Brent Nongbri
Papyrus 75, 𝔓75 (även Bodmer papyri XIV-XV) är en välbevarad papyrushandskrift som innehåller stora delar av Lukasevangeliet (kapitlen 3–18, 22–24) och Johannesevangeliet (kapitlen 1–15). Det har betecknats som det mest betydelsefulla nytestamentliga skriftfyndet som hittills påträffats. Orsaken är dels den tidiga dateringen av skriften, normalt till ca 175–225 vt, dels textens stora likhet med 300-talskodexen Codex Vaticanus vilket därmed ansetts utgöra bevis för den texttraditionens förekomst på 100-talet och att texten dessutom kopierats med noggrannhet och omsorg. Men denna tidiga datering har nu ifrågasatts av Brent Nongbri och, som man skriver på engelska Wikipedia (Papyrus 75), har därmed också handskriftens betydelse för textkritiken av Nya Testamentet kommit att ifrågasättas.
Den artikel det handlar om är: Nongbri, Brent. “Reconsidering the Place of Papyrus Bodmer XIV–XV (𝔓75) in the Textual Criticism of the New Testament.” Journal of Biblical Literature, vol. 135, no. 2, 2016, s. 405–437. (JBL)
Brent Nongbri, som tidigare ifrågasatt den tidiga dateringen av p52 (se Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment?), menar att tidsfönstret mellan åren 175 och 225 bara är ett möjligt dstringsalternativ av flera och dessutom inte det troligaste.
Bodmer-papyri utgörs av en större samling texter skrivna på papyrus. Merparten består av såväl gammal- som nytestamentliga skrifter, men även av andra texter. Merparten av texterna dateras till 300-talet och senare och de finns numera i Vatikanbiblioteket. Papyrus Bodmer XIV–XV benämns också 𝔓75 och innehåller delar av Johannesevangeliet och vad som ofta antagits vara de äldsta bevarade lämningarna av Lukasevangeliet.
P75
𝔓75 har som sagt betraktats som det mest betydelsefulla papyrusfyndet med texter från Nya Testamentet som gjorts under 1900-talet. Orsaken är inte bara att fyndet är i så gott skick och har ansetts vara så tidigt (från ca år 200), utan också att skriften uppvisar en så påtaglig likhet med den så kallade B-texten (ungefär densamma som den alexandrinska texten) vars främsta representant är Codex Vaticanus. 𝔓75 har använts som argument emot den tidigare (under 1900-talets första hälft) vanliga föreställningen att Codex Vaticanus’ text utgjordes av en revision utförd just under 300-talet. Det tidiga 𝔓75 har givit stöd åt uppfattningen att texttraditionen är betydligt äldre och förekom redan på 100-talet.
Men Nongbri ifrågasätter denna tidiga datering av 𝔓75; en datering som han anser att det saknas stöd för. Nongbri menar att 𝔓75, utifrån såväl paleografiska överväganden av handstilen som studier av själva handskriften, passar mycket väl in på 300-talet. Detta är dessutom den tid till vilken huvuddelen av resten av i Bodmer-papyri dateras. Till detta kan läggas den stora överensstämmelsen mellan 𝔓75 och Codex Vaticanus, vilken dateras till just 300-talet.
Codex Vaticanus, ur Matteusevangeliet.
I likhet med 𝔓52 är 𝔓75 i huvudsak daterad paleografiskt (genom analys av handstilen) till ca år 200 utifrån likheter med andra handskrifter, vilkas handstilar i sin tur är daterade med hjälp av endast handstilen. Nongbri menar vidare att man inte kan slå fast en så kort tidsperiod som 50 år (175–225) utifrån enbart analys av hur bokstäverna är formade. Han menar vidare att det finns goda exempel på 300-talstexter vilkas handstilar liknar den i 𝔓75. Just genom osäkerheten i dateringar gjorda med hjälp av endast handstilsanalys, anser Nongbri att större fokus bör riktas mot hur kodexen (boken) är uppbyggd och konstruerad. Och han menar att denna vad gäller 𝔓75 mycket väl passar in i 300-talets kodexsamlingar. Lägger man till detta att det allra flesta övriga skrifter i Bodmer-papyri dateras till 300- och 400-talen, finns enligt Nongbri goda skäl för att anta att också 𝔓75 är från 300-talet. Av detta följer också att B-texten kan vara en produkt av 300-talet.
Victor Martin och Rodolphe Kasser som år 1961 publicerade den första studien av 𝔓75 daterade papyrushandskriften till perioden ca 175–225. Nongbri menar att deras jämförelseskrifter, daterade till 100- och 200-talen, uppvisar vissa påtagliga likheter med 𝔓75, men han påpekar samtidigt att alla skrifterna utom två själva bara daterats med hjälp av handstilen. Nongbri menar att risken är påtaglig för cirkelresonemang om man inte använder jämförelsematerial som är säkert daterat, och då menar han en datering baserad på annat än handstilen. Exempelvis kan det handla om en text skriven på baksidan av ett papyrusark som redan använts med en tid angiven och vi därmed kan slå fast att texten skrevs efter denna tid, eller tvärtom en daterbar notering gjord i efterhand som visar att texten skrivits före denna notering. Eller så kan det vara en handskrift som påträffas i ett daterbart arkeologiskt sammanhang. Av de två texter som går att datera någorlunda exakt åberopade Martin och Kasser inga direkta likheter mellan den ena handskriften (P.Flor. I 61) och 𝔓75, och inte heller Nongbri finner några uppenbara likheter. Den andra skriften (P.FuadUniv. 19) från år 145 eller 146 uppvisar enligt Nongbri vissa likheter med 𝔓75, men samtidigt också olikheter.
