåller enbart vädjanden till auktoriteterna Van Voorst och Feldman, vilka hävdar att den överväldigande majoriteten anser att texten är äkta och att få har betvivlat dess äkthet. Som argument betraktat är det av ”ringa värde”. Men för att spinna vidare på denna ofruktsamma väg kan noteras att de mig veterligt två senast publicerade referentgranskade artiklarna i vetenskapliga tidskrifter som tar upp frågan, båda argumenterar för att Josefus inte skrev något om Bibelns Jesus på detta ställe (eller överhuvudtaget). Artiklarna är Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114; och Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514. Så den senaste trenden verkar vara att man betvivlar äktheten av Jesusomnämnandet hos Josefus i Judiska fornminnen 20:200.

Gustavssons andra argument är att Jesus bara fungerar som en identifikationsmarkör för Jakob, alltså är dennes bror och att en kristen inte skulle ha använt uttrycket Jesu bror utan i så fall Herrens eller Frälsarens bror. Mot detta går att invända att det är osannolikt att Jesus på 90-talet skulle ha varit så känd i allmänna hedniska kretsar – vilka var Josefus’ huvudsakliga målgrupp för denna bok – att Josefus inte skulle ha behövt förklara vem Jesus var. Identifikationen av Jakob som bror till den Jesus som kallades Kristus skulle inte ha betytt något för de flesta läsare. Till och med 20 år senare då kristendomen borde ha vuxit högst påtagligt i omfång, ansåg Tacitus att han behövde förklara för sina läsare vem denne Kristus var. Den enda rimliga förklaringen vore i så fall att Testimonium Flavianum var äkta och att Josefus redan förklarat för läsarna vem Jesus var. Men med ett förfalskat Testimonium Flavianum följer också att detta Jesusomnämnande är ett senare tillägg till texten. Och att en kristen inte kunde infoga en förklaring till vem Jakob var med upplysningen att han var ”brodern till Jesus som kallades Kristus” kan jag bara inte tro på. Skulle då ett tillägg om det var gjort av en kristen lyda ”brodern till Herren som kallades Kristus, vars namn var Jakob”?

SG6Som tredje argument anför Gustavsson att det faktum att inget skäl ges till varför Ananos ville göra sig av med Jakob visar att brottet som Jakob anklagades för var att vara bror till Jesus. Denna tolkning är dock alltför fantasirik för att den ska gå att ta på allvar. Ty i så fall måste Josefus ha insett och ansett detta liksom att han måste ha förutsatt att också hans läsare skulle inse det. Men Gustavsson har i detta kapitel ivrigt argumenterat för att Jesus levde ett så relativt undanskymt liv att inte många ens kände till honom och därför inte skrev om honom. Hur ska man då kunna tro att han 60 år senare är en känd gestalt i hela Romarriket?

Josefus skrev inget om den saken eftersom den saknade betydelse för hans berättelse. Ananos lät avrätta en viss Jakob och några andra. Vilka dessa var saknade betydelse. Josefus behövde nämna denne Jakob bara för att klargöra att det var denna handling som ledde till att Ananos fråntogs sitt ämbete.

Därefter tar sig Gustavsson an Testimonium Flavianum. Han säger att där finns tydliga kristna tillägg till en ursprunglig text och att dessa tillägg inte är svåra att identifiera. Metoden för att identifiera tilläggen är enligt Gustavsson att om man avlägsnar de tydligt kristna partierna återstår ”en text som hänger väl samman och vars innehåll stämmer med Josefus utifrån vad vi för övrigt vet om honom.” (s. 69) Att en metod som bygger på att plocka bort allt som inte kan stämma per definition gör att nästan vilken text som helst kan fås att se äkta ut verkar Gustavsson inte inse. Såsom Gustavsson presenterar metoden är den ogiltig.

Gustavsson åberopar sedan mantrat om ”de flesta forskare” och ”bred konsensus” och så vidare. Nåväl, Gustavssons skäl till att Josefus skrivit kärnan i Testimonium Flavianum är till antalet fyra.

  • Språk och grammatik. Gustavsson säger att den resterande texten är ”typisk för Josefus och är inte påverkad av Nya testamentets språk.” Fast det som tas bort och det som lämnas kvar avviker inte på något nämnvärt sätt från varandra. Det är en myt att vissa delar går att plocka bort på språklig grund. Det är i stort sett enbart innehållet och inte språket eller grammatiken som gör att man kan skilja på mer och mindre kristna partier. Så här skriver exempelvis Meier som Gustavsson åberopar: “Hence, in the case of the three interpolations, the major argument against their authenticity is from content.” John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 83, n. 42. Gustavsson påstår också att uttryck som “en vis man” och “de kristnas stam” skulle vara otypiska för kristet språkbruk. Men Eusebios använder båda dessa uttryck om Jesus och kristna och talar två gånger om ”den kristna stammen” (fylon) medan Josefus aldrig använder fylon (stam) i betydelsen av religiös gemenskap.
  • Gustavsson talar om innehållet och ger ett exempel; detta med att Jesus sägs ha dragit till sig greker. Detta anser han att kristna inte skulle kunna skriva eftersom det inte stämmer med evangelierna. Men Eusebios skriver att Jesus vände sig till greker.
  • Gustavsson hävdar att ansvaret för Jesu död läggs främst på Pilatus och inte på judarna, vilket man kunde förvänta sig om en kristen skrivit denna del. Så må vara fallet, men att skulden främst läggs på Pilatus är en tolkning och dessutom inte en uppenbar tolkning av det som sägs: ”Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset …”. Vem är mest skyldig när Pilatus dömer men anklagelsen kom från judarna? Det är väl i stället exakt det som sägs i evangelierna.
  • Gustavsson säger sig också märka något ”avvikande” och kanske till och med fientligt i meningen: ”Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.” Han tänker sig att texten betyder att kristna TROTS Jesu avrättning inte dött ut och att författaren anser att de borde ha försvunnit vid det här laget. Men om man gör sådana tolkningar av texten har man definitivt lämnat det objektiva och vetenskapliga. Texten säger inget annat än att den kristna rörelsen ännu inte dött ut, alltså fortfarande är aktiv.

Gustavssons sammanfattning består återigen av hänvisningar till någon sorts majoritetsuppfattning.

Jag har här bara siktat in mig på att slå hål på Gustavssons argument och inte lagt fram några tunga argument emot styckets äkthet. De kanske tyngsta invändningarna mot att Josefus skulle ha skrivit något alls är att stycket inte passar in i sitt sammanhang i bok 18 av Judiska fornminnen; att den efterföljande meningen verkar syfta på stycket före Testimonium Flavianum; att ingen före Eusebios visar kännedom om Testimonium Flavianum; att de uttryckligt kristna partierna inte så lätt går att avlägsna utan att göra den kvarvarande texten ologisk och att Josefus likväl inte kunde ha skrivit en sådan avskalad text.

Med andra ord handlar Jesusomnämnandena hos Josefus om huruvida stycket är skrivet av Josefus eller inte. Har han alls skrivit något? Om inte utgör han givetvis inget bevittnande av Jesus.

TACITUS

Med Tacitus är det delvis annorlunda. Han skrev troligen (men inte helt säkert) meningen om att Christus avrättades av Pilatus. Däremot gäller frågan i detta fall om han fått sin information om just detta från någon annan källa än kristna?

Gustavsson anför i behandlingen av Tacitus så vitt jag kan förstå endast ett ”argument” till stöd för att texten bevittnar Jesus. Han skriver att ”den ’stora majoriteten av forskare’ betraktar [texten] som autentisk och korrekt”. I övrigt resonerar han bara ”hur” texten bevittnar Jesus. Men i sammanfattningen av Josefus och Tacitus på sidan 75 funderar han varifrån Tacitus (och Josefus) fått sin information om Jesus. Han skriver:

Här är det viktigt att se att uppgifterna, om de skulle komma från kristna, inte därmed förlorar sitt värde. Varför skulle kristna inte kunna ha information om Jesus? De skulle rent av kunna ha särskilt intresse av sådan kunskap.

Det Gustavsson skriver här är av särskilt intresse. Det är lätt att hålla med Gustavsson att ett vittnesmål naturligtvis inte per se är mindre värt för att det kommer från en kristen. Men i detta sammanhang gäller ju frågan om Tacitus’ omnämnande av Kristus utgör ett OBEROENDE vittnesmål. Med oberoende avses att informationen är oberoende av kristna ”vittnesmål” och därmed utgör ett ytterligare bevittnande. Ty, om en icke-kristen källa ska kunna bevittna Jesu existens förutsätts att den källan har fått tillgång till relevant information någon annanstans ifrån än från den kristna källa som den är tänkt att bestyrka. Om exempelvis person A påstår något och man vill ha detta påstående bekräftat är ett bekräftande av uppgiften av person B av inget värde om person B:s enda källa för uppgiften är person A. Om evangelierna påstår att Kristus korsfästes av Pilatus och Tacitus skriver att Kristus avrättades (Gustavsson skriver ”korsfästes” eftersom han använder Cavallins översättning som här är parafraserande – latinets supplicio betyder avrättades) är Tacitus’ påstående av inget värde som ett oberoende bekräftande av denna uppfattning om han hört kristna säga detta i en tid då evangelierna var skrivna.

Ett förenklat scenario ser ut så här. Jesus är från början ett himmelskt väsen och ingen tänker sig honom som en verklig person. Med tiden uppstår en föreställning om att Jesus levt på jorden, antingen till följd av att evangelierna skrivs eller så att evangelierna skrivs till följd av denna föreställning. Kristna börjar själva anse att Jesus avrättats i Jerusalem av Pilatus. Tacitus skriver att Christus avrättades av Pilatus. I ett sådant scenario har Tacitus’ ”bevittnade” förlorat sitt värde om uppgifterna kommer från kristna. Ty i så fall har vi bara kristna som bevittnar hans existens och det hade vi redan sedan tidigare.

Gustavsson skriver vidare på samma sida:

Oavsett varifrån Josefus eller Tacitus har fått sin information, så är den inte kopierad från evangelietraditionerna. Josefus bidrar med ny information som inte finns någon annanstans om hur Jakob avrättades.

Gustavsson citerar därefter Van Voorst som skriver att Tacitus med säkerhet inte vare sig direkt eller indirekt byggde på de skrifter som kom att bli Nya testamentet. Detta är något av ett kinderägg med tre överraskningar eller fel i ett.

Van Voorst talar om skrifter, Gustavsson om evangelietraditioner – vilket är något annat. Tacitus ger inte sken av att ha påverkats av Nya testamentets språk, men frågan gäller ju bara om han hört kristna säga att Pilatus lät avrätta Christus, så en direkt språklig påverkan är inte att vänta. Van Voorst ger alltså i citatet inte stöd åt Gustavssons påstående att Tacitus inte kopierat sin information från evangelietraditionerna, endast att han inte kopierat från evangelierna.

Just att ”Josefus bidrar med ny information som inte finns någon annanstans om hur Jakob avrättades” är ett av de tydligaste indicierna på att Josefus avser en helt annan Jakob. Det var en person som avrättades genom stening (vilket var den judiska avrättningsmetoden) och som hette Jakob (vilket enligt en lång utredning av Gustavsson var ett vanligt namn) och där tiden för avrättningen bara avvek med drygt fem år från den tid när den kristna traditionens Jakob sägs ha avrättats. Att en kristen som läste Josefus’ handskrift skulle ha reagerat när han läste detta vore därför inte märkligt; ej heller om denne noterade i marginalen av handskriften vilken Jakob han trodde att det rörde sig om och att denna randanmärkning infogades i texten vid nästa avskrift.

Detta har heller ingen påverkan på frågan om Testimonium Flavianums avhängighet av Nya testamentets skrifter – inte minst eftersom det finns en mycket nära överensstämmelse mellan såväl språket som innehållet i Lukas’ Emmausberättelse och Testimonium Flavianum. Att ”informationen” i Testimonium Flavianum hos Josefus inte skulle kunna vara kopierad från evangelietraditionerna är helt enkelt felaktigt. Den är närapå slaviskt modellerad på Emmausberättelsen hos Lukas (se Goldbergs parallell med Emmausberättelsen).

Gustavssons behandling av de utomkristna vittnesbörden har enligt min åsikt litet värde.

Roger Viklund, 2014-08-24

Annonser

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 6, Tiberius

SG4Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

Min genomgång av Stefan Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” kan knappast sägas ha varit systematisk. Jag har gjort nedslag litet här och där på ställen där jag upptäckt något häpnadsväckande eller felaktigt påstående. Men det finns mycket som jag inte har berört och för all del också mycket som jag håller med honom om och därför inte funnit anledning att anmärka på.

Rent generellt innehåller dock boken på tok för många felaktigheter för att den ska gå att lita på. Eftersom många av dessa felaktigheter också utgör grund för principiella resonemang blir även dessa resonemang felaktiga. Ett av Stefan Gustavssons argument till varför vi ska förutsätta att Jesus har funnits är att inte heller framstående historiska personer är bättre bevittnade än Jesus. Faktum är att Gustavsson påstår att Jesus ofta är BÄTTRE bevittnad än dessa personer. De exempel med Julius Caesar och Hannibal som Stefan Gustavsson åberopar och som jag har belyst, visar dock på det direkt motsatta. Det innebär att ett av fundamenten för Gustavssons argument (att de är dåligt bevittnade) raseras (det andra är att Jesus är bra bevittnad – något han inte är men också något som jag inte berört i tidigare inlägg). I och med att de förutsättningar som ligger till grund för argumentet är felaktiga kommer också argumentet att vara felaktigt.

Jag tänkte fortsätta något i detta inlägg med att belysa två felaktiga påståenden som Gustavsson gör.

När jag hösten 2005 utkom med min bok ”Den Jesus som aldrig funnits” och kanske mer till följd av den debattartikel som jag hade i Aftonbladet den 6 januari 2006 (Jesus har aldrig funnits) skrev Stefan Gustavsson artikeln ”Har Jesus funnits?”. I denna skrev han bland annat följande:

”För det första avfärdar Viklund alla utombibliska källor och hävdar att ’ingen historiker har uppmärksammat hans liv’. Men det är fel. Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. … Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv!”

skeptikerns-guideI mitt Bemötande av Stefan Gustavssons artiklar ”Har Jesus funnits?”… och en något förkortad variant ”Forskare tvivlar inte på Jesu liv” påpekade jag att vi inte har någon trovärdig icke-kristen källa som bevittnar Jesus och att det alls inte bara var tio källor som bevittnade Tiberius. Själv hittade jag utan allt för mycket sökande ytterligare 7 vittnen till Tiberius’ existens inom 150 år efter hans död år 37 vt, dvs. fram till år 187 vt. Därutöver finns också mängder av andra bevittnanden i form av mynt och annat. Vid det tillfället trodde jag att Gustavsson förlitade sig på Josh McDowell för denna uppgift. Men många apologeter bygger på varandra och i senare återgivningar av artikeln uppger Gustavsson Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996) som sin källa, dock utan att uppge något sidnummer. I vilket fall skrev jag när det begav sig följande: ”Frågan är hur många fler, utöver de tio Josh McDowell uppräknar, som också skriver om Tiberius?”

I en kommentar till inlägget ”Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen” hänvisar signaturen ”Nidskrivare” till den utmärkta artikeln ”Ten Reasons to Reject the Apologetic 10/42 Source Slogan” på bloggen Κέλσος (Kelsos) där Matthew Ferguson visar på hur otroligt mycket bättre bevittnad Tiberius är än Jesus. Artikeln rekommenderas. Ferguson lyckas hitta 44 litterära källor som omtalar Tiberius inom 150 år efter hans död och Ferguson skriver att han inte påstår att han hittat alla källor. Där kan finnas fler.

De tio icke-kristna källor som Gustavsson åberopar som vittne till Jesus är Josefus, Tacitus, Plinius den yngre, Suetonius, Lukianos från Samosata, Flegon, Thallos, Kelsos, Mara Bar-Serapion och Talmud. Av dessa är omnämnandena av Jesus hos Josefus sannolikt senare tillägg till texten, Tacitus repeterar kristen hörsägen, Plinius nämner enbart att anhängarna dyrkar Kristus, Suetonius avser troligen någon annan än Jesus, Lukianos bara driver med kristna föreställningar, Flegon och Thallos bevittnar inte ens Jesus, Kelsos är sen och speglar judiska reaktioner på den kristna förkunnelsen, Talmud gör detsamma och är dessutom senare än 150 år efter Jesu förmodade död, något också Mara Bar-Serapion kan vara och i så fall bara anspelar på senare föreställningar.

De 10 vittnena till Tiberius som brukar åberopas från apologetiskt håll är Josefus, Tacitus, Suetonius, Seneca den yngre, Velleius Paterculus, Plutarchos, Plinius den äldre, Strabon, Valerius Maximus och Lukas. Därutöver har Ferguson funnit följande 27 bevittnanden av Tiberius inom 150 år efter hans död:

Horatius, Ovidius, Cornelius Nepos, Titus Livius, Seneca den äldre, Filon av Alexandria, Faedrus, Lucius Junius Moderatus Columella, Marcus Fabius Quintilianus, Sextus Julius Frontinus, Decimus Junius Juvenalis, Marcus Aurelius, Vettius Valens, Marcus Cornelius Fronto, Aulus Gellius, Caecilius Balbus, Plinius den yngre, Lukianos, Apollonios Dyskolos, Tiberius själv, Augustus, Gaius Julius Cæsar Germanicus, Claudius, Manilius, Pausanias, inskriptionerna Res Gestae Divi Augusti, och Senatus Consultum De Cn. Pisone Patre.

Utöver de 10 som åberopas från apologetiskt håll och de 27 som apologeterna missat finns ytterligare 7 som Ferguson också tar med. Ty om nu Lukas ska räknas som vittne till Tiberius borde också evangelierna som tillskrivs Matteus, Markus och Johannes räknas, likaså Justinus Martyren och Theofilos av Antiochia, samt icke-vittnena till Jesus, Flegon och Thallos, vilka i så fall är minst lika mycket vittnen till Tiberius.

Ferguson visar också på mängder av andra bevittnanden av Tiberius såsom hundratals inskriptioner (han hittar 152), arkeologiska bevis och ytterligare hundratals SAMTIDA bevittnanden i brev och kungörelser. Det är nämligen så att man daterade sina brev till den eller den kejsarens regeringstid, alltså exempelvis fjärde året i kejsar Tiberius’ regim. Ferguson gjorde en enkel sökning på namnet Tiberius i databasen APIS och fick då 106 träffar på namnet i bevarade papyrus från tiden 14 till 37 vt då Tiberius regerade. Det är alltså papyrus som skrevs under denna period och är således ofta originalen från den tiden. Även om några av träffarna kan avse andra Tiberius än just kejsar Tiberius bevittnar de allra flesta honom. Dessutom ingick långt ifrån alla papyrusfynd i databanken och Ferguson hänvisar också till exempelvis Papyrus Oxyrhynchus 240 (”I swear by Tiberius Caesar Novus Augustus Imperator, son of the deified Jupiter Liberator Augustus”).

Gustavsson har bevisligen läst åtminstone en del av det jag skrivit. Måhända är det orsaken till att han bytt ut exemplet Tiberius i sin bok mot andra som Hannibal i tron att det ska vara bättre exempel. Ändå måste han på något sätt åberopa Tiberius’ bristfälliga bevittnande och trampar därmed återigen i klaveret. På sidan 58 skriver han att vi inte har ”ett enda brev bevarat från den romerske kejsaren Tiberius, som regerade 14–37 e Kr.”

Tiberius_letterFlera av Tiberius’ brev finns bevarade om än inte i sin helhet. Både Tacitus och Suetonius har i sina verk återgivit utdrag ur ett antal av Tiberius’ brev. Likaså finns sannolikt ett av Tiberius’ brev bevarat genom ett papyrusfynd. Bilden till höger återger framsidan av P.Tebt. 2 484, ett 12,5 x 8,7 cm stort fragment innehållande påpekanden om brister i skatteindrivningen. Brevet tros vara skrivet ca år 14 av just kejsar Tiberius.

Låt mig ge ett annat exempel på otillförlitligheten i Gustavssons uppgifter. På samma sida (58) skriver han följande angående att så mycket av antikens litteratur gått förlorad:

Tacitus är ett annat exempel. Hans viktigaste skrift Annaler (årsböcker) bestod ursprungligen av trettio böcker. Tolv av dem finns bevarade, bok 1–6 och bok 11–16. Det är böcker där Tacitus beskriver den romerska historien mellan år 14 och 68 e Kr. Eftersom ett antal av böckerna har gått förlorade bryts berättelsen emellanåt av. Det finns till exempel en lucka i texten med början år 29 fram till år 32. Det innebär att år 30 – en av de två möjliga tidpunkterna för avrättningen av Jesus – inte täcks in i vår nuvarande handskrift. Nämnde Tacitus Jesus i sin beskrivning av år 30–31? Vi vet inte.

Huruvida Tacitus skrivit om Jesus i den text som saknas (luckan är från Livia Drusillas död 29 vt fram till avrättningen av Sejanus 32 vt) är en intressant fråga. Sannolikheten bedömer jag dock som liten eftersom kristna i så fall borde ha refererat till stycket. Men som Gustavsson säger: vi kan inte veta. Däremot är hans påstående om att mer än hälften av Annalerna gått förlorade felaktigt. Han säger att Annalerna bestod av 30 böcker och att endast böckerna 1–6 och 11-16 finns bevarade. Det skulle betyda att böckerna 7–10 och 17–30 gått förlorade. Men Annalerna bestod endast av 16 böcker.

Fem av Tacitus’ verk har bevarats i åtminstone någon omfattning, däribland Germania som beskriver de germanska stammarna utanför Romarriket och där också nordborna omnämns. Två av hans verk handlar direkt om det romerska imperiet fram till Tacitus’ dagar. Någon gång i perioden 100–110 färdigställde Tacitus verket Historiae. Det avhandlar tiden från Neros fall, dvs. fyrkejsardömet år 69 med Vespasianus och därefter dennes söner Titus och Domitianus. Den sistnämnde dog år 96 och där verkar också Tacitus’ verk ha upphört. Historiae täcker således perioden ca 69–96 vt. Ursprungligen torde verket ha bestått av minst 12 böcker och sannolikt 14 böcker. Av dessa finns endast de fem första böckerna bevarade och bok fem är dessutom ofullständig.

Tacitus’ andra historieverk om det romerska kejsardömet verkar ursprungligen ha burit titeln Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång) men har gått till eftervärlden under namnet Annales. Det bestod sannolikt ursprungligen av 16 böcker och behandlade tiden innan det som redogörs för i Historiae. Som titeln på verket angav började berättelsen efter kejsar Augustus’ bortgång år 14 vt med Tiberius’ tid vid makten och fortsatte med Caligula och Claudius för att avslutas med Nero fram till dennes död år 68. Av de 16 böckerna saknas böckerna 7, 8, 9 och 10. Även delar av böckerna 5, 6, 11 och 16 har gått förlorade. Tacitus förefaller ha jobbat med verket fram till sin död någon gång i perioden 117–120 varför man inte vet om han alls hann färdigställa verket. Det är i bok 15 av Annales som meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerad” förekommer.

I vilket fall bestod Annalerna inte av 30 böcker som Gustavsson hävdar utan av 16. Av dessa 16 är 4 försvunna och resterande 12 finns bevarade även om 4 av dessa 12 är delvis skadade så att vissa partier har gått förlorade. Med andra ord finns 8 av 16 böcker bevarade i sin helhet och ytterligare 4 till större delen. Kanske 70 procent av Annalerna finns bevarade mot Gustavssons påstådda 12/30 = 0,40 = 40 procent. Inte ens om Gustavsson skulle slå samman Historiae med Annales (som ofta gjordes i Antiken) får man förhållandet 12/30 eftersom Gustavsson synes omedveten om de 5 bevarade böckerna av Historiae. Han skriver ju att de tolv bevarade böckerna av Annales ”är böcker där Tacitus beskriver den romerska historien mellan år 14 och 68 e Kr” tillsynes utan kännedom om att hela Annales bara handlar om den perioden och att Historiae tar vid därefter. Med både Historiae och Annales blir förhållande 17/30 = 0,57 = 57 procent.

Man kan alltid hävda att dessa misstag inte påverkar de övergripande argumenten. Men argumenten bygger trots allt på faktaunderlaget och om detta är felaktigt kommer oundvikligen också slutsatserna att bli felaktiga. Frågan är hur många misstag man kan tillåtas göra innan trovärdigheten i hela boken undermineras? Och frågan är hur många fler felaktiga uppgifter som förekommer i detaljer som jag inte tagit mig tid att kontrollera? I och med att mängder av uppgifter är felaktiga kan man aldrig lita på en enda uppgift och måste följaktligen kontrollera vartenda påstående.

Roger Viklund, 2014-08-23

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 5, Ehrman som auktoritet

SG6Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

I kapitel 6 ”Har Jesus från Nasaret existerat” (sidorna 47-55) i ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” fortsätter Stefan Gustavsson att citera (i översättning) flera forskare som säger att bevisen för Jesu existens är överväldigande och kommer så slutligen till Bart Ehrman och hans bok ”Did Jesus Exist?”, som Gustavsson benämner ”en förödande analys och kritik av argumenten mot Jesu existens” (s. 51). Ni som följt denna blogg (och andra bloggar) har kanske insett vilken bedrövlig bok ”Did Jesus Exist?” är, med mängder av sakfel, nedlåtande bedömning och ständigt felaktiga framställningar av motståndarens argument. Se:

Och Gustavsson förlitar sig i detta fall givetvis på Ehrmans auktoritet vad gäller Jesu existens fastän man från mer Bibeltroget håll oftast brukar argumentera mot Ehrman och inte förlita sig på honom. Ehrman anser det vara säkert att Jesus funnits och Gustavsson kan därför citera honom. Men, som tur är, återger Gustavsson denna gång ett av Ehrmans argument och då går det faktiskt att också bemöta Ehrman/Gustavsson och samtidigt påvisa att ingen av dem ens förstått mytikernas argument (ständigt felaktiga framställningar av motståndarens argument), än mindre inser att de argumenterar emot sig själva.

Gustavsson citerar ur Galaterbrevet 1:18–20, varpå han lägger ut Ehrmans argument. Jag citerar stycket i sin helhet (s.51–52):

”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob. Vad jag skriver är sant, det tar jag Gud till vittne på.

Vi befinner oss alltså på 30-talet, fyra-fem år efter Jesu avrättning. Bart Ehrman kommenterar och identifierar de personer Paulus mötte under sitt besök i Jerusalem:

Kefas var förstår Petrus (se Joh 1:42), Jesu närmaste lärjunge. Jakob, säger Paulus, var Herrens bror. Det är två bra personer att känna om du vill veta något om den historiske Jesus. Jag önskar att jag själv kände dem [min [alltså Gustavssons] kursivering].

Paulus stannade två veckor i Jerusalem och samtalade med Petrus och Jakob. Fjorton år senare återvände han och då mötte han också Jesu lärjunge Johannes.

Det är otänkbart att Paulus – som bara några få år tidigare hade varit den kristna trons främste motståndare men som nu bytt sida – skulle vara ointresserad av sanningsfrågan när han mötte Petrus och Jakob och senare också Johannes. Tvärtom var Paulus en person driven av sina övertygelser och beredd att gå oerhört långt utifrån vad han menade var sant. Som Ehrman skriver: ”Men det är inte trovärdigt att Paulus skulle ha tillbringat två veckor med Jesu närmaste följeslagare och inte lärt något om honom, till exempel att han levde”

Ehrman fortsätter:

Kan vi komma närmare en ögonvittnesskildring än detta? Det faktum att Paulus kände Jesu närmaste lärjunge och hans egen bror sätter en rejäl käpp i hjulen för dem som anser att Jesus existerat.

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Den retoriska frågan: Kan vi komma närmare en ögonvittnesskildring än detta?, kan bäst besvaras med att vi kanske kunde förvänta oss att man mött den man ska bevittna eller åtminstone förtäljer att man fått information om personen ifråga. Hela resonemanget är så bakvänt det kan vara och det visar att Gustavsson och Ehrman är lika blinda i detta fall. Det är också ett ypperligt exempel på hur värdelös Ehrmans bok är för det syfte den utger sig för att ha. I stort sett alla mytiker hävdar precis detta, nämligen …

  1. att Paulus omöjligt kan ha varit ovetande om Bibelns Jesus OM det evangelierna berättar är sant.
  2. Han verkar ovetande, alltså kan evangelierna inte vara sanna.

Detta är ett av de starkaste skälen till att betvivla att Jesus har funnits och inte ens det verkar Ehrman (och nu Gustavsson) ha förstått. Det är klart att som Paulus beskriver saken i Galaterbrevet (och här ser jag inga skäl till att betvivla äktheten i det som skrivs) har han träffat Jakob, Kefas och Johannes i Jerusalem och hans vistelse där skedde under flera veckors tid. Precis som Ehrman säger kan Paulus omöjligen ha undgått att få höra berättelser om Jesu jordeliv om Jesus funnits och Jakob var Jesu bror och Kefas Jesu närmaste lärjunge.

Men vi som betvivlar att Jesus har funnits anser inte att Jakob hos Paulus var någon broder till Jesus utan tillhörde ett brödrasällskap och att Kefas bara var en apostel hos Paulus, dvs. en missionär, och ingen personlig lärjunge till Jesus. Det faktum att Paulus tillsynes verkligen inget vet om Jesu jordeliv tyder därför på att Paulus inte fick höra något om Jesus av Jakob och Kefas. Orsaken var att dessa inget visste eftersom gudssonen à la evangelierna ännu inte uppfunnits vid denna tidpunkt.

Ehrman och Gustavsson gör antaganden som leder till cirkelresonemang om man har för avsikt att ifrågasätta ”Jesus som myt”-teorin. Ehrman hävdar att det inte är trovärdigt att Paulus skulle ha tillbringat två veckor med Jesu närmaste följeslagare utan att få veta att han funnits. Men att dessa båda var Jesu närmaste följeslagare är inget som Paulus ger sken av. Tvärtom ifrågasätter han Kefas’ auktoritet, som om han (Paulus) hade större kännedom om Kristi vilja. Om man har för avsikt att bevisa att Jesus har funnits är dessa argument helt meningslösa och faktiskt kontraproduktiva.

Om man faktiskt ville (eller kunde?) bemöta mytteorin och bevisa att Jesus har funnits, skulle man i stället resonera på följande sätt och försöka bemöta de argumenten:

  • Paulus har umgåtts under lång tid med Jakob och Kefas. Detta kan både mytiker och historicitetsanhängare hålla med om.
  • OM dessa båda känt Jesus, måste de ha berättat en del om Jesus för Paulus. Också detta kan mytiker och historicitetsanhängare hålla med om.
  • Då måste vi titta på Paulus. Mytikerna säger att han inte känner en jordisk Jesus. Har mytikerna rätt OCH dessutom Paulus inte kan ha undgått att höra om Jesus OM Jakob och Kefas känt honom, blir slutsatsen att de inte kände honom.
  • Vi måste också titta på Kefas och Jakob. Finns det någon grund för antagandet att Jakob var en biologisk bror till Jesus (om så, är i för sig frågan om historicitet avgjord, ty man kan inte gärna vara biologisk bror till någon annan än en biologisk person)? Finns det någon grund för antagandet att Kefas var en personlig följeslagare till en historisk Jesus (om så, utgör också det bekräftelse på att Jesu funnits)? OM dessa båda varit bror och följeslagare till Jesus kan inte Paulus ha varit ovetande.

Men frågan är egentligen helt ointressant för historicitetsförespråkarna. Ty om man som Ehrman argumenterar för att ”Paulus kände Jesu närmaste lärjunge och hans egen bror”, behövs inte Paulus för att bevisa Jesu existens. Vi har då faktiskt Jesu närmaste lärjunge och hans egen bror, vilket i sig visar att Jesus har funnits (om man nu kunde visa att detta var sant).

Fast om man börjar med Paulus och drar slutsatsen att han inte känner till någon jordisk Jesus blir den logiska följden att inte heller Jakob, Kefas och Johannes gör det. Av detta följer att evangelierna talar osanning och så fortsätter korthuset att ramla.

Roger Viklund, 2014-08-18

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 4, rätt återgivande av källor

SG7

Stefan Gustavsson

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

I en tidigare artikel i denna granskande serie av Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen (på Adlibris). lät jag undslippa att man inte kan lita på Gustavssons uppgifter. Jag påstod att han oftast bara förefaller repetera vad andra påstår utan att kontrollera dessa påståenden. Jag hävdade att han ibland inte rätt återger det källan säger och i åtminstone vissa fall inte ens har konsulterat den källa han hänvisar till. Att så är fallet går att konstatera genom att visa att de avskriftsfel som förekommer i texter som återges på bloggar och i forumdiskussioner också förekommer i den tryckta texten i Stefan Gustavssons bok.

Jag har visat att Gustavsson inte förstått det de olika texterna säger och verkar ”slarva”. Det gäller inte bara mina argument utan också som jag gav exempel på hans egna förebilder som Habermas och Licona. Gustavsson hänvisar till dem för uppgiften att Julius Caesar bara omnämns ”i fem källor under de första 150 åren efter sin död”. I verkligheten skrev de att endast fem källor rapporterar om hans militära erövringar och räknade då med en källa som var senare än från 150 år efter Julius Caesars död.

Jag har också visat att såväl Julius Caesar som Hannibal är betydligt bättre bevittnade än Gustavsson vill ge sken av. Jag lovade dock att återkomma med exempel på Gustavssons förfarande framöver och tänkte därför visa på några ytterligare saker i det detta inlägg.

På sidorna 48–52 citerar Gustavsson olika auktoriteters omdöme om möjligheten att Jesus inte funnits. Gustavsson har som vana att vädja till auktoriteter även om han stundvis erkänner att sådana kan ha fel. De flesta citaten är citat i översättningar och därmed inte så enkla att beslå med fel eftersom jag utgår från att Gustavsson själv översatt texterna.

Samuel Byrskog

Samuel Byrskog

Men ett av citaten på svenska på sidan 48 kommer från Samuel Byrskog. Gustavsson låter ännu en gång (han har gjort det vid flera tillfällen) citera Samuel Byrskog från den tid 1992 när denne var forskarstuderande. Detta citat har valsat runt ett tag på Internet i två varianter (”idag” eller ”i dag” men i övrigt identiskt) och alla verkar kopiera varandra utan att kontrollera källan. I vilket fall lyder texten hos Byrskog inte som på Internet eller som i Gustavssons bok, utan som följer:

Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige – att bortförklara Nya testamentets historiska vittnesbörd om Jesu verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera alltmer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits. (mina färgmarkeringar)

Stefan Gustavsson har i sitt citat inte med ”historiska” och har i stället för originalets ”idag”, ”Jesu” och ”alltmer” ”i dag”, ”Jesus” och ”allt mer”. Gustavssons fotnot säger dessutom: Samuel Byrskog, Religio 39 (1992), och inte ens detta är fullt riktigt eftersom det står på sidan 39 i Religio 39. Visserligen har dessa skillnader inte den minsta inverkan på Gustavssons poäng, men det visar ändå på en slarvighet. Beroende på om Gustavsson är upphovsmannen till citatet eller inte (det tidigaste belägget jag funnit är från 2006 och däribland också Gustavsson), är han antingen inte noggrann vid avskrifterna eller så kontrollerar han inte sina källor alls. Att det sannolikt är det senare går att konstatera i nästa exempel, citatet av Testimonium Flavianum.

På exakt samma sätt som jag tidigare noterat vad gäller Seth Erlandsson, återger Gustavsson Testimonium Flavianum (s. 68–69) från den text som tidigare förekom på Wikipedia (jag har för några månader sedan korrigerat texten så att den stämmer med förlagan) eller från en text som i sin tur hämtats från Wikipedia. Precis som Erlandsson uppger Gustavsson att texten är hämtad från Bengt Holmberg, Människa och mer: Jesus i forskningens ljus (Gustavsson har glömt ”och”). Fast både Erlandssons och Gustavssons version av texten innehåller ett avskriftsfel som också råkade förekomma i Wikipediacitatet och därmed överallt på Internet. Holmberg har översatt grekiskans ginetai till ”uppträdde” (Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus) emedan Wikipedia hade ”framträdde” (Ungefär vid denna tid framträdde Jesus), ett fel både Erlandsson och Gustavsson repeterar i sina återgivningar. De båda skriver också: ”Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom”, vilket är grammatiskt felaktigt emedan stam är singularis och det följaktligen ska vara uppkallad. Holmberg har också rättat detta i andra utgåvan 2005 men eftersom Gustavsson hänvisar till första utgåvan 2001 kan han inte klandras för den saken.

Här gör jag en liten utvikning kring det inledande ordet i Testimonium Flavianum, grekiskans ginetai, som i sammanhanget är ett märkligt ord. Egentligen betyder det väl att transformeras eller ändra tillstånd. Ordet kan användas om människor men avser då som regel att de föds, blir till. Alice Whealey noterar att det är ett märkligt ord i detta sammanhang och att Josefus aldrig annars använder ginetai i den betydelse som det förekommer i TF. Men, säger hon, det gör heller inte Eusebios så egentligen kan det inte säga något om vem som skrivit TF.

Lika litet som jag litar på Gustavsson litar jag på Whealey, då jag märkt att hon är selektiv och gärna ”glömmer” sådant som talar emot hennes uppfattning. Det tog mig följaktligen några dagar att kontrollera Eusebios’ användning av detta ord, inte minst för att så många av hans skrifter inte finns i översättning och att hans författarskap är så omfattande. Faktum är att jag hittade två ställen där Eusebios använde ginetai i betydelsen att framträda på scenen. Åtminstone är en av gångerna tillsynes en direkt parallell då vid denna tid i Babylon perserkonungen Kyros ginetai; alltså gjorde sitt inträde på scenen och besegrade babylonierna. Eusebios använde således ginetai i just den betydelsen som det används i TF medan Josefus inte gjorde det. Slut på utvikningen.

Jag tycker det är märkligt att Gustavsson inte bekymrar sig mer om att rätt återge andras åsikter. Låt mig exemplifiera detta ytterligare en gång. Så här skriver han på sidan 61.

”Roger Viklund, som förnekar Jesu existens, fyller sina texter med argument ur tystnaden i syfte att skapa misstänksamhet mot alla texter som nämner Jesus. Till exempel:

Den första frågan man måste ställa sig är om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret? Av Nya testamentets 27 böcker är det endast i de fyra evangelierna och i Apostlagärningarna som Jesus kopplas samman med Nasaret. Exempelvis visar Paulus inga tecken på att ha hört talas om någon Jesus från Nasaret.

Fem källor som nämner Nasaret ska alltså vägas mot tjugotvå källor som inte nämner Nasaret?!

Fotnoten hänvisar till del 1 i min bloggserie om Nasarets existens, Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret? Om jag vill vara petig (och det är jag uppenbarligen) hade jag kursiverat både Nya testamentets och Apostlagärningarna så det citat jag återger är alltså som det står i Gustavssons bok och inte i artikeln.

Nåväl, frågan är hur man alls ska bedöma Gustavsson? En välvillig tolkning är att han inte förmår att läsa innantill. En mer illvillig är att han inte är intresserad av att återge andras åsikter på rätt sätt utan bara intresserad av att framlägga argument och göra billiga poänger. Vemhelst som läser min artikelserie med någon grad av uppmärksamhet måste förvånas över de slutsatser Gustavsson drar. Jag har inte ens argumenterat för att Nasaret inte fanns. Jag har framlagt fakta och omständigheter och belyst situationen. Hela inledningen fram till Gustavssons citat förklarar detta. Exempel:

”Jag har under åren arbetat till och från med att kartlägga ”Nasaret-problemet”, men aldrig lyckats komma riktigt i mål med projektet. Det är helt enkelt ett svåröverskådligt problem”

”Jag avser därför att i denna opretentiösa artikelserie nysta något i fallet Nasaret.”

”Min avsikt är dock i första hand inte att ställa mig på kristendomskritikernas sida, utan att reda ut alla begrepp och lyfta fram de fakta som föreligger. Jag vill alltså skilja ut fakta från spekulationer och därefter låta läsaren dra sina egna slutsatser. Jag är för egen del öppen för båda alternativen.”

Sedan inleder jag med frågan om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret. Jag redogör för vilka skrifter som påstår detta, går igenom de olika ord som används i sammanhanget, vad dessa betyder och belyser frågan om det ”rätta” ordet för Nasaret alls ursprungligen förekom i Markusevangeliet.

Gustavsson citerar ett stycke ur inledningen på detta klargörande resonemang och påstår att jag skulle ha hävdat att de tjugotvå källor som inte nämner Nasaret ska vägas mot de fem som nämner Nasaret och därmed tyda på att Nasaret inte fanns. Det var ett av de dummaste argument jag har hört och att Gustavsson alls tror att jag skulle resonera på det sättet säger kanske mer om Gustavsson än om mig. Det står var och en fritt att läsa min artikel och själv förvissa sig om den saken (Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?).

Roger Viklund, 2014-08-18

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 3, Hannibal-jämförelsen

hannibal5
Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

På sidan 44 i sin bok ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” tar Stefan Gustavsson upp den händelse när Hannibal korsar Alperna med elefanter och anfaller Rom. Jag väljer att citera ett längre stycke ur Gustavssons bok.

    ”Hannibal levde ca 247–183 f kr och var en av sin tids främsta militära strateger. År 218 f kr anföll han Rom norrifrån. Med en stor armé och ett antal elefanter (!) kom han från Spanien, korsade Alperna och startade vad vi i dag kallar det andra puniska kriget. Om detta råder ingen större debatt; vi tar uppgifterna om Hannibal på allvar. Men vad grundar sig vår kunskap om Hannibal på? Ingen av dem som var på plats har skrivit något. Och vi har inga källor alls från den kartagiska sidan.
Det vi har är två senare källor, den grekiske historikern Polybius och – från segrarsidan i kriget – den romerske historikern Livius.
Polybius historia omfattar tiden fram till 146 f kr och kan därför tidigast vara skriven då. Det innebär att tidsavståndet mellan händelsen (218 f kr) och vår skrivna källa (146 f kr) är ca 70 år. Livius skrev sin historia under kejsar Augustus regering (27 f kr–14 e Kr). Här är tidsavståndet alltså mycket större. Livius texter om Hannibal är tillkomna två hundra år efter händelserna.
Det finns ytterligare några källor, som den grekiske historieskrivaren Cassius Dio (död 235 e Kr), men då befinner vi oss mer än fyra hundra år efter händelserna.
Notera att varken Polybius eller Livius är ögonvittnen till händelserna utan är beroende av andra källor för sin information, källor vilka vi i dag inte har tillgång till.
Poängen är enkel: Det finns ingen anledning att använda andra kriterier vid studiet av evangelierna än de kriterier vi använder för att studera Hannibal. Ändå svämmar det över av kritiska synpunkter på evangelierna – synpunkter som sällan tillämpas på texterna om Hannibal – trots att vi har fler och tidigare källor när det gäller Jesus från Nasaret.” (s. 44)

Om detta finns mycket att säga. Inte minst gällande Gustavssons efterföljande påstående att det ofta används ”dubbel måttstock” och att historikerna sällan tillämpar kritiska metoder på texterna om Hannibal, åtminstone inte i samma omfattning som Gustavsson anser att man gör på de kristna texterna. Jag vill hävda att detta är rent felaktigt och om det är någon disciplin inom historieforskningen där det i stor utsträckning saknas kritisk inställning och ett kritiskt förhållningssätt, är det just inom kristendoms- och Jesusforskningen.

Stefan Gustavsson vill i likhet med många andra lyfta fram det faktum att inte bara Jesus utan även andra, är dåligt bevittnade. Det gäller enligt Gustavsson också gestalter som med stor säkerhet var verkliga historiska personer och dessutom betydelsefulla personer. Jag kunde knappast tycka mer annorlunda i denna fråga. För det första finns Jesus knappt alls bevittnad. För det andra är de som levde närmast i tiden när Jesus ska ha levat tillsynes omedvetna om att han funnits som verklig fysisk människa. För det tredje är antalet bevittnanden av mindre betydelse – det kommer an på kvaliteten av bevittnandena. För det fjärde är heller inte avståndet mellan källorna och händelsen avgörande OM källorna i sin tur kan visas bygga på äldre källor, gärna ögonvittnesskildringar. I detta kommer det an på den något senare källan att redovisa sina källor, upplysa läsaren om vilka som skrivit dem och när, vilken relation källan hade till personen/händelsen och vilka metoder och principer denne senare historiker nyttjat för att säkerställa att informationen också är riktig.

PF52257.33

Man måste alltså väga och bedöma källor var för sig. Jag kommer dock i detta inlägg endast i mindre omfattning ta upp dessa aspekter och i stället i första hand fokusera på själva sakfrågan. Man måste först ha alla fakta på plats. Stämmer detta som Gustavsson säger? Jämförelsen mellan Jesus och Hannibal är trots allt en jämförelse som kristna apologeter ofta tar till. Följande påstår Gustavsson är fallet:

  • Ingen av dem som var på plats när Hannibal korsade Alperna och anföll Rom norrifrån har skrivit något om dessa händelser.
  • Vi har inga källor alls från den kartagiska sidan.
  • Vi har endast två senare källor, Polybios och Titus Livius.
  • Det finns ytterligare några källor, som Cassius Dio (ca 150–235), men det är först 400 år efter händelserna.
  • Polybios och Livius är inte ögonvittnen utan måste förlita sig på andra källor.
  • Dessa äldre källor har vi inte tillgång till i dag.

Om vi börjar bakifrån med de äldsta källorna, har vi den grekiske historikern Silenus. Denne betalades av Hannibal för att följa med honom på hans resa över Alperna och för varje dag dokumentera vad som skedde. Hans verk är förlorat men vi känner det genom att romerska och grekiska historiker refererar till det i sina historieverk, där de således bygger på denna ögonvittnesskildring. Bland dem som återger vad Silenus skrev kan nämnas Cicero, 106–43 fvt och Lucius Coelius Antipater, som i slutet av 100-talet fvt skrev sju böcker om det andra puniska kriget vilka är kända genom att Livius i sin tur citerar därur. Och källor som citeras av andra är också källor, på samma sätt som de används när det gäller den kristna historien.

Därmed falsifieras faktiskt punkterna 1 och 2 hos Gustavsson. Silenus var på plats när Hannibal korsade Alperna och anföll Rom norrifrån och har skrivit om dessa händelser. Han var dessutom anställd av kartagerna för att skriva deras historia och följaktligen en källa från den kartagiska sidan. Att han var grek betyder bara att han skrev på grekiska. Vilket blod som flöt i hans ådror kan inte vara av betydelse.

pwurz1

P.Würzb.Inv. 1, framsidan, innehållande Solysios’ fjärde bok om Hannibal.

En annan grekisk historiker var Sosylos från Sparta som verkade som lärare åt Hannibal i åtminstone grekiska och kanske latin. Sosylos var med när Hannibal anföll Italien och skrev senare en biografi om Hannibals liv och kriget mellan kartagerna och romarna i sju band benämnt ”Hannibals gärningar” (”praxeis”, som i Apostlagärningarna, f.ö.). Verket har inte bevarats, men det är ändå oriktigt att som Gustavsson hävda i punkt 6 att vi inte skulle ha tillgång till dessa äldre källor i dag eftersom a) delar av det Solysios skrev finns bevarat genom citat hos senare grekiska och romerska författare, däribland Cornelius Nepos (ca 100–24 fvt) och b) det finns faktiskt ett äldre fragment av Solysios’ ”Hannibals gärningar” bevarat.

Det rör sig om ett brottstycke på 24 x 19 cm med text på både fram- och baksidan. Fragmentet är dessutom daterat till nollhundratalet fvt, blott ett århundrade efter att verket skrevs.

En ytterligare med Hannibal samtida källa är Lucius Cincius Alimentus som är ansedd som en av de två första romerska historikerna, fastän han främst skrev på grekiska. Som ung romersk soldat tillfångatogs han av Hannibals styrkor och tillbringade flera år i fångenskap i kartagernas läger, och hade således förstahandsinsikt om vad som föregick. Under en av de långa viloperioderna mellan slagen tog sig Hannibal tid att tala med Alimentus och tydligen gott om tid eftersom han berättade för honom om alla de vedermödor han haft under sin långa marsch från Spanien över Alperna för att slutligen anlända till Italien. Detta innefattade strider med lokala stammar och väldiga besvär med terrängen. Alimentus’ berättelse återges av flera senare romerska historiker, bland andra av Titus Livius, men vad vi vet skrev han aldrig ner den själv.

Sedan kommer vi till den Polybios som Gustavsson faktiskt nämner. Han skrev sin historia om de puniska krigen femtio år efter att krigen upphört eller som Gustavsson säger, 70 år efter Hannibals Alp-korsande. Polybios ger den mest korrekta och omfattande skildringen av det som bevarats. Han bodde och umgicks med den romerske aristokraten Publius Scipios och de i dennes hushåll; en aristokratisk familj som i generationer stridit mot kartagerna. I Rom skrev han sin historia om de puniska krigen och hade tillgång till många vittnesmål från dem som själva planlagt och deltagit i striderna mot Kartago.

John Prevas, varifrån jag hämtat mycket av den information jag här presenterar, skriver följande i “Hannibal Crosses the Alps: The Invasion of Italy and the Punic Wars”, s. 73:

Prevas1Prevas2

Polybios skriver alltså att han sökte upp och intervjuade ögonvittnen och att han själv följde Hannibals rutt och på plats inspekterade platser längs vägen.

Den nästföljande viktigaste källan för historiker är Titus Livius, som skrev omkring vår tidräknings början. Både Polybios och Livius använde ögonvittneskällor och en sådan var ovan nämnda Solysios; Polybios direkt och Livius indirekt. Men bara för att Polybios och Livius ger oss de mest omfattande skildringarna i hela böcker, betyder det inte att Hannibals gärningar inte omnämndes av andra. Knappt någon historiker kunde undgå att skriva om honom.

I sig är det en försåtlig metod att jämföra Hannibals passage över Alperna med Jesu existens. Ty många fler bevittnar Hannibals existens än de som bevittnar hans passage över Alperna. I sådana fall kunde vi lika gärna jämföra Hannibals passage över Alperna med någon händelse i ”Jesu liv” som omnämns i blott ett evangelium.

Men om vi bara koncentrerar oss på Hannibals passage över Alperna.

Denna bevittnas också av Silius Italicus (ca 28 – ca 103 vt). Av hans författarskap finns bevarat blott det 17 böcker långa episka dikten Punica i vilken han skildrar det andra puniska kriget och följaktligen då Hannibals korsande av Alperna. Han använder flera historiska källor men hans huvudkälla är ovan nämnde Polybios, och Silius både bekräftar läsarter hos Polybios och fyller i luckor i Polybios’ verk där material gått förlorat.

Den grekiske geografen, historikern och filosofen Strabon (ca 64 fvt–ca 24 vt) nämner Hannibals överfart över Alperna.

Den romerske författaren Marcus Terentius Varro (116–27 fvt) nämner också Hannibals överfart över Alperna.

Vergilius berättar i bok 10 av Aeneiden (ca 19 fvt) att kartagerna genomborrar Alperna.

Går vi sedan över till att bara bevittna Hannibals existens har jag säkert inte förmått gräva fram alla obskyra referenser till detta. Men i vilket fall, utöver de tidigare nämnda finns Hannibal bevittnad hos:

  • Den grekiske historikern Diodorus Siculus (ca 90-30 fvt)
  • Dio Plutarchos (nollhundratalet fvt)
  • Den romerske författaren Cornelius Nepos, (ca 100–24 fvt)
  • Timagenes av Alexandria (nollhundratalet fvt). Han skrev om Hannibals överfart och är den ende som namnger vissa av de stammar som Hannibal bekämpade. Inget har överlevt direkt men delar finns bevarade genom citat av bland andra Ammianus Marcellinus (ca 328–efter 391 vt).
  • Trogus Pompeius (verksam under kejsar Augustus’ tid 27 fvt–14 vt).
  • Cicero (106–43 fv)
  • Lucius Coelius Antipater (100.talet fvt)
  • Plutarchos (ca 100 vt)
  • Den romerske historikern Justinus (troligen på 100-talet vt).
  • Appianus (100-talet).
  • Juvenalis (ca 110 vt)

Han omnämns givetvis också av flera senare historiker, men dessa lämnar jag därhän i denna redogörelse.

Notera också att Hannibal dog år ca 183 fvt, Polybios föddes ca år 200 fvt och var således ca 17 år när Hannibal dog. Gustavsson väljer att jämföra en händelse i Hannibals liv med frågan om Jesu existens och kan därför påvisa ett längre tidsavstånd. Men skillnaden mellan Hannibals död år 183 fvt och Polybios’ historieverk 146 fvt är egentligen bara 37 år och de båda var samtida på så sätt att deras respektive liv överlappade med 17 år. I annat fall kunde man ju jämföra tiden för de första Jesusvittnena med tiden för Jesu födelse.

Detta falsifierar mer eller mindre alla Gustavssons påståenden.

Han säger att ingen av dem som var på plats har skrivit något. Men Silenus och Solysios var på plats och skrev historieverk om händelsen. Han säger att vi inte har några källor alls från den kartagiska sidan, men vi har Solysios som var anställd av den kartagiska sidan för att dokumentera händelsen. Vi har definitivt inte bara två senare källor i Polybios och Livius. Vi har ögonvittnesskildringar som till viss del finns bevarade hos flera senare historiker och ett antal ytterligare bevittnanden från perioden mellan Polybios och Livius. Dessa ytterligare källor är inte från 400 år efter händelserna. Och vi har till viss del tillgång till de äldre källorna genom att de citeras eller på annat sätt återges plus att ett fragment från ögonvittnet Solysios’ fjärde bok om Hannibal finns bevarat.

Och jag har då inte ens berört mynt, inskriptioner och annan hårdvaluta.

Roger Viklund, 2014-08-18

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen

sgtjSe också Del 1, inledning
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

Innan jag tar mig an Hannibal-jämförelsen kände jag mig nödgad att behandla Julius Caesar-jämförelsen.

På sidan 63 i sin bok ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” skriver Stefan Gustavsson att en sådan prominent gestalt som Julius Caesar ändå bara omnämns ”i fem källor under de första 150 åren efter sin död”. Gustavsson vill därmed påstå att dåligt bevittnande inte är sällsynt och inget skäl till att betvivla Jesu existens. För stunden lämnar jag påståendet att Jesus alls skulle vara bevittnad därhän och koncentrerar mig bara på detta påstående av Gustavsson.

Vis av erfarenhet (se Korsade Julius Caesar Rubicon?) har jag lärt mig att inte lita på Gustavssons uppgifter. Han verkar oftast bara repetera det någon annan påstår, utan att kontrollera påståendena, ibland ens rätt återge det källan säger eller överhuvudtaget konsultera källan. I sådana fall tar han uppgiften från någon annan som citerar ursprungskällan och lyckas därmed också repetera de avskriftsfel som där förekommer. Ändå uppger han endast ursprungskällan som referens. Jag avser att ge exempel på detta framöver.

I vilket fall uppger Gustavsson Habermas & Licona (The Case for the Resurrection of Jesus, s. 128) som sin källa för bevittnandet av Julius Caesar. Fast Habermas & Licona säger inte det Gustavsson tillskriver dem utan i stället att endast fem källor rapporterar om hans militära erövringar, och dessa uppges vara Julius Caesar själv, Cicero, Livius, en kungörelse från Salona och Appianos (och då är att märka att Appianos skrev senare än 150 år efter Julius Caesars död).

Habermas & Liconas påstående kan i sig ifrågasättas men att Julius Caesar skulle ha omnämnts av endast fem personer under perioden fram till ca år 100 stämmer givetvis inte. Julius Caesars förehavanden förbigicks inte av någon historiker av rang i hans samtid och i tiden efter att hans verksamhet ändats. Det är sant att de stora bevarade biografierna tillkom något senare, Appianos (ca 160 vt), Suetonius (ca 120 vt), Plutarchos (ca 110 vt), Cassius Dio (ca 220 vt) etc., men dessa byggde på andra historikers verk; verk som dessa senare historiker både refererade, utvärderade och citerade. Bland dessa äldre källor som de byggde på kan nämnas Titus Livius, Sallustius och Pollio, men också andra. Dessutom är inte alla dessa verk helt förlorade utan vissa fragment finns bevarade.

Bevarade citat måste givetvis räknas som bevittnanden, på samma sätt som man inom den kristna historien åberopar exempelvis Papias (ca 130 vt) som ett vittne trots att hans verk är försvunnet och endast fragment finns bevarade i form av citat hos exempelvis Eusebios; eller Thallos, som parafraseras av Africanus men där inte heller dennes verk är bevarat i original utan endast i senare citat hos andra. Likväl räknas dessa båda som ”vittnen”!

Vidare utelämnar Gustavsson vittnen som Sallustius (86 fvt–34 fvt) som var samtida med Julius Caesar och som bevittnar honom, ett anonymt brev till Julius Caesar som i och för sig ofta tillskrivs Sallustius men som kan ha en annan upphovsman, Catullus (84–54 fvt) som var samtida med Julius Caesar och som skriver litet spydigt om honom och Strabon (63/64 fvt–24 vt) som också var samtida.

Och jag är säker på att om man bara söker efter omnämnanden av och inte biografier över Julius Caesar kommer man att finna många fler källor. Jag har inte lagt min själ i att hitta alla källor. Jag har heller inte hittat någon ”vanlig” historiker som listar alla perifera referenser. De arbetar ju med källor som innehåller information om Julius Caesars förehavanden och är inte ute efter att sammanställa det totala antalet källor som nämner honom (eftersom antalet är ointressant; det handlar om deras kvalitet).

Ta bara Cicero som efterlämnat ett antal brev där han inte bara skriver om Julius Caesar utan också återger brev skrivna av andra, däribland av just Julius Caesar och av Pompejus’ där denne fäller omdömen om Julius Caesar. Detta är också samtida bevittnanden.

Det man måste förstå är att om en historiker säger sig arbeta med äldre källor, namnger dem och anger vilka författarna var, när de levde och dessutom kritiskt bedömer uppgifternas sanningshalt, blir uppgifterna därigenom mer trovärdiga. Ett påstående om att Nya testamentets skrifter skulle gå att jämföra med dessa i trovärdighet för att de tillkommit nära i tiden, är många och lika trovärdiga som andra källor, blir lätt patetiskt. Faktum är att en författare som Lukas (den anonyme person som skrev Lukasevangeliet och Apostlagärningarna) inte ens identifierar sig själv, än mindre namnger någon källa eller kritiskt utvärderar sina källor. De går inte att jämföra på samma dag.

För att ytterligare späda på den ojämlika jämförelsen mellan JC (Julius Caesar) och JC (Jesus Christ) finns ett otal andra bevis för Julius Caesars existens såsom bevarade mynt, inskriptioner och annat.

Roger Viklund, 2014-08-13

Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 1, inledning

Stefangustavsson

Stefan Gustavsson

Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

Trots sommar och ledighet har jag inte haft den tid jag önskat för att hinna studera och läsa. Några böcker har jag dock hunnit helt eller delvis igenom. I dag tänkte jag ta upp Stefan Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” (Stockholm: Credoakademin, 2013). Stefan som jag en gång debatterat och vars uppfattning jag sedan tidigare varit rätt väl bekant med. Stefan Gustavsson är teolog och kristen apologet (ordet använt i dess neutrala betydelse av ”försvarare av den kristna tron”). Enligt egen utsago är han ”generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, direktor för CredoAkademin och förstelektor vid Mediehögskolan i Kristiansand, Norge.” (Stefan Gustavsson, ”Samtid och sanning”)

OtHJJag håller också på att läsa Richard Carriers 700-sidiga bok ”On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt”, vilken enligt Carrier är det första bok som argumenterar för att Jesus inte funnits och som samtidigt är referentgranskad (Peer Review). Carriers bok är av en helt annan kaliber än Gustavssons. Argumenten är många gånger desamma som de jag framlägger i min bok (hur skulle de kunna vara så mycket annorlunda). Skillnaderna ligger främst (som jag hittills ser det) i att Carrier vänder sig till forskarsamhället och därför inte använder utrymme för att argumentera för sådana ståndpunkter som är allmänt vedertagna inom den mer sekulära forskningen och som jag ägnade rätt mycket utrymme åt (eftersom jag valde att skriva mer populärt), samt att han använder ”Bayes sats” för att beräkna vad som är sannolikare av två scenarier – en minimal mytikerhypotes, där allt startade som en mysteriekult utan någon historisk person Jesus, och en minimal historicitetshypotes där det funnits en historik person Jesus som verkat som förebild, men där egentligen knappt något annat i evangelieberättelsen antas vara sant. Vilken av dessa två minimala hypoteser är sannolikast (ty ju mer utvecklade de görs, desto osannolikare blir de)? Enligt Carrier, mytikerhypotesen! Jag kommer nog att återkomma om denna bok, vilken kräver noggrann läsning om det ska vara något lönt med det.

”Skeptikerns guide till Jesus” är på mindre än 200 sidor. Egentligen borde man väl sammanfatta hela boken i ett inlägg, kanske också behandla den tematiskt. Men jag verkar aldrig få tid för en sådan genomgång och väljer därför att skriva flera kortare inlägg, med nedslag litet här och där i boken.

skeptikerns-guideVad säger då Gustavsson? Han säger sig vara influerad av mer konservativa forskare som exempelvis Bauckham, Blomberg och Lane Craig och dessa hävdar bland annat att om man studerar källmaterialet om Jesus på samma sätt som man behandlar andra texter från antiken, skulle man inte vara så hyperskeptisk mot Jesus. Själv vill jag påstå att det är precis tvärtom, att när man väl behandlar källmaterialet om Jesus på samma sätt som man behandlar andra texter från antiken, kommer den gängse uppfattningen om Jesus att förändras. Om detta kommer jag att återkomma i framtida inlägg.

Gustavssons syn är Biblisk. Jesus sägs ha fötts i Betlehem, växt upp i Nasaret och levt sitt vuxna liv i Kafarnaum. En sorts evangelieharmoni som var så vanlig tidigare under kristendomens glansperiod. Gustavsson fortsätter med att bygga berättelsen genom att främst bara plocka uppgifter ur evangelierna och Apostlagärningarna utan någon större reflexion över uppgifternas sanningshalt. Det blir därför ofta ett stort avstånd mellan min och Gustavssons syn.

Gustavsson går igenom flera böcker som i modern tid kritiserat Jesusgestalten på olika sätt. Hans sammanfattning (s. 26) av mina argument i min bok är på det stora hela korrekt (undantaget: jag daterar inte ”evangelierna till efter år 100” utan till ca år 100, med åtminstone Markusevangeliet före år 100).

Efter att Gustavsson presenterat alla dessa olika uppfattningar säger han att situationen ter sig förvirrad. Och jag måste ge Gustavsson rätt på den punkten. På så sätt kan jag förstå Richard Carrier som väljer att verkligen ”angripa” (fast jag kan inte sympatisera med det sätt på vilket han gör det) de mytiker som presenterar rätt horribla teorier och därigenom medverkar till att även de mer seriösa försöken blandas ihop med dessa andra teorier i allmänhetens ögon. Carrier säger sig få ägna mycket tid åt att förklara att hans och exempelvis Joseph Atwills (författaren av ”Caesar’s Messiah”) teorier knappt har något gemensamt. Gustavssons lösning på dessa skilda Jesustolkningar skulle givetvis vara att återgå till Bibelns syn på saken. Men i ärlighetens och logikens namn är också Gustavssons föreställning blott ytterligare en (från alla övriga) avvikande Jesustolkning. Alla tolkningar kan inte vara sanna. Däremot kan givetvis alla vara felaktiga.

Gustavsson kritiserar avsaknaden av historisk metod hos exempelvis Lena Einhorn och förespråkar att en sådan måste användas. Gustavsson själv använder dock, åtminstone i ett avseende, en ogenomtänkt metod i sin kritik av ”kritikerna”. Han så att säga plockar litet här och där och kan därmed hela tiden finna exempel som han kan kritisera. Men så kan man inte göra inom seriös historieforskning. Antingen får man välja att bemöta en teori, eller så de starkaste argumenten för en viss ståndpunkt. Att exemplifiera sin ståndpunkt genom att ofta ta de svagaste argumenten och de svagaste teorierna, gör ju att man egentligen inte alls har bemött det man ger sig ut för att bemöta.

Nåväl, Einhorn får försvara sina teser, jag mina.

denjesussomaldrigfunnitsGustavsson citerar två stycken som jag skrivit, det ena ur min bok och det andra från en Newsmillartikel från 2011. Vad gäller citatet ur boken citerar Gustavsson följande:

”Jag är medveten om att mycket av det källmaterial jag använder är tvivelaktigt i fråga om sanningshalten, framför allt då det ofta är sent och därigenom kan vara legendariskt. Motsvarande uppgifter om Jesus hos kyrkofärderna har jag ofta på goda grunder avfärdat som legendariska … jag är medveten om att denna genomgång i många stycken får betraktas som spekulation.” (Inledningen kap. 5.2, sid. 512 i 1:a uppl., sid. 530 i 2:a uppl.)

Om jag ångrar något vad gäller innehållet i min bok, är det möjligen att jag inte stannade efter fyra sektioner, där jag i princip framlagt hela min tes. Jag ångrar inte materialet i sektion fem som sådant, utan mer att det förekom i just denna bok. Jag tycker om att laborera med olika möjliga lösningar på ett problem och ville inte undanhålla för läsaren det mångskiftande material som trots allt föreligger.

Så efter det att jag argumenterat för en ”icke-Jesus’’ lät jag läsaren taga del av något av det senare spekulativa material som kan, eller inte kan, beröra Jesus. Gustavsson passar givetvis på att säga att jag tvingas efter fem hundra sidor konstatera detta och att inget källmaterial styrker den alternativa hypotes jag därefter framlägger. Men denna ”hypotes” var mer en reaktion på det jag tidigare visat och som jag också skriver strax före ovan givna citat, nämligen ”hur oerhört magert bevisläget är i fråga om kristendomens portalfigur” och att denne knappast är ”en verklig gestalt utan en kompositfrälsare formad ur en mängd olika källor.”

Oerfaren som jag var när det begav sig, insåg jag inte fullt ut att det omöjligt går att resonera filosofiskt med flera alternativa möjligheter. Inte inom religionsforskning! Ty om man framlägger alternativa förklaringar, exempelvis säger att Josefus inte kan ha skrivit Testimonium Flavianum som det föreligger, såvida inte Josefus egentligen skrev något totalt annorlunda, kan man nästan utgå från att kritikerna kommer att fokusera på just den detaljen och hävda exempelvis att det inte finns stöd för en sådan totalt annorlunda version.

Faktum är dock att jag har framlagt min tes i boken med en Jesus som från början uppfattades som ett alltigenom andligt väsen och som först senare kom att uppfattas som att han också levt ett liv som människa och gud på jorden.

Newsmillartikeln som Gustavsson citerar är ”Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas”. Eftersom Newsmill har lagt ner och artikeln inte längre är tillgänglig,  länkar jag till samma artikel på min blogg. Det stycke Gustavsson citerar lyder:

En alternativ förklaring till kristendomens uppkomst … är att den startade som en judisk mysteriereligion. Alla folk hade sina egna mysteriereligioner. Det enda undantaget skulle då möjligen ha varit judarna. Men varför skulle inte också judarna ha kunnat skapa sin egen mysteriereligion; många av dem fanns ju spridda bland ”alla” folk och måste rimligen ha influerats av dessa? Jag hävdar att de visst skaffade sig en egen mysteriereligion och den kom att få namnet kristendomen efter Kristus, namnet på judarnas Messias … Den kom då med tiden också att avlägsna sig från sin ursprungligen mer symboliska natur. I början omfamnades den av endast en mindre grupp bland judarna, men växte och drog också till sig icke-judar. Varje mysteriereligion hade sin frälsare eller gudsson och i kristendomen, som judisk mysteriereligion, kom denne gudsson och frälsare givetvis att bli Messias … Det som började som en symbolisk berättelse kom sedan med tiden att ta sig allt fler historiska uttryck.

Gustavsson hävdar alltså att det inte finns något källmaterial som styrker min alternativa hypotes, att det heller inte finns något källmaterial för denna ståndpunkt. Men den alternativa hypotesen var inte de traditioner som återges i utombibliskt kristet material från de första århundradena och som jag framlade i sektion Fem. Den alternativa hypotesen var just den att Jesus inte fanns, att kristendomen startade som en judisk mysteriekult – alltså det jag framlade i sektionerna Tre och Fyra i min bok.

Och det källmaterial Gustavsson efterfrågar (och som han säger saknas) är faktiskt samma källmaterial som Gustavsson åberopar, med Paulus i spetsen. Det är samma källmaterial som Gustavsson åberopar fast då bara tolkat mer i enlighet med vad detta källmaterial faktiskt visar. Alltså, vi har alla samma källmaterial. Skillnaderna ligger bara i vårt förhållningssätt till detta material.

Den Jesus som Paulus predikar är definitivt en andlig Jesus eller en kosmisk Kristus och Paulus och andra tidiga brevskrivare beskriver den tidiga kristna rörelsen som en mysteriereligion. Gustavsson vill hävda att mitt ”scenario” bara är en ”teoretisk möjlighet” och att hans bygger på ”historiska fakta”. Gustavsson anser att man alltid bör välja den hypotes som är sannolikast och inte bara en hypotes som är teoretiskt möjlig. Här håller jag helt med Gustavsson. Men Gustavssons ”teori” och den kristna ”teorin” bygger på ett stort antal bortförklaringar av ett stort antal besvärande omständigheter.

Gustavsson använder mycket av utrymmet i boken till att åberopa auktoriteter till stöd för sina åsikter. Dessutom gör han ett antal jämförelser mellan å ena sidan Jesus och kristendomen och å andra sidan historiska gestalter och föreställningar. En sådan är den bland kristna apologeter populära jämförelsen mellan Hannibal och Jesus. Som oftast när det gäller Gustavssons paralleller haltar den högst betänkligt och jag avser  återkomma om den saken i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2014-08-12

Debatt på Kafé Station 13/9 2007

Den 13 september 2007 deltog jag i en offentlig debatt mot generalsekreteraren i Svenska Evangeliska Alliansen (SEA), Stefan Gustavsson, på Kafé Station i Umeå. Debatten var anordnad av Pingstkyrkan i Umeå. Premisserna var att vi i tur och ordning med mig som förste talare skulle hålla var sitt anförande på 15 minuter. Därefter hade vi 8 minuter var till vårt förfogande för att kritisera varandras inlägg och så slutligen 5 minuter för slutplädering.

Stefan Gustavsson

I moment 2 hade vi ett 15 minuter långt moderatorlett samtal och därefter följde frågor från publiken. Lokalen var proppfull men då den trots allt var rätt liten var det nog inte fler än 100-200 personer där. Mitt intryck var att jag inte hade många som sympatiserade med min åsikt, utan merparten tillhörde nog pingströrelsen eller bestod av andra likasinnade.

Debatten spelades in på audio och innan jag godkände att det skulle göras förvissade jag mig om att jag skulle få en CD med inspelningen och dessutom med full förfoganderätt. Jag ville inte att Pingstkyrkan eller SEA skulle få ensidig tillgång till inspelningen och min tanke var att lägga ut hela debatten på nätet. Nu fick jag aldrig någon inspelning. Jag kontaktade dem visserligen på nytt och de lovade att de skulle skicka mig en skiva, men denna kom aldrig och jag glömde bort att stöta på ännu en gång. Det betyder att jag inte har någon kopia av denna debatt och aldrig har hört den själv.

Men jag hittade nu mitt inledningsanförande. Det är förhoppningsvis exakt den text som låg till grund för mina inledande 15 minuter – en text som jag har anpassat för en muntlig framställan på endast 15 minuter. Och i brist på bättre kan jag väl återge den här på bloggen.

 Mitt inledningsanförande i debatten mot Stefan Gustavsson på Kafé Station 13/9 2007

Vad jag vill be er i publiken, är att betrakta det jag säger nu i kväll med ett öppet sinne. Jag utgår från arbetshypotesen att evangelierna inte skildrar ett verkligt människoöde utan har tillkommit för att ge en redan existerande och snabbt växande mysteriereligion en starkare bas att verka från. Dagens ämne berör strikt den historiska frågan, alltså om Jesus överhuvudtaget har funnits som historisk person.

Jesus har givetvis funnits! Då menar jag att det naturligtvis har funnits många män som hetat Jesus. Kanske hette var elfte man i dåtidens Palestina Jesus och det fanns tusentals och åter tusentals Jesusar. Med all säkerhet döpte Johannes döparen många som hette Jesus och korsfäste Pilatus många som hette Jesus. Så när vi frågar oss om Jesus har funnits eller inte har funnits, måste vi klargöra vilken Jesus vi avser.

Det jag talar om är evangeliernas Jesus. Jag hävdar att det är osannolikt att det har funnits en Jesus som ens avlägset liknar den Jesus som porträtteras i evangelierna. Vi talar alltså om en person som var lärjunge till Johannes döparen, som samlade en skara lärjungar, där tolv var utvalda, som vandrade runt i Galileen, gjorde underverk, predikade ett kärleksbudskap, och som ändade sina dagar i Jerusalem på ett för eftervärlden mycket skakande sätt. Det är denna Jesus jag inte tror har funnits. För den skull utesluter jag inte att där kan ha funnits en gestalt som har gett upphov till berättelsen. Jag kan bara inte se att dennes liv finns skildrat i evangelierna eller att denna person ens behöver ha levt vid den tid som evangelierna säger.

Många gestalter i historien är dåligt belagda i sin samtid. Berättelserna om dem är ofta sent nedtecknade och de bevarade handskrifterna än senare. Och visst kan händelser i deras liv ha överdrivits och blandats med myter och legender. Ändå finns som regel inga rimliga skäl betvivla att de har funnits. Så varför då betvivla att Jesus har funnits?

Många hävdar, och säkert kommer Stefan också att påstå detta, att Jesus är bättre bevittnad än de flesta av antikens personer. Men jag hävdar att detta är en chimär och att det dessutom finns andra särskilda skäl till att fatta misstanke när det gäller Jesusgestalten.

Det finns tre huvudskäl till varför jag betvivlar att evangeliernas Jesus har funnits.

  1. ETT! De första kristna, de som levde närmast i tiden efter att Jesus ska ha levt, verkar ovetande om det som berättas i evangelierna. Det gäller då i första hand Paulus men även övriga tidiga brevskrivare.
  1. TVÅ! Ingen samtida historiker eller annan icke-kristen författare har ens nämnt Jesus.
  1. TRE! Den enda återstående källan blir därför evangelierna, skrifter som troligen är från en betydligt senare tid än vad många tror och som har mycket tvivelaktigt sanningsvärde.

Låt oss då först betrakta Paulus. Jag tar nu inte hänsyn till den sena och otillförlitliga äventyrsromanen Apostlagärningarna eller de 6 brev av 13 i Nya Testamentet som sägs vara skrivna av Paulus men inte är det, utan endast de 7 äkta Paulusbreven som skrevs på 50-talet. Paulus verkar i den omedelbara tiden efter att Jesus skall ha dött. Han reser mycket och träffar många personer, då inte minst ledarna för Jerusalemförsamlingen, Jakob, Kefas och Johannes. Förmodligen är det dessa personer som i evangelierna sägs ha ingått i Jesus’ närmaste lärjungskara. Så om evangelierna talar sanning, kan Paulus omöjligt vara ovetande om Jesu liv.

Men vad får vi genom Paulus veta om Jesu liv? Ja, egentligen ingenting utöver att Jesus korsfästes och uppstod, något Paulus behandlar mer som en andlig än fysisk kroppslig uppståndelse. Vi får inget höra om händelser i Jesu barndom. Vi får inte veta att Jesus döptes av Johannes döparen eller att han själv döpte. Inte ett ord om att Jesus utförde mirakler eller ens att han undervisade, än mindre i liknelser. Vi får inte veta att han förråddes av Judas, inte att han anklagades inför Sanhedrin och inför Pilatus eller att han korsfästes på Golgata. Vi hör inget om den tomma graven eller om någon annan av de hundratals distinkta händelser som evangelierna påstår inträffade. Huvudpersoner i evangelierna, sådana som Johannes döparen, Judas Iskariot, Pontius Pilatus, Herodes, Maria Magdalena, Maria och Josef med flera omnämns aldrig, ej heller Betlehem, Nasaret eller Galileen.

Nu kommer Stefan säkert att påstå att Paulus inte hade någon anledning att skriva om detta. Men faktum är att han vid flera tillfällen hade skäl att göra just det, men väljer att åberopa andra exempel än just Jesus. Dessutom säger han sig inte veta hur man ska be, tydligen ovetande om att Jesus lärt ut Fader Vår; han säger sig inte ha kommit för att döpa, tydligen ovetande om Jesu dopbefallning; han anser att man inte bör göra underverk, tydligen ovetande om att Jesus gjorde sådana; han till och med motsäger att Jesus uppväckte folk från de döda och han påstår att judarna kanske aldrig hört förkunnelsen, tydligen ovetande om att Jesus själv verkade bland judar.

Det finns bara några få passager som går att tolka som om Paulus kände till något av det som senare nedtecknas i evangelierna, men i dessa passager bygger Paulus på egna uppenbarelser och på tolkningar ur Gamla Testamentet, och inte på sådant han hört berättas om personen Jesus.

Och inte bara Paulus, utan också övriga brevskrivare från den första tiden, undviker att nämna Jesu liv. Och vill man hävda att ointresset för Jesu liv tillhör just brevgenren är det märkligt att just de brev som tillkommer efter år 100 innehåller hänvisningar till historiska händelser rörande Jesus. Detta är särskilda skäl till att fatta misstanke.

Låt oss därefter skifta fokus till historikernas ovetskap om Jesus. Många tror att hittar man bara tillräckligt många Jesusantydningar, kommer själva mängden att styrka Jesu existens. Men tiotalet svaga anspelningar kan aldrig mäta sig med ett starkt bevis. Och vad man än säger så finns bara två historiska källor som går att åberopa.

Den ena är den judiska historikern Josefus, vars ena verk från år 93 på två ställen nämner Jesus. Men Jesustexten hos Josefus är förfalskad, därom råder inga tvivel. Och den som vill hävda att en förfalskad text skulle innehålla en kärna som Josefus skrivit, har hela bevisbördan.

Övriga så kallade vittnen är antingen sena eller svårdaterade och nämner inte heller alltid Jesus utan i bästa fall kristna. Undantaget är den romerska historikern Tacitus som närmare 100 år efter att Jesus skall ha dött, bevisligen hänvisar till Pilatus’ avrättning av Kristus. Problemet är att Tacitus uttrycker sig på ett sätt som gör det osannolikt att han hämtat sina uppgifter från romerska källor. Återstår då att han hört kristna säga det; kristna som vid denna tid då evangelierna tillkommit trodde just detta. Och att förmedla uppgifter från hörsägen gör givetvis inte Tacitus till ett vittne.

Om nu Jesus var den framstående gestalt som evangelierna påstår, hur kan det då komma sig att ingen historiker har uppmärksammat hans liv, ens nämnt det? Undran innefattar bland andra de båda judiska historikerna Josefus och Justus, den senare som bodde i närheten av Kafarnaum; eller Filon som efterlämnat 50-talet skrifter om bland annat religiösa rörelser, som besökte Palestina, som skrev om esseerna och Pilatus, och vars ene brorson var gift med den Berenike som enligt Apostlagärningarna umgicks med Paulus i Caesarea. Också detta är särskilda skäl till att fatta misstanke.

Sedan flyttar vi fokus till evangelierna, skrivna utanför Palestina av okända författare och troligen sent i tiden. När vi först hör talas om dem är de anonyma och först ca år 180 påstås att de skrivits av dem som nu sägs vara deras upphovsmän. Dessa evangelier brukar inom Bibelvetenskapen förläggas i tiden från ca år 70 till ca år 90. Många kristna forskare vill gärna tidigarelägga dem betydligt, men för det finns inga bevis.

Däremot visar alla evangelier kännedom om händelser år 70 i samband med det stora kriget mellan judar och romare och bör därför ha skrivits efter detta år. De bör ha funnits tillgängliga senast år 135 eftersom då som först någon citerar ur något evangelium, och det äldsta textfyndet är kanske från samma tid. Så allt vi kan säga är att de bör ha tillkommit tidigast år 70 och senast en bit in på 100-talet. För egen del anser jag att de passar bäst in i tiden kring sekelskiftet år 100, då övriga biografiska detaljer om Jesus för första gången blir synliga. Ögonvittneshypotesen och även den påstådda muntliga traditionen är alltså snarare förhoppningar än något som är grundat på verkliga bevis.

Nu kan man ju hävda att evangelierna ändå skildrar Jesu liv. Men det ska ses i ljuset av att fram till att evangelierna skrevs, ingen verkar ha känt till det som sägs i dem. När man sedan tar i beaktande att Markusevangeliet skrevs först och att författarna av Matteus’ och Lukas’ evangelier plagierat Markus och att troligen även Johannesevangeliet fritt bygger på Markus, så reduceras de så kallade vittnena från fyra till faktiskt ett, nämligen Markus. Och detta evangelium, vem som nu än skrev det, avviker också uppenbart från vad man kallar ögonvittnesskildring, ändå kände de övriga sig manande att kopiera det.

Midrash är benämningen på lärda judars metod att foga samman olika passager ur den hebreiska bibeln och därmed åstadkomma nya uttolkningar. Större delen av Markusevangeliet är en sådan midrash ur Gamla Testamentet. Det är därför de kristna tycker att alla profetiorna i Gamla Testamentet uppfylldes av Jesus. Men det bara verkar så, för att evangelierna helt igenom är konstruerade ur Gamla Testamentet så att det ska se ut som om Jesus var den väntade Messias.

Till detta ska läggas att Jesu liv i alla väsentliga delar sammanfaller med andra frälsargestalters liv. Exempelvis utförde Jesus likadana underverk som de sades ha utfört. Jesu undervisning är i och för sig högtstående, men inte unik, då även den är i linje med annan undervisning från samma tid. Inte ens Passionshistorien verkar innehålla någon substans. Den är konstruerad ur Gamla Testamentet och innehåller dessutom så många orimligheter att man inte kan tro på en enda händelse däri. Så vad återstår? Egentligen ingenting, varför även detta är ett särskilt skäl till att fatta misstanke.

Nu tror jag att Stefan kommer att invända mot mitt resonemang genom att hävda att evangelierna är trovärdiga då ingen annan antik text är bättre belagd vad gäller handskrifter än Nya Testamentet. Och detta är riktigt, men egentligen ovidkommande. Det försäkrar endast att vi undslipper förfalskningar gjorda efter 200- eller 300-talet, men om skrifterna redan från början inte skildrar en historisk verklighet, kan vi lika gärna hitta originalen utan att något förändras.

Stefan kommer säkert också att hävda att uppkomsten av en rörelse som kristendomen kräver en grundare. Men för det första finns andra grundare av kristendomen än Jesus, en sådan är Paulus. Och för det andra är det minst lika vanligt att det uppkommer religioner som kretsar kring en mytisk frälsargestalt som kring en verklig historisk person.

Följden av detta mitt resonemang är att legenden om Jesus växer fram med tiden och evangeliernas uppgifter verkar obekanta för de äldsta skribenterna. Jesu liv och gärning har också gått obemärkt förbi i den profana historien.

Sokrates, kejsarna och bevisläget

Med tanke på att debatten rörande bevisläget för Jesus’ och andra antika gestalters existens i skrivande stund är på topp, vänder jag fokus för att undersöka hur det verkligen förhåller sig. Enligt mitt förmenande förekommer en hel del missuppfattningar, och baseras antaganden på felaktig information. En mycket vanlig kommentar är att Jesus är minst lika bra bevittnad som många andra gestalter vilkas existens vi inte betvivlar. Dick Harrison lät i sitt blogginlägg den 11 april 2011 framhålla att ”[k]ällorna om Jesus är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv.” Men antalet källor saknar betydelse om ingen enda av dessa källor är trovärdig. I kommentaren till samma inlägg tyckte signaturen ”Herr_Nilsson” att det var litet ”märkligt” att ingen förnekar att Sokrates funnits trots att vi inte vet mer om honom än om Jesus”? Just Sokrates brukar ofta framhållas tillsammans med någon romersk kejsare som exempel på personer som inte på något sätt är bättre bevittnade än Jesu. Men är detta verkligen sant? I detta inlägg ska jag syna detta påstående och också visa att det inte är sant.

Sokrates

Den berömde filosofen Sokrates brukar anföras som ett jämförande exempel till Jesusgestalten. I likhet med Jesus har han inte efterlämnat några egna skrifter utan allt vi vet om honom kommer från andra. Fast Sokrates’ levnad är betydligt starkare belagd än Jesu levnad. Sokrates’ (470 eller 469–399 fvt) liv i Aten finns grundligt beskrivet av både Platon (427–347 fvt) och Xenofon (ca 428–354 fvt). Dessa var personliga vänner till Sokrates och de var båda närmare 30 år gamla när Sokrates tvingades tömma giftbägaren år 399 fvt. De har på var sitt sätt skildrat Sokrates’ liv. Även den samtide atenske komediförfattaren Aristofanes (ca 445–ca 385 fvt) tecknar år 423 fvt en bild av Sokrates i ”Molnen”, då en rätt satirisk sådan.

Det finns också ytterligare samtida källor som styrker Sokrates’ existens. Gabriele Giannantoni (1932–1998) har i sitt verk Socratis et Socraticorum Reliquiae samlat alla fragment från antiken där uttalanden görs om Sokrates. Dessa fragment innefattar ett antal personer som mött Sokrates och dessa vittnesbörd räcker gott för att styrka att Sokrates har funnits. Bland de författare Giannantoni återger finns ytterligare en av Sokrates’ lärjungar, då Aischines Sokratikern (ca 425-ca 350 fvt), samt också grundaren av den kyniska skolan, Antisthenes (ca 455-360 fvt).

Det finns alltså många samtida vittnen som i skrift berättat om Sokrates och dessutom beskrivit honom på vitt skilda sätt alltifrån Platons upphöjda bild till Aristofanes’ förnedrande. Utöver dessa “vittnen” finns också de något senare författarna, såsom atenaren Aristoteles (384–322 fvt), vilken föddes 15 år efter Sokrates’ död och som ger ett fullödigt porträtt av Sokrates.

I fallet Jesus finns till synes inga sådana källor. Det enda vi har är skrifter författade långt efter Jesu påstådda död av anonyma författare; skrifter som först senare påstås ha skrivits av den eller den personen. Alla dessa skrifter är också förmedlade av individer som själva dyrkade denne Jesus som en uppenbarelse från Gud. De utomkristna så kallade vittnena är från senare tid och antingen av obetydlig karaktär, tolkade tendentiöst trots att också de sannolikt baserar sig på religionens egna föreställningar, eller som i fallet Josefus är tillagda av kristna i efterhand för att de skulle få sina egna föreställningar rättfärdigade. Bevisläget skiljer sig högst väsentligt.

Tiberius

Det andra exemplet jag tog upp i början gällde de romerska kejsarna. Parallellen är egentligen dömd att misslyckas redan från start, då de romerska kejsarnas existens är så mycket starkare bekräftad att en jämförelse med Jesus framstår som något ”pinsam”. Men ändå görs dessa jämförelser gång på gång. Nu finns det ju ett antal kejsare att välja på och jag kan givetvis inte gå igenom beläggen ett och ett för att de alla har funnits; det vore en övermäktig uppgift. Men återigen väljer jag ett exempel som brukar åberopas. Det är alltså historicitetsförespråkarna själva, och inte jag, som har valt detta exempel. Man får då förutsätta att de har valt en kejsare som de anser bäst kunna stärka deras uppfattning.

Jag kommer därför att undersöka grunderna för att kejsar Tiberius har funnits. Exemplet kan anses vara väl valt dels eftersom Tiberius var kejsare under den tid då Jesus sägs ha varit aktiv, dels för att inte mindre än två av mina kritiker har åberopat just Tiberius som en jämförelse på en kejsare som inte är bättre belagd än Jesus men som vi ändå tror har funnits.

I artikeln Har Jesus funnits? som publicerats i såväl tryckta medier som på Internet, bemöter teologen och generalsekreteraren för Svenska Evangeliska Alliansen, Stefan Gustavsson, den artikel jag hade inne i Aftonbladet den 6 januari 2006. Han räknar där upp tio källor:

”Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. Källorna är:

  • Josefus, judisk historieskrivare
  • Tacitus, romersk historieskrivare
  • Plinius den yngre, romersk politiker
  • Phlegon, krönikeskrivare
  • Thallus, historiker
  • Suetonius, romersk historiker
  • Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker
  • Celsus, romersk filosof
  • Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son
  • Talmud, judisk skriftsamling”

Vid det här laget borde läsarna av denna blogg känna till merparten av dessa källors trovärdighet (eller rättare sagt brist på densamma). Stefan Gustavsson fortsätter emellertid och skriver då följande:

”Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv! Självklart måste källvärdet hos olika källor, om både Jesus och Tiberius, diskuteras och utvärderas, men att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.”

Vem Stefan Gustavsson förlitar sig på för uppgiften att det bara skulle finnas tio källor om Tiberius, framgår inte. Vad gäller uppgiften om de tio Jesuskällorna hänvisar han till Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996), och kanske hämtar han uppgiften om Tiberiuskällorna också därifrån, men då han inte anger någon sida i boken är detta svårkontrollerat. I vilket fall påstår Josh McDowell exakt detsamma och såvitt jag har kunnat spåra uppgiften verkar ursprunget vara just McDowell. Det är uppenbarligen en populär uppgift som kopieras av många, däribland en annan av mina kritiker. Teologie doktorn och lektorn i Nya Testamentets exegetik vid Örebro teologiska högskola, Mikael Tellbe, påstod nämligen detsamma i en artikel publicerad på Örebro missionsskolas webbplats, men numera bortplockad. I vilket fall skrev Tellbe när det begav sig:

”Skulle RV:s kritiska metod användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker. Som jämförelse kan sägas att kejsar Tiberius (samtida med Jesus) är omnämnd i tio källor (Luk 3:1 är en av dem) inom en tidsram av 150 år från hans liv.”

Detta verkar vara en lika populär retorisk abrovink som det är ett obestyrkt påstående; något även forskare dristar sig till att använda men få verkar bry sig om att kontrollera. Varken Gustavsson eller Tellbe uppger vilka dessa tio källor är. Men om de nu alla förlitar sig på Josh McDowell är det väl troligt att det är just de tio som han åberopar ”inom en tidsram av 150 år från” Tiberius’ liv. Dessa är Tacitus, Suetonius, Velleius Paterculus, Plutarchos, Plinius d.ä., Strabon, Seneca, Valerius Maximus, Josefus och Lukas.

Av dessa tio kan Lukas räknas bort, då han är en sekundär källa som sannolikt bygger på Josefus. Tacitus och Suetonius ger långa och utförliga skildringar av Tiberius’ regeringstid. Men bara för säkerhets skull kan vi lämna dem därhän då deras skildringar från början av 100-talet förmodligen i retorisk anda skulle stämplas som för sena. De behövs ändå inte åberopas. På samma sätt kan vi bortse från Plutarchos’ vittnesbörd från ungefär samma tid. Men sedan kommer bevisen slag i slag.

Josefus skriver om Tiberius vid flera tillfällen i båda sina stora historieverk från år 78 och 93 vt. Nästa vittne är Plinius den äldre som var 14 år när Tiberius dog och som bevittnar Tiberius’ existens. Seneca föddes år 4 fvt och dog ca år 65 vt. Han är alltså samtida med Tiberius och skriver också han om Tiberius. Ett omfattande arbete av Velleius Paterculus ger en utförlig och mycket mer positiv bild av Tiberius än den nidbild Tacitus tecknar. Velleius Paterculus föddes ca år 20 fvt och dog några år före Tiberius i början av 30-talet. Hans verk publicerades ca år 30. Således sammanföll Velleius Paterculus’ liv nästan helt med Tiberius’. Även Valerius Maximus var samtida med Tiberius och han talar om Tiberius i sitt verk som utkom också det ca år 30 vt. Den grekiske historikern, geografen och filosofen Strabon levde mellan 63/64 fvt och ca 24 vt. Han var alltså en något äldre samtida med Tiberius, vilken han omvittnar. I motsats till Jesusvittnena finns alltså ett antal med Tiberius samtida vittnen.

Men det intressanta är inte bara de tio vittnen som Josh McDowell uppräknar och som Gustavsson och Tellbe, och Gud vet hur många fler, utan egen undersökning tar för givet är de enda som finns, alls inte är alla källor som finns inom de 150 åren som sägs gälla. Det tog mig inte speciellt lång tid att faktisk hitta ytterligare sju källor som alla bevittnar Tiberius. Och jag gör alls inte anspråk på att ha hittat alla – det finns säkert fler. Jag bara kontrollerade de jag kunde dra mig till minnes.

I vilket fall skriver den judiske filosofen Filon något om Tiberius i bland annat ”De Legatione ad Gaium”. Filon föddes ca 20 fvt och dog ca år 50 vt. Också hans liv sammanföll alltså med Tiberius’. Kejsar Augustus skrev en självbiografi, Res Gestae Divi Augusti, som han efterlämnade i form av inskriptioner på en tempelvägg och på uppresta kopparplåtar. I denna bevittnar han sin adoptivson Tiberius och uppger också att han har utsett honom till sin efterträdare. Ovanpå detta har vi vittnesmål från Tiberius själv som på samma inskription tillfogat eget material.

Från sekelskiftet år 100 bevittnar både satirikern Juvenalis och den romerske författaren och ämbetsmannen Plinius den yngre, Tiberius’ levnad. Och dessutom finns ytterligare två med Tiberius samtida vittnen. Dels har vi skalden Horatius som levde mellan åren 65 och 8 fvt, dels Faedrus, den romerska litteraturens främste fabeldiktare.

Förutom dessa 17 vittnen, åberopar Tacitus och Suetonius flera äldre numera försvunna källor om Tiberius vilka de i sin tur byggt på, däribland de med Tiberius samtida Aufidius Bassus, och den romerske konsuln Servilius Nonianus.

Nu är detta endast en del av allt material som finns för att styrka Tiberius’ existens. Vi har ett antal skulpturer föreställande Tiberius, med all sannolikhet gjorda under hans levnad med honom som modell. Vi har ett otal mynt med hans bild, hans namn och uppgiften att han var kejsare. Dessutom finns inskriptioner som bevisar hans existens. Exempelvis finns den berömda inskription som år 1961 påträffades i Caesarea och där det sägs att Pilatus var prefekt under Tiberius’ regim.

En ytterligare viktig faktor att beakta är att Tiberius befinner sig i ett historiskt sammanhang ur vilket han inte kan lyftas ut med mindre än att man ersätter honom med en annan person. Ty någon måste ha varit kejsare i Romarriket från det att Augustus dog år 14 vt fram till Caligulas tillträde år 37 vt. Lyfter man ut Jesus ur historien påverkas ingenting i sak. Kristendomen tog sin start oavsett om där fanns en grundare eller ej. Men det måste ha funnits en romersk kejsare under perioden 14–37 vt.

Argumentet att någon måste ha grundat kristendomen är ett ogiltigt argument då otaliga religioner har uppstått utan att det finns skäl anta att dess förgrundsgestalt har funnits som historisk person. Nästan alla religioner har börjat med en gudomlig gestalt som troligen inte har funnits som historisk person. Vi har, för att nämna några, Mithras, Dionysos, Herakles, Krishna, Tor och Oden, Jupiter, Atena, Kybele och Attis, kanske också Buddha och Zarathustra. Kring alla dessa gestalter uppstod varaktiga religioner.

Om vi hade bara en bråkdel av dessa bevis för att Jesus har funnits skulle denna debatt aldrig behöva föras. Det skulle faktiskt räcka med endast ett av dessa bevis. Skillnaden i bevisläge för att Tiberius respektive Jesus har existerat måste vara uppenbar för alla.

Julius Caesar

I samma artikel lät Stefan Gustavsson också skriva följande:

”Historiker talar gärna om tillfället då Caesar gick över Rubicon, en biflod till Po, och tågade med sina styrkor mot Rom. Den händelsen betraktas som ett historiskt faktum. Vi känner till den från fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne. De fyra vittnesmålen varierar också till sitt innehåll, beroende på ideologisk övertygelse. Ett av vittnena anger till och med en övernaturlig orsak till Caesars besluts att gå över floden. Ändå är historikerna överens: Caesar gick över Rubicon. Här är det intressant att jämföra Caesar och Jesus. Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?”

När jag skrev mitt bemötande av Stefan Gustavsson gjorde jag något mycket dumt. Jag brydde mig aldrig om att kontrollera sanningshalten i ovanstående citat. Jag borde naturligtvis ha förstått bättre, men likväl lät jag det passera. Visare av erfarenhet lät jag dock senare nagelfara påståendet inför en offentlig debatt som jag hade med just Gustavsson, i hopp om att han återigen skulle åberopa Rubicon-liknelsen. Tyvärr gjorde han inte det vid det tillfället, så jag fick i stället skriva en artikel av det material jag hade förberett: Korsade Julius Caesar Rubicon?

Det visade sig nämligen att inte heller dessa uppgifter var med sanningen överensstämmande. Minns att Gustavsson talar om endast ”fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne.” Hoppla, kunde man säga. Men hur förhåller det sig; ett enda ögonvittne återgivet av fyra personer bortåt hundra år efter händelsen?

Julius Caesars anfall på Rom var en av de viktigaste händelserna i den antika historien. Följaktligen berättar i stort sett alla historiker från den tiden om hans korsande av Rubicon i samband därmed.

Bland de mer framstående historikerna kan nämnas Appianos (ca 160 vt), Suetonius (ca 120 vt), Plutarchos (ca 110 vt), Cassius Dio (ca 220 vt) och Strabon (som föddes 63/64 fvt). Dessutom vet vi att andra samtida historiker, som Titus Livius, Sallustius och Pollios skrev om händelsen, eftersom de senare historikerna säger sig bygga på deras numera försvunna historieverk.

Även den samtide poeten Catullus och den något senare verksamme historikern Velleius Paterculus (ca 20 fvt–efter 30 vt) nämner händelsen. Velleius Paterculus skriver: ”Caesar drog slutsatsen att kriget var oundvikligt och korsade Rubicon” (Historiae Romanae, 2:49).

Nu vet inte jag om Stefan Gustavsson menar att man för att kvala in som vittne måste nämna Rubicon med namn? Detta vore jämförbart med att säga att ingen skrivit om att Jesus korsat Jordan när han sägs ha tagit sig från en ort på ena sidan till en ort på den andra, såvida Jordan inte uttryckligen nämns i texten. Dessutom nämner inte heller Plinius, Suetonius, Tacitus, Mara bar Serapion eller Lukianos Jesus vid namn; så troligen heller inte Flegon och Thallos. Josefus är förfalskad och den judiska traditionens Jeshu hos Kelsos och i Talmud är sannolikt en konstruktion.

Utöver de fyra historiker som Stefan Gustavsson åberopar och de övriga historikerna som han inte nämner, vilka i sin tur citerar ur andra historikers nu försvunna verk, har vi vittnesbörd också från Julius Caesar själv. I sin självbiografi, då i boken Inbördeskriget, skriver han att han hade slagit läger i Ravenna när Rom förklarade honom krig. Då marscherade han genast med sina trupper till Ariminum, dagens Rimini, som ligger ca 5 mil söderut. Och för att överhuvudtaget kunna ta sig dit måste man passera Rubicon som ju utgjorde gränsen till dåvarande Italien.

Dessutom har vi filosofen Cicero, som i ett brev till sin förtrogne slav Tiro (brevet daterat den 27 januari år 49 fvt, endast drygt två veckor efter att Julius Caesar passerade Rubicon) skriver att Caesar nu i tur och ordning intagit Ariminum, Pisaurum, Ancona och Arretium och att Cicero därför lämnar Rom. Och man behöver bara studera kartan för att inse att Julius Caesar började invasionen av Italien längst upp genom att passera Rubicon, som utgjorde gränsen mot Italien och invaderade Ariminum och därefter intog stad efter stad längs kusten.

Detta bekräftas ytterligare också i brev från både Pompejus och Julius Caesar till Cicero.

Sedan har vi förstås ett antal inskriptioner som indirekt bevisar att Julius Caesar korsade Rubicon, då hans marsch omtalas. Vi har också flera sorts mynt. Exempelvis präglades år 47 fvt, 2 år efter denna händelse, mynt med texten ”år 2 i Caesars tid”. Detta visar att Julius Caesar tillträdde som regent år 49 och styrker därigenom uppgiften att han då tillskansade sig makten genom att invadera Italien norrifrån och alltså passerade Rubicon.

Så parallellen haltar påtagligt. Julius Caesars korsande av Rubicon och därmed gränsen till dåvarande Italien är ett obestridligt faktum baserat på mängder av bevis. Dessutom är det en nödvändighet för att alls kunna förklara Roms äldre historia.

Om man ska jämföra Jesus med någon annan ska man definitivt inte välja en berömd kejsare, då deras respektive liv är oerhört mycket bättre belagda än vad Jesu liv är. Helst bör man göra jämförelsen med andra gestalter som sägs ha utfört mirakler, varit gudssöner, uppstått från de döda och rest till himlen. Många av dessa gestalter är med all sannolikhet icke-människor som aldrig levt ett liv på jorden. Ska man välja religionsstiftare ligger det i så fall närmare till hands att jämföra med gestalter som Siddharta Gautama Buddha eller persernas Zarathustra, vilka kanske heller inte har funnits. Och ska man nödvändigtvis välja historiska personer vore kanske en sådan som den judiske rabbi Hillel ett bra val. Denne är förvisso ytterst sparsamt bevittnad i sin samtid, och kan i det avseendet sägas likna Jesus.

Men det finns en viktig distinktion som inte alltid kommer fram och som de som argumenterar för en historisk Jesus sällan beaktar. Man säger likt Tellbe att om samma kritiska metod skulle ”användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker”. Och visst, om Jesus BARA vore sparsamt bevittnad skulle detta i sig inte vara en tillräcklig grund för att hävda att han inte har funnits. Men det är inte bara det som gör att Jesu existens kan betvivlas. Det är också den omständigheten att de äldsta personerna som skildrar kristendomens tidiga skede inget vet om Jesus. De äldsta vet minst och ju längre tiden går, desto mer säger man sig veta. Det är som om minnet förbättras och blir bättre alltefter tiden går. Paulus inte bara undgår att bekräfta evangeliernas bild av Jesus, han direkt motsäger den. Och när sedan berättelsen uppkommer är den inte bara fylld av fantastiska berättelser, den är dessutom uppenbart konstruerad ur äldre textställen, och dessutom förekommer i endast en normativ version som utökas och utbroderas. Det undermåliga bevittnandet är således bara en omständighet som väcker misstanke och skulle som enda omständighet inte leda till att Jesu själva existens ifrågasattes.

Men att säga att det skulle finnas tio (utomkristna) vittnen som styrker Jesu existens inom 150 år efter dennes levnad är helt fel. Det finns sannolikt inte ett enda emedan inget utgör ett oberoende vittne till att Jesus har levt. Detta är således lika felaktigt som det är att påstå att andra gestalter som Sokrates eller Tiberius, eller för den delen Julius Caesars marsch, vore ungefär likvärdigt Jesus bevittnade. Ty de är mångfalt bättre bevittnade.

Roger Viklund, 2011-04-17

Ett stolpskott är inte mål

Ett stolpskott är inte mål! Detta yttrande må ses som en plattityd, men jag avser därmed att illustrera en metod som jag så ofta har stött på och som jag anser vara en i grunden förkastlig metod. För att illustrera vad avser har jag låtit blogginlägget Har Jesus verkligen funnits?, vilket publicerades för ett drygt år sedan, få stå som modell. Inlägget har skrivits av pseudonymen Orthodox believer på bloggen Nothing’s too hard for God. Mitt inlägg är primärt inte ett bemötande av detta blogginlägg utan jag låter det mer få illustrera det jag vill påvisa.

Orthodox believer skriver att han/hon fann min bok på biblioteket och förvånades över att jag verkligen menade allvar med att Jesus inte har funnits. Orthodox believer anser det vara …

”märkligt hur vi gång på gång får höra denna sorts argument av människor som inte vill ta till sig det kristna budskapet när de samtidigt blundar för utombibliska källor som bekräftar att Jesus verkligen funnits.”

Vi blundar alltså för de utombibliska källor som bekräftar att Jesus verkligen funnits. Orthodox believer skriver att ”[e]n del av källorna bekräftar i stort sett bara att han funnits, men en del ger lite mer information om hans person och liv. Vi har tillgång till följande tio icke-kristna källor:”

Så räknar Orthodox believer upp följande 10 ”källor”:

* Josefus, en judisk historieskrivare.
* Tacitus, en romersk historieskrivare.
* Plinius den yngre, en romersk politiker.
* Phlegon, en krönikeskrivare.
* Thallus, en historiker.
* Suetonius, en romersk historiker.
* Lukianos från Samosata, en grekisk författare och satiriker.
* Celsus, en romersk filosof.
* Mara Bar-Serapion, en privat brevväxling mellan far och son.
* Talmud, en judisk skriftsamling.

Nu när jag på denna blogg har gått igenom merparten, faktiskt 8, av dessa 10 ”källor”, torde det stå klart för alla som också har tagit del av mina stundtals knappologiska detaljstudier, att det ingalunda är så enkelt att man kan säga att någon enda av dessa källor bekräftar Jesu existens. Ändå dristar sig Orthodox believer till att påstå att jag (och givetvis också andra som hävdar detsamma) ”blundar” för dessa utombibliska källor, vilka ska bekräfta att Jesus har funnits.

Orthodox believer uppger att han/hon har hämtat sin information från Josh McDowell och att tabellen är översatt av honom/henne. Det är en i stort sett identisk lista som den som förekommer i Stefan Gustavssons artikel Har Jesus funnits? vari han räknar upp dessa tio i denna ordning och med samma stavning och med nästan samma ordalydelse. Stefan Gustavsson uppger Gary Habermas som sin källa och måhända har också han då citerat McDowell.” Felaktigheterna tenderar att föröka sig! Stefan Gustavssons artikel har jag bemött här:

Orthodox believer gör en jämförelse med kejsar Tiberius och skriver:

”Många av våra övriga historiskt stora personligheter, som t.ex. kejsar Tiberius, som var kejsare över det väldiga romerska riket, omnämns inte i mer än 10 källor.”

Även detta argument förekommer hos Stefan Gustavsson, fastän han har tidsbestämt perioden. Sålunda skriver Stefan Gustavsson:

”Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv! Självklart måste källvärdet hos olika källor, om både Jesus och Tiberius, diskuteras och utvärderas, men att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.”

Joslin McDowell

Vem som skriver av vem är svårt att veta, men sannolikt kommer uppgiften om att Tiberius skulle ha bevittnats endast av 10 källor under de närmaste 150 åren efter hans existens från Josh McDowell. Och lika fel som McDowell hade, lika fel har Orthodox believer och Stefan Gustavsson. Det tog mig inte speciellt lång tid att hitta 17 källor som omnämner Tiberius under denna 150-årsperiod, och jag är tämligen säker på att det finns fler. För övrigt haltar jämförelsen betänkligt då vi har ett antal skulpturer föreställande Tiberius, med all sannolikhet gjorda under hans levnad med honom som modell, då vi har ett otal mynt med hans bild, hans namn och uppgiften att han var kejsare och då vi har inskriptioner från hans tid som regent vilka bevisar hans existens. En ytterligare viktig faktor att beakta är att Tiberius befinner sig i ett historiskt sammanhang ur vilket han inte kan lyftas ut med mindre än att man ersätter honom med en annan person. Ty någon måste ha varit kejsare i Romarriket från det att Augustus dog år 14 vt fram till Caligulas tillträde år 37 vt. Lyfter man ut Jesus ur historien påverkas ingenting i sak. Men det måste ha funnits en kejsare under perioden 14-37 vt.

För att återgå till Orthodox believer låter denne påskina att Josefus är ”en samtida källa” som bekräftar Jesu existens. Samtida får därmed en ny innebörd. Orthodox believer förlitar sig på ”en tydlig enighet mellan både judiska och kristna forskare, att texten [TF] som helhet i övrigt [frånsett tillägg] är äkta.”. Vidare låter han Tacitus’ omnämnande av att Kristus avrättades av Pilatus utgöra ett vittne, utan att ens beröra frågan om varifrån Tacitus fått dessa uppgifter.

Slutsats: Jesus har verkligen levt!”

Stefan Gustavsson skriver å sin sida att jag ”avfärdar … alla utombibliska källor”. Han hävdar att ”det är fel” då vi ”har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv.” Även här uttrycker sig alltså Stefan Gustavsson på samma sätt; nämligen att antalet källor skulle ha någon som helst betydelse för att bekräfta Jesu existens. Det har ingen betydelse då som framgår av min genomgång ingen enskild källa bekräftar Jesu existens. Matematiken lär oss att noll multiplicerat med ett aldrig så stort tal fortfarande bara blir noll.

I den recension som Mikael Tellbe gjorde av min bok och som tidigare fanns publicerad på Örebro missionsskolas webbplats skriver Tellbe att jag ”avfärdar konsekvent alla de kända utomkristliga källorna som traditionellt brukar ses som tillförlitliga”. Eftersom Tellbes text är bortplockad finns bara mitt bemötande av honom till påsyn här (det är ungefär som med Kelsos’ verk som bara finns delvis bevarat i Origenes’ bemötande av honom).

Det lustiga med allt detta är att de egentligen inte alls använder dessa källor på något annat sätt än att bunta samman dem i ett försök att ge intryck av att bevisläget till stöd för Jesu existens är solitt och omfattande. Eftersom Jesusomnämnandena hos Josefus sannolikt är senare kristna tillägg till den text Josefus skrev; då det mesta tyder på att Tacitus bara förmedlar kristna föreställningar om Kristus i en tid då evangelierna var skrivna; då Suetonius gör detsamma, såvida han alls avser Kristus – något han sannolikt inte gör; då Plinius inte alls bevittnar Jesu liv och existens; då Flegon och Thallos knappast skrev ett ord om Jesus; då Lukianos skrev sent och Mara Bar-Serapion sannolikt minst lika sent och då ingen av dem förmedlar någon från kristna oberoende information; och då Talmud och Kelsos (vilka jag ännu inte har avhandlat) bara synes förmedla judisk polemik och i ett försök att förlöjliga Jesusgestalten i kampen om ”själarna”, kan dessa källor inte gärna utgöra ett ”tillförlitligt” bekräftade av Jesu existens.

Det blir litet som det där med stolpskottet.

–        Visst vann vi, vi sköt ju tio skott i stolpen.
–        Visst sköt ni tio skott i stolpen och ut, men inget i mål.
–        Det är målen som räknas!

Roger av Röbäck, 2011-01-05

Auktoritetstro och majoritetsuppfattningar; en replik till Leif Svensson

Torsdagen 13/9 2007 deltog jag i en offentlig debatt med Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Debatten som gällde frågan om Jesus har funnits, var anordnad av Pingstkyrkan i Umeå och hölls på Kafé Station. Det var en trivsam tillställning med kanske hundratalet åhörare.

Stefan Gustavsson

Stefan Gustavsson

Innan debatten inleddes tillfrågades publiken om den trodde att Jesus hade funnits och därmed lutade åt Stefan Gustavssons ståndpunkt eller att Jesus inte funnits och lutade åt min ståndpunkt. Nästan samtliga åhörare favoriserade Stefan Gustavssons ståndpunkt – att Jesus hade funnits.

Som väntat skilde sig min och Stefans utgångspunkt för samtalet åt högst väsentligt. Stefan Gustavsson kom under vår debatt i mycket stor utsträckning att bygga sin argumentation på vad majoriteten av Bibel- och Jesusforskare anser.

Hans invändningar mot min framställan handlade bland annat om att andra förespråkare för att Jesus inte har funnits, kritiker som G. A. Wells och Alvar Ellegård, visserligen var professorer, men inte inom religions- eller historieområdet. Om jag förstod Stefan Gustavsson rätt, kan deras forskning på Jesusgestalten och kristendomens uppkomst därför inte tillmätas något större värde.

Hans budskap var att i stort sett alla forskare av facket var överens om att Jesus verkligen har funnits. Detta var Stefans huvudtes och tillsynes hans starkaste motiv till varför vi ska tro att Jesus har funnits.

Hur illa jag än tycker om att hänvisa till auktoriteter till stöd för mina ståndpunkter (och jag undviker i möjligaste mån att göra det), verkar det vara oundvikligt att här göra ett undantag, då just hänvisningar till auktoritets- och majoritetsåsikter är mina opponenters främsta argument.

Kanske är att citera de rätta experterna det enda sätt på vilket man kan argumentera med vissa kristna och vinna gehör när det gäller frågan om Jesu historicitet. Detta trots att hänvisningar till auktoriteter är gagnlöst, då frågan om Jesus har funnits eller ej inte påverkas det allra minsta av vad de har för uppfattning i frågan. Den påverkas endast av de skäl de åberopar för sin uppfattning.

En av debattens åhörare, Leif Svensson, har på Johannes Forsbergs blogg Teologi – Apologetik – Filosofi under rubriken Debatt om den historiske Jesus – en sammanfattande analys valt att kommentera sin syn på debatten mellan mig och Stefan Gustavsson.

Han skriver att just det faktum att ”Jesus är en historisk person brukar i regel ej ifrågasättas av forskarna.” Detta är tyvärr en verklighet och Leif Svensson har helt rätt. Men jag menar att detta snarare visar att många forskare inte angriper problemet förutsättningslöst utan redan från början har en förutfattad åsikt; något som ur forskningssynpunkt måste betecknas som förkastligt.

Inte sällan brukar jag genom mitt ifrågasättande av Jesu existens anklagas för att utgå från vissa förutfattade premisser. Men faktum är att den forskare som börjar sin forskning utifrån föreställningen att det är bevisat att Jesus har funnits, att detta är ett axiom, och att det handlar enbart om att utröna vem han var, inte heller forskar förutsättningslöst.

Varken utgångspunkten att Jesus har funnits eller att han inte har funnits är en förutsättningslös utgångspunkt och ingendera sidan kan i så fall sägas arbeta förutsättningslöst. Men forskningens själva kärna är att ställa upp en arbetshypotes och därefter pröva den arbetshypotesen mot forskningsresultaten. Forskningen får sedan visa om den uppställda hypotesen stöds av resultaten eller om hypotesen måste modifieras, alternativt omprövas.

Leif Svensson skriver vidare att det bland historikerna i dag råder ”en konsensus kring att den rimliga slutsatsen utifrån det historiska materialet är att Jesus har levt, medan man ibland i den populära debatten och amatörforskningen fortfarande för fram tanken att den historiske Jesus aldrig har funnits”.

Hur förhåller det sig då egentligen med historikernas syn på Jesusgestalten? Ja, visserligen har Stefan Gustavsson och Leif Svensson rätt när de hävdar att en klar majoritet av forskarna anser att Jesus har funnits. Men om vi nu ska leva upp till Stefan Gustavssons standardkrav på ”riktiga historiker”, då bör vi väl självklart räkna enbart dem som använder sig av moderna och objektiva historiska metoder, vilka betraktar Bibeln på exakt samma sätt som vilken som helst annan antik källa och som inte låter sin kristna tro leda dem till att försvara påståenden som de aldrig annars skulle försvara, gällde det någon annan händelse som inte berör den kristna föreställningsvärlden.

Därmed minskas antalet forskare högst väsentligt.

Nu vet jag inte exakt hur bibeltrogen min meddebattör, apologeten Stefan Gustavsson egentligen är, men av det jag har läst (hans bok ”Kristen på goda grunder” och ett antal artiklar) och hört, får han nog räknas in till de mer bibeltrognas skara.

Visserligen hyser en majoritet också av de mer ”sekulära” forskarna åsikten att det har funnits en förebild till evangeliernas Jesus, men faktiskt inte så mycket mer än det. Det förtjänar att påpekas, att bara för att många forskare anser att Jesus har funnits, innebär det inte automatiskt att de anser att denne Jesus på något avgörande sätt behöver ha liknat den Jesus som skildras i evangelierna.

Jag vågar faktiskt påstå att det är ett mycket större avstånd mellan Stefan Gustavssons åsikter och de sekulära bibelforskarnas åsikter, än vad det är mellan mina och deras. Det är alltså inte i tolkningen av exempelvis jungfrufödseln och andra påstådda mirakler etc. som de mer sekulära ”liberalteologerna” och jag skiljer oss åt. Den största skillnaden tycks vara att de allra flesta av dem tror att Jesus har funnits medan jag som bekant inte tror det.

Låt mig anföra ett exempel som tyvärr inte hanns med under själva debatten. Det är hämtat från det bland de mer bibeltrogna så förhatliga Jesusseminariet, vilket grundades år 1985. Sedan dess har fler än två hundra framstående religionsforskare och språkexperter samlats flera gånger per år för att försöka avgöra vad som kan tänkas härröra från en historisk Jesus. Man har beaktat allt bevarat material äldre än år 313 vt.

Efter ingående diskussioner har deltagarna i Jesusseminariet röstat om vad Jesus kan tänkas ha gjort och sagt, och för varje gärning och uttalande har man enats om äktheten. Resultatet de enades om var att blott 90 av de ca 500 kända Jesusorden torde har myntats av Jesus. Likaså ansågs endast var tionde berättelse om Jesus i evangelierna bygga på verkliga händelser. Väl att märka: De ord och händelser som anses kunna äga autenticitet accepteras av seminariedeltagarna inte för att man kan påvisa att de faktiskt härrör från Jesus, utan i stort sett endast för att man inte kan påvisa att de inte skulle stamma från Jesus.

Med andra ord går Jesusseminariets deltagare ofta ända fram till gränsen för ahistoricitet, men väljer, i alla fall i nuläget, att inte kliva över densamma. Det kanske dock bara är en tidsfråga innan så kommer att ske. Sedan man har skalat bort det mesta i Jesusberättelsen och står där med endast en ”naken” Jesus, kommer hur som helst frågan att förr eller senare uppkomma: Varför ska vi tro att Jesusgestalten har funnits, då vi inte tror att andra liknande gestalter som sedan länge förlorat sin dragningskraft har funnits?

Ett intressant tankeexperiment vore om vi skulle förutsätta att kristendomen aldrig hade utvecklats utan bara dött ut som de flesta messianska rörelser gjorde, hur många forskare (och vanliga människor) skulle då tro att Jesus har funnits? Om kristendomen visserligen verkat i ett antal århundraden, men likt de flesta religioner sedan dött ut och nu länge varit utdöd, hur många skulle då ha trott att Jesus har funnits? Min gissning är att under de förutsättningarna skulle läget ha sett helt annorlunda ut.

Robert M. Price

Robert M. Price

Robert M. Price, medlem av Jesusseminariet, är professor i teologi och bibelstudier vid Johnnie Colemon Theological Seminary i Miami Gardens, Florida. Denne Price borde rimligtvis räknas till dem som äger de rätta meriterna för att enligt Stefan Gustavsson få räknas in i de utvaldas skara. Ändå dristar han sig till att betvivla att Jesus har funnits! Robert Price har skrivit flera böcker i ämnet.

Detta stämmer dåligt med Stefan Gustavssons tes att det bara är folk som saknar relevant skolning som kan hävda att Jesus aldrig har funnits.

Stefan Gustavsson påpekar också 1) att man med de rätta historiska metoderna måste komma till slutsatsen att Jesus har funnits samt 2) att också alla historiker är överens härom.

Men låt oss då titta på vad historikern Richard Carrier skriver i samband med att han refererar Earl Dohertys bok The Jesus Puzzle. Denna bok är intressant ur den synvinkeln att Earl Doherty kanske är den som mest pregnant argumenterat för en helt mytisk Jesus. Richard Carriers omdöme är intressant också av en annan anledning, nämligen för att jag argumenterar på liknande sätt som Doherty och att Carriers omdöme därför, åtminstone i någon omfattning, kan sägas gälla även mig.

I sammanfattningen till Did Jesus Exist? Earl Doherty and the Argument to Ahistoricity (2002) skriver Richard Carrier bland annat följande:

När vi jämför den standardhistoriska teorin (SHT) med Dohertys ahistoriska teori eller mytteori (DMT) utifrån kriteriet argument som har bästa förklaringspotentialen, måste jag medge att för närvarande vinner Doherty vad gäller åtminstone fyra av de sex kriterierna (spännvidd [att kunna förklara så mycket som möjligt av bevisen], kraft [att kunna ge de existerande bevisen en troligare förklaring], rimlighet [baserat på vår allmänna uppfattning om den tiden, den platsen och det sammanhanget] och bäst för ändamålet [att teorin måste innehålla färre nya antaganden]; Jag tror att DMT är jämbördig med SHT när det gäller det femte kriteriet, motbestyrkt [att teorin motsägs av färre accepterade föreställningar]; varken DMT eller SMT vinner på det sjätte och avgörande kriteriet [att teorin måste överträffa andra oförenliga teorier inom samma område]). Med andra ord: Dohertys teori är helt enkelt överlägsen på nästan alla sätt när det gäller att handskas med fakta så som vi har tillgång till dem. Emellertid är den inte förkrossande överlägsen och detta ger utrymme åt en hel del osäkerhet. Trots all hans ansträngning, kan ju Jesus ändå ha existerat. Men till dess att en bättre historicitetsteori läggs fram, måste jag dra slutsatsen att det åtminstone är något troligare att Jesus inte existerade än att han gjorde det. Jag säger detta trots att jag länge har varit en motståndare till den ahistoriska teorin. (min översättning)

Tre år senare skriver Richard Carrier på Infidels diskussionsforum:

Jag har länge intagit en agnostisk position när det gäller myticism, vilket i sig var ett rätt så dramatiskt avsteg från min tidigare tro på det sannolika i historicitet, och min omsvängning berodde helt och hållet på Dohertys utomordentliga arbete, vilket jag inte höll med helt och hållet, men definitivt tillräckligt för att konstatera att han kunde ha rätt, [att hans tes] till och med är något troligare än historicisternas. Emellertid, efter att ha undersökt fler verk inom detta område (av Rank, Dundes, Price och Fitzgerald, en för närvarande på detta område okänd forskare vars bok kommer att publiceras troligen inom två år; och mina egna fortsatta studier på Markus’ berättelser), har jag kommit att inse att myticism är avsevärt mer sannolik än vad historicitet är. Detta betraktar jag som ett lika genomgripande avsteg från min tidigare agnosticism, som min agnosticism var från min tidigare historicism. …

Jag har nyligen färdigställt anteckningar som lett mig till slutsatsen att jag kan förklara varje detalj i varje vers i Markus’ berättelser om korsfästelsen och den tomma graven (inklusive alla namn på alla som nämns vid namn i endera) utan att bygga på ett enda historiskt faktum – att i själva verket de flesta av dessa detaljer är så uppenbart symboliska och metaforiska att de nästan säkert inte är historiska eller ens avsedda att vara det. Det enda undantaget är Pontius Pilatus, men hans närvaro i berättelsen är av samma sort som införandet av en daterbar historisk gestalt eller plats i varje hjältemyt och förklaras som ett förväntat faktum från Daniels messianska profetia som berättelsens Jesus tydligt är ämnad att uppfylla (som att avrättas trots sin oskuld, men också för hans tal om att förstöra templet, som ursprungligen kan ha varit symboliskt men senare assimilerades med verkligheten, genom visst kronologiskt fiffel).

Nu slog det mig, att om jag kan rekonstruerar den symboliska betydelsen av hela korsfästelseberättelsen och uppståndelseberättelsen hos Markus, och denna rekonstruktion gör hans historia tio gånger så meningsfull som den någonsin kunde vara som historisk berättelse och mycket i berättelsen är så uppenbart myto-symbolisk, vad finns då för anledning att tro att Jesu korsfästelse alls inträffade? Rättare sagt, det är mycket osannolikt att det hände på långt när på det sätt Markus beskriver saken (till exempel äger den nästintill säkert inte rum under påsken, än mindre vid exakt de klockslag som slås fast, vilka för övrigt överensstämmer exakt med tidpunkterna för de tempelritualer som korsfästelsen upprepar, osv.), så om där fanns en verklig Jesus bakom denna berättelse, korsfästes han med all säkerhet någon annan dag, under andra omständigheter, eller kanske inte ens verkligen blev korsfäst utan stenades och sedan hängdes upp, osv.

Trots allt detta kanske man ändå kan hålla fast vid en historisk Jesus som har blivit totalt förmörkad av myter, men Doherty har rätt när han förklarar detta högst osannolikt. (min översättning)

I ljuset av att Stefans Gustavsson under debatten hävdade något i stil med att ”riktiga historiker” samfällt hävdade att Jesus åtminstone funnits, måste dessa uttalanden av historikern Richard Carrier synas som högst märkliga.

Richard Carrier säger också att moderna historiker i stort sett förkastar all historieforskning om Romarriket tillkommen före år 1950 och att man nu mycket mer kritiskt ifrågasätter de antika historieskrivarnas uppgifter. Man går numera i första hand – inte sällan uteslutande – tillbaka till källmaterialet och bedömer det i förhållande till annan kunskap som inhämtats också inom andra discipliner. (IIDB)

Leif Svensson påstår att Stefan Gustavsson visat att samtliga mina huvudpåståenden är felaktiga. Han skriver att de utombibliska källorna inte kan avfärdas; att evangeliernas tillkomst är av ett sådant datum att de kan vara ögonvittnesskildringar; att Paulus i sina brev inte är ovetande om evangeliernas påståenden om Jesus; samt att kärnan i evangeliet inte är en stor mängd mytologiska källor.

Men kan Leif Svensson visa var Stefan Gustavsson har lagt fram ett enda oomstritt sakargument för varför de utombibliska källorna inte kan avfärdas eller för att evangeliernas tillkomst är så tidiga att de kan vara ögonvittnesskildringar? Stefan Gustavsson har påstått att majoriteten anser detta, men det är faktiskt inget relevant argument, och lika ovidkommande – om inte mer – som de exempel jag har åberopat här ovan i rent upplysningssyfte.

Vidare skriver Leif Svensson att en ”historiker arbetar med sannolikheter, den tolkning som verkar mest rimlig bör föredras.” Jag håller med Leif Svensson därvidlag till hundra procent. Men samtidigt hävdar jag då i likhet med historikern Richard Carrier att den rimligaste tolkningen faktiskt är att Jesus inte har funnits, åtminstone inte den Jesusgestalt som skildras i evangelierna.

Leif Svensson skriver också att det knappast är ”orimligt att tänka sig att en person som uppfattade sig som den judiske Gudens Messias framförde en undervisning som stod i nära relation till GT”; detta tänkt som motargument till mitt påpekande om likheterna mellan evangelierna och äldre källor. Detta påstående håller jag också med om, fast bara delvis.

Leif Svenssons tes om att Jesus uppfyllde alla profetiorna duger dock inte som förklaring, då långa stycken i evangelierna är helt uppbyggda ur Gamla Testamentet. Vissa enskilda element skulle gå att förklara på detta sätt, som att Jesus valde att rida in i Jerusalem på en åsna för att uppfylla profetian i Sakarja 9:9. Men som helhet fungerar inte denna förklaring. I mina ögon handlar det om långsökta efterhandskonstruktioner tillkomna i syfte att rättfärdiga synsättet att Nya testamentets Jesusgestalt var den tänkte Messias.

Leif Svensson säger att en alternativ förklaring måste ”innehålla en beskrivning av hur kristendomen har kunnat uppkomma utan att Jesus har existerat.”

Till det vill jag göra följande kommentar: Det finns talrika exempel på hur andra långvariga religioner har kunnat uppkomma utan att vi i dag har skäl att anta att deras frälsargestalter har existerat som verkliga personer. De religioner som uppstod kring Herakles, Dionysos och Asklepios, har alla varit stora religioner och utövats i många länder och åtminstone två av dem har varit verksamma i över tusen år. Vem tror i dag att Herakles, Dionysos och Asklepios har varit verkliga historiska personer som grundat religioner som bygger på deras gärningar?

För att anknyta till detta med auktoritetstro, är en överlägsen majoritet av dagens historieforskare överens om att dessa frälsargestalter inte har existerat i verkligheten och att deras påstådda ord och gärningar tillhör sagans eller myternas värld. Ändock frodades de religioner som stiftats i deras namn både länge och väl.

Jag anser att detta faktum talar emot Leif Svenssons påstående att kristendomen inte kunnat bli så segerrik vad gäller utbredning, ifall Jesus vore blott en påhittad mytisk gestalt.

Vidare skriver Leif Svensson att eftersom ”de viktiga källorna inte har någon annan beskrivning kan alternativa förklaringar inte få något större empiriskt stöd och innehållet i dessa tenderar därför att bli i hög grad spekulativa.”

Vad avgör vilka källor som är viktiga? Jag konstaterar att redan tidigt under hundratalet från gnostiskt håll har ifrågasatts att Jesus Kristus skulle vara en historisk person och man hävdar att Kristus aldrig har fötts i köttet, endast i anden. Det hör också till saken att de flesta kristna skrifter uteslöts från kanon; att bara fyra av många evangelier kom att vinna auktoritet. Med andra ord är det inte det minsta konstigt att alla ”viktiga” källor uppvisar en sådan samsyn. Den beror naturligtvis på urvalet.

Leif Svensson skriver också att mysteriereligionerna var ett främmande inslag i den judiska miljön. Mot det påståendet vill jag invända att det vore underligt om judarna som ”enda” folk inte skulle kunna anamma en mysteriereligion, detta då mysteriereligioner som regel bara attraherade en liten del av alla individer inom varje folk. Varför skulle det inte också kunna finnas en mindre grupp judar som var intresserade av mysterierna? Judarna var ju spridda över större delen av medelhavsområdet och fanns i stort antal inte minst i Egypten, kanske mysteriernas moder. Jag vill hävda att det visst finns åtminstone ett exempel på en judisk mysteriereligion, nämligen kristendomen!

Avslutningsvis vill jag återvända till denna artikels huvudtema, föreställningen att majoritetens uppfattning i en viss fråga skulle ha någon inverkan på riktigheten av utsagan. Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå varför många kristna så ofta använder sig av argument av typen att detta måste vara sant därför att majoriteten anser så.

Det är givetvis ett lätt argument att ta till, då jag saknar akademiska examina i religionshistoria och teologi. Dessutom råkar man i detta fall ha majoriteten på sin sida – inte minst eftersom det stora flertalet kristendomsforskare själva är kristna. I andra fall där majoriteten går emot kristna uppfattningar, exempelvis när det gäller föreställningen om jungfrufödseln eller uppståndelsen, fäster man betydligt mindre vikt vid vad majoriteten hyser för åsikter.

Men jag misstänker att det också finns andra nog så viktiga orsaker till varför många kristna med förkärlek hänvisar till auktoritetsomdömen. Ett viktigt skäl kan vara att man helt enkelt inte förmår att lägga fram sina argument och utveckla dem i detalj, då man i många fall kommer att finna att man inte har täckning för sin framförda tes. Det vill säga, så fort argumenten bryts ned på detaljnivå försvinner plötsligt den uppenbara säkerhet man tidigare ansåg sig besitta. Kristna teologer har haft snart två tusen år på sig att finslipa sina argument. Sett mot en sådan bakgrund kan det ur teologers synvinkel verka som om man har ett starkt ”case”. Men börjar man nysta i garnet rivs snart hela tröjan upp.

I alla tider har det funnits enskilda personer som stått ensamma mot massan; enskilda forskare som hävdat en sak medan den stora majoriteten hävdat motsatsen. Oftast får den enskilde stryka på foten, kanske endast på grund av att hon eller han står ensam i sin uppfattning. Men inte sällan har det senare visat sig att den ensamme forskaren hade rätt och majoriteten hade fel. Givetvis har det många gånger varit så att den enskilde forskaren haft fel och majoriteten haft rätt.

Vad säger då detta oss? Ja, givetvis ingenting! Det är helt irrelevant och har inte det minsta med saken att göra vem som säger vad och hur många som gör det. Rätt är rätt och fel är fel, alldeles oavsett vad en majoritet för närvarande råkar hysa för uppfattning i frågan.

Grundlös kritik – sak eller person?

”Om man ska ha en artikel om något som gör anspråk på vetenskap, ska det framgå huruvida detta är accepterad såsom vetenskap eller pseudovetenskap. Så är det till exempel i artikeln intelligent design, där det klart och tydligt framgår att vetenskpssamhället [sic!] inte ställer upp på teorin. Så ska rimligen även en klåpare som Viklund också framställas. Han har eftersom han är en klåpare förbigåtts med en diskret tystnad, eftersom hans bok på flera sätt är pinsam. För honom alltså. Därför ska det stå i artikeln, som egentligen borde raderas eftersom den är skrattretande, att ingen i forskarsamhället (som inte har som agenda att motarbeta religionen i stort som de anser vara ett borgerligt förtryck och roten till allt ont i världen) håller med.// IP” (Diskussion: Den Jesus som aldrig funnits)

Detta är ett bra exempel på de upprörda känslor som har följt i släptåget av att jag utkommit med boken Den Jesus som aldrig funnits. Nu är det ju så att jag inte ”har som agenda att motarbeta religionen i stort”, något denna debattör borde vara medveten om, ifall hon hade bemödat sig om att läsa boken, där jag klart säger det. Men detta är typiskt för de reaktioner som uppkommer från försvarare av den kristna tron. De vet ofta omedelbart och utan att ta reda på hur författaren argumenterar, att hans tes är felaktig – detta eftersom slutsatsen går emot deras föreställningar. På samma sätt redovisas kritik mot min bok framförd av andra personer som inte heller har läst boken. Sådan kritik känns inte speciellt meningsfull eller värd att ens ta på allvar.

Jag kan förstå att många kristna känner sig upprörda över att jag rotar i ”deras” Jesus, som för dem är helig. Därför har jag också överseende med att man inte alltid är balanserad eftersom man är upprörd. Men även andra, såsom undertecknad, har ett förhållande till Jesusgestalten och jag anser mig därför i min fulla rätt att undersöka vad som kan tänkas vara sant eller inte kring denne Jesus. Att många uttalar sig utan att ens veta vad de uttalar sig om är förståeligt, men att även forskare uttalar sig utan att ha undersökt fakta, är mer anmärkningsvärt.

Fornberg3

Tord Fornberg

På Wikipedia är tonläget högt och det anförs så kallade expertomdömen. Ett kommer från Tord Fornberg, docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet. Han citeras i tidningen Dagen 2006-01-10, och han påstås då ha sagt:

Det här är mer ett exempel på en person som är intresserad av en sak. Han har snappat upp data lite här och var, och sedan dragit sina egna slutsatser på ett sätt som inte en yrkesperson skulle göra. Det är ett amatörjobb, med de brister som ett amatörjobb lätt får.” (Dagen: Argumentering om Jesus icke-existens får kritik)

Detta uttalande repeteras naturligtvis med glädje av anhängarna av den traditionella hypotesen. Med den reservationen att jag inte kan vara säker på att Tord Fornberg verkligen har sagt detta, uppkommer frågan: hade han läst min bok vid det tillfälle då han uttalade sig så trosvisst? Ingenting har framkommit som tyder på det. Själv skulle jag aldrig våga mig på att avfärda en annan persons åsikter utan att åtminstone ha tagit del av dem först. Och en förutsättning för detta är väl att man läser den bok man kritiserar innan man uttalar sig i absoluta termer om den. Jag har därför inte brytt mig om att bemöta Fornberg, då hans uttalanden står bra som de står och faktiskt säger mer om Fornberg än om mig.

Stefangustavsson

Stefan Gustavsson

På samma sätt är det med Stefan Gustavssons artikel från 19 januari 2006, Har Jesus funnits?; en artikel som jag bemötte här. När jag 16 oktober 2006 bevistade Pingstkyrkan i Umeå och lyssnade till Stefan Gustavssons föreläsning Den ifrågasatte Jesus, där han och Claes Bengtsson försökte vederlägga bland annat min bok, frågade jag honom om han hade läst boken. Han svarade att han inte hade läst den. Tydligen ansåg han sig kunna bemöta den ändå. Han berättade för mig efteråt att hans artikel Har Jesus funnits? inte vände sig mot min bok utan endast mot artikeln Jesus har aldrig funnits, som jag hade inne i Aftonbladet 2006-01-06.

Britt-Marie Näsström

Britt-Marie Näsström

Britt-Marie Näsström intervjuades i Norra Västerbotten i Myterna är till för att förstärka tron. Hennes uttalande har i första hand använts av dem som uppskattar min bok och mina slutsatser. Orsaken är att hon påstås ha sagt: ”Det är för länge sedan konstaterat, det finns inga historievetenskapliga bevis på Jesus existens” och att det jag ”presenterar om Jesus fysiska existens har vi sagt i 100 år i prästutbildningen”. Uttalandena är naturligtvis uppseendeväckande och dessutom är det inte sant att det någonsin har lärts ut i prästutbildningen att inga bevis finns för Jesu fysiska existens. Man kan misstänka att Britt-Marie Näsströms uttalanden har plockats ur sitt sammanhang.

 

Mikael Tellbe

Mikael Tellbe

Vad jag vet är Mikael Tellbe den ende av dem som framfört kritik mot min bok som också har läst den. Hans artikel Den Jesus som faktiskt funnits har jag bemött här. Tellbes kritik är sansad och även om jag inte delar hans slutsatser, bör han ha en eloge för sin saklighet. Men inte heller Tellbe undgår att falla i känslofällan, genom att citera Samuel Byrskog: ”Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat” och använda citatet som ett argument för att jag har fel. Stefan Gustavsson begår samma misstag genom att även han citera nämnda stycke av Byrskog. Dylika argument är lätta att ta till när sakargumenten tryter och tanken ”slirar”. Det är naturligtvis för sakfrågan helt ointressant vad folk (forskare eller andra) har för uppfattning i en fråga. Att åberopa detta som argument för att tro att Jesus har funnits är mer än lovligt ovetenskapligt. Det enda som är intressant är varför de tror som de tror. Om det är så att det finns tvingande argument för en viss uppfattning och att detta är orsaken till att majoriteten hyser denna uppfattning, då är det givetvis de tvingande argumenten som är intressanta. Vad folk har för uppfattning har faktiskt inte med saken att göra.

Roger Viklund, 2006-11-21