Gick Jesus på vattnet och var han i så fall ensam om detta?

Enligt evangelierna gick Jesus på vattnet. Jag återger alla de tre berättelserna ur de bibliska evangelierna och man kan välja att läsa dessa eller att hoppa direkt till parallellerna inunder.

”När det hade blivit kväll, gick hans lärjungar ner till sjön och steg i en båt för att fara över till Kapernaum på andra sidan sjön. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit till dem. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade kommit ungefär tjugofem eller trettio stadier ut, fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ’Det är jag. Var inte förskräckta!’ De skulle just ta upp honom i båten, men då var den redan framme vid den plats dit de var på väg.” (Joh 6:16–21)

”Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan sjön, medan han sände i väg folket. Och när han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’ Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda.” (Mark 6:45–52)

”Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: ’Det är en vålnad.’ Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’

Petrus sade: ’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.’ Jesus sade: ’Kom!’ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: ’Herre, hjälp mig!’ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?’ De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ’Du är verkligen Guds Son.’” (Matt 14:22–33)

Jag har ”alltid” föreställt mig att vattengående avsåg levitation, där endast underlaget vatten gjorde det extra spektakulärt. Därmed kan man rimligen räkna in även svävande inom gengren vattengående.

Herakles

Att gå på vattnet var nu ingalunda något som var unikt för just Jesus. Även andra gestalter sades ha gått på vattnet. Kejsar Julianus (331–363 vt) skriver följande om den grekiska halvguden Herakles (Herkules):

”Och sedan finns hans resa över själva havet i en gyllene kopp, ehuru vid gudarna, tror jag inte att det verkligen var en kopp, utan min övertygelse är att han själv gick på vattnet som om det vore torra land. Ty vad var omöjligt för Herakles?” (Julianus, Orationes 7:219D)

Nu kan man kanske tycka att denna berättelse är en aning sen i tiden. Dock finns den bevittnad långt tidigare. Seneca d.y. (4–65 vt) bekräftar detsamma i Den rasande Herkules:

”Herkules korsade haven till fots” (Seneca, Hercules Furens 322–324).

Eufemos

Poseidons son Eufemos fick av sin far förmågan att gå på vattnet. Enligt Asklepiades gavs han förmågan att utan att ta skada färdas över vatten som om det vore land. Denne Asklepiades kan vara Asklepiades av Tragilos som levde på 300-talet fvt eller Asklepiades av Myrleia som levde på nollhundratalet fvt. Även Apollonios Rhodios bekräftar detsamma på 200-talet fvt:

”Efter dem kom Eufemos från Taenarus, den mest snabbfotade av män, som Europa, dottern till den mäktiga Tityos, födde åt Poseidon. Han var van att skumma det gråa havets vågor, och blötte inte sina snabba fötter, utan doppade bara tåspetsarna när han färdades på den vattenrika vägen. (Apollonios Rhodios, Argonautika 1:179–184)

Orion

Ytterligare en av Poseidons söner, då Orion, gavs av sin far förmågan att skrida över vatten:

”Hesiodos säger att [Orion] var son till Euryale, Minos’ dotter och till Poseidon, och att han som en gåva gavs förmågan av att gå på vågorna som på land.” (Pseudo- Eratosthenes, Katasterismi 32)

Abaris

Senare, på 200-talet, skildrar den grekiske filosofen Porfyrios (ca 234–305) hur också Apollons tjänare Abaris kom gående på vattnet. Abaris var känd för att …

”gå i luften, eftersom han genom att åka på den pil han fått av den hyperboreiske Apollon, korsade floder, hav och oframkomliga platser, på något sätt gående i luften.” (Porfyrios, Pythagoras’ liv 29)

Samma berättelse upprepas av Iamblichos i hans Pythagoras’ liv 136. Dock verkar denna berättelse ha varit i svang så tidigt som på 400-talet fvt, eftersom Herodotos redan då verkar känna till den.

Xerxes

Ca år 104 bevittnar Dion Chrysostomos dåtidens föreställningar om att folk kunde gå på vattnet genom att via Sokrates’ mun hänvisa till perserkonungen Xerxes’ förmåga att om han så ville, förmå ”män att gå torrskodda över havet” (Dion Chrysostomos, Third Discourse on Kingship 30–31).

Alexander den store

Även Alexander den store sades ha haft förmågan att gå på vatten. Detta påstår i varje fall den atenske dramatikern Menandros på 300-talet fvt. Menandros låter Alexander utbrista:

”Och om jag minsann måste beträda någon gångstig genom havet, så kommer jag att få fotfäste.” (Menandros, fragment 924 K)

Visserligen raljerar Menandros över vattegåendet men det speglar med all säkerhet just därför de föreställningar som många människor på den tiden hade.

Lukianos

Faktum är att Lukianos på 100-talet raljerar än mer över folks godtrogenhet. I En sann historia skojar han med Odysseus’ resa och hur resenärerna på den åttonde dagen ser en klunga av män springande på havet:

”… Vi kom inom synhåll för många män som sprang över havet, som oss på alla sätt både till form och storlek, förutom deras fötter, som var av kork. Det är därför de kallades korkfötter, om jag inte misstar mig.” (Lukianos, En sann historia 2:4)

Lukianos skriver också följande:

”Vad skulle jag göra när jag såg honom sväva genom luften i fullt dagsljus och gå på vatten och långsamt gå till fots genom eld?” (Lukianos, Lover of Lies 13)

Adela Yarbro Collins, Buckingham Professor of New Testament Criticism and Interpretation

Adela Yarbro Collins

Jag har i denna del av inlägget i rätt stor omfattning förlitat mig på Adela Yarbro Collins, Rulers, Divine Men, and Walking on the Water i boken Religious Propaganda and Missionary Competition in the New Testament World: Essays Honoring Dieter Georgi [ed. LukasBormann et al.; NovTSup 74; Leiden: Brill, 1994], s. 207ff.

Buddha

Vidare tänkte jag ge några buddhistiska prov på vattengång. Om Buddha sägs följande:

”Han går på vattnet utan att dela det, som om han gick på fast mark” (Anguttaranikâya 3:60, citerat i Borg, s. 149; också Ashvaghosha, Saundarananda, 3:23).

”Han går över floden Ganges” (Mahavastu 3:328:6, Lalitavistâra 528).

Enligt citaten i början påstår Matteus att Jesu favoritlärjunge Petrus går på vattnet (Matt 14:28–33). Petrus gör detta på uppmaning av Jesus, sedan Jesus ingjutit mod i honom. Men när Petrus ser hur det blåser, blir han rädd och sjunker, varvid Jesus hjälper honom upp och anklagar honom för att vara svag i tron.

Shariputra

Även Buddhas lärjungar utför liknande underverk. Buddhas främste lärjunge Shariputra (pali: Sariputta) går ut på floden Achiraviti medan hans sinnesstämning är hög, och han tänker hela tiden på Buddha. Men när han ser vågorna blir han rädd, tappar koncentrationen och sjunker. Dock tar han sig samman, återfår sin tidigare sinnesstämning och fortsätter promenaden på vattnet till den andra sidan.

”Medan mästaren var i Jetavana, berättade han denna historia om en troende. Detta var en trogen och from person, en utvald lärjunge. En kväll när han var på väg till Jetavana, kom han till bukten av floden Aciravatī efter att färjekarlarna hade dragit upp sin båt på stranden för att delta i (guds)tjänst. Då ingen båt fanns vid bryggan, och vår väns sinne var fyllt av ljuvliga tankar på Buddha, gick han ut i floden. Hans fötter sjönk inte under vattenytan. Han kom så långt som till mitten av floden promenerande som om han vore på torra land, men där upptäckte han vågorna. Då lade sig hans hänryckning, och hans fötter började sjunka. Återigen försatte han sig i ett högt (medvetenhets)tillstånd, och gick vidare på vattnet. Därefter anlände han till Jetavana, hälsade mästaren, och satte sig på den ena sidan.” (Sîlanisamsajâtaka, 190).

Kontentan

Så kontentan av detta är att om Jesus verkligen gick på vattnet var han i varje fall inte ensam om denna bedrift.

Alla citat i detta inlägg, frånsett de ur evangelierna, är översätta från engelska till svenska av mig.

Roger Viklund, 2010-09-30

Annonser

Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet

Att datera de nytestamentliga skrifterna, och då inte minst evangelierna, är en grannlaga uppgift. Då inga säkra uppgifter eller omständigheter föreligger, blir varje försök en kvalificerad gissning, och i stort sett inte mycket mer. Många synes inte förstå hur osäkra alla dateringsförslag är, även om vissa uppgifter kan betraktas som mer sannolika än andra.

I detta inlägg avser jag att ta upp en, och endast en, omständighet som kan användas för att datera Markusevangeliet. Varje dateringsförslag är givetvis produkten av att ett antal omständigheter vägs mot varandra, och jag avser att återkomma med fler omständigheter. Men här avser jag att med hjälp av mirakelberättelsen om den legion av onda andar som Jesus i Markusevangeliets femte kapitel sägs driva in i en svinahjord, argumentera för en gräns vid pass år 70 för evangeliets tillkomst:

Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar. När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom och skrek: ”Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!” Jesus hade just befallt honom: ”Far ut ur mannen, du orene ande!” Nu frågade han honom: ”Vad är ditt namn?” Mannen svarade: ”Mitt namn är Legion, för vi är många.” Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området. Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. De orena andarna bad honom: ”Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem.”  Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade. De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden, och man gick för att se vad som hade hänt. Och när de kom till Jesus och såg den besatte som haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de förskräckta. De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. Då bad man att Jesus skulle lämna deras område.” (Mark 5:1–17, Folkbibeln)

Denna berättelse är i sig ett praktexempel på alla de åtgärder som man skulle iakttaga vid exorcism eller andeutdrivningar enligt de magiska instruktionsböcker som bevarats från denna tid. Enbart därför kan man kraftigt ifrågasätta sanningshalten i berättelsen. Den är helt enkelt uppbyggd enligt alla de regler för andebesvärjning som var i svang vid denna tid.

Man kan också fråga sig vad en svinahjord på 2000 djur gjorde i en judisk miljö? Judarna åt inte heller vid denna tid grisar. Visserligen var de mer nordliga delarna multikulturella och inte bara judar levde där. Trots det känns antalet på 2000 djur i en enda hjord som en omåttligt osannolik uppgift.

Vildsvin i Galileen

Vildsvin i Galileen

Dessutom stämmer inte de geografiska uppgifterna. De grisar som störtade nerför branten skulle också ha fått störta många kilometer för att nå stranden.

Enligt Markus sprang grisarna från Gerasa och störtade ner i den Galileiska sjön. Det måste sannerligen ha varit en lång brant eftersom Gerasa ligger 50 km från Galileiska sjön. Lukas (8:26) hade heller ingen större kunskap om palestinsk geografi och bara kopierade Markus. Matteus däremot insåg misstaget och ändrade stadens namn till Gadara (Matt 8:28) som visserligen låg närmare Galileiska sjön men som ändå innebar att grisarna blev tvungna att springa 8 km för att nå fram till vattnet. I senare handskrifter av alla tre synoptiker har stadens namn ändrats till Gergesa, ett område man nu tror utgjorde östra stranden av Galileiska sjön.

Men detta är annan berättelse och berör enbart frågan om berättelsens historiska sanningshalt. För att med hjälp av ovan nämnda text datera Markusevangeliet, är framför allt den rödmarkerade texten den intressanta delen. Den orena anden är inte en, utan många. Dess namn är legion.

Det grekiska ordet är legiôn (λεγιών). Det är ett ord som kommer från latinet och har ungefär samma betydelse som ordet legion har i svenskan i dag, nämligen en krigshär. En legion utgjorde en del av en här, och den bestod av ett antal kohorter, som regel tio, vilka var och en bestod av ca 6 centurior om mellan 80 och 100 man var. Storleken och sammansättningen av en legion varierade över århundradena och berodde också på hur de praktiska omständigheterna var vid ett givet tillfälle. Men man kan kanske säga att en stridsklar legion under nollhundratalet bestod av någonstans mellan 3000 och 6000 man, troligen närmare 6000.

Enligt Mark 5 for de många onda andarna ut ur mannen och in i en hjord av svin, vilka uppgick till 2000 individer. Jag vill hävda att dessa 2000 svin som innehöll en legion är en illa dold anspelning på en romersk legion, då den tionde romerska legionen.

När judarna inledde sitt uppror år 66 var de i början rätt framgångsrika. Den romerska förläggningen i Palestina var inte så stor och därför tillkallades snart förstärkning utifrån.

Kejsar Vespasianus

Kejsar Vespasianus

Valet föll på Legio X Fretensis, och Legio V Macedonica vilka båda år 66 befann sig i Alexandria. De tog sig till hamnstaden Caesarea vintern 67/68, varifrån de under ledning av den blivande kejsaren Vespasianus tog sig an uppgiften att kväsa upproret. I detta läge var utgången av striden redan given och det handlade egentligen bara om hur lång tid det skulle ta. Sommaren 68 tros Legio X Fretensis ha ödelagt Qumran. I samma veva tillfångatogs den blivande historikern Josefus, som enligt egen utsago överlevt en ”rysk roulett”-liknande självmordsorgie tillsammans med sina instängda soldater. Vespasianus reste redan år 68 till Rom och efterträdde Nero som kejsare, och han avlöstes då av sin son Titus, som tidigare anlänt från Rom med ytterligare en legion.

titus8

Kejsar Titus

Judarna besegrades på plats efter plats och enligt Josefus var blodutgjutelsen förskräcklig. År 70 vidtog den egentliga belägringen av Jerusalem. I fronten fanns Legio X Fretensis men även delar av de övriga legionerna, alla under ledning av Titus (vilken senare skulle efterträda sin far som kejsare) och efter fem månaders belägring intogs också staden år 70. Stora delar av Jerusalem, inklusive det heliga templet, ödelades. Josefus hade förgäves kämpat för att förmå Jerusalems judar att kapitulera, något som ledde till att han för all framtid har kommit att betraktas som en förrädare av sitt eget folk.

Därmed var judarna krossade och deras öde beseglat. Den enda kvarvarande utposten var den till synes ointagliga klippfästningen Masada. Legio X Fretensis stationerades i Jerusalem för att övervaka staden. De hade således sin förläggning i Jerusalem. Övriga legioner skickades på nya uppdrag medan Legio X Fretensis stannade kvar i Palestina för att upprätthålla ordningen. Det var därför också Legio X Fretensis som slutligen år 73 lyckades inta Masada, men då hade nästan samtliga judar däruppe redan tagit sina liv.

Utifrån dessa historiska bakgrundsfakta kan vi nu ta oss an kopplingen mellan Legio X Fretensis och Mark 5. Legio X Fretensis hade fyra symboler som sina kännetecken. Dessa var en tjur, en båt, guden Neptunus och … ett vildsvin. Dessa symboler avbildades och svinet kan betraktas på detta mynt eller möjligen medaljong tillsammans med uppgiften om den tionde legionen; liksom på den rekonstruerade standar-liknande flaggan som var den tionde legionens kännetecken.

Romarna massakrerade således judarna. Förstörde deras ”huvudstad” och ödelade Guds heliga tempel. I spetsen för denna förödelse gick den tionde romerska legionen, Legio X Fretensis. Den kom att stanna kvar som en åminnelse över allt det förfärliga som drabbat den judiska nationen. Jag hävdar att det är detta som berättelsen om Jesu utdrivande av en legion in i en svinhjord på 2000 individer som dränks, egentligen åsyftar.

1)      I båda fallen talas om en legion. Ordet legion har ingen annan betydelse än just en militär enhet.

2)      Jesus drev ut en ond ande och vi kan med säkerhet utgå från att dåtidens judar såg Legio X Fretensis som rena ondskan.

3)      Det var svin som drunknade, och svin kan här ha en trefaldig betydelse. Dels var och är svin för judar ett orent djur. Dels är svin ett allmänt skällsord. Dels var svinet Legio X Fretensis’ symbol och något som de givetvis skyltade med och som därmed måste ha framstått som en symbol för de grymma romarna.

4)      Antalet svin sägs ha varit 2000. Här misstämmer uppgiften, då jag tidigare påpekat att en legion normalt uppgår till mellan 3000 och 6000 man och då snarare 6000. Samtidigt torde den tionde legionen ha varit decimerad efter att ha stridit i flera år och kan ha varit decimerad redan när den anlände. Skillnaden är i varje fall inte större än att kopplingen går att göra.

Därmed skulle alltså berättelsen i Mark 5 spegla händelser som påbörjades år 68 och kulminerade år 70. Framför allt efter år 70 blev Legio X Fretensis den enda kvarvarande symbolen för allt den onda som skett.

Jerusalems belägring målad av David Roberts år 1850

Jerusalems belägring målad av David Roberts år 1850

Utifrån dessa omständigheter kan sägas att det är osannolikt att Markusevangeliet skrevs i Rom i mitten av 60-talet såsom den kristna traditionen gör gällande och som de mer traditionellt kristna forskarna också ofta hävdar. I stället förlägger detta evangeliets tillkomst till efter år 70. Det betyder givetvis inte att evangeliet skrevs år 70 eller alldeles i början av 70-talet, som ju är den vanligaste tiden till vilken evangeliet dateras. Det betyder endast att evangeliet skrevs efter de händelser som speglas däri.

Det är inte speciellt troligt att författaren av Markusevangeliet själv lät ge uttryck för sin egen frustration över de svinaktiga romarna och i dold form infogade denna underverksberättelse. Tvärtom får vi utgå från att han infogade berättelser som han/hon snappat upp som berättelser tillskrivna Jesus. Därmed kan många år av mytbildning skilja den ena händelsen (den där de romerska svinens härjningar förvandlades till en mirakelberättelse som på ett dolt, om än inte speciellt subtilt, sätt uttrycker den frustration som blir följden av att man förnedras och saknar möjlighet att ge igen) från den andra händelsen (den där berättelsen infogas i Markusevangeliet).

Den uppdiktade mirakelberättelsen i Mark 5:1ff tyder således på att Markusevangeliet skrevs någon gång efter år 70 och inte nödvändigtvis ens snart efter år 70. De övriga evangelierna, vilka troligen alla är beroende av Markusevangeliet, förläggs därmed till en än senare tid.

Roger Viklund, 2010-08-27

153 fiskar

Jag tänkte också skärskåda några av de underverk som tillskrivs Jesus men som av skilda anledningar knappast bygger på verkliga historiska händelser. Jag inleder med berättelsen i Johannesevangeliet 21, där Jesus uppenbarar sig för lärjungarna vid Tiberias sjö.

”… det gick till så här: Simon Petrus och Thomas som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedeus söner och två andra av hans lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till dem: ’Jag ger mig ut och fiskar.’ De andra sade: ’Vi går också med dig.’ De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden, men lärjungarna visste inte att det var han. Jesus sade till dem: ’Mina barn, har ni något att äta?’ De svarade: ”Nej. Han sade: ’Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så skall ni få.’ De kastade ut nätet, och nu orkade de inte längre dra upp det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ’Det är Herren.’ När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig ytterplagget, för han var lätt klädd, och kastade sig i sjön. De andra lärjungarna kom efter i båten. De var inte långt från land. När de kom i land, fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ’Bär hit av fisken som ni fått.’ Simon Petrus steg i båten och drog in nätet. Det var fullt av stora fiskar, etthundrafemtiotre stycken. Och fast de var så många gick nätet inte sönder.” (Joh 21:1–14, Folkbibeln)

Ett liknande fiskunder tillskrivs också Pythagoras, dock mycket långt efter hans död. Detta saknar emellertid betydelse, eftersom inte heller denna berättelse handlar om historia. Den ena versionen av undret ger Porfyrios (ca 234–305 vt) i sitt verk Pythagoras’ liv:

Meeting with some fishermen who were drawing in their nets heavily laden with fishes from the deep, he predicted the exact number of fish they had caught. The fishermen said that if his estimate was accurate they would do whatever he commanded. They counted them accurately, and found the number correct. He then bade them return the fish alive into the sea; and, what is more wonderful, not one of them died, although they had been out of the water a considerable time. He paid them and left.” (Porfyrios, Vita Pythagorae 25)

Den andra versionen av undret ger Iamblichos från Chalkis (?–ca 330 vt) i sitt verk med samma namn:

”One day, during a trip from Sybaris to Crotona, by the sea-shore, he happened to meet some fishermen engaged in drawing up from the deep their heavily-laden fish-nets. He told them he knew the exact number of the fish they had caught. The surprised fishermen declared that if he was right they would do anything he said. He then ordered them, after counting the fish accurately, to return them alive to the sea, and what is more wonderful, while he stood on the shore, not one of them died, though they had remained out of their natural element quite a little while. Pythagoras then paid the fisher-men the price of their fish, and departed for Crotona.” (Iamblichos, Vita Pythagorae 8 )

Pythagoras1

Byst av Pythagoras från de kapitolinska museerna i Rom. Från Wikipedia.

Som synes utför Pythagoras ett liknande underverk genom att förutsäga det exakta antalet fiskar som ligger i fiskenätet. Vi får dock aldrig veta antalet, utan fiskarna kastas tillbaka i vattnet. Pytagoreerna var vegetarianer och Pythagoras’ enda önskan var att fiskarna skulle få återvända till vattnet. Själva undret bestod i att Pythagoras exakt kunde förutse antalet. För  Johannesevangeliets författare utgjorde själva mängden fisk underverket. Ändå kan man utgå ifrån att antalet var avgörande i båda fallen och att det också handlade om 153 fiskar i båda fallen.

Varför då kan man fråga sig? Jo, för pytagoreerna var nämligen 153 ett heligt tal. Första iakttagelsen är att om man adderar de 17 första heltalen får man just 153 (1 + 2 + 3 + 4 + 5 + … 17 = 153). Men viktigare är att pytagoreerna använde talet 153 till att beräkna ”fiskens mått” som symboliskt kallades ”fiskens blåsa” eller på latin: ”vesica piscis”.

Genom att låta två lika stora cirklar korsa varandras centra, åstadkommer man en geometrisk figur som liknar en fisk. Denna ”fisk” är √3 gånger längre än den är hög. Oavsett cirklarnas storlek (såvida de båda är lika stora) blir längden √3 gånger höjden. Och 265 delat med just 153 utgör ett mycket exakt närmevärde på √3 (265/153 ≈ 1,73203, √3 ≈ 1,73205). Det är samma värde som Arkimedes använde när han beräknade talet pi. Givetvis är inte siffrorna 265 och 153 de enda alternativen. Den dubbla summan ger samma värde 530/306 ≈ 1,73203. Men förhållandet mellan 265 och 153 ger ett nära närmevärde till √3 utan att involvera allt för stora tal.

Alltså, talet 153 var ett heligt pytagoreiskt tal som användes för att beräkna ”fiskens mått”. De pytagoreer (eller andra invigda) som läste Porfyrios och Iamblichos förstod givetvis att antalet fiskar var detsamma som ”fiskens mått”, 153. Att Jesus därför utför ett liknande fiskunder som Pythagoras och att antalet fiskar ”råkar” bli 153 visar för mig att denna berättelse från början var symbolisk och i linje med pytagoreernas hemliga undervisning. De som var insatta skulle förstå symboliken medan för den stora massan var det bara mängden fisk som var det som imponerade.

Eller som Klemens berättar i sitt brev till Theodoros, nämligen att Markus ”till sin första bok överflyttade det som passar med sådant som främjar kunskapen”. Detta var då ett evangelium för de som uppfattade berättelserna mer bokstavligt. Vidare sammanställde Markus ”ett andligare evangelium till bruk för dem som var i färd med att fullkomnas.” Detta skulle då kunna innefatta symboliska berättelser som den vi nyss stiftat bekantskap med hos Johannes (som är  ett mer symboliskt evangelium). Klemens fortsätter: ”Likväl avslöjade han inte det förbjudna (eller: som ej får yppas), inte heller skrev han ned Herrens hierofantiska undervisning”. Hierofant är namnet på kultledaren som i samband med invigningsceremonierna i mysterieordnarna tolkade de heliga symbolerna och ledde och övervakade adepten under själva ceremonin. Det mest förbjudna, det som ej fick yppas, sattes ej på pränt utan förmedlades blott muntligt till vissa utvalda. Dock tillfogade Markus ”några yttranden, vilkas utläggning han visste, ledde liksom en mystagog åhörarna in i den sjufaldigt beslöjade sanningens innersta helgedom.” En mystagog är en person som undervisar och förbereder sina adepter inför invigning i en mysteriekult.

Roger Viklund, 2010-08-15