Philip Comfort och David Barrett, vilka förordar en datering till slutet av 100-talet eller möjligen början av 200-talet, hänvisar till Martin och Kassers exempel som jämförelse. Men de åberopar därutöver också P.Mich.inv. 3, som är daterad till före år 192/193 (eftersom en händelse från det året omnämns på baksidan). Nongbri menar sig upptäcka en viss likhet mellan handstilen i denna text och den i 𝔓75, men samtidigt menar han att likheterna är begränsade och att där också finns klara skillnader. Alltså är det endast två av de enda tre daterade jämförelseskrifter som har åberopats som alls uppvisar några likheter, och Nongbri anser att dessa likheter inte är imponerande. Han skriver att bevisläget för att 𝔓75 skrevs i slutet av 100-talet eller i början av 200-talet är magert.
𝔓75 har jämförts med den skarpa och strama stil som uppkom i slutet av 100-talet och var vanlig under 200-talet. Nongbri menar att även om vissa likheter är uppenbara är den övergripande stilen ändå lutande eller sluttande; en stil som verkar ha uppkommit på 300-talet. I vilket fall var den stil av blandad formell handskrift som sägs karakterisera 𝔓75 i bruk under mycket längre tid än perioden 175–225 – snarare från mitten 100-talet till in på 400-talet.
P.Herm. 5.
Nongbri påvisar klara likheter mellan 𝔓75 och ett antal andra handskrifter, vilka har daterats på annat sätt än genom handskriften. P.Oxy. VII 1012 dateras till mitten av 200-talet och Nongbri anser den utgöra en förhållandevis nära parallell till 𝔓75. P.Oxy. VII 1016, en kopia av Platons Faidros, är skriven efter år 234/235. Nongbri anser att handstilen är igenkännbart lik men att den i 𝔓75 är noggrannare och mer avsiktligt utformad. P.Herm. 4 och P.Herm. 5, är skrivna ca år 320 och sannolikt av samma person. Dessa båda papyrusskrifter uppvisar den närmast parallellerna med 𝔓75 bland de någorlunda säkert daterbara skrifter som Nongbri känner till och som hittills har åberopats som paralleller till 𝔓75. Han menar att skriften är ”slående” lik.
Trots att denna 300-talshandskrift är den som uppvisar en handstil som mest liknar den i 𝔓75, menar Nongbri inte att 𝔓75 därför också måste dateras till 300-talet. Däremot menar han att mitten av 300-talet måste ses som en ”möjlig” tid för 𝔓75:s tillkomst.
Det finns en stor samsyn om att 𝔓75 var del av det stora fynd som går under namnet Bodmer papyri. Även om det inte är känt exakt var texterna påträffades, anses allmänt övre Egypten som den sannolika upptäcktsplatsen. Nongbri utgår från de kodexar som ”alla” anser var del av fyndet, och merparten av denna samling dateras till 300-talet. Bara av den anledningen finns skäl att anta att också 𝔓75 är från 300-talet. 𝔓75 mäter 13 x 26 cm där höjden är lika med den dubbla bredden. Storleken och utseendet stämmer bäst med de kodexar som dateras till 300-talet. Det gäller även andra fynd från Egypten utöver Bodmer papyri, däribland 300-talskodexarna (kopierade efter år 348) som utgör Nag Hammadi-biblioteket (se Skriftfynden i Nag Hammadi i Egypten).
Nongbri poängterar ännu en gång att han inte argumenterar för att 𝔓75 därför måste vara från samma tid, det vill säga mitten av 300-talet. 𝔓75 skulle kunna vara från 200-talet och till och med från 100-talet. Hans poäng är bara att det producerades handskrifter i övre Egypten i mitten av 300-talet som till utformning och handstil mycket liknar 𝔓75. Med en så sen tillkomsttid behöver man heller inte anta, såsom forskare ofta gör, att 𝔓75 skrevs tidigare än de andra texterna i Bodmer papyri och först senare, när den hade använts och var sliten, kom att läggas till denna samling.
Det finns en mycket nära överensstämmelse mellan 𝔓75 och Codex Vaticanus. När det gäller Lukasevangeliet uppgår denna överensstämmelse ord för ord till 90–94 %, medan Codex Vaticanus’ likhet med Codex Sinaiticus (vilka båda betraktas som lika) bara uppgår till 75 %. I stället för att anta att det trots 200 års tidsskillnad bara uppkommit mindre förändringar i texten, är det rimligare, enligt Nongbri, att anta att båda texterna är från ungefär samma tid. Det skulle också kunna tyda på att B-texten, som på senare tid (efter mitten av 1900-talet) ofta antagits vara den som bäst bevarat den ursprungliga ordalydelsen, i högre grad än vad forskarna trott, utgörs av ändringar tillkomna på 300-talet.
Roger Viklund, 2017-01-17
Jesus granskad 