Marginalanteckningar, klotter och oavsiktliga tillägg i gamla handskrifter

I kommentarerna till inlägget Kommentarer till docent Cecilia Wasséns föreläsning ”Har Jesus funnits?”; del 4, att evangelierna inte är trovärdiga källor har jag klargjort något om marginalanteckningar i gamla handskrifter. För att detta inte ska drunkna i mängden av övriga inlägg beslutade jag att lyfta ut vissa delar och redigera materialet till ett eget inlägg.

Rent generellt kan sägas att gamla handskrifter använts flitigt och att de ofta är bemängda med vad som inte sällan förefaller vara ”klotter”. Man har genom århundradena skrivit, inte bara i marginalerna, ovanför, under och på sidorna om den löpande texten, utan också mellan raderna. Dessa tillägg till den ursprungliga texten har gjorts av olika personer, vid olika tidpunkter och av skilda skäl.

Ibland består tilläggen tillsynes bara av klotter, och det är inte omedelbart givet vad som avses. Ibland rör det sig om anteckningar gjorda av andra anledningar som exempelvis 1) förtydliganden, 2) noteringar ungefär som bokmärken för att man lättare ska kunna återfinna ett visst textparti (detta i en text som i äldre tider skrevs med enbart stora bokstäver och utan mellanrum mellan såväl ord som meningar) och 3) ändringar eller enbart tillägg eftersom handskriften ansågs ha saknat något, varit ofullständig.

I bilden inunder återges Testimonium Flavianum i den äldsta bevarade handskriften av den senare delen av Josefus’ Judiska fornminnen; Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 från tiohundratalet.

Ambrosianus2

Testimonium Flavianum börjar på rad 4 med Γίνεται (uppstår) och slutar på sista raden med φῦλον (stam). I marginalen till höger finns skrivet bland annat Χς (eller möjligen Χυ), en förkortning och ett nomen sacrum (latin heligt namn) av Χ[ριστό]ς (Ch[risto]s), och sannolikt en markering för att läsaren lättare ska hitta stycket om Kristus i handskriften. Det är alltså en sorts bokmärke. Dessutom finns annat ”klottrat” som jag inte har lyckats uttyda vad det betyder. Det bildar inget begripligt för mig.

Vid kopierandet av handskrifter begicks ofta fel. Orsakerna kunde vara många. Exempelvis kunde två på varandra följande meningar avslutas med samma ord (ett eller flera), och när kopisten avslutat kopieringen av den övre meningen och tittade upp för att återfinna var i förlagan han var, råkade han av misstag hamna på den undre raden och därmed utelämna en hel rad eller mening. Ibland har kopisten inte ens förstått det han kopierat utan bara skrivit av bokstav för bokstav och åstadkommit något meningslöst. Det var säkerligen ett både monotont och tröttsamt jobb och när koncentrationen brast uppstod felavskrivningar.

När sådana fel upptäcktes (genom exempelvis jämförelser med andra handskrifter) lät man som regel införa rättelser. Saknades text lät man lägga till denna saknade text, antingen mellan raderna, men oftare (jag tror att det är vanligare) i marginalen utanför den rad där det skulle infogas. När man senare skulle göra en kopia av handskriften var kopisten tvungen att ta ställning till marginalanteckningarna och avgöra om dessa skulle infogas i den nya avskriften eller om det bara var andra anteckningar. Det fanns ingen standardiserad metod för att avgöra om de senare gjorda tilläggen bara var noteringar gjorda i marginalen, vanligt klotter eller tillägg som i efterhand infogats för att text av misstag hade fallit bort i samband med att förlagan tillkom.

Hade kopisten ingen annan handskrift att tillgå blev det till att chansa. I dag kan vi genom jämförelser av många bevarade handskrifter följa denna process och se att det ofta begicks fel, så att sådant som tillhörde texten utelämnades i tron att det inte gjorde det och att sådant som inte tillhörde texten ändå infogades eftersom det antogs att det verkligen tillhörde texten. Det finns otaliga exempel på detta och exempelvis fann Miroslav Marcovich vid en långt ifrån fullständig genomgång 33 sådana misstag i verk av kyrkofäder.[1]

Bilden inunder är från Codex Vossianus, Graec. F 72 från tidigt 1400-tal. Handskriften innehåller Josefus’ Om det judiska kriget. Men här har man infogat också Testimonium Flavianum trots att den passagen inte förekommer i det verket av Josefus.

Testimonium_Flavianum_JW_Codex_Vossianus.PNG

I just detta fall finns Testimonium Flavianum infogat inne i texten mellan 2:167 och 2:168. Testimonium Flavianum börjar längst till höger på rad 2. Efter interpolationen har också annan text infogats av en annan skribent och denna text senare strukits över. Till höger om den löpande texten finns en hel del annat inskrivet. (Tillägg 2016-02-14. Jag har lagt till ett längre citat från Robert Eislers The Messiah Jesus and John the Baptist i slutet av denna artikel; ett citat vari han redogör för strykningarna och tilläggen i bilden ovan. Slut tillägg.)  Längst upp där Testimonium Flavianum börjar finns skrivet något om Jesus Kristus’ martyrium med de inledande bokstäverna i Testimonium Flavianum inringade, uppenbarligen för att markera var någonstans stycket om Jesus finns.

Om vi då vänder oss till Josefus och tänker oss ett hypotetiskt scenario. Josefus har ursprungligen skrivit om avrättningen av ”brodern till Jesus vars namn var Jakob och några andra”, eller som ett andra alternativ om ”en vars namn var Jakob och några andra”. En kristen person som läser detta antar att denne Jakob, eller Jakob, brodern till Jesus, avser den kristne Jakob. Eftersom det då är en för honom betydelsefull passage och han inte som i dag kan vika hörnet på sidan för att kunna återfinna just detta ställe i verket, låter han som förtydligande att det avser Jesus Kristus (som han felaktigt tror) och som bokmärke i marginalen skriva antingen ”som kallades Kristus” eller ”Jesus som kallades Kristus” (allt beroende på vad Josefus ursprungligen skrev). Det kan liknas vid marginalanteckningarna i båda bilderna ovan.

När denna handskrift senare ska kopieras står kopisten inför ett avgörande beslut. Hör detta i marginalen till den ursprungliga texten? Har den blivit korrupt och någon har återställt den genom detta tillägg? Eller, är tillägget blott en notering som inte ska tagas med? Han har då gjort den felaktiga bedömningen att det tillhörde texten och tagit med det. Detta är en procedur som vi genom många exempel kan visa har skett i andra sammanhang.

Ett möjligt, och rent av troligt scenario, är att Origenes själv har gjort en sådan notering i den handskrift av Josefus som han hade tillgång till i biblioteket i Caesarea där han var föreståndare, en handskrift som hans efterföljare på den posten, Eusebios av Caesarea, rimligen också hade tillgång till. Efter att Origenes skrivit att Jerusalem ödelades för att straffa judarna för att de hade dödat Jakob, en uppgift han trodde sig ha läst hos Josefus men egentligen hade läst hos Hegesippos, sökte Origenes genom Josefus’ verk utan att hitta passagen han sökte. Det enda han fann var stycket om Jakob i Judiska fornminnen 20:200 och där stod kanske bara ”brodern till Jesus vars namn var Jakob”. Origenes, eller någon efter honom, lät då skriva ”som kallades Kristus” i marginalen.

Eusebios, som verkade i samma bibliotek som sin föregångare Origenes, fann stycket om att Jakobs död orsakat Jerusalems fall enbart hos Origenes och återgav det med Origenes’ uppgift att Josefus hade skrivit det. Dessutom fann han (och återgav också) stycket om en annan Jakobs död i samma handskrift av Josefus som den Origenes använt, men då med Origenes’ tillägg. Eller möjligen hade Eusebios en avskrift av den handskrift Origenes använt och där Origenes’ tillägg hade infogats.

Eusebios kom av den anledningen att återge två passager hos Josefus om Jakob. Den ena som han fann hos Origenes men inte hos Josefus. Han litade dock på Origenes och lät i likhet med Origenes uppge att Josefus skrivit detta utan att (precis som Origenes) uppge var Josefus skrivit detta. I båda fallen ett undantag från författarnas normala sätt, där de som regel uppgav varifrån de fått sina uppgifter. Den andra passagen som Eusebios återgav fann han hos Josefus med Origenes’ tillägg (gjort i god tro), antingen i marginalen så att Eusebios antog att det hörde till det Josefus skrivit, eller, om han hade en avskrift av Origenes’ handskrift, inne i den löpande texten eftersom kopisten redan hade infogat Origenes’ marginalanteckning.

Det var flera som blandade ihop Josefus med Hegesippos eftersom namnen återgavs så likartat, framför allt på latin. Iosippus (=Josefus), Egesippus (=Hegesippos). Man läser ett verk som uppges vara författat av Egesippus och tror att det är Josefus. Det huvudsakliga skälet till att tro att det gått till på detta sätt är att Hegesippos’ skildring stämmer så väl med det Origenes uppger att Josefus har skrivit, i kombination med att inget sådant förekommer i Josefus’ bevarade skrifter.

Ett i detta sammanhang belysande exempel på hur Josefus och Hegesippos blandades samman är Pseudo-Hegesippus från slutet av 300-talet; ett verk där Testimonium Flavianum parafraseras. Verket går under namnet Pseudo-Hegesippus eftersom det en gång antogs ha skrivits av Hegesippos/Hegesippus. Men så är inte fallet. I stället är det en mycket fri latinsk sammanfattning av huvudsakligen Josefus’ Om det judiska kriget. Sannolikt benämndes det därför Ioseppus och detta kom att tolkas som om det avsåg Hegesippus.

Så att marginalanteckningar avsedda enbart som markörer av misstag kom att uppfattas som om de skulle infogas i texten i samband med att handskrifter kopierades, var inte ovanligt.

I en artikel från 2014 går Levenson och Martin igenom de bevarade latinska handskrifterna som innehåller Jesuspassagerna hos Josefus.[2] Artikeln finns att läsa här: Latin_Translations_of_Josephus.pdf. När det gäller Testimonium Flavianum konstaterar de att alla handskrifter utom två har ordalydelsen ”Christus hic erat”, det vill säga ”han var Christus”. Undantagen är två handskrifter i Bayerische Staatsbibliothek. Den ena, München Clm 6383, är från slutet av 700-talet. I denna handskrift är Christus hic erat (han var Kristus) överstruket och längs ned på sidan står et credebatur esse Christus, det vill säga han förmodades vara Kristus. Det är samma ordalydelse som hos Hieronymus. Den andra handskriften, München Clm 6381, är senare, från början av 800-talet, och Levenson och Martin menar att det sannolikt är en avskrift av Clm 6383. Här har kopisten bytt ut Christus hic erat mot et credebatur esse Christus, ”han förmodades vara Kristus” i den löpande texten. Enligt Levenson och Martin har ändringen nästan helt säkert tillkommit genom att kopisten var bekant med Hieronymus’ version och litade på dennes auktoritet, och därför ändrade i texten.[3]

Hade vi nu inte haft den äldre texten München Clm 6383 från slutet av 700-talet, där man tydligt ser att ursprungstexten är utbytt, utan bara haft München Clm 6381 från början av 800-talet, där inga spår av ändringen står att finna, skulle vi ha kunnat förledas till att tro att vi bevittnar en alternativ läsart. Denna skulle givetvis åberopas som ett bevis på att detta var den ursprungliga läsarten även hos Josefus.

Levenson och Martin skrev också uppskattande om min Internetartikel The Jesus Passages in Josephus: A Case Study.

In addition to the vast quantity of printed publications pertaining to this passage, in recent years online sites have provided the home for a wide array of scholarly (and not so scholarly) discussions and some very helpful collections of primary texts.[3]

[3] An extensive collection of ancient and medieval texts relevant to the Testimonium in the original languages (Greek and Latin only) and English translations of Greek, Latin, Syriac, and Arabic texts can be found at Ben Smith’s “TextExcavation” site (http://www.textexcavation.com/josephustestimonium.html). For a helpful survey, see Peter Kirby, “Testimonium Flavianum,” at the “Early Christian Writings” site (http://www.earlychristianwritings.com/testimonium.html), which also contains a number of links to other online materials concerning the Testimonium (http://www.earlychristianwritings.com/josephus.html). A detailed analysis can be found at the website of Roger Viklund, “The Jesus Passages in Josephus: A Case Study” (https://rogerviklund.wordpress.com/2011/02/25/the-jesus-passages-in-josephus-%E2%80%93-a-case-study-part-1-%E2%80%93-abstract-and-biography), which provides an English version of his Swedish study, “Jesuspassagerna hos Josefus—en fallstudie,” also available online (http://www.jesusgranskad.se/Josefus3.htm).[4]

Tillägg 2016-02-14:

Det följande är vad Robert Eisler skriver i The Messiah Jesus and John the Baptist according to Flavius Josephus’ Recently Rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the Other Jewish and Christian Sources (London: Methuen, 1931), s. 68–73. Han menar att Josefus måste ha skrivit något om Jesus men att detta redigerats bort av kristna, såvida vi inte ska anta, den enligt Eisler extremt osannolika hypotesen att Jesus inte har funnits eller de endast något mindre osannolika hypoteserna att antingen Jesus varit en obetydlig person eller att Josefus av personliga skäl underlåtit att nämna Jesus. Den version av Testimonium Flavianum som förekommer i Judiska Fornminnen anser Eisler att Josefus omöjligen kan ha skrivit.

ROBERT EISLER:

So far, let us repeat, these conjectures would seem nothing but a very bold hypothesis : all the same, they would seem infinitely more plausible, even without further support, than the extremely questionable hypothesis of the non-historicity of Jesus, or the little more probable assumption of the essential insignificance of the Gospel events, or Josephus’ unknown private reasons which are held responsible for his passing over in silence what he knew about Jesus, whilst he does not appear to impose upon himself the slightest reserve when he comes to speak of the other messiahs of that troublesome period.

However that may be­—and it is only fair to admit that we cannot arrive at any higher degree of probability on this point without the utilization of further material hitherto neglected, which will be analysed in the following chapters—it is certainly a noteworthy fact that Josephus’ silence about Jesus in the Jewish War was felt to be a defect at quite an early period, with the result that attempts were made to remedy this state of affairs by a bold insertion of the Testimonium into the War. The reason for this procedure, which we shall analyse presently on the basis of the reproduction given in Pl. VI., is easy to see. Of course, for the ῾Ιστορíαι, the Collected Works of Josephus, his silence about Jesus in the War was of no importance, since the Testimonium passage in the Antiquities fully supplied the need of Christian readers. But it was quite different for the separate editions of the War, the popularity of which is attested by a considerable number of MSS. Here the pious would very certainly miss a reference to the Naṣōraean Messiah, and the obvious remedy was simply to insert in some appropriate place in the War the passages concerning the Baptist and Jesus as found in the Antiquities. In one group of MSS. this insertion was done in a very mechanical manner, the passages in question being put either at the beginning or at the end of the MS. In the Codex Vossianus, now in the University Library of Leyden, on the other hand, we have the Testimonium at the end of the second book of the War, followed by a number of curious supplementary lines subsequently deleted (see P1. VI.), and unidentified by Niese. The whole insertion is not the work of the scribe but an addition written by a second hand, from which it follows that the original scribe had purposely left a blank for such an insertion. Of the curious fact that the space thus provided was far too large for the insertion of the usual Testimonium Flavianum I can offer no other explanation than that the scribe found a passage of just this length in his original, blotted out by some censor in the brutal way which can be seen on fig. VII. Yet it is quite impossible that the deleted passage in question could have contained anything resembling the text filled in by the second scribe, to wit, the Testimonium, for in that case there would have been no reason for the interference of a Christian censor. Nor could it have contained anything about Jesus at all. For since the beginning of Pilate’s governorship is not mentioned before § 169, that is, at the beginning of the fifth line from the bottom of fig. VI., it follows that the space preceding line eighteen, that is, preceding the sentence reporting the beginning of Tiberius’ principate, must have dealt with some event or events falling into the last years of the reign of Augustus, whose death (A.D. 15) is mentioned at the top of § 168—more exactly, something fitting in between the death of Salome (A.D. 9–12) and the death of Augustus.

A closer comparison of the two texts, the Antiquities and the War, will furnish the clue. In Ant., xviii. 31, the death of Salome is mentioned as occurring in the governorship of Marcus Ambibulus (or Ambivius), the successor of Coponius. Now, oddly enough, in the Greek War no Roman governor is mentioned between Coponius (ii. § 117) and Pilate (ii. § 169), an omission which cannot but arouse our suspicion if we remember, as pointed out above (p. 17 f.), the tampering on the part of the Christians with this very chapter of the Antiquities. The object of these alterations, it will be recalled, was to falsify the true chronology of events so as to conceal the true date of the Passion. As a consequence the paragraphs dealing with Pilate’s predecessors had likewise to be ‘doctored,’ or, if this seemed too difficult, deleted outright, in the Jewish War. A comparison of the two texts will easily show what has been suppressed in the extant text of the War.

Eisler_table

Were it not for the curious blank in the Codex Vossianus, one might be led to think that Josephus had at first been ignorant of the names and accomplishments of Marcus Ambibulus, Annius Rufus, and Valerius Gratus, and only in his later work had corrected this trifling omission. Yet in the light of this very blank it is much more probable that the passage thus deleted contained Josephus’ account of the three administrations in question. Such a passage, giving a short summary of the chief transactions of the three governors, something like what we find in Ant., xviii. 34 sq., would very well fill the blank. It had to be deleted to make possible the chronological falsification referred to above. Even so, it is to be noted that the extant text of the War does not give an impression as though a period of ten years had elapsed between the accession of Tiberius and the nomination of Pilate. On the contrary, one is led to think that Pilate was the first governor appointed by Tiberius, coming to Judaea immediately after the death of Augustus.

As for the guess of the second scribe in filling the blank, it is plausible enough that he assumed the gap in question to have been caused by an expurgation of the Testimonium. He simply concluded that the obliteration in his original was the work of some mischievous Jew, a former owner of the MS. As a matter of fact, we shall see below (pp. 93 sqq.) that it was precisely this explanation which Robert of Cricklade, Giraldus Cambrensis, and Cardinal Baronius gave for the absence of the corresponding lines in the Hebrew version of Josephus. His readiness to insert the Testimonium in just this place merely proves that he took the crucial expression γíνεται in the sense of ‘ at that time was born Jesus, a wise man,’ etc. A statement to the effect that the Messiah was born in the reign of Augustus would have seemed to him to be in perfect harmony with the chronology in Luke ii. 1 sqq. Since the six lines of the Testimonium were, however, too short to fill the blank left by the first scribe, the reviser saw fit to add the following lines :

‘All the righteous and the unrighteous will be led before the divine Logos ; for to him has the Father given the judgment. And, fulfilling the will of the Father, he whom we call the Christ will appear as judge. For not even over you, ye Greeks, Minus and Rhadamanthys will be judges, but he whom God the Father has glorified. About him we have spoken elsewhere with more detail, to those who are seeking the truth. He will administer to each one the right judgment of the Father, and prepare what will be just to each according to his deeds. And when he giveth judgment all men, angels, arid demons will be present and exclaim with one voice, saying : Just is thy decision. And the resounding of this voice will bring what is just to each party : to those who have acted well it will justly convey everlasting delight ; to the lovers of evil, however, eternal punishment. And for those an inextinguishable and never-ending fire is waiting, and a fiery worm, who will not destroy the body but out of an unperishing body pain will erupt and never leave them.’

As will be remembered, both the late Théodore Reinach and Dr. E. Norden have found ‘ almost the whole ’ apostolic creed in the famous Testimonium. This latest addition, then, makes Josephus testify not only to the messianic dignity of Jesus, but furthermore to the truth of the belief that in the future he will ‘ come again with glory to judge the living and the dead,’ which is rather more than could reasonably be expected from an historian such as Josephus was, and from a Jew to boot.

As a matter of fact, this last interpolation was too much of a good thing even for a certain Byzantine scribe, who crossed out the paragraph in question and added the following amusing comment on the right-hand margin (Pl. VIII.) :

‘The reader should know that this matter is rightly expurgated by us, since we either find it in other copies nor is it quoted by any one of the doctors of the Church of Christ. Neither is it quoted by the later historian copying the Haldsis. Nevertheless, (the same) is found in the eighteenth book of the Antiquities.’

This simply proves that the second scribe of the Leyden MS. merely copied the queer addition from an interpolation he found in the Antiquities.

Niese had confessed his inability to locate the source of this extraneous matter. Linck appears to have been the first to notice that it is a paragraph taken from the treatise ‘ On the Essence of the Universe ’ (περì τῆς τοῦ παντὸς οὐσίας), wrongly ascribed to Josephus by John Philoponos (A.D. 475–540), John of Damascus (c. 700–754), and John Zonaras (died after 1118), and printed in Havercamp’s Josephus.

The true author of this treatise is beyond any doubt the schismatic Bishop Hippolytus of Rome (the adversary of Pope Callistus), who died some time about A.D. 235. This fact was known to the learned Photius, who had correctly noticed the author’s self-quotation in Philosophoumena, x. 32. The title is mentioned in the list of Hippolytus’ works on the throne of his statue in the Lateran Museum. The attribution of such an obviously Christian treatise to Josephus, on the face of its title, since Josephus at the end of his Antiquities promised to write a book on ‘ God and His Essence’ (περì θεοú καì τῆς οὐσίας αὐτοῦ), preceded by the equally arbitrary attribution to the shady client of the Flavians of a most virtuous treatise on the exemplary sufferings of seven Maccabee martyrs, variously called ‘ On Autonomous Reason ’ (περì αὐτοκράτοπος λογισμοῦ) or the ‘ Fourth Book of Maccabees,’ even as a separate edition of the sixth book of Josephus’ Jewish War was circulated under the title of ‘ Fifth Book of Maccabees,’ both these apocryphal works being adopted into the New Testamental canon of the Syrian and Armenian churches.

There can be no reasonable doubt that the motive for all this was merely the pious wish to whitewash the Jewish historian Josephus—who badly needed it—since his evidence on Christian origins was felt to be too precious to be invalidated by any strictures on the character of this ‘ truth-loving ’ witness.

The climax of this posthumous career of the old scoundrel was reached with his identification with Joseph of Arimathea ; but there is no need to follow him further on his curiously devious road to respectability. Yet the story, with its multiple falsifications of documents, has its humorous aspect, and is moreover apt to give a timely warning against the confidence with which the extant text of Josephus is generally treated by unwary scholars, who are as far from suspecting the vicissitudes it has undergone in the course of the centuries as they are ready to accuse any one attempting to restore the original wording of a corrupt sentence of ‘tampering with the text.’

(Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist according to Flavius Josephus’ Recently Rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the Other Jewish and Christian Sources (London: Methuen, 1931), pp. 68–73)

[1] Richard Carrier, “Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (20:4, Winter 2012, s. 491).

[2] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1: 1–79.

[3] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1, s. 14, 16–17, 21, 25–26.

[4] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1, s. 3.

Roger Viklund, 2016-02-10

Annonser