En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 8

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 8: Slutord

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 8: Epilogue

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 8: Slutord

theodore2

Sidan två av Klemens brev till Theodoros. Det längre citatet ur Hemliga Markusevangeliet inleds längst till vänster på den fjärde raden från slutet med καὶ ἔρχονται εἰς βηθανίαν (och de kommer till Bethania). Sidans verkliga höjd är cirka 200 mm.

Timo S. Paananens och min studie av tecknen på kontroll i Klemens’ brev till Theodoros kan frammana invändningen att den i hög grad sammanbundna skrivstilen som denna handskrift uppvisar, kanske inte är tecken på något annat än den sorts handstil som en skicklig förfalskare valt att efterlikna. Det vill säga, kan vi inte felaktigt ha identifierat en i lönndom medvetet skapad kontrollerad skrivstil som en förhållandevis icke kontrollerad ledig personlig skrift, eftersom vi saknar nödvändiga kvalifikationer för att utföra jämförande handstilsundersökningar? En dylik invändning skulle dock missa poängen på två plan. För det första är observationen att handstilen i Klemensbrevet är spontant och omedvetet utförd inte vår, utan i stället en observation som Venetia Anastasopoulou gjort. Det vår kvantitativa studie gör är endast att komplettera hennes kvalitativa slutsats genom att presentera några siffror. Syftet med detta är att presentera hennes studie på ett mer direkt sätt så att även icke-specialister i handskriftsstudier kan förstå den. För det andra, även om forensiska dokumentundersökare hävdar att det är extremt svårt att framställa en naturtrogen imitation av handskriven text som är skickligt, konstnärligt och komplext utförd (som handskriften i fråga är), och att det är praktiskt taget omöjligt att imitera den rytm den uppvisar, kvarstår den banala truismen att, som Osborn uttrycker saken, ”perfekta förfalskningar kan inte upptäckas av någon.” De långa listorna i handskriftsstudielitteraturen med ”tecken på äkthet” och ”tecken på förfalskning” är endast indikationer som är vägledande och aldrig absoluta. Undantag från dessa regler finns, oavsett om det är handskrivna texter som framställts med sådan skicklighet att det är nästan omöjligt att skilja dem från äkta skrift, eller autentiska handstilar som uppvisar alla tecken i manualen på att vara förfalskningar.

I de flesta diskussioner rörande Klemens’ brev till Theodoros, är det inte känt att dessa äkthetsupptäckningsverktyg inte ger svar på frågan om huruvida ett visst dokument är äkta eller ej. Det bästa som går att åstadkomma är att visa att ett visst dokument omöjligt går att skilja från ett autentiskt dokument. Strängt taget är de metoder som forensiska dokumentundersökare har till sitt förfogande kalibrerade för att besvara två frågor: Har denna författare skrivit just detta dokument? Och uppvisar just detta dokument tecken på att vara förfalskat? Problemet med att bestämma sig för att granska skälen till tvivel i de fall där båda dessa frågor besvaras nekande, är att tvivlen blir oresonabla, eftersom de bevis som pekar på äkthet ignoreras. Denna typ av hermeneutisk (uttolkande) misstänksamhet föder ännu mer misstänksamhet. Om vi till exempel, såsom Jeffery och Tselikas gör, antar att Smith har haft en medhjälpare som hjälpt honom med att skriva den mycket svåra sjuttonhundratalsskriften, då har vi plötsligt en konspiration med syfte att skapa en tidig förfalskad kristen text av skäl som är svåra att förstå. Antag att vi för sakens skull också accepterar Allan Pantucks slutsats att Smith inte ägde tillräckliga språkkunskaper i grekiska för att kunna komponera Klemensbrevet. Vem skall vi i så fall förmoda har hjälpt Smith med denna uppgift? Finns det bortsett från Smith ytterligare konspiratörer inblandade, och vem eller vilka är i så fall denna/dessa person/personer som överträffade Smiths förmågor i den centrala disciplinen handskriftsförfalskning?

piiovanelli2

Pierluigi Piovanelli

Det ihärdiga fasthållandet vid förfalskningshypotesen har möjliggjorts genom att hypotesens anhängare har koncentrerat sig på Smiths påstådda motiv. Sådana motiv, vilka man anser utgör en tillräcklig grund för att hävda att Smith förfalskat texten – och i avsaknad av den dödsbäddsbekännelse som Smith aldrig gjorde – är tyvärr med nödvändighet tvetydiga. Likaväl som man från dessa påstådda motiv kan sluta sig till en viss tänkt handling går det utifrån helt andra motiv att sluta sig till samma handling. Så är exempelvis fallet med de slutsatser Pierluigi Piovanelli drar. Han hänvisar till att Smith i sina brev till Gershom Scholem (vilka Stroumsa tar till intäkt för att Smith absolut inte kan ha förfalskat Klemensbrevet) på ett ställe i brev #76 från den 6 oktober 1962 skriver att han genom Klemens’ brev till Theodoros ”har bevisen” till stöd för sin uppfattning om den historiske Jesus. Detta menar Piovanelli tyder på att Smith själv har skapat sina bevis genom att förfalska Klemensbrevet. Men Klemensbrevets innehåll verkar som bevis för denna hypotes oavsett om Smith förfalskat brevet eller om han verkligen upptäckt det. Oavsett vilket kan Smith ha använt brevet som stöd för sin uppfattning.

Av denna anledning har vi valt att åberopa Smiths motiv endast i de fall där de uttryckligen har uttryckts av Smith själv, och har därefter försökt att tolka Smiths handlingar när det är möjligt att tillämpa dem. Den bild som växer fram av manuskriptjägaren Smith, där Smith anser att det finns ett betydande egenvärde i att upprätta förteckningar och kataloger, är en bild av ärlighet och uppriktighet och i överensstämmelse med Guy Stroumsas beskrivning av den ”fullständiga trovärdigheten i Smiths redogörelse”. Ändå är vi långt mer tillfreds med argument som inte bygger på några påstådda motiv, utan på förklaringsförsök som äger större bevisvärde. Sådana teorier inkluderar Smiths bristande kunskaper i patristisk grekiska och grekisk kursiv 1700-talsskrift, eller – som vi har försökt att styrka i denna artikel – avsaknaden av tecken på att skriften tillkommit under stark kontroll av handstilen.

I en tidigare artikel, Distortion of the Scribal Hand in the Images ofClement’s Letter to Theodore, har vi förkastat nästan hela Stephen Carlsons bidrag till handstilsundersökningarna av Klemens’ brev till Theodoros. I denna artikel har vi förkastat många av Tselikas’ bidrag. Det är vår uppfattning att ingenting kan rädda Carlsons analys, eftersom den baseras på ett underlag som i grunden är oanvändbart till följd av linjerastrets förvrängning av bilderna. Även om implikationerna av Tselikas’ paleografiska iakttagelser inte har fullständig utvärderats i denna artikel, är det vår uppfattning att hans observationer inte äger någon beviskraft när det gäller frågan om förfalskning. Vi hävdar att Tselikas har dragit ett antal slutsatser om tecken på att skriften är förfalskad baserade på ”sunt förnuft”, särskilt när han argumenterar för att Smith är förfalskaren, som helt enkelt är fel i ljuset av forensiska överväganden. Kort sagt, om Klemens’ brev till Theodoros, såsom vi har argumenterat i denna artikel, omöjligt går att skilja från en autentisk sjuttonhundratalshandskrift, finns det ingen grund för att behandla det som något annat än en handskriftskopia från sjuttonhundratalet.

Annonser

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 7

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 7: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (pen lifts)

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

Det enda problem som nu återstår av Tselikas’ invändningar är hans påstående att skribenten har lyft pennan för att börja på nytt, på ställen där man inte borde göra uppehåll i skrivandet. Om nu detta är vad Tselikas menar med diskontinuerliga linjer. Vi kontaktade honom för att få klarhet i vad han menade. Vi frågade honom 1) om han avsåg några särskilda exempel eller menade att linjen var diskontinuerlig i alla fall; 2) om han med diskontinuerliga linjer menade att skribenten faktiskt hade lyft pennan från papperet; 3) om de något märkliga bytena av pennans riktning som denna skribent ibland gör när denne skriver vissa bokstäver, är de ställen där han menar sig se att pennan har lyfts från papperet? Tselikas svarade att han inte ”var villig att diskutera” denna fråga längre. Det enda svar han kunde ge på våra frågor var att ”skribenten visar tvekan vid slutförandet av bokstäverna” och att ”skrivandet av många bokstäver inte är flytande utan uppdelat, vilket tyder på att skribenten inte har tillräcklig erfarenhet av att skriva på grekiska.” Han betonade också att han inte är “en handstilsundersökare utan en paleograf med omfattande kännedom om grekisk skrift”.

Tselikas ger i vilket fall fyra exempel, men i inget av fallen är det lätt att upptäcka vad han anser vara diskontinuerligt skrivna bokstäver. Vad vi kan se är den linje som sammanbinder spiritus lenis med bokstaven alfa sammanhängande och oavbruten vid alla 13 tillfällen, frånsett möjligen ett (ἀπόγραφον i Theod. II.6). Vid de 43 tillfällen där bokstaven upsilon skrivs samman med cirkumflex-accenten kan vi endast hitta några exempel där linjen med någon sannolikhet kan beskrivas som diskontinuerlig, och dessa undantag är rätt så förklarliga. De är alla i linje med hur denna skribent skrev vissa bokstäver eller bokstavskombinationer. Tselikas hävdar också att ”överdelen” av bokstaven theta har lagts till den undre delen av bokstaven, och att bokstaven delta är skriven som två delar. Men han klargör aldrig huruvida detta gäller en del av eller alla de bokstäver han gav som exempel. Och han gav heller inga svar på dessa frågor när vi bad honom om förtydliganden. Icke desto mindre kan vi bara hitta ett tydligt exempel (bland 59 möjliga) på bokstaven theta skriven i två penndrag (ἀληθὴς i III.18a). Bokstaven delta skrivs ibland i två enheter med den uppåtgående linjen tillagd den nedre delen. Detta visar emellertid endast att denna skribent förmår variera det sätt på vilket han skrev denna bokstav, och kan hellre betraktas som en personlig originalitet.

Ibland förekommer det krökar av varierande omfattning mitt i linjerna, som om skribenten plötsligt vridit handen. Dessa är ytterst iögonfallande, och uppenbarligen ett särdrag hos denna skribent. Krökarna förekommer i vissa av de linjer som går från alfa upp till spiritus lenis, där det i stället för en jämn kurva är en mer tvär sväng i en vinkel av 90 grader eller mer. I bokstaven theta finns ibland också en tydlig böj i en vinkel av cirka 45 grader i övergången mellan den nedre delen av bokstaven och den mer uppåtgående linjen. Liknande skarpa böjar förekommer också i förbindelselinjen mellan bokstaven upsilon och cirkumflex-accenten. Vi kan inte avgöra om Tselikas anser att det är dessa linjer som är diskontinuerliga. Så vitt vi kan avgöra rör det sig om riktningsförändringar och inte pennlyft eller -stopp (eftersom det inte förekommer några synbara bläckplumpar). I många fall blir linjen tunnare och ibland försvinner den helt, troligen på grund av fjäderpennans minskade tryck, att spetsen träffat och hoppat över en uppstickande fiber i papperet, eller att bläcket tagit slut. Normalt när linjen försvinner i dessa bokstäver eller bokstavskombinationer ansluter den på nytt längs pennans ursprungliga bana. Och viktigast av allt är att det sällan finns några uppenbara bläckplumpar där linjen upphör eller börjar på nytt, vilket tyder på att pennan har rör sig relativt snabbt i en kontinuerlig rörelse.

Eftersom varken Timo eller jag är expert på forensisk handstilsundersökning, verkade det klokt att kontakta Anastasopoulou och be om hennes åsikt om dessa påstådda diskontinuerliga linjer. Hon svarade att rörelsen enligt hennes professionella åsikt är kontinuerlig och att hon inte kan förklara Tselikas’ formulering. Utöver detta ville hon inte kommentera Tselikas’ rapport, eftersom han bedömer detta ”från en annan professionell synvinkel.” Vid detta lag bör det dock stå klart att Tselikas inte talar om eller uppfattar samma fenomen som Anastasopoulou – utan tvekan på grund av hans träning i paleografi och inte i jämförande handstilsundersökning. Tselikas’ bristande kännedom om den senare är tydlig i hans negligerande av viktiga kriminaltekniska element i samband med hans jämförelse mellan Smiths grekiska handstil och handstilen i Klemensbrevet.

I nästa del som också blir den sista, kommer artikeln att sammanfattas.

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 6

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 6: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (nomina sacra & colons)

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Återstår då Tselikas’ lista på nitton exempel på bristande kunskaper i grekiska som han menade sig ha upptäckt i Klemensbrevet. Dessa kan klassificeras i grupper av 1) exempel på sällsynt användning av bokstäver eller glyfer, 2) exempel på kursiv stil där bokstäver eller glyfer alltmer liknar varandra, 3) exempel på att bokstäver eller glyfer inte är konsekvent skrivna, 4) exempel på att pennan lyfts på konstiga ställen, och 5) två speciella fall rörande användningen av nomina sacra och användningen av kolon i slutet av raderna. Merparten av dessa exempel har dock inget att göra med ”bristande kunskaper om grekisk skrift”.

Vi kan inte förstå hur existerande (om än sällsynta) eller förenklade bokstäver eller glyfer skulle kunna avslöja vilken förmåga att skriva på grekiska en viss skribent besitter. Det finns inga problem vad gäller verifieringen av sjuttonhundratalsbokstäver i Klemens’ brev till Theodoros, och eftersom ingen ifrågasätter att brevet, åtminstone ytligt sett, är skrivet med skrivstil, är förenklade bokstäver och former vad man kan förvänta sig. Om däremot sådana förenklade former eller andra typiska tecken på skrivstil inte förekom, skulle vi inte kalla det för skrivstil. Vidare anses det generellt inom forensisk handstilsundersökning, som Albert Osborn skriver, att ”förkortade, förvrängda och oläsliga former som är tillräckligt fria och snabba faktiskt ofta tyder på äkthet snarare än förfalskning, även om de är mycket ovanliga och inte precis som de i standardskrift.”

Inte heller betraktar vi de smärre inkonsekvenser som Tselikas upptäckte som besvärande. De är representativa för skillnaden mellan forensiska handstilsundersökare och paleografer. Alldenstund Anastasopoulou har till sitt yrke att fokusera på linjekvalitet och pennans tryck mot skrivmaterialet, riktar Tselikas sin uppmärksamhet främst mot det som är iögonfallande i utformningen av bokstäverna – en metod som väl lämpar sig för att datera en handskrift till ett visst århundrade, men inte är lika lämpligt för att avgöra om det är en förfalskning. Ett belysande exempel är när Tselikas säger att den som skrev Klemensbrevet skrev bokstaven delta i två delar, först den undre cirkeln och sedan den uppåtgående linjen med att pennlyft mellan. (Det bör dock noteras att de flesta delta har skrivits i en sammanhängande rörelse utan att pennan lyfts.) Tselikas anser att detta underliga sätt att skriva bokstaven delta väcker misstanke om att skriften är en förfalskning, men forensiska handstilsundersökare från Osborn år 1910 och framåt har hävdat att ”det vanligaste tecknet på förfalskning inte är, som många felaktigt tror, avvikelser i [bokstävernas] form, utan en ritad och obestämd streck- eller linjekvalitet.” I stället är enstaka säregenheter i skriften snarare tecken på äkthet och med tanke på de tusentals bokstäver som utgör Klemensbrevet vore det misstänkt om inte några enstaka oförklarliga egenheter återfanns. Som tidigare nämnts, tenderar förfalskare att lägga fokus på textens läsbarhet och en så exakt återgivning som möjligt av bokstävernas former från den förlaga som används. Detta sker som regel på bekostnad av linjekvaliteten och allehanda andra utmärkande drag av handstilen. Denna tendens leder till en onaturlig likformighet i skrivandet, medan okonstlad och naturlig handskrift innehåller avvikelser från det normala sättet att skriva.

delta2Som en illustration till detta, beakta bilden av bokstaven delta till höger. Den är hämtad från det personliga brevet av Konstantinos Dapontes skrivet år 1754 (från en av de handskrifter som vi tidigare studerat rörande antalet omtag med pennan). Denna bokstav är skriven på ett rätt otypiskt sätt i två distinkta enheter. Men detta egendomliga sätt – och för denna skribent inte normala sätt – att skriva denna bokstav, säger oss ingenting om Dapontes’ kunskap om grekiska. Och eftersom de som studerar antik grekiska vanligtvis undervisas om det korrekta sättet att skriva bokstaven delta, är det mycket lättare att föreställa sig att en infödd grekisk skribent som behärskar grekiska flytande skulle känna sig fri att variera sitt sätt att skriva bokstaven, än det är att föreställa sig att en förfalskare, skicklig nog att med utsökt noggrannhet producera Klemensbrevet, skulle skriva en sådan enkel bokstav på ett icke-standardiserat sätt.

De få återstående iakttagelserna om andra onaturliga pennlyft, nomina sacra och användningen av kolon kräver ytterligare kommentarer.

right-hand-marginTselikas noterar att ”när ett ord avstavas i slutet av raden förekommer det två prickar, dock inte alltid”. Han tolkar alltså dessa punkter, till utseende liknande ett kolon, som bindestreck som används vid avstavningar och menar att skribenten inte använder avstavningstecknet konsekvent. Normalt används kolon också på detta sätt i grekiska handskrifter från denna tid.

Nu behöver inte en inkonsekvent användning av kolon som bindestreck i Klemensbrevet bekymra oss i någon större omfattning, eftersom sådana avvikelser, till och med inom en och samma handskrift skriven av samma person, lätt kan bevittnas. Men eftersom skribenter aldrig har haft ett enhetligt system för användning av typografiska märken (inklusive skiljetecken), och eftersom den funktion sådana märken har endast kan avgöras från fall till fall genom att bedöma dem i deras särskilda manuskriptsammanhang, föreslår vi att kolonen har använts för ett annat syfte i Klemensbrevet – nämligen som ett sätt att hålla högermarginalen rak. Ända från antiken och till modern tid finns exempel på olika typografiska märken, däribland kolon, som använts för att fylla ut raderna så att den högra marginalen blivit rak. Kolon kunde användas som parentes eller i stället för komma, eller för att markera en stark paus. De har använts för att fylla ut raderna i Judasevangeliet och rimligen också i 1QIsaa bland Dödahavsrullarna. Att författaren av Klemensbrevet också använde kolon som radutfyllare kan fastställas genom tre iakttagelser.

Första iakttagelsen

  • Om man bortser från den översta raden, som är en överskrift, innehåller brevet 71 rader.
  • Av dessa 71 rader är 31 avstavade. Med andra ord är 31/71 = ca 0,44 = ca 44 % av raderna avstavade.
  • 13 rader avslutas med kolon och om dessa kolon fördelas slumpvis borde 13 × 31/71 = ca 5,7 rader både vara avstavade och avslutas med kolon.
  • Av dessa 13 rader är slutorden också avstavade vid 6 tillfällen – således en nästan exakt matchning mellan det statistiskt sannolika (5,7) och det verkliga utfallet (6) om kolonen har fördelats slumpvis.

Andra iakttagelsen

  • Varenda linje som avslutas med kolon skulle ha slutat till vänster om linjen ovanför, om kolonet hade saknats.

Tredje iakttagelsen

  • Det är uppenbart att kolonen använts typografiskt för att få en rak högermarginal på raderna I.12 och I.26 eftersom i dessa fall avståndet mellan den sista bokstaven och kolonet är ytterst påtagligt samtidigt som kolonet mycket exakt följer den högra sidmarginalen.

(Vidare tar Tselikas upp nomina sacra, ”heliga namn” som brukar förkortas. Typiska ord som brukar förkortas är Gud, Herren, Jesus, anden, Frälsaren, osv., och vanligen plockar man bort bokstäver i mitten eller slutet av ordet och markerar att det är en förkortning med ett streck ovanför.)

Vad gäller de något ovanliga formerna för förkortningar, nomina sacra, i Klemens’ brev till Theodoros, beror variationen sannolikt på att användningen av nomina sacra började falla i glömska under 1700-talet, något såsom Émile de Strycker avhandlar i sin genomgång av handskriftskopiorna genom tiderna av Jakobs protoevangelium. Ett exempel som de Strycker tar upp är variationen på förkortningarna av ordet ἰσραήλ (Israel) som förkortas på inte mindre än fyra olika sätt.

Nästa inlägg kommer att behandla Tselikas’ anmärkning att skribenten lyft pennan på ställen där man inte kan förvänta sig pennlyft.

Roger Viklund, 2016-10-27

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 5

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 5: The Difference between Forensic Document Examination and Palaeography

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Tom Davis

Om nu Anastasopoulous kvalitativa utlåtande är riktigt och den handskrivna texten i Klemensbrevet är det oreflekterade resultatet av en skribents omedvetna automatiserade skrivande (något som får stöd av vår kvantitativa slutsats baserad på det antal gånger pennan lyfts från papperet), hur kan då Tselikas argumentera för den rakt motsatta ståndpunkten – nämligen att skribenten har rört sin hand på ett icke-spontant sätt, ritat bokstäverna och lyft pennan på märkliga ställen? Vi är av den åsikten att Anastasopoulous och Tselikas’ oenighet härrör från den grundläggande skillnaden i deras respektive tillvägagångssätt som forensiska handstilsundersökare och paleografer – två forskningsfält som enligt Tom Davis traditionellt ”inte kommunicerar med varandra.” Även om de har ett gemensamt mål i att identifiera texter som har skrivits av samma person, är deras metoder för göra detta inte desamma.

Paleografer sysslar huvudsakligen med att tyda den skrivna texten i handskrifter, och i deras arbete finns sällan skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Handstilsundersökare däremot arbetar ofta med texter där det finns skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Paleografer försöker samla in så mycket extern information som bara går om skribenten, tidpunkten när skriften nedtecknades och var detta skedde. De undersöker skrivmaterialet, det sätt på vilket bokstäverna har formats, för att kunna datera texterna och noterar senare strykningar, tillägg och ändringar i texten. Handstilsundersökare undviker givetvis inte att ta del av sådan information om den finns, men förlitar sig normalt på den interna information som går att få ut ur själva dokumenten och undersöker om andra påståenden om dessa dokument är riktiga. Det normala för dem är att begära in underlag i form av exempel på hur den misstänkte förfalskaren normalt skriver, och därefter fastställa hos båda skribenterna (eller i förekommande fall, hos en och samma skribent) de särskilda kännetecknen, de distinkta särdragen och egenheterna som finns inbäddade i personernas omedvetna rörelsemönster vid skrivandet. Medan paleografers arbete i mångt och mycket handlar om att hitta generella mönster för skriften och kunna sätta in den i ett historiskt sammanhang, och det därmed innehåller visst mått av spekulation, kan handstilsundersökare inte gärna spekulera om något utan konkreta bevis till stöd när de vittnar i domstolar.

Som ett exempel på följderna av denna skillnad mellan disciplinerna kan vi betrakta hur Anastasopoulou och Tselikas bedömde hur och i vilken omfattning skribenten av Klemensbrevet avslutade bokstäverna eller linjerna på papperet. Anastasopoulou menade att texten är ”skriven snabbt, och fastän … vissa bokstäver i ett ord har skrivits en och en … har detta inte försämrat den utmärkta skrivrytmen.” Tselikas däremot menade att det stora antalet bokstäver och länkar med “diskontinuerliga linjer” tyder på ”att skribentens hand inte rörde sig spontant, utan omsorgsfullt och trevande för att bibehålla bokstavens korrekta form.”

De direkt motsatta slutsatserna anser vi vara följden av att Anastasopoulou fokuserar på linjekontinuitet och Tselikas på anslutningar. Enligt Hubers och Headricks standardklassificering tillhör det senare stilelementet och det förra utförandeelementet. Stilelementet (som fokuserar på anslutningar) är paleografens verktyg för att kunna placera en viss text i tid och rum, alltså avgöra när och var en viss text har skrivits. Utförandeelementet (som fokuserar på att linjerna är skrivna i en kontinuerlig rörelse) är däremot handstilsundersökarens område.

Förenklat kan sägas att när en forensisk handstilsundersökare med synen når slutet av en skriven enhet och pennan lyfts studerar denne pennans avtagande tryck mot papperet och följer handens tänkta riktning genom luften för att bedöma dess väg från avslutandet av en rad till början av nästa. Syftet är att avgöra om linjekontinuiteten förblir obruten, alltså om flytet och rytmen i skriften består. Det är dessa detaljer som avslöjar för en handstilsundersökare om texten skrivits snabbt och spontant. För paleografen visar slutet av en skriven enhet på något annat, nämligen på vilket sätt bokstäverna har formats och därmed också när texten har skrivits och i vilken skola denna stil har lärts ut. I just detta fall leder Tselikas’ granskning av de diskontinuerliga linjerna helt enkelt inte till den slutsats han drar – särskilt med tanke på att antalet pennlyft var fler i de andra 1700-talshandskrifterna som vi studerat.

