Kommentarer till docent Cecilia Wasséns föreläsning ”Har Jesus funnits?”; del 1, de återuppståndna gudssönerna

Se också Del 2, avsaknaden av utomkristna historiska källor
Se också Del 3, att Paulus inte känner till Jesus som en historisk person
Se också Del 4, att evangelierna inte är trovärdiga källor

Cecilia Wassén är lektor och docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet. I en föreläsning från 20 april 2015 under titeln ”Har Jesus funnits”, går hon igenom och bemöter de enligt henne viktigaste argumenten till stöd för att Jesus inte har funnits. Wassén ger också sin syn på de viktigaste skälen till varför vi ska tro att Jesus har funnits. Föreläsningen är en dryg timme lång och återfinns bland annat på Youtube.

När jag i denna genomgång återger Wasséns uppfattningar sker det sällan ordagrant, men jag hoppas att jag inte på något sätt har ändrat innebörden i det hon säger. Det är rätt krävande att transkribera tal ordagrant, och man uttrycker sig sällan så exakt i tal att det blir läsbart när det återges ordagrant i skrift. Därför sammanfattar jag som regel det hon säger och endast i de fall hennes kommentarer omges av citattecken är det också ordagranna citat från filmen. Jag infogar också ungefärliga tidsmarkörer med hel- och halvminuter där aktuellt avsnitt förekommer i filmen.

Man kan gärna se Wasséns föreläsning eftersom den i visst mån överskådligt sammanfattar några av de viktigaste argumenten som ligger till grund för betvivlandet av Jesu existens. Tyvärr förmår hon, lika litet som Bart D. Ehrman gjorde i Did Jesus Exist?: The Historical Argument for Jesus of Nazareth, att korrekt återge mytförespråkarnas argument. Jag kan inte låta bli att undra varför? Man kan ju tycka olika, men man borde väl åtminstone bemöda sig om att rätt förstå den andres argument.

Den första tredjedelen av föreläsningen ägnar hon åt filmen Zeitgeist: The Movie, Part I – The Greatest Story Ever Told och parallellerna mellan Jesu liv och det hos de så kallade döende och från de döda uppstående gudarna, och det är den delen som jag kommer att kommentera i detta inlägg.

Om man ska hårdra det finns det tre teorier om Jesus. Den första och äldsta är föreställningen om den kristne Jesus som i stort sett levde och gjorde det evangelierna påstår. Det är denna Jesus som kristna dyrkar.

Den andra teorin räknar med en Jesus som var en vanlig människa och inte så annorlunda än vad du och jag är; en karismatisk predikant som under en kort tid verkade i en avsides provins, som avrättades och som efter sin död på felaktiga grunder upphöjdes till gud. Detta är i stort sett den sekulära forskningens syn på Jesus och också den föreställning som Wassén försvarar.

Den tredje teorin, som då jag företräder, är att Jesus började som en gudom i stil med många andra gudar och efterhand kom att ges ett liv på jorden enligt en process som antingen kan benämnas historisering eller euhemerisering (efter den grekiske filosofen Euhemeros som ca år 300 fvt menade att gudar som bland andra Zeus en gång i tiden innan de blev gudar varit verkliga jordiska människor). En person som Paulus upplevde att han mötte i Jesus i vad vi kan kalla visioner och jag och andra förespråkare för att kristendomen började som en mysteriekult bland många andra, menar att han enbart kände Jesus genom dessa visioner. Denne Jesus hade aldrig levt som jordisk människa och vare sig Paulus eller någon annan i hans samtid kände till en jordisk Jesus. Det innefattar också de tre pelarna Jakob, Kefas/Petrus och Johannes. Evangelierna kom senare att utgöra en allegorisk skildring av detta gudomliga väsen Jesus, där denne enligt ett vanligt förfarande skildrades som om han levt ett jordeliv tillsammans med tillsynes verkliga personer, däribland Petrus.

Jag vill dock än en gång poängtera att jag, fastän jag anser att den kristna rörelsen i sin början betraktade Jesus enbart som en gud, likväl inte utesluter att det kan ha funnits också en verklig gestalt som verkat som förebild för vissa föreställningar, en person som inte alls liknade evangeliernas Jesus och som Paulus är ovetande om. Men för enkelhetens skull och eftersom den saken ändå inte går att leda i bevis, kan det för stunden lämnas därhän.

Observera också att detta inte på något vis förutsätter en konspiration. Det var på detta sätt de flesta myter, kulter och religioner formades. De började som folkliga föreställningar, blandades med andra föreställningar, konkretiserades och skrevs slutligen ner i ett sammanhang som tillsynes utgjorde ett verkligt historiskt skeende, trots att något sådant med stor sannolikhet aldrig skett. Inte var Roms grundläggare Romulus Roms förste kung. Inte var Rhea Silvia jungfru efter att guden Mars gjort henne havande med tvillingarna Romulus och Remus. Inte sattes barnen ut i en balja i floden och inte togs de om hand av en varghona. Inte växte de upp bland herdar. Inte mördade Romulus sin bror och inte anlade han staden Rom. Men detta var vad Titus Livius hävdade under nollhundratalet fvt, och således före kristendomens tillkomst. Livius berättar också att Romulus dödas genom att de främsta konspirerar mot honom. Han återuppstår dock från de döda visar sig för en vän och ber denne sprida de goda nyheterna varefter han far till himlen varifrån han härskar.

