Markus Vinzent om Jesusfrågan och ”amatörforskare”

Jag läste ett intressant brev som Markus Vinzent skrivit till Rene Salm. Rene Salm är författare till böcker om Nasaret och menar att platsen var obebodd (att Nasaret inte fanns) vid den tid Jesus ska ha levt där. Markus Vinzent är professor i teologins historia vid Department of Theology & Religious Studies i King’s College, London. Hans specialområde är patristiken, alltså den tidiga kyrkan och de äldsta kristna skrifterna, och framför allt Markion från Sinope. Både Vincent och Salm har låtit publicera brevet på sina respektive bloggar och det finns att läsa här och här. Men som en service till dem som föredrar svenska, återger jag brevet i min översättning från det engelska originalet.

Käre Rene,

Tack för ditt e-brev – det bästa med dagens forskning, i en tid med Internet, är forskningens demokratiseringsprocess. Emedan det tidigare var en elfenbenstornliknande aktivitet, där människor som regel hindrades från att bidra till diskussionen (såvida de inte hade gått igenom de begränsande och kontrollerande/kontrollerade processerna inom de akademiska lärosätena; institutioner som själva styrdes av ideologiskt inriktade grindvakter), kommer i dag den främsta forskningen från det som du beskriver som ”amatörforskare”. På mig låter det som en titel med aktningsvärda hederstecken. Behåll den och vara stolt över den!
[…]
Vad gäller Jesusfrågan, är jag fortfarande kluven, om och [i så fall] vad rörande honom som var historiskt. Det enda jag vet än så länge är att före hundratalets utgång, var vare sig judar eller de som kallades kristna (och som kanske snarare betraktade sig själva som judar eller romare) särskilt intresserade av någon historisk Jesus. Paulus vet (eller berättar åtminstone) näst intill ingenting om den historiske Jesus (förutom att han föddes av en kvinna, åt en måltid med sina lärjungar, dog på korset), men antyder inget om några mirakler, historier, berättelser …
[…]
Ingen enda av de tidiga kristna verkar [heller] sakna den informationen. Den förste att förmedla all sådan information är Markion [Vincent anser att Markion skrev, eller åtminstone låg bakom, det första evangeliet; övers. anm.] (vilken också förser oss med Paulus’ brev), men märkligt nog är han själv inte intresserad av Jesu historicitet. Tvärtom presenterar Markion med sitt evangelium endast den Jesus som kommer ”från ovan” till den politiska och geografiska historien, i syfte att ge oss en icke-känsla av historia: En historia som inte får grepp om den icke-historiske Jesus, en historia som dödar den icke-historiske Jesus, liksom all historia utan undantag tar livet av sina skapelser. Liv, evigt liv, frälsning, om vi så önskar, är bortom historien – detta är det första evangeliets budskap. Det kommer inte som någon överraskning att människor som är djupt rotade i en social och religiös tradition som letar sig tillbaka till ”ab urbe condita” [latin: från stadens grundläggning; övers. anm.] och/eller till Mose och det mirakulösa uttåget, blev oroliga över Markions budskap och gör det Markion kritiserar, nämligen kopplar hans evangelium till de judiska skrifterna, skapar (enligt dagens kritiska och vetenskapliga tolkning, a-historiska) barndomsberättelser om Jesus, lägger till (icke-historiska) historiska uppgifter (som Lukas’ tetrarker) etc.

I religionshistorien är historiseringen av händelser vanligtvis en tendens som inträffar tämligen sent, när antingen nya sociala och politiska behov (som det andra judiska kriget) uppkommer, eller när minnena bleknar (och i skriftlösa samhällen bevarades minnen längre än de gör i dag). Detta är en av anledningarna till varför jag anser att den tidiga dateringen av skrivna evangelier i detta avseende innebär en anomali. Och min egen tolkning av dessa texter som litteratur tillkommen på hundratalet, förmedlande de kristnas sammanhållning efter det katastrofala andra judiska kriget, framstår också som rimligare. Mot denna politiska och sociala bakgrund i kampen för att hitta en ”tredje väg” till självdefinition, blir evangelierna en del av försvarsskrifterna.

När människor i dag därför närmar sig frågan om den ”historiske Jesus”, bör de vara medvetna om att de anakronistiskt ställer en fråga som i hög grad inte var intressant under de två första århundradena, åtminstone inte för dem som inom kort skulle bli kända och pekas ut, uppenbarligen mestadels mot sin vilja. Paulus förföljer dem, folk i Antiokia kallar dem vid skammens namn ”kristna”, några få romare känner dem vid detta namn, men [det är ett namn] som uppenbarligen ingen har använt som självbeteckning förrän Markion i sina Antiteser, och efter honom, Pseudo-Ignatios. Därav den starka orienteringen i dagens forskning mot 100-talets och det tidiga 200-talets apologetiska tendenser och traditioner, med framstående exempel som Harnack och hans samtida anhängare. Men med en mer kritisk hållning, kan vi nå bortom detta tillstånd av forskning och gräva djupare i hundra- och nollhundratalen, för att upptäcka det enorma intresset för en änglalik och mytisk Kristusgestalt som har setts som en frälsare, kanske i linje med dessa kungar och kejsare som ansågs ha varit historiska superhjältar (den persiske kungen Kyros som i Jes. 45:1 blir den judiske Messias, Alexander den store, Augustus) eller som eftersträvade att vara som dem (däribland den messianske Bar Kokhba). Varför skulle folk vilja att de vore bestämda historiskt människor? Jag tror att det mer är en modern och samtida angelägenhet, och en angelägenhet för människor som i självförsvar har behov av att definiera sig själva inom en viss historisk och politisk situation, något vi finner runt mitten av hundratalet som en pådrivande kraft för skrivandet under de efterföljande årtiondena.

Roger Viklund, 2016-03-29

Annonser

Är Markion Q?

Markus Vinzent, Chair of History of Theology, King's College London, the Department of Theology and Religious Studies.

Först uppsnappat hos Stephan Huller.

I en kommande bok av teologie professor Markus Vinzent, Christ’s Resurrection in Early Christianity, avser han att presentera en ny förklaring där Markions evangelium är Q. Detta skriver Nicki Wilkes, doktorand vid University of Cambridge, i en recension av en sammanfattning av Markus Vinzents tes som denne lade fram vid Patristics Seminar vid the Department of Theology and Religion, University of Cambridge, den 29 november 2010: Markus Vinzent, “The Resurrection of Christ in Second Century, Early Christianity”.

Utan att alls ha tagit del av Markus Vinzents argumentation i detalj, finner jag teorin intressant, trots förlöjliganden från Roger Pearse: Has Markus Vinzent been abducted by aliens?

Enligt Niki Wilkes lade Markus Vinzent tyngdpunkten i sin framställan på avsaknaden av bevittnande av Kristi uppståndelse i den tidiga kyrkan. Frånsett hos Paulus var intresset för uppståndelsen hos övriga tidiga kristna ljummet och när intresset för Paulus’ teologi avtog så avtog också intresset för uppståndelsen.

Först med Markion en bra bit in på hundratalet kom Kristi uppståndelse långsamt att bli en mer fast lärosats. Enligt Vinzent så var det för att Markion slog samman Pauli brev med ett evangelium, som läran om uppståndelsen alls kom att upptas som en trossats.

Den som har läst min tidigare bloggartikel En lösning på det synoptiska problemet vet att Matthias Klinghardt har framlagt en till synes elegant lösning på det synoptiska problemet genom att föreslå att det evangelium Markion hade tillgång till (inte skrev) var den skrift som forskare rekonstruerat som Q. Klinghardt föreslår att denna skrift var en utökning av Markusevangeliet, att den (tillsammans med Markusevangeliet) låg till grund för Matteusevangeliet och att Lukasevangeliet var ett mer eller mindre direkt övertagande av detta ”Markions evangelium” med utökningar med material från Matteusevangeliet (och kanske även från Markusevangeliet) samt andra tillägg.

Även om Klinghardt inte alls satte någon tid för när ”hans” skrifter skulle ha nedtecknats rymdes hans förslag ändå inom de tidsramar som den stora majoriteten brukar anta gälla för när evangelierna skrevs (ca 70–90 vt). Men Vinzents förslag är betydligt djärvare. Han hävdar att Markion själv skrev evangeliet och att dennes evangelium var det första som överhuvudtaget skrevs. Orsaken är enligt Vinzent att Markion också är den förste att alls nämna ett skrivet evangelium. Markions evangelium brukar dateras till 130-talet eller kanske år 140. Vinzent hävdar vidare, allt enligt Wilkes, att de synoptiska evangelierna (Markus, Matteus, Lukas) alla tillkom, som en reaktion på Markions evangelium, av rivaliserande kristna grupper. I likhet med Klinghardt anser Vinzent att också denna ordning skulle lösa de problem som medföljer alla övriga försök till lösningar av det synoptiska problemet.

Vinzent hävdar att ingen före Irenaeus ca år 180 anklagade Markion för att ha förkortat Lukasevangeliet. Genom denna nyordning skulle alltså Markions evangelium kunna fungera som Q utan att för den skull ha samma utformning som Q. På det sättet liknar Vinzents förslag det som Klinghardt föreslagit.

I kommentarerna till Nicki Wilkes’ recension och den kritik som framförs försvarar Vinzent sin teori. Han säger:

“Marcion could take the place that was previously given to Q, yes, but Marcion provides, of course, not just a sayings source, but a Gospel that includes narratives.”

En invändning från Wieland Willker om att det finns vissa ”judaismer” i Q som Markion ”definitivt utmönstrade” från sitt evangelium, och att Vinzents förslag är ”nonsens”, bemöter Vinzent på följande sätt:

”What sounds like nonsense, does not seem to be just nonsense. … I am not claiming that Marcion wrote Q, but that he can take a position similar to that which has been credited to Q. As soon as one takes Marcion’s (pre-)Luke as a start for the Synoptical problem, a lot changes.”

Jag har märkt detta rätt ofta; just oförmågan vi människor har att tänka om – tänka nytt. Vi har en ofta (och här tror jag att akademiker kan vara än mer skadade av sin stora ”vetskap” som blockerar) förutfattad uppfattning av hur saker måste vara, och vi tenderar att tolka varje nytt påstående i ljuset av vår tidigare kunskap. Om någon säger att Markions evangelium skulle kunna vara Q, förutsätter genast de flesta med insikter i Q:s utformning att Markions evangelium därmed måste vara en talkälla utan berättande material. Men det är inte på något vis detta som förespråkas när man säger att Markions evangelium var Q. I stället avses att det gemensamma materialet hos Matteus och Lukas som saknas hos Markus inte förekom i en speciell källa (Q) utan kan förklaras av ett visst kopieringsförlopp där exempelvis Markions evangelium utgör en del i hur texten har förmedlats.

I övrigt gäller, i den kritik som framförs, att de senare patristiska författarna som exempelvis Tertullianus omöjligen kan ha hittat på alltsamman när de citerar Markion. Nu har jag inte tagit del av Vinzents genomgång och försvar av sin tes i detalj (hans bok har ju ännu inte utkommit) och det återstår givetvis för honom att kunna trovärdigt förklara allt relevant material i ljuset av sin nya teori. Men ofta är det så att vad som till en början synes vara en omöjlighet, på ett rätt smidigt sätt kan betraktas i ett helt annat ljus; inom ett nytt paradigm. Vinzent påpekar att han noga utvärderat alla vittnesbörd och också utvärderat dessa i ljuset av tidigare tolkningar. Han anser att det finns många saker som tidigare forskare har förbisett och att med hans modell så får vi en delvis ny syn på kristendomen under 100-talet.

Vidare framförs (den felaktiga uppgiften) att Papias, som skriver ca år 100 (säkerligen också felaktigt, då han snarare skrev ca 130) redan skulle ha nämnt de fyra evangelierna. Vinzent poängterar (med rätta) att Papias bara nämner Markus och Matteus och inte de fyra evangelierna. Han gör också den skarpa (och högst relevanta) iakttagelsen att Papias’ svaga vittnesmål till stöd för evangelierna visserligen kan bero på att endast några brottstycken av det han skrev finns bevarat, men att det inte förklarar hur exempelvis Eusebios i så fall kunde undgå att citera dessa ”vittnesmål” hos Papias (om det funnits några).

Stephan Huller kommer till Vinzents försvar och skriver:

“With regards to Tertullian Book 4 and 5. Notice how many times Tertullian says Marcion took things out of his gospel which don’t ever appear in Luke.”

Vinzent svarar också på Roger Pearses inlägg och det svaret finns att läsa här eller hos Pearse.

I vilket fall ser jag fram emot att ta del av Vinzents bok som planeras utkomma i år. Även om han nu inte behöver ha rätt finns all anledning att ompröva gamla sanningar, vilka i många avseenden framstår som synnerligen förnuftsvidriga.

Roger Viklund, 2011-01-12