Den döende Messias/Kristus – del 3

I det förra inlägget visade jag efter förebild från Richard Carriers inlägg The Dying Messiah att vissa judar redan före kristendomens uppkomst kopplade samman Jesaja 53 med Daniel 9 och så ansåg att Messias skulle dö och därmed sona för Israels synder och att domedagen därefter skulle komma.

Carrier påpekar också att det fanns många som framförde messianska anspråk och säkerligen sågs som Messias av många. Han åberopar de många gestalter som Josefus beskriver och som tydligt uppvisar messianska drag trots att Josefus aldrig kallar någon av dem för Messias. Josefus hade säkerligen goda skäl för att inte använda ordet messias och tona ner dessa gestalters messiasanspråk, då det judiska messiasbegreppet för romarna var starkt besmittat och kopplat till judiska uppror. Men genom att flera av dessa ”wannabes” försökte efterlikna framför allt den gammaltestamentlige Josua, den förste Messias som erövrade Kanaan, grundade Israel och fick verka som förebild för kommande messiaser, är det ytterst rimligt att anta att de själva såg sig som en Messias. Och deras ofta stora grupper av anhängare såg dem därför rimligen också som Messias.

Carrier påpekar att experter på de antika språken länge känt till att Josua och Jesus är samma namn. Det är endast i moderna översättningar som de särskiljs medan de i de antika texterna är identiska. I den hebreiska Bibeln bär Josua namnet Jehoshua. När de judiska skrifterna översattes till grekiska, den så kallade Septuaginta, översattes Jehoshua genomgående till Ιησουσ (Iesous) Flera hundra år senare när legenden om frälsarsonen Jesus tillkommer får även han namnet Ιησουσ. På grekiska benämns alltså Josua och Jesus lika. Båda hette de Jesus och båda var de Kristus; alltså Messias, då Kristus (latin), Christos (grekiska) och Messias (hebreiska) är samma ord på skilda språk och betyder blott ”smord”.

För att förtydliga vad gäller det språkliga så kan sägas att Gamla testamentets Josua, den store härföraren från Israels lysande fornålder, den andre Mose, skall, om han alls har funnits, ha hetat Jehoshua ( יְהוֹשֻׁעַ ). Hos judar i Palestina, vilka talade med hebreiska närbesläktad arameiska, var namnformen Jeshua (stavat יֵשׁוּעַ på hebreiska). Ibland ges namnformen Jeshu, vilket kan verka förvirrande. Men hebreiskan skrivs oftast endast med konsonanter, och den sista konsonanten i Jeshua (längst till vänster) är ayin ( ע), vilkens uttal påminner om en harkling, som tycks beledsagas av ett svagt a. När man skriver detta med latinska eller grekiska alfabetet, som saknar tecken för denna konsonant, blir det naturligt att skriva a, och således Jeshua. I översättningen av de gammaltestamentliga skrifterna från hebreiska till grekiska på 300-talet fvt, den så kallade Septuaginta, återgavs Jeshu(a) på den grekiska huvuddialekten koine med Iesou utan a eller Iesous, då det på grekiska är brukligt att maskulina namn slutar på s. Detta Iesous blev på latin Iesus som på medeltiden ändrades till vårt Jesus.

Det betyder att varje person som enligt Josefus’ och andras beskrivningar sägs ha påstått sig vara den nye Josua och Messias, också säger sig vara Jesus Kristus. Med andra ord agerar de gestalter Josefus beskriver som just Jesus Kristus. Man ska nu inte föranledas tro att de uppträder som den Jesus Kristus som beskrivs i evangelierna utan bara som en (annan) Jesus Kristus, och dåtidens judar skulle också ha betraktat dem som Jesus Kristus. De arameisktalande skulle ha sett dem som en Josua Messias och de grekisktalande som en Jesus Christos.

En hjälte i strid var Josua [Jesus], Nuns son,
Moses efterträdare som profet.
Han blev vad hans namn betyder,
en stor räddare för Herrens utvalda
– Syr 46:1

Carrier lyfter fram tre gestalter som Josefus beskriver, nämligen den samariske profeten, Theudas och egyptern. Den samariske profeten försökte att liksom Josua samla israeliterna på berget Gerisim och hindrades blott för att Pilatus lät sända ut trupper och massakrera dem. Josua samlade israeliterna på berget på Guds uppmaning i samband med erövringen, och den samariske profetens upprepande av denna handling uppfattades uppenbarligen av Pilatus som början på ett uppror.

Theudas försökte visa att han var den nye Josua (Jesus) genom att likt Josua dela på floden Jordan. Detta är en direkt efterapning av det Josua sades ha gjort för att israeliterna skulle kunna ta sig in Kanaan och erövra landet (vilket i sin tur är en efterapning av det Mose gjorde när han delade Röda havet [Sävhavet?] i samband med israeliternas påstådda flykt från Egypten). Romarna reagerade på samma sätt som med den samariske profeten i syfte att stoppa ett tänkt uppror i sin linda. Även Theudas kan alltså sägas ha varit en Jesus Kristus.

Egyptern predikade från Olivberget eller Oljeberget och sade sig kunna riva Jerusalems murar. Enligt Sakarja 14 förväntades Messias predika därifrån och dessutom lät ju den förste Josua/Jesus riva murarna, men då Jerikos.

Josefus beskriver många fler som sannolikt sågs som en Messias, men dessa tre messiaser/kristusar är de som tydligast såg sig själva som den nye Josua/Jesus.

Roger Viklund, 2011-10-23

Annonser

Den döende Messias/Kristus – del 2

I det föregående inlägget gav jag ett antal exempel på att grupper av judar kopplade samman Messias (på grekiska Christos) med såväl lidande som död. Det vill säga, man förväntade sig att den messias som skulle komma kunde räkna med att såväl lida som dö. Många exempel på detta är dock från tiden efter kristendomens uppkomst och det är då av intresse att se om där finns förkristna uppgifter om detta. Jag visade på de talmudiska uppgifterna om två messiaser, där den förste skulle dö, och där dessa uppgifter finns återspeglade redan i Uppenbarelseboken i Bibeln.

Jag påvisade också de judiska föreställningarna om att messias skulle stamma från såväl David som Josef. Jesus lyckades med bedriften att stamma från dem båda.

I sökandet efter förkristna belägg åberopade jag Daniels bok, kap. 9, där det sägs att den smorde fursten, trots sin oskuld, ska dö. En smord furste är rimligen en messias. Vi har också den lidande rättfärdige mannen i det förkristna verket Salomos vishet, där denne lidande rättfärdige sägs vara Guds son. Liknande uppgifter förekommer i Psaltarens åttionionde kapitel. Vidare har vi den lidande tjänaren i Jesaja 52–53. Denne lidande tjänare sågs av kristna som en anspelning på Kristus. Rabbiner som kommer till tals i Talmud tolkade likaledes denne tjänare som messias, dock inte som Jesus Kristus. Fast Talmud sammanställdes först med början ca år 200 och även om verket speglar äldre traditioner, är det yngre än NT.

Så därför är en targum av Jonathan ben Uzziel av intresse. Denne Jonathan var elev till Hillel d.ä., vilken i sin tur var aktiv under det första århundradet före vår tidräkning. Jonathan bör således ha varit aktiv i slutet av detta århundrade och början av första århundradet vt. Det vill säga samtidigt som Jesus tros ha verkat. En targum är en arameisk översättning (alternativt uttolkning) av det vi nu kallar Gamla Testamentet. Jonathans targum ska inte förväxlas med den mer ”beryktade” Targum (pseudo-)Jonathan ben Uzziel, som är en senare targum av Moseböckerna. Den targum som tros ha skrivits av Jonathan ben Uzziel är en arameisk översättning/tolkning av det judarna benämner ”Neviim” – alltså profeterna, vilket inte bara innefattade det vi normalt kallar profetböcker, utan också de historiska böckerna. I vilket fall lyder Jesaja 52:13 i denna targum: ” Se, min tjänare, messias, …”. Detta ”messias” är ett tillägg som sannolikt gjordes av Jonathan ben Uzziel och visar att judar i början av det första århundradet ansåg att den lidande tjänaren i Jesaja var messias.

Vis av erfarenhet, utgår jag från att kristna vill hävda att detta ”messias” är ett senare tillägg utifrån insikten att man ”alltid” hävdar detta när det framkommer uppgifter som rubbar de kristna cirklarna. Och det är sant att vi saknar handskrifter som är gamla nog för att motsäga ett sådant påstående. Men vi har andra texter som vi med större säkerhet kan säga att de inte bara är äldre än kristendomen, utan där själva textfynden är äldre. Det gäller då de så kallade Dödahavsrullarna som påträffats utanför Qumran.

Där finns ett fragment av en Melkisedektext funnen i grotta 11 i Qumran, en så kallad pesher (tolkning). Nedan ses detta fragment 11Q Melch 2:18 eller 11Q13.

Häri kopplas Daniel 9 samman med Jesaja 52–53, så att den lidande tjänaren i Jesaja antas handla om den messias som i Daniels bok sägs ska dö: ”Budbärarna” [Jes 52:7] är den smorde i anden om vilken Daniel sade: ”Efter de sextiotvå veckorna, kommer han som är smord att förgöras” [Dan 9:26].

Detta visar att åtminstone vissa judar redan innan kristendomen såg dagens ljus tolkade skrifterna så att Messias skulle lida och dö och i Daniel 9:24 sägs att hans död innebär att ”synden stävjas och skulden sonas, innan den eviga rättfärdigheten kommer i dagen”. Till denna föreställning om att messias’ död skulle sona Israels synder kan också läggas att enligt Daniel 9:27 kommer hans ankomst att leda till världens slut. Därmed har man hela det kristna konceptet med Jesus som led och dog för att sona mänsklighetens synd inför det kommande världsslutet – och detta bland judar innan Jesus antas ha trampat Jerusalems gator. Egentligen säger detta inget om huruvida Jesus har funnits eller ej. Han kan givetvis ha funnits och dessa föreställningar i efterhand ha tillskrivits honom. Men det visar ytterligare på element i Jesusberättelsen som redan fanns i den judiska kulturen och där Jesusgestalten uppträder som en ”blåkopia” av äldre förväntningar om vad den kommande Messias skulle vara.

I nästa inlägg avser jag att undersöka äldre föreställningar om messias och då även messiasgestalter hos Josefus – fastän han aldrig använder själva ordet Messias; eller då på grekiska Christos. Jag bortser då från de två sannolikt förfalskade kristna passagerna.

Roger Viklund, 2011-10-18

Den döende Messias/Kristus – del 1

Det har varit ett längre uppehåll i mitt bloggande, mest på grund av att jag har varit sysselsatt med annat. Men jag tänkte sticka mellan med ett inlägg om den döende Messias/Kristus – en sorts mycket fri parafras av ett inlägg av Richard Carrier: ”The Dying Messiah”. Den tanke Carrier för fram är inte ny, och jag har i min bok och även på ”nätet” skrivit om i stort sett varje enskilt element,, men kanske inte haft denna vinkel på inlägget.

Carrier vänder sig mot det ofta framförda påståendet att inga judar förväntade sig att deras messias skulle dödas. För judar i allmänhet sågs messias som en härförare och de kristna skulle därför vara unika i sin föreställning om att deras messias led och dog. Carrier påpekar helt korrekt att detta inte är sant och att vissa judar visst förväntade sig just att messias skulle dödas; alltså en döende messias.

Carrier skriver att det inte alls är så att tanken på två messiaser, en som dog och en som kom efter honom, är från medeltiden, utan faktiskt finns bevittnad redan i Talmud. Det är nämligen så att det fanns många föreställningar om varifrån den messias som skulle befria judarna från sin fångenskap skulle komma.

Den mest lysande konungen i forntiden, den som enligt den judiska tron hade skapat ett forntida storrike, var David. Det mest naturliga var att messias skulle härstamma från Davids kungliga blod. Olika religiösa och politiska fraktioner hade sina uppfattningar om vem messias skulle härstamma från. De flesta ansåg att han måste vara av kungligt blod, då exempelvis David, men många även att han måste vara av prästerligt blod.

För övrigt fanns en livaktig föreställning att messias’ liv skulle gestalta sig ungefär som Moses liv. Trots att det ingenstans i skrifterna uttryckligen sägs att Mose var smord (en messias), ansågs han ändå allmänt, såsom varande Guds ställföreträdande och den som smorde Aron, ha varit den förste messias. Och eftersom Mose inte fick komma in i det förlovade landet, skulle inte heller messias få ynnesten att uppleva Guds rike. Samtidigt föreställde man sig messias som en lidande person, en som i medkänsla lider med sitt folk. Han sågs som den lidande tjänaren, och han måste dö för sitt folks skull: ”Min son, messias, skall dö” (4 Esra 7:29, efter år 70 vt).

Men om messias skulle dö, vem skulle då sitta på Davids tron i Jerusalem? Detta intrikata problem löste man genom att föreställa sig ytterligare en messias – alltså två messiaser. Den förste messias som skulle framträda var krigets messias, men också den lidande messias och den som skulle dö för Israels skull.

Denne messias skulle vara Israels förste ledare i de messianska krigen mot Gog, fursten över landet Magog – Satans herravälde. Trots många stora segrar är hans öde att dö i ett stort slag. Han begravs dock inte utan ligger på en gata i Jerusalem i fyrtio dagar innan näste messias kommer och väcker honom till liv.

Sannolikt fanns denna tro redan vid Nya Testamentets tillkomst, eftersom en snarlik föreställning finns återgiven i Uppenbarelseboken. Där sägs att Guds två vittnen profeterar i den heliga staden:

”Vittnena är de två olivträden – – – Deras lik skall ligga på gatan i den stora stad som på andligt [egentligen: allegoriskt] språk kallas Sodom och Egypten och där deras herre också blev korsfäst – – – Och efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de ställde sig upp …” (Upp 11:4–11).

De två vittnena, som är de två olivträden, anspelar på de två smorda, dvs. messiaserna som omnämns i Sakarja:

”Vad betyder de båda olivkvistarna som leder ner den gyllene oljan genom de två gyllene rören? … ’Det är de båda smorda [messiaserna] som står inför hela världens herre.’” (Sak 4:12–14)

Om messias skulle härstamma från den religiösa – prästerliga sidan var det givna förslaget Moses broder Aron, som av Mose var den förste prästen som smordes till sitt ämbete. Detta var vad esseerna föreställde sig, och i Qumrantexterna kan man på ett ställe möjligen också utläsa messiaser i pluralis.

Men alternativen från den profana – militära, senare kungliga sidan var fler. Vi vet att åtminstone fyra personer figurerade i folks medvetanden. Förutom nämnda David och Mose även Moses efterföljare Josua samt Josef, en av Jakobs tolv söner.

Föreställningen om två messiaser kan också hänga samman med de två rikena, Juda i söder och Israel i norr. David var den klart mest lysande gestalten i Judas historia. I norr var de ledande stammarna Manasse och Efraim, enligt tron var de båda söner till Josef. ”Josefs son” var således en Juda. Jesus uppfyllde således båda kriterierna – att vara son till både David och Josef.

Föreställningen att messias skulle härstamma från Josef finns som sagt belagd i Talmud. I haggada, som innehåller rabbinska uttolkningar av Talmud och är tillkommen under de första fem kristna århundradena, identifieras dessutom den lidande tjänaren i Jesaja med messias (Jes 42:1–4, 49:1–6, 50:4–9, 52:13–53:12). Och beskrivningen av hans lidande anses i haggada syfta på messias Ben Josef – alltså, Josefs son Kristus. Det är denne messias Ben Josef, eller Josefs son Kristus som skall leda krigen mot Magog och dödas av härföraren Armilus, för att senare väckas till liv av Davids son Kristus – alltså messias Ben David. Det första omnämnandet av messias Ben Josef återfinns i Babyloniska Talmud, Sukka 52 a–b.

Enligt en judisk föreställning skulle alltså den kommande messias vara antingen av Davids eller av Josefs stam eller, annorlunda uttryckt, Davids son eller Josefs son. Messias skulle helt enkelt härstamma från antingen David eller Josef, annars var han inte messias. Talmudisk litteratur låter oss också förstå att messias Ben David och messias Ben Josef egentligen är två sidor av samma person då Ben David återupplivar Ben Josef (Babyloniska Talmud, Sukka 52 a–b). Man tvingades helt enkelt splittra honom i två för att han skulle kunna dö i det stora slaget och ändå leva vidare för att sitta på Davids tron i Jerusalem.

Men Talmud är förvisso senare än evangelierna. Så därför behöver vi en förkristen text som bekräftar denna föreställning, och den finns i Daniels ”profetbok”, skriven ca 164 fvt. I denna sägs uttryckligen att messias ska dö:

”För ditt folk och för din heliga stad är sjuttio veckor bestämda innan ondskan hejdas, synden stävjas och skulden sonas, innan den eviga rättfärdigheten kommer i dagen, den profetiska synen beseglas och det allra heligaste invigs. Detta skall du veta och besinna: från det att ordet utgick om att Jerusalem skall återställas och uppbyggas, till dess att den som är smord till furste kommer, skall det gå sju veckor. Under sextiotvå veckor blir sedan staden återuppbyggd, med gator och vallgravar. Men under en tid av vånda, efter de sextiotvå veckorna, kommer han som är smord att förgöras och försvinna. Både staden och helgedomen blir förstörda liksom fursten som skall komma. Slutet kommer genom en stormflod, och den fastställda ödeläggelsen fortgår ända till krigets slut.” (Dan 9:24–26)

I Daniel 9 framgår att messias (den smorde fursten) ska dö trots att han är oskyldig och världens slut kommer strax därefter. Detta följs av en allmän uppståndelse, vilken förklaras mer i detalj i Daniel 12. Allt detta framgår tydligast i den grekiska texten, vilken vi kan utgå från var den som de nytestamentliga författarna konsulterade, då de i övrigt använde grekiska förlagor. Fast det står också klart i den hebreiska texten från vilken bibelkommissionen gjort ovanstående översättning till svenska.

Det är flera källor, däribland Josefus, som påpekar att ”profetian” i Daniels bok inspirerade många judar till att starta upproret mot Rom. Man trodde att Messias skulle framträda och trodde också att han redan gjort det i olika ledargestalter.

Vidare har vi det förkristna verket Salomos vishet, vilket jag ser som ett judiskt-gnostiskt verk. Även här porträtteras en lidande rättfärdig man som avrättas av sina fiender men som försvaras av Gud. Detta syns kanske tydligast i det stycke som återger ”de gudlösas tal”, närmare bestämt deras sammansvärjning för att döda ”den rättfärdige”:

”Vi skall lägga försåt för den rättfärdige, ty han står i vägen för oss: han motarbetar våra planer, han skymfar oss som lagbrytare och smädar oss för brott mot skick och sed. Han ger sig ut för att ha kunskap om Gud, Herrens tjänare kallar han sig. Han står där som en anklagelse mot vårt tänkesätt – redan att se honom är obehagligt. Hans liv är inte som andras, hans vägar leder åt ett annat håll. Oss betraktar han som falska mynt, och det liv vi lever skyr han som orenhet. De rättfärdigas slut kallar han salighet, och han skryter med att Gud är hans fader. Nu vill vi undersöka om hans ord är sanna och se hur det blir vid hans död. Är den rättfärdige Guds son, skall ju Gud ta sig an honom och rädda honom från hans fiender. Vi skall pröva honom med misshandel och plågor, så att vi får veta hur fridsam han är och får se hur det är med hans tålamod. Vi skall döma honom till en neslig död; han skall ju få beskydd, efter vad han säger.” (Vish 2:12–20)

Detta tål att jämföras med exempelvis följande ur Matteusevangeliet:

”De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ’Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.’ Översteprästerna, de skriftlärde och de äldste gjorde också narr av honom och sade: ’Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.’ På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. (Matt 27:39–44).

Både Jesus och ”den rättfärdige” sägs vara Guds son. Båda gudssönerna prövas och om de verkligen är det de utger sig för att vara skall Gud rädda dem. Han ska misshandlas och plågas, skymfas och dömas till en neslig död (korsfästelse). Därutöver bygger de första raderna på stycken ur Psaltaren och Klagovisorna:

”Jag är utsatt för deras hån, de skakar på huvudet när de ser mig.”(Ps 109:25)

”Alla som går vägen förbi klappar hånfullt i händerna. De visslar åt dig, Jerusalem, och skakar på huvudet.” (Klag 2:15)

Lukas använde en annan psalm som inspiration:

”Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ’Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.’” (Luk 23:35)

”Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet: Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom – han är ju älskad av Herren.” (Ps 22:8–9)

Givetvis har vi också den lidande tjänaren i Jesaja 52–53; en lidande tjänare som av många judar (och då även kristna) tolkades som messias. En sammanfattning av några av de viktigaste passagerna därur lyder:

”Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig.” (Jes 50:6)

”Han var föraktad och övergiven av alla … Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot … Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt … Han blev fängslad och dömd och fördes bort … Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt … Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer … Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld … han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.” (Jes 53:3–12)

Även Psaltarens åttionionde kapitel innehåller uppgifter om att Messias ska såväl förödmjukas som dödas av sina fiender:

”Men nu har du stött bort din smorde och förkastat honom i vrede. Du har brutit förbundet med din tjänare, du har trampat hans krona i stoftet. Du har rivit alla hans murar och lagt hans borgar i grus. Han plundras av alla som kommer förbi, han blir hånad av sina grannar. Du låter hans motståndare triumfera, alla hans fiender glädja sig. Du hejdar hans skarpa svärd och ger honom inte styrka i striden. Du har släckt hans glans, störtat hans tron till marken. Du har förkortat hans ungdoms dagar och höljt honom i skam. Hur länge, Herre, skall du hålla dig dold och låta din vrede brinna som eld? Tänk på hur kort min livstid är, hur förgängliga du skapat alla människor. Vem bland de levande skall inte se döden? Vem räddar sitt liv undan dödsrikets makt? Herre, var är nu din nåd från förr, som du i trofasthet lovade David? Herre, tänk på din tjänares vanära, på de smädelser jag får utstå från folken. Dina fiender hånar mig, Herre, de hånar din smorde var han går fram.” (Ps 89:39–52)

Vi vet att rabbinerna i Talmud (allra senast) såg den lidande tjänaren i Jesaja 53 som om det var en anspelning på en kommande messias, och att man därför förväntade sig att Messias skulle lida och dö. Det kristna försvaret brukar vara att judarna såg detta först i efterhand och att kristna likaså gjorde kopplingen mellan Jesaja, Psaltaren, Salomos vishet, etc. och Jesu livsöde först efter Jesu dö. Men uppgifterna i Talmud är klart oberoende av kristendomen och kopplingen mellan Messias’ öde och textställena var uppenbarligen något som judar gjorde oberoende av kristna. I Babyloniska Talmud, Sanhedrin 98b och 93a framgår att där redan förekommit debatter om huruvida Messias faktiskt redan kan ha kommit och dött, utan att man för den skull avser Jesus.

Men denna koppling mellan Jesaja och den lidande tjänaren gjordes än tidigare, och detta ska jag behandla i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2011-10-16