Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

I ett försök att bringa jämvikt i min kritik tänkte jag föra fram ett exempel på en forskare som har en mer balanserad och nyanserad syn på Hemliga Markusevangeliet (HM). Bart Ehrman är en känd kritiker av Klemensbrevet och HM. Han skriver:

”I am not willing to say that Smith … forged the letter of Clement which he claimed to discover. My reasons should be obvious. As soon as I say that I am certain he did so, those pages cut from the back will turn up, someone will test the ink, and it will be from the eighteenth century!

But maybe Smith forged it. – – –

Or maybe this is a genuine letter by Clement of Alexandria, and there really were different versions of the Gospel of Mark available in ancient Alexandria, one of which was lost until modern times, when it was uncovered, in part, in an ancient letter in an ancient library of an ancient monastery.” (Bart D, Ehrman, Lost Christianities: the battles for scripture and the faiths we never knew, 2003, s. 89)

Ehrman skrev detta år 2003 och innan Carlson hade framfört sina teorier. Jag är inte säker på vilken inställning Ehrman har i dag. I vilket fall har han inte trätt fram och påtalat att hans ”elev”, Stephen Carlson, hade fel i sin hanskriftsanalys.

Ehrmans behandling av HM är på det hela taget balanserad för att komma från en kritiker. Det finns dock en uppseendeväckande detalj där det är svårt att förstå hur Ehrman resonerar. I kapitel 4 av Lost Christianities gör Ehrman ett uttalande med anledning av den studie som Andrew Criddle företagit och publicerat år 1995 i Journal of Early Christian Studies. Ehrman skriver:

“… why is it that, on the other hand, the vocabulary and writing style of this document are so much like Clement? One impressive study, in fact, has shown that this letter of Clement is more like Clement than Clement ever is. That may sound odd at first, so I should explain how it works. Suppose you have a friend who uses the word awesome a lot, and you want to impersonate her. It may turn out that if you were actually to count, she uses the term awesome, say, once every three hundred words. But when you imitate her, you use it once every fifty words so that anyone accustomed to hearing her speak will recognize this as one of her characteristic words and think, “Yes, sounds just like her.” What we have here is a similar phenomenon: There is too much that is like Clement in this short letter, more than could be expected in any passage of comparable length elsewhere in Clement.” (Bart D. Ehrman, Lost Christianities: The Battles for Scripture and the Faiths We Never Knew, s. 85–86)

Det intressanta med detta uttalande av Ehrman, hänger samman med hur Criddle genomförde sin studie av Klemens’ brev till Theodoros. Han räknade nämligen antalet ord i brevet som Klemens tidigare aldrig använt i någon av sina andra skrifter och de ord i brevet som förekom endast en gång i den övriga Klemenslitteraturen. Sedan delade han dessa båda antal med varandra och fick fram en kvot vilken han i sin tur jämförde med vad man skulle förvänta sig av ett nytt äkta Klemensbrev. Enligt Criddle fanns det i det korta brevet statistiskt sett för många ord som tidigare förekommit endast en gång i Klemens bevarade litteratur och för få ord som Klemens tidigare aldrig använt. Detta skulle enligt Criddle kunna tyda på att brevet var förfalskat av någon som sökt genom den sammanställning av Klemens’ ordbruk som gjordes 1936 och därmed använt för få helt nya ord.

Oavsett metoden och resultatet av den studien, är Ehrmans kommentar en aning lustig. Han hävdar alltså att det finns för mycket som är likt Klemens i Klemensbrevet. Stephen C. Carlson är inne på samma linje, nämligen att brevet är skrivet i en ”hyper-Clementine style” och vidare talar han om ”the excessively Clementine nature of Theodore.”

Men Criddle tittade som sagt endast på de ord som förekommit en enda gång och de som aldrig förekommit alls tidigare. Hur kan Ehrman och Carlson av detta dra slutsatsen att det är för mycket Klemens i Klemensbrevet? Vilka av de ord som aldrig förekommit och som förekommit endast en gång tidigare är det i så fall för många av?

Som en sista fundering. I Klemensbrevet finns totalt 9 ord som Klemens tidigare använt vid ett enda tillfälle och 4 ord som han aldrig tidigare använt (i det bevarade materialet). Enligt Criddle borde förhållandet ha varit ungefär det omvända, då 5 använda en gång och 8 helt nya. Man kunde kanske prova detta också på Testimonium Flavianum hos Josefus, även om stycket egentligen är alldeles för kort för statistiska studier av detta slag. Jag vet inte hur många ord i TF som förekommer endast en gång hos Josefus, men uppenbarligen finns inga ”nya” ord i TF utöver ordet ”Kristus” (om man förutsätter att ordet också är tillagt i Jakobpassagen). Men detta är ändå nästan diskvalificerat eftersom personens ”namn” måste användas om man skriver om en viss person. Borde det inte statistiskt sett ha funnits åtminstone ett till nytt ord i TF om Josefus själv hade skrivit stycket?

Roger Viklund, 2010-08-03

4 kommentarer

  1. Bengt Bengtsson said,

    4 augusti, 2010 den 05:55

    Tack för ännu en lika intressant som spännande bloggartikel!

    Två frågor dyker upp hos mig efter att jag har läst den:

    1) Jag skulle vilja att du närmare utvecklar och kommenterar denna mening i din artikel: I vilket fall har han [= Ehrman] inte trätt fram och påtalat att hans ”elev”, Stephen Carlson, hade fel i sin hanskriftsanalys.

    På vilka grunder menar du att det föreligger/förelåg ett lärare/elev-förhållande mellan Ehrman och Carlson?

    2) Du uppehåller dig rätt mycket vid den ordräknings- och ordanalysstudie som Andrew Criddle har låtit göra och fått publicerad år 1995 i Journal of Early Christian Studies. Har månne denna studie granskats på akademisk nivå, dvs är det en doktorsavhandling eller dylikt som sedan sammanfattats i form av en mer lättillgänglig artikel i Journal of Early Christian Studies? Vad jag är ute efter är om Criddles studie är högst privat och därmed icke-opponerad eller om hans forskningsresultat har blivit opponerade av experter så som fallet alltid bör vara – och är – det rör sig om akademiska avhandlingar.

    Det är svårt att bedöma studiens reliabilitet och validitet utifrån den knapphändiga information du kommer med i din bloggartikel, Roger.

    Jag vill uppmärksamma dig på att det faktiskt finns en svensk avhandling, framlagd vid Umeå universitet hösten 2009, som bland annat, åtminstone indirekt, synes fokusera frågeställningen om en viss författare går att koppla ihop med en viss text, om vars författarursprung det råder oenighet eller osäkerhet. Avhandlingen heter: Structures in complex systems: Playing dice with networks and books. Svensk titel: Strukturer i komplexa system: Kasta tärning med nätverk och böcker. Läs mer om den genom att klicka på följande länk.

    En populärare presentation av slutsatserna i denna akademiska doktorsavhandling kan man läsa här:

    Så min fråga till dig, Roger, i denna min punkt 2 är egentligen tvåfaldig: a) Vet du hur Criddles studie förhåller sig till Sebastian Bernhardssons doktorsavhandling; samt b) Vågar du ha någon uppfattning om huruvida Bernhardssons fysikformler för att avslöja en författares unika ordmönster går att tillämpa även när det handlar om att försöka avslöja en misstänkt imitatör? Med andra ord: Vore kanske Bernhardssons metod bättre att använda på Hemliga Markusevangeliets (HM:s) text än den metod är som Criddle har använt sig av? Eller kan man rent av tänka sig att en ”korsbefruktning” av Criddles och Bernhardssons ordanalysmetoder skulle kunna öka styrkan i en sådan äkthetsstudie, så att de dragna slutsatserna om huruvida HM är ett försök till imiterande förfalskning eller inte kommer att vila på en statistiskt sett sannolikare säkerhetsgrund?

    Jag avslutar med att citera vissa meningar ur Umeå universitets pressmeddelande om Sebastian Bernhardssons doktorsavhandling.

    Med hjälp av formler går det att spåra en viss författares unika ordmönster. Fysikern Sebastian Bernhardsson, Umeå universitet, har som en del i sin avhandling gett sig i kast med den klassiska litteraturen på ett annorlunda sätt.

    Texter av olika längd, skrivna av samma författare, följer ett alldeles speciellt mönster. Mönstret verkar dessutom vara unikt för varje författare. Ett exempel på en egenskap som följer detta mönster är hur ofta en författare i genomsnitt använder ett visst ord. Sebastian Bernhardsson har sin avhandling analyserat data från ett trettiotal böcker av olika klassiska författare.

    [A]lla böcker av en viss författare, oavsett längd, kan beskrivas som en del av en mycket längre bok. Som en följd av detta är det nästan som att en författare helt sonika sliter ut en bit text, av en viss längd, ur en stor abstrakt moderbok när han eller hon skriver.

    Denna moderbok, kallar forskarna för metabok, och den kan sägas representera en viss författares kompletta verk, som antingen redan är skrivna eller som skulle kunna skrivas. Metaboken blir därför en abstrakt representation av hur en viss författare skriver.

    PS Eftersom den här sortens analyser som Criddle och Bernhardsson ägnar sig åt i hög grad bygger på statistikuppgifter, skulle jag som ren information vilja göra dina bloggläsare uppmärksamma på ett intressant statistiskt fenomen, som möjligen kan ha viss relevans i den här sortens sammanhang. Fenomenet i fråga kallas för Simpsons paradox och visar att Mark Twain kanske inte var helt fel ute, när han sade att det finns tre slags osanning: lögn, förbannad dikt och statistik.

    Läs mer om Simpsons paradox här:

    Gilla

  2. 4 augusti, 2010 den 10:21

    Jag är inte riktigt klar över förhållandet mellan Ehrman och Carlson och har inte undersökt saken (den intresserar mig väl inte speciellt mycket). Men jag kan meddela det jag tror mig veta. När Carlson gav ut sin bok arbetade han fortfarande som upphovsrättsadvokat, men kom senare (kanske med sin bok som merit – såsom det antyds) att antagas som PhD-student under Bart Ehrman. Just detta förhållande mellan Ehrman och Carlson är jag inte riktigt klar över, alltså om det är Ehrman som är hans handledare (som jag har hört det) eller om Ehrman bara råkar vara lärare i vissa av de kurser som Carlson läser.

    Jag har inte tidigare hört talas om Sebastian Bernhardssons avhandling, men jag ska naturligtvis titta på den och se om hans metoder kan vara tillämpliga på Klemensbrevet. Vad gäller Criddles undersökning har jag studerat och prövat den; likaså har det utkommit en artikel av två matematiker som undersökt den och både gett den rätt och fel (kanske man enkelt kan sammanfatta). Men jag tror att det är lämpligare att jag lyfter en beskrivning av Criddles resultat till ett fristående blogginlägg som jag ska försöka ta mig tid för att skriva i dag.

    Gilla

  3. 4 augusti, 2010 den 17:27

    Ur ditt ”Pressmeddelande från Umeå universitet”.

    ”- Vi har upptäckt att förekomsten av nya ord i böckerna blir allt färre ju längre böckerna är, även om nya intriger och miljöer införs. Dessutom minskar graden av nya ord på samma sätt för en viss författare oberoende av vilken bok vi undersökt, berättar han.”

    Det stöder min magkänsla att förhållandet mellan 0-orden och 1-orden inte är detsamma om man har litet eller mycket text att tillgå. Och är kurvan på väg mot färre 0-ord, betyder det att förhållandet mellan 0- och 1-orden måste vara annat än det är om man tittar på hela textmassan, som ju utgör ett genomsnitt.

    Gilla

  4. Bengt Bengtsson said,

    4 augusti, 2010 den 17:53

    Bra, Roger! Det tänkte jag faktiskt inte på.

    För övrigt vill jag hänvisa dem som följer just detta blogginlägg till din senaste bloggartikel som heter ”Andrew Criddles statistiska undersökning av ordfrekvensen i Klemensbrev” och som enklast kan nås via denna länk: https://rogerviklund.wordpress.com/2010/08/04/andrew-criddles-statistiska-undersokning-av-ordfrekvensen-i-klemensbrevet/#comment-97 .
    Där har för övrigt jag också kommenterat dina egna ifrågasättanden av och invändningar mot Andrew Criddles sätt att arbeta med bland annat 1-ord och 0-ord.

    Egentligen finns inte mycket mer att tillägga till dina nio högst relevanta invändningar, anser jag. Vad jag velat åstadkomma med mitt inlägg är väl mest ännu en – alltså en ny och delvis annorlunda – infallsvinkel på problemställningen genom att introducera begreppen operationell definition, teoretisk definition, validitet och reliabilitet.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: