Något om Bart Ehrmans ”Did Jesus Exist?”

DidJesusExistSå har då Bart Ehrman utkommit med den emotsedda boken Did Jesus Exist?: The Historical Argument for Jesus of Nazareth. Man kan väl säga att redan innan folk hunnit läsa den, har den väckt uppseende i båda ”lägren”, och då inte minst på grund av den artikel, Did Jesus Exist?, som Ehrman låtit publicera i ”The Huffington Post” som en sorts aptitretare inför boksläppet. Endast artikeln i sig föranledde Richard Carrier att skriva ett både långt och skarp inlägg: Ehrman Trashtalks Mythicism; vilket i sin tur bemöttes av James McGrath i Responding to Richard Carrier’s Response to Bart Ehrman, vilket bemöttes av Carrier i McGrath on the Amazing Infallible Ehrman och i sin tur av McGrath i Mythicism and James the Brother of the Lord (A Reply to Richard Carrier).

Inläggen är väl värda att läsa (trots onödiga övertoner) och då inte minst den omfattande diskussionen i kommentarerna på Carriers blogg.

Själv är jag bortrest under en tid och något avsågad från mina böcker och annat material och har därför heller inte tillgång till Ehrmans och Dohertys böcker. Jag kommer nog att skriva en del om Ehrmans bok när jag väl har läst den. Ehrmans tonläge i artikeln till trots, tänker jag försöka undvika att falla i den polemiska fällan. Det är av godo att någon i Ehrmans ställning verkligen försöker bemöta mytteorin. Detta dristar jag mig till att säga utan att i grunden veta vad Ehrman har skrivit. Min gissning är dock att han inte kommer att lägga fram några argument utöver de redan kända och inga bevis utöver de som redan tidigare framförts (trots påståenden om motsatsen i artikeln). Men det återstår att se.

Jag tänkte dock inleda med att göra ett litet nedslag i boken. Grunden för detta utgör ett inlägg av Neil Godfrey, Bart Ehrman’s false or careless assertions and quotations concerning Earl Doherty, och därtill något av vad jag hittills lyckats läsa i Ehrmans bok genom Google Books och förhandsvisningen på Amazon.

Jag avser att undersöka något hur Ehrman bemöter Earl Doherty. Ehrman skriver bland annat följande:

”It is rather difficult to respond to a book like Doherty’s recent massive tome, Jesus: Neither God nor Man.  It is an 800-page book that is filled with so many unguarded and undocumented statements and claims, and so many misstatements of fact, that it would take a 2,400-page book to deal with all the problems. His major theses are set forth in a brief preface that lists “The Twelve Pieces of the Jesus Puzzle”. Many of the claims are problematic, and I have dealt with a number of them already. One particular piece is especially unconvincing: in Doherty’s view, Paul (and other early Christians) believed that the “Son of God had undergone a redeeming ‘blood’ sacrifice” not in this world but in a spiritual realm above it.25  (Bart Ehrman, Did Jesus exist, s 252)

Ehrman anser således att Dohertys bok är så full av ovarsamma och obestyrkta påståenden att det skulle krävas en bok tre gånger så lång som Dohertys egen för att bemöta dem alla. Många påståenden är enligt Ehrman problematiska och ett är i synnerhet osannolikt, nämligen att Guds son skulle ha underkastats ett fräsningsblodsoffer i en andligt sfär ovan denna värld. Detta anser Ehrman således vara en av de mer problematiska delarna av Dohertys teori och han fortsätter därför direkt med att skriva följande:

Doherty’s reason for this remarkable statement involves what he calls “the ancients’ view of the universe” (was there one such view?). According to Doherty, authors who were influenced by Plato’s way of thinking and by the mythology of the ancient Near East believed that there was a heavenly realm that had its counterpart here on earth. “Genuine” reality existed, not here in this world, but in that other realm. This view of things was especially true, Doherty avers, in the mystery cults, which Doherty claims provided “the predominant form of popular religion in this period.”26 (This latter claim, by the way, is simply not true. Most religious pagans were not devotees of mystery cults.) (Bart Ehrman, Did Jesus exist, s 252-253)

Grunden för det Ehrman kallar Dohertys häpnadsväckande påstående innefattar enligt Ehrman det Doherty benämner ”De gamles uppfattning om universum”, och han undrar retoriskt om det verkligen fanns en sådan uppfattning bland antikens människor.

Låt oss stanna upp här och begrunda vad Doherty egentligen skriver. Ehrmans fotnot 25 hänvisar enligt Neil Godfrey till Dohertys Jesus: Neither God Nor Man, sidan 97, varur följande är hämtat (jag har hämtat citatet från Godfreys inlägg då jag nu inte har tillgång till Dohertys bok):

“In the epistles, Christ’s act of salvation is not located in the present, or even in the recent past, and certainly not within the historical setting familiar to us from the Gospels. Christ had existed from before time began, and it was in a non-historical time and place, in a supernatural realm, that this Son of God had undergone a redeeming “blood” sacrifice.

To understand that setting, we need to look at the ancients’ views of the universe and the various concepts of myth among both Jews and pagans, including the features of the Hellenistic salvation cults known as ‘mysteries.’”

Det finns en liten skillnad mellan Ehrmans citat från Doherty och det Doherty verkligen skriver:

Ehrman:  “the ancients’ view of the universe”

Doherty: “the ancients’ views of the universe”

Doherty talar alltså om de gamlas uppfattningar (views – i pluralis) om universum, just det som Ehrman vänder sig emot att han inte skulle göra. Doherty förtydligar detta ytterligare så att inga missförstånd ska uppstå genom att i samma mening tala om de skiftande mytologiska föreställningarna bland både judar och icke-judar, inklusive de inom mysteriekulterna. Det råder alltså inga tvivel om att Doherty poängterar de många olika uppfattningar som florerade kring synen på universum bland antikens människor.

Ehrman fortsätter redan på nästa sida med att klandra Doherty för vad han anser vara Dohertys uppfattning:

There are a host of reasons for calling Doherty’s view into serious question. To begin with, how can he claim to have uncovered “the” view of the world held by “the” ancients, a view that involved an upper world where the true reality resides and this lower world, which is a mere reflection of it? How, in fact, can we talk about “the” view of the world in antiquity? Ancient views of the world were extremely complex and varied, just as today’s views are. … To talk about “the” view of the world in any century is far too simplistic and naive. (Bart Ehrman, Did Jesus exist, s 254)

Enligt Ehrman skulle Doherty påstå sig ha upptäckt antikens människors ”uppfattning” om världen. Han frågar sig hur Doherty kan påstå sig ha upptäckt att de alla anslöt sig till uppfattningen att den sanna världen fanns i den övre världen medan den lägre världen blott är en spegling av denna värld. Han upprepar på nytt frågan hur vi skulle kunna tala om en enda uppfattning, då antikens människor liksom dagens ansluter sig till en mängd uppfattningar. Enligt Ehrmans är det alldeles för förenklat och naivt att tala uppfattningen om världen.

Men vi vet ju nu att Doherty aldrig gör detta. Tvärtom, poängterar han att det fanns många skilda uppfattningar, något man knappast kan undgå att se om man läser hans bok.

Om vi fortsätter med det Ehman skriver, så har jag hämtat följande citat från ett annat inlägg av av Neil Godfrey, då Another Bart Ehrman mis-reading of Earl Doherty’s book. (Ni kan för övrigt med fördel läsa Godfreys inlägg, vilka dessutom är mer utförliga än det jag skriver här.)

It is true that Plato and his followers had a certain view of reality where, roughly speaking, this material world is but a reflection of the world of “forms.” But Platonism was simply one of the ancient philosophies popular at the time of Christianity. Also popular was Stoicism, with a completely different, nondualistic sense of the world; Stoicism lacked the notion that this realm is an imitation of the higher realm. So too did Epicureanism, which thought in fairly modern fashion that the material world is all there is. . . .

Ehrman erkänner nu att platonisterna visserligen omfattade just den tro som Doherty säger att de omfattade, men, säger han, platonismen utgjorde blott en del av dåtidens populära filosofier. Han räknar därefter upp stoicismen och epikurianismen och hävdar att anhängarna av dessa föreställningar hyste en helt annan uppfattning rörande förhållandet mellan den högre och lägre sfären.

För det första är det svårt att förstå Ehrmans argument i detta fall. På vilket sätt skulle det faktum att det fanns andra uppfattningar än den platonska omintetgöra att kristna, eller mer explicit Paulus, ändå anslöt sig till den platonska uppfattningen? För det andra har ju Doherty aldrig påstått att den platonska uppfattningen var den allena rådande. Tvärtom hävdar han att det förhöll sig just på det sätt som Ehrman också säger:

[T]he pursuit of philosophy for the sake of pure truth and to further the health of the state, as Plato and Aristotle had largely indulged in it, philosophical movements were now designed to help individuals find a place in a troubled world and give them peace of mind. The most important were the Stoics, Epicureans and Platonists. . . . Only in Stoicism was there any significant focus on taking an active part in public life. . . . (Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man, s. 35-36 enligt Godfrey)

Godfrey pekar på flera andra textställen där Ehrman påstår att Doherty hävdar något som han inte hävdar och att Ehrman därefter kritiserar sin egen tolkning av det han anser vara Dohertys uppfattning. Exempelvis pekar Godfrey på att Ehrman i det citat jag gav i början citerar Dohertys i att mysteriereligionerna var “the predominant form of popular religion in this period”, varefter Ehrman påstår att detta helt enkelt inte är sant då de flesta religiösa icke-judar inte var anhängare av mysteriekulter. Men att mysteriereligionerna var den mest framträdande formen av folk- eller populär religion vid denna tid är inte detsamma som att de flesta religiösa icke-judar var anhängare av mysteriekulter. Alltså kritiserar Ehrman inte Doherty utan sin egen tolkning av det Doherty skriver. Likaså synes Ehrman tillskriva Doherty uppfattningen att antikens folk skulle ha betraktat de högre sfärerna som högre i topografisk bemärkelse – något Doherty inte påstår.

Men framför allt verkar Ehrman inte ha tagit sig tillräcklig tid att tränga in i mytteorin. För att kunna kritisera någon annans uppfattning på ett meningsfullt sätt måste man först ha förstått denna uppfattning.

Roger Viklund, 2012-03-29

Annonser

The Ending of Clement’s Letter to Theodoros – A New Explanation

Clement’s Letter to Theodoros ends with the following line: “Now the true explanation, and that which accords with the true philosophy”. Therefore, when Clement shall reveal the true explanation of the things he quoted from Secret Mark, the letter ends abruptly. There is also a lot of room left on this third page, so one cannot say that the scribe had to stop because there was nothing left to write on.

This abrupt ending has led to quite some speculations. Some has used this circumstance to argue that the letter is forged and that the forger (Morton Smith) just wanted to tease us by pointing to this true explanation, but not giving it. Myself, I have argued that since the interpretation of Secret Mark was only meant for those who were being perfected, the so-called true explanation was intentionally removed before the letter was made public. I am however not so sure about this anymore.

When you study something for a long time, you are bound to eventually discover something. I have lately been examining Agamemnon Tselikas’ claims more in detail, and among many rather strange statements he makes, he also thinks that the two dots ( : ) at the end of some of the lines are dividing marks, and then complains that they are sometimes erroneously used. But they are in fact merely added to make the right-hand margin straight. However, this study made me realize that also the last line of the Clement letter is “full”, and that the ending, lines up to this straight right-hand margin.

Is not this somewhat strange? If the letter was censored by the end being removed, what are the odds that when someone later copied that same letter, he would just by chance happen to fill the last line exactly so that the right-hand margin became straight? And the same objection can be made against any theory that a forger intentionally ended the letter at this point. What are the odds that when such a forged letter was copied into this book, the last line would just by pure chance happen to end exactly so that the right-hand margin became straight?

Could the copyist then have strived to make the letter end at this point by changing the sizes of the letters or increasing/decreasing the distances between letters and words? He could have done this to some extent, as he obviously did in the other lines. But these adaptations could then only be marginal. There is no indication that the last line differs from the other lines. The last line is for sure rather short compared to many other lines if the text is transcribed into printed Greek letters. It then together with line 9 becomes the shortest on page 3. This however, is primarily due to the word φιλοσοφίαν (filosofian) in which the letter φ twice is written rather wide. This scribe wrote φ in two ways,  wide and a bit more narrow while making a downward loop. He writes the wide φ if the following letter is an alpha or an omicron, and obviously also if it is an iota (although the φι-combination only occurs in φιλοσοφίαν, and then twice).

Apart from this quite wide word φιλοσοφίαν, the rest of the text of the last line looks more or less the same as the other lines. This could be seen by examining the last word of this line and accordingly of the letter, namely ἐξήγησις (explanation). The word ἐξήγησιν is found on line 25 of the first page. And although the endings σις and σιν are not written in the same way, the first five letters (ἐξήγη) are done exactly the same, and as can be seen in the image below, are also almost identically wide.

As can be seen, the letters and the distance between the letters are more or less the same. We are then left with the original issue; how come that the scribe happened to end where he ended? If the letter just happened to end where it did, and thereby fulfilling this scribe’s wish to keep the right-hand margin straight, that would be quite a coincidence. So if we do not want to cling to an improbable scenario, we need to find a better explanation than the suggestion that the letter – whether forged or genuine – ended with the word ἐξήγησις.

The only reasonable conclusion is accordingly, based on probability, that the scribe’s model text did not end at this point, but that the scribe decided, for whatever unknown reason, to end at this point. Maybe he needed to attend some ceremony and never got a chance later to finish his task?

And from this observation can be deduced that it strengthen the chance that the letter is genuine, because why would someone compose a forged letter but later decide not to copy it in its entirety just so that the last line would end at a point making the right-hand margin straight? However, if someone first composed the letter (say Clement) and then someone later copied it (say an eighteenth century Greek monk), this later copyist of course could take other considerations.

Roger Viklund, Mars 22, 2012