Är Klemensbrevet designat för att spegla Morton Smiths föreställningar?

8 augusti, 2010 den 19:16 (Francis Watson, Klemens av Alexandria, kyrkofäder, Peter Jeffery, Scott G. Brown, Stephen C. Carlson)

I ett mejl blev jag tillfrågad om jag ville kommentera signaturen Loren Rosson III:s blogginlägg Beyond Suspicion, Beyond Doubt: Secret Mark Put to Rest där han bland annat skriver följande:

”What has most astounded me in the Secret Mark controversy is that, prior to Stephen Carlson, no one picked up on the fact that Smith published ideas connecting Clement and ”the mystery of the kingdom of God” (in Mk 4:11) to sexual immorality (in T. Hagigah 2:1), and that he published them before his alleged discovery in 1958. Watson takes this further, showing how Smith had already believed (by 1955) that Mark censored offensive material out of his gospel, some of which he thought common to Mark and John, and that there was a secrecy tradition (of esoteric mysteries and sexual immorality) extending from Mark back to Paul and Jesus, to which he finally (in early 1958) connected Clement as a witness:”

Med tanke på de våldsamt överdrivna slutsatserna, som att Stephen Carlson, Peter Jeffery och Francis Watson formar en trilogi som …

convicts Morton Smith beyond doubt as the forger of Clement’s letter, just in case you were too blind to accept the obvious after reading Carlson.

 … har jag beslutat mig för att ta upp dessa påståenden till granskning.

En av Stephen Carlsons mer “kluriga” ledtrådar har att göra med Smiths egna föreställningar kontra de i Klemensbrevet. Enligt Carlson handlar Klemensbrevet om mysterier, hemligheter och förbjuden sexualitet, alltså homosexualitet. Dessa tre faktorer anser han vara budskapet i brevet. Jag och många med mig ifrågasätter starkt den tolkningen, bland annat har jag svårt att finna några sexuella anspelningar alls däri. Och finns det inga sexuella anspelningar i brevet faller Carlsons kopplingar genast.

I vilket fall har Carlson letat i Morton Smiths texter för att kunna belägga att dessa tre områden också intresserade Morton Smith och det helst innan Smith upptäckte Klemens’ brev till Theodoros år 1958. Tanken är att visa att Smith skapade brevet och då förde fram de ideer han redan tidigare haft och gett uttryck för. Carlson säger sig också ha funnit belägg för detta. I Morton Smiths bok Tannaitic Parallels to the Gospels från 1951 kopplar Smith enligt Carlson samman Markus 4:11 (”Han sade: ’Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser”) med en text ur Mishna i Talmud, Hagigah Tannaïm 2.1, som enligt Carlson handlar om förbjudna sexuella förhållanden. Därutöver finner Carlson en artikel från 1958, The Image of God, alltså från 7 år senare, där Smith ska ha kopplat hemlighetsfullhet till samma Hagigah Tannaïm och dessutom till Klemens av Alexandria i hans bok Stromata. Så här skriver Stephen Carlson:

“The sexual innuendo that made Secret Mark such an interesting and potentially momentous find is now part of what identifies it as a modern fake, but it also does more than that—it is also Morton Smith’s own sphragis that declares his authorship by alluding to his previous works. The climax of the nocturnal initiation of Secret Mark contains a juxtaposition of Mark 4:11 and a sexual practice forbidden in Jewish law (Lev 18:22, 20:13) and is embedded in a letter by Clement of Alexandria exhorting secrecy. These elements had already been connected to each other in Smith’s publications before the summer of 1958.” (Stephen Carlson, The Gospel Hoax, s. 71)

Därigenom anser Carlson att kopplingen mellan Klemensbrevet och Smith är gjord.

I en artikel från april i år, Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, spinner professorn i teologi och religion vid universitet i Durham, Francis Watson, vidare på Carlsons spår. Han skriver bland annat att Morton Smith 1952 visade intresse för Markusevangeliet genom en kommentar till Vincent Taylors kommentar till Markusevangeliet. Detta ska enligt Watson visa att Smith hade nödig kunskap om Markusevangeliets komposition för att kunna förfalska brevet. Enligt Watson hade Smith år 1955 skrivit också en fientlig recension av Taylors verk, där han framkastat möjligheten att Markus kan ha censurerat sådant material som han fann problematiskt, vilket då skulle stämma överens med det som påstås i Klemensbrevet. Där sägs ju Markus ha skrivit två evangelier, ett för folket och ett för de utvalda. Markus var enligt Smith:

“remote from the historical situation [of Jesus’ ministry], his interests were those of the Church of his day, and whatever did not serve those interests—e.g. whatever historical framework his sources may have contained—was just what he would leave out as uninteresting, even if he did not deliberately censor it.”

Watsons påstående att “Smith envisages the possibility that Mark may have ‘deliberately censored’ material in his sources that he finds problematic” motsägs dock av det citat han ger, där Smith faktiskt bara säger att Markus kan ha utelämnat sådant som han fann ointressant eller av ringa intresse för hans kyrka och att i så fall han INTE medvetet har censurerat något.

Watson repeterar också Carlsons påståenden genom att åberopa Smiths artikel från 1958, där Smith enligt Watson citerar Klemens som vittne till en hemlig tradition. Smith har i fotnoterna med bland annat m Hagigah 2:1 och Klemens, Stromateis, i.1.13–14.

I artikeln Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith, Harvard Theological Review 99:0303, 291-327, som jag i detta inlägg i hög grad förlitar mig på, skriver Scott G. Brown att förutsättningen för att Carlsons argument ska gälla är att Hagigah 2:1 och Klemensbrevet 1:12 handlar om förbjudna sexuella relationer och att Smith avsåg att göra denna koppling i sin avhandling. I annat fall råkade Hagigah 2.1 bara vara något han nämnde en gång i samma textomgivning som Mark 4:11–12 och igen några år senare i samband med att han nämnde Klemens ovilja att skriva ner hemlig undervisning. Jag tänker här inte beröra frågan om de påstådda sexuella relationerna i Klemensbrevet utan nöja mig med att konstatera att inget alls sägs om något sexuellt i brevet. Jag får i så fall ta upp den saken i ett annat inlägg.

Frågan som gäller är därför: Har den koppling som Carlson säger sig ha funnit mellan Hagigah 2.1 och Mark 4:11–12 i Smiths verk något samband med förbjudna sexuella relationer? Låt oss nu se vad Smith egentligen skrev:

Further, I think the passage in Sifre on Deut. to have been based on the fact that an important part of primitive Christianity was a secret doctrine which was revealed only to trusted members. Such a doctrine is suggested by the words put in the mouth of Jesus, speaking to his disciples: “To you is given the mystery of the kingdom of God, but to those outside all things are in parables, that they may surely see and not perceive,” etc. And Paul himself wrote in 1 Cor. 2.1–6 “and I, coming to you, brethren, came not proclaiming the testimony of God in lofty words or wisdom . . . that your faith might not be in the wisdom of men, but in the power of God. But we speak wisdom among the perfect, and a wisdom not of this age . . . but we speak the wisdom of God in a mystery.” A similar distinction was recognized by the Tannaïm between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching, as we learn from Hagigah T 2.1 (233): “The (passages of the Old Testament dealing with) forbidden sexual relationships are not to be expounded to three (at a time,) but may be expounded to two; and the account of creation not to two, but it may be expounded to a single hearer; and (Ezekiel’s vision of) the chariot may not be expounded to a single hearer unless he be learned in the Law and of good understanding.” (Morton Smith, Tannaitic Parallels to the Gospels, 1951, s. 155–156)

Vad Smith argumenterar för i detta stycke är att såväl de kristna som de rabbiner som sammanställde Mishna, gjorde skillnad på esoterisk (inre) och exoterisk (yttre) undervisning. ”A similar distinction [som den som de kristna gjorde] was recognized by the Tannaïm”. Som namnet på hans bok antyder ville Smith visa på paralleller mellan rabbinska (Tannaic) och evangeliska föreställningar och i detta fall handlar det om att de båda gör skillnad på inre och yttre undervisning. För att belägga sitt påstående om att så sker i NT citerar Smith 1 Kor 2-6 och Mark 4:11–12. För att belägga sitt påstående om att också rabbinerna gör denna skillnad citerar Smith ur T. Hagigah.

I Stephen Carlsons citat av passagen ovan klippte han av den strax efter att ”forbidden sexual relationships” nämns och fick det därmed att framstå som detta med sexualiteten hade något direkt med det föregående om skillnaden mellan esoterisk och exoterisk undervisning att göra. I Carlsons citat saknades uppgifterna som följer om skapelseberättelsen och Hesekiels vision av vagnen, vilken är att betrakta som Guds tron. Men det är dessa sistnämnda detaljer som utgör det bevis Smith eftersöker för att påvisa skillnaden mellan det esoteriska och exoteriska. Just skapelsen och Hesekiels vision av Gud utgör gudomens största hemlighet. Därmed har Smith belagt det han vill ha belagt.

Att ”passagerna i GT som handlar om förbjuden kärlek” (de som uppräknas i framför allt 3 Mosebok, som incest, samlag under kvinnans menstruation, homosexualitet, äktenskapsbrott, etc.) råkade komma med handlade bara om att de utgjorde del av citatet och inte gärna går att plocka bort ur citatet då detta i så fall kan te sig obegripligt.

Men för Smith saknar den förbjudna kärleken all betydelse i detta sammanhang, är inte del av hans resonemang och är ingenting som han kopplar samman med Guds mysterium. Smith gör helt enkelt ingen koppling alls mellan förbjudna sexuella relationer och det Guds mysterium som omtalas i Mark 4:11–12. Scott Brown skriver:

Carlson’s attempt to associate Smith’s reference to “the mystery of the kingdom of God” in Tannaitic Parallels with forbidden sexual relations makes nonsense of the fact that in the same book Smith associated possession of this mystery with increased virtue.

Det är alltså dygden och inte den sexuella relationen som Smith kopplar samman med Guds mysterium.

Det andra åberopade stycket hos Smith förekommer som sagt i hans artikel från 1958. Det lyder i Browns återgivning:

“It is upon the tree of life that God rests when he comes to the Garden of Eden—on this rabbinic, pseudepigraphic, Christian and magical texts agree. This legend, plus the fact that the tree of life is the symbol of the saint, enables us to understand the cryptic saying of Resh Laqish, ‘The patriarchs, they are the throne of God.’ We should not expect this doctrine to be developed in the preserved rabbinic material, since the teaching about the throne of God is specified as that to be kept most secret of all,* and quite possibly was not committed to writing.** However, the saying has an almost exact parallel in the common Christian expression, theophoroi pateres, of which the active and passive senses are not to be separated.”

Om man nu noga läser detta stycke där Carlson säger att Smith kopplade samman Klemens med både Mark 4:11 och T Hagigah 2.1 (The Gospel Hoax, s. 72) kan man se att Smith aldrig gjorde en sådan koppling. Den enda koppling som kan sägas finnas, finns i fotnoterna vilka lyder:

*  Hagigah 2.1 and parallels.
** Cf. Clement of Alexandria, Strom. 1.1.13–14 etc.

Notera dock att Mark 4:11 aldrig nämns. Smith jämför bara den rabbinska föreställningen om Guds tron med Klemens’ hemlighetsfullhet. Den förbjudna sexuella relationen som skulle förekomma saknas. Och handen på hjärtat, hur mycket samband uppnås av två på varandra följande fotnoter? Watson går än längre och citerar ett längre stycke ur T Hagigah (som ju Smith inte citerade) för att försöka visa att där finns en koppling till Klemens’ ”gudomliga mysterier”. Och jag säger bara, snälla ni … vad finns där för koppling att göra?

Jag kan inte se annat än att man dammsuger allt Smith har skrivit för att lyckas hitta några ord som går att tolka som att han skulle ha förfalskat Klemens’ brev till Theodoros. Men hur märkvärdigt är det att en framstående kristendomsforskare har behandlat Markusevangeliet och citerat Klemens av Alexandria några gånger? Hur märkvärdigt är det att en framstående judendomsforskare åberopat Talmud? Hur märkvärdigt är det att det en produktiv författare någon gång råkat behandla dessa ämnen i samma stycke och hur konstigt är det att två på varandra följande fotnoter berör två skilda ämnen som Hagigah och Klemens, samt att de respektive styckena berör ämnen som mysterier och hemligheter, vilket ju tekniskt sett är detsamma?

Roger Viklund, 2010-08-08