Förtalet av Morton Smith som en illvillig homosexuell bedragare

28 juli, 2010 den 18:56 (Craig A. Evans, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Klemens av Alexandria, kyrkofäder, Lee Strobel, Morton Smith)

Morton Smith

Sommaren 1958 hittade Morton Smith en avskrift av ett brev inuti en bok i munkklostret Mar Saba, utanför Jerusalem. Brevet utgavs vara skrivet av Klemens från Alexandria (ca 150–215 vt) och det innehåller utdrag ur ett dittills okänt evangelium, som nu allmänt går under namnet ”Hemliga Markusevangeliet”. Enligt Klemens skrev evangelisten Markus också en längre version av sitt evangelium och detta längre evangelium innehöll undervisning för de mer avancerade adepterna.

Allt sedan Morton Smith offentliggjorde sitt fynd har misstankar riktats mot honom själv för att ha förfalskat brevet. Detta inlägg ska dock inte primärt beröra frågan om Morton Smith förfalskade Klemensbrevet eller ej. Den enda professionella undersökning som är gjord av handstilen i det brev som synes vara grekisk 1700-talshandstil, utfördes faktiskt först i fjol på uppdrag av Biblical Archaeology Review. Man anlitande en professionell handskriftsanalytiker vid namn Venetia Anastasopoulou för att jämföra handstilen i brevet med den Smith uppvisar i de 27 prov på hans autentiska handstil som man lyckades uppbringa som jämförelsematerial. Hennes rapport finns till beskådande här. Hennes slutsats var den att Klemensbrevet skrivits av en välutbildad, tränad och skicklig skribent:

“The whole writing shows freedom, spontaneity and artistic flair. It also shows a skilful penmanship of a well educated and trained writer who uses the language effectively in expressing his thoughts”. (s. 13)

Hennes omdöme om Morton Smiths förmåga att skriva grekiska var den att han skrev som en skolpojke

“… the Greek words are written letter-letter as copy book at a lower speed, without ease and the range of variations is very limited. His writing is like that of a school student. It is obvious that his hand is not familiarised in Greek writing so as to be able to use it freely and with ease and be able to express thoughts and beliefs.” (s. 18)

Hon skriver vidare att det är mycket sannolikt att Morton Smith inte förmått att imitera brevet.

”It is my professional opinion that the writers of the questioned document of ‘Secret Mark’ on the document listed as Q1, Q2 an Q3 and Morton Smith’s handwriting on the documents listed as K1 – K27, are most probably not the same.
Therefore it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark’.”

Men jag vill i detta inlägg betona de dubbla anklagelser och det förtal som riktats mot Morton Smith gällande dels hans påstådda homosexualitet, dels hans illvilliga avsikt att därför framställa Jesus som en bög.

Jag kände inte Morton Smith och har ingen som helst uppfattning om hur han var som person. Uppriktigt sagt bryr jag mig heller inte om den saken eller vilken hans sexuella läggning var. Han förefaller ha varit en smått excentrisk person, men det måste man få vara om man vill. Han hade uppenbarligen både sina belackare och beundrare.

Jag vill emellertid belysa frågan om sanningskravet och förtalsproblematiken. Det påstås överallt, vitt och brett, att Smith var homosexuell. Vad jag då efterfrågar är bevisen för detta? Det sägs ha varit allmänt känt att han var homosexuell. Detta låter på mig som ren ryktesspridning och rent förtal. Vad baseras dessa uppgifter på? På Morton Smith själv? Mig veterligt har han aldrig kommit ut! Han har inte efterlämnat någon skriftlig bekännelse. Ingen har trätt fram och berättat om hans homosexuella eskapader. Faktum är att det inte finns några bevis för att han verkligen var homosexuell. Tvärtom har vi två vittnesmål som tyder på motsatsen.

I ett brev till Biblical Archaeology Review får vi veta att Ethne H Chestermans mamma sällskapade med Morton Smith. Från sent 1957 till 1958, alltså under den period då Smith ska ha förfalskat brevet, hade han ett förhållande med Miriam Chesterman.

I ett annat brev till BAR skriver professor emeritus vid Tel Avivs universitet, Anson F. Rainley, att David Flusser berättade för honom att Morton hade en judisk flickvän under sin vistelse i Jerusalem 1941. Rainley skriver vidare att han anser att påståendena att Morton var homosexuell bara var en del av den pågående kampanjen vid den tiden att finna homosexuella överallt. Rainley själv tror att Morton Smith bara var en anglikansk präst vars kärleksaffär havererade och han dömde sig själv till ett livslångt ungkarlsliv.

Och här ligger själva kärnan i resonemanget. Den huvudsakliga orsaken till att man påstår att Morton Smith var homosexuell synes vara att han var ungkarl. Men detta är verkligen ingen grund för att antaga något sådant. Jag känner själv till en person som valde att leva sitt liv i ensamhet efter att hans ungdomskärlek lämnat honom. Det finns således inga bevis alls för att Morton Smith var homosexuell, endast indicier på att han INTE var det.

Nästa del berör själva motivet. Och här kommer vi in på en mörkare sida. I det första fallet rörande hans sexuella läggning, kan väl bara konstateras att folk (inklusive många forskare) bara är så villiga att tro något om det passar deras motiv. De kunde kanske ha frågat efter vilka bevis som förelåg?

”Han var själv homosexuell, något som var en väl bevarad hemlighet på 1950-talet. Och så hade han fått avslag när han sökte en tjänst vid Brown University och då velat demonstrera sin intellektuella överlägsenhet genom att dra till med någonting i den här stilen.” (Craig A. Evans i Lee Strobels bok ”Vilken Jesus ska jag tro på?)”

I det andra fallet handlar det mindre om godtrogenhet och mer om en konstig sorts fördomsfullhet. Resonemanget ser ut på ungefär följande vis.

I Hemliga Markus sägs en ynglig iförd ett linneskynke på sin bara kropp komma till Jesus och stanna hos honom den natten, medan Jesus lär honom om Guds rikes mysterium. Uppenbarligen väcker detta tankar (och känslor) om att de skulle ha varit involverade i någon form av sexuell akt. Att döma att reaktionerna synes främst kristna upptäcka denna homosexualitet. Givetvis sägs inget sådant i texten utan det är helt och hållet en tolkning, eller kanske hellre en fri fantasi, som uppkommer i uttolkarens medvetenhet.

Icke desto mindre slås nu fast att denna text påstår att Jesus var homosexuell. Sedan påstås på samma lösa boliner att Morton Smith var homosexuell. Därefter kommer den mest häpnadsväckande ologisk krumbukten. Nämligen att EFTERSOM Morton Smith VAR homosexuell, hade han en önskan att skada kristendomen, en önskan att förfalska ett brev, en önskan om att framställa också Jesus som homosexuell. Puh!

Varför i hela friden skulle han ha sådana illvilliga avsikter BARA FÖR att han var homosexuell (vilket han kanske inte ens var)? Detta med att tillskriva någon vissa egenskaper eller vissa motiv enbart för att de är av ett visst ursprung eller har en viss sexuell läggning, känns inte helt okej. Låt säga att någon hittar en liknande berättelse där Jesus inviger Maria Magdalena. Ska vi då misstänka att upptäckaren har förfalskat denna skrift EFTERSOM denne visar sig vara heterosexuell? Varför i himmelens alla dagar skulle en homosexuell person ha större motiv än andra att begå brott (förfalskning och bedrägeri) bara för att denne är homosexuell?

Det finns således inga bevis för att Morton Smith var homosexuell. Och skulle han ändå ha varit det utgör det inget som helst motiv till att förfalska en antik kristen text.

Roger Viklund 2010-07-28

22 kommentarer

Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet?

27 juli, 2010 den 19:54 (Birger Olsson, Craig A. Evans, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Lee Strobel)

hm1Jag har länge undrat över det tillsynes bristande intresset för det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Jag kan inte säga att jag förstår vad det beror på. Visserligen kan jag föreställa mig ett antal orsaker till varför folk väljer att inte i större utsträckning fördjupa sig i detta evangelium, men ingen förklaring är mig tillfyllest. Sannolikt finns där många anledningar till detta och de kan kanske var för sig förklara ointresset hos skilda grupper.

1) En förklaring skulle kunna vara att folk inte känner till det Hemliga Markusevangeliet (Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet). Men jag tycker ändå att det borde vara känt bland merparten av de individer som intresserar sig för kristendomens uppkomst.

2) En annan förklaring skulle kunna vara att man är så övertygad om att det är en förfalskning att man därför inte fäster någon större vikt vid det. Det skulle kunna förklara en del av ointresset. Så skrev ju Birger Olsson i samband med att han tog upp min bok Den Jesus som aldrig funnits i Svensk exegetisk årsbok, 74 (2009) under rubriken Jonas Gardell och andra: Om Jesu återkomst på den svenska bokmarknaden, att Hemliga Markus nu har ”visat sig vara en nutida förfalskning”. Då jag kontaktade honom och frågade varifrån han fått den uppfattningen ändrade han sig och skrev: ”När jag skrev min artikel hade jag just diskuterat Stephen Carlson, The Gospel Hoax (2005) med en kollega och tyckte att frågan om äktheten var färdigbehandlad. Men jag ser att debatten fortsätter.” (En betraktelse över Birger Olssons artikel i SEÅ) Så kanske lever många i någon sorts vanföreställning om att det skulle vara bevisat att det rör sig om en förfalskning. Det är dock underligt då inga egentliga bevis för eller ens tydliga indicier på detta föreligger.

3) Kanske tror man att evangeliet, även om det är äkta, är en senare gnostisk skapelse genom att material har lagts till Markusevangeliet. Därmed skulle evangeliet ha mindre betydelse. Detta kan vara en delförklaring till varför man inte fördjupar sig mer i exegetik över evangeliet.

4) Kanske forskarna helt enkelt avvaktar. I brist på faktiska handskrifter att undersöka och faktiska bevis för att evangeliet alls har funnits i forntiden, avvaktar man. Men detta är i så fall ett märkligt förfarande, då detta aldrig tidigare har avhållit forskare från att utföra omfattande exegetiska studier. Jag tänker då främst på Q, det hypotetiska evangelium som många antar har legat till grund för det material Lukas och Matteus har gemensamt, men som saknas hos Markus. Ingen kyrkofader (eller någon annan) hänvisar till Q och vi har inget enda fragment bevarat av skriften. Det har ändå inte hindrat att många, många hyllmeter av böcker som behandlar Q har skrivits. Så avsaknad av faktiska bevis har tidigare inte avhållit forskare från att genomföra textkritiska studier på ett dokument som vi faktiskt inte har det minst bevis för att det någonsin har funnits. Varför skulle det då avhålla dem från att göra detsamma med Hemliga Markus?

5) Kanske är det så att ”ingen” vill ha ett hemligt Markusevangelium? För kristna kan varje tanke på ett evangelium som är tidigare än de fyra sanktionerade, utgör en grund för dessa och dessutom innefattar både symbolik och en hemlig lära för utvalda, vara i grunden motbjudande. Detta skulle kunna förklara hur annars noggranna bibelforskare som Craig A. Evans inte bara framför uppgifter som visats vara felaktiga, han dessutom för fram plattityder och ibland rena osanningar, allt för att påvisa att evangeliet är ett falsarium. Dessutom gör han det med en illa dold belåtenhet. (Tusen och en osanning: Vad är sant och inte hos Lee Strobel och Craig A. Evans?) Kritiska bibelforskare å andra sidan kanske heller inte vill ha ytterligare ett tidigt evangelium som krånglar till förklaringarna på evangeliernas tillkomst. Sammantaget skulle då de allra flesta inte vilja att Hemliga Markusevangeliet var äkta och därför vara nöjda så länge ingen annan heller rotar i problematiken. En sorts tystnadens överenskommelse alltså! Jag vill inte gärna tro att denna konspiratoriska förklaring är sann i någon större utsträckning.

I vilket fall utgör Hemliga Markusevangeliet, om det är äkta och om det är tidigt, en av de viktigaste pusselbitarna i vår förståelse för kristendomens uppkomst. Att då underlåta att utföra forskning på det bara för att det kan tänkas vara en förfalskning eller i varje fall vara efterkanoniskt, anser jag vara blasfemiskt.

Roger Viklund, 2010-07-27

3 kommentarer

Jesuspassagerna hos Josefus

24 juli, 2010 den 19:00 (Eusebios av Caesarea, Josefus, kyrkofäder, Origenes, utomkristna vittesbörd)

Jag gör ett försök att återuppta mitt bloggande, fastän jag gissar att det endast kommer att bli sporadiskt. Jag har helt enkelt svårt att skriva såvida jag inte har något speciellt att skriva om. Dessutom tenderar jag att fördjupa mig i olika projekt och det blir då ingen tid över för bloggandet.

Ett sådant projekt som har sysselsatt mig en stor del av detta år har varit att skriva en artikel om huruvida Josefus alls skrev något om Bibelns Jesus. Min tidigare artikel ”Skrev Josefus något om Jesus?” har trots allt varit rätt översiktlig och jag ville denna gång tränga in i problematiken på djupet och också tydligt förklara varför jag så starkt betvivlar att Josefus skrev någonting alls om Jesus.

Detta har också lett till en artikel som mer kan liknas vid en avhandling och som uppgår till ca 200 boksidor. ”Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie” har i dagarna äntligen blivit klar och finns att läsa på http://www.jesusgranskad.se/Josefus3.htm . Jag anser fortfarande att Josefus inte skrev en enda rad om Jesus och orsakerna till denna min uppfattning framgår förhoppningsvis tydligt av avhandlingen. Jag återger här dess sammanfattning, som åtminstone skissar riktlinjerna för min uppfattning:

JosefusAtt den judiske historikern Josefus’ verk överlevt till vår tid får nog tillskrivas det faktum att Josefus berörde den tid och de historiska händelser som intresserade de kristna. Utöver att han ger en bild av det judiska samhället under den tid Jesus tros ha levat, förekom i Judiska fornminnen också direkta omnämnanden av Jesus – ett utomkristet vittnesbörd av främsta rang då det kom från en jude och således från en person tillhörande ett folk och en trosriktning som både konkurrerade med och tog avstånd från den kristna läran. Det mer utförliga bevittnandet, Testimonium Flavianum, och det korta omnämnandet av Jesus i Jakobpassagen i samband med fastställandet av Jakobs identitet, ges olika grad av trovärdighet. Emedan det senare i allmänhet antas ha sitt ursprung hos Josefus, tror nästan alla forskare att åtminstone något i TF har omformats i en mer kristen riktning och somliga att det i sin helhet är en kristen produkt. Skillnaderna i tillvägagångssätt mellan dem som tror att Josefus skrev något om Jesus och de som tror att han inget skrev, har måhända oftast sin grund i om man tror på evangelieskildringen eller ej. Kanske är det så att många likt Robert Eisler anser det vara så osannolikt att Jesus antingen inte har funnits eller varit en marginaliserad och relativt obetydlig person, att man heller inte kan föreställa sig att Josefus inte alls nämnt Jesus. Ty hur skulle Josefus ha kunnat undgå att nämna Jesus ifall bara något av allt det som sägs i evangelierna vore sant?

Det är annars svårt att se varför forskare så ofta tar sin utgångspunkt i Jakobpassagens knapphändiga omnämnande av Jesus och utifrån att där inte finns något uttryckligt kristet slår fast att Josefus skrivit inte bara den, utan som en följd därav också om inte allt så åtminstone något av det som står i TF. Det rimliga vore tvärtom att börja med TF och insikten att kristna verkligen har lagt till information om Jesus, och utifrån den iakttagelsen inse att man befinner sig på minerad mark, där varje påstående om Jesus hos Josefus måste ses som en potentiell förfalskning. Enbart det faktum att vi ”vet” att kristna har förfalskat Josefus, bör mana till största försiktighet. Den korrekta analysmetoden kan därför inte innebära att man antar att allt är äkta till dess motsatsen bevisats. Den metoden förlorade sin giltighet den stund det blev klart att texten är manipulerad och att tillägg har gjorts – inte bara en gång utan högst sannolikt flera gånger. Dessutom hör det till saken att det aldrig går att visa att allt är förfalskat. I stället måste försiktighetsprincipen gälla, där i stället utgångspunkten bör vara att allt måste ses som potentiellt förfalskat. Därmed inträder det motsatta förhållandet och det krävs i och med det att man kan trovärdiggöra att Josefus skrivit något om Jesus för att alls anta att han också har gjort det.

Testimonium Flavianum har tvivelsutan utgjort en väsentlig del av kristenhetens beskrivning av sin frälsares gärning på jorden. Detta ledde till att stycket i någon form kom att ingå i de nationella krönikor som kristna under århundradena författade på sina egna språk, det må ha varit på latin, syriska, arabiska, armeniska eller gammalryska. Alla återgivningar i alla bevarade handskrifter av TF i Judiska fornminnen förekommer i samma ordalydelse. Alla återgivningar i alla bevarade handskrifter av TF i Eusebios’ Kyrkohistoria ger också samma text. Men dessa båda grekiska ”identiska originalversioner” finns bevarade endast i sena handskrifter, från 900-talet och framåt och kan följaktligen ha ”korrigerats” genom att endast någon eller några auktoriserade handskrifter har mångfaldigats. Frånsett de uppenbart fantasifulla utsmyckningar som förekommer i Slaviska Josefus, finns TF bevarat i endast tre från den normativa texten (hos Josefus och Eusebios) avvikande varianter, en latinsk skriven av Hieronymus år 392, en arabisk skriven av Agapius år 942 och en syrisk skriven av Mikael den store år 1173. Agapius’ text (se Agapius’ Testimonium) är den som oftast förs fram som en mer avkristnad version och som därför bättre skulle spegla det Josefus skrev. Så är emellertid knappast fallet då både Agapius’ egna uppgifter och de likheter som föreligger mellan hans och Mikaels utgåvor, visar att Agapius byggt på en syrisk källa och själv modifierat TF till en mer nedtonad text. Likheten med Mikael ger vid handen att det är Mikael som bättre bevarat hans och Agapius’ gemensamma källas ordalydelse. Därmed är det rimligen endast deras källa (som bäst återspeglas i Mikaels text) som utgör en avvikande variant. Då denna källa har ”han ansågs vara Messias” och Hieronymus har ”han troddes vara Messias”, har framkastats att något liknande också skulle ha stått i den grekiska text Josefus skrivit.

Både Hieronymus och den syriska källan bygger emellertid på Eusebios (som är den förste att bevittna TF, i början av 300-talet) och inte på Josefus. Båda har också dristat sig till att göra andra från varandra oberoende ändringar i texten, varför det inte är omöjligt att de var för sig skulle ha ändrat också ”han var” till ”han ansågs/troddes vara”. Kanske de i likhet med de åsikter som framförs i dag ansåg det orimligt att Josefus (som uppenbarligen inte var kristen) skulle ha kunnat utnämna Jesus till Messias, kanske de bara förtydligade att det var lärjungarna som ansåg att han var Messias? Påståendet att Hieronymus’ text är av högre trovärdighet än Josefus’ och Eusebios’ eftersom den finns bevarad i en handskrift från ca år 600, undermineras av de ännu äldre syriska handskrifterna innehållande översättningar av två av Eusebios’ böcker; den ena handskriften från år 462 och den andra från år 411. Dessutom återspeglar den armeniska översättningen med ”han var” den syriska texten av Kyrkohistoria såsom den förelåg redan på 300-talet. Och det förefaller orimligt att nästan alla handskrifter av Eusebios’ tre verk, alla citat och alla översättningar därur skulle ha kunnat ändras i efterhand för att spegla den normativa versionen. Det är då betydligt enklare att föreställa sig, att Hieronymus och den okände syriske krönikörens avvikelser har dem själva som upphovsmän

I vilket fall finns inget bevittnande av TF före Eusebios. Det gäller också den latinska parafrasering av TF som förekommer hos Pseudo-Hegesippos. Även om det är möjligt, finns inget som säkert säger att författaren hade tillgång till en version av TF i Judiska fornminnen med en annan ordalydelse, eller en text som föregick Eusebios. Med andra ord bevittnar Eusebios som förste person i början av 300-talet den normativa versionen av TF. Inga bevis föreligger för ett TF med annan ordalydelse, ej heller för någon tidigare förekomst av TF.

Därmed är det berättigat att fråga sig om Josefus alls skulle ha kunnat skriva TF? Det som talar emot att TF delvis eller i sin helhet skulle ha kunnat skrivas av Josefus är förekomsten av kristna föreställningar. TF innehåller en provkarta på kristna värderingar och vi har inga belägg alls för att Josefus var kristen. Detsamma gäller då den direkta utnämningen av Jesus till Messias. Även med ett mildrat ”han troddes vara” är det orimligt tro att Josefus kulle ha skrivit något sådant utan en närmare förklaring av vad messias-begreppet innebar. Jesus framställs också i TF på ett sätt som är diametralt motsatt den bild Josefus ger av andra messias-pretendenter. Vidare så hänvisar ingen enda kyrkofader till TF innan Eusebios återger stycket på 300-talet, trots att många var bekanta med Josefus och fastän deras skrifter ofta handlade om att försvara den kristna läran. Och här räcker inte ett eventuellt nedtonat TF som ett trovärdigt alternativ, eftersom även ett sådant torde ha citerats av åtminstone några kyrkofäder. Origenes’ tystnad är kanske mest slående alldenstund han var bekant med just den 18:e boken där TF nu förekommer och eftersom han vände sig just mot en judes uppfattning. Dessutom är den tystnad som senare patriarker som Johannes Chrysostomos och Fotios uppvisar mycket märklig, eftersom de indirekt faktiskt bevittnar att TF inte fanns i deras handskrifter. Var och en av dessa punkter skulle gå att bortförklara som olyckliga omständigheter, men sammantaget utgör de ett starkt indicium för att TF inte skrevs av Josefus. En version där alla de kristna elementen är bortplockade skulle nödtorftigt kunna förklara ovanstående omständigheter, åtminstone var och en för sig. Men frånsett att metoden att plocka bort allt man inte vill ska finnas med i TF i grunden är ovetenskaplig, löser detta inte det största problemet, nämligen att TF inte passar in i sitt sammanhang i Judiska fornminnen. De inledande orden direkt efter TF ger sken av att Josefus just avslutat beskrivningen av en förskräcklig händelse som upprörde eller skapade tumult bland judarna. Stycket före TF utgjorde just en sådan händelse och inte ens en version av TF med alla kristna element bortplockade skulle lösa detta dilemma. I så fall krävs en version med en helt annan innebörd och där mer av ett nationellt trauma målas upp. Samtidigt har en sådan version av TF absolut noll stöd i form av bevarat textmaterial och att därmed postulera en sådan version är att söka sig långt bortom vetenskapens gränser.

Sett utifrån den omständigheten att Josefus sannolikt inte skrev ett ord om Jesus i den kristna text som går under namnet Testimonium Flavianum, framstår omnämnandet av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” i ett helt annat ljus. Utan TF, och därmed en tidigare förklaring av vem Jesus var, verkar identifieringen av en för läsaren okänd Jakob som bror till en möjligen lika okänd Jesus Kristus vara ett besynnerligt undantag från Josefus’ normala sätt att identifiera de personer han beskriver. För en kristen utgjorde detta givetvis inget problem, då Jesus Kristus för denne var en självklar gestalt; ej heller utgjorde det ett problem ifall tillägget gjordes senare i tiden då Jesus Kristus blivit ett välkänt begrepp även bland icke-kristna.

Att hänvisningen till Bibelns Jesus i samband med en viss Jakobs död är ett senare tillägg, stöds av att Origenes uppenbarligen kände till en likartad mening i ett annat sammanhang hos Josefus; en text som troligtvis var just ett tillägg och något som Josefus aldrig skrivit eftersom denna text inte lyckades etablera sig i den bevarade texten. Origenes visar däremot ingen kännedom om det Jakobavsnitt som numera återfinns i Judiska fornminnen 20:200. Den förste att nämna denna passage är återigen Eusebios i början av 300-talet. Vi vet inte om det stycket förekom i den handskrift av Judiska fornminnen som Eusebios hade tillgång till, men troligen gjorde den det. Eftersom uppenbarligen någon gjort ett tillägg med identisk ordalydelse i ”brodern till Jesus som kallades Kristus” till den handskrift Origenes läste (se exempelvis Origenes’ Jakobomnämnande), borde dessa tillägg föregå Origenes och därmed föregå också Eusebios. Tydligt är att det gjordes flera tillägg till Josefus’ texter på olika ställen och kanske i olika böcker, och det mycket tidigt. Kanske skapade Eusebios TF i sin helhet, kanske bara ”förbättrade” han en tidigare kristen skapelse, eller så förelåg denna kristna kreation redan före Eusebios’ tid. Det är i vilket fall fullt möjligt att tillägget om Jesus Kristus i Jakobpassagen föregick inte bara Eusebios (början av 300-talet) utan också Origenes (mitten av 200-talet). Det kan ha tillkommit redan på 100-talet och ha bestått av endast en notering som någon gjort i marginalen, och denna notering senare av någon kopist uppfattats som om den tillhörde eller av religiösa tydlighetsskäl borde tillhöra texten och därför infogats i densamma Eftersom Josefus skrev om någon som hette Jakob som dödades genom stening och då tiden var ungefär den rätta, antog någon kristen felaktigt att det måste vara ”Herrens broder Jakob” som avsågs. Att tidpunkten ändå misstämde på fem år, att fallet från templets takkrön och det dödande klubbslaget mot Jakob utelämnats, och att denne Jakobs död tillkom efter utslag i Stora rådet (Sanhedrin), bekymrade uppenbarligen inte samtidens kristna alltför mycket.

För en överblick av varifrån de olika författarna hämtade sina versioner finns en tabell som jag har gjort och som utöver att finnas med i avhandlingen går att beskåda direkt via denna länk. Kom ihåg att trycka nere i högra hörnet för att förstora bilden till full storlek.

6 kommentarer