OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 6 – inskriptionen

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 1
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 2
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 3
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 4
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 5
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 6
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 7
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 9
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 10

Efter att ha visat att inget i utformningen, vad gäller teknik och kunnighet hos den som tillverkat föremålet, ger upphov till misstanke; och efter att ha visat att de invändningar mot att föremålet är äkta genom att det skulle avvika från andra äldre föremål inte utgör något säkert tecken, emedan antika paralleller till alla företeelser står att finna, avser jag nu att granska ytterligare enskilda omständigheter som i stället tyder på att föremålet passar mycket bra in i antikens värld.

Attilio Mastrocinque har funnit två bortglömda smycken med inskriptionen Orfeos Bakchikos. I artikeln ”Orpheos Bakkhikos” (på italienska)[1] återger han ritade avbildningar av dessa båda smycken och de finns återgivna här inunder.

Han skriver att det på Biblioteca Marucelliana i Florens finns en handskriven anteckningsbok tillhörande den florentinske senatorn Filippo Buonarroti (1661–1733); en anteckningsbok som går att datera till tiden 1700–1731. I denna finns en uppteckning av flera romerska och florentinska samlingar av ädelstenar, med uppgifter om typ av sten, vem som ägde den och eventuella inskriptioner. Den övre avbildningen av de två ovan återgivna, sägs vara en karneol och finns upptecknad på baksidan av blad 33 med beteckningen nr 578. På baksidan av blad 44 finns en annan sten av samma material och med samma inskription upptagen. Det finns inte angivet vem ägaren var till den övre stenen och det är därför troligt att det var Buonarroti själv. Mastrocinque spekulerar över att den kanske kommer från någon kristen katakomb i Rom eftersom andra föremål visar prov på förkristen hedendom och man på 1600-talet gjorde många utgrävningar i katakomberna.

Noterbart är också att orden är uppdelade på tre rader på båda smyckena och likadant också på ORFEOS BAKKIKOS-stenen. Till höger ses den teckning av stenen som A. Becker gjorde år 1921 åt Robert Eisler. Stavningen är dock inte identisk. Ehuru det på smyckena skrevs BAKXIKOS, vilket är riktigt, står det på stenen till höger felaktigt BAKKIKOS. I båda fallen är också OΡΦEOC felstavat. Det ska alltså inte vara ”OΡΦEOC BAKKIKOC” (Orfeos Bakkikos) om det ska vara korrekt grekiska utan ”OΡΦEYC BAKXIKOC” (Orfeus Bakchikos). Orfeos i stället för Orfeus (Ὀρφεύς) får ses som en så kallad hyperkorrektion utifrån föreställningen att grekiska namn som regel slutar på -os och latinska på -us. Men just Orfeus skrivs med us-ändelse på grekiska. Det är litet som i svenskan där man kan se kattor, grejor och kollegor, trots att det heter katter, grejer och kolleger. Men or-ändelse låter litet finare medan er-ändelse ofta är ett talspråksuttal på ord som slutar på ”or”.

På grekiska heter guden Βάκχος, alltså Bakchos. Men på ORFEOS BAKKIKOS-stenen har grekiskans chi (Χ, χ) ersatts med ett kappa (Κ, κ). Francesco Carotta föreslår att detta betyder att den som gjort denna inskription var en person som hade latin som modersmål men ändå kunde grekiska på grund av grekiskans ställning som dåvarande världsspråk.[2] I latinet finns inte språkljudet ch svarande mot grekiskans chi (Χ, χ). Samtidigt används X i latin för ett annat språkljud, nämligen ks, precis som i svenskan. Bokstaven ”K” föll relativt tidigt ur bruk i latinet och i stället kom C att användas för k-ljudet (Cicero uttalades troligen Kickerå och Tacitus Tackitos). Följaktligen faller det sig naturligt för en som har latin som modersmål att på grekiska skriva K för att beteckna det ljud som kanske inte var lätt att uppfatta som ch i övergången från det föregående k:et. Likaså var en latinspråkig van att ändra alla us-ändelser i sitt eget språk till os-ändelser när han skrev på grekiska.

Om nu inte dessa två smycken skulle duga finns också ytterligare ett smycke beskrivet. F. Ficoroni beskrev år 1757 en samling smycken hos Giovan Pietro Bellori (1613–1696) där följande föremål finns avbildat (tabell V, nr. l3):[3]

Och här är exakt samma stavning som på ORFEOS BAKKIKOS-stenen och dessutom även här uppdelat på tre rader med radbrytning på samma ställe.

Spier väljer dock att beteckna alla dessa föremål som förfalskningar. Det faller sig kanske naturligt att göra så emedan man inte gärna kan hävda att ORFEOS BAKKIKOS-stenen är förfalskad medan alla övriga näst intill identiska inskriptioner är äkta. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så avfärdar han alla inskriptioner som lyder ORFEOS BAK[X]KIKOS som förfalskningar utifrån att en kollega till honom i Sankt Petersburg sagt att en liknande karneol som uppenbarligen finns i Ryssland inte kändes äkta.[4]

Det finns (eller fanns) med andra ord flera andra inskriptioner som lyder ORFEOS BAKKIKOS eller något liknande; åtminstone två beskrivna av Mastrocinque, en  av Ficoroni och dessutom en i Ryssland. Och visst kan man tänka sig att en eller till och med flera av dessa föremål är förfalskningar, men förfalskningar brukar vara förfalskningar av något äkta. Alltså, varför i sådan omfattning förfalska uttrycket ORFEOS BAKKIKOS såvida det inte redan fanns ett smycke eller liknande med inskriptionen ORFEOS BAKKIKOS? Ty förfalskare brukar härma något redan existerande och äkta för att trovärdiggöra sin förfalskning. Och det är en undermålig vetenskaplig metodik att döma ut sådan som går emot ens uppfattning som förfalskning bara utifrån ens egna föreställningar. Att något ”känns” på ett visst vis lämpar sig innanför kyrkans väggar och bara där.

Jag vill avsluta detta inlägg med att citera Carotta:

”Furthermore the Orpheos Bakkikos need not necessarily be Christian—after all neither is the inscription. Still most opinions that shed doubt on the stone’s authenticity are based on a petitio principii: It is a methodological error to a priori declare something potentially non-Christian as Christian and consequently—instead of looking for possible ancient non-Christian precursors—rather postulate a case of forgery, simply because it contradicts a prefabricated Christian evolutionary pattern.” (Francesco Carotta med hjälp av Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 15)

Roger Viklund, 2011-04-30


[1] Attilio Mastrocinque, Orpheos Bakkhikos, Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik 97 (1993) 16–24.

[2] Francesco Carotta med hjälp av Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 23.

[3] Attilio Mastrocinque skriver:

”F.Ficoroni, Gemmae antiquae litteratae, Romae 1757; La tavola del Ficoroni è riprodotta da P.H. Zazoff, Gemmensammler und Gemmenforscher, München 1983, p.118, fig.31. Debbo alla cortesia della dott. F.M. Vanni, della Soprintendenza archeologica di Firenze, la conoscenza di questa gemma, oltre che di molti dati sulle collezioni di antichità fiorentine.” (Attilio Mastrocinque, Orpheos Bakkhikos, Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik 97, 1993, s. 20, not 31)

[4]Francesco Carotta skriver:

”In order to make his evaluation appear more credible, he declared other pieces as forgeries too, namely all those that feature either the same posture of the legs or are presented slightly rotated in a three-dimensional perspective, or else bear the same inscription—the relegation of the latter being based solely on a memorandum by a colleague of his from Saint Petersburg, who had informed him that he felt (sic!) that a similar carnelian, which apparently exists in Russia, was not ancient [”he feels the gem is not ancient”]. This is accompanied by other, even more grotesque arguments: Since for example the gem is wrought flawlessly, which alone would be an obvious characteristic of a genuine ancient artefact, it is a fortiori supposed to be a forgery, since forgers tend to work well (sic!).” (Francesco Carotta med hjälp av Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 2)

Annonser