En lösning på det synoptiska problemet

12 augusti, 2010 den 22:09 (kyrkofäder, Mark Goodacre, Markion, Matthias Klinghardt, Q, synoptiska problemet, Tertullianus)

Prolog: När jag betecknar evangelierna Markus, Matteus, Lukas, Johannes och Markion, gör jag detta enbart av bekvämlighet för att beskriva vilket evangelium jag avser. Jag avser däremot inte att namnen behöver svara mot de verkliga personer som skrev dessa evangelier, utan jag betraktar dem som anonyma.

I går lade jag fram de tre huvudfårorna för förklaringen av Q-materialet; alltså de textpartier som förekommer hos både Lukas och Matteus, men som saknas hos Markus och som Lukas och Matteus därför inte kan ha hämtat från Markus. Jag förklarade också det osannolika i att muntligt överförda traditioner skulle kunna förklara den nära samstämmigheten mellan Lukas och Matteus. De två återstående förklaringarna kan därför ses som huvudopponenterna hos dagens forskare.

Den ena förklaringsmodellen brukar kallas tvåkällshypotesen, och betyder förenklat att Lukas och Matteus har haft två gemensamma källor, Markusevangeliet och den hypotetiska texten Q. Den andra modellen kan vi kalla Farrer-Goodacre-teorin och den säger att Matteus förlitar sig på Markus medan Lukas använder både Markus och Matteus. Här finns alltså inget Q. Man kan se dessa grundförklaringar som två huvudalternativ som båda har ett antal förkämpar på sin sida.

Jag avser här att beskriva ett tredje scenario som delvis bygger på båda förklaringarna, delvis för in ett nytt element i konstruktionen. Detta blogginlägg är endast en lätt modifiering och därutöver en utökning av en text som jag tidigare skrivit.

Det har länge stått klart att de tre evangelierna Markus, Matteus och Lukas är beroende av varandra. På grund av den samsyn som råder mellan dem har de kommit att benämnas de synoptiska evangelierna (grekiska: synoptikos ”som sammanfattar”). Trots den stora likheten mellan dem har ännu ingen fullständig förklaring på deras tillkomst kunnat presenteras. De allra flesta forskare är överens om att Markusevangeliet skrevs först och att Matteus och Lukas bygger på Markus. Men förhållandena mellan dem är ändå inte alldeles solklara.

Den stora stötestenen är på vilket sätt Matteus och Lukas är beroende av varandra. Tidigt föreslogs att de ca 235 verser som Matteus och Lukas har gemensamt, men som saknas hos Markus, skulle ha vilat på en för de båda gemensam källa, av forskarna benämnd Q (från tyskans Quelle = källa). Detta föreslog man för att komma ifrån de svårigheter som råder vid det andra scenariot, då att Lukas byggt på Matteus.

Men även Q har sina svårigheter. Oavsett vilken förklaringsmodell man väljer, uppkommer problem. De problem som råder har lett till nya förklaringar där en oerhört komplicerad väv av lån hit och dit har föreslagits, med senare redaktionella förändringar samt att de byggt på äldre delvis annorlunda förlagor. Detta har lett till att vissa föreslagit att också Markus byggt på Q – vilket då innebär att själva grunden för Q ifrågasätts. Och än värre har det blivit sedan man insett att Lukas många gånger uppvisar en mer primitiv form än Matteus. Detta har lett till ytterligare antaganden som att Lukas hade tillgång till Matteus eller Matteus till Lukas trots att de också hade tillgång till Q.

Och inte blir det bättre om man förkastar Q. Detta eftersom så pass mycket tyder på att Lukas omarbetat Matteus, då främst i födelseberättelsen och att Lukas därför måste ha byggt på Matteus. Men samtidigt uppvisar Lukas mer primitiva former, vilket i sin tur tyder på att Matteus byggt på Lukas. Detta kan ses i exempelvis yttrandet ”Saliga är de som är fattiga” hos Lukas, vilket hos Matteus lyder ”Saliga är de som är fattiga i anden”. Det är inte sannolikt att Lukas skulle ha kortat och ändrat Matteus’ yttrande utan betydligt troligare att Matteus förlängde och förändrade Lukas’ version från ”fattiga” till ”fattiga i anden”. Och än värre blir det med bergspredikan som hos Matteus upptar tre kapitel men där samma material hos Lukas är utspritt över större delen av evangeliet. Matteus har ordnat sitt material tematiskt och strukturerat det, varför det är betydligt sannolikare att Matteus skulle ha plockat material från olika ställen hos Lukas och sammanfogat dessa i en stor predikan än att Lukas splittrat bergspredikan och strött ut den. Mark Goodacres förklaring att Lukas tyckte att tre kaptitel med bergspredikan störde berättelsen och att han därför bröt upp den och infogade bitarna överallt i sitt evangelium, känns inte alls övertygande.

Sammanfattningsvis verkar alltså både Lukas och Matteus ha lånat från varandra samtidigt eller så byggt på en gemensam källa, men där även denna förklaring innehåller förändringar, skillnader och likheter som inte alla låter sig förklaras i en enhetlig teori.

Jag ska därför presentera en nygammal teori och försök till lösning på det synoptiska problemet som har föreslagits av professorn i ”Biblische Theologie” i Dresden, Matthias Klinghardt. I The Marcionite Gospel and the Synoptic Problem: A New Suggestion (Novum Testamentum Volume 50, Number 1, 2008 , pp. 1-27(27)), lägger han fram en mycket intressant lösning på det gamla synoptiska problemet. I artikeln ges en förklaring som synes bättre än alla övriga jag tidigare stött på. Jag ska i korta ordalag försöka återge Klinghardts ”lösning” utan att alls i samma omfattning gå in i de detaljer han fördjupar sig i.

Jag börjar med att skissa grunddragen i teorin och utesluter då alla övriga evangelier, inklusive Johannesevangeliet (som på något sätt är beroende av åtminstone Markus) och Hemliga Markusevangeliet, som jag tror har funnits och utgör förlagan till Markusevangeliet.

Klinghardt tillfogar ytterligare ett evangelium till pusslet, då Markions evangelium. Markion var en färgstark ledare för en tidig kristen falang som kom att stötas ut som heretiker. Markion och hans anhängare, markioniterna, hade tillgång till ett evangelium som de betecknade ”Herrens evangelium”. Ca år 140 sammanställde Markion den första kända bibliska kanon i vilken ingick detta evangelium och tio av Paulus’ brev (de pastorala saknades). Markion ville kapa banden med det gammaltestamentliga arvet och ses som en gnostiker om än av ett annorlunda slag. De främsta kritikerna av Markion och hans lära var Tertullianus ca år 200 och Epifanios ca år 400. De anklagade Markion för att ha mixtrat med texterna, då framför allt för att ha beskurit dem. Dessa två kritiker anklagade Markion för att ha ändrat Lukasevangeliet till detta Herrens evangelium. De citerar långt ifrån alltid ur Markions evangelium men deras sammanfattningar, påpekanden om vilka ändringar som är gjorda, gör att vi kan rekonstruera nästa hela Markions evangelium, om än med en stor osäkerhet.

Markion själv hävdade att hans evangelium var det äkta och att Lukasevangeliet bestod av tillägg:

”Jag hävdar att mitt evangelium är det sanna; Markion att hans är. Jag försäkrar att Markions evangelium är förvanskat; Markion att mitt är.” (Tertullianus, Mot Markion, 4:4:1)

Markion hävdade att Lukasevangeliet hade blivit …

”förfalskat av judendomens försvarare i syfte att slås samman i en kropp tillsammans med lagen och profeterna.” (Tertullianus, Mot Markion, 4:4:4)

Markion hävdade alltså att ”katolikerna” utökat hans ursprungliga evangelium med judiska föreställningar så att evangeliet skulle anpassas till och kunna sammanfogas med övriga kristna skrifter och med det som senare kom att kallas Gamla Testamentet, således den kristna Bibeln. Det hävdas, med stöd av främst Tertullianus, att Markion skulle ha ändrat i Lukasevangeliet för att det bättre skulle återge hans egen teologiska syn. Men detta är ologiskt eftersom mycket av det som Markion motsatte sig ändå fanns med, och några av de ”tillägg” som också finns i förhållande till Lukasevangeliet går också de emot det Markion trodde på. Därför skrev Tertullianus följande:

”Markion var ovillig att utplåna somliga uttalanden ur sitt evangelium vilka till och med talade emot honom – med flit misstänker jag, för att ha möjlighet att utifrån de passager som han inte tog bort trots att han kunde ha gjort det, antingen förneka att han hade strukit något alls, eller också rättfärdiga sina bortrensningar, om han gjort några. Men han sparar endast sådana passager som han lika gärna kan undergräva genom att bortförklara dem, som att rensa bort dem från texten.” (Tertullianus, Mot Markion, 4:43:7)

Detta är givetvis ett argument som fungerar åt båda håll. Antingen så saknades allt som motsade Markions uppgifter och då är orsaken den att Markion plockat bort detta. Eller så fanns det kvar en del som gick emot Markion, men då hade han sparat detta för att andra inte skulle misstänka att han redigerat evangeliet. När Tertullianus framför dylika argument kan han inte förlora, eftersom hans anklagelser innefattar alla scenarier och Markion är skyldig oavsett omständigheterna.

Men låt säga att Tertullianus och alla efter honom hade fel och att Markion hade rätt, vad skulle då detta innebära? Numera anser i stort sett alla att Tertullianus och andra kyrkofäder hade rätt och att Markion var en förfalskare, trots att han själv motsatte sig detta. Men så har det inte alltid varit. Fram till åtminstone mitten av 1800-talet var det många som såg Markions evangelium som en förlaga till Lukasevangeliet och detta utifrån att detta scenario hade störst förklaringskraft. Tilläggas kan att deras argument aldrig har vederlagts utan man har mer förlitat sig på kyrkans uppgifter.

Klinghardt föreslår att Markions evangelium var ett evangelium som föregick inte bara Markion som person utan också alla andra evangelier förutom Markusevangeliet. Evangelierna skulle då ha tillkommit i denna ordning (inget sagt då om vid vilken tid, endast vilken tidsordning): Markus – Markion – Matteus – Lukas. Observera att jag kallar detta evangelium Markions bara för att det var det evangelium vi vet att Markion och markioniterma använde, inte för att Markion skrev det. Se namnen på alla evangelier som identifieringsord utan att låsa er vid vem som skrev dem och när de skrevs.

Det första evangeliet var Markusevangeliet. Därefter skrevs Markions evangelium, vilket till stora delar överensstämmer med Lukasevangeliet. Författaren av Markionevangeliet byggde på Markus och infogade därutöver annat material som till vissa delar utgjordes av det som nu utgör särstoffet hos Lukas. Det kan ha bestått av muntlig tradition, skrivna källor eller ha hittats på av författaren själv. Detta lämnas utan vidare kommentarer eftersom vi helt enkelt inte vet. Markion uteslöt också en hel del av det han fann hos Markus.

Matteus hade två källor till sitt förfogande, Markus och Markion. Han hade därför tillgång till Markus direkt men också en andra gång genom Markion och kunde därför välja den version han tyckte bäst om. Lukasevangeliets inledning med ”till Theofilos” saknades hos Markion, liksom större delen av födelseberättelsen och himlafärden (för att ge några exempel). Det betyder att Matteus är upphovsmannen till den första födelseberättelsen och att han även skapade bergspredikan genom att plocka russinen ur Markion (och kanske också ur Markus). Matteus följde Markus mycket nära men plockade endast delar av det övriga av Markions extramaterial, alltså det som Markion inte tagit från Markus. Matteus skapade exempelvis bergspredikan genom att sammanställa mycket av det material som fanns utspritt i Markions evangelium.

Det vi nu kallar Lukasevangeliet är då alltså det fjärde i ordningen. Det är ett nästan direkt övertagande av Markions evangelium med bara några få strykningar men med ett antal utökningar av texten. Dessa åstadkom ”Lukas” genom att till Markion foga material också från Matteus, samt göra egna tillägg. Lukas lät exempelvis skapa en ny födelseberättelse genom att bygga på Matteus och stöpa om den berättelsen. För Matteus var det viktigt att förlägga Jesu födelse till Betlehem eftersom han ville koppla Jesus samman med David. Detta var tämligen ointressant för Lukas, som inte vände sig till judar i första hand. Han tog visserligen med Betlehem i sin berättelse, men utan att fästa någon vikt vid den saken. För honom var det viktigare att påpeka det universella och det historiska vid Jesu födelse.

Eftersom Lukas skriver sist av de fyra är det rimligt anta att han hade tillgång också till Markus’ evangelium, men eftersom motsvarande material fanns i Markionevangeliet och i Matteusevangeliet behöver man inte förutsätta att han också hade tillgång till Markus.

Markion byggde alltså på Markus; Matteus byggde på Markus och Markion; och Lukas byggde på Markion (där han övertog nästan allt) och Matteus samt troligen också på Markus. Det betyder i så fall att Markus påverkade Lukas tre gånger, själv, genom det material Markion övertagit från Markus och genom det material också Matteus övertagit från Markus direkt eller indirekt via Markion.

Det fina med detta scenario är att det verkar lösa alla dessa problem med ”minor agreements” och annat som gäckat forskarna så länge. Merparten av Lukasevangeliet fanns genom Markions evangelium (”Herrens evangelium”) tillgängligt för Matteus, vilken kunde utöka och omstrukturera efter eget skön. De delar där Lukas uppenbarligen bygger på Matteus är de delar som inte verkar ha ingått i Markions evangelium. Matteus övertog och omformulerade från Markion, och Lukas övertog utan något större omformande nästan hela Markions evangelium och plockade ”resten” från Matteus där han i stället ofta gjorde om materialet och gjorde egna tillägg.

Det övertygande med denna teori är att vi till stora delar vet hur Markions evangelium såg ut. Vi behöver därför inte göra hypotetiska antaganden om okända evangelier och hypotetiska texter. Vi kan faktiskt se att de delar som forskarna anser att Matteus tagit från Lukas alla verkar ha ingått i Markions evangelium och att han därför kan ha tagit det därifrån. De delar där det är uppenbart att Lukas i stället byggt på Matteus ingick inte i Markions evangelium och Lukas kan därför ha tagit detta från Matteus när han utökade Markions evangelium. Jag kanske tar mig tid framöver och förklarar hur denna teori lyckas lösa alla de olika problem som belastar övriga teorier.

Jag vill också återge ännu en bild där jag har medtagit ytterligare två evangelier i pusslet. Detta är ett förslag på hur påverkan kan ha skett. Varken i detta scenario eller i det tidigare har tiden för skrifternas tillkomst någon inverkan på teorin. Allt bilderna visar är tillkomstordningen, inte tiden när evangelierna skrevs. Själv vill jag förlägga Hemliga Markusevangeliet till ca år 90 med Markusevangeliet strax därefter, Matteusevangeliet till ca år 100 och Lukasevangeliet till ca år 110. Markionevangeliet (inte personen Markion) måste in mellan Markus och Matteus, kanske år 95 och Johannes, som inte är beroende av Markion, Matteus eller Lukas, kan infogas närhelst efter Markus, men kanske vid ungefär samma tid som Lukasevangeliet, vid pass år 110. Men som sagt, hypotesen om tillkomstordningen fungerar även om skrifterna tillkom tidigare eller senare.

Slutligen några egna reflektioner. En ytterligare intressant följd av detta blir då Markions trovärdighet. Stämmer detta, stämmer också Markions egna ord att han inte hade ändrat i texterna utan att hans utgåvor var de äkta. Han anklagade i stället ”katolikerna” för att ha lagt till katolska dogmer till de ursprungliga skrifterna. Det mest intressanta med detta är dock att om Markion inte förvanskade evangeliet, varför skulle han då ha förvanskat Paulus’ brev? Och flera av de brev av Paulus som ingick i Markions kanon går också de att rekonstruera och såvitt jag kunnat utröna saknar alla de passager som brukar åberopas till stöd för en historisk Jesus.

Jag återkommer kanske också med en genomgång av vilka av de passager som mest brukar åberopas hos Paulus till stöd för att han kände till en historiska Jesus, som saknas i Markions utgåvor av Paulus’ brev.

Markions texter innehöll i princip inget utöver det som nu ingår i Lukasevangeliet och Paulus’ brev, de endast saknade material. Det finns mig veterligt inga andra texter som har ändrats genom att endast beskäras och inte utökas med annat material. Detta stöder att Markions texter låg närmare originalen än de texter som nu ingår i Bibeln. Lukasevangeliet är sannolikt bara en katolsk utökning av Markions evangelium, kallat ”Herrens evangelium”.

Roger Viklund, 2010-08-12

5 kommentarer

Q och den muntliga traditionen

11 augusti, 2010 den 21:04 (Mark Goodacre, Q, synoptiska problemet)

Av de fyra bevarade kanoniska evangelierna förefaller endast Markus vara en självständig källa. De andra tre evangelierna bygger i olika grad på Markus. Matteus och Lukas har med all säkerhet kopierat Markusevangeliet, eftersom de tre texterna följer varandra så nära, medan Johannes verkar ha fritt utnyttjat Markus eller kanske Hemliga Markus, åtminstone i någon mån.

Detta inlägg ska dock handla om de ca 235 verser som Matteus och Lukas har gemensamma, men som inte återfinns hos Markus. Dessa verser brukar därför ofta anses komma från en nu försvunnen källa som de båda författarna (vilka de nu var) nyttjade var för sig. Den källan går under arbetsnamnet Q (från tyskans Quelle = källa).

Inte sällan påstås från framför allt evangeliskt håll att Q ”bara” är en ren spekulation – en hypotes som vi helt saknar bevis för. Denna invändning är i grunden osaklig. Faktum är att vi har att förhålla oss till en verklighet som säger att Matteus och Lukas ofta följer varandra i långa textpartier och ibland helt ordagrant. Då inget av just detta finns återgivet i Markusevangeliet, måste en trovärdig förklaring ges. Vi har i praktiken tre möjliga sätt på vilket detta kan ha gått till.

1)       De kan båda ha fått informationen förmedlad var för sig via den muntliga traditionen.
2)      De kan ha skrivit av varandra. Alltså Lukas kan ha kopierat Matteus, Matteus ha kopierat Lukas, eller så kan båda två ha kopierat varandra.
3)      De kan båda ha använt en skriftlig källa (Q).

Det finns naturligtvis många varianter av dessa förklaringar, där påverkan kan ha skett från flera håll och vid olika tider. Men dessa tre alternativ kan ses som de tre huvudalternativen och övriga förklaringar som modifieringar av dessa tre.

Nu inses ganska lätt att alla dessa tre förklaringar är obevisade. Det är helt obevisat att Lukas och Matteus båda skulle ha återgivit muntligt traderat material med ofta i stort sett exakt samma ordalydelse. Det är helt obevisat att den ene skulle ha kopierat av den andre. Och det är också helt obevisat att det har funnits ett dokument Q. Följaktligen handlar det om att finna en förklaring på det faktiska problem vi har och då också en förklaring som är trovärdig. Det handlar alltså om att finna den mest troliga förklaringen. Uttryck som att Q bara är en ren spekulation är alltså ett oseriöst påstående. emedan alla förklaringar i så fall ”bara” är spekulationer – vilket de givetvis är.

Av dessa tre förklaringar måste nog förklaringen om den muntliga traditionen ses som den minst troliga och sannolikt också den som färst forskare ställer sig bakom. Förklaringen är att ordalydelsen i de båda evangelierna ofta är mycket samstämmig, inte sällan ordagrann. Det är svårt att föreställa sig att denna samstämmighet skulle ha kunnat uppnås om materialet förmedlats muntligt.

Det brukar ofta framhållas att våra förfäder var mycket duktigare än den moderna människan på att memorera texter och att rabbinerna lade stor vikt vid minnesträning. Och det är helt klart att vår fokusering på det skrivna ordet har reducerat vår minnesförmåga. Med de rätta teknikerna är det fullt möjligt att lära sig att recitera ett verk utantill. Detta underlättas givetvis av en framställning gjord efter ett bestämt versmått och där handlingen har en logisk följd, så att den ena händelsen övergår i den andra. Vi har också mycket lättare att minnas i bilder än i abstrakta begrepp.

Med någon träning kan vem som helst klara av långa textpartier utantill, och våra förfäder var med all sannolikhet överlägsna oss moderna människor i denna teknik. Men detta löser inte problemet. Om en person håller ett föredrag, kan åhörarna efteråt knappast återge en enda mening korrekt. Däremot skulle de säkert kunna sammanfatta innehållet. Eftersom det för 2000 år sedan inte fanns inspelningsmöjligheter, måste de personer som lyssnade till det budskap en eventuell Jesus förmedlade, endast i stora drag och inte ordagrant ha mints vad han sade. Nästa steg måste sedan ha blivit att lära sig utantill vad Jesus sagt. De som var och en försökte erinra sig denna undervisning, måste ha nått olika resultat. Ville man minnas och förmedla Jesu lära, måste en normativ version ha utvecklats och satts på pränt för att därefter memoreras. En skriven text (som exempelvis ett evangelium) går alltid att lära sig utantill. Likaså går det att lära sig denna text av en annan som tidigare har lärt sig den. Men den måste alltså samlas och färdigställas.

I muntlig tradition minns man i huvudsak ramarna, sällan detaljerna. På samma sätt som när man berättar roliga historier, är namn, antal, tider, etc. ofta utbytbara storheter och ordningsföljden kan också omkastas så länge poängen uppnås. Varje återberättelse blir en ny berättelse, ofta också olika lång.

Eftersom förklaringen på Q-materialet i Lukas och Matteus genom den muntliga traditionen knappast är trovärdig, har det sedan lång tid tillbaka föreslagits att det funnits ett dokument Q. Alla förslag har sina svagheter, vilket också gör att ingen enighet har uppnåtts. Även mot Q finns det att antal invändningar som går att göra, men på det stora hela förklarar Q ändå rätt bra likheterna mellan Matteus och Lukas. Ett problem är naturligtvis att vi inte har några faktiska belägg för att Q har funnits. Q förekommer varken i några textfragment eller bevarade citat hos kyrkofäderna. I det fallet är det än sämre ställt med Q än med Hemliga Markusevangeliet. Q är (liksom alla andra försök att förklara hur evangelierna tillkommit) en ren hypotes, om än grundad i faktiska omständigheter.

En invändning mot Q är att Lukas och Matteus gjort tillägg till den text av Markus som de antas ha kopierat och då vid ett antal tillfällen infogat samma ord. Dessa små överensstämmelser kan tyda på att de ändå har kopierat varandra och då är teorin att Lukas har kopierat Matteus. Denna åsikt hävdas i dag med kraft av några bibelforskare (se exempelvis Mark Goodacre, The Case Against Q) och måste ses som en reell möjlighet. Svårigheten med denna hypotes är att tillfredsställande förklara varför Lukas stuvade om Matteus’ material i en sådan omfattning, då han inte gjorde motsvarande med det material han kopierade från Markus.

Det påstås ibland att Goodacre har bevisat att Q inte fanns. Men det är inte alls det han har gjort. Goodacre har bara försökt förklara alla de svårigheter som gjorde att man en gång alls föreslog Q. Hur är det möjligt att exempelvis samma Q-material som hos Matteus ingår i bergspredikan finns utspritt på många platser i Lukasevangeliet? Om Lukas har kopierat Matteus, varför splittrade han då upp bergspredikan? I så fall måste Matteus ha kopierat Lukas. Men om Matteus kopierat Lukas hur kan då alla underligheter i födelseberättelserna förklaras, där det rimliga måste vara att tvärtom Lukas har kopierat Matteus? Otaliga sådana problem föreligger. Goodacre har försökt att ge trovärdiga förklaringar på alla dessa omständigheter: ”Lukas kan ha tänkt på detta vis …”

Genom att försöka ge trovärdiga förklaringar på dessa problem anser Goodacre (långt ifrån alla håller med honom) att han eliminerat grunden till varför Q alls föreslogs. Och om samstämmigheten går att förklara med att Lukas kopierat Matteus behövs inte Q och därför (inte för att Q är motbevisat) kan enligt Goodacre Q skrotas.

Jag anser nog ändå att hypotesen om Q ger en bättre förklaring än den att Lukas skulle ha kopierat Matteus gör. Ändå är den inte fullt tillfredsställande och jag ska därför i nästa inlägg ge ett alternativt kombinationsförslag som jag finner vara rätt tilltalande, om än inte fullständigt övertygande.

Roger Viklund, 2010-08-11

2 kommentarer