De äldsta textfynden från NT

Jag fick en fråga i en kommentar och svaret blev så omfattande att jag publicerar det som ett eget inlägg. Frågan löd:

”Vad finns det för övriga förment tidiga evangeliefragment, och hur kan det komma sig att de äldsta fragmenten kommer från det yngsta evangeliet?”

Grotta 7 i Qumran
Om vi börjar med de påstått tidiga fynden, så har framför allt Carsten Peter Thiede argumenterat för att flera textfynd utöver då det av mig tidigare behandlade 7Q5 (Qumranfragment 7Q5 ej från Markusevangeliet) är mycket tidiga. I grotta 7 har 19 av de 25 grekiska texterna från Qumran påträffats. Utöver att 7Q5 som påträffats där skulle vara från Mark 6:52–53, skulle också 7Q4 (som består av två fragment) innehålla delar av 1 Tim 3:16–4:3, 7Q8 delar av Jak 1:23–24 och 7Q6 (som också består av två fragment) delar av Mark 4:8 och Apg 27:38. Man kan väl säga att i likhet med 7Q5 har dessa sammankopplingar mellan fragmenten och bibeltexter inte vunnit något allmänt gehör bland forskarna frånsett hos vissa grupper av bibeltrogna.

Däremot är texterna säkert från före år 68; ja de dateras normalt kanske till tiden 100 fvt–50vt och skulle alltså i normalfallet föregå Jesu gärning. 7Q1 och 7Q2 har identifierats som kommande från den hebreiska Bibeln och främst 7Q4 har antagits komma från Henoksboken 103, ibland 4 Mos. Det rör sig med all säkerhet om judiska skrifter i grekisk översättning men endast mycket små fragment finns bevarade. Här inunder återges andra förslag på varifrån de mycket små fragmenten kan komma:

7Q4               4 Mos14:23–24; Hen 103
7Q5               2 Mos 36:10–11; 4 Mos 22:38
7Q6:1            Ps 34:28; Ords 7:12–13
7Q6:2            Jes 18:2
7Q8               Sak. 8.8; Jes 1:29–30; Ps 18:14-15; Dan 2:43; Pred. 6:3

Tidigaredateringar av NT-fynd
Sedan har vi då fynd som sannolikt eller säkert härrör från NT, men där det är dateringen som är omtvistad. Inte minst Magdalen Papyrus, p64Thiede har försökt tidigaredatera ett antal skrifter. Det oftast åberopade textfyndet är väl det så kallade Magdalen Papyrus, också benämnt fragment p64, som innehåller delar ur Matteus-evangeliet (26:23 och 31). Se bild till höger. Det har av Thiede förlagts till år 50 eller åtminstone senare delen av 000-talet medan den stora forskarmajoriteten förlägger p64 till ca år 200.

Vidare har vi p4 och p67 som också av vissa förläggs tidigt. Dessa båda har dock anknytning till p64 och skrevs troligen av samma person. Då skulle kanske (enligt James Charlesworth) p64 och p67 komma från en kodex och p4 från en annan, men båda kodexarna vara skrivna av samma person. Och denne person bör ha skrivit dessa båda verk ca år 200.

p46

p46

Andra fynd som av vissa påstås komma från 000-talet eller åtminstone början av 100-talet är p46 och p104. Jag, liksom de allra, allra flesta NT-forskare saknar nödvändiga kunskaper för att bara utifrån handstilen kunna datera ett visst fragment. Jag/vi blir därför när det gäller dateringarna hänvisade till experternas, alltså paleografernas, omdömen. Och man får då kanske försöka följa mittfårans omdöme.

Enligt den 27:e och senaste utgåvan av Novum Testamentum Graece, alltså Nestle-Aland-utgåvan av det grekiska nya testamentet, förläggs 4 textfynd till 100-talet. Det är p52 innehållande några rader ur Johannesevangeliets passionshistoria (18:31–33 och 18:37–38). Texten antas ha skrivits ca 125–150, men i min artikel Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment? visar jag att paleograferna, om än de anser denna tid vara den sannolikaste, inte vågar säga något säkrare än att p52 bör vara skrivet någon gång i perioden 90–220 vt.

De övriga tre texterna förläggs till den senare delen av 100-talet. Det är p90 (Oxyrhynchus Papyrus 3523), som också innehåller några rader från Johannesevangeliets passionshistoria (delar av Joh 18:36–19:7). Vidare har vi p98 innehållande delar av Upp 1:13–2:1. Och slutligen har vi p104 (p.Oxy. 4404) som innehåller delar av Matteus 21:34–37 och 21:45.

Egertonevangeliet

p52

p52

Ett ytterligare fynd som brukar sägas vara tidigt är det så kallade Egertonevangeliet som inte sällan förläggs till 000-talet och i varje fall till andra halvan av 100-talet. Detta är en av de texter som används för att förlägga p52 till ca år 125. När paleograferna försöker fastställa ett dokuments ålder, gör de detta i jämförelse med andra texter från ungefär samma tid och ofta är inte heller de texterna daterade på annat sätt än i jämförelse med andra dokument. p52 liknar de fragment som härrör från det i övrigt okända Egertonevangeliet (Papyrus Egerton 2, fragm. 1). Det är en skrift i samma anda som de fyra kanoniska evangelierna men som i sitt innehåll kanske mest påminner om Johannesevangeliet. Det utgör dock inte del av något annat evangelium.

Det som är bevarat innehåller delar av fyra berättelser:

1)      En argumentation som påminner om det vi läser i Joh 5:39–47 och 10:31–39.
2)      Botandet av en spetälsk; en berättelse som liknar de vi finner hos alla tre synoptiker.
3)      En dispyt rörande frågan om man ska betala skatt till kejsaren – något liknande det vi finner hos synoptikerna.
4)      En i övrigt helt okänd berättelse som i min osäkra översättning från det illa medfarna fragmentet lyder:

”Jesus kom gående och stannade till vid Jordanflodens strand; han sträckte ut sin högra hand, fyllde den [med vatten]. Och han sådde det på [stranden]. Och då [gjorde] vattnet [marken fuktig] och … framför deras [lärjungarnas] ögon; och det växte upp frukt … till glädje …”

Vid jämförelse mellan p52 och Egerton drar paleograferna slutsatsen att p52 borde vara äldre. Skillnaderna är inte stora, men Egerton uppvisar fler bokstäver med kännetecken som anses typiska för en något senare tid.

Numera daterar man emellertid Egertonevangeliet hellre till år 200 eller början av 200-talet. Orsaken är att ytterligare ett fragment från papyrus Egerton har påträffats (P. Köln VI 255); ett fragment som verkar vara från tidigast år 200 vt, eftersom detta fragment innehåller en apostrof i ordet aneneg’kon (ανενεγ’κον). Sådana apostrofer är inte kända för att ha kommit i bruk förrän på 200-talet.

Eftersom en av markörerna till att förlägga p52 till ca år 125 var att det borde vara något äldre än Egerton, innebär en framflyttning av Egerton att också p52 kan vara skrivet senare.

Från 200-talet och senare
Sedan finns ett antal textfynd av större och mindre storlek som förläggs till ca år 200 eller början av 200-talet. Många av dessa skulle säkert kunna vara också från slutet av 100-talet och många av dessa påstås också vara det. Men att datera skrifter, vare sig man använder sig av handskriftsanalys (paleografi) eller av radioaktiva mätmetoder (kol-14), är en osäker disciplin. Resultaten kan slå fel på åtminstone hundra år åt varje håll, så alla absoluta uttalanden är förkastliga.

De äldsta fragmenten från det yngsta evangeliet?
Den andra frågan gällde hur det kan ”komma sig att de äldsta fragmenten kommer från det yngsta evangeliet?”. Och det är märkligt, inte bara att det äldsta fragmentet p52 kommer från Johannesevangeliet (som anses vara det yngsta evangeliet), utan att det kanske näst äldsta p90, också kommer från Johannesevangeliet. Som jag skriver i min artikel om p52 så ”kan” det tänkas att de båda skulle kunna härröra från Teckenevangeliet eller från en separat passionshistoria som senare har infogats i Johannesevangeliet. Det är ett mycket märkligt att p52 och p90 faktiskt överlappar varandra och delvis innehåller samma text; detta trots den mycket lilla mängden text.

Men samtidigt kan det vara så att Johannesevangeliet var poplärt i Egypten och de flesta gamla fynd är därifrån. Detta hänger nog samman med det gynnsamma torra klimatet, där gamla papyrustexter lättare bevaras. Vi talar också om så extremt få gamla fynd att också slumpen kan spela in.

En annan lustig detalj är att de äldsta lämningarna efter det äldsta evangeliet, det enligt Markus, utgör de allra yngsta lämningarna av ett bibliskt evangelium. Den äldsta lämningen från Markusevangeliet är p45 från mitten av 200-talet. Jag bortser då givetvis från 7Q5.

Roger Viklund, 2010-08-22

Annonser

Qumranfragment 7Q5 ej från Markusevangeliet

På Internet förekommer rätt ofta uppgifter om extremt tidiga textfynd som bekräftar förekomsten av evangelierna minst lika tidigt. Se exempelvis här och här. Ett av de mer spektakulära påståendena rör ett litet textfragment som går under beteckningen 7Q5. Jag har tidigare tagit upp denna papyrusbit till granskning, dock rätt översiktligt och avser därför att här göra en något grundligare genomgång. Jag har hämtat flera av de grundläggande uppgifterna från engelska Wikipedias artikel om 7Q5.

Givetvis är det ett mycket starkt trumfkort om man kan visa på lämningar av ett evangelium; lämningar som med stor visshet går att datera till före templets fall år 70. I så fall vore diskussionen om huruvida Markusevangeliet skrivits före eller efter templets fall år 70 över. Det är nu emellertid så att det inte finns så många forskare som tror att detta fragment kommer från Markus 6:52–53.

”ty de hade inte förstått detta med bröden, ty deras hjärtan var hårda. Och de for över och kom till landet Gennesaret och lade till där.” (Mark 6:52–53)

Jag anser att saken ändå bör belysas, om inte annat för att ge redskap till de personer som argumenterar emot dem som hävdar att 7Q5 verkligen kommer från Markusevangeliet.

Beteckningen 7Q5 kommer av att fyndet är gjort i Qumran bland de så kallade Dödahavsrullarna. I ruinen Qumrans närhet vid Döda havets nordvästra strand har sammanlagt 11 grottor innehållande över 900 olika skrifter i varierande kvalitét påträffats. 7Q5 betyder helt enkelt att fragmentet hittats i grotta 7 i Qumran (där alla texter var på grekiska) och är katalogiserat som skrift nummer 5 därifrån. Huvudteorin är att Qumran förstördes år 68 i och med den romerska tionde legionens ankomst år 68, varför de påträffade skrifterna borde vara äldre än från den tiden.

De allra flesta skrifterna som påträffats är skrivna på hebreiska, men somliga är på arameiska och några få på grekiska. 7Q5 är ett exempel på en sådan grekisk text och det lilla fragmentet på bara några cm finns återgivet här inunder:

Den som först gjorde kopplingen mellan 7Q5 och Markusevangeliet var en viss Jose O´Callaghan redan 1972. Men det var först tio år senare som det blev en riktig hausse kring fyndet i och med att den nu bortgångne och kontroversielle Carsten Peter Thiede fördjupade argumentationen för att 7Q5 verkligen kom från Markusevangeliet.

Thiede

Carsten Peter Thiede. (Från Wikipedia Commons)

Jag tänker här endast framlägga de starkaste argumenten som Thiede åberopade till stöd för att texten härrör från Markus. Argumenten emot Thiedes identifiering är ändå så övermäktiga. Man kan säga att Thiede åberopade tre huvudsakliga argument.

 

1)      Enligt Thiede innehåller fragmentet på rad 4 (observera att där finns 5 rader där den översta består av endast ett litet streck) bokstavskombinationen ΝΝΗΣ, alltså ”nnes”. Detta är en ovanlig bokstavskombination på grekiska men förekommer i Gennesaret (ΓΕΝΝΗΣΑΡΕΤ). Eftersom texten är skriven med endast versaler väljer jag att också återge grekiskan med bara versaler. Ordet Gennesaret förekommer tre gånger i NT och en gång då i Mark 6:53.

2)     Före ordet ΚΑΙ (”och” på grekiska) är det ett mellanrum och detta indikerar att KAI inleder ett nytt stycke. Detta är förenligt med andra gamla handskrifter av Markus där det också förekommer att KAI inleder ett nytt stycke.

3)     Thiede hävdar att den enda text som gått att identifiera utifrån detta fragment är Markus 6:52–53. Vid datorsökningar har ingen annan text gett någon träff.

Mot dessa tre argument kan följande invändningar göras:

1)      Utöver ordet Gennesaret finns också ordet egennesen (som betyder ”avlade”, eller ”födde”) Också egennesen innehåller bokstavskombinationen ”nnes”. Vidare, för att identifieringen ska kunna göras måste också bokstäverna vara ΝΝΗΣ, och detta är långt ifrån säkert. Om man betraktar uppförstoringen här inunder så märker man att både det inledande nu:et (Ν) och framför allt det avslutande sigmat (Σ), båda är osäkra. Det blir något av en gissning att kunna avgöra vilka bokstäver det är.

Även om det är möjligt att där står både Ν och Σ, finns det andra möjliga förslag. Här finns emellertid inget utrymme för tvekan, utan det måste stå exakt ΝΝΗΣ för att fragmentet ska gå att koppla samman med Markus 6:52–53.

2)      Att det är ett mellanrum före ordet ΚΑΙ är verkligen ett argument. Det är emellertid ett svagt argument för att denna text måste komma från Markusevangeliet, emedan många meningar på gammalgrekiska inleds med ordet KAI. Dessutom är det inte ovanligt att mellanrum förekommer utan att ett nytt stycke avses.

3)      Det också ett svagt argument att den enda matchningen som gjorts är från Markusevangeliet. Det är svagt eftersom det måste ha funnits många andra texter på den tiden som vi i dag inte har kännedom om och att texten därför kan komma från en sådan text – exempelvis en text som räknar upp en stamtavla ifall ”nnes” kommer från egennesen (= avlade). Dessutom lät Daniel Wallace genomföra en sökning och i samband därmed tillåta alternativa bokstäver på de positioner som är omtvistade, och han fick då 16 matchningar mot andra texter. För övrigt är det egentligen heller ingen träff med Markus 6:52–53 av flera anledningar, vilka kan sammanfattas med att texten på fragmentet måste anpassas på flera sätt för att en matchning alls ska gå att åstadkomma.

Jag avser nu att påpeka ett antal av de brister som gör identifieringen av fragmentet med Markusevangeliet näst intill uteslutet.

1)      För att 7Q5 ska kunna härröra från Markusevangeliet måste det grekiska ordet διαπεράσαντες vara felstavat. Det inledande deltat (δ, Δ) måste vara ett tau (τ, Τ) och ordet ha skrivits τιαπεράσαντες. Visserligen är felstavningar inte ovanliga, men med det lilla identifieringsmaterialet innebär en felaktig bokstav en livshotande skada mot teorin. Ett inledande prepositionsprefix ändras och därmed skapas ett ord som inte finns. Se bild inunder där ordet KAI följs av ett inledande T vilket därefter ska följas av ett Ι.

 

2)      På andra raden ska där stå ”αὐτῶν ἡ” eller ”ΑΥΤΩΝ H” om texten ska härröra från Markus 6:52–53. Fast det som är någorlunda läsligt bevarat är endast detta och då skrivet ungefär så här: ”ΥΤωΝ H”. Se bild till höger. Det som framför allt sticker ut är bokstaven nu (Ν). Om man noga undersöker den uppförstorade bokstaven inunder ser man tydligt att den består av ett lodrätt streck, ett mellanrum och ett vågrätt uppåtgående streck.

Genom att klicka på bilden får ni upp en än större bild. Detta skall vara samma bokstav som finns återgiven i mitten av rad 4 ovan och verkligen liknar ett N. Nedan ses det verkliga nuet till vänster tillsammans med det som Thiede påstår också är ett nu.

Jämför nu dessa båda och bestäm själva om ni tror att det rör sig om samma bokstav. Om ni tittar noga ser ni att det inte finns någon anslutning mellan toppen av det lodrätta strecket och den vågräta ”krumeluren” i bilden till höger. Det enda som finns är vissa ojämnheter i papperet, vilket syns tydligt i den stora bilden och framför allt när den uppförstoras ännu mer. Den enda möjlighet som finns att detta skulle vara ett N är att det ser ut som den rekonstruktion som jag har gjort här till höger. Det högra benet måste således ligga utanför bilden i det tomrum som finns i fragmentet. Men frånsett att det diagonala strecket saknas liknar detta N inte på något sätt det N som skribenten skrev.

Att det rör sig om två separata bokstäver styrks också av att det högra strecket är format i en 180-gradig böj där skribenten har inlett (eller avslutat) bokstaven i en cirkelrörelse.

Vad vi ser är ett inledande grekiskt iota, motsvarande vår bokstav I, och den består av ett enda lodrätt streck. Ingen penna har dragit ett streck från detta iota ner till nästa oidentifierbara bokstav, och därmed faller kopplingen till Mark 6:52–53.

3)      En text på den tiden skrevs som visats med enbart stora bokstäver och dessutom med en bestämd längd på raderna. Vi har fragment av fem rader bevarade och således några bokstäver från varje rad. Det betyder att de bokstäver som förekommer på fragmentet måste befinna sig på ungefär samma avstånd från varandra för att kunna inpassas i denna ram. Till höger ges en bild av ungefär hur denna passning kan tänkas ha sett ut.

För att fragmentets text ska kunna passas in i Mark 6:52–53, måste alla bokstäver på fragmentet följa i rätt ordning i varje rad av de fem som finns återgivna på fragmentet. Språket är grekiska och en rekonstruktion av Markusevangeliets grekiska text ser ut som följer:

Den grekiska texten är den enligt den alexandrinska texttypen, som de flesta moderna Bibelutgåvor följer och inte den så kallade majoritetstexten, som de mer Bibeltrogna tenderar att förlita sig på. Endast med den alexandrinska texttypen går det att få 7Q5 att matcha med Markusevangeliets text. Men de tre orden επι την γην (på/till land[et]) måste i vilket fall lyftas bort, eftersom det inte går att få radbrytningarna någorlunda rätt om dessa ord finns med. Det gäller oavsett vilken av texttyperna vi väljer eller vilken text vi väljer över huvud taget, eftersom dessa tre ord finns med i alla kända handskrifter.

Alltså, inte nog med att vi måste hamra in pusselbitarna i form av deformerade bokstäver för att få dem att passa in i pusslet, vi måste dessutom förutsätta en textvariant som är obekräftad och ett felstavat ord. Detta ska vi förutsätta samtidigt som fragmentet innehåller endast ett fullständigt ord, vilket dessutom är det vanliga ordet ”och” (KAI).

Det är också fler bokstäver som är omtvistade, men jag anser att de invändningar jag här har redogjort för räcker gott för att säga att i varje fall inte detta Qumranfragment kommer från något bibliskt evangelium.

Roger Viklund, 2010-08-19