Markusevangeliet
som midrash
kap. 1: 1–8, 9–13, 14–20, 21–28,
29–45
kap. 2: 1–12, 13–17, 18–22, 23–28
Min huvudsakliga förlaga till detta avsnitt är Michael Turtons Historical Commentary on the Gospel of Mark, Chapter 1.
Jesus i Kapernaums synagoga
21 De kom till Kapernaum, och när det blev sabbat gick han till synagogan och undervisade.
καὶ εἰσπορεύονται εἰς Καφαρναούμ καὶ εὐθὺς τοῖς σάββασιν εἰσελθὼν εἰς τὴν συναγωγὴν ἐδίδασκεν22 Folket häpnade över hans lära, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som de skriftlärda.
καὶ ἐξεπλήσσοντο ἐπὶ τῇ διδαχῇ αὐτοῦ ἦν γὰρ διδάσκων αὐτοὺς ὡς ἐξουσίαν ἔχων καὶ οὐχ ὡς οἱ γραμματεῖς23 Och se, i deras synagoga fanns nu en man som hade en oren ande, och han skrek:
καὶ εὐθὺς ἦν ἐν τῇ συναγωγῇ αὐτῶν ἄνθρωπος ἐν πνεύματι ἀκαθάρτῳ καὶ ἀνέκραξεν24 ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.”
λέγων τί ἡμῖν καὶ σοί Ἰησοῦ Ναζαρηνέ ἦλθες ἀπολέσαι ἡμᾶς οἶδά σε τίς εἶ ὁ ἅγιος τοῦ θεοῦ25 Men Jesus sade strängt till anden: ”Tig och far ut ur honom!”
καὶ ἐπετίμησεν αὐτῷ ὁ Ἰησοῦς λέγων φιμώθητι καὶ ἔξελθε ἐξ αὐτοῦ26 Den orene anden ryckte i mannen och skrek och for ut ur honom.
καὶ σπαράξαν αὐτὸν τὸ πνεῦμα τὸ ἀκάθαρτον καὶ φωνῆσαν φωνῇ μεγάλῃ ἐξῆλθεν ἐξ αὐτοῦ27 Alla blev förskräckta och frågade varandra: ”Vad är detta? En ny lära med sådan makt. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.”
καὶ ἐθαμβήθησαν ἅπαντες ὥστε συζητεῖν πρὸς ἑαυτοὺς λέγοντας τί ἐστιν τοῦτο διδαχὴ καινὴ κατ’ ἐξουσίαν καὶ τοῖς πνεύμασι τοῖς ἀκαθάρτοις ἐπιτάσσει καὶ ὑπακούουσιν αὐτῷ28 Och ryktet om honom spred sig genast överallt i hela Galileen.
καὶ ἐξῆλθεν ἡ ἀκοὴ αὐτοῦ εὐθὺς πανταχοῦ εἰς ὅλην τὴν περίχωρον τῆς Γαλιλαίας
Vers 21: ”De kom till Kapernaum, och när det blev sabbat gick han till synagogan och undervisade.”
Detta kan inte ha skett direkt på hans kallelse av de fyra lärjungarna i föregående verser, eftersom det nu är sabbat och de kallade omöjligt kan ha arbetat på sabbaten.
Kapernaum eller Kafarnaum, eller då som namnet genomgående återges på grekiska i evangelierna: Καφαρναούμ, dvs. Kafarnaoum. Dagens Kafarnaum är en stad vid Galileiska sjöns (Gennesaretsjöns) norra strand. På hebreiska är namnet Kfar Nahum, vilket uttyds som ”Nahums by”. Nahum var bland annat namnet på en ”profet” med egen bok i Bibeln.
I evangelierna omnämns Kafarnaum (Kafarnaoum) 16 gånger, men orten omtalas ingen annan gång i NT. Både hos Markus och hos Johannes sägs att Kafarnaum låg vid Galileiska sjön, men någon noggrannare platsbestämning ges inte. Det påstås ofta att historikern Josefus nämner Kafarnaum, men vid de två tillfällen det handlar om är det tveksamt om han verkligen avser samma ort som den som omtalas i evangelierna.
Det första omnämnandet är i Om det judiska kriget (3:519), där Josefus omtalar en ”källa” (inte en ort) vid namn Kafarnaoum eller Kafarnaoun. Namnet är detsamma som det i evangelierna, men beskrivningen är som sagt inte av en bebodd ort utan av en källa där det finns märkliga fiskar. Enligt Josefus verkar vissa ha trott att det rörde sig om en biflod till Nilen. Det andra omnämnandet förekommer i Liv (72, el. 403), men den ort Josefus där säger sig ha förts till benämner han Kefarnokos (Κεφαρνωκὸν), vilket ju inte är exakt samma stavning eller namn som Kafarnaoum.
Å andra sidan skulle namnet också kunna uttydas som ”hjälparens by” eller ”tröstarens by”. Denna tolkning gör Frank R. Zindler med ledning av namnets hebreiska rot (Where Jesus Never Walked). Zindler påpekar att under 200-talets första hälft bodde Origenes blott 7 mil från dagens Kafarnaum, och trots att han reste runt Palestina i ”Jesu fotspår”, ger han inga tecken på att veta var Kafarnaum låg. Faktum är att han i stället tolkar namnet Kafarnaum som ”plats för förtröstan”.
Med ett namn som ”hjälparens” eller ”tröstarens” by skulle Kafarnaum, liksom många övriga namn i NT, egentligen vara ett namn som valts för att fylla en funktion. Namnet speglar det Jesus kom för att göra – hjälpa och trösta.
Platsen Kafarnaum sägs också ha hyst en synagoga där Jesus ska ha undervisat. Men inga säkra lämningar efter en så gammal synagoga som från första århundradet har påträffats på den utgrävningsplats som antas vara det gamla Kafarnaum (Telhum), eller för övrigt någon annanstans i hela Galileen. Att ingen synagoga påträffats betyder naturligtvis inte att det ändå inte kan ha funnits synagogor, speciellt om man tänker sig en liten synagoga inhyst i ett bostadshus som vid de aktuella tillfällena ställdes i ordning för ändamålet. Men Markus’ beskrivning liknar mer den av en officiell byggnad. En förklaring som framkastats är att en synagoga också kan avse en samling människor, vilka därmed skulle kunna mötas på en plats i det fria, exempelvis ett torg eller en liknande öppen plats. En sådan ”synagoga” är naturligtvis svår att arkeologiskt kunna bekräfta. En sådan synagoga stämmer dock dåligt in på Markus’ beskrivning, då han i vers 29 skriver: ”Så snart de kommit ut ur synagogan …”. Prepositionen ἐκ bör i första hand tolkas som ”ut ur”. Dessutom finns tecken på att fariseismen, till vilken synagogorna är kopplade, egentligen inte existerade i Galileen förrän judarna tvingades fly Jerusalem vid krigsslutet år 70 och därmed kom att bosätta sig i bland annat Galieen. (Robert M. Price, Incredible Shrinking Son of Man: How Reliable Is the Gospel Tradition?, 2003, s. 14)
Vers 22: ”Folket häpnade över hans lära, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som de skriftlärda.”
Genom alla evangelier framställs de skriftlärda som irrlärare och fiender till Jesus. Detta ”förutspås” också hos Jeremia:
Hur kan ni då säga: ”Vi är visa, och vi har Herrens lag”. Se, utan tvekan har de skriftlärdas lögnpenna förvandlat lagen till lögn. De visa skall komma på skam, förskräckas och tas till fånga. Se, de har förkastat Herrens ord. Vad har de då för vishet?” (Jer 8:8–9)
Vers 23–26: ”Och se, i deras synagoga fanns nu en man som hade en oren ande, och han skrek: ’Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.’ Men Jesus sade strängt till anden: ’Tig och far ut ur honom! ’Den orene anden ryckte i mannen och skrek och for ut ur honom.”
Enligt magiska instruktionsböcker från denna tid skulle man iakttaga vissa saker vid exorcism eller andeutdrivningar. Det är samma element som ingår i Jesus’ demonutdrivningar. Först gäller det att få demonen att uppge sitt namn eftersom det gav makt över demonen att känna dess namn. Jesus frågar i Mark 5:9 efter demonernas namn. Sedan ska du få tyst på demonen så att den inte lurar dig att avslöja ditt namn och i sin tur få makt över dig. Jesus uppmanar här i Mark 1:24–25, dessutom i 1:34 och 3:12 demonerna att tiga. Därefter befaller exorcisten med myndighet demonen att lämna offret och att inte återvända. Jesus gör detsamma här i Mark 1:25 och dessutom i 9:25. Fjärde steget är att besvärja demonen genom att hänvisa till någon auktoritet. Eftersom Jesus antas vara den högsta auktoriteten är det i stället demonen som i Mark 5:7 besvär Jesus vid Gud. Man kan också behöva hota demonen, något demonen i Mark 5:7 förväntar sig då den utbrister: ”Plåga mig inte”. Är det en ovanligt aggressiv demon kan man tvingas förhandla med den. I Mark 5:10–13 leder demonernas enträgna bön till att Jesus tillåter dem att i stället ta sin boning i en svinhjord. (Robert M. Price, The Incredible Shrinking Son of Man, s. 142)
Vissa vill avfärda alla berättelser med paranormala inslag som påhitt bara därför att de är paranormala, men jag anser det vara en mer berättigad invändning att fråga sig varför berättelserna om Jesus’ besvärjelser så liknar de magiska ritualer som var i svang vid denna tid? Var han bara en imitatör, eller utformades berättelserna senare i enlighet med dåtidens föreställningar?
Enligt Markus sysslar Jesus med andebesvärjelser i huvudsak i Galileen i norr. Detta stämmer med judiska föreställningar som de kommer till uttryck i exempelvis Första Henoksboken och Tobits bok, där änglarnas bekämpande av demoner inleds i Israel i norr.
Vers 24: ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.”
Grekiskan har inte ” Jesus från Nasaret?” utan ”Jesus nasarenen” (Iêsou Nazarêne); inget theta ”th” (θ) på slutet (eller för övrigt efter första alfat heller).
Eftersom Markus efterliknar berättelserna om Elia och Elisha bör vi söka parallellerna i Konungaböckerna:
En tid därefter blev kvinnans, hans värdinnas, son sjuk. Han blev så svårt sjuk att han till slut inte längre andades. 18 Då sade hon till Elia: ”Vad har du med mig att göra du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?” (1 Kung 17:17–18, Folkbibeln).
Likheten mellan passagerna är uppenbar genom frågan vad du/vi har med mig/dig att göra du gudsman/Jesus, och genom frågan om du kom för att påminna om min synd/fördärva oss? Elias är en ”gudsman” och Jesus är ”Guds Helige”. Kapitel 17 i Första Konungaboken är också det kapitel då Elia framträder, liksom berättelsen om Jesus i synagogan i Kafarnaum utgör hans första framträdande.
Frasen ”Vad har vi med dig att göra” speglas också i Andra Konungaboken:
Men Elisa sade till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter och till din mors profeter.” (2 Kung 3:13)
Vers 27: ”Alla blev förskräckta och frågade varandra: ’Vad är detta? En ny lära med sådan makt. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.’”
Helmut Koester, vilken utöver att anse att Hemliga Markusevangeliet är äkta också anser att det spelar en avgörande roll i evangeliernas tillkomst, anser att åtminstone delar av vers 27 är tillägg till evangeliet. Uttrycket ”ny lära med makt” förekommer i övrigt endast i den betydligt senare boken Apostlagärningarna och saknas i parallellavsnitten hos Matteus och Lukas och kanske därför inte förekom i de förlagor av Markusevangeliet som dessa båda senare evangelieförfattare hade tillgång till. Utöver detta förekommer denna vers i ett otal varianter i de olika handskrifterna.
Vers 28: ”Och ryktet om honom spred sig genast överallt i hela Galileen.”
Detta måste betraktas som Markinsk propaganda. Jesus blev nu en superkändis och där ser ni alla ni som aldrig hört talas om honom! Han var visst känd! Ni judar som motsätter er hans storhet, detta är orsaken! Jesus befaller i vers 25 anden att tiga, och detta att Jesus tonade ned sin egen betydelse är orsaken till att så få har hört något om honom, tycks Markus vilja säga.
Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid – – – ingen ogudaktig skall förstå detta, men de förståndiga skall förstå det. (Dan 12:4; 12:10)
Samtidigt motsägs allt detta av att Jesus i berättelsen ständigt omges av folksamlingar och att andar och andra ständigt ropar ut hans storhet.
Burton Mack sammanfattar på ett förtjänstfullt sätt hela textpartiet i detta inlägg:
”Varje fras är antingen en kliché hämtad från den gemensamma fonden av mirakelhistorier (oren ande, skrikande, krampanfall, tillrättavisade, utdrivning, häpnad), eller en Markinsk konstruktion (genast, auktoritet, tig, en ny lära).” (Burton L. Mack: A myth of innocence: Mark and Christian origins, s 240)
Roger Viklund, 2011-12-29
Jesus granskad 
Lämna en kommentar