Och detta är inte den enda gång där Tselikas’ handskriftsanalys är oklar. Hans transkription av brevet innehåller fjorton misstag och vid fyra tillfällen åberopar han sin egen felaktiga transkription som bevis för att brevet innehåller misstag som en person med grekiska som modersmål inte skulle begå. En omfattande utvärdering av Tselikas’ rapport ligger utanför ramen för denna artikel. Det är dock nödvändigt att vi tar upp de observationer som direkt berör handstilsundersökningen. Och då är två av Tselikas’ påståenden av särskild vikt. Det första är att texten i Klemensbrevet skulle visa prov på ”bristande kännedom om grekisk skrift”; det andra är att en jämförelse mellan handstilen i Klemensbrevet och Morton Smiths handstil ger belägg för att Smith (i motsats till Anastasopoulous bedömning) trots allt förfalskade brevet. Det senare påståendet går relativt enkelt att bringa klarhet i eftersom precis samma missförstånd och felaktiga tillämpningar tidigare gjorts av Stephen Carlson i hans försök att knyta handstilen i Klemensbrevet till Smith. Tselikas menar sig kunna med något mått av sannolikhet knyta Smith till Klemensbrevet genom att visa på vissa likheter i det sätt på vilket de skrev två bokstäver (τ and θ), två kombinationer av bokstäver (θη and θου), och några få accenttecken, och genom att återge ett exempel från vardera på skrift som han betecknar ”ostadighet i skrivandet”.

tselikas-table

Det första misstaget med ett dylikt tillvägagångssätt är att det inte tar hänsyn till olikheterna mellan de specifika egenheterna i respektive handstil – vid identifiering av en författare är dessa av mycket större betydelse. Huber och Headrick uppger till och med att ”ett begränsat antal skillnader, kanske bara en enda” kan vara tillräckligt ”för att uppväga betydelsen av ett antal likheter, oavsett deras respektive betydelse.”

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Vidare beaktar Tselikas inte fenomenet med ”naturlig variation”; det vill säga, han klargör inte i vilken omfattning de specifika bokstäverna varierar i utförande mellan varandra genom att jämföra många bokstäver och därigenom fastställa bokstävernas typiska utseende. Om man inte ens klargör i vilken omfattning en viss författare varierar utformandet av bokstäverna är det ingen konst att hitta enstaka likheter mellan två handstilar skrivna med samma alfabet. Och det gäller framför allt med så relativt okomplicerade bokstäver som tau and theta. På denna punkt är skillnaden mellan paleografer och forensiska dokumentundersökare rätt påtaglig. För att exemplifiera, ger Tselikas två exempel på hur bokstaven tau skrivits i Klemensbrevet, två bokstäver som skiljer sig åt allografiskt. Dels är det den lilla gemena bokstaven som skrivits i en rörelse moturs, dels den stora versala bokstaven skriven i en rörelse medurs. När han senare jämför lilla tau med ett tau skrivet av Smith ger han ingen indikation på att han tagit hänsyn till variationen i hur denna bokstav utförs vare sig hos Smith eller i Klemensbrevet – frånsett då att han skiljer gemenen från versalen.

Men skillnader och likheter på allografisk nivå är av värde enbart i de fall där ingen misstanke om förfalskning föreligger (det vill säga vid paleografens vanliga arbete med att identifiera en viss skribent), eller i de fall där en förfalskare återgått till sitt normala sätt att skriva. Det grundläggande problemet i detta fall är att en förfalskare döljer sin egen handstil och imiterar någon annan persons sätt att skriva. Om då den förfalskade texten liknar den misstänkte förfalskarens handstil, är detta relevant endast när sådana återgångar till förfalskarens normala sätt att skriva inträffar. Tselikas visar aldrig att de exempel han åberopar är sådana där förfalskaren av misstag återfallit i sitt normala sätt att skriva. Och om Tselikas aldrig beaktat något utöver det uppenbara och iögonfallande, säger hans jämförelse mellan några enstaka bokstäver oss ingenting. Som vi tidigare har påpekat koncentrerar sig forensiska handstilsundersökare på jämförelser av handstilar på de idiografiska, mer omedvetna egenheterna i handstilen, just för att egenheter i det inövade automatiska rörelsemönstret vid skrivandet är så mycket svårare att dölja i de små oansenliga detaljerna.

Roger Viklund, 2016-10-24

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 4

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 4: Controlled and Personal Writing: A Quantitative Analysis

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

Venetia Anastasopoulou menar att Klemensbrevet har skrivits med spontanitet och konsekvens, det vill säga att brevet är skrivet likadant från början till slut utan några påtagliga avvikelser. Vi (Timo Paananen och jag) har försökt att pröva hennes expertutlåtanden genom att kvantifiera dem så att även icke-experter kan förstå hur Klemensbrevet är skrivet.

colette-sirat

Colette Sirat

Colette Sirat skiljer på kontrollerad (tyglad, återhållen, begränsad) handstil och personlig (fri och unik) handstil. Den förstnämnda är följden av inre eller yttre behärskning, av återhållsamhet, medan den senare utgör den handstil man har när inga sådana begränsningar föreligger. Ett exempel på en begränsning är om man avser att skriva längs raka linjer eller om man vill skriva tydligt så att andra lätt kan läsa det man skriver. I verkligheten pendlar vi hela tiden mellan dessa båda lägen, ofta omedvetet, och vår handstil är sällan antingen det ena eller det andra utan som regel både och. Men hur mycket vi begränsar vår handstil beror på sammanhanget, och vissa skrifter är betydligt mer kontrollerade och behärskade än andra. Sättet på vilket man kan avgöra i vilken omfattning handstilen är personlig och fri är bland annat att se i vilken omfattning bokstäverna är sammanbundna med varandra. Vårt skrivande består av enheter av skrift vilka kan innefatta allt från delar av bokstäver till flera sammanbundna bokstäver, hela ord och ibland hela meningar. Och när vi talar om skrivstil handlar det krasst om hur ofta pennan lyfts från papperet för att på nytt föras till papperet för att utföra nästa rörelse och forma nästa enhet av skrift. En skriven enhet består av det som skrivs från det att pennan rör vid papperet till dess den senare lyfts från samma papper.

Generellt kan sägas att personlig skrift kännetecknas av en informell handstil som flyter obehindrat och där de enskilda bokstäverna tappar något av sin karaktär och tenderar att likna varandra. Detta kan göra det svårt för andra att se skillnad på vissa bokstäver. Likaså tenderar personlig skrift att innehålla många förkortningar och ligaturer, det vill säga tecken bildade genom att två eller fler tecken skrivs samman. Den kontrollerade tyglade handstilen är av motsatt karaktär. Den fokuserar på individuella drag med pennan. Den personliga handstilen drar mot enheter som fogas samman.

Vi bestämde oss för att undersöka hur många gånger den som skrev Klemensbrevet har lyft sin penna för att börja på nytt, hur många glyfer (det vill säga individuella enheter som bokstäver eller ligaturer) som skrivits utan att pennan lyfts. Vi undersökte alltså hur många kluster av två, tre, fyra eller fler glyfer (bokstäver) som brevet innehåller. Att vi räknar glyfer och inte bara bokstäver kommer sig av att det i denna grekiska handstil förekommer såväl ligaturer som många tecken som apostrofer och förkortningar som skrivs i en enhet eller skrivs samman med bokstäver och inte går att räkna separat och ej heller är att betrakta som enskilda bokstäver. För att vidare kunna bedöma relevansen av det resultat vi fick, lät vi göra samma sak med ytterligare två grekiska 1700-talshandskrifter. Vi ansåg denna studie vara viktig eftersom det vid förfalskningar nästan alltid handlar om att medvetet förändra sin egen handstil och imitera någon annans, vilket i sin tur innebär både inre och yttre begränsningar som påverkar rörelsen av pennan. Sirat poängterar att ett av de bästa sätten att upptäcka en förfalskning är att söka efter tecken på kontroll av skriften, såsom ett överflöd av omtag i skrivandet. Ju fler gånger pennan lyfts, desto mer kontrollerad skrift och desto större sannolikhet att det rör sig om en förfalskning.

Som jämförelse valde vi två grekiska 1700-talshandskrifter. Dels en kopia av en skrift av 300-talsbiskopen Gregorios av Nazianzos (Add MS 8240), dels ett personligt brev av Konstantinos Dapontes (Add MS 8237) – båda skrivna i en stil som liknar den i Klemensbrevet.

add-ms-8237

Ett personligt brev skrivet av Konstantinos Dapontes år 1754. Add MS 8237, ff 2–2v, British Library.

Vi tog 1000 glyfer eller bokstäver och började i samtliga tre fall räkna från rad 14 på förstasidan. Resultatet återges i tabellen inunder.

Theodoros

MS 65

Dapontes

MS 8237

Gregorios

MS 8240

Totalt antal bokstäver eller glyfer 1000 1000 1000
Individuella glyfer 352 460 520
Glyfer i grupper om två 382 422 286
Glyfer i grupper om tre 216 106 153
Glyfer i grupper om fyra eller fler 50 12 41
Ligaturer 107 104 51
Nom.Sac. och andra förkortningar 3 3 1

Som kan konstateras har alla handskrifter många ligaturer, ändå förekommer de i dubbelt så stor omfattning i Klemensbrevet och Dapontes som i Gregorios. Dessa båda har också tre gånger så många nomina sacra (förkortade heliga namn).

add-ms-8240

Kopia av Gregorios av Nazianzos, Contra Julianum imperatorem 1, Add MS 8240, ff 92-109v, 1700-talet.

Den som kopierade Gregorios uppvisar den största kontrollen av handstilen och fler än hälften av glyferna har skrivits individuellt, medan det i Klemensbrevet endast är 35 % av glyferna (bokstäverna) som skrivits var för sig. Det personliga brevet från Dapontes befinner sig mellan dessa båda med knappt hälften av glyferna skrivna individuellt men med flest kluster av två. Av dessa tre handskrifter uppvisar Klemensbrevet minst begränsning eller kontroll i skrivandet om man enbart bedömer antalet lyftningar av fjäderpennan.

theod7

Klemensbrevet

Ingen av dessa tre handskrifter kan sägas ha ett överflöd av omtag i skriften med många pennlyft. Men den som kopierade Gregorios verkar ha varit mest intresserad av att skriva läsbart och hans bokstäver är också betydligt enklare att särskilja från varandra än vad de i Klemensbrevet är.

Om då detta resultat jämförs med Anastasopoulous iakttagelse att bokstäverna i Klemens’ brev till Theodoros har skrivits omedvetet, stämmer det väl med vår iakttagelse att handstilen i brevet drar åt personlig skrift, vilken ligger inom det område där skriften sker automatiskt och omedvetet. Vi drar denna slutsats utifrån de relativt få pennlyften, det relativt stora antalet ligaturer och förkortningar och på den relativt svårlästa handstilen i jämförelse med andra likvärdiga skrifter. Och konsekvenserna av detta blir tydliga: eftersom det är svårt för förfalskare att imitera det generellt omedvetna och det som inte är iögonfallande, följer att ju mer skriften liknar personlig skrift desto osannolikare att det är en förfalskning.

Vad gäller mängden av tecken på kontroll, finns inget i Klemensbrevet som gör att det går att särskilja från äkta 1700-talshandskrift.

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 3

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

osborn

Albert S. Osborn, 1858–1946, den jämförande handstilsundersökningens fader.

Jämförande handstilsundersökning, på engelska “forensic document examination” (FDE) och i USA vanligen kallat “questioned document examination” (QDE), kom att allmänt accepteras som en vetenskaplig metod först med Albert S. Osborn, vars bok Questioned Documents (1910) fortfarande betraktas som ett standardverk. Men disciplinen har varit kraftigt ifrågasatt. I en studie från 1989 fick metoden svidande kritik och artikelförfattarna menade att det saknades bevis för att det ens fanns experter i ämnet. I en senare större studie från 2009 gjord av National Academy of Sciences riktades stark kritik mot flera så kallade forensiska metoder, vilka anklagades för att ha litet stöd i systematisk forskning som kunde bekräfta teknikernas tillförlitlighet. Den jämförande handstilsundersökningen klarade sig i sammanhanget dock relativt väl, med endast uppmaningen att dess vetenskapliga grund borde stärkas. Och efter den förödande kritiken 1989 hade den jämförande handstilsundersökningen genomgått förändringar just för att säkerställa denna.

Ett antal artiklar på senare år har visat att handstilsundersökare, experter inom den jämförande handstilsundersökningen, lyckas avsevärt bättre än icke-experter i att avgöra om en handskriven text är äkta eller inte. En studie visade exempelvis att experter i endast 6,5 % av fallen parade samman två handskrifter som skrivna av samma person trots att de inte var det, och att icke-experter gjorde dylika felaktiga sammankopplingar sex gånger så ofta. En av orsakerna till denna skillnad är att experterna är mycket försiktiga i sina utlåtanden och inte vill gissa om de är osäkra. Följden blir att när de väl fäller ett omdöme är detta ofta mycket säkert. Andra nyligen genomförda studier har stött den vetenskapliga giltigheten av många av de viktigaste begreppen inom den jämförande handstilsundersökningen.

pjeffery5

Peter Jeffery

Craig Evans’ misstanke om att handskriftsanalys inte verkar kunna avgöra äkthetsfrågan, rimmar illa med det ovan sagda. Andra forskare har ifrågasatt speciella delar av Anastasopoulous analys. Så säger Peter Jeffery att hennes jämförelse är att likställa med en jämförelse mellan äpplen och päron, eftersom Smith i huvudsak textade på grekiska och Klemensbrevet är skrivet med skrivstil. Och Tselikas underkände hela disciplinen och därmed också Anastasopoulous studie genom att påstå att den som skrev Klemensbrevet ändå inte skulle skriva med sin egen personliga stil (varför det faktum att stilen i Klemensbrevet inte liknande Smiths inte hade så stor betydelse). Vi menar dock att även om dessa invändningar kan synas rimliga, röjer de en okunnighet om grunden för den jämförande handstilsundersökningen eftersom denna vilar på en växande samling av empiriska data.

När en handstilsundersökare tar sig an en text söker denne efter speciella detaljer. Tom Davis menar att en viss författare är benägen att skriva på ett unikt sätt med vissa egenheter som en expert kan upptäcka och igenkänna i alla typer av skriven text producerad av denna författare. Dessa särdrag skiljer en författare från en annan även om man skriver på olika sätt, till exempel textar och skriver skrivstil. Varje individ kommer med tiden att utveckla speciella särdrag, egna knyckningar, slängar och snirklingar och allt efterhand som vi tränar vår handstil blir dessa befästa. Detta blir till slut del av vårt kinetiska (rörelse-)minne och bäddas in i rörelseblock som vi använder oavsett vilken skrift vi använder för stunden. Men hur själva skriften blir påverkas utöver detta också av andra omständigheter, som hur situationen ser ut när vi skriver och denna påverkar hur vi förmår röra vår hand. Det kan gälla sådana yttre och inre faktorer som om skribentens hand är varm eller kall, om skribenten är stressad eller lugn, nykter eller full, har lågt blodsocker, etc. Dessutom påverkas skriften av vad den är tänkt att användas till, om det bara är en personlig minnesanteckning eller något som är tänkt att andra ska läsa. Skriften påverkas givetvis också av om personen i fråga vill dölja sin egen handstil eller imitera någon annans.

Theo2-3

För att ytterligare komplicera saken, så blir resultatet på papperet inte bara en kompromiss mellan dessa faktorer, utan kommer dessutom bokstäverna att variera i utseende mellan varandra. Denna variation kommer sig av att en människa inte är en maskin och den kallas för naturlig variation. Den förekommer alltid i äkta handskrivna texter och är ett tydligt tecken på att texten inte är förfalskad. Naturlig variation skall dock inte blandas samman med inkonsekvens i skrivandet. Det senare är ett tecken på att det rör sig om en förfalskning

Med utgångspunkt från detta har handstilsundersökarna slagit fast att vissa delar av vår handstil alltid utförs mer medvetet och andra delar mer omedvetet och att den senare är mycket svårare att kamouflera. Det är också därför handstilsundersökarna fokuserar på de delar av skriften som utförs omedvetet. Dessutom har förfalskare en tendens att även när de försöker dölja sina egenheter återfalla i sitt normala mönster och återgå till sina omedvetna egenheter som sitter i rörelseminnet. Den avgörande skillnaden mellan att skriva med sin egen handstil och att imitera någon annans är att den första använder proprioceptionen, en särskild sorts receptorer för att automatiskt kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position och som är en del av kroppsuppfattningen, medan den senare i huvudsak bygger på synåterkoppling och därför i princip innebär att skribenten snarare ritar än skriver.

Scott-Brown

Scott G. Brown

Det innebär att när man försöker efterhärma någon annans stil måste man med synen hela tiden korrigera sitt skrivande och att det i sig är ett mycket ansträngande arbete som snart gör att man blir mentalt uttröttad. Det innebär i sin tur att man omedvetet återfaller i sina egna invanda rörelsemönster och detta framför allt när man ska skriva längre texter. Således uppkommer dessa ”misstag” troligare i slutet av texten.

Med andra ord, ett dokument och särskilt ett längre dokument skrivet i en svår handstil, är troligen inte förfalskat om skriften är konsekvent utförd. Det är därför intressant att notera, som Scott Brown gör, att Klemens’ brev till Theodoros är just detta, ett långt brev konsekvent skrivet från början till slut i en mycket svår 1700-talshandstil.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Hur var det då med Jefferys och Tselikas’ invändningar? Jämförde Anastasopoulou äpplen med päron? Enligt de riktlinjer som föreligger för handstilsundersökare bedömde hon ett material som var tillräckligt omfattande för att kunna göra en trovärdig analys, och hon identifierade de speciella egenheterna i den skrivna texten både i Klemensbrevet och hos Smith. Skillnaderna mellan den handstilsliknande 1700-talsstilen och Smiths mer textade stil är inte speciellt väsentlig eftersom hon fann ett antal egenheter i Smiths handstil som, om han hade skrivit Klemensbrevet, skulle ha funnits även där. Detta poängterade Anastasopoulou själv i både sin ursprungliga rapport och sitt senare förtydligande inlägg. Jeffery tog ingen notis om detta, måhända insåg det aldrig, eftersom han i en uppföljande artikel upprepade samma anklagelse om att det rörde sig om en jämförelse mellan äpplen och päron. Vad gäller Tselikas håller vi med honom om att en förfalskare definitivt skulle försöka dölja sin egen handstil, men vi menar att de omedvetna och djupt rotade aspekterna av handstilen sällan går att helt undertrycka.

Roger Viklund, 2016-10-19

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

scarlson2

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin  bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

scott_g_brown

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

VeAn

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg  (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

evans2

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

jeffery2

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 1

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 1: Smith som manuskriptjägare

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 1: Smith as a Manuscript Hunter

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln. Jag inleder med en relativt ordagrann översättning av artikelns inledande sammanfattning, det som på engelska kallas abstract och som är begränsat till ett visst antal tecken:

Denna artikel avhandlar Morton Smiths roll som självutnämnd manuskriptjägare i samband med hans upptäckt av det enda kända exemplaret av Klemens’ brev till Theodoros, och bedömer kritiskt de förefintliga studierna av brevets handskrivna text. Vi hävdar att Stephen C. Carlsons analys är felaktig för att den är utförd på bilder som är förvanskade, att Agamemnon Tselikas’ studie har ett antal problem till följd av det olämpliga i att tillämpa normala paleografiska metoder vid ett fall av misstänkt bedrägeri, och att Venetia Anastasopoulou har gjort en välgrundad analys när hon argumenterar för att Smith inte kunde ha imiterat den svåra sjuttonhundratalshandstilen – ett kvalitativt utlåtande som stärks av vår kvantitativa studie av frånvaron av tecken på kontroll. Vi kommer till slutsatsen att den handskrivna texten är omöjlig att särskilja från äkta handskriven sjuttonhundratalstext.

Morton Smith (1915–1991) tog tre uppsättningar foton av Klemens’ brev till Theodoros, och lämnade kvar handskriften i tornbiblioteket i klostret Mar Saba. Han kunde inte gärna ta med sig dokumentet eftersom det tillhörde det grekisk-ortodoxa patriarkatet.

smith65

Isaac Vossius’ första utgåva från 1646 av de erkänt äkta verken av Ignatios på grekiska och i översättning till latin. Pärmen saknas och på den första bevarade sidan har Morton Smith märkt boken ”Smith 65”.

Detta är viktigt att påpeka eftersom det utan omsvep genomborrar den ihållande myt som säger att Smith var oärlig när han presenterade sin upptäckt för sina kolleger. Flera menar att Smith borde ha sett till att dokumentet fanns lätt tillgängligt för andra forskare så att de kunde kontrollera det. Till följd av bland annat detta har det antytts att Smith själv skulle ha förfalskat brevet och dessa anklagelser har med tiden blivit än mer uttalade. Anklagelserna har lett till att helt vanliga åtgärder som Smith vidtog i samband med sitt sökande efter tidigare okända eller odokumenterade handskrifter använts som bevis för att han förfalskat brevet. Så låter exempelvis Craig Evans påstå att det faktum att Smith skrev ”Smith 65” på bokens framsida, tyder på att det var hans egen bok – trots att det är en normal metod att märka alla böcker som man katalogiserar med namn och nummer som svarar mot den lista man upprättar. I andra fall kan det faktum att Smith efter att ha upptäckt handskriften blev så upprymd att han kände det som om han svävade på moln, av Peter Jeffery vara en grund för att ifrågasätta hans ärlighet, eller av Donald Capps tas till intäkt för att Smith led av en personlighetsstörning. Agamemnon Tselikas har framfört anklagelser mot Smith för att i stället för att verkligen ha varit intresserad av böckerna i klosterbiblioteken utifrån deras historiska värde, ha verkat som hemlig agent för Storbritannien eller USA. Och vidare har främst Stephen Carlson menat att Smith var så förslagen att han inte bara förfalskade handskriften utan också medvetet dolde kryptiska anspelningar i texten på att han själv hade skrivit den.

smi22

En annan bok från Mar Saba som Smith katalogiserat som ”Smith 22”.

Vi har i denna artikel försökt sätta in Smith i ett historiskt sammanhang vi anser vara mer sannolikt och påvisa att hans agerade är såväl rimligt som i överensstämmelse med det sätt på vilket andra manuskriptjägare agerade vid samma tid. Äldre manuskriptjägare såg det som sin skyldighet att inte bara dokumentera sina fynd utan också att ta dem med sig till hemlandet, antingen genom att stjäla handskrifterna, men oftare genom att köpa dem för en billig penning. Men i och med kamerans tillkomst övergick man från att förvärva handskrifterna till att fotografera dem, lista dem i kataloger, och lämna kvar dem med ”förvissning” om att deras rättmätiga ägare också skulle kunna bevara dem.

morton_smith_1989

Morton Smith 1989, två år före sin död.

Smith var en typisk manuskriptjägare av sin tid. Han företog flera långa resor till många bibliotek – privata, offentliga och sådana i kloster. Åren 1951 och 1952 lyckades han hitta, katalogisera och fotografera alla betydande handskrifter i Västeuropa av Isidoros av Pelusium. Och av alla tusentals handskrifter som han fotat och katalogiserat, är det endast en handskrift där det har ställts krav på att han utöver sina fotografier också skulle tillhandahålla själva originalet. Som om han skulle ha kunnat göra detta utan att stjäla skriften!

Vi menar att orsakerna till detta ovanliga krav i huvudsak är två. Dels att Klemensbrevet innehöll citat ur en dittills okänd längre utgåva av Markusevangeliet vilket väckte intresse inte bara bland en liten grupp Klemensforskare utan hos alla som intresserade sig för kristendomens uppkomst. Dels att Smiths egen uttolkning av det ”hemliga” Markusevangeliet som en indikation på att Jesus var en magiker som invigde sina lärjungar i mysterieriter i vilka Jesu ande tog kontroll över dem och där de genom hallucinatoriska inslag upplevde att Jesus steg till himlen, väckte känslor hos många nytestamentliga forskare. Och inte blev det bättre av att Smith vid ett tillfälle var i sina böcker om Hemliga Markusevangeliet föreslog att symbolismen i denna rit kan ha innefattat även fysisk förening mellan Jesus och lärjungarna. Forskarnas reaktioner varierade från skepsis till upprördhet.

Vi menar dock att Smiths uttolkning av brevet och brevet i sig är två skilda saker och att dessa båda alltför ofta blandas samman. Likaså anser vi att Smiths förlitan på att patriarkatet skulle kunna bevara brevet var befogad. År 1976 åkte Guy G. Stroumsa och tre andra forskare till Mar Saba och hittade boken tillsynes på den hylla där Smith hade lämnat den 18 år tidigare. De tog med sig den till patriarkatets bibliotek i Jerusalem i syfte att göra en vetenskaplig undersökning av skriften, något som aldrig blev av då man från patriarkatets sida inte tillät att man tog boken till den israeliska polisen för att genomföra de nödvändiga testerna. Efter detta försökte flera forskare att få undersöka brevet. När Thomas Talley försökte få tillgång till texten på 80-talet nekades han med motiveringen att den höll på att restaureras. Per Beskow kom till Jerusalem 1984 med tillåtelsen från patriarken att undersöka texten men nekades på plats med hänvisning till att sidorna var besprutad med insektsgift. Men ett år tidigare hade faktiskt Quentin Quesnell haft tillgång till texten genom att han under några timmar per dag under en veckas tid tilläts att på plats undersöka den. Märkligt nog upplyste han inte forskarvärlden om den saken trots att han var den förste att öppet anklaga Smith för att inte ha sett till att andra kunde undersöka originalet och också den förste att antyda att Smith förfalskat brevet. Quesnells besök i biblioteket blev inte känt förrän långt senare och först när Quesnell tillfrågades på gamla dar. Någon gång efter 1983, då Quesnell undersökte brevet och 1992, när Hedrick och Olympiou inte kunde finna det, måste det ha försvunnit, och sedan dess har det trots ett antal försök att lokalisera det varit försvunnet.

Men vi menar att Smith knappast kan hållas ansvarig för att brevet har försvunnit. Han fann det, fotograferade det, beskrev var och hur han hittade det och var det fanns. Och att fotografera handskrifterna och lämna kvar dem var just det som kännetecknade den nya sortens manuskriptjägare i motsats till deras äldre mer skrupelfria företrädare. Vidare brukar en förfalskare normalt gör sitt yttersta för att förhindra andra att kunna undersöka förfalskningen på nära håll. Vi menar med utgångspunkt från denna genomgång att Smith inte på något sätt fruktade en sådan undersökning av Klemensbrevet. Tvärtom talade han om exakt var det fanns och upplyste också sina kolleger när han senare fick veta att det hade förflyttats till Jerusalem. Dessutom var Smith främst upptagen med frågan om Klemens stilistiskt hade kunnat skriva brevet och för att avgöra den frågan behövde han inget original.

Om någon skall anklagas för att handskriften med brevet har försvunnit är det inte Smith, utan det grekisk-ortodoxa patriarkatet. Frånsett att brevet försvann medan de hade det i sin ägo och därmed ansvaret för dess säkerhet, har de dessutom vid åtminstone två tillfällen (Stroumsa och Quesnell) vägrat låta brevet genomgå vetenskapliga tester och dessutom vid ytterligare tillfällen förvägrat forskare att ens se det. Att i detta läge, som exempelvis Craig Evans gjort, anklaga Smith för att inte ha ansträngt sig för att få brevet undersökt, anser vi vara en position svår att upprätthålla. Det kan mycket väl vara så att Smith har försökt både att få tillgång till brevet och att få det undersökt, men att hans begäran i likhet med nästan alla andras har avvisats.

Roger Viklund, 2016-10-15

Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

And they come to Beat any. And certain authors whose article was published was there. And, coming, they prostrated themselves before them and says to them, “have mercy on us”. But they rebuked them. And the authors, being angered, went off with the article into the unknown where the public was, and straightway a great cry was heard. And going near they took away the veil to make it public.

So, at last the peer-reviewed article that Timo Paananen and I have written has been published in Apocrypha: International Journal of Apocryphal Literatures.

Timo S. Paananen & Roger Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, Apocrypha 26 (2015) 261–298.

The peer review method is “single-blind undertaken by a specialist member of the Board or an external specialist”. This article sort of picks up from our previous article on Stephen Carlson’s handwriting analysis on Clement’s letter to Theodoros, “Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”. This time it is not primarily Carlson’s analysis that we examine, but the other three analyses made—those by Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou and Agamemnon Tselikas. The abstract reads:

This article discusses Morton Smith’s role as a self-professed manuscript hunter in uncovering the only known copy of Clement’s Letter to Theodore, and critically assesses the existing studies on its handwriting. We argue that Stephen C. Carlson’s analysis is flawed due to its dependence on distorted images, that Agamemnon Tselikas’s study has a number of problems due to the unsuitability of applying standard palaeographic practices to a case of suspected deception, and that Venetia Anastasopoulou has made a sustainable case by arguing that Smith could not have imitated the difficult eighteenth- century script—a qualitative verdict strengthened by our quantitative study of the lack of signs of control. We conclude that the handwriting is indistinguishable from authentic eighteenth-century handwriting.

Hopefully we will also be able to publish the article on our websites, at least a version without the layout of the magazine. But for the time being, I will make a short summary of the most important aspects of the article dealing with Clement’s letter to Theodore with extracts from the Secret Gospel of Mark.

We begin by examining Smith’s role as a manuscript hunter. We show that he actually fits very well with the new manuscript hunter archetype, being armed with a camera and publishing his notes, like the other manuscript hunters were doing. We also argue that Smith did not in any way try to control the access to the manuscript, and did all one would expect a scholar to do. And if there is a typical hallmark for manuscript forgers, it is their efforts to prohibit others from gaining access to the manuscripts.

We survey Scott Brown’s examination of Stephen Carlson’s analysis, and how he revealed the flaws of Carlson’s methods. These analyses by Brown have mostly been overlooked and has not been given the attention they deserve to be given.

Next we make a study of the different disciplines of forensic (or: questioned) document examination (Venetia Anastasopoulou’s field of expertize) and palaeography (Agamemnon Tselikas’ field of expertize). Many people seem to be unaware that these are different areas of expertise and actually two areas that do not communicate particularly well with each other. Anastasopoulou and Tselikas have both examined the photos of the manuscript in order to decide if it is a genuine text or a forged text. Anastasopoulou considered it to be genuine and that Smith could not have written it, and Tselikas thought it was a forgery made by Smith.

While Anastasopoulou is an expert in detecting forgeries and her discipline are trained to decide whether two writings are done by two different authors or in fact by the same author, Tselikas is working in an area where there seldom are forgeries. His discipline are experts in deciding in what century a certain writing was done and in what school that way of forming the letters were taught. Tselikas is accordingly concentrating on the way the letters are written, while Anastasopoulou focuses on the line quality and the rhythm of the writing to decide whether the writing was done unconsciously and automatic, or if the writing rather was slowly drawn in trying to imitate someone else’s writing.

Recent studies of the results by the forensic document examiners show that during the last decades this discipline has improved significantly, and that forensic document examiners are significantly better in deciding if a text is forged or not than lay people are. Although neither Timo nor I am forensic document examiners, and accordingly cannot decide if the text of Clement’s letter to Theodore is genuine or not, we can at least show that Anastasopoulou’s methods are sound and by the book. Her conclusion that it is highly unlikely that Morton Smith could have imitated the script of the Clement letter, has accordingly some force.

In order to assess her conclusions, we made a study of the amount of control in other handwritings, by comparison. We took two manuscripts from the eighteenth century with a handwriting quite similar to the one of the Clement letter. We then simply counted the number of pen lifts, or more correctly, the number of letters or glyphs written in combination. One of the best ways to discover a forgery is to count pen lifts, since a forger is bound to rely on sight in order to imitate and therefore often needs to stop to check the exemplar. It turned out that of the three scripts we studied, Clement’s letter to Theodore showed the least signs of control, solely judged by the number of pen lifts. This study would then support Anastasopoulou’s conclusion that the writing is authentic.

We also made an examination of Tselikas’ study by checking all nineteen examples he gives of “poor knowledge of Greek” in the letter, and came to question his conclusions. We also evaluated his attempt to connect the writing of the letter to that of Morton Smith. In light of what the school of forensic document examination teaches, his conclusions does not follow from his analysis. His conclusions are incorrect if we are to trust the “rules” of forensic document examination. One example is Tselikas’ comparison of a the way a few simple letters in the Clement letter are written compared to how Smith wrote the same letters, and where Tselikas does not consider one of the most important observations, that of natural variation. In order for a comparative study to have any value, it has to compare a lot of letters in order to find the typical way of forming that letter and to discover individual characteristics present in both writings.

Our conclusion is that the letter is indistinguishable from authentic eighteenth-century writing and should be treated as such—as a letter written in the eighteenth century.

Roger Viklund, March 29, 2016

Timo’s and my article on-line

Since I believe knowledge is to be shared, I decided to make Timo Paananen’s and my article available on-line, in accordance with the conditions set up by Brill:

Permitted use of Articles from Journals, Multi-Authored Books and Encyclopedias

  • A Brill author may post the post-print version of his or her own article that appeared in a journal or multi-authored book volume or encyclopedia on his or her own personal website or webpage free of charge. This means the article can be shown exactly as it appears in print. No permission is required.

http://www.brill.com/open-access-policy

So here it is:

Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”.

Roger Viklund, June 27, 2013

“Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore” in Vigiliae Christianae

VCFinally my and Timo S. Paananen’s peer reviewed article on the handwriting in Clement’s Letter to Theodore is out. It is published in Vigiliae Christianae, which claims to be the “leading journal in its field”. The correct title ought to be: “R. Viklund, T.S. Paananen, Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”.

Abstract

This article discusses Morton Smith’s famous manuscript find, Clement’s Letter to Theodore (including the so-called Secret Gospel of Mark), and critically assesses Stephen C. Carlson’s study of its handwriting (2005). Carlson’s analysis is found to be wanting due to line screen distortion introduced by the halftone reproduction process in the images he used. We conclude that the script in the manuscript of Clement’s Letter to Theodore lacks all and any kind of “signs of forgery”.

The content resembles that of the on-line article I wrote in December 2009: “Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”, published on my web site here, and in a shorter post on Timo Paananen’s blog here. Now, those who have rejected the implications of the fact that the images Carlson used for his study seem to have been the direct cause of the so-called tremors, with the argument that the information did not come from a reliable source, will have to find other arguments.

Roger Viklund, 2013-06-06

Färst äkthetsförespråkare bland bibeltrogna

Som vanligt när nya upptäckter görs inom Bibelns område väcker de intresse och uppmärksamhet. Forskningsområdets karaktär gör att dessa fynd som regel också går att ifrågasätta vad gäller såväl äkthet som betydelse. När nu ett litet fragment som tillsynes säger att Jesus och Maria Magdalena var gifta med varandra påträffas, uppkommer givetvis frågan om det är äkta eller ej. I detta inlägg ska jag endast i mindre omfattning ta upp den frågan, då jag i nuläget saknar tillräcklig information för att kunna göra en trovärdig bedömning av äktheten. Däremot är det intressant att studera vilka positioner som olika företrädare intar.

Jag tycker mig märka en tendens där man positionerar sig längs en skala beroende på vilket förhållande man har till den kristna läran. Det kan närmast beskrivas som en sats eller kanske ”lag” som kan formuleras på följande vis: Ju mer ett fynd, en teori, överensstämmer med ens egen uppfattning, föreställning och önskan, desto troligare är att man också anser fyndet vara äkta eller teorin vara sann. Och givetvis fungerar detta också omvänt så att ju mindre fyndet, teorin överensstämmer med ens egna föreställningar, desto sannolikare att man anser fyndet vara förfalskat eller teorin vara oriktig.

Detta borde leda till ett antal insikter, nämligen …

1)      att de föreställningar man gör sig, kanske i högre grad än man vill tillstå är följden av andra föreställningar som man hyser;

2)      vad en viss forskare eller en viss forskarmajoritet hyser för uppfattning är av liten eller ingen vikt, såvida denna uppfattning inte kan styrkas genom solida fakta och argument;

3)      även då sådana fakta och argument i hög omfattning föreligger, bör man fråga sig i vilken mån dessa råkar visa i en riktning som denna forskare eller denna forskarmajoritet av olika anledningar önskar ska vara sant.

Fragmentet medför, eller i varje fall skulle kunna medföra, en förändrad uppfattning om Jesus och den tidiga kristendomens uppkomst. Bland de som önskar sådana förändringar och som därför heller inte är alltför bokstavligt bibeltroende, välkomnas ofta fynd av detta slag och kanske hoppas man därför att det ska visa sig vara äkta. Därigenom tenderar man lättare att finna argument till stöd för att fragmentet också är äkta. Och ju mer bibeltrogen (eller kanske bokstavstrogen) man är, desto mindre förtjust synes man vara över detta fynd och kanske hoppas man därför att det ska visa sig vara förfalskat. Därigenom tenderar man lättare att finna argument till stöd för att fragmentet också är förfalskat. Mycket grovt uppskattat (och givetvis med allehanda undantag) kan man nog säga att det finns färst äkthetsförespråkare bland de som är mest bibeltrogna och då flest bland de som är litet eller inget bibeltrogna eller bokstavstroende. Självfallet fungerar detta på likartat sätt när ett fynd som sägs utgöra Jesu svepning kommer på tal, där väl nästan enbart kristna tror att Turinsvepningen är äkta.

Det lustiga (eller olustiga?) med denna iakttagelse är att det verkar gälla högt aktade forskare i ungefär samma utsträckning som det gäller vanliga lekmän. Jag avser här inte att räkna upp namn. För övrigt är detta också bara min egen högst ovetenskapliga uppfattning och det är svårt att göra en sådan uppdelning då det inte går att säkert avgöra hur övertygade olika personer är om föremålets äkthet, ej heller hur bibeltrogna de är. Skillnaden i position mellan profana respektive kristna forskare/professorer å den ena sidan och den ateistiska/agnostiska/religiösa (och andra) allmänheten å den andra sidan, ligger främst i att de förstnämnda genom sin skolning och sin position oftast uttrycker sig mer försiktigt med tillbörliga reservationer, medan de sistnämnda i högre grad är mer kategoriska.

Däremot verkar de inte förhålla sig mer objektivt. Argumenten som framförs kan vara av högst varierande slag inom båda grupperna. Men fastän forskare är mer försiktiga kommer de likväl till likartade slutsatser i förhållande till sin personliga tro som allmänheten gör – om än med stöd av skilda argument. Jag kan inte på något vis själv svära mig fri från detta, utan bara konstatera att trots att de flesta tycks anse att de arbetar objektivt lyckas de likväl som regel hitta argument till stöd för uppfattningar som stämmer med vad de redan innan trodde.

I en kommentar till mitt föregående inlägg Jesus’ hustru Maria Magdalena? hänvisar signaturen bbnews till en artikel Vatican researchers conclude “Jesus’ wife” papyrus fragment is fake. Denna artikel där Vatikanen tydligen anser att fragmentet är en förfalskning (som då ger stöd för min indelning) hänvisar i sin tur till en artikel av Francis Watson, The Gospel of Jesus’ Wife: How a fake Gospel-Fragment was composed. Där argumenterar Watson för att fragment ”sannolikt” är en förfalskning; då att någon sammanställt texten ur Thomasevangeliet, främst från verserna 101 och 114. På ett likartat sätt argumenterade han också för att Hemliga Markusevangeliet är en förfalskning genom att någon ”klippt och klistrat” ur de övriga evangelierna (se mitt bemötande av Watson: The pastiche forgery of Secret Mark, as presented by Francis Watson) och han passar på att även i denna artikel hänvisa till Hemliga Markusevangeliet som en modern parallell på en förfalskning.

Det finns dock flera problem med Watsons teknik. Antalet ord som förekommer i fragmentet är först och främst få. De flesta är dessutom vanliga ord och de enda riktigt ovanliga, nämligen ”hustru” och ”svullna” saknar paralleller. Alltså, det som är verkligen utmärkande uppvisar inga paralleller. Watsons metod är dessutom selektiv eftersom den utgår från att det är en förfalskning och han därför söker efter stöd för just detta. Allt detta har min vän Timo Paananen påtalat i en utmärkt liten artikel, Another “Fake” Or Just a Problem of Method: What Francis Watson’s Analysis Does to Papyrus Köln 255? där Paananen undersökt ett garanterat äkta textfragment, Papyrus Köln 255, och med samma metod som Watson använde påvisat att också det måste vara en förfalskning eftersom paralleller från Johannesevangeliet står att finna på motsvarande sätt. Paananen säger att Watsons teknik kan beskrivas på följande sätt:

1)      Om fragmentet är en förfalskning borde förfalskaren ha sammanställt texten genom att hämta bitar ur olika äkta texter.

2)      Och om så är fallet borde de textställen förfalskaren använt gå att finna.

3)      Det går faktiskt att finna sådana textställen.

4)      Därigenom är fragmentet en sammanställning gjord ur andra texter.

5)      Därmed är det också en förfalskning.

Tekniken är snarlik den som Stephen Carlson använde i The Gospel Hoax. Paananen visar alltså hur lätt det är med denna teknik att påvisa att garanterat äkta texter är förfalskade. Därmed blir metoden också verkningslös. Frågan om huruvida fragmentet är äkta eller ej kommer förhoppningsvis att kunna avgöras, emedan vi i detta fall (i motsats till Hemliga Markus) har tillgång till det för analyser. Sådana verkar redan ha påbörjats. Så här skriver Karen King angående test av bläcket:

“We are also pursuing chemical testing of the ink. The owner has agreed that the fragment itself will remain at Harvard University for the time being, where it will be accessible to accredited scholars.”

“We are currently in the process of seeking to have the chemical composition of the ink tested by non-destructive methods. While this analysis will not yield a specific date, it can indicate whether the composition of the ink corresponds to comparable inks used in antiquity. “

Vad gäller äktheten anser hon att det skulle vara mycket svårt att förfalska det sätt på vilket bläcket har bleknat och spridit sig, något som tyder på hög ålder:

“On the other hand, there are a number of other facts that point toward authenticity. Most notably, it would be extremely difficult to forge the way the ink has been preserved on the writing material. As mentioned above, the ink on the verso has faded badly, an unfortunate characteristic shared with many ancient papyri, but an indicator of a long aging process.”

Vad jag har förstått så verkar den anonyme ägaren av denna papyrusbit ha mer av samma sort tillhörande samma koptiska skrift, och att om den efter den forensiska analysen visar sig vara äkta kommer även resten att bli tillgängligt (för den som kan betala tillräckligt – gissar jag).

Roger Viklund, 2012-09-28