Katolska breven

Då publicerar jag den sista av de Wikipediaartiklar om de katolska breven som jag har skrivit, då en övergripande artikel om just de katolska breven. De är klart att det finns många artiklar på Wikipedia som skulle behöva ses över, men det är inte alltid så lätt att göra, och det tar tid.

Just de fyra artiklar jag har publicerat nu på min blogg, har varit relativt enkla att skriva eftersom det antingen tidigare inte fanns någon artikel på Wikipedia (som i detta fall) eller att artiklarna som fanns var så undermåliga och kortfattade att de gick att radera och ersätta. Men andra artiklar är rätt långa med många redigeringar och det ses nog inte med så blida ögon om jag skulle byta ut dem mot artiklar som är mer i enlighet med forskningsläget. Och att bara redigera sådant som i grunden är felaktigt, blir inte bra.

Det som jag möjligen borde ta mig an är att skriva en artikel om Första Petrusbrevet. Där finns i och för sig en artikel med något mer substans än de jag tidigare har ersatt, men i denna står också häpnadsväckande saker som detta: ”Aposteln Petrus skrev brevet, precis som Andra Petrusbrevet”. Vi får se om jag tar mig tid att skriva en artikel även om detta brev.

Katolska breven

Två av de katolska breven – avslutningen av Jakobsbrevet och inledningen av Första Petrusbrevet – i Codex Gigas eller Djävulsbibeln, skriven på latin i början av 1200-talet.

Två av de katolska breven – avslutningen av Jakobsbrevet och inledningen av Första Petrusbrevet – i Codex Gigas eller Djävulsbibeln, skriven på latin i början av 1200-talet.

De katolska breven (grekiska: [αἱ] καθολικαὶ ἐπιστολαί)[1][2] eller de allmänna breven,[3][4] är benämningen på sju brev i Nya Testamentet som ansetts rikta sig till en allmän adressat och inte till någon bestämd kyrka eller person.[5][6] Uppräknade i den ordning de förekommer i protestantiska biblar, utgörs de katolska breven av:

Adjektivet ”katolsk” (grekiska: καθολική, katholikē) betyder allmän eller allomfattande, universell,[7] och termen valdes eftersom dessa skrifter ansågs vända sig till hela den ”allmänneliga” kyrkan.[8] Även om de flesta skrifter saknar en bestämd adressat, gäller detta inte alla.[8] Varken Andra Johannesbrevet eller Tredje Johannesbrevet är avsett för en allmän läsekrets,[5] och beteckningen stämmer endast till viss del in på Första Petrusbrevet,[8] eftersom det är riktat till ett bestämt geografiskt område.[9] De katolska breven utgör, efter de fyra evangelierna och Paulus brev, den tredje stora samlingen skrifter som ingår i Nya Testamentet. I motsats till de båda andra, vilka förhållandevis tidigt ansågs tillhöra kanon, hade dock de katolska breven en betydligt längre och krokigare väg till erkännande.[10]

Alla de sju breven är i olika grad ifrågasatta vad gäller äktheten, med vissa som Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet med fler äkthetsförespråkare, medan ett brev som Andra Petrusbrevet av de allra flesta anses vara från en senare tid.[11] Emedan de som menar att breven har skrivits av de personer som bär deras namn, kan förlägga dem till perioden från sent 40-tal till 70-talet,[12] dateras de ofta av andra till en betydligt senare tid och i fallet Andra Petrusbrevet så sent som perioden 125–150.[13] Kritiska forskare betraktar allmänt breven som pseudepigrafer.[14]

Innehåll

Benämningen av breven som katolska

1024px-Papyrus_Bodmer_VIII

Papyrus Bodmer VIII, P72, från ca år 300. Denna papyrusskrift innehåller bland annat i stort sett hela Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet och Judasbrevet. Samtidigt utgör P72 det äldsta textvittnet till dessa tre katolska brev. På bilden ovan visas slutet av Första Petrusbrevet och början av Andra Petrusbrevet.

Traditionellt har sju korta brev i Nya Testamentet samlats under rubriken ”katolska brev”.[15] Jakobsbrevet, de båda Petrusbreven, de tre Johannesbreven och Judasbrevet kallas för just ”katolska” (grekiska: καθολική) eftersom de riktar sig till en ”allmän” adressat. De flesta av dem är inte skrivna till någon bestämd kyrka eller person.[6] De uppenbara undantagen är Andra Johannesbrevet och Tredje Johannesbrevet, men de kom att tillhöra samlingen av katolska brev eftersom de ansågs höra samman med Första Johannesbrevet.[5] I detta sammanhang verkar ordet ”katolsk” ha använts för att betona brevens allmänna eller universella publik, och därigenom särskilja dem från Paulus brev, vilka var riktade till enskilda församlingar eller personer.[15] Det finns dock inget i Judasbrevet och Andra Petrusbrevet som hindrar något av dem från att vara ställt till en viss församling.[15]

Såväl evangelierna som de paulinska breven kom att formas till en beständig samling redan under 100-talet, medan omständigheterna var annorlunda för den tredje stora gruppen i kanon, de katolska breven.[16] Fastän beteckningen katolsk tillskrevs vissa individuella brev tidigare, används den inte som gruppbeteckning för dessa sju brev förrän i början av 300-talet då Eusebios av Caesarea talar om ”de sju så kallade katolska breven”.[17][18][16][8] Eusebios ansåg cirka år 325 att alla dessa, förutom Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet, tillhörde de skrifter vilkas äkthet var ifrågasatt. Redan 75 år tidigare uttryckte Origenes tvivel om vissa av de katolska breven, då Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet och Andra och Tredje Johannesbreven.[10] Följaktligen utgjorde de katolska breven inte en väletablerad samling skrifter tillhörande kanon ens på 300-talet.[16]

I början avsåg benämningen ”allmänt (katolskt) brev” inget annat än att brevet i fråga inte var ställt till en specifik församling, utan riktade sig till kristna i allmänhet.[9] Enskilda brev hade tidigare benämnts katolska. Redan i slutet av 100-talet ska montanisten Themison ha skrivit ett katolskt brev.[19][9][16] Origenes benämner Första Johannesbrevet,[16] Första Petrusbrevet och Judasbrevet katolska,[8] men han säger också att Barnabasbrevet är katolskt.[9] Något senare kallar också Dionysios av Alexandria Första Johannesbrevet för katolskt.[20][21]

Bevittnanden

Uncial 0232

Andra Johannesbrevet i Uncial 0232 från cirka år 500.

Av de sju katolska breven förefaller endast Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet ha varit mer allmänt kända och i bruk under 100- och 200-talen.[16] Första Petrusbrevet ska enligt Eusebios av Caesarea ha nämnts under första halvan av 100-talet av Papias,[22] Polykarpos,[23] och ska ”de gamla kyrkolärarna [presbytererna] ha använt det som oemotsagt i sina skrifter.”[24][25] Första Petrusbrevet var också känt strax före eller omkring år 200 av Irenaeus av Lyon,[26] Klemens av Alexandria[27] och Tertullianus,[28] och i mitten av 200-talet av Origenes.[29][16] Också Första Johannesbrevet var känt i början av 100-talet av Papias,[22] och mot slutet av detsamma eller cirka år 200 av Irenaeus,[30] Klemens av Alexandria,[31] och Tertullianus.[32][16]

Judasbrevet bevittnas tidigast av Andra Petrusbrevet skrivet cirka 125 till 150.[16][13] Därefter använder Klemens av Alexandria och Tertullianus (båda omkring år 200) och Origenes (cirka år 250) brevet mycket sparsamt.[16] Origenes är också den förste att nämna Andra Petrusbrevet och han skriver då att dess status är ifrågasatt.[16] Även Jakobsbrevet nämns sällan. Origenes citerar det och benämner det ”Jakobs brev som är i omlopp”[33] och, menar Harry Gamble, uttrycker därmed sitt eget tvivel om brevets status som kanoniskt.[16]

De två korta Andra och Tredje Johannesbreven hade en skiftande acceptanshistoria. De var relativt okända under de första tvåhundra åren. Klemens av Alexandria kallar Första Johannesbrevet för Johannes ”längre brev”,[34] vilket antyder att han känner till det andra, dock inte det tredje. Irenaeus av Lyon citerar från de två första Johannesbreven (som han behandlar som om de vore ett brev), men inte från det tredje.[16] Vare sig Tertullianus eller Cyprianus visar någon kännedom om det andra och tredje brevet.[16] Origenes känner dock till alla tre Johannesbreven. Han skriver att Johannes ”efterlämnade ett brev om några få rader [= 1 Joh], måhända även ett andra och ett tredje brev,[35] ty inte alla erkänner att dessa är äkta”.[36][37] Möjligen delade Origenes själv den åsikten, eftersom han aldrig citerade breven.[38] Inte långt efter Origenes visar också Dionysios av Alexandria viss kännedom om de två sista breven, men tvekar inför om de verkligen är äkta.[39][38] Eusebios räknar Andra och Tredje Johannesbreven, tillsammans med ”det så kallade Jakobs-brevet och Judas’ och Petrus’ andra brev”,[40] till de motsagda eller ifrågasatta skrifterna.[41][38] Och i Muratoriekanon (vars vittnesbörd är intressant framför allt om skriften skulle visa sig vara från slutet av 100-talet) nämns endast de två första Johannesbreven, och den enda ytterligare katolska skrift som omtalas är Judasbrevet.[38]

Upptagandet i kanon

Papyrus 9

Första Johannesbrevet, 4:11–12; 14–17 (verso), i Papyrus 9 – P. Oxy. III 402; Houghton Library MS Gr SM3736 – från 200-talet.

Traditionellt har breven tillskrivits lärjungarna Petrus och Johannes samt Jesu bröder Jakob och Judas. I motsats till de fyra evangelierna och samlingen av Paulusbrev, vilka erhöll kanonstatus relativt tidigt, kom de katolska breven inte att accepteras så lätt och så tidigt.[10] Utformandet av de katolska breven till en samling skedde också relativt sent, troligen inte tidigare än i slutet av 200-talet, och till och med när denna samling kom till stånd var såväl enskilda brev som hela samlingen ifrågasatt.[38] Breven utgjorde ingen del av den äldsta syriska traditionen,[38] och i den syriska standardversionen av Bibeln, Peshitta, saknas fortfarande Andra Petrusbrevet, Andra och Tredje Johannesbreven och Judasbrevet.[10] Möjligen samlades de katolska breven i syfte att dokumentera undervisning som kommit att förknippas med ursprungliga apostoliska gestalter, som ”Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna” (Galaterbrevet 2:9), och därigenom kunna framlägga ett bredare och mer balanserat urval av apostlarnas vittnesbörd än vad fallet blivit med brev tillskrivna nästan enbart Paulus.[38]

Eftersom de katolska breven kom att upptas i kanon som en grupp och inte som individuella brev, och eftersom denna grupp av brev inte formades förrän tidigast i slutet av 200-talet, och eftersom dessa katolska brev, tillsammans med evangelierna och Paulus brev, kom att utgöra den tredje undergruppen i kanon, är det mycket svårt att tala om en nytestamentlig kanon som tagit tydlig form förrän de katolska breven samlats, och därigenom före 300-talet.[38]

Brevens äkthet

De fem brev som var mest ifrågasatta under den tidiga kristna perioden är också de skrifter som är mest ifrågasatta av forskare i dag.[11] Vissa anses vara förfalskningar, alltså skrifter skapade med det bestämda syftet att bedra genom att författaren utger sig för att vara någon annan, medan andra räknas som pseudepigrafer, där skriften felaktigt har antagits vara skriven av någon som inte har skrivit den.[42] Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet som generellt accepterades av den tidiga kyrkan[43] är också de två katolska brev som har flest äkthetsförespråkare i dag, medan Andra Petrusbrevet som var det brev som var mest ifrågasatt i den äldsta tiden, av de allra flesta av dagens forskare betraktas som en senare förfalskning eller pseudepigraf.[11] De forskare som förordar att breven är autentiska och därmed också relativt tidiga förlitar sig huvudsakligen på historiska argument och den kristna traditionen som tillskriver breven dessa författare. De som ifrågasätter brevens äkthet förlitar sig i hög grad på språkliga argument[11] (att ingen av de fyra tänkta författarna, som ska ha vuxit upp på den galileiska landsbygden, anses ha varit kapabla att skriva en så god grekiska),[44] men även på att breven uppvisar tecken på att ha tillkommit vid en senare tid.[45]

Det är inte möjligt att redovisa en generell tillkomsttid för alla de sju katolska breven, eftersom de individuellt dateras till olika tider och eftersom forskarna många gånger är oeniga om när de skrevs. De som menar att breven är autentiska argumenterar ofta för en tillkomsttid för de skrifter man menar är de äldsta, som Jakobsbrevet, till som tidigast sent 40-tal,[46] fram till 70-talet,[47] medan de många som ser breven som pseudonyma ofta förlägger deras tillkomst till strax före eller omkring år 100. Emedan kritiska forskare anser att Johannesbreven inte har skrivits av lärjungen Johannes och dessa kritiska forskare allmänt anser att alla övriga katolska brev också är pseudepigrafer,[14] brukar de datera Första Petrusbrevet till perioden cirka 70–100,[48] Jakobsbrevet till slutet av nollhundratalet,[49] de tre Johannesbreven till 90-talet,[50] Judasbrevet till omkring år 100 och Andra Petrusbrevet till en bit in på 100-talet,[51] kanske cirka 125-150.[13]

Brevens inbördes ordning och placering i förhållande till andra böcker

Colophon_Alexandrinus_Jude

En kolofon eller slutskrift efter Judasbrevet i Codex Alexandrinus från 400-talet. Kolofonen säger ”Judas brev” (ΙΟΥΔΑ ΕΠΙΣΤΟΛΗ). Men inunder står ΠΡΑΞΕΙΣ ΤΩΝ ΑΓΙΩΝ ΑΠΟΣΤΟΛΩΝ ΚΑΙ ΚΑΘΟΛΙΚΑΙ, det vill säga ”de heliga apostlarnas gärningar och de katolska [breven]”, antydande att de föregående åtta böckerna, Apostlagärningarna och de sju katolska breven, sågs som en enhet, ”praxapostolos”. Därefter följer Paulus brev.

Den inbördes ordningen mellan breven är i de allra flesta äldre handskrifter Jakobsbrevet, Första och Andra Petrusbreven, Första, Andra och Tredje Johannesbreven och Judasbrevet.[9][52] Detta är samma ordning som i de flesta moderna biblar. Men medan de katolska breven i de moderna protestantiska bibelutgåvorna är placerade efter Paulus brev (inklusive Hebreerbrevet), placerades de i nästan samtliga grekiska handskrifter av Nya Testamentet direkt efter Apostlagärningarna och före Paulus brev.[53] I de allra flesta gamla handskrifter förekommer dessutom Apostlagärningarna (grekiska: Πράξεις ἀποστόλων, Praxeis apostolōn)[4] tillsammans med de sju katolska breven och formar det forskarna brukar kalla praxapostolos.[54] Handskrifterna uppvisar få variationer, med ordningen evangelierna, praxapostolos, de paulinska breven och Uppenbarelseboken.[55] I den grekisk-ortodoxa kyrkans bibel är de katolska breven placerade före Paulus brev, medan de i den latinska kyrkans är placerade efter. Av denna anledning kan brevens position skilja sig åt i moderna utgåvor.[9]

De sju breven avviker kraftigt från varandra till innehåll och avsikt. Sex av dem synes ha accepterats i kanon på grund av att de ansågs ha skrivits av de tre ”pelarna” som Paulus nämner och de ordnades efter hur långa de var (fastän brev som ansågs ha skrivits av samma författare följde på varandra)[52] och efter vilken ordning de räknades upp hos Paulus: Jakob, Petrus och Johannes (Galaterbrevet 2:9),[56][57] för att avslutas med Judas.[58]

Referenser

Noter

  1. ^ Metzger 1987, s. 123.
  2. ^ Lockett 2016, s. 15.
  3. ^ Grieb 2002, s. 168.
  4. ^ [a b] Trobisch 2000, s. 39.
  5. ^ [a b c] Hartman 1989, s. 75.
  6. ^ [a b] Mack 1995, s. 207.
  7. ^ Powell 2009, s. 49.
  8. ^ [a b c d e] Nationalencyklopedin NE
  9. ^ [a b c d e f] Kümmel 1975, s. 388.
  10. ^ [a b c d] Elliott 2012, s. 207.
  11. ^ [a b c d] Bray 2000, s. xx.
  12. ^ Hartman 1989, s. 77, 80.
  13. ^ [a b c] Mack 1995, s. 208.
  14. ^ [a b] Aune 2010, s. 12–13.
  15. ^ [a b c] Kiley 2003, s. 283.
  16. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Gamble 2002, s. 287.
  17. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:25.
  18. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 128.
  19. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 5:18:5.
  20. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 7:25:7–10.
  21. ^ Kümmel 1975, s. 387.
  22. ^ [a b] Eusebios, Kyrkohistoria 3:39:17.
  23. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 4:14:9.
  24. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3:3:1.
  25. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 134–135.
  26. ^ Irenaeus, Mot kättarna 4:9:2.
  27. ^ Klemens av Alexandria, Stromata 3:18:10, 4:20:129.
  28. ^ Tertullianus, Scorpiace 12.
  29. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 6:25:8.
  30. ^ Irenaeus, Mot kättarna 3:16:5, 8.
  31. ^ Klemens av Alexandria, Stromata 2:15:66.
  32. ^ Tertullianus, De pudicitia 19:10, Scorpiace 12:4, De Idololatria 2:3.
  33. ^ Origenes, Om Matteus 19:61.
  34. ^ Klemens av Alexandria, Stromata 2:15:66.
  35. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 327.
  36. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 6:25:10.
  37. ^ Gamble 2002, s. 287–288.
  38. ^ [a b c d e f g h] Gamble 2002, s. 288.
  39. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 7:25:11.
  40. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 165.
  41. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3:25:3.
  42. ^ Metzger 1972, s. 4.
  43. ^ Bray 2000, s. xvii–xviii.
  44. ^ Powell 2009, s. 510.
  45. ^ Hartman 1989, s. 80–83.
  46. ^ Hartman 1989, s. 77.
  47. ^ Hartman 1989, s. 80.
  48. ^ Schnelle 1998, s. 402.
  49. ^ Schnelle 1998, s. 388.
  50. ^ Schnelle 1998, s. 443, 448, 459.
  51. ^ Schnelle 1998, s. 426.
  52. ^ [a b] Metzger 1987, s. 299.
  53. ^ Metzger 1987, s. 295–296, 304.
  54. ^ Trobisch 2000, s. 34.
  55. ^ Trobisch 2000, s. 38.
  56. ^ Elliott 2012, s. 206.
  57. ^ Trobisch 2000, s. 60.
  58. ^ Powell 2009, s. 216.

Tryckta källor

  • Aune, David Edward (2010). ”Introduction”. i David Edward Aune (på engelska). The Blackwell Companion to the New Testament. Blackwell Companions to Religion. Malden, MA: Wiley-Blackwell. sid. 1–14. Libris 11890228. ISBN 9781405108256
  • Bray, Gerald Lewis (2000). ”Introduction to the Catholic Epistles”. i Gerald L. Bray & Thomas C. Oden (på engelska). James, 1–2 Peter, 1–3 John, Jude: Ancient Christian commentary on Scripture: New Testament. 11. Downers Grove, Ill.: InterVarsity Press. sid. xvii–xxx. Libris 5817626. ISBN 978-0-8308-1496-5
  • Elliott, J. K. (2012). ”The Early Text of the Catholic Epistles”. i Charles Evan Hill & Michael J. Kruger (på engelska). The Early Text of the New Testament. Oxford: Oxford University Press. sid. 204–224. Libris 17399108. ISBN 9780199566365
  • Eusebios av Caesarea, övers. Ivar A. Heikel (1937). Eusebius kyrkohistoria: översättning från grekiskan med inledning och förklaringar. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse. Libris 24548
  • Gamble, Harry Y. (2002). ”The New Testament Canon: Recent Research and the Status Quaestionis”. i Lee Martin McDonald & James A. Sanders (på engelska). The Canon Debate: On the Origins and Formation of the Bible. Peabody, Mass.: Hendrickson. sid. 267–294. Libris 8747175. ISBN 1-56563-517-5
  • Grieb, A. Katherine (2002). ”Catholic Epistles: Hebrews, James, 1 Peter, 2 Peter, Jude”. i Wes Howard-Brook & Sharon H. Ringe (på engelska). The New Testament: Introducing the Way of Discipleship. Maryknoll, N.Y.: Orbis Books. sid. 168–187. Libris 9471856. ISBN 1-57075-418-7
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
  • Kiley, Mark C. (2003). ”Catholic Epistles” (på engelska). New Catholic encyclopedia: vol 3, Can–Col (2. ed.). Detroit: Gale. sid. 283–284. Libris 10297697. ISBN 0-7876-7694-2
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
  • Lockett, Darian R. (2016) (på engelska). Letters from the Pillar Apostles: The Formation of the Catholic Epistles as a Canonical Collection. Eugene, Oregon: Pickwick Publications. ISBN 9781498287067
  • Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8
  • Metzger, Bruce M. (1972), ”Literary Forgeries and Canonical Pseudepigrapha”, Journal of Biblical Literature 91, no 1: 3–24.
  • Metzger, Bruce M. (1987) (på engelska). The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance. Oxford: Clarendon. Libris 4625985. ISBN 0-19-826180-2
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3
  • Trobisch, David (2000) (på engelska). The first Edition of the New Testament. New York: Oxford University Press. Libris 8276986. ISBN 0-19-511240-7

Internetkällor

Annonser

Judasbrevet

I den katolska treenigheten, har turen nu kommit till Judasbrevet, en av Bibelns kortaste skrifter, och enligt mitt förmenande också en av de minst intressanta. Traditionen tillskriver detta brev Jesu broder Judas och innan jag uppdaterade Wikipediaartikeln Judasbrevet stod där att ”Judas, bror till Jesus, varnar i detta brev för motstånd mot kristendomens spridning”, men så torde inte vara fallet eftersom någon sådan Judas knappast har skrivit detta brev.

Judasbrevet

Judasbrevet (grekiska: Ιούδα επιστολή)[1] är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Brevet består av endast 25 verser och är en av Nya Testamentets och Bibelns kortaste böcker.[2] Det är det sista av Nya Testamentets så kallade katolska brev;[3] katolsk i betydelsen allmän i och med att det i likhet med de övriga sex katolska breven, då Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet och de tre Johannesbreven, inte anses vara riktat till en bestämd person eller församling.[4] Majoriteten av dagens forskare menar dock att brevet är riktat till just en specifik församling.[5]

P078-Jud-1_4-5-POxy2684-III-IV

Judasbrevet, verserna 4-5 och 7-8, i papyrus P78 från cirka år 300. Tillsammans med P72 utgör P78 det äldsta textvittnet till Judasbrevet, fastän det i motsats till P72 bevittnar endast några få verser.

Författaren av Judasbrevet verkar känna till Jakobsbrevet, och Judasbrevet används i sin tur av författaren av Andra Petrusbrevet. Brevet uppges vara skrivet av Judas, Jakobs bror, och den tidiga kyrkan ansåg denne Judas vara den Judas som uppges vara bror till såväl Jesus som Jakob. Även dagens forskare anser att det är denne Judas som avses, men är däremot delade vad gäller synen på huruvida brevet verkligen har skrivits av Jesu bror Judas eller inte.

Vem författaren var är svårt att avgöra och brevet tillhör de mer ifrågasatta skrifterna i Nya Testamentet.[3] Merparten av forskarna anser att brevet är ett pseudonymt verk,[6] eller en pseudepigraf.[7] Det dateras inom ett vitt tidsspann, där det oftast förläggs inom perioden cirka år 50 till en bit in på 100-talet.[5] De som menar att Judas trots allt är författaren föredrar den tidigare perioden, oftast 50–70. Som regel dateras dock brevet till omkring sekelskiftet år 100,[8] med vissa som föredrar en något senare tid,[3] medan måhända fler förordar perioden 80–100.[9]

Judasbrevet är att betrakta som ett kortare förmaningstal som varnar för de irrlärare som verkar inom församlingen.[3] Det har en starkt judisk karaktär och en apokalyptisk framtoning.[10][11] Det har under 1900-talet kallats för den mest försummade boken i Nya Testamentet,[12][13][14] och har ofta åsidosatts på grund av att det är så kort, men också för att det framstår som så besynnerligt eftersom det åberopar icke-kanoniska skrifter som Första Henoksboken och Moses himmelsfärd som auktoritativa skrifter.[14]

Innehåll

Författare

Henok

Första Henoksboken på grekiska, från 300-talet. P. Mich. inv. 5552 från Chester Beatty-papyri XII, verso.

Författaren uppges i inledningen vara ”Judas, Jesu Kristi tjänare, Jakobs bror”. Detta utgör emellertid ingen fullständig identifiering av författaren, eftersom det aldrig sägs vilken Jakob som avses. Sedan åtminstone år 200 har denne Judas dock uppfattats som varande Jesu broder Judas som omnämns i Markusevangeliet 6:3 tillsammans med bland andra Jakob. Nutida forskare anser också att författaren av brevet har velat identifiera sig som denne Judas oavsett vem författaren egentligen var. Däremot är man delad i synen på författarskapet, om brevet har skrivits av Jesu broder Judas eller inte.[5] Det finns en stor samstämmighet om att författaren har judisk bakgrund, talar ett semitiskt språk och känner de hebreiska skrifterna på hebreiska och Första Henoksbokenarameiska.[5]

Fem personer i Nya Testamentet bär namnet Judas (grekiska: Ιούδας):[15] lärjungen och förrädaren Judas Iskariot (Mark 3:19 par; totalt 22 gånger), en annan av de tolv lärjungarna, Judas, Jakobs son (Luk 6:16),[15] Judas från Galileen (Apg 5:37), Judas som äger ett hus (Apg 9:11) och Judas som kallades Barsabbas (Apg 15:22).[16][17]

Brevets Judas kan inte gärna avse någon av de två bland de tolv lärjungarna som bar detta namn. Den ene var förrädaren Judas Iskariot, och han kan rimligen inte avses.[18] Den andre var son, och inte bror till Jakob (Luk 6:16; Apg 1:13).[19][20] Eftersom ingen känner till något om den Judas, Jakobs son, som nämns i listan över de tolv, menar forskare som regel att det saknas goda skäl att anta att denne har skrivit detta brev.[21] Några få forskare har argumenterat för att Judas Barsabbas är författaren och att då broder ska ses som trosbroder och medarbetare till Jakob.[21] Men detta är en ovanlig uppfattning eftersom den Judas Barsabbas som omtalas i Apostlagärningarna (15:22, 27, 32) inte uppges ha en bror som hette Jakob, och definitivt inte en bror som var så berömd att denne inte behövde någon ytterligare identifiering utöver namnet Jakob.[22]

Det anses osannolikt att detta korta brev som i stor utsträckning består av angrepp på irrlärare och är fyllt av invektiv,[16] skulle ha ansetts ha en sådan teologisk relevans att det upptagits i den kristna kanon, såvida man inte ansett att det har skrivits av en person med stor auktoritet, som Jesu broder Judas.[23] Grunden till att identifiera sig som en broder till Jesus var att erhålla den nödvändiga auktoriteten för att få genomslag för sin uppfattning.[21] Eftersom författaren redan i första versen identifierar sig som Jakobs bror Judas, och de enda Judas och Jakob som uppges vara bröder i Nya Testamentet är Jesu bröder i Mark 6:3, menar forskarna som regel att det är denne Judas som åsyftas.[16] Dessutom var det normala sättet för identifikation att hänvisa till sin far, inte sin bror, såvida nu inte brodern var exceptionellt välkänd.[16] Och den överlägset mest kände Jakob var Jesu broder Jakob, ledare för kyrkan i Jerusalem.[24][25] Av denna anledning menar sig författaren med största säkerhet vara bror till både Jesus och Jakob.[24] Det finns därmed goda skäl att anta att författaren av detta brev påstår sig vara den mest kände Judas, då Jesu broder Judas som nämns i Mark 6:3 tillsammans med Jakob, Joses och Simon.[16][15]

Datering

Det är svårt att ange en tillkomsttid för brevet, och endast kvalificerade gissningar anses vara möjliga.[5] En avgörande fråga för dateringen är om författaren verkligen är Jesu broder Judas eller någon annan okänd person. Forskarna är oeniga om vem som skrev brevet och när det skrevs.[26] De oftast förekommande förslagen till datering ligger mellan åren 50 och 110. De som anser att Judas skrev brevet kan förlägga det till perioden ungefär 50–60, medan de som betvivlar detta kan datera det till 100-talet.[5] Under det senaste århundradet har brevet daterats inom ett mycket vitt tidsspann, från 50-talet ända till sent 100-tal, eftersom man ansåg att författaren vände sig mot gnostiker. Detta är dock en uppfattning som dagens forskare i stor omfattning har övergett, men oenigheten kvarstår om än brevet numera sällan dateras till speciellt långt in på 100-talet.[27][28]

Ett mindre antal forskare daterar skriften till 50-talet, många daterar den till 90–100.[21] Lars Hartman skriver att det stora flertalet forskare daterar brevet till ca år 100.[8] Bart D. Ehrman daterar brevet till relativt sent under nollhundratalet.[29] Udo Schnelle skriver att brevet vanligtvis dateras till någon gång i perioden 80–120 och att han föredrar den tidigare delen av denna period, cirka 80–100.[9] Helmut Koester menar också han att brevet troligen är skrivet mot slutet av nollhundratalet.[11] Richard Bauckham argumenterar för en tillkomst under perioden cirka 75–100 medan Peter Davids inte specificerar tiden mer noggrant än slutet av nollhundratalet.[30]

Judasbrevets författare förefaller också känna till Jakobsbrevet, vilket brukar dateras till perioden cirka 70–100, och Judasbrevet måste i så fall vara senare än detta. Författaren identifierar sig inte bara som bror till Jesus och Jakob, utan röjer också att han är nära förbunden med Jakobsbrevet genom att imitera dess stil och bland annat använda exakt samma identifikationsfras i ”Jesu Kristi tjänare” (Ἰησοῦ Χριστοῦ δοῦλος,).[31] Eftersom Andra Petrusbrevet i sin tur synes bygga på Judasbrevet, måste Judasbrevet ha skrivits före Andra Petrusbrevet,[32] vilken oftast förläggs till någon gång i perioden 125–150.[33] De som antar att Judas har skrivit brevet brukar ofta förlägga dess tillkomst till 70-talet.[8] Även om man daterar brevet till cirka år 80 är det fortfarande möjligt att hävda att Judas, som en yngre bror till Jesus, skulle ha kunnat vara i livet och därmed också ha kunnat skriva brevet.[34]

Bevittnande

2 Petrus bygger på Judas

1024px-Papyrus_Bodmer_VIII

Papyrus Bodmer VIII, p72, från ca år 300. Denna papyrusskrift innehåller det äldsta textvittnet till Judasbrevet. På bilden ovan visas dock slutet av Första Petrusbrevet och början av Andra Petrusbrevet.

Merparten av Judasbrevet ingår också i Andra Petrusbrevet.[35] I dess andra kapitel återges nästan hela Judasbrevet, om än med många ändringar.[11] Författaren av Andra Petrusbrevet har i 2:1–3:3 infogat material från Judasbrevet 4–18,[36] men det rör sig sällan om exakta citat utan kan snarare betraktas som fria parafraser,[37] där cirka 28 % av Judasbrevets ord i detta avsnitt återfinns i motsvarande avsnitt i Andra Petrusbrevet.[37] För de flesta forskare är det uppenbart att författaren använt Judasbrevet på ungefär samma sätt som författarna av Matteusevangeliet och Lukasevangeliet använt Markusevangeliet.[38] Eftersom den dominerande och överlägset vanligaste uppfattningen i dag är att författaren av Andra Petrusbrevet bygger på Judasbrevet, och inte tvärtom,[2][39][36][40] måste Judasbrevet ha skrivits före Andra Petrusbrevet,[41][42] vilket i sin tur brukar dateras till någon gång perioden cirka 125–150.[33]

Övriga bevittnanden

Judasbrevet är möjligen bevittnat under 100-talet av Polykarpos (Brevet till filipperna 3:2, 11:4, ca 120–140), i Barnabasbrevet (2:10, ca 100–130), av Athenagoras (Legatio pro christianis 24–25, ca 180) och av Theofilos av Antiochia (Till Autolykos 2:15, ca 180), även om sambandet är vagt och likheterna mellan vissa uttryck i Judasbrevet och formuleringar hos dessa författare kan bero på att man inom kyrkan hade ett gemensamt liturgiskt språk.[43] Brevet är betydligt säkrare bevittnat av Klemens av Alexandria (ca 200).[44] Kyrkofader Eusebios av Caesarea skriver i början av 300-talet (Kyrkohistoria 6:3:6, 6:14:1) att Klemens accepterade Judasbrevet i sin samling av auktoritativa skrifter.[45] Tertullianus antyder att brevet på hans tid (ca 200)[46] förelåg i översättning till latin (De Cultu Feminarum 1:3). Brevet accepterades fullt ut i kanon av Athanasios år 367. Judasbrevet omnämns också i Muratoriekanon (ca 170–ca 400).[44]

Judasbrevet var dock också ifrågasatt i den tidiga kyrkan. Kyrkofader Eusebios av Caesarea skriver i början av 300-talet att vissa menade att brevet var förfalskat och att inte många i den äldre tiden använt det, fastän det nu var i allmänt bruk i många församlingar (Kyrkohistoria 2:23:25, 3:25:3).[47][48][49] Kyrkofader Hieronymus skriver tidigt på 400-talet att många avvisade brevet eftersom det citerar ur en icke-kanonisk skrift som Första Henoksboken, men att brevet likväl genom dess ålder och bruk räknas till de heliga Skrifterna (Om berömda män 4).[47][50]

I mitten av 200-talet kände Origenes till att brevet var ifrågasatt men visade själv inga tecken på att ifrågasätta det.[51][49] Lee Martin McDonald menar emellertid att om man hävdar att Origenes ansåg att Judasbrevet räknades till kanon bara för att han citerade det, då måste rimligen också Barnabasbrevet, Hermas Herden och Didache räknas till kanon, eftersom han åberopade dem på samma sätt.[52]

Tertullianus undrar ca år 200 hur Henoksboken kan ha överlevt syndafloden (profeten Henok skulle ha levt före denna) och till stöd för dess äkthet åberopar att Judasbrevet citerar den, vilket tyder på att Tertullianus förväntade sig att hans läsare skulle betrakta Judasbrevet som en auktoritativ skrift.[49]

Handskriftsläget

Den allmänt ansett äldsta bevarade handskriften av inte bara Judasbrevet utan också Första Petrusbrevet och Andra Petrusbrevet, är P72 från ca år 300.[53][54][55] Eftersom det i denna kodex, utöver dessa tre skrifter, också ingår apokryfiska skrifter som inte anses tillhöra den nytestamentliga kanon och eftersom skribenten dessutom behandlat Judasbrevets text utan större omsorg, förefaller det som åtminstone denne inte har betraktat brevet som om det tillhörde kanon.[56] Det finns ytterligare en handskrift av Judasbrevet från ungefär samma tid. P78 dateras också till cirka år 300 men innehåller endast ett fragment av Judasbrevet.[57] På några ställen skiljer sig våra bästa handskrifter åt, och det finns därför en osäkerhet om vad brevet ursprungligen sade.[58]

Synen på brevet som kanoniskt

Således förefaller de äldsta vittnena som också nämner brevet omkring år 200, Klemens, Tertullianus och möjligen också Muratoriekanon, betrakta Judasbrevet som en skrift tillhörande den kristna kanon – så också Origenes i mitten av 200-talet.[5] Eusebios bevittnar att brevet betraktades som apostoliskt inom de flesta församlingar och Athanasios listar det år 367 som en av skrifterna i kanon. Men andra, och då främst Hieronymus (347–419), ifrågasätter brevets auktoritet.[59]

muratorian1

Cod. J 101 sup. från Bibliotheca Ambrosiana i Milano. Uppslaget utgör raderna 32–85 av Muratoriekanon. Forskarsamhället är splittrat i uppfattningen om när Muratoriekanon skrevs,  med en grupp som anser att den skrevs i slutet av 100-talet eller omkring år 200 och en annan grupp som föredrar senare delen av 200-talet eller 300-talet.

Judasbrevet förefaller därför rätt tidigt ha betraktats som en auktoritativ kristen skrift av åtminstone vissa, men likväl ha varit ifrågasatt av andra under lång tid, till och med efter Athanasios’.[60] Huvudorsaken till varför brevet inte ansågs tillhöra de skrifter som skulle utgöra kanon, verkar dock ha varit att det förlitade sig på icke-kanoniska skrifter som Första Henoksboken som auktoritativa skrifter.[61][62] Denna omständighet förefaller emellertid inte ha utgjort något problem för de tidiga kristna, utan problemen bland kristna uppkom på 200-talet.[48]

Tidig datering med Judas som författare

Till stöd för att Judas, brodern till Jesus och Jakob, har skrivit detta brev brukar åberopas författarens förtrogenhet med den hebreiska Bibeln, det som kristna senare skulle benämna Gamla Testamentet, och med andra traditioner och judiska skrifter som förekom bland palestinska judar, då Första Henoksboken och Moses himmelsfärd. Vidare anses också författarens identifiering av sig själv som Judas, brodern till Jesus, och därmed hans auktoritet som medlem av Jesu familj, tala för att det verkligen är denne Judas som har skrivit brevet. Andra typiskt judiska uttryck som brevets apokalyptiska ton, dess etiska inriktning och intresset för änglar, dess [[eskatologi]ska förväntningar och klara fokus på Jesu parousia (παρουσία), hans snara ankomst, talar för att författaren är judisk och kanske från Palestina, vilket skulle stämma med Judas som författare.[63][64] Brevet finns dessutom rätt tidigt bevittnat och traditionen tillskriver brevet Judas, medan invändningarna mot dess ställning i kanon huvudsakligen synes ha berört dess innehåll och inte frågan om vem författaren var.[48]

Frånsett de skäl som anförts för att brevet har skrivits sent, är den enda större invändningen mot Judas som författare av brevet dess goda grekiska, som ansetts vara för bra för att ha kunnat skrivas av en galileisk jude uppvuxen i en småbrukarfamilj.[65] Den omständigheten att grekiskan, som skulle vara ett andraspråk för en judisk bondson från Galileen som Judas, är så pass bra och med ett så stort ordförråd, förklaras ofta av dem som menar att Judas är brevets författare, med att någon annan som behärskade grekiska har hållit i pennan och utformat brevet på grekiska.[63][66] Richard Bauckham, som anser Judas sannolikt är författaren, menar likväl att argumentet att han använt sig av en grekiskspråkig sekreterare i möjligaste mån bör undvikas, eftersom författarens tankar och avsikter är oskiljbara från textens noggrant utformade formuleringar.[64] Flera menar dessutom att om apostlarna missionerat i romarriket där det gemensamma språket var grekiska, skulle de också ha haft möjlighet att tillägna sig språket.[7][67][66] Bauckham menar att brevets ordförråd är mer imponerande än dess litterära stil och att detta skulle kunna tyda på att det har skrivits av en person som tillägnat sig språket senare i livet.[65]

Sen datering med anonym författare

Ehrman6

Bart D. Ehrman, som menar att det är mycket osannolikt att Judas, uppvuxen som en vanlig arameisktalande arbetare från Galileen, har skrivit Judasbrevet, eftersom det förutsätter att han skulle behärska tre språk och kunna skriva flytande grekiska.

De orsaker som brukar åberopas till stöd för att brevet bör ha tillkommit relativt sent under nollhundratalet eller tidigt under 100-talet innefattar: 1) Apostlarna sägs ha verkat i det förgångna och då ha förutspått ”den sista tiden”, vilken antas vara den tid då författaren lever (Jud 17–18).[26] 2) Författaren talar om den kristna ”tron” på ett sätt som i övrigt bara förekommer i de sena pseudo-paulinska pastoralbreven.[26] 3) Liksom är fallet med Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet och Andra Petrusbrevet skriver författaren mycket bra grekiska, något exempelvis Bart D. Ehrman anser att man inte kan tillägna sig bara genom missionsarbete, utan att det kräver år av grundliga studier.[68] Språket är rikt och effektivt och där förekommer såväl speciella uttryck som ovanliga ord. Därutöver har författaren kännedom om grekiska idiom och äger en retorisk skicklighet med förmåga att utnyttja språkets finare nyanser.[69]

Utöver att fullständigt behärska grekiska, verkar författaren också ha kunnat hebreiska (genom att tillsynes använda den hebreiska Bibeln) och arameiska (genom att antagligen använda Första Henoksboken på det språket).[69] Richard Bauckham menar att författaren verkligen var bekant med den hebreiska Bibeln, mer så än med Septuaginta.[70] Det förefaller också som om författaren känner Första Henoksboken på såväl grekiska som arameiska.[71] Ehrman menar att det är mycket osannolikt att Judas, en bror till Jesus och son till en vanlig arameisktalande bonde och arbetare från en liten by i Galileen, skulle behärska tre språk och tillsynes utan ansträngning skriva flytande på ett främmande språk.[69][8] Han menar att brevet nästan helt säkert inte skrevs av Jesu broder Judas,[15] utan av en välutbildad grekisktalande och -skrivande kristen som kunde förmedla mångfalden både i den hebreiska Bibeln och i arameisk litteratur.[29] (Vad gäller svårigheten för en outbildad arbetare, som en jordbrukare eller fiskare från den galileiska landsbygden som Judas antas ha varit, att kunna författa ett brev på grekiska, se Andra Petrusbrevet, läs- och skrivkunnigheten i Galileen.)

Lars Hartman menar att det som talar emot att Judas har skrivit brevet, utöver att det är skrivet på en så god grekiska, är 1) att det riktar sig till hednakristna och det är svårt att föreställa sig att Judas skulle ha vänt sig till dem, 2) att apostlatiden verkar ha passerat (v. 17) och 3) att trosbegreppet synes höra till en senare tid.[8]

Ytterligare orsaker som anses tala emot att Judas skrivit brevet är att om han vore den Judas som var bror till Jesus, borde han ha identifierat sig som sådan, och inte bara som bror till Jakob;[25] att beteckningen broder (grekiska: ἀδελφός) är ett tvetydigt uttryck som i Nya Testamentet ofta används i betydelsen medarbetare (exempelvis om Timotheos i Kol 1:1) och därför inte behöver avse en biologisk broder;[25] att föreställningen om en tradition (Jud 3, 20), tvisten mellan ortodoxi och kätteri, och hanteringen av förekomsten av irrlärare som tecken på att man lever i de sista dagarna pekar på en senare tid (som den som är synlig i Timotheosbreven, Johannesevangeliet och Didache); och att Jud 17–18 tyder på att författaren lever i en tid då han från en framtid ser tillbaka på apostlarnas tid som den tid då tron grundlades.[25] Udo Schnelle menar att det är mycket sannolikt att Judasbrevet är en pseudepigraf i vilken en okänd judekristen åberopar Jesu broder som stöd i en vid den tiden aktuell kontrovers.[25]

Brevets innehåll

Agape_feast_05

En agapemåltid återgiven i en målning i det grekiska kapellet i Priscillakatakomben i nordöstra Rom.

Judasbrevet inleds med en välsignelse och en hälsningsfras som identifierar författaren som en viss Judas, broder till Jakob.[7] Brevet består huvudsakligen av kritik av den omoraliska hållningen hos dem som församlingsmedlemmarna bör undvika.[72] Brevet vänder sig mot irrlärare inom den kristna gemenskapen,[73] gudlösa människor som har nästlat sig in i kyrkan och förnekar Gud och herren Jesus Kristus (Jud 3–4).[74][9] De hotas med samma straff som de straff som drabbade Israel i öknen, de fallna änglarna och Sodom och Gomorra (Jud 5–7).[74] Författaren argumenterar emot (gnostiska) kättare som menar sig vara de verkligt andliga människorna, (Jud 19) och vilka därför av författaren betraktas som en fara för de församlingar där de verkar och deltager och festar vid agaperna, kärleksmåltiderna (Jud 12).[11] Irrlärarna sägs skända kroppen, förneka högre makter och smäda himmelska väsen; likt Kain, Bileam och Korach (som satte sig upp emot Mose i 4 Mos 16) ägnar de sig åt att förstöra församlingslivet, men som Henok hade förutspått kommer de själva att straffas å det förfärligaste (Jud 8–16).[75] Läsaren av brevet ska minnas apostlarnas lära och att de förutsåg att hädare skulle uppträda i den sista tiden (Jud 17–19).[76] De uppmanas att hålla fast vid tro, bön, kärlek och hopp om den slutliga frälsningen, (Jud 20–21).[76] samt att kombinera fruktan för synden med medkänsla och förbarmande (Jud 22–23).[76] Brevet avslutas med en doxologi, en lovprisning (Jud 24–25).[76]

Författarens avsikter

De flesta finner detta mycket korta verk för negativt, för föråldrat och för apokalyptiskt för att vara av speciellt stort värde.[77] Brevet tar mycket liten plats inom den nytestamentliga forskningen och för en än mer undanskymd tillvaro i dagens kristna liv och gudstjänstordning.[78] Judasbrevets få beundrares kan bero på dess korthet, dess uppenbara avsaknad av uppbyggelseteologi och dess skarpa polemik mot dem som författaren upplever som kyrkans fiender.[79] Andra, som Richard Bauckham, menar dock att polemiken i första hand utgör ett stöd för brevets centrala tema, som enligt honom är en maning till att kämpa för tron (Jud 3–4, 20–23).[80] Han menar att den polemiska sektionen i brevet inte enbart är ett fördömande, utan också en noggrant sammansatt uttolkning där författaren hävdar att hans motståndares lössläppthet identifierar dem som syndare i de sista dagarna, och om vilkas straffdom det profeterades i Skriften och i den apostoliska förkunnelsen.[81]

Vilka författaren vänder sig emot

Brevet varnar för farliga inkräktare som enligt författaren förefaller vara kristna, men inte är det (Jud 4).[58] Ingenstans framgår dock tydligt vad dessa inkräktare lärde och trodde. Det är endast deras sätt att uppträda som avslöjar dem.[58] Det är svårt att identifiera dessa inkräktare, och de brukar uppfattas som gnostiker rent generellt eller som antinomiska gnostiker, förgnostiker eller personer med gnostiska tendenser.[82] Det går inte att avgöra om de tillhörde församlingen, alternativt församlingarna, eller om de var kringvandrande missionärer.[83] Brevet är ställt till en judisk församling i syfte att förmå Kristustroende att förskjuta de irrlärare som verkar där och hålla fast vid apostlarnas lära.[84] Fastän brevet betecknas som katolskt i betydelsen allmän (grekiska: καθολική, katholike), och alltså skulle vända sig till kristna i allmänhet, är den dominerande uppfattningen bland dagens forskare att brevet är ställt till en bestämd församling.[5] Det rör sig i så fall sannolikt om en judekristen församling med apokalyptiska föreställningar och där Henokstraditionen var levande.[85]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Lockett 2016, s. 108–111.
  2. ^ [a b] Harrington 2003, s. 162.
  3. ^ [a b c d] Nationalencyklopedin NE
  4. ^ Mack 1995, s. 207.
  5. ^ [a b c d e f g h] Perry 2011, s. 513.
  6. ^ Johnson 2010, s. 438.
  7. ^ [a b c] Powell 2009, s. 510.
  8. ^ [a b c d e] Hartman 1989, s. 80.
  9. ^ [a b c] Schnelle 1998, s. 418.
  10. ^ Bauckham 2004, s. 160–161.
  11. ^ [a b c d] Koester 2000, s. 56.
  12. ^ Perry 2011, s. 515.
  13. ^ Rowston 1975, s. 554.
  14. ^ [a b] Schreiner 2003, s. 403.
  15. ^ [a b c d] Ehrman 2011, s. 187.
  16. ^ [a b c d e] Ehrman 2013, s. 297.
  17. ^ Green 2008, s. 1–2.
  18. ^ Donelson 2014, s. 22.
  19. ^ Schreiner 2003, s. 404.
  20. ^ Green 2008, s. 2.
  21. ^ [a b c d] Brown 2016, s. 275.
  22. ^ Schreiner 2003, s. 404–405.
  23. ^ Donelson 2014, s. 23.
  24. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 297–298.
  25. ^ [a b c d e] Schnelle 1998, s. 417.
  26. ^ [a b c] Ehrman 2013, s. 299.
  27. ^ Bauckham 2004, s. 168–169.
  28. ^ Perry 2011, s. 513–514.
  29. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 301.
  30. ^ Davids 2014, s. 207, n. 7.
  31. ^ Ehrman 2013, s. 298.
  32. ^ Bauckham 2004, s. 170.
  33. ^ [a b] Mack 1995, s. 208.
  34. ^ Bauckham 2004, s. 175.
  35. ^ Harrington 2003, s. 165.
  36. ^ [a b] Callan 2004, s. 42.
  37. ^ [a b] Callan 2004, s. 43.
  38. ^ Davids 2014, s. 201.
  39. ^ Kümmel 1975, s. 431.
  40. ^ Bauckham 2004, s. 138.
  41. ^ Hultin 2014, s. 40.
  42. ^ Ehrman 2011, s. 69.
  43. ^ Green 2008, s. 6.
  44. ^ [a b] McDonald 2007, s. 397.
  45. ^ Grünstäudl & Nicklas 2014, s. 216.
  46. ^ Grünstäudl & Nicklas 2014, s. 216–217.
  47. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 298–299.
  48. ^ [a b c] McDonald 2017, s. 262.
  49. ^ [a b c] Grünstäudl & Nicklas 2014, s. 217.
  50. ^ McDonald 2007, s. 107.
  51. ^ McDonald 2007, s. 398.
  52. ^ McDonald 2017, s. 83.
  53. ^ McDonald 2017, s. 239.
  54. ^ Koester 2000, s. 24.
  55. ^ Ehrman 2013, s. 222–223.
  56. ^ Grünstäudl & Nicklas 2014, s. 218–219.
  57. ^ Lockett 2016, s. 82, 108.
  58. ^ [a b c] Powell 2009, s. 509.
  59. ^ Grünstäudl & Nicklas 2014, s. 219.
  60. ^ Grünstäudl & Nicklas 2014, s. 227.
  61. ^ Donelson 2014, s. 24.
  62. ^ Green 2008, s. 5–6.
  63. ^ [a b] Harrington 2003, s. 183.
  64. ^ [a b] Bauckham 2004, s. 177.
  65. ^ [a b] Bauckham 2004, s. 176.
  66. ^ [a b] Green 2008, s. 7.
  67. ^ Bauckham 2004, s. 148.
  68. ^ Ehrman 2013, s. 299–300.
  69. ^ [a b c] Ehrman 2013, s. 300.
  70. ^ Bauckham 2004, s. 136–137.
  71. ^ Bauckham 2004, s. 137–140, 161.
  72. ^ Callan 2004, s. 44.
  73. ^ Ehrman 2011, s. 186.
  74. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 425.
  75. ^ Kümmel 1975, s. 425–426.
  76. ^ [a b c d] Kümmel 1975, s. 426.
  77. ^ Brown 2016, s. 274.
  78. ^ Grünstäudl & Nicklas 2014, s. 215.
  79. ^ Lockett 2008, s. 5.
  80. ^ Lockett 2008, s. 5–6.
  81. ^ Bauckham 2004, s. 157.
  82. ^ Bauckham 2004, s. 163.
  83. ^ Schnelle 1998, s. 418–419.
  84. ^ Perry 2011, s. 513, 514.
  85. ^ Schnelle 1998, s. 419.

Tryckta källor

  • Bauckham, Richard (2004) (på engelska). Jude and the Relatives of Jesus in the Early Church (T & T Clark Academic Paperbacks). T & T Clark Limited. Libris 14099284
  • Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123
  • Callan, Terrance (2004), ”The Use of the Letter of Jude by the Second Letter of Peter”, Biblica 85: 42–64.
  • Davids, Peter H. (2014). ”Are the Others Too Other? The Issue of “Others” in Jude and 2 Peter”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 201–214. Libris 12198868. ISBN 9781589837379
  • Donelson, Lewis R. (2014). ”Gathering Apostolic Voices: Who Wrote 1 and 2 Peter and Jude?”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 11–26. Libris 12198868. ISBN 9781589837379
  • Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616
  • Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033
  • Green, Gene L. (2008) (på engelska). Jude and 2 Peter (Baker Exegetical Commentary on the NT). Grand Rapids, MI: Baker Academic. ISBN 9780801026720
  • Grünstäudl, Wolfgang; Nicklas, Tobias (2014). ”Searching for Evidence: The History of Reception of the Epistles of Jude and 2 Peter”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 215–228. Libris 12198868. ISBN 9781589837379
  • Harrington, Daniel J. (2003). ”Jude and 2 Peter”. i Daniel J. Harrington (på engelska). 1 Peter. Jude and 2 Peter (Sacra Pagina, 15). Collegeville/Minnesota: The Liturgical Press. sid. 226–299. ISBN 9780814659762
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
  • Hultin, Jeremy F. (2014). ”The Literary Relationships among 1 Peter, 2 Peter, and Jude”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 27–45. Libris 12198868. ISBN 9781589837379
  • Johnson, Luke Timothy (2010) (på engelska). The writings of the New Testament: an interpretation (3rd ed.). Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 11885256. ISBN 978-0-8006-6361-2
  • Koester, Helmut (2000) (på engelska). Introduction to the New Testament. Vol. 2, History and literature of Early Christianity. New York: De Gruyter. Libris 2326821. ISBN 3-11-014971-0
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
  • Lockett, Darian (2008). ”Purity and Polemic: A Reassessment of Jude’s Theological World”. i Robert L. Webb & Peter H. Davids (på engelska). Reading Jude With New Eyes: Methodological Reassessments of the Letter of Jude (Library of New Testament studies ; T & T Clark library of biblical studies 383). London: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 5–31. Libris 12198868
  • Lockett, Darian R. (2016) (på engelska). Letters from the Pillar Apostles: The Formation of the Catholic Epistles as a Canonical Collection. Eugene, Or.: Pickwick Publications. ISBN 978-1620327562
  • Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8
  • McDonald, Lee Martin (2007) (på engelska). The Biblical Canon: Its Origin, Transmission, and Authority ([Updated & rev. 3rd ed.]). Peabody, Mass.: Hendrickson Publishers. Libris 10426315. ISBN 9781565639256
  • McDonald, Lee Martin (2017) (på engelska). The Formation of the Biblical Canon: Volume 2: The New Testament: Its Authority and Canonicity ([1st ed.]). London, UK; New York, USA: Bloomsbury T&T Clark. ISBN 9780567668844
  • Perry, Peter S. (2011). ”Jude”. i Coogan Michael David (på engelska). The Oxford Encyclopedia of the Books of the Bible. New York: Oxford University Press. sid. 513–516. Libris 14795941. ISBN 9780195377378
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687
  • Rowston, D. J. (1975), ”The Most Neglected Book in the New Testament”, New Testament Studies 21: 554–563.
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3
  • Schreiner, Thomas R. (2003) (på engelska). The new American commentary. 37, 1, 2 Peter, Jude. Nashville, Tenn.: Broadman & Holman. Libris 9562668. ISBN 0-8054-0137-7

Internetkällor

Andra Petrusbrevet

Då publicerar jag den andra artikeln jag har skrivit på Wikipedia om ett av de katolska breven. Denna gång har turen kommit till Andra Petrusbrevet. Detta är ett brev som absolut färst forskare menar är äkta. Även de som försvarar Bibelns trovärdighet brukar mena att detta är en pseudepigraf. Det brukar också anses vara Bibelns yngsta skrift och dateras som regel till närmare mitten av 100-talet.

Andra Petrusbrevet

1024px-Papyrus_Bodmer_VIII

Papyrus Bodmer VIII, p72, från ca år 300. Denna papyrusskrift innehåller det äldsta textvittnet till Andra Petrusbrevet. På bilden ovan visas brevets inledning på det högra uppslaget.

Andra Petrusbrevet (grekiska: Πέτρου επιστολή β’ eller bara Πέτρου β’)[1] är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Författaren utger sig för att vara Jesu lärjunge Simon Petrus,[2] men nästan alla nytestamentliga forskare anser att brevet är en pseudepigraf[3] som har skrivits under falsk namn för att ge den Petrus auktoritet.[4] Brevet tillhör, tillsammans med Judasbrevet, Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, och de tre Johannesbreven, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling.[5]

Andra Petrusbrevet bygger i stor omfattning på det tidigare Judasbrevet.[6] Det tar upp förhållanden som är aktuella vid en senare tid än när Petrus antas ha verkat, och betraktar Paulus brev som auktoritativ Skrift.[7] Författaren bemöter anklagelser som riktas mot kristendomen för att Jesus ännu inte har kommit (grekiska: παρουσία, parousia) och det uppenbarligen har förflutit lång tid utan att något har hänt. Brevet är skrivet på en utsökt grekiska av någon som behärskade språket,[8] och det är osannolikt att Petrus, en arameisktalande fiskare från Galileen, skulle ha kunnat skriva det.[9] Författaren var troligen en okänd skolad hellenistisk (jude-)kristen, som ville förse sin kyrka med en skrift som kunde vara till hjälp för att hantera den problematik som uppkommit av att det hade gått lång tid utan att Jesus hade kommit.[10]

Andra Petrusbrevet var mycket litet använt i den tidiga kyrkan och dess äkthet var starkt ifrågasatt. Det var bland de sista böckerna att upptas i den nytestamentliga kanon, och det var med svårigheter och efter lång tid som brevet slutligen erhöll sin plats.[4] Skriften är också allmänt ansedd som Nya Testamentets yngsta[11] och den brukar dateras till första halvan av 100-talet,[4] kanske oftast närmar mitten än början av detsamma.[8]

Brevet förbigås många gånger utan större intresse, dels för att texten är så kort, dels för att så många antar att brevet inte är äkta.[12] Även de som finner förtjänster med brevet brukar inte räkna det till de viktigaste i Nya Testamentet, och det har därför heller inte varit föremål för några omfattande studier.[13]

Innehåll

Författare, ursprung och tillkomsttid

Tillkomsttid

Författaren av brevet identifierar sig som ”Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel” (1:1),[2] och hänvisar tillsynes till Första Petrusbrevet genom att hävda att det brev han nu skriver är det ”andra brevet” (3:1).[14] Ytterst få forskare anser dock att brevet har skrivits av denne Petrus,[2] även om några få fortfarande menar att så är fallet och då brukar datera det till första halvan av 60-talet.[15] I stället anser man det vara en pseudepigraf,[2] skriven av någon okänd person längre fram i tiden som valt att utge sig för att vara Petrus för att få större genomslag för sina åsikter. Andra Petrusbrevet skiljer sig avsevärt både i språk och till innehåll från Första Petrusbrevet och de båda breven kan av den anledningen knappast ha samma författare. Andra Petrusbrevet anses vara en av de senaste tillkomna skrifterna i Nya Testamentet, möjligen från början av 100-talet,[16] eller från mitten av detsamma. Skriften är svårdaterad.[2] Det finns de som Luke Timothy Johnson, som menar att brevet ändå kan ha skrivits före år 100.[17] Raymond Brown menar att detta pseudonyma verk med all sannolikhet var det sista i Nya Testamentet som skrevs,[18][19] och att det troligtvis skedde någon gång i perioden 120–140.[20] Werner Kümmel påpekar att brevet är skrivet efter Judasbrevet, som han daterar till cirka år 100,[21] och att de tecken på gnosis som förekommer tyder på den andra halvan av 100-talet, men att avsaknaden av kristologisk heresi gör att det ändå knappast har skrivits efter år 150.[19] Udo Schnelle förordar en tillkomsttid omkring år 110,[10] Norman Perrin, som menar att det troligen är den sist skrivna boken i Nya Testamentet, en tillkomsttid omkring år 140,[22] och Burton L. Mack skriver att forskare traditionellt har förlagt brevet till någon gång under 100-talets andra kvartssekel.[8]

Bevittnande

Alexandrinus5

Slutet av Andra Petrusbrevet och inledning av Första Johannesbrevet i Codex Alexandrinus från 400-talet.

Skriften är en av de sämst bevittnade i Nya Testamentet. Den äldsta bevarade lämningen av brevet är P72 från ca år 300 och vari också de tidigaste bevarade texterna av Första Petrusbrevet och Judasbrevet återfinns,[23] men där ingår också andra skrifter som inte kom att ingå i Nya Testamentets kanon.[24] Trots att författaren lägger stort fokus på att intyga att detta brev har skrivits av Petrus, har ingen under 100-talet hänvisat till det. Vare sig Irenaeus, Tertullianus, Cyprianus eller Klemens av Alexandria ens nämner det och det saknas i Muratoriekanon.[24] Dess äkthet har tidigt varit ifrågasatt och Origenes är den förste att nämna det i mitten av 200-talet, och han skriver, i vad Eusebios av Caesarea återger (Kyrkohistoria 6:25:8), att det är tveksamt om Petrus har skrivit brevet.[25] Även Eusebios själv skriver att de har fått lära sig att brevet inte hör till Nya Testamentet (Kyrkohistoria 3:3:1),[25] men att de flesta ändå erkänner brevet som äkta (Kyrkohistoria 3:25:3).[26] Något senare skriver Hieronymus (Om berömda män 1) att många betraktar det andra Petrusbrevet som ett verk som inte har skrivits av Petrus på grund av att dess stil avviker så mycket från den i det första.[25] Brevet var i många stycken antingen okänt eller betraktat som icke-kanoniskt, men under inverkan av Hilarius av Poitiers, Ambrosius av Milano och Augustinus av Hippo kom brevet slutligen att upptas i kanon.[19]

Enighet om att det är en pseudepigraf

Av alla böcker i Nya Testamentet som misstänks vara förfalskningar, eller i varje fall för att inte ha skrivits av de personer som uppges ha skrivit dem, är det färst forskare som argumenterar för att Andra Petrusbrevet är äkta och alltså skrevs av Petrus.[27] Fastän författaren utger sig för att vara Petrus, har denne näppeligen skrivit boken,[27] och den är allmänt erkänd som en förfalskning.[28] Författaren ger sken av att känna till sin nära förestående död (1:12–14), ett känt retoriskt knep vid förfalskningar för att få läsaren att tro att, i detta fall, Petrus lämnar sina sista instruktioner, sitt testamente, trots att han egentligen sedan länge varit död.[29][30] Författaren hävdar till och med att han själv var med vid förklaringen på berget.[31][30] Brevet innehåller heller inget som tyder på att det har skrivits av någon med judiska föreställningar, vilket man kunde förvänta sig om Petrus hade skrivit brevet.[32] Författaren begår också ett misstag som anses avslöja att han inte är Petrus. I 2 Pet 3:1–2 skriver han, i egenskap av att vara aposteln Petrus, att läsarna ska minnas apostlarnas ord,[33] och i 3:4 att ”våra fäder har redan dött”, men glömmer att han själv i egenskap av Petrus också borde ha tillhört dessa döda fäder.[34]

Argument för att Petrus har skrivit brevet

Några få forskare argumenterar fortfarande för att Simon Petrus har skrivit brevet.[15] Till stöd för denna åsikt åberopar de 1) att författaren själv säger att han är Petrus,[15] och då använder en ursprunglig hebreisk form av namnet, Symeōn Petros (Συμεὼν Πέτρος), samt dessutom hävdar att han själv var med och på plats upplevde Jesu förvandling på berget,[35] 2) att de självbiografiska delarna (framför allt i 1:1, 13–18) är så klart uttalade att om Petrus inte har skrivit brevet måste det betraktas antingen som en medveten förfalskning eller en genomskinlig och troligen inte illa menad fiktion,[15][36] 3) att det trots allt finns några få tematiska kopplingar mellan de båda Petrusbreven, och 4) att skillnaderna i språket mellan breven kan bero på att Petrus haft hjälp av en grekiskkunnig sekreterare med att skriva det första brevet (se 1 Pet 5:12), medan han själv skrev det andra.[15] Detta avfärdas dock av många med bland annat motiveringen att skillnaderna i innehåll ändå är alltför stora.[37][38] Dessutom argumenterar några för att flera tidiga författare kan anspela på Andra Petrusbrevet, även om detta inte görs uttryckligen.[39]

Förfalskningar i Petrus namn

Bart_D._Ehrman_7

Bart D. Ehrman, som anser att en fiskare från den galileiska landsbygden, som Simon Petrus, sannolikt inte ens kunde skriva och nästan helt säkert inte kan ha skrivit vare sig det första eller andra Petrusbrevet, eftersom båda dessa författats på utsökt grekiska – ett för honom främmande språk.

Bart D. Ehrman poängterar att det har förfalskats en mängd skrifter som utgivits för att vara skrivna av Petrus. Då inte bara Första och Andra Petrusbrevet (vilka Ehrman menar är förfalskningar), utan också ett antal andra som inte kom med i Nya Testamentet. Bland de skrifter som har bevarats till vår tid återfinns Petrusevangeliet, Epistula Petri som utgör introduktionen till de Pseudoklementinska Homilierna, Petrus brev till Filippos från Nag Hammadi och tre Petrusapokalypser.[25]

Skillnad i stil mot Första Petrusbrevet

Andra Petrusbrevet skiljer sig avsevärt i sin stil och i sitt innehåll från Första Petrusbrevet och den omständigheten används av många som argument för att Petrus inte gärna kan ha skrivit Andra Petrusbrevet. Grekiskan i första Petrusbrevet är klar och direkt, den i andra invecklad och medvetet dunkelt framställd.[15] Bart D. Ehrman menar dock att det argumentet brister i logiken, eftersom det förutsätter att Första Petrusbrevet skrevs av Petrus, något Ehrman betraktar som osannolikt. Att breven har två olika författare säger därför inte nödvändigtvis att Andra Petrusbrevet inte kan ha skrivits av Petrus.[25]

Den utsökta grekiskan

I stället lyfter Ehrman fram andra argument, däribland att brevet är skrivet på en mycket bra grekiska och att det inte finns några goda skäl till att tro att den arameisktalande fiskaren Simon Petrus skulle besitta sådana kunskaper i grekiska att han har kunnat skriva brevet. Ehrman menar att Petrus troligen inte ens kunde skriva,[7] och att han knappast kunde grekiska – men att även om han skulle ha kunnat grekiska hade han inte kunnat skriva detta brev, då stilen är i övermått omsorgsfullt utvecklad och ordförrådet synnerligen rikt.[9] Det korta brevet innehåller 57 ord som annars inte förekommer i Nya Testamentet och 32 av dessa förekommer heller inte i Septuaginta.[40] Kümmel menar att föreställningsvärlden och den retoriska stilen är så influerad av hellenistiskt tänkande att man inte bara kan utesluta att Petrus har skrivit brevet, utan också att det skulle ha skrivits av en av hans lärjungar eller medhjälpare på uppdrag av honom.[38] Och Burton Mack poängterar att författaren utöver att behärska den grekiska grammatiken och kunna skriva väl också var välutbildad.[41]

Läs- och skrivkunnigheten i Galileen

Sea_of_Galilee_2

Utsikt över Genesarets sjö där Petrus antas ha tjänat sitt uppehälle som fiskare.

Ehrman hänvisar till nutida studier som visar att även i de främsta av antikens samhällen, som Aten under Platons tid, var endast cirka 10 procent av befolkningen någorlunda läskunnig, och merparten av dessa var män och i stort sett alla tillhörde överklassen.[42] Att läsa och skriva var dessutom två skilda förmågor som (i motsats till i dag) lärdes ut separat och de flesta av dem som kunde läsa kunde inte skriva, åtminstone inte på en nivå där de kunde konstruera en sammanhållen mening, än mindre utforma ett brev eller en bok. Och än färre hade förmågan att läsa och skriva på andra språk än sitt modersmål, även om de hade lärt sig att på ett begränsat sätt kunna muntligt konversera på ett annat språk. Ehrman menar att bara en ytterst liten bråkdel av en procent av befolkningen kunde utarbeta en välargumenterad text i skrift.[43]

Tvärtemot antagandet att palestinska judar skulle ha varit ovanligt duktiga på andra språk, då utöver sitt eget modersmål, visar studier att så inte var fallet. Den bästa uppskattningen gör gällande att bara omkring 3 procent av befolkningen i Palestina var läskunnig och att merparten av dessa läskunniga bodde i städerna. På landsbygden, i mindre städer och byar, kanske 1 procent kunde läsa och då i stort sett endast de i överklassen och endast på hebreiska eller arameiska, inte på grekiska.[44] Studier visar också att icke-judar i Galileen i stort sett höll till i de större städerna Sipporis och Tiberias och att resten av Galileen huvudsakligen befolkades av judar, vilka därför inte hade någon större kontakt med icke-judar och normalt inte kunde tala grekiska.[45]

Gennesaret4

Panoramautsikt från Genesarets sjö med platsen där Kafarnaum låg, synlig till höger.

Petrus antas ha vuxit upp i Kafarnaum, en oansenlig by på den galileiska landsbygden där ingen icke-judisk befolkning synes ha levt och som arkeologiskt inte ens efterlämnat någon inskription som tecken på att folk hade fått någon form av utbildning.[46] Utifrån dessa omständigheter menar Ehrman att det är osannolikt att en fiskare som Petrus ens kunde läsa. Och även om han efter Jesu död teoretiskt skulle ha kunnat sätta sig i skolbänken (trots att det saknas bevis för att det ens fanns utbildningar som riktade sig till vuxna), menar Ehrman att det är uteslutet att han utan tidigare skolgång och utöver att inte bara lära sig att läsa hebreiska eller arameiska, också skulle ha lärt sig att läsa och skriva grekiska på samma nivå som den som en person med grekiska som modersmål och som sedan barndomen erhållit en gedigen utbildning, befann sig på.[47] Ehrman menar att denna omständighet visar att Petrus inte skrev något av Petrusbreven, vare sig det första eller det andra.[48]

Kännedom om andra skrifter

Författaren av Andra Petrusbrevet är också bekant med flera andra skrifter i Nya Testamentet. Han känner till Första Petrusbrevet (3:1), Judasbrevet och en samling av Paulus brev.[29] Han skriver i en tid då Paulus brev finns samlade och är i cirkulation, och vid en tid då dessa brev ansågs vara auktoritativa Skrifter i paritet med Gamla Testamentets Skrifter (3:15–16).[7] Breven anses inte ha förelegat som en samling förrän omkring sekelskiftet år 100,[2] och dessutom menar flera att dessa brev inte erhöll ställning som så auktoritativa som de framstår i brevet, förrän ännu senare.[7]

Judasbrevet som förlaga

Liturgical_codex

Koptisk liturgisk text daterad till efter år 639, från det koptiska Vita klostret (Dayr al Abyaḑ) i Sohag i Egypten med delar av Andra Korinthierbrevet 6:5–7 och Andra Petrusbrevet 2:4–5, 7–9. Louvren, E10094

Författaren är huvudsakligen upptagen med de falska profeter han menar verkar inom församlingarna och som han i smädande ordalag angriper.[49] Dessa angrepp innehåller så många likheter i uttryck och ord med det som står i Judasbrevet att det råder en närapå fullständig enighet inom forskarvärlden att författaren av Andra Petrusbrevet har tagit budskapet i Judasbrevet (och inte tvärtom, så att Judas bygger på 2 Petrus) och endast redigerat det något innan han infogat det i sin skrift.[49][6] Utan att uppge sin källa citerar han hela eller delar av 19 av Judasbrevets blott 25 verser,[18] många gånger ordagrant och i samma ordningsföljd.[30] Rent kronologiskt anses detta utesluta att Petrus har skrivit brevet.[14] Faktum är att den nära samstämmigheten mellan Judasbrevet och Andra Petrusbrevet till och med har fått några forskare att föreslå att påståendet att detta ”är nu andra brevet jag skriver till er” (2 Pet 3:1) skulle innebära att det första brevet inte avser Första Petrusbrevet utan faktiskt Judasbrevet. Denna identifiering har dock inte rönt någon större uppslutning inom forskarvärlden.[17]

Förhållanden från en senare tid

En av orsakerna till att de allra flesta forskare är överens om att Petrus inte skrev detta brev, är att den situation som förutsätts råda i brevet speglar en mycket senare tid än Petrus livstid (han antas ha dött år 64, under förutsättning att han dog under Neros förföljelser).[7] Det faktum att författaren måste försvara sig mot anklagelser om att Jesus ännu inte har kommit, tyder på en senare tid.[7] Brevet är i huvudsak skrivet för att bemöta anklagelser riktade mot kristendomen om att Jesu parousia (παρουσία), ankomst, ännu inte skett och det gnostiska förnekandet av denna kristna förväntan,[50] och det verkar som om det när brevet skrevs hade förflutit alldeles för lång tid utan att något hade hänt. Den fortfarande levande föreställningen om det nära förestående slutet, som exempelvis författaren av Lukasevangeliet och Apostlagärningarna och författaren av Johannesevangeliet behandlar, ligger nu långt bakåt i tiden.[25]

Argumenten emot Petrus som författare

Lars Hartman sammanfattar argumenten emot att Andra Petrusbrevet skrivits av Petrus sålunda: 1) att författaren av Andra Petrusbrevet använder sig av Judasbrevet och alltså måste det ha skrivits efter Judasbrevet,[2] vilket i sig oftast dateras till omkring år 100;[51] 2) att innehållet speglar en senare tid då ”den gammaltestamentliga kanon i kyrkan avgränsades mot heretiker”; 3) att ”uttryckssättet är hellenistiskt”; 4) att Jesu återkomst betvivlas; 5) att det förutsätts att Paulusbreven är samlade, vilket inte tros ha varit fallet förrän cirka år 100; och 6) att det första säkra bevittnandet av brevet sker med Origenes i mitten av 200-talet och han skriver då att brevets äkthet är ifrågasatt.[2]

Burton Mack lägger till att synen på den kristna tron överensstämmer med den som återfinns i annan kristen litteratur från mitten av 100-talet, att författaren skriver utsökt grekiska (vilket en fiskare från Galileen inte kan förväntas kunna producera[9][38]) och är välutbildad, att han använder Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, och annan litteratur, att brevet innehåller fullt utvecklade kristologier, att Jesusorden brukas som om de vore vanliga grekiska maximer, och att författaren helt klart betraktar den äldre tiden i lugn begrundan från avstånd.[8]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Lockett 2016, s. 108–111.
  2. ^ [a b c d e f g h] Hartman 1989, s. 81.
  3. ^ Powell 2009, s. 482.
  4. ^ [a b c] Heard 1950
  5. ^ Mack 1995, s. 207.
  6. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 431.
  7. ^ [a b c d e f] Ehrman 2011, s. 70.
  8. ^ [a b c d] Mack 1995, s. 208.
  9. ^ [a b c] Ehrman 2013, s. 223–224.
  10. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 426.
  11. ^ Powell 2009, s. 484.
  12. ^ Schreiner 2003, s. 253.
  13. ^ Johnson 2010, s. 437.
  14. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 425.
  15. ^ [a b c d e f] Johnson 2010, s. 438.
  16. ^ Nationalencyklopedin NE
  17. ^ [a b] Johnson 2010, s. 439.
  18. ^ [a b] Brown 2016, s. 279.
  19. ^ [a b c] Kümmel 1975, s. 434.
  20. ^ Brown 2016, s. 280.
  21. ^ Kümmel 1975, s. 429.
  22. ^ Perrin 1982, s. 381.
  23. ^ Ehrman 2013, s. 222–223.
  24. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 433.
  25. ^ [a b c d e f] Ehrman 2013, s. 223.
  26. ^ Schreiner 2003, s. 263.
  27. ^ [a b] Ehrman 2011, s. 68.
  28. ^ Ehrman 2013, s. 222.
  29. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 224.
  30. ^ [a b c] Kümmel 1975, s. 430.
  31. ^ Ehrman 2011, s. 68–69.
  32. ^ Ehrman 2013, s. 225.
  33. ^ Mack 1995, s. 213.
  34. ^ Schnelle 1998, s. 425-426.
  35. ^ Schreiner 2003, s. 260–261.
  36. ^ Schreiner 2003, s. 255–256.
  37. ^ Schreiner 2003, s. 259.
  38. ^ [a b c] Kümmel 1975, s. 431–432.
  39. ^ Schreiner 2003, s. 262–263.
  40. ^ Schreiner 2003, s. 257.
  41. ^ Mack 1995, s. 211.
  42. ^ Ehrman 2011, s. 71.
  43. ^ Ehrman 2011, s. 71–72.
  44. ^ Ehrman 2011, s. 72–73.
  45. ^ Ehrman 2011, s. 73–74.
  46. ^ Ehrman 2011, s. 74–75.
  47. ^ Ehrman 2011, s. 74–75.
  48. ^ Ehrman 2011, s. 75–76.
  49. ^ [a b] Ehrman 2011, s. 69.
  50. ^ Kümmel 1975, s. 432.
  51. ^ Hartman 1989, s. 80.

Tryckta källor

  • Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123
  • Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616
  • Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
  • Johnson, Luke Timothy (2010) (på engelska). The writings of the New Testament: an interpretation (3rd ed.). Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 11885256. ISBN 978-0-8006-6361-2
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
  • Lockett, Darian R. (2016) (på engelska). Letters from the Pillar Apostles: The Formation of the Catholic Epistles as a Canonical Collection. Eugene, Or.: Pickwick Publications. ISBN 978-1620327562
  • Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8
  • Perrin, Norman; Duling Dennis C. (1982) (på engelska). The New Testament: an introduction : proclamation and parenesis, myth and history (2. ed.). San Diego: Harcourt Brace Jovanovich Publ. Libris 4586463. ISBN 0-15-565726-7
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3
  • Schreiner, Thomas R. (2003) (på engelska). The new American commentary. 37, 1, 2 Peter, Jude. Nashville, Tenn.: Broadman & Holman. Libris 9562668. ISBN 0-8054-0137-7

Internetkällor

Jakobsbrevet

Jag har skrivit några Wikipediaartiklar om katolska brev i Bibeln. Det kom sig av att jag stötte på flera påståenden om att ett visst katolsk brev skulle vara skrivet av den eller den aposteln, utan några förbehåll, och att breven uppgavs vara skrivna mycket tidigt och i några fall påstods vara Nya Testamentets äldsta skrifter.

Jag inleder med att återge artikeln om Jakobsbrevet. För den som hellre vill läsa samma artikel på Wikipedia, finns artikeln här.

Jakobsbrevet

Minuscule 319

Inledningen av Jakobsbrevet med överskriften ”Aposteln Jakobs katolska brev” i Minuscule 319 från 1100-talet.

Jakobsbrevet (grekiska: Ἰακώβου επιστολή [καθολική])[1] är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Det tillhör, tillsammans med Judasbrevet, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet och de tre Johannesbreven, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling. Det finns ingen konsensus inom forskarvärlden om när detta brev skrevs och oenigheten hänger samman med frågan om vem som har skrivit det – om det skrevs av Herrens broder Jakob som antas ha dött år 62 eller om det skrevs av någon annan långt senare. Detta har lett till att vissa daterar brevet så tidigt som till mitten av 40-talet medan andra förlägger dess tillkomst till långt efter Paulus tid och ibland så sent som till mitten av 100-talet.[2] Följaktligen har det hävdats att det är Nya Testamentets såväl äldsta som yngsta skrift.[3] Den mest accepterade uppfattningen torde vara att brevet inte har skrivits av denne Jakob, utan att det skrevs av en för oss okänd person någon gång i perioden ca 70–100.[4][5][6]

Innehåll

Författare, ursprung och tillkomsttid

Författare

McKnight

Scot McKnight, som menar att det är troligare att Jakob har skrivit brevet än att han inte har det, och därför föreslår en tillkomsttid på 50-talet.

Det finns ingen större enighet bland forskare vad gäller brevets ursprung, tiden när det skrevs eller vem författaren var,[7] och det var omstritt redan i den gamla kyrkan.[4] Brevet uppges vara skrivet av en viss Jakob, men vem denne var sägs aldrig. Jakob var ett vid denna tid mycket vanligt namn bland palestinska judar och kristna, och flera personer i Nya Testamentet bär detta namn,[8] Med reservation för att samma person kan dölja sig bakom fler namn än ett, förekommer fem män som heter Jakob (grekiska: Ἰάκωβος): Jakob, Sebedaios son (Mark 1:19; 3:17 par; Apg 12:2), Jakob, Alfaios son (Mark 3:18 par), Jakob, Jesu broder, också benämnd Herrens broder och den rättfärdige (Mark 6:3 par; 1 Kor 15:7; Gal 1:19; 2:9, 12; Apg 12:17; 15:13ff; 21:18; Jud 1), Jakob den yngre (Mark 15:40 par) och Jakob, far till lärjungen Judas (Luk 6:16; Apg 1:13).[9] Den traditionella uppfattningen är att brevet har författats av Jesu broder, kallad Jakob den rättfärdige, som var ledare för den kristna kyrkan i Jerusalem fram till sin död år 62.[10] Genom att det i brevet aldrig sägs vilken Jakob som avses, drar de flesta forskare slutsatsen att oavsett vem som har skrivit det, var meningen den att läsaren skulle förstå att detta var en så välkänd och berömd Jakob att den saken inte behövde påtalas. Därmed kvarstår Jakob, Sebedaios son och Jakob den rättfärdige, och eftersom den förstnämnde anses ha dött redan år 44 återstår bara den senare.[11][12][9]

Tidig datering

Till stöd för att Jakob den rättfärdige verkligen har skrivit brevet har några forskare framhållit att brevets polemik vore otänkbar efter apostlamötet i Jerusalem cirka år 49, varför de förlägger brevets tillkomst till före detta år.[12] Andra argument till stöd för att Jakob skrivit brevet är att traditionen tillskriver honom brevet och att det är judiskt-kristet, vilket skulle stämma med Jakob som författare. Vidare anses den ödmjuka ingressen, den förmanande hållningen och den självklara auktoriteten, tala för att Jakob skrivit brevet.[12] Dessutom menar vissa, som Scot McKnight, att argumenten emot identifieringen av Jakob som författare inte är så övertygande som ofta görs gällande och att brevet därför inte måste vara skrivet efter Jakobs tid,[13] som 1) att orsaken till att det inte har citerats eller åberopats i den äldsta tiden är att det ansågs vara för obetydligt och 2) att det har cirkulerat bara inom en mindre grupp, och 3) att templets ödeläggelse år 70 marginaliserade den judekristna gruppen i Jerusalem varför deras syn negligerades, samt 4) att brevet ansågs för judiskt för att väcka intresse inom den mer icke-judiska delen av kristenheten. Robert Foster menar dock att även sammantaget utgör dessa argument bara en möjlig, men knappast övertygande, förklaring till varför brevet inte rönte någon större uppmärksamhet.[14]

Om Jakob, ledaren för den kristna församlingen i Jerusalem, har författat denna skrift skulle den kunna vara skriven någon gång i perioden ca 40 till 62,[10] och om den som flera forskare antar är tillkommen i slutet av 40-talet,[15] skulle den kunna vara Nya Testamentets äldsta skrift.

Senare datering

Ehrman-2012

Bart D. Ehrman, som anser det vara näst intill uteslutet att en bondson från den galileiska landsbygden som Jakob skulle ha kunnat skriva Jakobsbrevet.

Argumenten emot uppfattningen att brevet skrivits av Jakob, inbegriper att det är skrivet på driven grekiska,[4] något många menar att en enkel och outbildad palestinier med arameiska som modersmål knappast vore i stånd till, om än vissa anser det inte vara uteslutet.[16] Det faktum att grekiskan förekom i Palestina innebär inte, enligt Kümmel, att en arameisktalande jude i vanliga fall kunde skriva på flytande grekiska.[17] Författaren är dessutom väl förtrogen med Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, och de bibelcitat som förekommer i brevet är hämtade därifrån.[18] Det finns heller inga tydliga tecken på att det skulle vara en översättning gjord från en arameisk förlaga.[19] Och enligt Bart D. Ehrman var Jakob en arameisktalande bonde från Galileen som med nästan absolut säkerhet inte ens kunde läsa och skriva, än mindre författa ett verk på flytande grekiska.[18] Ehrman menar att den som skrev detta brev var en mycket bildad person med grekiska som modersmål, som skrev en klar och korrekt koinegrekiska och som hade förmågan att bruka en mängd retoriska tekniker som var vanliga inom grekisk-romersk moralfilosofi.[20] Av dessa anledningar menar han att det är näst intill omöjligt att föreställa sig att Jakobsbrevet har skrivits av Jakob, en outbildad bonde från landsbygdens Nasaret.[21] (Vad gäller svårigheten för en outbildad arbetare, som en jordbrukare eller fiskare, från den galileiska landsbygden att kunna författa ett brev på grekiska, se Andra Petrusbrevet, läs- och skrivkunnigheten i Galileen.)

En annan invändning mot att Jakob skulle vara författaren, är att det ingenstans i brevet framkommer att författaren har någon egen relation till Jesus.[16] Jesus nämns för övrigt vid namn bara två gånger i brevet (1:1; 2:1) och då endast som herren Jesus Kristus, och inget sägs om att hans död och uppståndelse skulle utgöra grund för frälsningen.[22] Vidare var skriften omstridd i den äldsta kyrkan och dess accepterande i kanon tog lång tid. Det finns inga säkra spår efter att någon använt sig av Jakobsbrevet före år 200.[6] Det saknas i Muratoriekanon,[23] Tertullianus nämner det inte,[6] och det citerades som auktoritativ skrift först av Origenes i mitten av 200-talet.[24] På 300-talet skriver Eusebios av Caesarea (Kyrkohistoria 2:23:25) att brevet ofta ansetts vara oäkta och att inte många gamla författare har nämnt det.[6][23] Flera forskare har tolkat brevets andra kapitel, verserna 2:14–26, som ett angrepp på Paulus,[25][26] varför i så fall brevet måste ha skrivits efter det att Paulus brev hade samlats och börjat cirkulera, något som skedde senare än år 62 när Jakob antas ha dött. Och man har undrat hur Jakob, om han verkligen är författaren, kan ha undgått att ta upp frågan om konvertiternas förhållande till judiska lagar och riter.[19] I alla källor sägs Jakob värna den judiska lagen och såväl kulturellt som kultiskt hålla fast vid den judiska identiteten. Men i Jakobsbrevet finns inget rituellt eller kultiskt, inget om renhetslagar, det judiska templet, tillåten mat, sabbaten, högtidsdagar, omskärelse, Israel eller något annat som hör till den judiska identiteten.[27] I stället handlar det om kärleksbudet att Du skall älska din nästa som dig själv (2:8) eller om budorden (2:10–12).[28] Det förekommer heller inga antydningar i brevet om schismer mellan judiska och icke-judiska kristna, och soteriologin, frälsningsläran, i brevet riktar sig till de hednakristna och avviker därmed kraftigt från den orientering mot de jude-kristna som Jakob representerar enligt det Paulus skriver i Galaterbrevet 2:7–9.[29]

Papyrus_20

Papyrus P20 från 200-talet innehållande Jakobsbrevet 2:19–3:9.

Andra tecken på att brevet inte är från den närmaste tiden efter Jesu död, och därmed heller inte skrivet av Jakob, är dess beröring av förhållanden som antas ha rått vid en senare tid. Bekymmer över att det finns alltför många rika i församlingarna (2:1–6; 5:1–6), att folk verkar vara otåliga över att Jesus ännu inte kommit (grekiska: παρουσία, parousia) (5:8–9) och att ”de äldste” (grekiska: πρεσβύτερος, presbyteros) förefaller leda församlingarna (5:14), är omständigheter som alla mer påminner om de förhållanden som rådde senare. Mot slutet av nollhundratalet anslöt allt fler till den kristna rörelsen och då också många fler rika, varför sociala konflikter uppstod i församlingarna. Liknande förhållanden står att finna främst i Lukasevangeliet, Uppenbarelseboken och de pseudopaulinska Pastoralbreven vilka skrevs vid en senare tid än den när Paulus skrev sina brev.[29][30]

Några forskare menar att flera av dessa omständigheter går att förklara med antagandet att Jakob inte har skrivit brevet men väl har påverkat dess utformning i samband med att en skolad hellenist skrev det,[31][12] även om den slutgiltiga utformningen av brevet gjordes senare.[6]

Emedan majoriteten forskare anser att brevet inte har skrivits av Jakob utan tillkommit efter dennes död, författad av en okänd hellenistisk judisk kristen med en grundlig grekisk skolning, brukar dess tillkomst ofta förläggas till den sista tredjedelen av nollhundratalet, ca 70–100.[4][5][32][6]

Innehåll och inriktning

Jakobsbrevet är, frånsett inledningen, inte uppbyggt som ett traditionellt brev. Det är snarare en skrift sammanställd av kärnfulla uttryck och uttolkningar.[4] Det är främst en traktat (en allmän skrift för en vidare publik)[33] – en kristen förmaningsskrift[4] som handlar om kristen livsföring och gärningarnas betydelse i förhållande till tron. Det innehåller alltså undervisning om kristen moral och etik, visdomsord och förmaningar till församlingarnas medlemmar och ledare,[34] och var troligen avsett att skickas runt till församlingarna.

Brevet inleds med ”Hälsningar från Jakob, Guds och herren Jesu Kristi tjänare, till de tolv stammarna i förskingringen” (1:1), vilket sannolikt inte avser de tolv judiska stammarna, utan antingen judekristna runt om i Romarriket eller så kristna över huvud taget.[35][36] De ämnen som ges störst utrymme i brevet är tron, prövningar och frestelser och att Gud inte frestar någon; att man inte ska göra skillnad på rika och fattiga och att Gud utvalt de fattiga till sitt rike; att man inte med tungan ska sprida sitt gift och att den sanna visheten kommer från ovan; att man ska vara ödmjuk och inte högmodig, förlita sig på Guds försyn och inte vara övermodig; att Herrens ankomst (parousia) är nära; att bönen har kraft; att många bröder kommer bort från sanningen och hamnar på villovägar;[34] och att ”den som återför en syndare från hans villovägar räddar hans liv undan döden och gör att många synder blir förlåtna.” (5:20) Därefter slutar brevet utan någon avskedsfras.[37]

Ett framträdande tema i Jakobsbrevet är att det finns två vägar i livet, där den ena leder till död och den andra till liv. I brevet framställs kristendomen (fastän beteckningen inte förekommer) som inte bara ett trossystem utan som ett sätt att leva. Församlingsmedlemmarna varnas för att vara tvehågsna (1:8; 4:8) och att det inte är möjligt att vara vän både med världen och med Gud (4:4).[22] Skriften beskriver det praktiska livet i en församling, där man ber för varandra och bekänner sina synder för varandra (5:16), och där man åtar sig att hjälpa dem som befinner sig i nöd (1:27).[38] Den utgör en handledning för hur man ska agera för att beträda den väg som leder till livet (1:12) och hur man ska undvika den väg som leder till döden (5:19–20).[22]

En av de saker som främst betonas i brevet är att tron i sig själv, utan gärningar, är död, (2:17, 26) och ”att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro” (2:24). Detta verkar stå i direkt motsats till det Paulus skriver, nämligen ”att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar” (Rom 3:28).[39]

Jakobsbrevet är en bibelbok som relativt sällan lyfts fram i kyrkans förkunnelse. Orsaken är främst att den inte betonar Jesu död och uppståndelse på samma evangeliserande sätt som andra bibelböcker i Nya Testamentet gör. Martin Luther ansåg att brevets innehåll grumlade rättfärdiggörelsen genom tron.[4]

Nyckelverser

  • ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare.” (1:22)
  • ”Vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?” (2:14)
  • ”Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.” (2:17)
  • ”Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man …” (3:2)
  • ”Lyssna ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er …” (5:1–6)

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ McKnight 2011, s. 59, n. 1.
  2. ^ McKnight 2011, s. 35.
  3. ^ Hartin 1991, s. 12.
  4. ^ [a b c d e f g] Nationalencyklopedin 2017
  5. ^ [a b] Brown 2016, s. 268.
  6. ^ [a b c d e f] Schnelle 1998, s. 387.
  7. ^ Foster 2015, s. 8.
  8. ^ Ehrman 2011, s. 193.
  9. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 384.
  10. ^ [a b] Foster 2015, s. 18.
  11. ^ Ehrman 2013, s. 284.
  12. ^ [a b c d] Hartman 1989, s. 77.
  13. ^ McKnight 2011, s. 35–38.
  14. ^ Foster 2015, s. 20–21.
  15. ^ Robinson 1976, s. 138.
  16. ^ [a b] Laws 1980, s. 40.
  17. ^ Kümmel 1975, s. 413.
  18. ^ [a b] Ehrman 2011, s. 198.
  19. ^ [a b] Foster 2015, s. 19.
  20. ^ Ehrman 2013, s. 285–286.
  21. ^ Ehrman 2013, s. 286–287.
  22. ^ [a b c] Powell 2009, s. 445.
  23. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 285.
  24. ^ Foster 2015, s. 18–19.
  25. ^ Ehrman 2011, s. 192–198.
  26. ^ Kümmel 1975, s. 412–413.
  27. ^ Schnelle 1998, s. 385.
  28. ^ Ehrman 2013, s. 288.
  29. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 386.
  30. ^ Ehrman 2013, s. 289.
  31. ^ Foster 2015, s. 19–20.
  32. ^ Kümmel 1975, s. 414.
  33. ^ Hartman 1989, s. 75.
  34. ^ [a b] Hartman 1989, s. 76.
  35. ^ Ehrman 2013, s. 284.
  36. ^ Kümmel 1975, s. 407–408.
  37. ^ Kümmel 1975, s. 404–405.
  38. ^ Powell 2009, s. 460.
  39. ^ Powell 2009, s. 454–455.

Tryckta källor

  • Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123
  • Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616
  • Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033
  • Foster, Robert J. (2014) (på engelska). The significance of exemplars for the interpretation of the Letter of James. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament. R. 2, 0340-9570 ; 376. Tübingen: Mohr Siebeck. Libris 17106023. ISBN 9783161532634
  • Hartin, Patrick J. (1991) (på engelska). James and the ‘Q’ sayings of Jesus. Journal for the study of the New Testament. Supplement series, 0143-5108 ; 47. Sheffield: JSOT Press. Libris 6428780. ISBN 1-85075-267-2
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
  • Laws, Sophie (1980) (på engelska). A commentary on the epistle of James. Black’s New Testament commentaries, 99-0116433-8. London: A. & C. Black. Libris 5495067. ISBN 0-7136-2075-7
  • McKnight, Scot (2011) (på engelska). The Letter of James, The New International Commentary on the New Testament. Cambridge: Grand Rapids: Eerdmans. ISBN 9780802826275
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687
  • Robinson, John A. T. (1976) (på engelska). Redating the New Testament. London: SCM Press. Libris 4839963. ISBN 0-334-02301-7
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3

Internetkällor