Det undflyende Klemensbrevet

Ett till synes outrotligt rykte gör gällande att Morton Smith är den ende person som har sett Klemensbrevet innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Att denna osanning lever vidare beror också på att den underhålls genom osakliga framställningar. Så kan exempelvis Craig Evans i Lee Strobels bok Vilken Jesus ska jag tro på? påstå om brevet att ”Smith sa att han lämnat kvar det i klostret, men i dag kan ingen hitta det”. Genom att Smith sägs ha lämnat kvar brevet  i munkklostret Mar Saba trots att vi vet att han gjorde det, framstår det som om ingen annan har sett brevet och att vi bara har Smiths egna ord att förlita oss på att han verkligen lämnade kvar det. Men inget kan vara mer felaktigt.

I flera av de nedanstående punkterna har jag förlitat mig på Timo Paananens sammanställning i Raiders of the Lost Manuscript

Sidorna 2 och 3

1958

Morton Smith bevistade Mar Saba sommaren 1958. Han hade som en personlig ynnest för förtjänstfulla insatser för det grekisk-ortodoxa samfundet under andra världskriget, erhållit tillstånd att katalogisera klostrets böcker. Han fick därmed under fri övervakning gå igenom bibliotekets böcker på dagtid under några veckors tid. Smith var framför allt på jakt efter äldre handskrifter som använts för ombindning av nyare böcker och han fann också ett antal handskrifter, varav åtminstone några utgjorde nya fynd. Alldeles mot slutet av sin vistelse när han som vanligt sökte i pärmarna och på omslagssidorna, denna gång i Vossius’ förstautgåva av Ignatios’ brev från 1646, fann han ett brev avskrivet på tre tomma sidor i bokens slut. Överskriften påstod att det var ett brev av Klemens (från Alexandria). Smith trodde sig veta att inget brev av Klemens hade bevarats till eftervärlden och han insåg att han kunde ha gjort ett riktigt fynd. Brevet var skrivet på grekiska i en tillsynes 1700-talshandstil, snabbt men ändå stilfullt nedtecknat med vissa sirligheter – och inte alldeles lätt att tyda. Dessutom var det skrivet med mycket liten stil.

Morton Smith vid Mar SabaSmith insåg att det inte skulle finnas tid för honom att tyda brevet och han blev också sporrad av tanken på att det kunde finnas ännu fler fynd att göra. Han ödslade därför ingen tid på att försöka tyda brevet, utan fotograferade av de tre sidorna och tog flera foton av respektive sida. Dessutom fotade han omslaget för att senare kunna avgöra vilken utgåva det rörde sig om och fortsatte de få dagar han hade kvar att gå igenom andra böcker.

Först när Smith återkom till Jerusalem och fått sina bilder framkallade, tog han sig tid att tyda brevet och insåg först då att Klemens citerade ur ett evangelium som fram till dess varit helt okänt. Såvitt känt kom Smith aldrig mer att se Klemensbrevet.

1976

stroumsa8

Stroumsa

År 2003 utkom Guy G. Stroumsa, ”Professor of Comparative Religion”, vid det hebreiska universitetet i Jerusalem med artikeln Comments on Charles Hedrick’s Article: A Testimony. Stroumsa hade insett att han kanske var den siste nu levande person som också sett brevet. Smith var vid denna tid död och det påstods att ingen utöver Smith hade sett brevet. Men Stroumsa hade gjort det. År 1976 var han student vid Harvard men på plats i Jerusalem. De var fyra personer som åkte med bil från Jerusalem till Mar Saba, som ligger bara ca 20 km utanför Jerusalem. Stroumsa hade med sig David Flusser och Shlomo Pines. Båda är nu avlidna men var vid den tiden professorer vid det hebreiska universitetet i Jerusalem. Med i bilen fanns också ytterligare en person; en student vid det hebreiska universitetet, tillika medlem av det grekisk-ortodoxa patriarkat som har sitt säte i Mar Saba, nämligen Archimandrite Meliton. De hade alla blivit nyfikna på Smiths fynd och tänkte själva ta en titt på texten för att se om det som Smith påstod kunde stämma.

De fick på plats hjälp av en ung munk. Denne förklarade att man höll på med att flytta böckerna från de fuktiga lokalerna i Mar Saba till patriarkatets bibliotek i Jerusalem och att det inte var säkert att boken fanns kvar bland de ibland rätt öde bokhyllorna. Men efter en stunds letande fann munken den bok som Smith talat om och med Smiths egen katalogisering “Smith 65” inskrivet på framsidan. Precis som Smith hade beskrivit det fanns Klemensbrevet inskrivet på de tidigare tomma sidorna i slutet. Tillsynes hade boken stått kvar på samma hylla som Smith hade lämnat den på 18 år tidigare.

Med tanke på denna boks värde kunde de inte gärna låta den stå kvar och de fick därför löfte att ta med den till Jerusalem, vilket de gjorde och där förde Archimandrite Meliton den till patriarkatets bibliotek. De hoppades att kunna genomföra en teknisk undersökning av bläcket för att förhoppningsvis kunna fastställa avskriftens ålder. De fick då veta att endast polisen i Jerusalem hade utrustning för ändamålet och folk utbildat som kunde genomföra undersökningen. Archimandrite Meliton klargjorde att han under inga omständigheter skulle tillåta att Vossius’ bok kom i den israeliska polisens händer. Och därmed blev brevet inte undersökt vid detta tillfälle.

När boken väl anlänt till Jerusalem lät bibliotekarien Kallistos Dourvas plocka bort sidorna med Klemensbrevet ur boken. Syftet ska ha varit att man ville lagra böcker för sig och handskrifter för sig. Då Klemensbrevet var att betrakta som en handskrift plockades det ut ur boken och Kallistos Dourvas passade i samband med detta på att fotografera sidorna på nytt, denna gång i färg. Dessa publicerades år 2000. Man kan tydligt se på de fotografierna att sidorna är löstagna. Denna uppdelning mellan böcker och handskrifter blev emellertid aldrig av, varför de lösa sidorna med Klemensbrevet, kom att lagras bredvid boken, dock separat.

1980

År 1980 var Thomas Talley i patriarkatets bibliotek i Jerusalem och frågade sig för om Klemensbrevet. Han fick då till svar att det inte var tillgängligt eftersom det höll på att restaureras.

1983
Nästa inblick vi har i brevets historia kommer sommaren 1983. Professor Quentin Quesnell besöker då Jerusalem och får tillåtelse att undersöka de två lösa bladen med Klemens’ brev. Han kan till och med ta med dem till en ”firma” och där låta fotografera dem. Men han ges inte tillåtelse att göra en teknisk undersökning av bläcket. Såväl Quesnells besök som hans hantering av sidorna förblir okända fram till år 2007. Hans foton av brevet finns ännu inte tillgängliga.

1984

Per Beskow besöker Jerusalem i hopp om att kunna undersöka brevet. Han hade tidigare skrivit om brevet och också råkat i konflikt med Morton Smith, som ansåg att Beskow utpekade honom som förfalskare. (Jag kanske skriver mer om detta senare.) Beskow blev nyfiken och enligt vad han skriver i ”Fynd och fusk” från 2005 hade han med sig ett rekommendationsbrev från biskop Kallistos Ware varigenom han fick en audiens med patriarkatets sekreterare och därefter gav kyrkans överhuvud honom tillåtelse att se brevet. Men när Beskow väl kom till biblioteket tillät bibliotekarien honom inte att se brevet. Han skyllde på att det var besprutat med insektsmedel.

Beskow skriver att han förvånades över detta eftersom också en kollega sex månader tidigare förvägrades tillträde med samma ”ursäkt”. Jag kontaktade Beskow som förklarade att han var där i november 1984 och att den andre forskaren var Anders Hultgård. Han ringde till och med upp Hultgård som sade sig minnas att han hade problem att ta sig in men att han nu inte längre minns vad orsaken var.

1990

HedrickCharles W. Hedrick och Nikolaos Olympiou besökte Mar Saba utan att veta att böckerna överflyttats till Jerusalem. Samma år pensionerade sig också bibliotekarien Kallistos Dourvas och efter 1990 finns inga uppgifter om var brevet finns. Dourvas hävdade att brevet fortfarande fanns kvar när han gick i pension 1990.

1992

Hedrick och Olympiou besökte nu biblioteket i Jerusalem men fann varken boken eller de lösa sidorna.

1996

James H. CharlesworthWilly Rordorf besökte biblioteket i Jerusalem och fann boken men inte de lösa sidorna.

Samma år var också James H. Charlesworth där och fann även han boken, dock inte heller han de lösa sidorna.

1998

Olympiou gjorde ett nytt besök och fann boken men inte de lösa sidorna.

1999

James Edwards och Shaye Cohen var i biblioteket i Jerusalem, utan att hitta Klemensbrevet.

2000

I mars 2000 faxade John Dart bibliotekarien Aristarchos med förfrågan om boken och fick till svar att varken boken eller sidorna stod att finna.

I juni samma år var Olympiou på plats en tredje gång, hittade boken och fotograferade den. Inget brev gick att finna.

Roger Viklund, 2010-08-05

Annonser

Förtalet av Morton Smith som en illvillig homosexuell bedragare

Morton Smith

Sommaren 1958 hittade Morton Smith en avskrift av ett brev inuti en bok i munkklostret Mar Saba, utanför Jerusalem. Brevet utgavs vara skrivet av Klemens från Alexandria (ca 150–215 vt) och det innehåller utdrag ur ett dittills okänt evangelium, som nu allmänt går under namnet ”Hemliga Markusevangeliet”. Enligt Klemens skrev evangelisten Markus också en längre version av sitt evangelium och detta längre evangelium innehöll undervisning för de mer avancerade adepterna.

Allt sedan Morton Smith offentliggjorde sitt fynd har misstankar riktats mot honom själv för att ha förfalskat brevet. Detta inlägg ska dock inte primärt beröra frågan om Morton Smith förfalskade Klemensbrevet eller ej. Den enda professionella undersökning som är gjord av handstilen i det brev som synes vara grekisk 1700-talshandstil, utfördes faktiskt först i fjol på uppdrag av Biblical Archaeology Review. Man anlitande en professionell handskriftsanalytiker vid namn Venetia Anastasopoulou för att jämföra handstilen i brevet med den Smith uppvisar i de 27 prov på hans autentiska handstil som man lyckades uppbringa som jämförelsematerial. Hennes rapport finns till beskådande här. Hennes slutsats var den att Klemensbrevet skrivits av en välutbildad, tränad och skicklig skribent:

“The whole writing shows freedom, spontaneity and artistic flair. It also shows a skilful penmanship of a well educated and trained writer who uses the language effectively in expressing his thoughts”. (s. 13)

Hennes omdöme om Morton Smiths förmåga att skriva grekiska var den att han skrev som en skolpojke

“… the Greek words are written letter-letter as copy book at a lower speed, without ease and the range of variations is very limited. His writing is like that of a school student. It is obvious that his hand is not familiarised in Greek writing so as to be able to use it freely and with ease and be able to express thoughts and beliefs.” (s. 18)

Hon skriver vidare att det är mycket sannolikt att Morton Smith inte förmått att imitera brevet.

”It is my professional opinion that the writers of the questioned document of ‘Secret Mark’ on the document listed as Q1, Q2 an Q3 and Morton Smith’s handwriting on the documents listed as K1 – K27, are most probably not the same.
Therefore it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark’.”

Men jag vill i detta inlägg betona de dubbla anklagelser och det förtal som riktats mot Morton Smith gällande dels hans påstådda homosexualitet, dels hans illvilliga avsikt att därför framställa Jesus som en bög.

Jag kände inte Morton Smith och har ingen som helst uppfattning om hur han var som person. Uppriktigt sagt bryr jag mig heller inte om den saken eller vilken hans sexuella läggning var. Han förefaller ha varit en smått excentrisk person, men det måste man få vara om man vill. Han hade uppenbarligen både sina belackare och beundrare.

Jag vill emellertid belysa frågan om sanningskravet och förtalsproblematiken. Det påstås överallt, vitt och brett, att Smith var homosexuell. Vad jag då efterfrågar är bevisen för detta? Det sägs ha varit allmänt känt att han var homosexuell. Detta låter på mig som ren ryktesspridning och rent förtal. Vad baseras dessa uppgifter på? På Morton Smith själv? Mig veterligt har han aldrig kommit ut! Han har inte efterlämnat någon skriftlig bekännelse. Ingen har trätt fram och berättat om hans homosexuella eskapader. Faktum är att det inte finns några bevis för att han verkligen var homosexuell. Tvärtom har vi två vittnesmål som tyder på motsatsen.

I ett brev till Biblical Archaeology Review får vi veta att Ethne H Chestermans mamma sällskapade med Morton Smith. Från sent 1957 till 1958, alltså under den period då Smith ska ha förfalskat brevet, hade han ett förhållande med Miriam Chesterman.

I ett annat brev till BAR skriver professor emeritus vid Tel Avivs universitet, Anson F. Rainley, att David Flusser berättade för honom att Morton hade en judisk flickvän under sin vistelse i Jerusalem 1941. Rainley skriver vidare att han anser att påståendena att Morton var homosexuell bara var en del av den pågående kampanjen vid den tiden att finna homosexuella överallt. Rainley själv tror att Morton Smith bara var en anglikansk präst vars kärleksaffär havererade och han dömde sig själv till ett livslångt ungkarlsliv.

Och här ligger själva kärnan i resonemanget. Den huvudsakliga orsaken till att man påstår att Morton Smith var homosexuell synes vara att han var ungkarl. Men detta är verkligen ingen grund för att antaga något sådant. Jag känner själv till en person som valde att leva sitt liv i ensamhet efter att hans ungdomskärlek lämnat honom. Det finns således inga bevis alls för att Morton Smith var homosexuell, endast indicier på att han INTE var det.

Nästa del berör själva motivet. Och här kommer vi in på en mörkare sida. I det första fallet rörande hans sexuella läggning, kan väl bara konstateras att folk (inklusive många forskare) bara är så villiga att tro något om det passar deras motiv. De kunde kanske ha frågat efter vilka bevis som förelåg?

”Han var själv homosexuell, något som var en väl bevarad hemlighet på 1950-talet. Och så hade han fått avslag när han sökte en tjänst vid Brown University och då velat demonstrera sin intellektuella överlägsenhet genom att dra till med någonting i den här stilen.” (Craig A. Evans i Lee Strobels bok ”Vilken Jesus ska jag tro på?)”

I det andra fallet handlar det mindre om godtrogenhet och mer om en konstig sorts fördomsfullhet. Resonemanget ser ut på ungefär följande vis.

I Hemliga Markus sägs en ynglig iförd ett linneskynke på sin bara kropp komma till Jesus och stanna hos honom den natten, medan Jesus lär honom om Guds rikes mysterium. Uppenbarligen väcker detta tankar (och känslor) om att de skulle ha varit involverade i någon form av sexuell akt. Att döma att reaktionerna synes främst kristna upptäcka denna homosexualitet. Givetvis sägs inget sådant i texten utan det är helt och hållet en tolkning, eller kanske hellre en fri fantasi, som uppkommer i uttolkarens medvetenhet.

Icke desto mindre slås nu fast att denna text påstår att Jesus var homosexuell. Sedan påstås på samma lösa boliner att Morton Smith var homosexuell. Därefter kommer den mest häpnadsväckande ologisk krumbukten. Nämligen att EFTERSOM Morton Smith VAR homosexuell, hade han en önskan att skada kristendomen, en önskan att förfalska ett brev, en önskan om att framställa också Jesus som homosexuell. Puh!

Varför i hela friden skulle han ha sådana illvilliga avsikter BARA FÖR att han var homosexuell (vilket han kanske inte ens var)? Detta med att tillskriva någon vissa egenskaper eller vissa motiv enbart för att de är av ett visst ursprung eller har en viss sexuell läggning, känns inte helt okej. Låt säga att någon hittar en liknande berättelse där Jesus inviger Maria Magdalena. Ska vi då misstänka att upptäckaren har förfalskat denna skrift EFTERSOM denne visar sig vara heterosexuell? Varför i himmelens alla dagar skulle en homosexuell person ha större motiv än andra att begå brott (förfalskning och bedrägeri) bara för att denne är homosexuell?

Det finns således inga bevis för att Morton Smith var homosexuell. Och skulle han ändå ha varit det utgör det inget som helst motiv till att förfalska en antik kristen text.

Roger Viklund 2010-07-28

Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet?

hm1Jag har länge undrat över det tillsynes bristande intresset för det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Jag kan inte säga att jag förstår vad det beror på. Visserligen kan jag föreställa mig ett antal orsaker till varför folk väljer att inte i större utsträckning fördjupa sig i detta evangelium, men ingen förklaring är mig tillfyllest. Sannolikt finns där många anledningar till detta och de kan kanske var för sig förklara ointresset hos skilda grupper.

1) En förklaring skulle kunna vara att folk inte känner till det Hemliga Markusevangeliet (Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet). Men jag tycker ändå att det borde vara känt bland merparten av de individer som intresserar sig för kristendomens uppkomst.

2) En annan förklaring skulle kunna vara att man är så övertygad om att det är en förfalskning att man därför inte fäster någon större vikt vid det. Det skulle kunna förklara en del av ointresset. Så skrev ju Birger Olsson i samband med att han tog upp min bok Den Jesus som aldrig funnits i Svensk exegetisk årsbok, 74 (2009) under rubriken Jonas Gardell och andra: Om Jesu återkomst på den svenska bokmarknaden, att Hemliga Markus nu har ”visat sig vara en nutida förfalskning”. Då jag kontaktade honom och frågade varifrån han fått den uppfattningen ändrade han sig och skrev: ”När jag skrev min artikel hade jag just diskuterat Stephen Carlson, The Gospel Hoax (2005) med en kollega och tyckte att frågan om äktheten var färdigbehandlad. Men jag ser att debatten fortsätter.” (En betraktelse över Birger Olssons artikel i SEÅ) Så kanske lever många i någon sorts vanföreställning om att det skulle vara bevisat att det rör sig om en förfalskning. Det är dock underligt då inga egentliga bevis för eller ens tydliga indicier på detta föreligger.

3) Kanske tror man att evangeliet, även om det är äkta, är en senare gnostisk skapelse genom att material har lagts till Markusevangeliet. Därmed skulle evangeliet ha mindre betydelse. Detta kan vara en delförklaring till varför man inte fördjupar sig mer i exegetik över evangeliet.

4) Kanske forskarna helt enkelt avvaktar. I brist på faktiska handskrifter att undersöka och faktiska bevis för att evangeliet alls har funnits i forntiden, avvaktar man. Men detta är i så fall ett märkligt förfarande, då detta aldrig tidigare har avhållit forskare från att utföra omfattande exegetiska studier. Jag tänker då främst på Q, det hypotetiska evangelium som många antar har legat till grund för det material Lukas och Matteus har gemensamt, men som saknas hos Markus. Ingen kyrkofader (eller någon annan) hänvisar till Q och vi har inget enda fragment bevarat av skriften. Det har ändå inte hindrat att många, många hyllmeter av böcker som behandlar Q har skrivits. Så avsaknad av faktiska bevis har tidigare inte avhållit forskare från att genomföra textkritiska studier på ett dokument som vi faktiskt inte har det minst bevis för att det någonsin har funnits. Varför skulle det då avhålla dem från att göra detsamma med Hemliga Markus?

5) Kanske är det så att ”ingen” vill ha ett hemligt Markusevangelium? För kristna kan varje tanke på ett evangelium som är tidigare än de fyra sanktionerade, utgör en grund för dessa och dessutom innefattar både symbolik och en hemlig lära för utvalda, vara i grunden motbjudande. Detta skulle kunna förklara hur annars noggranna bibelforskare som Craig A. Evans inte bara framför uppgifter som visats vara felaktiga, han dessutom för fram plattityder och ibland rena osanningar, allt för att påvisa att evangeliet är ett falsarium. Dessutom gör han det med en illa dold belåtenhet. (Tusen och en osanning: Vad är sant och inte hos Lee Strobel och Craig A. Evans?) Kritiska bibelforskare å andra sidan kanske heller inte vill ha ytterligare ett tidigt evangelium som krånglar till förklaringarna på evangeliernas tillkomst. Sammantaget skulle då de allra flesta inte vilja att Hemliga Markusevangeliet var äkta och därför vara nöjda så länge ingen annan heller rotar i problematiken. En sorts tystnadens överenskommelse alltså! Jag vill inte gärna tro att denna konspiratoriska förklaring är sann i någon större utsträckning.

I vilket fall utgör Hemliga Markusevangeliet, om det är äkta och om det är tidigt, en av de viktigaste pusselbitarna i vår förståelse för kristendomens uppkomst. Att då underlåta att utföra forskning på det bara för att det kan tänkas vara en förfalskning eller i varje fall vara efterkanoniskt, anser jag vara blasfemiskt.

Roger Viklund, 2010-07-27