Wassén säger att hon inte tidigare vetat att så många trodde att Jesus inte har funnits (00.00). Det var samma upptäckt som Bart D. Ehrman tidigare gjorde inför sin bok. Wassén koncentrerar sig på Horus och Mithras.

Hon tar upp de listor om Horus som återges i Zeitgeist där han liksom Jesus sägs ha fötts den 25/12 av en jungfru med en stjärna som närvarade, med 3 kungar i stället för de tre vise männen. Hur Horus verkade som lärare vid 12 års ålder, påbörjade sin verksamhet när han var 30 år och hade tolv lärjungar (01.30).

Wassén menar att det gemensamma med alla dessa gudar som tas upp som jämförelse är att de alla sägs ha fötts, dött och sedan återuppstått (02.00). Hon har konsulterat Nils Billing vid Teologiska institutionen i Uppsala och som är expert på egyptologiska religioner (02.30). Enligt Billing går föreställningarna inte tillbaka till egyptiska föreställningar utan till senare grekiska myter (som delvis bygger på dessa föreställningar) och då man vid vintersolståndet firade ljusets återfödelse (3.30). Föreställningen att Jesus fötts 25/12 (vintersolståndet) återfinns inte i Nya Testamentet, utan är enligt Wassén en föreställning som växer fram senare. Detta är lätt att hålla med om.

Billing hittar inget belägg för något övrigt i de egyptiska källorna (04.00). Nu är detta om paralleller med Horus inget som jag annat än i förbigående berört och jag har heller inte drivit tesen att det skulle finnas ett direkt inflytande från dessa föreställningar på dem om Jesus.

Den som främst drivit tesen om påverkan från solgudar och äldre förställningar om döende och från de döda uppstående gudar, är Acharya S./D. M. Murdock. Hon är för övrigt inte med oss längre. Hon dog tyvärr i cancer på juldagen, alltså i går. Det är mycket sorgligt.

I vilket fall har Wassén helt missförstått sammanhanget. Det handlar inte om egyptiska myter utan om hellenistiska synkretistiska mysteriereligioner. Synkretism är ett begrepp inom teologin när religioner blandas, ofta i samband med att kulturer möts, och en ny synkretistisk religion uppstår. Det är också nödvändigt att förstå att i denna tid fanns en trend mot individualism. Det som började som kulter kring vegetationsgudar vilka ansågs leva i enlighet med naturens skiftningar, förvandlades vid denna tid, den hellenistiska tiden, till personliga frälsarkulter. Helt plötsligt utlovade den döende och uppståndne guden personlig frälsning till ett liv efter detta för dem som omfattade läran. Trenden var att dessa hellenistiska, grekiska, föreställningar blandades med andra religioner/kulter. På detta sätt kom olika religioner att smälta samman med hellenistiska tankar och föreställningar och en ny synkretistisk religion uppstod vilken liknade de båda ursprungliga men ändå var något nytt. Vi har flera exempel på detta.

  • Mysteriekulten kring Dionysos utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och fenicisk. Fenicien låg ungefär där dagens Libanon och den syriska kustremsan mot Medelhavet ligger.
  • Mysteriekulten kring Attis och Kybele utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och frygisk tro. Frygien låg ungefär i det inre och norra Turkiet.
  • Mysteriekulten kring Isis och Osiris utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och egyptisk tro. Det är klart att Billing inte finner spår att dessa föreställningar i egyptiska texter. De finns i den hellenistiska mysteriekult som bildades kring egyptiska föreställningar om Isis och Osiris, men som avviker från dem som återfinns i den egyptiska religionen.
  • Mysteriekulten kring Mithras utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och persisk tro. Persien svarade ungefär mot dagens Iran.
  • Och, så har vi då kristendomen. Mysteriekulten kring Jesus utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och judisk tro. Geografiskt talar vi om Palestina.

Varför ska vi tro att kristendomen utgjorde det ”enda” undantaget från denna ”regel”?

Wassén menar att föreställningen om att Jesusberättelsen är en myt är gammal. Hon hänvisar till Kersey Graves 1875 (04.30), och Arthur Drews, Die Christus Myte, 1910 (05.00). Hon uttalar för övrigt namnet Drew på engelskt vis, men han var tysk professor i filosofi och hette Drews [dʀɛfs]. Teorin om att Jesus inte funnits är gammal men fortfarande aktuell, menar Wassén. Hon hänvisar vidare till James Frazers klassiska verk The Golden Bough om de döende och från de döda uppstående gudarna, en bok som då används av dem som Wassén kallar mytförespråkare (06.30). Och jag har själv läst och använt information från detta verk i min bok, liksom jag har läst Drews. Grundtanken är att gudens liv och död följer naturens cykler (07.00).

Som jag har visat i min bok följde dessa så kallade vegetationsgudars gärningar naturens cykler och det förekom tidigt fester till gudarnas ära vid sådd- och skördetid. Guden dog när naturen blev torr och livlös under den heta sensommaren och föddes på nytt på våren när växtligheten sköt fart. Men det Wassén verkar bortse från är att dessa gudar senare, under mysteriereligionernas tid, kom att individuellt dyrkas såsom uppståndna från de dödas rike och därigenom garantera individens frälsning/räddning i livet efter detta.

Wassén tar upp Ellegård och hans teori om att Jesus var Rättfärdighetens lärare (07.30) och säger att G. A. Wells har en teori liknande den Ellegård framför men utan Rättfärdighetens lärare (08.00). Det är i och för sig riktigt men kausaliteten är snarare den omvända, då Wells får ses som Ellegårds mentor. För att återkoppla till inledningen så hävdar/hävdade Wells och Ellegård att Paulus inte kände till en jordisk Jesus men Wells uteslöt inte att en för berättelsen inspirerande gestalt levt tidigare. Ellegård som studerat Wells gick längre och identifierade denna gestalt som esseernas Rättfärdighetens lärare, vilken skulle ha levt ungefär 100 år tidigare vid den tid till vilken den judiska traditionen förlägger Jesu liv.

Wassén påpekar att böcker om att Jesus inte har funnits fortsätter att komma ut, och listar också Tom Harpur och Frank Zindler. Hon menar att man först och främst grundar sin uppfattning på att Jesusmyten påminner om andra myter (08.30). Detta är knappast sant. Med undantag för kanske någon, utgör detta argument inte ett av de viktigaste argumenten i sammanhanget. Det är ett populärt argument bland lekmän och då framför allt de rätt oseriösa listor som florerar litet varstans. Knappt någon som publicerat sig i ämnet använder Mithras och Horus som viktiga argument för att Jesus inte har funnits. Används detta argument används det främst om andra gudar där verkliga likheter finns. Hon nämner också mig och mina blogginlägg där jag nagelfar Stefans Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus” – samlade, men i fel ordning, här:

Wassén menar att teorin om de döende och från de döda uppstående gudarna var populär under 1900-talet, men att den har kritiserats allt mer och av en del förkastats helt för att det skulle saknas belägg för att de här gudarna verkligen dött och uppstått (09.30). Jonathan Z. Smith menar att det inte handlar om döende och från de döda uppstående gudar, utan om försvinnande och döende gudar; gudar som dör men inte kommer åter eller som kommer åter, men inte har dött (10.00). Han menar enligt Wassén att exempelvis Adonis varken dör eller återuppstår, utan pendlar mellan gudarnas rike och underjorden; att det inte är uppenbart att Baal dör (10.30) och att myterna inte är så tydliga. Enligt Smith finns inga belägg för att Dumuzi i Sumer kommer åter (11.00). Detta måste jag säga är en rätt märklig tolkning av det bevarade materialet. Men Smith menar att Frazer blandar samman föreställningar från olika epoker; föreställningar som inte har med varandra att göra (11.30); en uppfattning som jag åtminstone delvis kan hålla med om.

Wassén påtalar dock att det finns forskare som stöder tanken på de döende och från de döda uppstående gudarna. Hon hänvisar till två svenska forskare. Teologen Helmer Ringgren (som jag studerat en del) menar att det visst finns döende och uppståndna gudar (12.00), men han framhåller att det också finns stora skillnader och att stor försiktighet anbefalles om man vill dra paralleller (13.00). Det är dock inte skillnaderna som man bör koncentrera sig på om man ska finna påverkan. Mer om detta senare.

Wassén åberopar därefter den senaste större genomgången av dessa föreställningar vilken gjordes av professor emeritus i Gamla Testamentets exegetik vid Lunds universitet, Tryggve N. D. Mettinger, i boken The Riddle of Resurrection: ’Dying and Rising Gods’ in the Ancient Near East (Stockholm 2001). Mettinger hävdar också han att gudarna verkligen dör och återkommer från de döda (13.30). Likheterna med föreställningarna om Jesus är påtagliga och Mettingers bok är mycket upplysande i det fallet, anser jag. Wassén tar fasta på att Mettinger i slutet av sin bok hävdar han att de har haft liten påverkan på traditionerna om Jesus (14:30) och att han snarare hittar kopplingar till GT och den samtida judendomen (15.00). Men därmed finns likväl en indirekt påverkan om den skett genom judendomen till kristendomen.

Som jag skriver i min bok:

”Jag påstår inte nödvändigtvis att andra kulturer och deras mytologiska föreställningar har influerat kristendomen. Så har säkert skett vid många tillfällen, men knappast vid alla. En bättre förklaring kan vara att de alla byggde på ett gemensamt arv.” (Den Jesus som aldrig funnits, 2 uppl, s.184)

Mettinger hade vänligheten att läsa det kapitel som senare kom att utgöra kapitel 3.2 ”Hedniska gudssöner” i min bok och som i något omgjord fattning föreligger på Internet som ”Jesusparallellerna”. Vid ett samtal med honom gjorde han klart för mig att han definitivt ansåg att Jesus har funnits. Och det var väl ingen överraskning då han klargör detta tydligt i sin bok:

”There is, as far as I am aware, no prima facie evidence that the death and resurrection of Jesus is a mythological construct, drawing on the myths and rites of the dying and rising gods of the surrounding world.” (s. 221)

Likväl visar Mettinger på tydliga likheter mellan föreställningar om Jesus och dessa andra gudar och Wassén själv tillstår att det absolut finns belägg för denna teori även om Frazer överdrev (14.00). Jag anser att man missar det väsentliga om man som Wassén fokuserar på skillnaderna mellan exempelvis Jesus och Osiris, där den senare styckas, sätts samman, stannar i underjorden (15.30). Ty även om det fanns stora skillnader förekom föreställningar tidigt om Osiris’ återuppvaknande och pånyttfödelse. Tvärt emot vad Wassén hävdar är dessa föreställningar förkristna. I Osiris’ fall är de definitivt det. De bevittnas av Seneca (som dog år 65 vt) genom att Augustinus citerar honom. Vidare finns Plutarchos som skrev följande i slutet av nollhundratalet:

… berättelserna beträffande titanerna och riterna som firas om natten stämmer överens med beskrivningarna om lemlästningen av Osiris och hans återuppvaknande och pånyttfödelse. (Plutarchos, De Iside et Osiride, 35)

Därefter vänder sig Wassén mot Mithra (eller Mithras) där Zeitgeist drar alla möjliga paralleller till Jesus (16.30). Wassén konstaterar helt riktigt att de tidigaste källorna är arkeologiska lämningar, att man inte vet vad dessa symboliserar. Utövarna av Mithasmysterierna har hållit sina traditioner hemliga och därför finns en pågående debatt mellan Mithrasforskare om vad dessa traditioner innehöll (17.00). Jag är helt enig med Wassén när hon säger att det är svårt att se de nära kopplingarna när vi inte riktigt vet vilka föreställningar de hyste (18.00).

Det finns verkligen inga bevis för att Mithras var en döende och från de döda uppstånden gud. Det kan ha varit så, men vi vet helt enkelt inte. Jag bemödade mig i mitt avsnitt om Mithras att klarlägga vilka källor vi har, vad dessa säger och vad som kan antagas men för den skull inte är bevisat. Det är direkt kontraproduktivt att lista saker som uppenbarligen inte är sanna. I så fall måste man tydligt klargöra vad man avser. Att bara säga att Mithras hade 12 lärjungar är direkt missvisande. I stället måste man klargöra att Mithras i avbildningar ofta beledsagas av de tolv zodiaktecknen, vilka typiskt följer en solgud. Sedan återstår att argumentera för att Jesu lärjungar, genom att de till antalet är tolv, är personifieringar av zodiaktecknen och att det därmed finns paralleller mellan föreställningarna. Man kan sedan välja hur starka man anser just dessa paralleller vara. Men utan källor är sådana uppgifter värdelösa.

Wassén fortsätter med att säga att det självklart finns kopplingar från andra religioner till kristendomen (18.00). Hon tar upp att avbildningar av Jesusbarnet hos Maria är slående lika dem om Isis och Horus (18.30) och att Marias havandeskap genom Gud påminner om Herkules’ tillkomst, osv. Men hon menar att det är svårt att se att en myt om Kristus från början skulle ha formats från ingenting (19.00).

Slutsatser.

Wassén tar upp de paralleller som utgör de svagast tänkbara av de paralleller som brukar åberopas. Den enda användbara är den om Osiris, som Wassén berör endast i förbigående och hon missar att se att den innehåller element av frälsning som utlovas i eftervärlden till de anhängare som tror på och tillber den döende och återuppståndne guden. Hon berör inte Romulus eller Zalmoxis. Dessa tre gudar påstods alla dö och återuppstå och det finns belagt att dessa kulter föregick kristendomen. De mycket nära parallellerna mellan Jesus och Dionysos, Herakles eller för den skull Asklepios berörs inte. Hon nämner heller inget om att det rör sig om nya synkretistiska mysteriereligioner som avviker från moderreligionernas föreställningar.

I boken On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield: Phoenix Press, 2014) s. 229–231, listar Richard Carrier de egenskaper eller omständigheter som enligt Otto Rank och Lord Raglan typiskt beledsagar en hjälte i en hjältesaga. De är till antalet 22:

  1. The hero’s mother is a virgin.
  2. His father is a king or the heir of a king.
  3. The circumstances of his conception are unusual.
  4. He is reputed to be the son of a god.
  5. An attempt is made to kill him when he is a baby.
  6. To escape which he is spirited away from those trying to kill him.
  7. He is reared in a foreign country by one or more foster parents.
  8. We are told nothing of his childhood.
  9. On reaching manhood he returns to his future kingdom.
  10. He is crowned, hailed or becomes king.
  11. He reigns uneventfully (i.e., without wars or national catastrophes).
  12. He prescribes laws.
  13. He then loses favor with the gods or his subjects.
  14. He is driven from the throne or city.
  15. He meets with a mysterious death.
  16. He dies atop a hill or high place.
  17. His children, if any, do not succeed him.
  18. His body turns up missing.
  19. Yet he still has one or more holy sepulchers (in fact or fiction).
  20. Before taking a throne or a wife, he battles and defeats a great adversary (such as a king, giant, dragon or wild beast).

and

  1. His parents are related to each other.
  2. He marries a queen or princess related to his predecessor.

Därefter listar han de 15 gestalter som uppfyller minst hälften av de 22 punkterna i ordning efter hur många de uppfyller:

  1. Oedipus (21)
  2. Moses (20)
  3. Jesus (20)
  4. Theseus (19)
  5. Dionysus (19)
  6. Romulus (18)
  7. Perseus (17)
  8. Hercules (17)
  9. Zeus (15)
  10. Bellerophon (14)
  11. Jason (14)
  12. Osiris (14)
  13. Pelops (13)
  14. Asclepius (12)
  15. Joseph [i.e., the son of Jacob] (12)

Jesus hamnar då på 3:e plats med samma poäng som Mose och endast slagen av Oidipus. Av dessa 15 som kan anses vara de gestalter som i högst omfattning uppfyller kraven på att vara mytiska gestalter, är det endast Jesus som fortfarande med emfas påstås ha varit en verklig person. Detta om något talar sitt tydliga språk.

Roger Viklund, 26 december 2015

9 kommentarer

  1. Eilif Hensvold said,

    26 december, 2015 den 21:22

    Att läsa dina texter gör mig på gott humör. De ger behövlig ny tilltro till vetenskapens möjligheter, också på svåra områden där motkrafterna är starka.
    Eilif Hensvold

    Gilla

  2. kjellrikard said,

    26 december, 2015 den 22:26

    man kan alltid hoppas.

    Gilla

  3. bbnewsab said,

    26 december, 2015 den 23:37

    Tack för denna ”julklapp”, Roger! Din essä är rik på både detaljer och översiktlighet. Den sortens kombination är extremt ovanlig. Men du äger den talangen (att kunna göra det svåröverskådliga och svårbegripliga förståeligt).

    Icke desto mindre dyker tre tankar upp i mitt huvud vid genomläsningen av din välformulerade och innehållsrika bloggpost:

    1) I Gamla Testamentet finns ju berättelser om hur gudsprofeter som Elia och Elisa ser till att döda människor kan återvända till sitt jordiska liv, vilket alltså nyss hade flytt sin kos från dem.

    I Nya Testamentet finns än fler berätteler om hur människor blir återförda från döden. Lasaros är ingalunda det enda fallet.

    För detaljer, se gärna denna artikel: http://stronginfaith.org/article.php?page=114 .

    MIN UNDRAN: Kan inte den sortens gammaltestamentligt och nytestamentligt ”allmängods” vara av betydelse för frågeställningen om hur man bör/kan/ska se på Jesus’ uppståndelse?

    Åtminstone för mig är det uppenbart, att vid den tid, då Jesus anses ha levt och verkat här på jorden, så var det närmast en mainstream-tanke att vissa personer faktiskt ägde förmågan att väcka till liv sådana som hade dött. Dvs man behöver inte gå över ån efter vatten för att finna en lämplig kontext, i vilken man kan inplacera Jesusfigurens egen uppståndelse från döden.

    För övrigt framgår det rätt klart, i olika bibelverser, anser jag, att döden närmast kan liknas vid en sorts sömn, medan man ligger i sin grav i väntan på den yttersta dagen, då vi alla ska uppstå till nytt liv för att kunna ta emot vår dom av gudomen.

    2) MIn andra tanke är nära besläktad med det som jag just har tagit upp i punkt 1 ovan. Men nu handlar det dessutom om vad man kan läsa i Matt 27:52-53: 52 gravarna öppnades och många avlidna heliga fick liv i sina kroppar. 53 Efter hans uppståndelse kom de ut ur gravarna och gick in i den heliga staden och visade sig för många.

    Eller, i en annan bibelöversättning, KJV: 52 And the graves were opened; and many bodies of the saints which slept arose, 53 And came out of the graves after his resurrection, and went into the holy city, and appeared unto many.

    Som synes är det varken någon profet eller apostel som ligger bakom detta av evangelisten Matteus beskrivna mirakel. Antingen råkade de här heliga personerna vakna till liv av sig själva. Eller så är det ett övernaturligt väsen, förslagsvis Gud Fadern själv, som ska förutsättas ligga bakom det hela.

    MIN UNDRAN: Här vill jag veta, ifall du, Roger, möjligen känner till fler fall av återgivande av livet till döda/avlidna personer UTAN mänsklig medverkan eller mellanhand?

    Eller med andra ord: OM nu den sortens mirakel ansågs som övertygande, för såväl troende som klentrogna, och därför togs med av Matteus, varför skulle man då ha anledning att betvivla Jesus’ egen uppståndelse, även den, som bekant, utan mänskligt ingripande eller mänsklig assistans (enligt de evangelister som berättar om densamma)?

    Jag tycker att punkt 1 och punkt 2 talar för synsättet, att miljön – eller kontexten, om man så vill – har en starkt främjande inverkan på tron på den korsfäste Jesusfiguren som en gudason, en Guds Son.

    Alltså: Med den sortens bevis, som föreligger i såväl GT som NT vad gäller möjligheten att återvända till nytt liv efter iråkad död, har ribban placerats på så hög nivå, bildligt talat, att det som tillskrivs den bibliska Jesusfiguren måste befinna sig på en ännu högre mirakelnivå. Ett synsätt som leder till att man måste bortse från att tänka på det hela i termer av sannolikheter – eller snarare brist på sannolikhet..Å andra sidan, mirakel kan ju, om man så vill, definieras som brist på just (hög) sannolikhet.

    Det (beskrivna) ”faktum” att förhänget i templet brast i två delar, uppifrån och ända ned, och att jorden skakade så att klipporna i Jerusalem med omnejd rämnade, sådana omständigheter måste förstås närmast betraktas som enbart ”peanuts” i sammanhanget.

    Här handlar det, uppenbarligen om ett skeende, vilket måste beskrivas som extremt extraordinärt sett i förhållande till allt det andra som inträffade, och som också det, i sig självt, måste klassas som extraordinärt. För att kunna försanthålla något sådant måste en individs gudstro vara extremt stark – eller kanske snarare naiv.

    3) Detta leder mig nu över till min tredje tankegång. Om jag har förstått saken rätt, fanns det apostlar som var beredda att gå i döden för sin tro på Jesus som Guds son.

    En viktig fråga i detta sammanhang är hur tillförlitliga dessa berättelser kan sägas vara. Vad anser du, Roger, om deras historicitet? Alltså: Vad finns det för utomkristna historiska belägg för att, exempelvis, Petrus blev korsfäst, därtill, som det påstås, upp och ned?

    Rent psykologiskt är historicitetsfrågeställningen viktig ity att det ytterst handlar om vad som driver en människa att gå i döden för sin tro.

    Vi har under senare år kunnat stifta bekantskap med mer närliggande exempel på dödsförakt bland troende religionsutövare; det räcker med att tänka på, och nämna, alla självmordsbombare som spränger sig själva i luften, gärna i folksamlingar, i övertygelsen att deras död ska förläna dem martyrstatus och på så vis förväntas blidka den gudom, till vilken de sätter sin lit.

    Men trots det vore det intressant med några ord från dig, Roger (eller annan hågad person), om de första kristnas villighet att gå i döden för sin tro. Detta för att jag själv ofta, från kristet troendehåll, får höra, att den sortens dödsföraktande och starka tro måste anses utgöra ett starkt indicium på att Bibel-Jesus bör/kan ha existerat på riktigt.

    Å andra sidan, varför skulle inte en starkt gudstroende individ – utan att vara apostel, profet eller predikant – kunna gå i döden för sin tro? Betänk hur påven Urban II fick folk att korståga mot Jerusalem under medeltiden mot utlovat martyrskap i händelse av död, när den ”lede fi” skulle motas bort från den heliga staden.

    Jag har själv, i olika debattforum, mött exempelvis troende på aliens, vilka är så starka i sin tro på dessa utomjordingars existens, att de dels är övertygade om att de själva har utsetts till kontaktpersoner av dessa utomjordingar, och dels är så oemottagliga för argument, samt såväl lock som pock, att det är lätt att erhålla intrycket, att de tvivelsutan synes vara beredda att gå i döden för sin alientro hellre än att överge densamma och ”krypa till korset” och tillstå, att allt sannolikt var ett slags gigantiskt woowoo-istiskt feltänk från deras sida.

    Så varför skulle inte starkt gudstroende, vilka utlovas ett paradisiskt liv i en annan dimension, vara beredda att gå i döden för sin tro i synnerhet ifall en sådan död anses leda till martyrskap och undslippande av att ligga i en jordisk grav för att sova sin dödssömn i väntan på domedagen, Dies Irae?

    Värt att nämna kan, avslutningsvis, vara synsättet att stark religiositet på sätt och vis har stora likheter med mental störning. En av flera hjärnforskare med det synsättet är Kathleen Taylor vid brittiska Oxforduniversitetet. Läs gärna mer om henne här: http://www.digitaljournal.com/article/351347 .

    Gilla

  4. 27 december, 2015 den 00:47

    Jo, man skall ju vara trevlig….. ?
    Är man docent eller lärd har man alla essen. Man kan orden…..
    Någon sade att ”även om du lär dig hela Bibeln utantill så är du inte säker på att komma till himmelen, men du vet i alla fall vägen.” Det finns inga i dag kända auktoriteter inom frågeställningen som förnekar Jesus historiskt fysiska existens. Men docenter kommer alltid att växa upp i lärdomshysteri. Grundproblematiken är vilken inställning man har till det man forskar om. Den som tror att vi kommer från ingenting som plötsligt exploderar och så småningom leder fram till en komplett människa är som jag ser det fullständigt bortom all verklighet, och det är ju det man företräder…… eller ??? Ex. vis modern forskning säger att inavel är inte att rekommendera ? Någonstans har antagligen människor kopulerat med apor eller tvärtom, enligt evolutionsteorin, men det är väl i dag förbjudet ? Då motarbetar man ju sin egen teori ? Jag raljerar, men det går att ställa hur många löjliga påståenden som helst och sedan kalla det forskning så länge det stärker ens egen grundinställning. Att använda ett skolat tänkande är inget som per automatik tillförs en människa för att man får epitetet docent inskriven i sin tentamensbok.
    Tre områden finns det, den rent arkeologiska och dokumenterande delen, den historiska och sociala delen, och slutligen den rent fundamentala och teoretiska delen som omfattar Bibeln och dess grundläggande axiom vari ingår den centrala kärnpunkten, det vill säga Jesus Kristus förkunnelse. Kan man inte separera dessa tre delar är det ingen mening med forskning i denna fråga. Jag gillar din sida Roger, och läser den av och till, för trots alla dina påståenden är du öppen för en dialog och ingen besserwisser. Då finns det en möjlighet för att lära nytt och även gammalt. De människor som inte förstår att forskning i dag styrs och förfalskas över hela jorden är naiva. Detta fenomen är något som många forskare ofta inte är medvetna om, och när de väl upptäcker det är de så gamla att de inte har någon relevans längre. Det måste vara en tragedi att förstå att man haft fel ett helt liv och plötsligt upptäcka att något man trott på är lögn. Jag skall inte ta något exempel här, men vad jag menar är att iden att Jesus inte levat som du har här är okay, även om jag vet han har det via arkeologisk forskning, men att låta någon forska i detta utan att ha någon avsikt med forskningen är en förolämpning. Vi betalar ju denna forskning som damen bedriver.
    Om hon klart talade om att skälet för hennes forskning är att få bort kyrkorna och etc…. med regeringens stöd, dvs vi skattebetalare så kan jag köpa det, men inte annars. Din ”forskning” tycker jag är okay så länge jag slipper betala den. Att du inte förolämpar någon är ändå bättre.
    Med vänlig hälsning
    Lennart

    Gilla

  5. bbnewsab said,

    27 december, 2015 den 17:58

    På tal om konsten att koka soppa på en spik – eller att tillaga en hel höna av en liten fjäder, eller, om man så vill, att starta en ny religion utifrån enbart en sorts ”affärsidé”, utan något konkret att bygga vidare utifrån – så tillhandahåller den kunnige bloggaren Mattias Axelsson (han är gymnasielärare i historia, religionskunskap och samhällskunskap) ett bra exempel, av det religiösa slaget, härpå, i denna bloggpost: https://hogtider.wordpress.com/2015/12/27/kom-de-tre-vise-mannen-till-jesus-i-stallet/ .

    Tänka sig att så många – och därtill detaljrika – traditioner kan växa fram ur så lite information som faktiskt finns tillgänglig (hos Matteus och Lukas) om Jesus’ födelse och vad som då hände.

    Det är nästan så att man kan få Nordkoreas förre ledare Kim Jong-Il i sina tankar.

    Här är en artikel som beskriver dennes inte sällan överjordiska egenskaper – samt diverse astronomiska (väder)fenomen, vilka ska ha inträffat, då Kim Jong-Il föddes: http://matadornetwork.com/life/20-kim-jong-il/ .

    Här kan man läsa om en födelse som ägde rum på två platser samtidigt, därmed, åtminstone indirekt, bekräftande det kvantmekaniska fenomen som Albert Einstein benämnde spooky action at a distance. Och kanske dessutom – också det indirekt – ge en viss förklaring till varför människor bosatta i Nasaret var tvungna att vandra till fots, i bitvis svårframkomlig terräng (glöm det där med asfalterade vägar), närmare 15 mil (150 kilometer) för att bli skattskrivna i Betlehem. Dvs vad hindrar att även det här romerska skattskrivningsdirektivet ska ses, och förstås, mot bakgrund av kvantmekaniska entanglement-resonemang, med Nasaret och Betlehem som två sidor av samma kvantfysiska dualitetsmynt, så att säga.

    Även i ett helt annat avseende kan det som berättas om Nordkoreas Kim Jong-Il tänkas bekräfta, åtminstone indirekt, något som kristna filosofer under århundraden har grubblat en hel del över.

    Jag funderar nu i dessa tankebanor: Under sin levnad påstås Kim Jong-Il ha vare sig kissat eller bajsat. Ett faktum som, OM det är sant, kan tänkas ha bäring även på skeendet i det kristrna Himmelriket och/eller det muslimska Paradiset.

    Alltså: Producerade Kim Jong-Ils kropp ingen faeces eller urin, då är det, minst, lika rimligt – och sannolikt – att de, som framlever sina eviga liv i Paradiset/Himmelriket, inte heller behöver bekymra sig om eventuella avfallsprodukter från ymnigt ätande och drickande därstädes.

    Och då behöver man ju inte oroa sig över om huruvida de invånare, som annars skulle ha haft i uppdrag att tömma latrinerna på denna helt igenom underbara plats, kan tänkas ha sett den arbetsuppgiften som paradisisk/himmelsk eller inte. Frågeställningen bortfaller, blir helt irrelevant. Till lättnad och båtnad för många filosofer, som har ägnat tid och kraft åt att finna bra svar på spörsmålet.

    Gilla

  6. 27 december, 2015 den 21:40

    BBNews:

    1) Man kan definitivt se en röd tråd från föreställningar i GT och framför allt i den judiska litteratur som tillkom under de sista två århundradena före kristendomens uppkomst. Influenserna från mysteriereligionerna är uppenbar men så är också allmänna judiska föreställningar. Dessutom tror jag att det inte fanns så täta skott mellan olika föreställningar utan allt kan ses som en enda tätvuxen väv av intryck.

    2) Jag har faktiskt inte funderat över detta med skillnaden mellan utan och med mänsklig medverkan. Men stycket är säkert baserat på Sakarja 14:4–5:

    ”Den dagen skall han stå med fötterna på Olivberget, som ligger invid Jerusalem, på östra sidan. Och Olivberget skall rämna mitt itu från öster till väster i en väldig dal; ena halvan av berget viker åt norr och andra halvan åt söder. Dalen mellan mina berg skall spärras och nå till Asal. Den skall spärras som vid jordbävningen på den tid då Ussia var kung i Juda. Herren, min Gud, skall komma och alla heliga med honom.”

    3) Det finns inte mycket stöd för dessa martyrberättelser. Visst kom kristna att dödas, men jag vet inte i vad mån de skulle ha varit särskilt utsatta. Det förekom förvisso men har säkert överdrivits vad gäller omfattningen. Det är också svårt att veta vad exakt de gick i döden för (alltså vad de inte kunde ge avkall på) och till och med i vad mån de alls kunde välja om de ville dö eller inte. Man hävdar alltid att kristna ståndaktigt stod upp för sin tro även om det innebar deras död. Det lilla vi har av belägg hos till exempel Plinius visar att de flesta ändå avsvor sig sin tro för att rädda sitt eget skinn. Jag vet helt enkelt inte vad som är sant och inte, och det gör heller ingen annan, vad de än påstår. Men vi ser ju i dag att människor går i döden för hoppet om att i eftervärlden få 72 jungfrur, eller om det nu var vita russin. Så varför skulle inte kristna gå i döden för sin tro. Frågan är ju bara vad i den tron de inte var villiga att ge upp, ens om det innebar döden?

    Gilla

  7. Markku said,

    7 januari, 2016 den 11:08

    Hej .Jag hamnade hit genom en hänvisning och fann Roger Viklunds projekt synnerligen intressant. Jag har viss bekantskap med teologin men huvudsakligen är jag mer intresserad av religionernas roll i människornas liv.
    Roger Viklund har den uppfattningen att det är möjligt att det har funnits en gestalt X ,senare kallad Jesus, som är fröet till evangelierna och kristendomen. Jag är tacksam för detta, eftersom denna medgivande gör det möjligt att spekulera vidare om temat Jesus.

    Jag utgår ifrån, att Jesus var en vandrande lärare med ett antal lärjungar. Han gjorde tillräckligt stark intryck för dom, för att dom kunde inte utan vidare släppa honom under hans livstid eller efteråt ,utan hans person blev en samlande kraft både som person och som symbol.
    Det är inget märkligt eller ovanligt i detta. Genom historian har det funnits otaliga lärare-lärjunge konstellationer.

    Evangelierna ,vars tänkbar födelse Roger har skissat i sina texter, kan utifrån en annan perspektiv jämföras med en världslig mytisk historia som också har bevarat vissa historiska sanningar. Detta är också vanligt förekommande i kända myternas värld.

    Problemet blir ,som Rogers diskussion påvisar, att vaska fram vad som är historiskt bärkraftigt och vad som hör hemma i myternas ,eller om man så vill ,det symboliska broderiernas värld.

    Att ”Jesus-myten” lever kvar beror på, spekulerar jag, hans död som en orättvis och traumatisk händelse som hans lärjungar kan inte försonas med.

    Detta kunde hans lärjungar inte smälta, framförallt om dom hade själva flytt och övergivit honom. Med andra ord ,det var inte bara sorgen utan också dom överlevarnas skuldkänslor vilka band dom med honom.

    Enligt traditionen blev dom flesta lärjungar själva martyrer med våldsam död. Psykologiskt sett sonade dom sina ”brått” genom offerdöden så som deras mästare, vilket dom hade svikit i avgörande ögonblick.

    Men evangelierna då? Dom behöver inte vara historiskt ordagrant sanna, för att ändå behålla sanningen om Jesus liv och lärdom i andemeningen, parallellt med världslig lagtext ,som har dels en bokstavlig mening men förarbetet skissar den bakomliggande tanken med texten.

    Slutsatsen är ,att vi får leva i osäkerhet beträffande frågan vem Jesus var, men vi har hans lära behållen i ”Jesus-myten”. Jag undrar om människorna kan klara sina liv utan för talande myter?En av dom myter är iden och dit hörande behovet av ett intensiv sanningssökande. Det materiella och historiska sanningen är livsviktig för västerländska majoriteten men finns inte där under en längtan att någon skulle kunna bevisa att sanningen med myten kan ha något hållbart?

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: