En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 3

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

osborn

Albert S. Osborn, 1858–1946, den jämförande handstilsundersökningens fader.

Jämförande handstilsundersökning, på engelska “forensic document examination” (FDE) och i USA vanligen kallat “questioned document examination” (QDE), kom att allmänt accepteras som en vetenskaplig metod först med Albert S. Osborn, vars bok Questioned Documents (1910) fortfarande betraktas som ett standardverk. Men disciplinen har varit kraftigt ifrågasatt. I en studie från 1989 fick metoden svidande kritik och artikelförfattarna menade att det saknades bevis för att det ens fanns experter i ämnet. I en senare större studie från 2009 gjord av National Academy of Sciences riktades stark kritik mot flera så kallade forensiska metoder, vilka anklagades för att ha litet stöd i systematisk forskning som kunde bekräfta teknikernas tillförlitlighet. Den jämförande handstilsundersökningen klarade sig i sammanhanget dock relativt väl, med endast uppmaningen att dess vetenskapliga grund borde stärkas. Och efter den förödande kritiken 1989 hade den jämförande handstilsundersökningen genomgått förändringar just för att säkerställa denna.

Ett antal artiklar på senare år har visat att handstilsundersökare, experter inom den jämförande handstilsundersökningen, lyckas avsevärt bättre än icke-experter i att avgöra om en handskriven text är äkta eller inte. En studie visade exempelvis att experter i endast 6,5 % av fallen parade samman två handskrifter som skrivna av samma person trots att de inte var det, och att icke-experter gjorde dylika felaktiga sammankopplingar sex gånger så ofta. En av orsakerna till denna skillnad är att experterna är mycket försiktiga i sina utlåtanden och inte vill gissa om de är osäkra. Följden blir att när de väl fäller ett omdöme är detta ofta mycket säkert. Andra nyligen genomförda studier har stött den vetenskapliga giltigheten av många av de viktigaste begreppen inom den jämförande handstilsundersökningen.

pjeffery5

Peter Jeffery

Craig Evans’ misstanke om att handskriftsanalys inte verkar kunna avgöra äkthetsfrågan, rimmar illa med det ovan sagda. Andra forskare har ifrågasatt speciella delar av Anastasopoulous analys. Så säger Peter Jeffery att hennes jämförelse är att likställa med en jämförelse mellan äpplen och päron, eftersom Smith i huvudsak textade på grekiska och Klemensbrevet är skrivet med skrivstil. Och Tselikas underkände hela disciplinen och därmed också Anastasopoulous studie genom att påstå att den som skrev Klemensbrevet ändå inte skulle skriva med sin egen personliga stil (varför det faktum att stilen i Klemensbrevet inte liknande Smiths inte hade så stor betydelse). Vi menar dock att även om dessa invändningar kan synas rimliga, röjer de en okunnighet om grunden för den jämförande handstilsundersökningen eftersom denna vilar på en växande samling av empiriska data.

När en handstilsundersökare tar sig an en text söker denne efter speciella detaljer. Tom Davis menar att en viss författare är benägen att skriva på ett unikt sätt med vissa egenheter som en expert kan upptäcka och igenkänna i alla typer av skriven text producerad av denna författare. Dessa särdrag skiljer en författare från en annan även om man skriver på olika sätt, till exempel textar och skriver skrivstil. Varje individ kommer med tiden att utveckla speciella särdrag, egna knyckningar, slängar och snirklingar och allt efterhand som vi tränar vår handstil blir dessa befästa. Detta blir till slut del av vårt kinetiska (rörelse-)minne och bäddas in i rörelseblock som vi använder oavsett vilken skrift vi använder för stunden. Men hur själva skriften blir påverkas utöver detta också av andra omständigheter, som hur situationen ser ut när vi skriver och denna påverkar hur vi förmår röra vår hand. Det kan gälla sådana yttre och inre faktorer som om skribentens hand är varm eller kall, om skribenten är stressad eller lugn, nykter eller full, har lågt blodsocker, etc. Dessutom påverkas skriften av vad den är tänkt att användas till, om det bara är en personlig minnesanteckning eller något som är tänkt att andra ska läsa. Skriften påverkas givetvis också av om personen i fråga vill dölja sin egen handstil eller imitera någon annans.

Theo2-3

För att ytterligare komplicera saken, så blir resultatet på papperet inte bara en kompromiss mellan dessa faktorer, utan kommer dessutom bokstäverna att variera i utseende mellan varandra. Denna variation kommer sig av att en människa inte är en maskin och den kallas för naturlig variation. Den förekommer alltid i äkta handskrivna texter och är ett tydligt tecken på att texten inte är förfalskad. Naturlig variation skall dock inte blandas samman med inkonsekvens i skrivandet. Det senare är ett tecken på att det rör sig om en förfalskning

Med utgångspunkt från detta har handstilsundersökarna slagit fast att vissa delar av vår handstil alltid utförs mer medvetet och andra delar mer omedvetet och att den senare är mycket svårare att kamouflera. Det är också därför handstilsundersökarna fokuserar på de delar av skriften som utförs omedvetet. Dessutom har förfalskare en tendens att även när de försöker dölja sina egenheter återfalla i sitt normala mönster och återgå till sina omedvetna egenheter som sitter i rörelseminnet. Den avgörande skillnaden mellan att skriva med sin egen handstil och att imitera någon annans är att den första använder proprioceptionen, en särskild sorts receptorer för att automatiskt kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position och som är en del av kroppsuppfattningen, medan den senare i huvudsak bygger på synåterkoppling och därför i princip innebär att skribenten snarare ritar än skriver.

Scott-Brown

Scott G. Brown

Det innebär att när man försöker efterhärma någon annans stil måste man med synen hela tiden korrigera sitt skrivande och att det i sig är ett mycket ansträngande arbete som snart gör att man blir mentalt uttröttad. Det innebär i sin tur att man omedvetet återfaller i sina egna invanda rörelsemönster och detta framför allt när man ska skriva längre texter. Således uppkommer dessa ”misstag” troligare i slutet av texten.

Med andra ord, ett dokument och särskilt ett längre dokument skrivet i en svår handstil, är troligen inte förfalskat om skriften är konsekvent utförd. Det är därför intressant att notera, som Scott Brown gör, att Klemens’ brev till Theodoros är just detta, ett långt brev konsekvent skrivet från början till slut i en mycket svår 1700-talshandstil.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Hur var det då med Jefferys och Tselikas’ invändningar? Jämförde Anastasopoulou äpplen med päron? Enligt de riktlinjer som föreligger för handstilsundersökare bedömde hon ett material som var tillräckligt omfattande för att kunna göra en trovärdig analys, och hon identifierade de speciella egenheterna i den skrivna texten både i Klemensbrevet och hos Smith. Skillnaderna mellan den handstilsliknande 1700-talsstilen och Smiths mer textade stil är inte speciellt väsentlig eftersom hon fann ett antal egenheter i Smiths handstil som, om han hade skrivit Klemensbrevet, skulle ha funnits även där. Detta poängterade Anastasopoulou själv i både sin ursprungliga rapport och sitt senare förtydligande inlägg. Jeffery tog ingen notis om detta, måhända insåg det aldrig, eftersom han i en uppföljande artikel upprepade samma anklagelse om att det rörde sig om en jämförelse mellan äpplen och päron. Vad gäller Tselikas håller vi med honom om att en förfalskare definitivt skulle försöka dölja sin egen handstil, men vi menar att de omedvetna och djupt rotade aspekterna av handstilen sällan går att helt undertrycka.

Roger Viklund, 2016-10-19

Annonser

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

scarlson2

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin  bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

scott_g_brown

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

VeAn

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg  (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

evans2

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

jeffery2

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

Meningslösa exempel framförda som argument

Många forskare i både populärvetenskapliga och i mer vetenskapliga verk åberopar ofta så kallade belysande exempel, vilka de anser ger stöd åt deras teorier. Inte sällan är exemplen missvisande och ofta dessutom helt irrelevanta. Om man undersöker detta kommer man att finna många prov på vad jag väljer att kalla meningslösa exempel. Att man i mer populärvetenskapliga verk ofta tar till olika retoriska grepp för att åskådliggöra sin poäng är förståeligt, då sådana exempel säkerligen uppskattas av många läsare. Man kan då också lätt få för sig att man bättre förstår problemen och inte sällan (misstänker jag) låter man sig också förledas till att dra slutsatser som inte är giltiga.

För att bättre kunna förklara vad jag egentligen avser och för att urskilja sådana meningslösa exempel från relevanta exempel (ty sådana finns också), avser jag att påvisa två sådana meningslösa exempel ur Craig Evans’ ännu opublicerade artikel, vilken dock finns tillgänglig på Internet: Morton Smith and the Secret Gospel of Mark: Exploring the Grounds for Doubt. Orsaken till att jag väljer just Evans’ artikel är till viss del en slump och det går därför inte av detta att säga att hans artiklar generellt skulle utgöra varnande exempel. Jag har helt enkelt jobbat med den artikeln och har den därför i färskt minne.

Det finns mycket att säga om Evans’ artikel, men jag nöjer mig här med att belysa två exempel (och då faktiskt utelämna den parallell som Evans gör mellan Smiths fynd och Hunters roman The Mystery of Mar Saba). I stället tänker jag på ”Coleman-Norton’s amusing agraphon”. Evans berättar om en latinprofessor från Princeton University, Paul Coleman-Norton, som sade sig år 1943 ha hittat ett grekiskt textfragment med Jesusord, instucken mellan bladen i en gammal arabisk bok påträffad i en moské i Nordafrika. Coleman-Norton kopierade texten och lämnade därefter moskén för att senare återkomma med en kamera. Han fick dock aldrig möjlighet att fotografera sidorna utan reste hem efter kriget.

Coleman-Norton lät transkribera och översätta texten med litet fotnoter och försökte sedan få den publicerad i en vetenskaplig tidskrift – vilket dock visade sig inte vara så lätt, då man krävde att han kunde uppvisa textfragmentet eller åtminstone ett foto av det. Så småningom fick han sin artikel publicerad i Catholic Biblical Quarterly.

Evans menar att denna text var helt och hållet fabricerad av Coleman-Norton. Så kan säkert också vara fallet, men jag har inte undersökt den saken utöver det Evans skriver och har därför ingen säker uppfattning i frågan. Detta är också i princip ovidkommande för mitt resonemang. Enligt Evans ska Bruce Metzger i vilket fall ha hävdat att det var en förfalskning eftersom han mindes att när han var student under Coleman-Norton före andra världskriget, brukade denne skämtsamt berätta för sina studenter att Jesus försäkrade sina lärjungar att när de fördömda som saknar tänder kommer till helvetet, kommer de att få en tandprotes så att de ska kunna gråta och skära tänder. I det fragment som Coleman-Norton påstod sig ha funnit står det att Jesus varnar att de orättfärdiga ska kastas ut i mörkret där de skall gråta och skära tänder (Matt 25:30). När då en lärjunge frågar hur de tandlösa ska kunna skära sina tänder svarar Jesus: ”tänder kommer att tillhandahållas”.

Med detta vill Evans framhålla att även Morton Smith förfalskade Klemensbrevet. Han hävdar att parallellen med Coleman-Norton är att de båda ägde kännedom om vissa element av berättelsen i sina fynd innan fynden gjordes. Att Smith också skulle ha gjort detta är ytterst tveksamt och Evans’ argument för detta svaga. Men Evans drar också andra paralleller. Han till och med föreslår att de som inte har övertygats om att Klemensbrevet är en förfalskning (eller ett skämt) då också ska acceptera Coleman-Nortons upptäckt som ett äkta fynd. Orsaken säger han är att vi bara har Bruce Metzgers ord att gå på för antagandet att Coleman-Nortons fynd är en förfalskning, och trots detta antar i stort sett alla att det är en förfalskning. Varför ska vi då inte på samma sätt anta att Smith förfalskade sitt brev?

Svaret på denna fråga är enkel: Därför att Morton Smith inte är Paul Coleman-Norton. Att en person beter sig på ett visst sätt har ingen bäring på att en annan ska ha betett sig på samma sätt. Hur förledande och övertygande Evans’ parallell än må synas vara, finns helt enkelt inget samband mellan vad en person i en viss situation gjort och vad en annan person i en annan situation kan tänkas göra. Evans’ parallell må ha varit giltig om han ville övertyga oss om att folk, och även forskare, kan förfalska och också har förfalskat dokument. Men eftersom vi redan vet detta är inte ens den anledningen giltig.

Jag kan inte föreställa mig att det är många som är så övertygade att de utgår från att Morton Smith aldrig skulle ha kunnat göra något så gement som att förfalska en skrift. Självklart är det möjligt att han skulle ha önskat och även försökt göra något sådant, ty vi kan aldrig veta vad som rör sig i en annan människas inre. Men bara för att Coleman-Norton (troligen) har försökt bedra forskarvärlden genom att fabricera en text betyder det inte att Morton Smith har gjort detsamma. Faktum är att Coleman-Nortons handlande har absolut ingen påverkan på det Morton Smith har gjort eller inte gjort. Även om det verkligen vore så att Smith hade gett uttryck för liknande tankar som de som förekommer i Klemensbrevet innan han gjorde sin upptäckt, betyder Evans’ parallell med Coleman-Norton ingenting. Ty varje händelse måste bedömas på sina egna grunder.

Låt mig ta ett ytterligare exempel från Evans’ artikel – då i hans försök till försvar för Stephen Carlsons handskriftsanalys. I denna lilla exposé lämnar jag därhän sådana överdrifter hos Evans som att Stephen Carlson assisterades av en professionell handskriftsexpert (hon varken assisterade honom i analysen eller ägde expertis inom detta fält, då hon inte kunde grekiska), eller att Evans verkar tolka Carlsons, Anastasopoulous, och Tselikas’ respektive undersökningar som om de var gjorda av tre likvärdiga experter (där han även inkluderar Carlsons ”egen” expert så att det totalt blir fyra experter, med 3–1 till förfalskningsförespråkarna).

I stället tänkte jag skärskåda Evans’ resonemang till stöd för att Carlsons expertis i att bedöma Klemensbrevet inte ska avvisas allt för lättvindigt. Evans skriver att Hershel Shanks i BAR gjort just detta. Hur försvarar då Evans Carlson? Genom att hänvisa till hans metoder? Genom att styrka hans resonemang genom hänvisning till andra oberoende studier? Genom att klargöra hur hans metoder är giltiga? Ingalunda! I stället använder han ett ”meningslöst exempel” på andra framgångar som Carlson har haft i sitt arbete med dokument. Carlson har nämligen argumenterat för att en annan text, den så kallade “Archaic Mark” (Greek NT ms 2427 = Chicago ms 972), är en förfalskning. I en studie från år 2010 bekräftas tillsynes Carlsons resultat genom att handskriften i olika analyser visat sig vara från en senare tid.

Evans vill nu med hjälp av ”det faktum” att Carlson hade rätt i detta fall hävda att vi därför inte ska vara så snabba att avfärda hans analys av Klemensbrevet som varande också en förfalskning. Evans tycks anta att om man har rätt i det ena fallet finns skäl anta att man också har rätt i det andra. Men återigen, detta har inte med varandra att göra. Oavsett om Carlsons slutsatser var riktiga eller om han bara råkade ha tur i sin analys av “Archaic Mark” så att den överensstämde med det faktiska utfallet (det är ju faktiskt en 50-procentig chans att gissa rätt), så kan inte Carlsons eventuella förtjänster i ett fall sudda bort de misstag han begått vid sin analys av handstilen i Klemensbrevet. Det kan inte sudda bort det faktum att han analyserade tryckta reproduktioner som skapar optiska illusioner. Det kan inte sudda bort att han inte tog hänsyn till naturliga variationer. Det kan helt enkelt inte sudda bort de misstag han begått i sin analys av Klemensbrevet. Han kan ju ändå teoretiskt sett ha rätt i sin slutsats eftersom varenda en av oss kan ha det utan någon kännedom om sakförhållandena. En ren gissning ger 50 procents chans att man har rätt. Men vi talar här om de metoder Carlson använde för att dra sina slutsatser och dessa blir varken bättre eller sämre för att Carlson eventuellt/troligen hade rätt vad gäller äktheten av “Archaic Mark”. Evans’ försök att ”rädda” Carlsons analys genom att hänvisa till andra framgångar för Carlson är alltså ytterligare ett exempel på ett ”meningslöst exempel” framfört som argument till stöd för något som det inte stöder.

Med dessa två exempel vill jag uppmärksamma läsaren på detta fenomen och att argument som på ytan kan verka övertygande inte sällan bara är ”meningslösa exempel” utan betydelse för de argument som framförs.

Roger Viklund, 2012-05-07

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined: Part Four

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined:
Part One
Part Two
Part Three 
Part Four

Craig A. Evans

In three consecutive blog-posts, I have dealt with the argument Craig Evans considers to be the strongest in showing that Morton Smith forged the Clement letter. According to Evans, Morton Smith showed before he found the Clement letter interest in certain themes which are found in the letter. I find Evans’ assertiveness to be unsupported.

There are however many other arguments presented by Evans which he believes lend strength to the forgery hypothesis. Some have been so thoroughly refuted before, that I leave them aside for the time being. But Evans makes at least a few points regarding Stephen Carlson and the handwriting issue which I cannot resist to comment upon.

Let me quote a lengthy passage from Evans’ paper under the headline “Disputed Science”:

The debate over handwriting analysis requires a few comments. In his 2005 publication Stephen Carlson, assisted by a professional handwriting expert, concluded that Morton Smith penned the three pages of Greek text found at the back of the seventeenth-century edition of the letters of Ignatius. Other scholars have challenged these findings. Dismissing Carlson’s analysis, Hershel Shanks asked two Greek-speaking handwriting experts to compare samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find. One expert concluded that Smith did not write the Clementine letter. The other expert concluded that he did. The former submitted a written report, which Shanks has posted on the Biblical Archaeology Society web page. The latter expert has not yet submitted a written report. The appeal to native Greek-speakers has not resolved the controversy.

Although Carlson does not regard himself as a handwriting expert per se, his expertise in evaluating documents, as well as procuring assistance and expert advice, should not be quickly dismissed (as I think Shanks has done). Novum Testamentum, a highly respected international journal devoted to the critical study of the New Testament, recently published an article, in which Carlson’s conclusion that “Archaic Mark” (Greek NT ms 2427 = Chicago ms 972) is a modern forgery has been vindicated. This manuscript, written on what at one time was believed to be 14th century parchment, deceived the likes of Edgar Goodspeed, Ernest Cadman Colwell, Kirsopp Lake, and Kurt and Barbara Aland, scholars well versed in ancient Greek manuscripts and hands. “Archaic Mark,” under the number 2427, appears in the list of miniscules in the two standard critical editions of the Greek New Testament. In these editions it is dated to the 14th century, evidently on the basis of the presumed age of the parchment, as well as the paleography. Carlson, however, concluded that although the parchment is old, perhaps dating to the 14th or 15th century, the handwriting is modern and the forger, who imitated 14th century Greek penmanship remarkably well, used Philipp Buttmann’s 1860 edition of the Greek New Testament as his base text. As reported in the recent issue of Novum Testamentum, scientific testing has confirmed Carlson’s conclusion. The ink was found to contain a chemical that was not in use prior to 1874 and Carbon 14 has dated the parchment to the 16th century. It is now believed that the manuscript was produced in the early 20th century. Once again handwriting analysis was at best uncertain. Internal considerations, including evidence of anachronism, pointed to forgery. Scientific testing provided confirmation.

The essential arguments made by Evans in this attempt to rescue Carlson’s handwriting analysis are:

1)      Stephen Carlson concluded based on the handwriting that Morton Smith penned the Clement letter.

2)      He was assisted in his conclusion by a professional handwriting expert.

3)      Carlson’s analysis should not so easily be dismissed since Carlson managed to correctly claim that the so-called Archaic Mark is a modern forgery.

4)      By comparing samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find, two Greek-speaking handwriting experts came to opposite conclusions. One expert concluded that Smith did write the letter and the other that he did not.

But Evans is ill-informed. It has for a long time now been known that the “evidence” Carlson relied upon when suggesting that the letters were drawn rather than written and that all kinds of signs of forgery could be seen in the document, like tremors and ink blobs, all were due to the poor images he used. When these printed images in Morton Smith’s book were heavily magnified, they gave rise to optical illusions which misled Carlson into believing that the scribe’s hand shook because of slow writing. Se my articles Tremors, or Just an Optical Illusion? and Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros. Besides, Carlson was at the time a patent attorney with no experience or training in the field of questioned document examination.

Evans also tries to strengthen Carlson’s conclusion by saying that he was assisted in his conclusion by a professional handwriting expert. This was for sure what Carlson said himself, but later it turned out that he had misled everybody by withholding vital information regarding this professional handwriting expert by the name of Julie C. Edison. Already in April 2010 Scott G. Brown and Allan J. Pantuck consulted Edison and she gave an entirely different description of her contribution. Brown and Pantuck presented their results in the article Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination, and they summarize their findings as such:

The people who read Edison’s letter on the internet [published by Carlson] would have been far less impressed had they known that Carlson’s consultant is unable to read Greek, that she met with him for only a few hours, that they looked exclusively at halftone reproductions of Smith’s photographs, that she disavows having expressed an opinion on the manuscript’s authenticity, and that her positive comments were prefaced by the “most important” observation that the absence of “known standards” in Carlson’s analysis violates one of the “fundamentals” of forgery detection. Clearly he hoped that this letter would discourage concerns about the objectivity, validity, and competence of his handwriting analysis, but now that we know the omitted contents and the manner in which he suppressed them, he has ultimately made us more dubious about these things than ever.

It is not hard to imagine that a handwriting analysis by a properly qualified questioned document examiner would look very different from what we see in The Gospel Hoax.

Could Evans really be unaware of this? He is after all acting as an expert on Secret Mark and that Edison did not support Carlson’s assertion has been known for one and a half year now. Or could it be that Evans is careless with the facts in the same way as he was in Fabricating Jesus, where he wrote that not only did Edison assist Carlson in analyzing the “color” photographs, but “experts [emphasize mine] in the science of the detection of forgeries [were given] the opportunity to analyze the handwriting of the document and compare it with samples of the handwriting of the late Professor Smith?”[1]

Evans made the same kind of statement in Lee Strobel’s book The Case for the real Jesus:

Carlson, a well-regarded patent attorney and amateur biblical scholar, thoroughly investigated the case, bringing in handwriting experts, and writing The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark in 2005.

“What’s your opinion about the authenticity of the letter?” I asked.

Evans’s answer was dramatic: “I think the clues really lead to the conclusion that the letter is a hoax and that Smith is almost certainly the hoaxer.” – – –

When experts examined the magnified photos of the text, they could see what they call ‘forger’s tremor,’ where the text isn’t really written, but instead it’s being drawn by a forger in an attempt to deceive. There are shaky lines, pen-lifts in the middle of strokes—all kinds of indications that this was forged. (Se my article: One Thousand and One Untruths: How Reliable Is the Account of Secret Mark by Lee Strobel and Craig Evans?)

Once again there were according to Evans experts involved, when in fact at that time no expert at all had evaluated the handwriting; not even the one Carlson said had validated his results.

Evans is trying to support his view that the letter is a forgery by referring to distinguished scholars who also believe that the letter is a forgery. He for example says that the “Harvard alumnus and distinguished scholar of Gnosticism Birger Pearson stated that he now believes the Clementine letter to be a hoax”. Pearson expressed his view on this issue in 2008 in “The Secret Gospel of Mark: A 20th Century Forgery,” Interdisciplinary Journal of Research on Religion 4 (2008), article 6, pp. 1–14.

But in 2009, after reading my articles on Carlson’s flawed methods for examining the handwriting, Pearson wrote the following:

“I read the Viklund pieces with considerable interest. It is curious that Carlson didn’t avail himself of the color photos. Anyway, I agree with Viklund when he says that the only way we can finally know whether Smith forged the letter is to find the actual manuscript, and subject the ink to scientific analysis.” Published by Stephan Huller at Birger Pearson Says It Best – ”It is curious that Carlson didn’t avail himself of the color photos”)

Also this Evans seems to be unaware of. Be that as it may, Evans is not taking into account the fact that Carlson based his study on inferior images which misled him (Carlson has not made any official comments on the issue of the handwriting since I published my articles; he has consequently chosen not to reply to the criticism) and that Edison was neither qualified to provide an opinion on this text, nor did she do that.

Point 3, that Carlson’s analysis should not so easily be dismissed since he correctly managed to claim that the so-called Archaic Mark is a modern forgery, is in itself a remarkable attempt to save Carlson’s so-called handwriting analysis. Actually, the issue of Archaic Mark has nothing whatsoever to do with the question of Carlson’s analysis of the handwriting of the Clement letter. Stephen Carlson may be an intelligent person, a brilliant scholar who has made brilliant discoveries. Still, he was wrong in his handwriting evaluation since he based it on erroneous photographs (i.e. printed images) and he misled everybody by presenting Edison’s letter cropped so that it appeared as if she supported his analysis. It does not matter if he is right on the issue of Archaic Mark or even if Secret Mark is a forgery. His conclusions are still flawed since they are based on incorrect observations – no matter how vigorously Evans is defending him and telling us not to dismiss his handwriting analysis so easily.

Evans is correct in saying that the two Greek-speaking handwriting experts came to the opposite conclusions when it came to deciding if Smith had written the text or not. Yet he says that one of the experts, i.e. Agamemnon Tselikas, “has not yet submitted a written report”. This Tselikas did in May this year and the paper by Evans was presented at the Toronto conference a month earlier.

It is though not entirely correct that they came to different conclusions by comparing samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find. Venetia Anastasopoulou did compare the writing of the Clement letter to a number of examples of Smith’s Greek handwriting, and she came to the conclusion that based on the presented material, Morton Smith most probably did not write the Clement letter. Agamemnon Tselikas did not make such a thorough evaluation by comparing the handwriting, but mainly evaluated the writing in itself. He could not find anyone from Mar Saba with that particular hand and based on how some of the letters were drawn he did not think that it was written by a Greek-speaking monk. He therefore suggested that the letter is a forgery, and for other reasons (which to me seem quite obscure) he concluded that the most likely forger was Smith. When it came to the issue of Smith’s handwriting, Tselikas only made this conclusion:

A comparison of the handwriting of the Greek letters of Morton Smith with the handwriting of Clement’s letter can not give significant evidence that Morton Smith is the scribe, and this because as imitation, certainly the scribe of the letter would not use the own personal style. Nevertheless, some factors point to Morton Smith.

Tselikas then presents six comparative examples which are far from identical. Although I of course cannot challenge Tselikas’ expertise, I do find his conclusions to be quite extraordinary. He is saying that you cannot get any significant evidence by comparing the handwriting of the Clement letter with that of Morton Smith since an impersonator would not write in his own personal style. But is not this what a questioned document examiner to a certain degree of probability is supposed to decide by comparing an allegedly forged text to that of other handwriting samples?

Evans summarizes this issue by writing:

Where does this leave us with regard to Smith’s Mar Saba find? With uncertain and conflicting handwriting analysis. Carlson and two handwriting experts, one English-speaking and one Greek-speaking, think Smith wrote the document in question. Another Greek-speaking handwriting expert thinks he did not. Which conclusion is correct?

But the fact is that there has only been one handwriting analysis done in which Smith’s own handwriting has been thoroughly compared to that of the letter, and that analysis showed it to be highly unlikely that Smith could have written the text. Carlson’s analysis should be entirely dismissed because he is not a trained expert and besides made his analysis on distorted images. Edison should also be dismissed, since she is not qualified to evaluate Greek text and did not even analyze the text. Tselikas’ judgment is of course valid. But when it comes to deciding if Smith could have written the Clement letter in his own hand, also Tselikas fails to make (or refrains from making) any serious contribution since he has not presented an in depth analysis based on a comparison between the Clement letter and Smith’s Greek writing.

Roger Viklund, 2011-09-15


[1] Craig A. Evans, Fabricating Jesus: How Modern Scholars Distort the Gospels (Downers Grove: Inter-Varsity, (2006), p. 95.

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined: Part Three

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined:
Part One
Part Two
Part Three
Part Four

Craig A. Evans

Craig Evans believes that Clement’s letter to Theodoros is forged and that the forger is Morton Smith. The reasons for this, or what he above all finds most troubling, is one circumstance—namely “that themes of interest to Professor Smith, as seen in his publications before the finding of the Clementine letter, are found in the Clementine letter”. Evans then emphasizes two themes which he believes are the best examples. They are “(1) The “mystery of the kingdom of God” and prohibited sex, and (2) Markan materials omitted from Mark that exhibit Johannine traits.”

In the previous two posts (here and here) I examined Evans’ claim regarding the first theme; that Morton Smith linked the “mystery of the kingdom of God” to prohibited sex and that the first of the two quoted fragments from Secret Mark was describing a sexual scene in which Jesus and the youth were involved. I rejected both these interpretations. This time I will look into Evans’ second example regarding Smith’s prior suggestion that there would be “Markan materials omitted from Mark that exhibit Johannine traits”.

Craig Evans writes:

The second unusual feature that Smith surmised was that the evangelist Mark may well have omitted materials that contained Johannine traits. In his 1955 review of Taylor’s commentary Smith speaks of the possibility that the evangelist Mark may have omitted material. This, of course, is the point at issue in Clement’s Mar Saba letter—material omitted from the Markan Gospel. (Craig Evans, Morton Smith and the Secret Gospel of Mark, p. 12)

Evans starts by saying that Smith in “his 1955 review of Taylor’s commentary … speaks of the possibility that the evangelist Mark may have omitted material”. Now, first of all, how amazing would it really be if Smith had suggested such a thing? Is not this a fairly reasonable suggestion and one which must have been put forward by many? After all, Mark’s gospel is the shortest of the four gospels with lot of things missing if one compares it to the other gospels.

Anyway, in the footnote to this (42) Evans writes:

Smith, “Comments,” 35: Whatever did not serve Mark’s interests, “he would leave out as uninteresting, even if he did not deliberately censor it.” Recall also “Image of God,” 487, where Smith speaks of material that “has come down to us heavily censored.”

Taylor’s book is a commentary to the Gospel of Mark, and Smith is making a review of Taylor’s work. He describes his review as such:

TAYLOR’S WORK will influence the study of Mk. for years to come. Therefore it deserves such detailed criticism as the following, which should be considered a tribute to the book’s importance and to the great learning from which that importance derives. These, however, will be obvious to every reader; therefore this article is devoted to points which seemed to deserve correction rather than praise. (Morton Smith, Comments on Taylor’s Commentary on Mark, HTR, Vol. 48, No. 1, Jan., 1955, p. 21)

The part Evans is referring to is a comment upon Mark 6.6b-13 where Taylor writes:

“The narrative itself” (of the sending out of the twelve) ”is redactional. . . . Mark has no real appreciation of the immense importance of the event. . . . He does not tell us what the issue is. He records that the Twelve went out to preach, but does not relate their message apart from the phrase ἵνα μετανοῶσιν, and he has only vague ideas concerning their experiences and the results of the Mission”. (Morton Smith, Comments on Taylor’s Commentary on Mark, HTR, Vol. 48, No. 1, Jan., 1955, p. 33–34)

Smith regards Taylor’s statement that this narrative is redactional and that Mark does not appreciate the importance of the event, to be “true”. He says that Mark “not only knows nothing about the preaching adventures of the twelve, but does not even realize the importance of their mission to the course of events in Jesus’ life.” He also says that “it is necessary, in estimating the reliability of a tradition, not only to look for little, lifelike details, but also to notice major misunderstandings, errors, and the things which the author does not know.” Still Smith believes that “the tradition which governed the ordering of events in this part of Mk. may have been more reliable than T. believes” and he then gives examples of this. Smith thinks that the execution of John the Baptist would have worried Jesus and that it …

… would then be understandable that Jesus should take to the open country for a little rest (6.31). It is equally understandable that ‘Mark himself does not represent the movements of Jesus as a flight from Herod’ (p. 308). Mk. was remote from the historical situation, his interests were those of the Church of his day, and whatever did not serve those interests – e.g., whatever historical framework his sources may have contained – was just what he would leave out as uninteresting, even if he did not deliberately censor it. (Morton Smith, Comments on Taylor’s Commentary on Mark, HTR, Vol. 48, No. 1, Jan., 1955, p. 35)

It is accordingly Taylor’s original assumption that the story of the sending out of the twelve is redactional and that Mark “has no real appreciation of the immense importance of the event” and only have vague ideas concerning the disciples’ experiences, that leads Smith to conclude that Mark would leave out as uninteresting those things which did not serve the interests of the Church of his day.  This is a deduction Smith makes from his idea that the tradition on which Mark is relying is more reliable than Taylor believes. But why this would be a sign of Smith having unique ideas that would come true in the Mar Saba letter is something which at least I have difficulty understanding. Is there anyone who believes that the gospel authors wrote down everything they had heard of?

Craig Evans continues:

Smith also discusses Mark’s use of a source with “Johannine traits.” This is precisely what the first and long quotation of Secret Mark is—a passage with Johannine traits (cf. John 11, the raising of Lazarus) that had been omitted from public (i.e., canonical) Mark. (Craig Evans, Morton Smith and the Secret Gospel of Mark, p. 12–13)

In the footnote (43) to this statement, Evans writes:

Smith, “Comments,” 26: “ . . . what one would expect of a source with other Johannine traits” (and earlier on this page: “They have many points of contact with Jn.”).

But once again is Smith only reacting to Taylor’s analysis of the story of the healing of the paralytic at Capernaum in Mark 2. Taylor writes that “[t]he reference to forgiveness at a point where one expects the word of healing is abrupt” and that the “inference seems justified that Jesus traced the man’s plight to sin and believed that his spiritual restoration was a primary and indispensable condition to recovery.” But Smith believed that “[t]he introduction to the section supposes that two stories have been combined” and that “[s]uch a contradiction in an ancient document would lead one to suspect composite authorship”.

Smith continues to say that both authors may be wrong and that this “is suggested by the peculiarities of the Streitgespräche [contradictions] in which this story occurs”. As Evans correctly says, Smith then writes that “[t]hey have many points of contact with Jn” and Smith gives a number of examples to prove his point:

For instance, they contain the only passages in Mk. (2.10 & 28) in which Jesus prior to his trial is represented as using ‘the Son of Man’ publicly with apparent reference to himself. (In 8.38 the phrasing is such as to make the hearers think he is speaking of someone else.) In Jn. Jesus uses the term of himself publicly and frequently (v. esp. chs. 5 & 6 and 12.23–34). Other points of contact are Jesus’ supernatural knowledge of men’s hearts (Mk. 2.8 // Jn. 2.24 f.), his command to the paralytic (Mk. 2.11 // Jn. 5.8), the bridegroom metaphor (Mk. 2.19 // Jn. 3.29) and above all the use of miracles as a proof of his divine com- mission (Mk. 2.10, cf. Jn. 5.36 &c.) and the early plot against Jesus’ life motivated by his healing on the Sabbath (Mk. 3.6 // Jn. 5.16 ff.). Now two characteristics of Jn.’s style are sudden change of subject and use of apparent non sequitur. Using a miracle to break off an argument is just what one would expect of a source with other Johannine traits. Therefore its occurrence here need not be explained by the hypothesis that two stories have been combined. But if it is a Johannine trait, what lies behind it is probably allegory or deliberate Johannine obfuscation, not psychological diagnosis. John’s Jesus did not trace all afflictions to sin (Jn. 9.3). (Morton Smith, Comments on Taylor’s Commentary on Mark, HTR, Vol. 48, No. 1, Jan., 1955, p. 26)

I quoted this lengthy passage just to show how many similarities there are between Mark 2 and the Gospel of John. To claim that Smith by referring to such an obvious observation; one which almost every scholar in the field must be aware of, should have revealed that he forged the Clement letter is quite remarkable. Of course he knew that there were “points of contact” between John and Mark. By referring to this obvious fact, he was reacting to Taylor’s hesitation to acknowledge that two stories have been combined. That’s it!

Evans’ further claim that Smith would have suggested that “Mark may well have omitted materials that contained Johannine traits”. This however is not true. In the same way as regarding the mystery of the Kingdom of God and forbidden sexuality, Evans picks and chooses from different parts and tries to present the material as if Smith would have presented it all at one time.

But in the first example Smith only said that Mark omitted material, and he did not refer to anything Johannine. And in the second example Smith noticed that there are parallels between Mark and John, but he never said that Mark omitted anything. So Smith never said that “Mark may well have omitted materials that contained Johannine traits”. That is Evans’ own invention.

Evans also refers to Watson:

Watson comments: “Clement’s letter confirms Smith’s surmise that Mark may have ‘deliberately censored’ his sourcematerial, and that this source-material may have included proto-Johannine elements.” Quite so. (Craig Evans, Morton Smith and the Secret Gospel of Mark, p. 13)

Yet, Smith said the exact opposite, namely that Mark “would leave out as uninteresting” whatever did not serve the interests of Mark’s church “even if he did not deliberately censor it.” So, Watson claims that Smith would have said that Mark “’deliberately censored’ his sourcematerial” and Evans agrees (Quite so), although Smith said that he did not do that!

Evans’ third example is taken from Smith’s 1958 article The Image of God. He quotes a (cautiously cropped) section from the pages 486 and 487, and I give it in full beneath with the parts quoted by Evans marked in bold text:

Of these four bodies of evidence the works of the Biblical tradition, the Jewish literature of pagan style, the testimonia concerning Jews, and the archaeological material no one is complete by itself. Each must be constantly supplemented by reference to all the others. And each carries with it a reminder that the preserved material even when accessible represents only a small part of what once existed. By their very existence, they demonstrate how much has been lost; by the variety of the material they preserve, they prove the extent of our ignorance and tacitly warn of the danger of supposing that what is not to be found in them was never to be found at all.

This supposition would be dangerous in any field of ancient studies, but it is especially dangerous in the study of Judaism, because Jewish material has come down to us heavily censored. The censorship has been double an external censorship by Christian authorities and a domestic censorship by Jews. (The domestic censorship we have seen above, at work in Exodus Rabba, in the material collected by Hoffmann as Midrash Tannaim, and in the Targum on Psalms.) What material we have, is only such as got through this double sieve. Yet even this preserved material, as we have seen, testifies consistently to the hellenization of ancient Judaism. What, then, would have been the testimony of the material which has disappeared? We cannot be sure. (Morton Smith, The Image of God: Notes on the Hellenization of Judaism, with Especial Reference to Goodenough’s Work on Jewish Symbols,” BJRL 40 (1958): p. 486–487)

So, Smith is accordingly warning us to be cautious before we jump to conclusions by “supposing that what is not to be found in them was never to be found at all”. The “preserved material … represents only a small part of what once existed” and there is accordingly a lot of material which “has been lost”.

Evans asks the rhetorical question: “What ‘would have been the testimony of the material which has disappeared?’” He then provides us with an answer: “In one case we no longer need to ask this question. We now know. The Mar Saba Clementine provides us with some potentially shocking testimony, which almost disappeared, had it not been for Smith’s amazing discovery.”

But honestly, is this an argument in favor of Smith having forged the Mar Saba letter? The fact (and I use the word “fact”) that most of the works written in antiquity are lost, must be a well-known fact to almost every scholar in the field. It is so obvious that it normally goes without saying. That Smith emphasizes this circumstance is all due to him making a point. He is investigating the evidence for hellenization of Judaism; especially when it comes to regarding “man as an image of God“. He therefore examines the preserved written sources, but also in a true scholarly way is cautious and reminds us that it represents only a small part of what once existed.

Now, if this is how things work, then every scholar needs to be extremely guarded in what he says. If I myself, God forbid, in the future would make a discovery with a similar content and of a similar magnitude as the one Smith made, I am bound to be accused of having forged it, since also I have written that only a small part of the rich literature of Antiquity has survived; as also I have speculated that the author of the Gospel of Mark may have left out material and of course have noticed that there are points of contact” between “John” and “Mark”.

Roger Viklund, 2011-09-08

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined: Part Two

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined:
Part One
Part Two
Part Three
Part Four

Craig A. Evans

In the previous post I examined Craig Evans’ attempt to link the mystery of the kingdom of God to forbidden sexuality in Secret Mark and came to the conclusion that the text does not support such an interpretation, as Jesus and the youth according to the preserved text of Secret Mark are not said to be involved in anything sexually. If so, you cannot claim that Morton Smith already before his discovery showed interest in subjects which are supported by the discovery.

But we could also investigate if Smith really linked the mystery of the kingdom of God to forbidden sexuality. In order to link these subjects, you must assert that Smith made a point of the mystery of the kingdom of God having something to do with forbidden sexuality. This is the real issue to be dealt with.

It is repeatedly said by different people, and now by Craig A. Evans, that Morton Smith “linked Mark 4:11 (‘To you is given the mystery of the kingdom of God . . .’) with secrecy and forbidden sexual activity”. But is this really so?

This argument is quite tricky to deal with. The reason for this is mainly due to the fact that Morton Smith made no real linkage between the mystery of the kingdom of God and secrecy and forbidden sexual activity. But since he mentions these things in close connection to each other, it might seem as if he did. And since the relationship between these entities is so indistinct, it also becomes difficult to unveil where the forgery proponents get lost. We need to know what Smith really is trying to say. The problem for me then is more of a pedagogic nature.

Of course this has already been quite thoroughly investigated by Scott Brown and Allan Pantuck. Brown showed in 2006 in Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith, that the arguments presented by Stephen Carlson misrepresented what Smith actually wrote. And Pantuck made a similar rebuttal to the arguments presented by Craig Evans at the Toronto conference this year (basically the paper I am examining). So my attempt now will simply be a repetition of what previously has been elucidated by these two scholars.

Anyway, Evans’ claim that Smith published three studies where he made this connection; 1) in the 1951 English release of his Hebrew doctoral dissertation as Tannaitic Parallels to the Gospels, 2) in a “1955 review of Vincent Taylor’s commentary on the Gospel of Mark” and 3) in his article “The Image of God” from March 1958, just a few month before he made his discovery at Mar Saba.

1) Tannaitic Parallels to the Gospels (1951)

Smith’s dissertation was about Rabbinical (Tannaic) verbal parallels to Gospel material. Smith is comparing the Gospels to the Talmud, the Old Testament and so on. In the chapter referred to by Evans, Smith is in Allan Pantuck’s words “considering how the Gospels portray the words of Jesus in much the same way as the rabbis portray the words of the Law.” (Allan Pantuck, Reply to Evans, p. 2–3)

Evans then quotes the passage where Smith according to Evans links the mystery of the kingdom of God with secrecy and forbidden sexual activity. Like Stephan Carlson before him, Evans simply quoted those parts that would allow him to draw the conclusion he sought to find. He then continues …

I have quoted about one half of a lengthy paragraph. It is part of Smith’s discussion of human comprehension and what can and cannot be taught openly. The paragraph that has been partially quoted explores the idea that the early Church seems to have held to a doctrine of secrecy. Evidence of this, Smith thinks, is found in Mark 4:11, where Jesus explains to his disciples, “To you is given the mystery of the kingdom of God . . . ,” and in Paul, who says that he and other Christian leaders “speak wisdom among the perfect [or mature] . . . the wisdom of God in a mystery” (1 Cor 2:6–7).26 Following these two New Testament citations Smith suggests a comparison with the rabbinic distinction “between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching.” The secret teaching includes forbidden sexual relationships and Ezekiel’s vision of God’s chariot throne. The paragraph concludes with a further comparison with the Torah, which according to the rabbis was to be taught openly, and the teaching of heretics, which was to be taught secretly. Smith believes the evangelists Mark and John edited and presented the teaching of Jesus in response to this rabbinic teaching. (Craig Evans, Morton Smith and the Secret Gospel of Mark, p. 9)

So, according to Evans Smith suggested …

a)      that the early Church held to a doctrine of secrecy,

b)     a comparison with the rabbinic distinction “between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching.”

c)      that the secret teaching includes forbidden sexual relationships and Ezekiel’s vision of God’s chariot throne.

But in order to more easily follow Smith’s train of thoughts, I will quote the entire pertinent passage from Smith’s book Tannaitic Parallels to the Gospels from 1951:

Further, I think the passage in Sifre on Deut. to have been based on the fact that an important part of primitive Christianity was a secret doctrine which was revealed only to trusted members.  Such a doctrine is suggested by the words put in the mouth of Jesus, speaking to his disciples: ‘To you is given the mystery of the kingdom of God, but to those outside all things are in parables, that they may surely see and not perceive,’ etc.  And Paul himself wrote in I Cor. 2.1–6 ‘and I, coming to you, brethren, came not proclaiming the testimony of God in lofty words or wisdom . . . that your faith might not be in the wisdom of men, but in the power of God.  But we speak wisdom among the perfect, and a wisdom not of this age . . . but we speak the wisdom of God in a mystery.’ A similar distinction was recognized by the Tannaïm between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching, as we learn from Hagigah T 2.1 (233): ‘The (passages of the Old Testament dealing with) forbidden sexual relationships are not to be expounded to three (at a time,) but may be expounded to two; and the account of creation not to two, but it may be expounded to a single hearer; and (Ezekiel’s vision of) the chariot may not be expounded to a single hearer unless he be learned in the Law and of good understanding.’  In spite of this the composers of T L thought, as has been seen, that there was an important difference between the words of the Law, which were taught openly, and the teachings of the heretics, which were taught secretly.  (Morton Smith, Tannaitic Parallels to the Gospels, 1951, p. 155–156)

Smith is not at all linking the mystery of the kingdom of God with forbidden sexual activity. What he is doing is showing that there is a difference between the outer teaching for the general audience and the inner teaching preserved for the disciples or a smaller group; and that this is true both among Christians and the Jewish rabbis. And while doing this he is providing examples to prove his point.

The Christian examples he takes from Mark 4:11: “To you is given “the mystery of the kingdom of God, but to those outside all things are in parables, that they may surely see and not perceive,” and from Paul, 1 Cor 2:1–6: “But we speak wisdom among the perfect, and a wisdom not of this age”.

Then Smith says that a “similar distinction was recognized by the Tannaïm between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching”. He is accordingly referring to a “similar distinction” between the inner and outer teaching made by the Jewish rabbis. Notice that he is only claiming that both Christians and Jews have a similar distinction between teaching meant for the people and teaching meant for a small group of chosen individuals. That is the point Smith wants to make and in order to do so, ha also exemplifies this from the Tannaic literature by referring to the Mishnaic tractate Hagigah 2.1, which Smith then quotes:

“The (passages of the Old Testament dealing with) forbidden sexual relationships are not to be expounded to three (at a time,) but may be expounded to two; and the account of creation not to two, but it may be expounded to a single hearer; and (Ezekiel’s vision of) the chariot may not be expounded to a single hearer unless he be learned in the Law and of good understanding.” (Morton Smith, Tannaitic Parallels to the Gospels, 1951, p. 155–156)

According to this text there are three subjects that could only be expounded to a few people: 1) Ezekiel’s vision of the chariot could only be expounded to a sage, 2) the account of creation (from Genesis) could only be expounded to a single hearer, and 3) the passages of the Old Testament dealing with forbidden sexual relationships could only be expounded to two hearers.

According to Smith this shows that also the rabbis made distinctions between inner and outer teaching. The fact that one of the tree examples in Hagigah happened to be about forbidden sexual relationships, was not the issue for Smith; it was the fact that it only could be expounded to a few. Smith did not link the mystery of the kingdom of God with the forbidden sexual relationships; he simply gave a few examples which would prove his point of similarities between the Tannaic and Christian teachings.

Incidentally, these “forbidden sexual relationships” refers to the Levitical laws from primarily the Book of Leviticus. And although homosexuality is one of the sexual activities that are forbidden, there are a vast number of other sexual behaviors which are equally forbidden; that is incest, sodomy, intercourse with a woman who has her period, or is married to another man, intercourse with an animal, castration and so on. Homosexuality is simply one of the forbidden sexual relationships referred to in that part of the Hagigah.

2) The 1955 review of Taylor’s commentary on Mark

Evans writes the following:

In his 1955 review of Vincent Taylor’s commentary on the Gospel of Mark Smith vigorously challenges Taylor’s denial that Mark 4:11 envisioned secret rites. Against Taylor, Smith reminds us that Mark represents Jesus “as teaching in secret and commanding secrecy on many occasions,” which is based on the “recollection that Jesus (also for a wide variety of reasons) practiced secrecy.” The first part of Smith’s statement will elicit no objection from those persuaded by William Wrede’s interpretation of Mark (wherein the point of secrecy was to hide the messianic identity of Jesus), but the second part of Smith’s statement is quite another matter. Jesus “practiced secrecy,” we are told, “for a wide variety of reasons.” What could Smith have had in mind? Could one of those reasons have had to do with teaching regarding prohibited sexual activities, as perhaps hinted at in his dissertation? And as hinted at in subsequent publications, not to mention his remarkable discovery at Mar Saba? (Craig Evans, Morton Smith and the Secret Gospel of Mark, p. 10–11)

I am quite surprised that Evans even tries to cast suspicion on Smith by alluding to this classical review by Smith.

Taylor claims that there “is no case” in “the NT, and especially in the Pauline Epp.” in which μυστήριον (mystêrion) “connotes secret rites or esoteric knowledge communicated to ‘initiates.’” Taylor then refers to Mark 4:11 and says that in this “passage and its parallels, it is used of a knowledge concerning the Kingdom of God which has been imparted to the disciples, but not to the people in general.” It is this assumption by Taylor to which Morton Smith is responding. He writes:

This looks self-contradictory, but perhaps T. intended to distinguish between ‘the disciples’ and ‘initiates,’ or some word such as ‘Elsewhere’ should be understood before the first sentence. However, the secrets to which μυστήριον refers in the rest of the NT are not always ‘open,’ e.g. 1 Cor. 2.6 f. (cf. 3.1–3); Col. 2.2; Eph. 5.32. In 1 Cor. Paul says plainly that there is a wisdom which he preaches among the ‘initiate’ (τελείοις), but which he cannot yet preach to the Corinthians because they are still ‘carnal.’ Paul, therefore, claimed to have a secret doctrine. As for Jesus, Mark, of course, represents him as teaching in secret and commanding secrecy on many occasions. The worst error of the ‘Messianic secret’ theories — as Cadbury has remarked — was that they tried to explain all or most of these occasions by reference to a single motive. Actually, the early Church had a wide variety of motives for attributing secret doctrine to Jesus, and among them may well have been the recollection that Jesus (also for a wide variety of motives) practiced secrecy. Every such attribution, therefore, must be judged individually. (Morton Smith, Comments on Taylor’s Commentary on Mark, HTR, Vol. 48, No. 1, Jan., 1955, p. 29)

As can be seen, Smith is never referring, or even alluding, to any prohibited sexual activities. That “the early Church had a wide variety of motives for attributing secret doctrine to Jesus, and among them may well have been the recollection that Jesus (also for a wide variety of motives [not “reasons”, as Evans quote Smith]) practiced secrecy”, does of course not imply that Smith “had in mind” a “teaching regarding prohibited sexual activities”. Why would he? He was simply responding to Taylor’s assertion that mystêrion (μυστήριον) never “connotes secret rites or esoteric knowledge communicated to ‘initiates” in the NT.

In fact Smith does not even think that the expression “the mystery of the Kingdom of God” was something Jesus originally said. Smith continues namely…

Mk. 4.11–12 is probably an answer to Jewish polemic. The Jews are saying, ‘Jesus was not the Messiah, because if he had been he would have been recognized by our scholars. He was heard and rejected.’ The Christian answer is, ‘They never heard his true teaching. He revealed the mysteries [sic!] of the Kingdom only to his disciples; for outsiders he had only parables. Thus he fulfilled God’s command to prevent the Jews from believing.’

So, if Smith did not think that Jesus taught the mystery of the Kingdom of God, but the Christians later invented that saying, how could he then have thought that this saying was a reference to secret sexual practices taught by Jesus? There is nothing in Smith’s review of Vincent Taylor’s commentary on the Gospel of Mark which suggests that Smith believed that the secrecy practiced by Jesus had anything to do with prohibited sexual activities; as Evans is suggesting.

3) The article “The Image of God” (March 1958)

This is what Evan says:

In an article that appeared in March of 1958, just a few months before Smith visited Mar Saba, Smith once again mentions the Hagigah passage from the Tosefta. This time, however, he also mentions Clement of Alexandria and cites his work Stromateis. This interesting article calls for a few more comments. Twice Smith mentions Hagigah, one time in reference to the story of the Jewish sage Aher, who “used the spiritual power acquired by his mystical esperience [sic!] to lead good Jews into heresy.” Smith mentions Hagigah a second time in reference to “the teaching about the throne of God,” which was “to be kept most secret of all.” Smith adds that this teaching “quite possibly was not committed to writing.” In a footnote to this final part of the statement Smith references Clement of Alexandria, where in Strom. 1.1.13–14 he discusses secrecy, the secret elements of Jesus’ teaching, and how it is incumbent on him (Clement) to omit some of the teaching, and to impart what teachings he thinks he is permitted to impart cautiously, lest his readers “stumble by taking them in a wrong sense.” Here we have echoed themes articulated in the paragraph from the 1951 dissertation quoted and discussed above.

It is quite difficult to follow Evans’ logic here. You have to study the footnotes, which I have not included in the quotation, in order to realize the connections Evans is trying to establish. According to Evans Smith mentions the tractate Hagigah twice. I don’t know what Evans wants to make out of the fact that Smith is saying that the “vegetable symbols originally outranked the astral” and that it “is probably older”; and then supports this statement with this footnote:

The symbolism persisted, of course, after the destruction of the Temple. When Aher entered paradise “ he cut down the plants ” , i.e. used the spiritual power acquired by his mystical experience to lead good Jews into heresy (T. Hag. 2.3, ed. Zuckermandel, p. 234). … (Morton Smith, The Image of God: Notes on the Hellenization of Judaism, with Especial Reference to Goodenough’s Work on Jewish Symbols,” BJRL 40 (1958): p. 505, n. 1)

This has nothing to do with anything Evans is intimating and it is not even referring to the same paragraph in Hagigah as the one dealing with forbidden sexuality.

The next reference to Hagigah is according to Evans “in reference to ‘the teaching about the throne of God,” which was ‘to be kept most secret of all.’” Evans then says that “[i]n a footnote to this final part of the statement Smith references Clement of Alexandria, where in Strom. 1.1.13–14 he discusses secrecy, the secret elements of Jesus’ teaching, and how it is incumbent on him (Clement) to omit some of the teaching, and to impart what teachings he thinks he is permitted to impart cautiously, lest his readers ‘stumble by taking them in a wrong sense.’” Evans believes that “we” thereby “have echoed themes articulated in the paragraph from the 1951 dissertation”. But is this really so? This is what Smith writes:

It is upon the tree of life that God rests when he comes to the Garden of Eden—on this rabbinic, pseudepigraphic, Christian and magical texts agree.(2)  This legend, plus the fact that the tree of life is the symbol of the saint, enables us to understand the cryptic saying of Resh Laqish, “ The patriarchs, they are the throne of God “.(3)  We should not expect this doctrine to be developed in the preserved rabbinic material, since the teaching about the throne of God is specified as that to be kept most secret of all,(4) and quite possibly was not committed to writing.(5)

2 …
3 …
4 Hagigah 2. 1 and parallels.
5 Cf. Clement of Alexandria, Strom. I. 1. 13-14 etc.

Smith is simply supporting his view that “the throne of God” is to be kept secret by referring to Hagigah 2.1, where as we have seen the Mishna forbids any public teaching regarding Ezekiel’s vision of the chariot or the throne. It is true that Hagigah 2.1 also refers to all sorts of forbidden sexuality, but this is not what Smith is referring to in this case. It is amazing that someone can suggest that Smith is alluding to forbidden sexuality by referring to a certain passage, although he explicitly refers to another subject in that passage.

Smith then refers to (or cites) Clement, Stromata 1.1.13-14 etc., to support that this secret teaching was not committed to writing. That he chose Clement to support this idea is of course quite expected. As Scott Brown puts it:

Again, Smith was discussing secret doctrines, and Clement is the most obvious Christian example of the widespread philosophical attitude that the most profound doctrines should not be put in writing: (Scott G. Brown, Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s case against Morton Smith, HTR, July 1, 2006, p. 325)

But all this does of course not support anything of Evans’ suggestions. The mystery of the kingdom of God and Mark 4:11–12, are not mentioned; neither is any forbidden sexuality. The reference to Hagigah 2.1 is to another prohibition and not to sexuality. And just because this tractate happens to be in a footnote followed by a footnote reference to Clement of Alexandria, does not support that Smith linked them to each other.

Summary

Evans claim that Smith already before he made his discovery of the Clement letter with two extracts from a Secret Gospel of Mark in the summer of 1958, had expressed similar ideas as those found in Secret Mark. Apart from the fact that those elements are not found in Secret Mark, Smith never made the connections Evans is saying that he did. According to Evans:

Prior to the discovery of the Clementine letter at the Mar Saba Monastery Smith had published three studies (1951, 1955, 1958) in which he discusses (1) Mark 4:11 (“the mystery of the kingdom of God”), (2) secrecy and initiation, (3) forbidden sexual relationships, including union with a god, (4) omitted Markan material with Johannine traits, and (5) Clement of Alexandria, usually in reference to his Stromateis, who believed it was necessary to omit some of Jesus’ secret (potentially offensive) teaching. (Craig Evans, Morton Smith and the Secret Gospel of Mark, p. 14)

It is of course not a bit strange if a scholar who has studied both Christianity and Judaism, also in his writings has mentioned Mark 4:11–12 and the mystery of the kingdom of God, and secret teaching as well, since also this was part of his study field. But the point is if he made the connection between the elements Evans believes can be found in Secret Mark. And the answer is definitely no.

In his dissertation and book, the Tannaitic Parallels to the Gospels from 1951, he does not link the mystery of the kingdom of God with secrecy and forbidden sexual activity. He is simply showing that there is a difference between the outer teaching and the inner teaching and supporting this with examples to prove his point. Then he happened to chose Mark 4:11 as one of the Christian examples and Hagigah as the Jewish example to prove his point, and one of the subjects in that tractate was about all kinds of forbidden sexual relationships. That is all there is.

The 1955 review of Taylor’s commentary on Mark shows nothing at all. Smith is never referring, or even alluding, to any prohibited sexual activities. Evans’ belief that Smith would have alluded to “teaching regarding prohibited sexual activities” is totally unsupported.

And in his 1958 article “The Image of God”, Smith never even mentions the mystery of the kingdom of God, nor refers to any forbidden sexuality. He simply happened to put two footnotes next to each other, one referring to Clement where he suggest that not everything should be put in writing, and the Hagigah, where it said that the throne of God is to be kept secret.

Next, I will look into Evans’ suggestion that Smith would have supported the idea that Mark should have omitted material with Johannine traits and that this is also true regarding Secret Mark.

Roger Viklund, 2011-08-30

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined: Part One

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined:
Part One
Part Two
Part Three
Part Four

Craig A. Evans

Craig A. Evans has written an article on the Clement letter including the Secret Gospel of Mark as being a forgery, Doubting Morton Smith and Secret Mark, which has been favourable received among the forgery proponents. This has also triggered a debate between James F. McGrath here and here, and Craig Evans here. At the end of his article Evans writes that the full text of his “York paper will be published under the editorship of Tony Burke and Phil Harland.” Since he at his homepage publishes the paper Morton Smith and the Secret Gospel of Mark: Exploring the Grounds for Doubt, which he says is a “Paper presented at a conference hosted by York University, Toronto, April 2011. To be published in conference volume”, I suppose that this is the York paper to be published.

Anyway, I will take a look at Evans’ York Paper, Morton Smith and the Secret Gospel of Mark: Exploring the Grounds for Doubt. Evans has obviously skipped some of his not so well thought-out arguments, which he put forward in his book Fabricating Jesus and to an even greater extent when he acted as an “expert” for Lee Strobel in Strobel’s book The Case for the Real Jesus (see my article One Thousand and One Untruths: How Reliable Is the Account of Secret Mark by Lee Strobel and Craig Evans?).

Evans’ paper is some sort of summary of most of the arguments which are put forward as evidence that the Clement letter is a forgery and that Morton Smith is the forger. On the whole Evans’ arguments are a rehash and a repetition of arguments already put forward by Stephen Carlson, Francis Watson, Bart Ehrman and others. One could say that Evans’ paper makes a nice summary of all those arguments. I will therefore obviously not be able to answer and try to refute every single argument. This is on the other hand not necessary, since most of the arguments already have been met and often fairly thoroughly refuted by others and some also by me.

I will however concentrate on those issues on which Evans spends most of his time. He says that the reason why he views the find with grave suspicion is “that Smith possessed knowledge of distinctive elements of the Mar Saba find, prior to his finding it”:

“… what I find most troubling is that themes of interest to Professor Smith, as seen in his publications before the finding of the Clementine letter, are found in the Clementine letter. And these are not just themes of interest to Professor Smith, they are quite unusual themes and, apart from Professor Smith himself, they are themes advanced by no one else. In what follows two unusual themes will be explored: (1) The “mystery of the kingdom of God” and prohibited sex, and (2) Markan materials omitted from Mark that exhibit Johannine traits.” (p. 8)

I will begin with the “’mystery of the kingdom of God’ and prohibited sex”.

In order to make such a connection Evans need to show a) that Smith actually made a “linkage between secrecy and prohibited sex”, b) that such a linkage would be seen as something quite unusual and c) that the teaching of the mystery of the kingdom of God in Secret Mark has to do with prohibited sex, or sex whatsoever.

We can leave point b) aside, since the probability that Smith by chance would have dealt with issues he later were to discover are difficult to calculate and therefore to evaluate. But in order for Evans’ equation to work both a) and c) must be true. Because if Smith made no linkage between secrecy and prohibited sex, it makes no difference if the teaching of the mystery of the kingdom of God in Secret Mark would turn out to be about prohibited sex. And the other way around, if the mystery of the kingdom of God in Secret Mark has nothing to do with prohibited sex, it makes no difference if Smith would have linked secrecy with prohibited sex. As it turns out, neither of the assertions seem to be true.

Although, as I said, this paper by Evans constitutes a vast improvement compared to previous attempts by him, it still has logical fallacies and also factual errors on issues on which he should not, or even could not, be unaware of.

Already in the first paragraph Evans says the following:

“What makes the find controversial is that in one of the passages quoted from this Gospel Jesus teaches a naked young man the ‘mystery of the kingdom of God.’”

But you only need to have the ability to read in order to see that the young man is not naked:

“And after six days Jesus told him what to do and in the evening the youth comes to him, wearing a linen cloth over his naked body.”

As anyone who can read ought to be able to see, the youth is not naked as he wears a linen cloth. If you wear a linen cloth you are not naked. “He only wore a pair of trousers and a t-shirt over his naked body”. This means that he is dressed. One could of course argue that the youth intended to take off the linen cloth, but this will have to be a pure speculation built on no facts at all. And Evans does not even discuss this possibility, but simply asserts that the young man was naked. On top of this he also extends this assumption on page 27 to include Jesus as well, when he writes that “Jesus (in the nude?) instructs a new convert”. For sure he this time has a question mark, yet no discussion around the body of evidence for making such an assumption.

Now, one could say that this is just a trifle; some failed wording. But by saying that the youth was naked, Evans is actually dishonestly presenting something which is not true. The real problem here is though that this faulty assumption then forms the basis for much of his further conjectures.

Evans says that “forbidden sexual activities are hinted at throughout the Clementine letter, including and especially the first quotation of the longer edition of Mark”(p. 15–16). And it is correct that Clement is accusing Carpocrates for distorting the meaning of Secret Mark and the Carpocratians for dealing with carnal and bodily sins. But Clement also elsewhere in his unquestioned writings accuses the Carpocratians for these things, so this is nothing new. The real issue is what is said in the Secret Gospel of Mark, as this is where the mystery of the kingdom of God occurs. Evans (and others) can only make the connection if he can show that Jesus and the youth were indulging in some sex-act when Jesus was teaching the youth the kingdom of God. And there is nothing in the text that supports such a theory. The reasons for this are …

1)      The excerpts from Secret Mark never say that there were any sexual activities between Jesus and the youth.

2)      There is no example anywhere else, neither in Christian nor other writings, that the mystery of the kingdom of God would be a veiled expression for (forbidden) sex.

3)      Jesus is also teaching the other disciples the mystery of the kingdom of God without anyone considering this to have anything to do with sexuality.

4)      A youth wearing nothing but a linen cloth is also present in Mark 14:51–52, and the fact that he is stripped of his clothes, does not hint at (and has not been interpreted as) anything sexual.

5)      The fact that the youth later is described as the one whom Jesus loved,  does not imply anything sexual, as Jesus also elsewhere is said to have loved other people. And besides, the Greek word agapê, which primarily refers to Platonic love, is used.

6)      Clement, who for certain represented the view among those in the Alexandrian Church where this Gospel was used, did not find anything sexual in the text. On the contrary, he quoted the passage in order for Theodoros to see the obvious himself.

So, even IF Smith would have linked the mystery of the kingdom of God to forbidden sexuality, this has no impact on Evans’ arguments since they are not linked in Secret Mark, and (homo)sexuality is no issue in the text.

To be continued …

What does it take to change the opinion among the forgery advocators?

When Stephen Carlson published his book The Gospel Hoax in 2005, it was said to be the ”Smoking Gun”, which not only would prove that Clement’s letter to Theodoros, containing excerpts from an otherwise unknown longer version of the Gospel of Mark was a forgery, but also that Morton Smith was the forger. Since then we have come a long way and most, if not every single, argument presented by Carlson has been refuted. In his Apocryphicity blog, Tony Burke gives his Reflections on the Secret Mark Symposium, part 2, and then writes the following regarding Charles Hedrick’s speech:

“Hedrick also dismisses Stephen Carlson’s arguments as “less-than-circumstantial evidence”—indeed, very little of Carlson’s evidence, which has been effectively countered by Scott Brown, Allan Pantuck, and Roger Viklund, was discussed during the day, and it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity.”

The thing that strikes me the most is the fact that Carlson’s arguments, which were the arguments said to beyond any reasonable doubt prove that the letter was a forgery, now has “has been effectively countered”, and that to an extent that “it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity”. Yet, there is still no change in the opinion among the forgery advocators. Although all the previous arguments which were considered to be the strongest have been refuted and abandoned, they have just been replaced with new arguments, or to be more precise, with some of the same arguments rehashed.  It seems like the hub around which everything turns is that the letter is a forgery and that Smith forged it. Every single clue leading in this direction, no matter how small a spot of, is used in order to show that Smith forged the text. And when those arguments are demolished one by one, they are just replaced by yet other weak proposals that Smith forged it anyway.

Burke tells us about Charles Hedrick’s paper:

“As part of his paper, Hedrick discusses the statement on the text issued by paleographer Agamemnon Tselikas and some reflections on an interview Hedrick conducted with Tselikas. What is striking about Tselikas’ comments is that they seem at variance with even the evidence he cites—i.e., the text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger, having brought the manuscript from another monastery during his travels in Greece as a secret agent working for the US and/or Britain (!).”

This is also a striking example of the same method. The “text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger.” I mean, Anastasopoulou’s verdict strongly suggest that Smith could not have written the text himself. This was apparently further strengthened by Allan Pantuck on the conference. In Report on Secret Gospel of Mark Symposium Pt 3, Ryan Wettlaufer summarizes Allan Pantuck’s speech, where …

“he wanted to show how Smith’s life would have left him ill-equipped to create a forgery like sm. For example, Pantuck showed several personal letters wherein Smith lamented his poor Greek skills. He confirmed this with personal writings of other scholars who commented on Smith’s poor Greek skills. These poor skills, Pantuck argued, mean that Smith could not have had the ability to compose a fake letter of Clement.”

Under normal circumstances, one would think that this would lead to at least some consideration among the forgery proponents. But not really. Instead some seem to say that if Smith did not write the text in his own hand he must have had a collaborator – because, as you know, he still must have been the forger. This is how Burke summarizes the present opinion based on Anastasopoulou’s report:

“Her conclusions seem to be universally accepted; no-one at the symposium seems to claim now that Smith personally wrote the text. Even Tselikas agrees with this assessment, believing that Smith had someone from another monastery write it for him.”

But then, who would have composed the text? If Smith did not have the ability to write in a fluid Greek 18th century style, which Anastasopoulou has convincingly shown, and if Smith had such “poor Greek skills”, which both Smith and his colleagues according to Pantuck confirmed – who then composed the letter? Smith not only had insufficient training for writing in this elaborated hand, his skills were not good enough in order to compose the Greek text. It is a huge difference between being able to fairly good read a language and to be able to compose a letter imitating the style of an ancient writer who had Greek as his native language. If Smith would have had a collaborator then this person not only would have had to be excellently skilled in writing this difficult 18th century Greek handwriting, he (or she) would also have had to compose the actual text of Clement (and of Mark). If your skills in Greek are poor, then it is almost a superhuman task to imitate a letter of Clement. I am sure it is no problem for anyone with English as their native language to realize that I do not have English as my native language. So we then end up with a collaborator of Smith who not only wrote the actual text but also must have composed the letter. And if so, what need is there for Smith at all?

And if it is not a modern forgery, then at least it should be an ancient forgery, some argue. Hedrick’s reply to this was interesting. He referred to the endings later made (but not that much later) to the Gospel of Mark (16:9–20), and said that they …

“are not particularly ‘Markan’ in style, so perhaps ‘Mark later emended his own text—just as Clement said!’”

I was also pleased to notice that Burke makes the same objection as I do on Craig Evans’ dishonesty when presenting the material. Burke says the following about Evans’ presentation:

“He writes that in the gospel ‘Jesus teaches a naked young man’ (but the youth is not naked) and later ‘Jesus in the nude instructs a young convert’ (nor is Jesus nude). Such flustering over a ‘gay Jesus’ is reminiscent of the controversy over Tinky-winky, the gay Teletubbie, and the unsavoury relationship between Spongebob and Patrick. These all seem to reflect the anxieties of the viewer/reader and have little basis in reality. Evans also notes along the way some other dubious arguments for forgery: the presence of mildew and mold spots on the manuscript (all we have are photographs; the nature of these “spots” cannot be determined), the forger’s tremor (which is not apparent in the better photographs), and Carlson’s report from a professional handwriting expert (which has been shown to have been edited to strengthen his position).”

I consider Evans to be very ill-informed on this subject, and he actually does not work as a scholar in this area as he is presenting outright falsehoods and also continues to put forward arguments that already have been shown to be faulty. I cannot see how he by now could be ignorant of this, and the only conclusion that can be made from this is that he is using the arguments for apologetic reasons only.

Burke tells us that he “had no firm view about Secret Mark’s authenticity” when he went to the symposium:

“Now that the symposium has concluded, I am convinced Smith did not create the text; rather, he found it at Mar Saba exactly as he claimed.”

He also reports on the audience’s opinion:

“By the end of the morning, the argument for forgery seemed to be convincing many of the audience members at the symposium. The coincidences that were unsettling Evans were unsettling others also. But the afternoon session included a paper that swung opinion toward authenticity, and convinced me once and for all that Smith did not, indeed could not, have forged the text.”

Roger Viklund, 2011-04-15

Det undflyende Klemensbrevet

Ett till synes outrotligt rykte gör gällande att Morton Smith är den ende person som har sett Klemensbrevet innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Att denna osanning lever vidare beror också på att den underhålls genom osakliga framställningar. Så kan exempelvis Craig Evans i Lee Strobels bok Vilken Jesus ska jag tro på? påstå om brevet att ”Smith sa att han lämnat kvar det i klostret, men i dag kan ingen hitta det”. Genom att Smith sägs ha lämnat kvar brevet  i munkklostret Mar Saba trots att vi vet att han gjorde det, framstår det som om ingen annan har sett brevet och att vi bara har Smiths egna ord att förlita oss på att han verkligen lämnade kvar det. Men inget kan vara mer felaktigt.

I flera av de nedanstående punkterna har jag förlitat mig på Timo Paananens sammanställning i Raiders of the Lost Manuscript

Sidorna 2 och 3

1958

Morton Smith bevistade Mar Saba sommaren 1958. Han hade som en personlig ynnest för förtjänstfulla insatser för det grekisk-ortodoxa samfundet under andra världskriget, erhållit tillstånd att katalogisera klostrets böcker. Han fick därmed under fri övervakning gå igenom bibliotekets böcker på dagtid under några veckors tid. Smith var framför allt på jakt efter äldre handskrifter som använts för ombindning av nyare böcker och han fann också ett antal handskrifter, varav åtminstone några utgjorde nya fynd. Alldeles mot slutet av sin vistelse när han som vanligt sökte i pärmarna och på omslagssidorna, denna gång i Vossius’ förstautgåva av Ignatios’ brev från 1646, fann han ett brev avskrivet på tre tomma sidor i bokens slut. Överskriften påstod att det var ett brev av Klemens (från Alexandria). Smith trodde sig veta att inget brev av Klemens hade bevarats till eftervärlden och han insåg att han kunde ha gjort ett riktigt fynd. Brevet var skrivet på grekiska i en tillsynes 1700-talshandstil, snabbt men ändå stilfullt nedtecknat med vissa sirligheter – och inte alldeles lätt att tyda. Dessutom var det skrivet med mycket liten stil.

Morton Smith vid Mar SabaSmith insåg att det inte skulle finnas tid för honom att tyda brevet och han blev också sporrad av tanken på att det kunde finnas ännu fler fynd att göra. Han ödslade därför ingen tid på att försöka tyda brevet, utan fotograferade av de tre sidorna och tog flera foton av respektive sida. Dessutom fotade han omslaget för att senare kunna avgöra vilken utgåva det rörde sig om och fortsatte de få dagar han hade kvar att gå igenom andra böcker.

Först när Smith återkom till Jerusalem och fått sina bilder framkallade, tog han sig tid att tyda brevet och insåg först då att Klemens citerade ur ett evangelium som fram till dess varit helt okänt. Såvitt känt kom Smith aldrig mer att se Klemensbrevet.

1976

stroumsa8

Stroumsa

År 2003 utkom Guy G. Stroumsa, ”Professor of Comparative Religion”, vid det hebreiska universitetet i Jerusalem med artikeln Comments on Charles Hedrick’s Article: A Testimony. Stroumsa hade insett att han kanske var den siste nu levande person som också sett brevet. Smith var vid denna tid död och det påstods att ingen utöver Smith hade sett brevet. Men Stroumsa hade gjort det. År 1976 var han student vid Harvard men på plats i Jerusalem. De var fyra personer som åkte med bil från Jerusalem till Mar Saba, som ligger bara ca 20 km utanför Jerusalem. Stroumsa hade med sig David Flusser och Shlomo Pines. Båda är nu avlidna men var vid den tiden professorer vid det hebreiska universitetet i Jerusalem. Med i bilen fanns också ytterligare en person; en student vid det hebreiska universitetet, tillika medlem av det grekisk-ortodoxa patriarkat som har sitt säte i Mar Saba, nämligen Archimandrite Meliton. De hade alla blivit nyfikna på Smiths fynd och tänkte själva ta en titt på texten för att se om det som Smith påstod kunde stämma.

De fick på plats hjälp av en ung munk. Denne förklarade att man höll på med att flytta böckerna från de fuktiga lokalerna i Mar Saba till patriarkatets bibliotek i Jerusalem och att det inte var säkert att boken fanns kvar bland de ibland rätt öde bokhyllorna. Men efter en stunds letande fann munken den bok som Smith talat om och med Smiths egen katalogisering “Smith 65” inskrivet på framsidan. Precis som Smith hade beskrivit det fanns Klemensbrevet inskrivet på de tidigare tomma sidorna i slutet. Tillsynes hade boken stått kvar på samma hylla som Smith hade lämnat den på 18 år tidigare.

Med tanke på denna boks värde kunde de inte gärna låta den stå kvar och de fick därför löfte att ta med den till Jerusalem, vilket de gjorde och där förde Archimandrite Meliton den till patriarkatets bibliotek. De hoppades att kunna genomföra en teknisk undersökning av bläcket för att förhoppningsvis kunna fastställa avskriftens ålder. De fick då veta att endast polisen i Jerusalem hade utrustning för ändamålet och folk utbildat som kunde genomföra undersökningen. Archimandrite Meliton klargjorde att han under inga omständigheter skulle tillåta att Vossius’ bok kom i den israeliska polisens händer. Och därmed blev brevet inte undersökt vid detta tillfälle.

När boken väl anlänt till Jerusalem lät bibliotekarien Kallistos Dourvas plocka bort sidorna med Klemensbrevet ur boken. Syftet ska ha varit att man ville lagra böcker för sig och handskrifter för sig. Då Klemensbrevet var att betrakta som en handskrift plockades det ut ur boken och Kallistos Dourvas passade i samband med detta på att fotografera sidorna på nytt, denna gång i färg. Dessa publicerades år 2000. Man kan tydligt se på de fotografierna att sidorna är löstagna. Denna uppdelning mellan böcker och handskrifter blev emellertid aldrig av, varför de lösa sidorna med Klemensbrevet, kom att lagras bredvid boken, dock separat.

1980

År 1980 var Thomas Talley i patriarkatets bibliotek i Jerusalem och frågade sig för om Klemensbrevet. Han fick då till svar att det inte var tillgängligt eftersom det höll på att restaureras.

1983
Nästa inblick vi har i brevets historia kommer sommaren 1983. Professor Quentin Quesnell besöker då Jerusalem och får tillåtelse att undersöka de två lösa bladen med Klemens’ brev. Han kan till och med ta med dem till en ”firma” och där låta fotografera dem. Men han ges inte tillåtelse att göra en teknisk undersökning av bläcket. Såväl Quesnells besök som hans hantering av sidorna förblir okända fram till år 2007. Hans foton av brevet finns ännu inte tillgängliga.

1984

Per Beskow besöker Jerusalem i hopp om att kunna undersöka brevet. Han hade tidigare skrivit om brevet och också råkat i konflikt med Morton Smith, som ansåg att Beskow utpekade honom som förfalskare. (Jag kanske skriver mer om detta senare.) Beskow blev nyfiken och enligt vad han skriver i ”Fynd och fusk” från 2005 hade han med sig ett rekommendationsbrev från biskop Kallistos Ware varigenom han fick en audiens med patriarkatets sekreterare och därefter gav kyrkans överhuvud honom tillåtelse att se brevet. Men när Beskow väl kom till biblioteket tillät bibliotekarien honom inte att se brevet. Han skyllde på att det var besprutat med insektsmedel.

Beskow skriver att han förvånades över detta eftersom också en kollega sex månader tidigare förvägrades tillträde med samma ”ursäkt”. Jag kontaktade Beskow som förklarade att han var där i november 1984 och att den andre forskaren var Anders Hultgård. Han ringde till och med upp Hultgård som sade sig minnas att han hade problem att ta sig in men att han nu inte längre minns vad orsaken var.

1990

HedrickCharles W. Hedrick och Nikolaos Olympiou besökte Mar Saba utan att veta att böckerna överflyttats till Jerusalem. Samma år pensionerade sig också bibliotekarien Kallistos Dourvas och efter 1990 finns inga uppgifter om var brevet finns. Dourvas hävdade att brevet fortfarande fanns kvar när han gick i pension 1990.

1992

Hedrick och Olympiou besökte nu biblioteket i Jerusalem men fann varken boken eller de lösa sidorna.

1996

James H. CharlesworthWilly Rordorf besökte biblioteket i Jerusalem och fann boken men inte de lösa sidorna.

Samma år var också James H. Charlesworth där och fann även han boken, dock inte heller han de lösa sidorna.

1998

Olympiou gjorde ett nytt besök och fann boken men inte de lösa sidorna.

1999

James Edwards och Shaye Cohen var i biblioteket i Jerusalem, utan att hitta Klemensbrevet.

2000

I mars 2000 faxade John Dart bibliotekarien Aristarchos med förfrågan om boken och fick till svar att varken boken eller sidorna stod att finna.

I juni samma år var Olympiou på plats en tredje gång, hittade boken och fotograferade den. Inget brev gick att finna.

Roger Viklund, 2010-08-05

Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?

Jag återvänder på nytt till mitt ”skötebarn”, Hemliga Markusevangeliet. Frågan jag ställer mig i detta inlägg är hur värderande och kritiskt källgranskande uppburna och ”framstående” NT-forskare egentligen är? Jag betvivlar alls inte att de verkligen synar argument som hävdar något som går stick i stäv med deras föreställningar. Det gör vi förhoppningsvis alla. Men hur är det egentligen ställt med den kritiska granskningen av uppgifter som går helt i linje med vad de innerst inne önskar ska vara sant? Är de då lika kritiskt granskande?

Jag vet att jag nu generaliserar och att många forskare verkligen prövar argument som både stärker och försvagar deras positioner. Så är det med all säkerhet och ni som har intagit en avvaktande hållning ska inte känna er påhoppade. Ändå förundras jag över med vilken lätthet ett stort antal auktoriteter inom NT-forskningen kunde låta sig bedåras av Stephen Carlsons argument för att Klemensbrevet innehållande utdrag ur Hemliga Markusevangeliet har förfalskats av Morton Smith? För att ge ett exempel på ett yttrande helt baserat på Stephen Carlsons bok The Gospel Hoax:

“As it turns out, Secret Mark was an elaborate hoax created by Morton Smith himself.” (David Alan Black i kapitlet ”Mark 16:8 as the Conclusion to the Second Gospel” i boken Perspectives on the Ending of Mark: Four Views, 2008, s. 32)

Inga som helst förbehåll görs, utan det visade sig att HM VAR en skämt skapat av Morton Smith.

Märkligast är dock Carlsons handskriftsanalys som omfamnades av så många och i flera fall skrämmande naivt och godtroget. Det var nu inte så att Stephen Carlson var någon framstående textanalytiker. Han saknade i själva verket all formell utbildning. Han var heller ingen framstående auktoritet inom NT-forskningen. Faktum är att han vid tiden för bokens publicering var en advokat. Man kan således heller inte hänvisa till någon sorts auktoritetsargument där Carlsons själva person och tidigare forskning skulle ha utgjort en garant för hans slutsatsers riktighet. Även om auktoritetsargument alltid är förkastliga är de i någon mån förståeliga.

Presenterade Carlson då några övertagande bevis för sin tes att handskriften innehöll tecken på att vara förfalskad? Kunde han visa upp klara bevis därför? Absolut inte! Han hävdade en mängd saker, som att bokstäverna var skakigt skrivna, att där var bläckplumpar i början och slutet av bokstäverna och att dessa uppkommit för att texten skrivits långsamt och pennan stannat upp. Han såg abrupta slut där det egentligen borde ha varit uttunnade ändar, han såg omtagningar mitt i bokstäverna och han såg hur skribenten hade korrigerat sina anslutningar mellan bokstäverna genom att helt enkelt förbättra dessa. Dessutom hade han upptäckt att skakningarna och de övriga ”tecknen” var fler i början och blev färre efterhand som skribenten blev mer säker i sin imitation. Allt detta påstod Carlson sig ha upptäckt men han lyckades aldrig visa detta. Visserligen återgav han några lätt uppförstorade bilder och ett antal rader i stort sett i samma storlek som originalet, men dessa bokstäver var allt för små för att kunna utvärderas i en tryckt bok. Man kunde helt enkelt inte se det Carlson sade fanns där.

Det finns därför rimligen tre möjligheter för hur dessa entusiaster för Carlsons upptäckter kommit fram till att Carlson verkligen upptäckt alla dessa förfalskar-”tecken”. De kunde omöjligen ha konstaterat det genom att studera de minimala bilder Carlson tillhandhöll i sin bok. Således måste de antingen 1) ha beställt efter Hedricks inskannade bilder via Scott Brown. Men det skedde aldrig – dessutom skulle de då ha upptäckt att Carlson inte hade täckning för sina påståenden. Eller så gjorde de som Carlson och 2) skannade själva av bilderna i Morton Smiths bok. Om de mot förmodan skulle ha gjort detta och därmed funnit de tecken som Carlson sett, visade de i så fall enbart sin egen inkompetens genom att försöka bedöma något som gick utöver deras kompetens. Eller så 3) TRODDE de bara att Carlson hade rätt – litade helt enkelt på att det han sade var sant. Vi kan med all säkerhet utgå från att det är det tredje alternativet som gäller. En mängd forskare valde att helt utan bevis och helt utan egen underökning bara acceptera de påståenden som en person utan tidigare erfarenhet inom området gjorde.

Craig EvansEtt lysande exempel på denna naivt okritiska hållning uppvisar Craig A. Evans:

Carlson, en väl ansedd upphovsrättsadvokat och tillika biblisk amatörforskare, undersökte noggrant fallet, kallade in handskriftsexperter och skrev år 2005 The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark. – – –
”När experter undersökte fotona med texten i stark förstoring så kunde de se vad de kallar ’förfalskardarr,’ sådant som blir när texten egentligen inte är skriven utan i stället mer ritats dit av en förfalskare i ett försök att luras. Man såg darriga linjer, pennlyft mitt i ett drag – alla sorters indikationer på att det här var förfalskat. (Lee Strobel, som intervjuar Craig A. Evans i Vilken Jesus ska jag tro på?: en reporters kritiska granskning av de nya Jesusbilderna [i svensk översättning 2008], s. 53ff)

Man kan undra över vilka experter Evans tänker på? Den enda ”expert” som undersökt och funnit ”förfalskardarr” är Stephen C. Carlson, som inte har några meriter, ingen formell utbildning, eller ens tidigare erfarenhet av att granska dokument. (Se Tusen och en osanning: Vad är sant och inte sant hos Lee Strobel och Craig A. Evans?)

Jag kan inte finna någon annan rimlig orsak till varför så många helt okritiskt har accepterat Carlsons handskriftsanalys, än att slutsatserna var de rätta, att Smith förfalskat brevet och att det förhatliga så kallade Hemliga Markusevangeliet inte skulle vara en tagg i det kristna evangeliebygget. Så här skriver exempelvis Craig S. Keener:

“In fact, recent analysis reveal the typical ‘forger’s tremor’, throughout the document, as well as well as well as characteristics of Morton Smith’s Greek handwriting style, convincing many that Smith himself was the forger.” (Craig S. Keener, The Historical Jesus of the Gospels: Jesus in Historical Context, 2009, s. 60)

Och Evans fortsätter:

“Indeed, some scholars have suggested that Secret Mark may help us nuance the solution of the Synoptic problem, and, of course, some scholars have suggested that Secret Mark is older and more original than public Mark. The sad thing is that all this labor has been misspent; the Clementine letter and the quotations of Secret Mark embedded within it constitute a modern hoax, and Morton Smith almost certainly is the hoaxer. … Magnification of the handwritten text reveals the telltale presence of what handwriting experts call the “forger’s tremor”. That is, the handwriting in question is not really written; it is drawn, in the forger’s attempt to imitate a style of writing not his own. These telltale signs are everywhere present in the alleged Clementine letter.” (Craig A. Evans, ”How Scholars Fabricate Jesus” i William Lane Craig (ed.), “Contending with Christianity’s Critics: Answering New Atheists and Other Objectors, 2007, s. 143-144)

Andreas J. Köstenberger skriver följande:

“S. C. Carlson has recently written the most extensive examination of the authenticity of the letter of Clement and has produced compelling evidence supporting the suspicion that M. Smith created the text as part of a scholarly hoax. … Second, certain characteristics of the script of the Clementine letter suggest that it is a twentieth century forgery. (1) The script bears signs of unnatural hesitations in the penstrokes that are consistent with the forger’s tremor as well as pen lifts and signs of retouching that suggest that the characters were drawn rather than written. The characters also are inconsistently formed. (2) The script is dissimilar in several ways from that of other eighteenth century manuscripts produced at Mar Saba … (3) The script is identical to that of another Mar Saba manuscript, manuscript 22, which Smith himself claimed was produced by a twentieth century person whom he identified as M. Madiotes.” (Andreas J. Köstenberger, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament, 2009, s. 134)

Tilläggas kan att det naturligtvis inte är bevisat att brevet är äkta och att en förfalskning därmed alls inte kan uteslutas. Men proportionerna – var finns de?

Roger Viklund 2010-08-02

Förtalet av Morton Smith som en illvillig homosexuell bedragare

Morton Smith

Sommaren 1958 hittade Morton Smith en avskrift av ett brev inuti en bok i munkklostret Mar Saba, utanför Jerusalem. Brevet utgavs vara skrivet av Klemens från Alexandria (ca 150–215 vt) och det innehåller utdrag ur ett dittills okänt evangelium, som nu allmänt går under namnet ”Hemliga Markusevangeliet”. Enligt Klemens skrev evangelisten Markus också en längre version av sitt evangelium och detta längre evangelium innehöll undervisning för de mer avancerade adepterna.

Allt sedan Morton Smith offentliggjorde sitt fynd har misstankar riktats mot honom själv för att ha förfalskat brevet. Detta inlägg ska dock inte primärt beröra frågan om Morton Smith förfalskade Klemensbrevet eller ej. Den enda professionella undersökning som är gjord av handstilen i det brev som synes vara grekisk 1700-talshandstil, utfördes faktiskt först i fjol på uppdrag av Biblical Archaeology Review. Man anlitande en professionell handskriftsanalytiker vid namn Venetia Anastasopoulou för att jämföra handstilen i brevet med den Smith uppvisar i de 27 prov på hans autentiska handstil som man lyckades uppbringa som jämförelsematerial. Hennes rapport finns till beskådande här. Hennes slutsats var den att Klemensbrevet skrivits av en välutbildad, tränad och skicklig skribent:

“The whole writing shows freedom, spontaneity and artistic flair. It also shows a skilful penmanship of a well educated and trained writer who uses the language effectively in expressing his thoughts”. (s. 13)

Hennes omdöme om Morton Smiths förmåga att skriva grekiska var den att han skrev som en skolpojke

“… the Greek words are written letter-letter as copy book at a lower speed, without ease and the range of variations is very limited. His writing is like that of a school student. It is obvious that his hand is not familiarised in Greek writing so as to be able to use it freely and with ease and be able to express thoughts and beliefs.” (s. 18)

Hon skriver vidare att det är mycket sannolikt att Morton Smith inte förmått att imitera brevet.

”It is my professional opinion that the writers of the questioned document of ‘Secret Mark’ on the document listed as Q1, Q2 an Q3 and Morton Smith’s handwriting on the documents listed as K1 – K27, are most probably not the same.
Therefore it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark’.”

Men jag vill i detta inlägg betona de dubbla anklagelser och det förtal som riktats mot Morton Smith gällande dels hans påstådda homosexualitet, dels hans illvilliga avsikt att därför framställa Jesus som en bög.

Jag kände inte Morton Smith och har ingen som helst uppfattning om hur han var som person. Uppriktigt sagt bryr jag mig heller inte om den saken eller vilken hans sexuella läggning var. Han förefaller ha varit en smått excentrisk person, men det måste man få vara om man vill. Han hade uppenbarligen både sina belackare och beundrare.

Jag vill emellertid belysa frågan om sanningskravet och förtalsproblematiken. Det påstås överallt, vitt och brett, att Smith var homosexuell. Vad jag då efterfrågar är bevisen för detta? Det sägs ha varit allmänt känt att han var homosexuell. Detta låter på mig som ren ryktesspridning och rent förtal. Vad baseras dessa uppgifter på? På Morton Smith själv? Mig veterligt har han aldrig kommit ut! Han har inte efterlämnat någon skriftlig bekännelse. Ingen har trätt fram och berättat om hans homosexuella eskapader. Faktum är att det inte finns några bevis för att han verkligen var homosexuell. Tvärtom har vi två vittnesmål som tyder på motsatsen.

I ett brev till Biblical Archaeology Review får vi veta att Ethne H Chestermans mamma sällskapade med Morton Smith. Från sent 1957 till 1958, alltså under den period då Smith ska ha förfalskat brevet, hade han ett förhållande med Miriam Chesterman.

I ett annat brev till BAR skriver professor emeritus vid Tel Avivs universitet, Anson F. Rainley, att David Flusser berättade för honom att Morton hade en judisk flickvän under sin vistelse i Jerusalem 1941. Rainley skriver vidare att han anser att påståendena att Morton var homosexuell bara var en del av den pågående kampanjen vid den tiden att finna homosexuella överallt. Rainley själv tror att Morton Smith bara var en anglikansk präst vars kärleksaffär havererade och han dömde sig själv till ett livslångt ungkarlsliv.

Och här ligger själva kärnan i resonemanget. Den huvudsakliga orsaken till att man påstår att Morton Smith var homosexuell synes vara att han var ungkarl. Men detta är verkligen ingen grund för att antaga något sådant. Jag känner själv till en person som valde att leva sitt liv i ensamhet efter att hans ungdomskärlek lämnat honom. Det finns således inga bevis alls för att Morton Smith var homosexuell, endast indicier på att han INTE var det.

Nästa del berör själva motivet. Och här kommer vi in på en mörkare sida. I det första fallet rörande hans sexuella läggning, kan väl bara konstateras att folk (inklusive många forskare) bara är så villiga att tro något om det passar deras motiv. De kunde kanske ha frågat efter vilka bevis som förelåg?

”Han var själv homosexuell, något som var en väl bevarad hemlighet på 1950-talet. Och så hade han fått avslag när han sökte en tjänst vid Brown University och då velat demonstrera sin intellektuella överlägsenhet genom att dra till med någonting i den här stilen.” (Craig A. Evans i Lee Strobels bok ”Vilken Jesus ska jag tro på?)”

I det andra fallet handlar det mindre om godtrogenhet och mer om en konstig sorts fördomsfullhet. Resonemanget ser ut på ungefär följande vis.

I Hemliga Markus sägs en ynglig iförd ett linneskynke på sin bara kropp komma till Jesus och stanna hos honom den natten, medan Jesus lär honom om Guds rikes mysterium. Uppenbarligen väcker detta tankar (och känslor) om att de skulle ha varit involverade i någon form av sexuell akt. Att döma att reaktionerna synes främst kristna upptäcka denna homosexualitet. Givetvis sägs inget sådant i texten utan det är helt och hållet en tolkning, eller kanske hellre en fri fantasi, som uppkommer i uttolkarens medvetenhet.

Icke desto mindre slås nu fast att denna text påstår att Jesus var homosexuell. Sedan påstås på samma lösa boliner att Morton Smith var homosexuell. Därefter kommer den mest häpnadsväckande ologisk krumbukten. Nämligen att EFTERSOM Morton Smith VAR homosexuell, hade han en önskan att skada kristendomen, en önskan att förfalska ett brev, en önskan om att framställa också Jesus som homosexuell. Puh!

Varför i hela friden skulle han ha sådana illvilliga avsikter BARA FÖR att han var homosexuell (vilket han kanske inte ens var)? Detta med att tillskriva någon vissa egenskaper eller vissa motiv enbart för att de är av ett visst ursprung eller har en viss sexuell läggning, känns inte helt okej. Låt säga att någon hittar en liknande berättelse där Jesus inviger Maria Magdalena. Ska vi då misstänka att upptäckaren har förfalskat denna skrift EFTERSOM denne visar sig vara heterosexuell? Varför i himmelens alla dagar skulle en homosexuell person ha större motiv än andra att begå brott (förfalskning och bedrägeri) bara för att denne är homosexuell?

Det finns således inga bevis för att Morton Smith var homosexuell. Och skulle han ändå ha varit det utgör det inget som helst motiv till att förfalska en antik kristen text.

Roger Viklund 2010-07-28

Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet?

hm1Jag har länge undrat över det tillsynes bristande intresset för det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Jag kan inte säga att jag förstår vad det beror på. Visserligen kan jag föreställa mig ett antal orsaker till varför folk väljer att inte i större utsträckning fördjupa sig i detta evangelium, men ingen förklaring är mig tillfyllest. Sannolikt finns där många anledningar till detta och de kan kanske var för sig förklara ointresset hos skilda grupper.

1) En förklaring skulle kunna vara att folk inte känner till det Hemliga Markusevangeliet (Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet). Men jag tycker ändå att det borde vara känt bland merparten av de individer som intresserar sig för kristendomens uppkomst.

2) En annan förklaring skulle kunna vara att man är så övertygad om att det är en förfalskning att man därför inte fäster någon större vikt vid det. Det skulle kunna förklara en del av ointresset. Så skrev ju Birger Olsson i samband med att han tog upp min bok Den Jesus som aldrig funnits i Svensk exegetisk årsbok, 74 (2009) under rubriken Jonas Gardell och andra: Om Jesu återkomst på den svenska bokmarknaden, att Hemliga Markus nu har ”visat sig vara en nutida förfalskning”. Då jag kontaktade honom och frågade varifrån han fått den uppfattningen ändrade han sig och skrev: ”När jag skrev min artikel hade jag just diskuterat Stephen Carlson, The Gospel Hoax (2005) med en kollega och tyckte att frågan om äktheten var färdigbehandlad. Men jag ser att debatten fortsätter.” (En betraktelse över Birger Olssons artikel i SEÅ) Så kanske lever många i någon sorts vanföreställning om att det skulle vara bevisat att det rör sig om en förfalskning. Det är dock underligt då inga egentliga bevis för eller ens tydliga indicier på detta föreligger.

3) Kanske tror man att evangeliet, även om det är äkta, är en senare gnostisk skapelse genom att material har lagts till Markusevangeliet. Därmed skulle evangeliet ha mindre betydelse. Detta kan vara en delförklaring till varför man inte fördjupar sig mer i exegetik över evangeliet.

4) Kanske forskarna helt enkelt avvaktar. I brist på faktiska handskrifter att undersöka och faktiska bevis för att evangeliet alls har funnits i forntiden, avvaktar man. Men detta är i så fall ett märkligt förfarande, då detta aldrig tidigare har avhållit forskare från att utföra omfattande exegetiska studier. Jag tänker då främst på Q, det hypotetiska evangelium som många antar har legat till grund för det material Lukas och Matteus har gemensamt, men som saknas hos Markus. Ingen kyrkofader (eller någon annan) hänvisar till Q och vi har inget enda fragment bevarat av skriften. Det har ändå inte hindrat att många, många hyllmeter av böcker som behandlar Q har skrivits. Så avsaknad av faktiska bevis har tidigare inte avhållit forskare från att genomföra textkritiska studier på ett dokument som vi faktiskt inte har det minst bevis för att det någonsin har funnits. Varför skulle det då avhålla dem från att göra detsamma med Hemliga Markus?

5) Kanske är det så att ”ingen” vill ha ett hemligt Markusevangelium? För kristna kan varje tanke på ett evangelium som är tidigare än de fyra sanktionerade, utgör en grund för dessa och dessutom innefattar både symbolik och en hemlig lära för utvalda, vara i grunden motbjudande. Detta skulle kunna förklara hur annars noggranna bibelforskare som Craig A. Evans inte bara framför uppgifter som visats vara felaktiga, han dessutom för fram plattityder och ibland rena osanningar, allt för att påvisa att evangeliet är ett falsarium. Dessutom gör han det med en illa dold belåtenhet. (Tusen och en osanning: Vad är sant och inte hos Lee Strobel och Craig A. Evans?) Kritiska bibelforskare å andra sidan kanske heller inte vill ha ytterligare ett tidigt evangelium som krånglar till förklaringarna på evangeliernas tillkomst. Sammantaget skulle då de allra flesta inte vilja att Hemliga Markusevangeliet var äkta och därför vara nöjda så länge ingen annan heller rotar i problematiken. En sorts tystnadens överenskommelse alltså! Jag vill inte gärna tro att denna konspiratoriska förklaring är sann i någon större utsträckning.

I vilket fall utgör Hemliga Markusevangeliet, om det är äkta och om det är tidigt, en av de viktigaste pusselbitarna i vår förståelse för kristendomens uppkomst. Att då underlåta att utföra forskning på det bara för att det kan tänkas vara en förfalskning eller i varje fall vara efterkanoniskt, anser jag vara blasfemiskt.

Roger Viklund, 2010-07-27