Det undflyende Klemensbrevet

Ett till synes outrotligt rykte gör gällande att Morton Smith är den ende person som har sett Klemensbrevet innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Att denna osanning lever vidare beror också på att den underhålls genom osakliga framställningar. Så kan exempelvis Craig Evans i Lee Strobels bok Vilken Jesus ska jag tro på? påstå om brevet att ”Smith sa att han lämnat kvar det i klostret, men i dag kan ingen hitta det”. Genom att Smith sägs ha lämnat kvar brevet  i munkklostret Mar Saba trots att vi vet att han gjorde det, framstår det som om ingen annan har sett brevet och att vi bara har Smiths egna ord att förlita oss på att han verkligen lämnade kvar det. Men inget kan vara mer felaktigt.

I flera av de nedanstående punkterna har jag förlitat mig på Timo Paananens sammanställning i Raiders of the Lost Manuscript

Sidorna 2 och 3

1958

Morton Smith bevistade Mar Saba sommaren 1958. Han hade som en personlig ynnest för förtjänstfulla insatser för det grekisk-ortodoxa samfundet under andra världskriget, erhållit tillstånd att katalogisera klostrets böcker. Han fick därmed under fri övervakning gå igenom bibliotekets böcker på dagtid under några veckors tid. Smith var framför allt på jakt efter äldre handskrifter som använts för ombindning av nyare böcker och han fann också ett antal handskrifter, varav åtminstone några utgjorde nya fynd. Alldeles mot slutet av sin vistelse när han som vanligt sökte i pärmarna och på omslagssidorna, denna gång i Vossius’ förstautgåva av Ignatios’ brev från 1646, fann han ett brev avskrivet på tre tomma sidor i bokens slut. Överskriften påstod att det var ett brev av Klemens (från Alexandria). Smith trodde sig veta att inget brev av Klemens hade bevarats till eftervärlden och han insåg att han kunde ha gjort ett riktigt fynd. Brevet var skrivet på grekiska i en tillsynes 1700-talshandstil, snabbt men ändå stilfullt nedtecknat med vissa sirligheter – och inte alldeles lätt att tyda. Dessutom var det skrivet med mycket liten stil.

Morton Smith vid Mar SabaSmith insåg att det inte skulle finnas tid för honom att tyda brevet och han blev också sporrad av tanken på att det kunde finnas ännu fler fynd att göra. Han ödslade därför ingen tid på att försöka tyda brevet, utan fotograferade av de tre sidorna och tog flera foton av respektive sida. Dessutom fotade han omslaget för att senare kunna avgöra vilken utgåva det rörde sig om och fortsatte de få dagar han hade kvar att gå igenom andra böcker.

Först när Smith återkom till Jerusalem och fått sina bilder framkallade, tog han sig tid att tyda brevet och insåg först då att Klemens citerade ur ett evangelium som fram till dess varit helt okänt. Såvitt känt kom Smith aldrig mer att se Klemensbrevet.

1976

stroumsa8

Stroumsa

År 2003 utkom Guy G. Stroumsa, ”Professor of Comparative Religion”, vid det hebreiska universitetet i Jerusalem med artikeln Comments on Charles Hedrick’s Article: A Testimony. Stroumsa hade insett att han kanske var den siste nu levande person som också sett brevet. Smith var vid denna tid död och det påstods att ingen utöver Smith hade sett brevet. Men Stroumsa hade gjort det. År 1976 var han student vid Harvard men på plats i Jerusalem. De var fyra personer som åkte med bil från Jerusalem till Mar Saba, som ligger bara ca 20 km utanför Jerusalem. Stroumsa hade med sig David Flusser och Shlomo Pines. Båda är nu avlidna men var vid den tiden professorer vid det hebreiska universitetet i Jerusalem. Med i bilen fanns också ytterligare en person; en student vid det hebreiska universitetet, tillika medlem av det grekisk-ortodoxa patriarkat som har sitt säte i Mar Saba, nämligen Archimandrite Meliton. De hade alla blivit nyfikna på Smiths fynd och tänkte själva ta en titt på texten för att se om det som Smith påstod kunde stämma.

De fick på plats hjälp av en ung munk. Denne förklarade att man höll på med att flytta böckerna från de fuktiga lokalerna i Mar Saba till patriarkatets bibliotek i Jerusalem och att det inte var säkert att boken fanns kvar bland de ibland rätt öde bokhyllorna. Men efter en stunds letande fann munken den bok som Smith talat om och med Smiths egen katalogisering “Smith 65” inskrivet på framsidan. Precis som Smith hade beskrivit det fanns Klemensbrevet inskrivet på de tidigare tomma sidorna i slutet. Tillsynes hade boken stått kvar på samma hylla som Smith hade lämnat den på 18 år tidigare.

Med tanke på denna boks värde kunde de inte gärna låta den stå kvar och de fick därför löfte att ta med den till Jerusalem, vilket de gjorde och där förde Archimandrite Meliton den till patriarkatets bibliotek. De hoppades att kunna genomföra en teknisk undersökning av bläcket för att förhoppningsvis kunna fastställa avskriftens ålder. De fick då veta att endast polisen i Jerusalem hade utrustning för ändamålet och folk utbildat som kunde genomföra undersökningen. Archimandrite Meliton klargjorde att han under inga omständigheter skulle tillåta att Vossius’ bok kom i den israeliska polisens händer. Och därmed blev brevet inte undersökt vid detta tillfälle.

När boken väl anlänt till Jerusalem lät bibliotekarien Kallistos Dourvas plocka bort sidorna med Klemensbrevet ur boken. Syftet ska ha varit att man ville lagra böcker för sig och handskrifter för sig. Då Klemensbrevet var att betrakta som en handskrift plockades det ut ur boken och Kallistos Dourvas passade i samband med detta på att fotografera sidorna på nytt, denna gång i färg. Dessa publicerades år 2000. Man kan tydligt se på de fotografierna att sidorna är löstagna. Denna uppdelning mellan böcker och handskrifter blev emellertid aldrig av, varför de lösa sidorna med Klemensbrevet, kom att lagras bredvid boken, dock separat.

1980

År 1980 var Thomas Talley i patriarkatets bibliotek i Jerusalem och frågade sig för om Klemensbrevet. Han fick då till svar att det inte var tillgängligt eftersom det höll på att restaureras.

1983
Nästa inblick vi har i brevets historia kommer sommaren 1983. Professor Quentin Quesnell besöker då Jerusalem och får tillåtelse att undersöka de två lösa bladen med Klemens’ brev. Han kan till och med ta med dem till en ”firma” och där låta fotografera dem. Men han ges inte tillåtelse att göra en teknisk undersökning av bläcket. Såväl Quesnells besök som hans hantering av sidorna förblir okända fram till år 2007. Hans foton av brevet finns ännu inte tillgängliga.

1984

Per Beskow besöker Jerusalem i hopp om att kunna undersöka brevet. Han hade tidigare skrivit om brevet och också råkat i konflikt med Morton Smith, som ansåg att Beskow utpekade honom som förfalskare. (Jag kanske skriver mer om detta senare.) Beskow blev nyfiken och enligt vad han skriver i ”Fynd och fusk” från 2005 hade han med sig ett rekommendationsbrev från biskop Kallistos Ware varigenom han fick en audiens med patriarkatets sekreterare och därefter gav kyrkans överhuvud honom tillåtelse att se brevet. Men när Beskow väl kom till biblioteket tillät bibliotekarien honom inte att se brevet. Han skyllde på att det var besprutat med insektsmedel.

Beskow skriver att han förvånades över detta eftersom också en kollega sex månader tidigare förvägrades tillträde med samma ”ursäkt”. Jag kontaktade Beskow som förklarade att han var där i november 1984 och att den andre forskaren var Anders Hultgård. Han ringde till och med upp Hultgård som sade sig minnas att han hade problem att ta sig in men att han nu inte längre minns vad orsaken var.

1990

HedrickCharles W. Hedrick och Nikolaos Olympiou besökte Mar Saba utan att veta att böckerna överflyttats till Jerusalem. Samma år pensionerade sig också bibliotekarien Kallistos Dourvas och efter 1990 finns inga uppgifter om var brevet finns. Dourvas hävdade att brevet fortfarande fanns kvar när han gick i pension 1990.

1992

Hedrick och Olympiou besökte nu biblioteket i Jerusalem men fann varken boken eller de lösa sidorna.

1996

James H. CharlesworthWilly Rordorf besökte biblioteket i Jerusalem och fann boken men inte de lösa sidorna.

Samma år var också James H. Charlesworth där och fann även han boken, dock inte heller han de lösa sidorna.

1998

Olympiou gjorde ett nytt besök och fann boken men inte de lösa sidorna.

1999

James Edwards och Shaye Cohen var i biblioteket i Jerusalem, utan att hitta Klemensbrevet.

2000

I mars 2000 faxade John Dart bibliotekarien Aristarchos med förfrågan om boken och fick till svar att varken boken eller sidorna stod att finna.

I juni samma år var Olympiou på plats en tredje gång, hittade boken och fotograferade den. Inget brev gick att finna.

Roger Viklund, 2010-08-05

2 kommentarer

  1. Bengt Bengtsson said,

    6 augusti, 2010 den 23:22

    Har du några funderingar, Roger, som kan förklara denna ”katt och råtta-lek” som yttrar sig i att ibland är boken försvunnen och emellanåt går den att hitta igen.

    Svenska bibliotek brukar kännetecknas av en minutiös ordning. Bibliotekarierna är fenomenala på att hitta en bok som en låntagare söker – såvida inte någon biblioteksbesökare har försökt åstadkomma en allmän villervalla genom att avsiktligt flytta runt böcker mellan olika hyllplan.

    Vad kan du tänka dig för agendor som förklarar varför den den aktuella boken ömsom är försvunnen och ömsom dyker upp igen? Och att de lösa sidorna tycks vara försvunna sedan 1990, då bibliotekarien Kallistos Dourvas gick i pension.

    Vet du något om bibliotekets storlek? Hur många böcker finns där totalt?

    Mitt intryck av bibliotekarier är att dessa är minutiöst noggranna och omsorgsfulla under sin yrkesutövning. Att slänga något sitter långt inne, mycket långt inne, i en sann bibliotekariesjäl. Därför anar jag i min ”överhettade” (?) hjärna oegentligheter och argan list här. Jfr hur artiklar på Wikipedia kan raderas, helt eller delvis, av människor som finner deras innehåll mindre önskvärt att bibringas mänskligheten.

    Jag har hört rykten om att även din artikel i Wikipedia om Hemliga Markusevangeliet har utsatts för attentat, dvs raderats. Är detta något som du kan bekräfta, Roger?

    Gilla

  2. 7 augusti, 2010 den 00:48

    Jag kan inte veta och har ingen kännedom om Jerusalembibliotekets storlek eller organisering. Däremot bör vi veta att det drivs av ett mycket ortodoxt samfund med en rätt konservativ syn på exempelvis sexualitet. Jag kan inte tänka mig att man där uppskattar alla dessa högljudda tolkningar av brevet som om det skulle skildra Jesus som homosexuell. Med andra ord kan jag föreställa mig att det finns flera som gärna såg att HM försvann i glömskans mörker för evigt. Å andra sidan vill jag tro gott om människor och att det också finns de som står upp för sanningen oavsett vad den leder till och därför av ren anständighet skulle bevara en skrift som kan visa sig vara skriven av en tidig kyrkofader. Sidorna kan alltså vara förstörda, men också undanstoppade eller bara förlagda. Det handlar ju bara om två blad som är 20 cm höga.

    För övrigt har patriarkatet en egen webbplats och den engelska avdelningen av denna återfinns här:

    Och jo, det var någon som tog bort artikeln, men en moderator lade tillbaka den på nytt. Se här:

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: