Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117
Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11
Den fiktiva text som jag har skapat här till höger är avsedd att illustrera en arkivtext som Pilatus, eller någon av hans undersåtar, skulle kunna tänkas ha upptecknat i samband med den påstådda avrättningen av Jesus. Givetvis är denna text alltigenom omöjlig, men den skulle ändå gott kunna spegla en förlaga som passar till den text som förekommer i Tacitus’ historieverk Annalerna, eller som det ursprungligen lär ha hetat, Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång). Det omöjliga i texten, förutom att mina formuleringar naturligtvis är helt osannolika, är att Pilatus betecknar sig själv som prokurator och inte prefekt samt att den han sägs ha avrättat är Christus och inte Jesus.
Tacitus skrev följande på latin:
”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)
I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:
”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”
BETECKNINGEN CHRISTUS
Att Pilatus skulle ha kallat Jesus för Christus, den latinska formen av det grekiska Christos som betyder smord, inoljad, fuktad, och är en grekisk motsvarighet till hebreiskans messias (mashiah), förefaller vara uteslutet. Christos är inget namn. Om Pilatus alls skulle ha berättat vem den han avrättade var skulle han ha skrivit att denne hette Jesus, eller då Jeshu(a), och att han kom från Galileen eller då möjligen Nasaret. Ett protkoll upprättat av Pilatus skulle i så fall ha kunnat lyda så att Pilatus, ”lät avrätta Jeshu från Nasaret, som ansågs vara judarnas konung”. Protokollet skulle inte ha innehållit uppgiften att han hette Christus.
Tacitus synes däremot ha trott att han hette Christus, genom att skriva att ”Christus avrättades”. Också detta tyder på att Tacitus inte läst någon officiell rapport, då den klart skulle ha angivit att hans namn inte var Christus utan Jesus.
Emot detta anförs den omständighet att Tacitus faktiskt bara är ute efter att förklara varifrån kristna fått sitt namn. Att säga att kristna kallas just kristna eftersom deras ledare hette Jesus, är en klart intetsägande förklaring. Tacitus var alltså tvungen att hänvisa till Christus för att kunna förklara det han avsåg att förklara. Om detta råder det givetvis ingen oenighet.
Men denna (bort)förklaring ställer ändå till problem.
- För det första stöder den omständighet att Tacitus använder endast ordet Christus INTE att han konsulterat källor, eftersom de rimligen skulle ha innehållit namnet Jesus och troligen inte Kristus (även om de skulle ha kunnat förklara att han hette Jesus och ansågs vara Kristus). Men oavsett det faktum att det går att förklara Tacitus’ val av Christus framför Jesus utifrån den omständighet att han vill förklara varifrån de kristna fått sitt namn, ger detta likväl inget stöd för att han fått uppgifterna om Pilatus’ avrättning av Christus från utomkristna källor. Kom ihåg att Tacitus med all säkerhet redan hört varifrån de kristna fått sitt namn och att det i sig inte finns något starkt stöd för att han konsulterat källor för denna uppgift. För att man över huvud taget ska kunna trovärdiggöra att Tacitus bygger på källmaterial måste någon omständighet i texten kunna åberopas till stöd för denna tolkning. Och valet av Kristus framför Jesus ger inget sådant stöd.
- För det andra hade Tacitus i stället kunna skriva något liknande detta: ”Upphovsmannen till detta namn, Jesus som kallades Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus …”. Om Tacitus läst om Jesu avrättning hade han med stor sannolikhet funnit namnet Jesus i handlingarna. Han bör i så fall alltså ha vetat att han hette Jesus. Han bör därmed också ha förstått att han inte hette Christus. Det kan till och med ha stått att vissa ansåg att han var Messias, där alltså Christus är den latinska motsvarigheten. I så fall torde Tacitus inte ha uttryckt sig på ett sådant sätt så att läsaren förleds att tro att han hette Christus. Det skulle ha inneburit en minimal ansträngning för Tacitus att förtydliga ungefär på det sätt som jag föreslår och därmed skulle det också stå klart att Tacitus förstod skillnaden mellan namnet Jesus och beteckningen Christus. Även om det är möjligt att Tacitus ansåg frågan vara av underordnad betydelse och av ren lättja uteslöt namnet Jesus, ger detta likväl inget stöd för att Tacitus gått till källorna. Tvärtom tyder det på att han inte gjort det och faktiskt inte ens visste att personen ska ha hetat Jesus.
En ytterligare omständighet är att i den äldsta handskriften av Annalerna från tiohundratalet har ett ursprunglig ”e” ändrats till ett ”i”, så att krestna ändrats till kristna. Vad detta kan innebära och vad Tacitus kan tänkas ursprungligen ha skrivit, avser jag att återkomma till i ett framtida inlägg.
PROKURATOR KONTRA PREFEKT
Kring frågan om Tacitus’ beteckning av Pilatus som prokurator och inte prefekt har det spillts mycket bläck genom åren. Det råder en stor oklarhet kring de olika begreppen, något som också försvåras av att fler än ett språk är inblandat i resonemanget.
Prokurator var en latinsk beteckning på ett romerskt ämbete och betydelsen av denna beteckning synes ha ändrats under årens lopp, så att prokurator på Tacitus’ tid inte var riktigt detsamma som prokurator på Pilatus’ tid.
Historikern Richard Carrier har sedan länge annonserat att han avser att publicera en större genomgång av bruket av beteckningarna prokurator och prefekt genom tiderna. Vad jag vet har han ännu inte publicerat sina rön. Men Earl Doherty har fått tillåtelse att studera det ännu opublicerade materialet och använda det som grund för sin egen utredning i boken Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Age of Reason Publications, 2009). Den följande beskrivningen om skillnaden mellan prefekt och prokurator är löst baserad på Dohertys genomgång på sidorna 594–596.
I Judeen kallades de av Rom tillsatta styresmännen för prokuratorer först vid kejsar Claudius’ tid som regent (41–54 vt) med början från år 44. Då omorganiserade han provinserna så att Judeen blev en officiell romersk provins med direktstyre från Rom. Under den tidigare perioden av romerskt styre från år 6 vt till år 39 vt, hade Judeen fungerat som en provins till Syrien och de styrande i Judeen hade beteckningen prefekter.
Prefekt är en militär beteckning för en befälhavare över en större trupp soldater som upprätthöll ordningen huvudsakligen genom ett militärt styre. Pilatus var en sådan prefekt över Judeen under åren 26–36.
Beteckningen prokurator avsåg något olika funktioner under den tidiga perioden när Augustus (27 fvt–14 vt) och Tiberius (14–37 vt) regerade jämfört med den senare perioden från Claudius (41–54 vt) och framåt till krigsutbrottet år 66. I den tidiga perioden då Pilatus styrde Judeen var en prokurator i stort sett en finansiell administratör över en provins, utsänd av kejsaren. Denne prokurator saknade militära befogenheter och var i det stora hela underställd prefekten. I den senare perioden kallades de styrande i Judeen för just prokurator och då avsågs den högsta styrande i provinsen med omfattande befogenheter som de tidigare prokuratorerna hade saknat.
Pontius Pilatus var prefekt. Detta vet vi inte minst genom en inskription som påträffades år 1961 i Caesarea, där Pilatus hade sitt huvudsäte. I bilden till höger syns den bevarade inskriptionen. Den rödmarkerade texten inunder bilden utgör de bokstäver som delvis eller i sin helhet är bevarade och det övriga är ett av flera försök till rekonstruering av texten, vilken då skulle lyda: ”Dis augustis Tiberieum Pontius Pilatus Praefectus Iudae fecit et dedicavit”. Det skulle på svenska motsvara ungefär: ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen, uppförde Tiberium till de vördnadsvärda gudarna[s ära]. Vad Tiberium i så fall avsåg är okänt och vissa har spekulerat om att det kan ha avsett ett tempel som uppförts till kejsar Tiberius’ ära. Men rad 2 och 3 anses i vilket fall vara säkert rekonstruerade som ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen”.
Det Carrier har kommit fram till gällande tiden före Claudius är att i små provinser – och Judeen var en liten provins – fanns det sällan skäl att ha både en prefekt och en honom underställd prokurator. I de flesta fall synes den styrande personen ha varit både prefekt och prokurator. Pilatus skulle således ha betitlats såväl prefekt som prokurator. Därmed skulle Tacitus’ beskrivning av Pilatus som prokurator inte vara en felaktig beskrivning av hans ämbete.
Under Tacitus’ hela levnad hade de styrande över provinserna kallats för prokuratorer. Tacitus ger också Pilatus beteckningen prokurator fastän på dennes tid ämbetet var prefekt. Tanken är nu att om Tacitus läst i officiella dokument att Pilatus avrättat Jesus skulle Pilatus där ha benämnts med sin rätta titel prefekt och inte prokurator. Det faktum att Tacitus säger att Pilatus var prokurator tyder därmed på att han inte hämtat uppgifterna från officiellt källmaterial.
Utifrån insikten att Pilatus också var prokurator hävdar då de som vidhåller att Tacitus vänt sig till romerska källor, att han inte gjorde något misstag när han skrev att Pilatus var prokurator. Pilatus var också prokurator. Men detta är knappast en riktig beskrivning eftersom:
1) Prefekt var ett ämbete överordnat prokuratorns och Pilatus skulle knappast ha gått med på att betitlas med en lägre grad än den han hade.
2) Vi vet genom Caesarea-inskriptionen att Pilatus också betitlades prefekt.
3) I ett officiellt dokument skulle titeln prefekt och inget annat ha givits, detta speciellt eftersom Pilatus avrättade folk i egenskap av militär befälhavare och inte i egenskap av ”räknenisse”.
Detta utesluter givetvis inte att Tacitus ändå kan ha benämnt Pilatus prokurator. Prokurator kunde vid Tacitus’ tid ses som en överordnad beskrivning av alla ansvariga över en provins. Tacitus kan också ha valt en titel som han ansåg att folk i hans samtid bättre skulle kunna relatera till. Carrier föreslår att Tacitus medvetet kan ha använt den lägre titeln prokurator för att förnedra Pilatus, i enlighet med Tacitus’ vana att vara spydig. Och alla sådana förklaringar är naturligtvis möjliga. Det ändrar dock inte det faktum att Tacitus använde en titel på Pilatus som man inte kan förvänta sig stod i ett officiellt dokument, och därmed tyder även detta på att Tacitus aldrig konsulterade något sådant.
Även andra kallade Pilatus för prokurator.
Ofta argumenteras för att en titel som prokurator användes rätt oprecist och kunde åsyfta även de som inte direkt var prokuratorer. Till stöd för att även Pilatus kunde benämnas prokurator åberopas Filon från Alexandria (ca 20 fvt–50 vt), som alltså var samtida med Pilatus, och Josefus (37/38–ca 100 vt) som levde i den närmaste tiden efter Pilatus. Båda sägs ha skrivit att Pilatus var prokurator. Detta är ett argument som ofta framförs.
Man bör då veta att både Filon och Josefus skrev på grekiska och inte på latin. I Judiska fornminnen 18:55 läser vi i William Whistons översättning: ”BUT now Pilate, the procurator of Judea …” Även Louis Feldman översätter denna mening i Loeb Classical Library till prokurator. Grekiskan lyder emellertid: ”Πιλᾶτος δὲ ὁ τῆς Ἰουδαίας ἡγεμὼν …”, Grekiskans hêgemôn betyder rätt och slätt ledare i en vid bemärkelse och har ingen uttrycklig betydelse av ett speciellt romersk ämbete som prokurator. Översättningen till prokurator är alltså en tolkning utifrån en föreställning om att det var det Josefus avsåg, inte för att ordet betyder prokurator. Sannolikt låg en tidigare latinsk översättning till prokurator till grund för antagandet.
Det andra grekiska ordet som används av Filon i Angående beskickningen till Gaius 38 och av Josefus i Om det judiska kriget 2:169 är epitropos. Josefus skriver: ”Now Pilate, who was sent as procurator into Judea by Tiberius” (Πεμφθεὶς δὲ εἰς Ἰουδαίαν ἐπίτροπος ὑπὸ Τιβερίου Πιλᾶτος …). Epitropos betyder bland annat ståthållare och kan möjligen ses som en motsvarighet till latinets prokurator. Fast detta är svårt att veta, då epitropos har fler betydelser som väktare, föreståndare, domare, etc. Att det i betydelsen ståthållare exakt skulle svara mot latinets prokurator i den betydelse det latinska ordet hade på Pilatus’ tid, och inte innefatta också exempelvis ämbetet prefekt, har jag svårt att se. Eftersom inget grekiskt låneord bildat från prokurator förekommer, är det svårt att säga att Filon och Josefus skulle mena exakt prokurator.
Tacitus’ val.
Med andra ord betecknar Tacitus Pilatus prokurator trots att hans officiella ämbete som ledare över Judeen var prefekt. Detta må ses som ett mindre ”misstag” som går att förklara på flera olika sätt och alls inte behöver betyda att Tacitus inte visste att Pilatus också uppehöll ämbetet prefekt. Emellertid stöder denna omständighet INTE att Tacitus förlitade sig på ett officiellt dokument, då detta borde ha innehållit Pilatus’ rätta titel och vi därför måste förutsätta att Tacitus trots detta valde att benämna honom prokurator.
SAMMANFATTNING
Sedan tidigare har jag konstaterat att meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är en typisk fotnotsupplysning, som bör betraktas som något separat från det övriga Tacitus skriver. Jag har också visat att Tacitus visserligen var en god och noggrann historiker, men att även han ibland var godtrogen och att det knappast fanns skäl för 
honom att misstänka att det han direkt eller indirekt hört från kristna om att deras gudom Kristus avrättats av Pilatus skulle vara osant. Frågan om han skulle ha nöjt sig med att bara flika in det han trodde sig veta eller kontrollera uppgifterna i de källor om Jesus som knappast fanns tillgängliga i de romerska arkiven, kan endast styrkas eller försvagas av det Tacitus själv skriver. Och i detta går att konstatera att han på två ställen i denna korta text ger information som rimligen måste avvika från den han borde ha funnit i ett eventuellt protokoll om Jesus avrättning. Den text han i så fall konsulterat bör ha liknat den till höger och ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ ”rätta” titel prefekt. Trots detta skriver Tacitus Christus och prokurator. I båda fallen går det att finna trovärdiga förklaringar till varför Tacitus valde att använda dessa ord framför Jesus och prefekt. Men samtidigt försvagar denna omständighet ytterligare den redan svaga hypotesen om att Tacitus skulle ha bemödat sig om att bekräfta något han rimligen inte kan ha misstänkt var oriktigt.
Tacitus’ uppgift om Pilatus’ avrättning av Christus i Judeen är därför sannolikt endast en upplysning baserad på hörsägen, där informationen ytterst kommer från kristna själva. Inget i det Tacitus skriver utgör något som inte samtidigt finns beskrivet i de evangelier som på denna tid bör ha varit spridda.
Roger Viklund, 2010-09-17
Jesus granskad 
Lämna en kommentar