Meningslösa exempel framförda som argument

Många forskare i både populärvetenskapliga och i mer vetenskapliga verk åberopar ofta så kallade belysande exempel, vilka de anser ger stöd åt deras teorier. Inte sällan är exemplen missvisande och ofta dessutom helt irrelevanta. Om man undersöker detta kommer man att finna många prov på vad jag väljer att kalla meningslösa exempel. Att man i mer populärvetenskapliga verk ofta tar till olika retoriska grepp för att åskådliggöra sin poäng är förståeligt, då sådana exempel säkerligen uppskattas av många läsare. Man kan då också lätt få för sig att man bättre förstår problemen och inte sällan (misstänker jag) låter man sig också förledas till att dra slutsatser som inte är giltiga.

För att bättre kunna förklara vad jag egentligen avser och för att urskilja sådana meningslösa exempel från relevanta exempel (ty sådana finns också), avser jag att påvisa två sådana meningslösa exempel ur Craig Evans’ ännu opublicerade artikel, vilken dock finns tillgänglig på Internet: Morton Smith and the Secret Gospel of Mark: Exploring the Grounds for Doubt. Orsaken till att jag väljer just Evans’ artikel är till viss del en slump och det går därför inte av detta att säga att hans artiklar generellt skulle utgöra varnande exempel. Jag har helt enkelt jobbat med den artikeln och har den därför i färskt minne.

Det finns mycket att säga om Evans’ artikel, men jag nöjer mig här med att belysa två exempel (och då faktiskt utelämna den parallell som Evans gör mellan Smiths fynd och Hunters roman The Mystery of Mar Saba). I stället tänker jag på ”Coleman-Norton’s amusing agraphon”. Evans berättar om en latinprofessor från Princeton University, Paul Coleman-Norton, som sade sig år 1943 ha hittat ett grekiskt textfragment med Jesusord, instucken mellan bladen i en gammal arabisk bok påträffad i en moské i Nordafrika. Coleman-Norton kopierade texten och lämnade därefter moskén för att senare återkomma med en kamera. Han fick dock aldrig möjlighet att fotografera sidorna utan reste hem efter kriget.

Coleman-Norton lät transkribera och översätta texten med litet fotnoter och försökte sedan få den publicerad i en vetenskaplig tidskrift – vilket dock visade sig inte vara så lätt, då man krävde att han kunde uppvisa textfragmentet eller åtminstone ett foto av det. Så småningom fick han sin artikel publicerad i Catholic Biblical Quarterly.

Evans menar att denna text var helt och hållet fabricerad av Coleman-Norton. Så kan säkert också vara fallet, men jag har inte undersökt den saken utöver det Evans skriver och har därför ingen säker uppfattning i frågan. Detta är också i princip ovidkommande för mitt resonemang. Enligt Evans ska Bruce Metzger i vilket fall ha hävdat att det var en förfalskning eftersom han mindes att när han var student under Coleman-Norton före andra världskriget, brukade denne skämtsamt berätta för sina studenter att Jesus försäkrade sina lärjungar att när de fördömda som saknar tänder kommer till helvetet, kommer de att få en tandprotes så att de ska kunna gråta och skära tänder. I det fragment som Coleman-Norton påstod sig ha funnit står det att Jesus varnar att de orättfärdiga ska kastas ut i mörkret där de skall gråta och skära tänder (Matt 25:30). När då en lärjunge frågar hur de tandlösa ska kunna skära sina tänder svarar Jesus: ”tänder kommer att tillhandahållas”.

Med detta vill Evans framhålla att även Morton Smith förfalskade Klemensbrevet. Han hävdar att parallellen med Coleman-Norton är att de båda ägde kännedom om vissa element av berättelsen i sina fynd innan fynden gjordes. Att Smith också skulle ha gjort detta är ytterst tveksamt och Evans’ argument för detta svaga. Men Evans drar också andra paralleller. Han till och med föreslår att de som inte har övertygats om att Klemensbrevet är en förfalskning (eller ett skämt) då också ska acceptera Coleman-Nortons upptäckt som ett äkta fynd. Orsaken säger han är att vi bara har Bruce Metzgers ord att gå på för antagandet att Coleman-Nortons fynd är en förfalskning, och trots detta antar i stort sett alla att det är en förfalskning. Varför ska vi då inte på samma sätt anta att Smith förfalskade sitt brev?

Svaret på denna fråga är enkel: Därför att Morton Smith inte är Paul Coleman-Norton. Att en person beter sig på ett visst sätt har ingen bäring på att en annan ska ha betett sig på samma sätt. Hur förledande och övertygande Evans’ parallell än må synas vara, finns helt enkelt inget samband mellan vad en person i en viss situation gjort och vad en annan person i en annan situation kan tänkas göra. Evans’ parallell må ha varit giltig om han ville övertyga oss om att folk, och även forskare, kan förfalska och också har förfalskat dokument. Men eftersom vi redan vet detta är inte ens den anledningen giltig.

Jag kan inte föreställa mig att det är många som är så övertygade att de utgår från att Morton Smith aldrig skulle ha kunnat göra något så gement som att förfalska en skrift. Självklart är det möjligt att han skulle ha önskat och även försökt göra något sådant, ty vi kan aldrig veta vad som rör sig i en annan människas inre. Men bara för att Coleman-Norton (troligen) har försökt bedra forskarvärlden genom att fabricera en text betyder det inte att Morton Smith har gjort detsamma. Faktum är att Coleman-Nortons handlande har absolut ingen påverkan på det Morton Smith har gjort eller inte gjort. Även om det verkligen vore så att Smith hade gett uttryck för liknande tankar som de som förekommer i Klemensbrevet innan han gjorde sin upptäckt, betyder Evans’ parallell med Coleman-Norton ingenting. Ty varje händelse måste bedömas på sina egna grunder.

Låt mig ta ett ytterligare exempel från Evans’ artikel – då i hans försök till försvar för Stephen Carlsons handskriftsanalys. I denna lilla exposé lämnar jag därhän sådana överdrifter hos Evans som att Stephen Carlson assisterades av en professionell handskriftsexpert (hon varken assisterade honom i analysen eller ägde expertis inom detta fält, då hon inte kunde grekiska), eller att Evans verkar tolka Carlsons, Anastasopoulous, och Tselikas’ respektive undersökningar som om de var gjorda av tre likvärdiga experter (där han även inkluderar Carlsons ”egen” expert så att det totalt blir fyra experter, med 3–1 till förfalskningsförespråkarna).

I stället tänkte jag skärskåda Evans’ resonemang till stöd för att Carlsons expertis i att bedöma Klemensbrevet inte ska avvisas allt för lättvindigt. Evans skriver att Hershel Shanks i BAR gjort just detta. Hur försvarar då Evans Carlson? Genom att hänvisa till hans metoder? Genom att styrka hans resonemang genom hänvisning till andra oberoende studier? Genom att klargöra hur hans metoder är giltiga? Ingalunda! I stället använder han ett ”meningslöst exempel” på andra framgångar som Carlson har haft i sitt arbete med dokument. Carlson har nämligen argumenterat för att en annan text, den så kallade “Archaic Mark” (Greek NT ms 2427 = Chicago ms 972), är en förfalskning. I en studie från år 2010 bekräftas tillsynes Carlsons resultat genom att handskriften i olika analyser visat sig vara från en senare tid.

Evans vill nu med hjälp av ”det faktum” att Carlson hade rätt i detta fall hävda att vi därför inte ska vara så snabba att avfärda hans analys av Klemensbrevet som varande också en förfalskning. Evans tycks anta att om man har rätt i det ena fallet finns skäl anta att man också har rätt i det andra. Men återigen, detta har inte med varandra att göra. Oavsett om Carlsons slutsatser var riktiga eller om han bara råkade ha tur i sin analys av “Archaic Mark” så att den överensstämde med det faktiska utfallet (det är ju faktiskt en 50-procentig chans att gissa rätt), så kan inte Carlsons eventuella förtjänster i ett fall sudda bort de misstag han begått vid sin analys av handstilen i Klemensbrevet. Det kan inte sudda bort det faktum att han analyserade tryckta reproduktioner som skapar optiska illusioner. Det kan inte sudda bort att han inte tog hänsyn till naturliga variationer. Det kan helt enkelt inte sudda bort de misstag han begått i sin analys av Klemensbrevet. Han kan ju ändå teoretiskt sett ha rätt i sin slutsats eftersom varenda en av oss kan ha det utan någon kännedom om sakförhållandena. En ren gissning ger 50 procents chans att man har rätt. Men vi talar här om de metoder Carlson använde för att dra sina slutsatser och dessa blir varken bättre eller sämre för att Carlson eventuellt/troligen hade rätt vad gäller äktheten av “Archaic Mark”. Evans’ försök att ”rädda” Carlsons analys genom att hänvisa till andra framgångar för Carlson är alltså ytterligare ett exempel på ett ”meningslöst exempel” framfört som argument till stöd för något som det inte stöder.

Med dessa två exempel vill jag uppmärksamma läsaren på detta fenomen och att argument som på ytan kan verka övertygande inte sällan bara är ”meningslösa exempel” utan betydelse för de argument som framförs.

Roger Viklund, 2012-05-07

6 kommentarer

  1. bbnews said,

    7 maj, 2012 den 22:55

    En liten perifer detalj, Roger, men för mig är den ändå viktig.

    Du skriver så här: I det fragment som Coleman-Norton påstod sig ha funnit står det att Jesus varnar att de orättfärdiga ska kastas ut i mörkret där de skall gråta och skära tänder (Matt 25:30). När då en lärjunge frågar hur de tandlösa ska kunna skära sina tänder svarar Jesus: ”tänder kommer att tillhandahållas”.

    Jag kan inte se att det svaret, att tänder kommer att tillhandahållas åt den tandlöse (så att även han får möjlighet att gnissla och skära tänder), återfinns i de följande verserna i Matt kap 25.

    Då uppstår tanken, åtminstone hos mig: Vari skulle Coleman-Nortons poäng bestå med att fabricera (?) ett textfragment som blott inledningsvis har sin motsvarighet i Matteus’ skildring av samma händelse? Inte är väl detta något som man kan och bör förvänta sig av en eventuell förfalskare/textpåhittare – såvida inte hans syfte och målsättning är att han vill bli avslöjad?

    Eller har jag råkat titta i en Bibel, som saknar Jesus’ svar på lärjungens iofs berättigade undran över hur tandlösa kan gnissla/skära tänder?

    Gilla

  2. Den andre BB said,

    8 maj, 2012 den 01:43

    Jag kan inte alls förstå hur du tänker nu, BB. Hela ”grejen” är ju att C-N påstod sig ha funnit en agraphon, dvs. ett utomevangeliskt Jesusyttrande – här i en handskrift av Matteus, som alltså försåg läsaren med ytterligare rader, som inte finns i textus receptus. C-N drog, enligt Metzger, för sina studenter före kriget, skämtet att tänder skulle tillhandahållas de tandlösa orättfärdiga, så att även de kunde skära tänder. Sedan ”råkar” han upptäcka en text som innehåller just det som hans skämt bestod i – dvs. Jesu ord om att tänder skall tillhandahållas de tandlösa – som han inte har möjlighet att fotografera av men dock skriver av och tar med sig. Om vi ska tro Metzger har C-N dragit ett skämt för sina studenter och sedan hittat på ett antikt dokument (en version av Matteusevangeliet) för att implementera sitt skämt, och därmed driva mer forskarvärlden.

    Äktheten står och faller rimligen med Metzgers minne. Om C-N verkligen före sin påstådda upptäckt skämtade om tänder som skulle tillhandahållas de orättfärdiga så att de kunde skära tänder, är sannolikheten inte hög att han också skulle hitta ett Matteusevangelium innehållande detta. Dock noterar Carlson (som före Evans tar upp C-N-incidenten, vilket för övrigt även Ehrman gör) även annat, som är graverande för C-N, som att mycket av hans artikel består av ovidkommande kringsnack, vilket förleder läsaren att inte tänka på det väsentliga, dvs. hur dokumentet hittades och huruvida det alls är äkta.

    Exempel som C-Ns ”förlorade Jesusord” kanske inte bevisar något i sig, men det är en intressant och sedeslärande berättelse. Dessutom kan man inte säga att sammanhanget är helt irrelevant. I tiden låg en förväntan om stora textmässiga upptäckter – något som fynden i Qumran och Nag Hammadi bidrog till – en förväntan som uppenbarligen ledde somliga, som C-N, att skapa sådana dokument som passade deras agenda (C-N:s blott att skämta med forskarna). ”The Mystery of Mar Saba” skrevs inte i ett vacuum, utan i en tid då man förväntade sig kunna göra häpnadsväckande fynd av tidigare försvunna antika dokument – dokument som kunde ha stor betydelse, inte bara för vår förståelse för historien, utan även för vår egen tid. Huruvida Smith förfalskade Klemensbrevet kan knappast bedömas utan beaktande av den tid och den miljö i vilken han verkade, och då kan knappast denna typ av exempel helt utelämnas. På samma sätt kan man konstatera att det faktum att vi vet att förfalskningar gjordes frekvent under vissa perioder manar till försiktighet vid bedömningen av de dokument som stammar från dessa perioder.

    Gilla

  3. Den andre BB said,

    8 maj, 2012 den 02:06

    Rättelse: Det rörde sig inte om en handskrift direkt av Matteusevangeliet, utan av http://en.wikipedia.org/wiki/Opus_Imperfectum.

    Gilla

  4. Den andre BB said,

    8 maj, 2012 den 06:01

    Den excentriske professor Coleman-Nortons originalartikel kallades ”An Amusing Agraphon” och publicerades alltså 1950. Artikeln ledde till en artikel av Alfred Stuiber (1912-1981), kallad ”Ein griechischer Textzeuge für das Opus imperfectum in Matthaeum [nedan OIM]” (Vigiliae Christianae, vol. 27.2, 1973). Stuiber uppmärksammade möjligheten att man genom detta textfynd kunde fastställa OIM:s originalspråk, dvs. grekiska, trots att Coleman-Norton själv betraktade den handskrift han uppgav sig ha funnit som en grekisk översättning av en latinsk förlaga.

    ”However amusing one may regard this account, there is no doubt at all that the agraphon is a forgery-whether ancient or modern, opinions may differ. For the present writer, at any rate, it is difficult not to think that it is a modern forgery, for prior to World War II in a class of Latin Patristics Professor Coleman-Norton regaled his students (of whom the present writer was one) with a witticism about dentures being provided in the next world so that all the damned might be able to weep and gnash their teeth.” uppgav Bruce M. Metzger i Journal of Biblical Literature, vol. 91.1 (1972), s 3 (även i New Testament Studies: Philological, Versional, and Patristic, Leiden 1980, s 1).

    Mark Goodacre redovisar olika förekomster av skämtet om att ”tänder kommer att tillhandahållas” så att tandagnisslan kan ske, tillbaka till 1885:

    ”A Presbyterian minister, admonishing freethinking Dr. Russell, the late editor of The Scotsman, warned him to flee from the wrath to come, from the place where there is wailing and gnashing of teeth, and painted the joys of heaven, where ransomed sinners chant a new song unto the lamb. ‘But what will they do with me?’ queried Dr. Russel, ‘who have neither a voice to sing with, nor teeth to gnash?’. ‘Doctor, doctor’, answered the minister solemnly, ‘the teeth will be provided’.” (Our Corner, Freethought Publishing Company, London 1885, s 120)

    Frågan är alltså om detta skämt, som (om man får tro Metzger) var känt för Coleman-Norton före hans ”upptäckt”, innebär att Coleman-Norton måste ha förfalskat Jesusutsagan däri skämtet förekommer.

    Gilla

  5. bbnews said,

    8 maj, 2012 den 07:56

    @Den andre BB: Stort TACK för dina förklaringar! Inte minst vad termen agraphon står för.

    Eftersom du inte förstår hur jag resonerade, när jag postade min kommentar, ska jag försöka förtydliga för dig.

    Jag ville helt enkelt veta – läs: helst få mer eller mindre bekräftat – av Roger (alternativt från någon annan kunnig person, som du, Den andre BB), ifall det är vanligt, att textförfalskningar inom Jesus- och bibelforskningen också kan produceras av helt andra skäl än missriktad glödande/fanatisk tro. Den sistnämnda drivkraften kan ju bevisligen få en person att mot bättre vetande följa det gamla talesättet/mottot, att ändamålet helgar medlen.

    Dessutom ville jag gärna veta, även om jag inte direkt skrev ut det explicit, hur vanliga denna sorts textförfalskningar, vilka alltså inte utförs till följd av missriktad glödande/fanatisk tro, kan tänkas vara.

    Detta sistnämnda är faktiskt något som du, glädjande nog, snuddar vid i dina besked/svar till mig. Jag vill att du ska veta, att de delarna gör dina kommentarer extra intressanta, åtminstone för mig! Excellent Roger-klass på dem, alltså.

    OM nu textförfalskningar åstadkommes även av pranksters/practical jokers, vilket eventuellt är fallet med Coleman-Nortons påstådda textfynd, så bör man, enligt min mening, i så fall dela in dem som tillhör denna sistnämnda textförfalskargrupp i två underavdelningar: a) de som vill bli avslöjade; samt b) de som helst inte önskar bli avslöjade.

    Sett mot den bakgrunden ligger det onekligen nära till hands att estimera, att Coleman-Norton rimligen tillhör den underavdelning, vars representanter vill bli avslöjade, av någon anledning. Om han nu är skyldig till denna textförfalskning som han misstänks för, alltså.

    Vet du möjligen också något om vilka drivkrafterna för Paul Coleman-Nortons agerande skulle kunna vara (om vi nu utgår ifrån att han avsiktligt förfalskade texten)? Han var ju ändock latinprofessor vid ansedda Princetonuniversitetet i USA. Riskerar man inte i viss mån sitt eget forskaranseende, och att därtill skaffa sig massor av fiender helt i onödan, ifall man ägnar sig åt att driva med forskarkolleger (om än hemmahörande i andra discipliner) i sådana här ”allvarliga” frågor?

    Mina tankar går till fallet Johann Beringer; se: http://en.wikipedia.org/wiki/Johann_Beringer . Denne gudstroende och gudfruktige fossilletare lurades av sina kolleger att tro, att de fossil han hittade kom från Guds egen skaparverkstad, eftersom fossilen innehöll klotter som indikerade gudomligt ursprung. Kolleger – eller fiender – ville uppenbarligen få den exalterade Beringer att vakna upp ur sin vanföreställning, att han skulle ha kommit Guds skaparverkstad på spåren, belägen i dagens Tyskland och inte vid Tempelberget i Jerusalem, vilket ju annars är den plats varifrån universum en gång skapades, åtminstone enligt judisk idétradition (se exempelvis http://www.torah.org/features/israelmatters/eye.html# samt http://en.wikipedia.org/wiki/Foundation_Stone ).

    En intressant fråga är därför, i mitt tycke, vem eller vilka denne Paul Coleman-Norton kan tänkas ha riktat sitt eventuella practical joke mot i första hand? Svaret på den frågeställningen kan dessutom tänkas öka möjligheterna för oss som lever i dag att avgöra, ifall denne latinprofessor faktiskt var en hoaxer/dokumentförfalskare eller inte.

    Hoppas att du blev något klokare nu av hur jag tänkte. Eller jag kanske har gjort dig ännu mer förbryllad nu? *hoppas inte*

    Gilla

  6. 8 maj, 2012 den 18:53

    Den andre BB har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för forskningsläget – förstår jag. Däremot vet jag faktiskt inte hur vanligt det är med andra motiv än ekonomiska och trosbaserade. Det är svårt att avgöra en sådan sak. Dels känner vi inte de motiv som driver folk till att göra förfalskningar, dels är det svårt att kunna avgöra vad som verkligen är förfalskningar eller inte. Se exempelvis den farsartade rättegången mot Oded Golan eller varför inte striden om Howard Hughes’ testamente http://en.wikipedia.org/wiki/Howard_Hughes#Estate . Vem vågar sitt liv på att det antingen är eller inte är förfalskningar? Men helt klart är väl att ekonomiska orsaker är den absolut största drivkraften, sannolikt följt av ideologiska orsaker. Där såväl ekonomiska som ideologiska drivkrafter i stort sett saknas får man försöka finna andra orsaker där ära och berömmelse kan vara en drivkraft. Saknas också förutsättningar för dessa, återstår väl att gissa att de bara gjort det på skoj eller för att driva med andra, visa sin intelligens eller något liknande. Men hur ska man veta något om dessa drivkrafter? Det blir i stort sett gissningar. Följaktligen har jag ingen som helst aning om vilka drivkrafter som kan ha legat bakom Paul Coleman-Nortons bedrägeri, såvida det nu alls var ett bedrägeri…

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: