Jesu födelse vid vintersolståndet

I alla tider (så långt vi kan blicka bakåt) har människan fascinerats av naturens mysterier – ljusets och mörkrets skiftningar, årstidernas växlingar. Innan elbelysningen kom till, var människan i stort sett hänvisad till solens ljus, antingen direkt eller indirekt genom reflexionen via månen. En natt (nästan) varhelst på jorden uppvisade samma mörker och, såvida det var klart, också en gnistrande stjärnhimmel som inte fördunklades av stadsbelysningar. Det är lätt att förstå vår fascination över himlen och främst solen, som förutom ljus också gav värme och föda genom det ljus och den värme som den skänkte växtligheten.

Årets kortaste dag benämner vi vintersolståndet. Det är den dag på året då solen på norra halvklotet står som lägst och då natten är som längst, men också den vändpunkt varefter dagarna blir längre. I dag infaller vintersolståndet enligt vår kalender antingen den 21 eller 22 december. Men vår kalender är bara den yngsta i en rad av kalendrar som olika folk har haft i olika tider.

Fester, festivaler och olika symboliska riter har ofta varit förbundna med just vintersolståndet. I den mån man förmått att beräkna dess exakta tidpunkt kan man nog utgå från att festerna också har hållits vid ungefär samma tid, om än det enligt folkens olika kalendrar kan ha skett vid olika datum.

Ett exempel på ett sådant firande är det av solguden Mithras och dennes tänkta födelse den 25 december. Solgudarna var nu i många stycken en personifiering av solen. Eller annorlunda uttryckt var själva solen i sig gudomen och denna fick olika namn i olika kulturer och kom också att tillskrivas mer eller mindre mänskliga egenskaper. När solen stod som lägst och dagen var som kortast (alltså vid vintersolståndet) visste man att vändningen var förestående. Varje år kom solen att ”födas på nytt”, ljuset att återkomma och växtligheten att återuppstå från den död den fram mot senhösten varje år genomled. Det är klart att glädjen var stor inför att den livgivande solen åter föddes och skänkte folken hopp, ljus, värme och framför allt – mat.

I denna genomgång kommer jag att bortse från de många månkalendrar som många haft, då exempelvis esseerna, och fokusera helt på solkalendrar.

I det gamla Rom hade man en kalender med endast tio månader om cirka 30 dagar var. Det innebar att det mellan den sista (december = 10) och den första (guden Mars) månaden fanns en period på ca två månaders vintervila. Men år 46 fvt införde den romerske kejsaren Julius Caesar (100–44 fvt) en ny kalender. För att korrigera fel i den tidigare kalendern lät man den nya omfatta 12 månader om sammanlagt 365 dagar samt en skottdag vart fjärde år. Den nya julianska kalendern justerades 90 dagar i förhållande till den gamla och lät det nya året börja den 1 januari. Detta innebar en klar förbättring mot tidigare försök att motverka förskjutningar över tiden.

Vintersolståndet förlades till den 24 december vilket innebär att den 25 december var den dag man räknade som ljusets återkomst. Eller, för att uttrycka mig mer exakt, kom natten mellan den 24 och 25 december att ses som solens födelse, vintersolståndets zenit. På denna dag, alltså den 25 december, hölls de kanske största hedniska festerna och man firade solens och därmed solgudarnas födelse. Det var då Mithras och andra solgudar ”föddes”. Det var då som solen föddes. Med andra ord är det inte bara Jesus som påstås ha fötts den 25 december, utan också Mithras.

Men, säger vän av ordning, vintersolståndet infaller ju inte den 25:e utan snarare den 21:a december? Denna diskrepans har enbart med de olika kalendrarna att göra. Både Mithras och Jesus föddes med solen vid vintersolståndet. De uppträder alltså båda som solgudar. Och inte bara det, de har också tolv följeslagare, vilket varje sann solgud ska ha då solen på sin resa över himlavalvet passerar zodiakens tolv stjärnbilder. Men detta är en annan historia.

Hade nu den julianska kalendern varit en exakt kalender hade vi förmodligen ännu i dag levt med denna kalender och då skulle vintersolståndet också i dag ha infallit den 24 eller 25 december (beroende på när det har varit skottår). Att så inte är fallet beror på att också den julianska kalendern var inexakt. Den nya julianska kalendern var nästan 11 minuter längre än det verkliga tropiska året. För att precisera detta ytterligare, så räknade den julianska kalendern med ett år om 365,2500 dagar medan det verkliga året uppgår till 365,2422 dagar. Skillnaden är alltså 0,0078 dagar eller 10 minuter och 41 sekunder. Det verkliga året är alltså 365 dagar, 5 timmar, 49 minuter och 19 sekunder. En skillnad på knappt 11 minuter kan synas vara marginell, och var det på sätt och vis också jämfört med de kalendrar som bara räknat med 365 dagar. Men utslaget på långa tidsepoker kan även 10 minuter och 41 sekunder ändra förhållandena. Vintersolståndet kom alltså efterhand kom att infalla allt tidigare och förskjutas en hel dag på ca 135 år (86 400 sek/641 sek = 134,79).

Ett mynt från ca år 280 föreställande kejsar Marcus Aurelius Probus med ”Sol Invictus” körande en vagn förspänd med fyra hästar.

Denna omständighet påverkade dock inte de gamle, utan de fortsatte att fira sina högtider på utsatt dag. Den stora romerska festen var saturnalia, vilken hölls mellan den 17 och den 24 december till den romerske såningsguden Saturnus’ ära (den grekiska motsvarigheten var guden Kronos). År 274 vt införde kejsar Aurelianus firandet av den ”oövervinneliga solens födelse” (natalis solis invicti) den 25 december (VIII kal. Ian., ”Natalis Invicti” – Chronograph von 354) – således vid vintersolståndet och den nya solens födelse. Fastän redan då, drygt trehundra år efter den julianska kalenderns införsel, hade kalendern förskjutits så att det egentliga vintersolståndet inföll drygt två dagar tidigare (ca 22 december). Det aurelianska firandet av solens födelse sammanföll med firandet av den romerske mysterieguden Mithras’ födelse också den 25 december.

Med åren försköts den julianska kalendern än mer, och mot slutet av 1500-talet misstämde den med tolv dagar mot vad som gällt när den ursprungligen infördes. Vintersolståndet inföll således den 12 (eller ibland 11) december. På grund av denna förskjutning beslöt man att inte bara korrigera tidsförskjutningen utan också att ersätta den gamla kalendern med en mer exakt kalender. Därför lät påven Gregorius XIII år 1582 genomföra en reform där man avlägsnade 10 dagar från den då rådande ordningen. Den julianska kalendern hade ju förskjutits hela 12 dagar (1627/135) men påven hade ingen avsikt att återställa till en ordning som den hedniske romerske kejsaren Julius Caesar hade instiftat och då vintersolståndet inföll den 24 december. För påven var i stället det första ekumeniska kyrkomötet (konciliet) i Nicaea år 325 en hörnsten till vilken han vill återknyta; ett möte då den kristna läran utformades och kristendomen under kejsar Konstantin kom att bli det romerska imperiets officiella religion; ett möte där också den ursprungliga nicaenska trosbekännelsen kom att utformas.

Påven Gregorius XIII avbildad av Lavinia Fontana

Påven Gregorius XIII avbildad av Lavinia Fontana

Med andra ord lät påven Gregorius XIII återställa till den ordning som rådde på 300-talet då den 25 december antogs som Jesu födelsedag. Detta var således en anknytning till vintersolståndet och solens födelse men eftersom det år 325 hade förlupit nästan 400 år sedan den julianska kalenderns införande hade vintersolståndet hunnit förskjutas med ca 2,5 dagar och hamna vid ca 21 eller 22 december. Denna påvens missriktade återställan döljer i dag den exakta kopplingen mellan vintersolståndet och Jesu födelsedag den 25 december.

Den ordning som skapades vid Gregorius XIII:s kalenderreform år 1582 gäller också i dag eftersom den nya kalendern har försökt ta hänsyn också till de ”bortglömda” 11 minuterna. Detta blev följden genom att man bestämde att framöver ta bort tre skottdagar vart 400:e år.

När började då kristna hävda att också Jesus föddes vid vintersolståndet 25 december? Den äldsta kända uppgiften om detta är från början av 200-talet och kommer från kyrkofader Hippolytos (ca 165–235 vt). Enligt vissa bevarade handskrifter som tros komma från hans Kommentar till Daniels bok ska Jesus ha fötts den 25 december.

“Vår Herres första ankomst, den i köttet då han föddes i Betlehem, skedde åtta dagar före den första dagen i januari, en onsdag i det fyrtioandra året av kejsar Augustus’ regeringstid, 5500 år efter Adam.” (Hippolyos av Rom, Kommentar till Daniels bok 4:23)

Åtta dagar före den första dagen i januari leder till den 25 december, då enligt dåtidens sätt att räkna både den första och sista dagen räknades med (25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 1). Nu kan denna text vara en senare interpolation. Många forskare antar att så är fallet och den äldsta handskriften (Ms A) från ca år 1000 har utöver 25 december som det datum då Jesus föddes också med den 2 april. Men en annan text från ungefär samma tid synes styrka en föreställning om 25 december som den tid då Jesus föddes. Det rör sig om Julius Sextus Africanus, vars citat om Thallos och Flegon är under pågående granskning. I några bevarade fragment av Africanus’ Chronographiai från år 221 synes Africanus ha förutsatt att själva avlelsen skedde den 25 mars (vårdagjämningen) år 5500 och med 9 månaders graviditet hamnar man på den 25 december som den dag då Jesus ska ha fötts. Då skulle den 2 april hos Hippolytos kunna avse tiden för avlelsen och (beroende på vilken kalender som användes) Jesu födelse ha satts till 25 december.

Och i en skrift från år 243 som ofta tillskrivs kyrkofader Cyprianus av Karthago sammankopplas Kristi födelse med solens födelse:

”Vilken förunderligt agerande försyn att samma dag som solen föddes … skulle Kristus födas.” (De pascha Computus, 19)

Vidare finns en kalender från 354 vt vilken innehåller ett vittnesmål från år 336 om att Jesus var född just den 25 december. Kalendern listar martyrer och den dag som tillägnas dem. Kalendern verkar ursprungligen ha sträckt sig till år 336 och senare ha utökats fram till år 354. I inledningen står följande:

“VIII Kal. Ian. Natus Christus in Betleem Judeae”

Alltså ”åttonde [före] kalendae [månadens första dag i antikens Rom] januari då Kristus föddes i Betlehem i Judeen”.  Det är alltså samma uppgift som förekommer hos Hippolytos och kanske också hos Africanus. Detta betyder att senast år 336 ärade man Kristi födelse den 25 december.

Sedan fortsätter det i rask takt allt längre fram i tiden vi kommer. Johannes Chrysostomos talar om att föreställningen om att Jesus föddes den 25 december är gammal. I en predikan hållen den 25 december år 386 och som har vidareförmedlats av biskop Theodoretos från Kyrrhos, säger han att fastän man i Antiochia endast i tio års tid firat hans födelse denna dag, har detta vidarebefordrats till dem från för länge sedan och sedan många år tillbaka. Att detta har varit känt i många år i väst och att det för länge sedan fanns en festival som var välkänd och berömd bland de som levde från Thrakien [vid Svarta havets östkust] till Gadeira [Cádiz i Spanien]. (Kurt Simmons , “Christ is born in Bethlehem!” s. 6)

“Men också vår Herre är född i månaden december … den åttonde dagen före den första dagen i januari … Men de kallar den för ’den oövervinnerliges födelsedag’. Vem i sanning är så oövervinnerlig som vår Herre …? Eller, om de säger att det är solens födelsedag, är Han rättvisans sol.” (Johannes Chrysostomos, predikan de Solst. Et Æquin)

Kyrkofader Augustinus hävdar ca år 401 att Kristus troddes ha avlats den 25 mars och föddes enligt traditionen den 25 december (De trinitate 4:5). Och är det nu någon som tror att dessa kyrkofäder bara framför fria fantasier så går att konstatera att de ofta söker stöd i skrifterna för sina antaganden, bland annat genom att beräkna Jesus födelse i förhållande till när Johannes döparen kan tänkas ha fötts. Detta är måhända fantasier, dock inte fria.

Vad jag vill ha sagt är att föreställningen om att Jesus föddes vid vintersolståndet den 25 december är gammal och går tillbaka till den äldsta tiden när man började intressera sig för den saken. I Bibeln ges aldrig någon uppgift om när han föddes och som visats i inlägget om Julevangeliet bör man heller inte anta att evangelierna förmedlar någon sanningsenlig information om den saken. Moderna försök att slå fast en tid genom att beakta att herdarna var ute på fälten och det därmed inte kan ha varit vinter (de befann sig ute mellan mars och oktober) kan därför lämnas därhän. Det finns ändå ingen sanning i berättelsen om herdarna. Men uppenbarligen kunde kyrkofäderna finna stöd hos framför allt Lukas för att Jesus föddes den 25 december, vilket visar att de antingen direkt eller indirekt kopplade Jesus samman med solen och att Jesus därigenom verkar som en solgud. Att Jesus av en ren slump skulle råka födas just den dag då solguden föds är alltför osannolikt för att betraktas som ett realistiskt scenario. Då måste man nog förutsätta att Gud haft ett finger med i spelet.

Roger Viklund, 2010-12-25

7 kommentarer

  1. bbnews said,

    25 december, 2010 den 21:26

    Mycket intressant läsning, Roger! Som vanligt när du tar dig an ett ämne.

    Jag har en bok hemmavid som jag köpt av besökande Jehovas Vittnen vid den tiden då de fortfarande besökte mig och hyste hopp om att jag skulle kunna vara mottaglig för deras budskap (numera har de synbarligen givit upp hoppet om mig). Denna encyklopediliknande bok heter ”Aid to Bible Understanding” och var min mest tummade bok fram till den dag jag erhöll ett exemplar av din bok ”Den Jesus som aldrig funnits”.

    I ”Aid to Bible Understanding” läser jag under uppslagsordet JESUS CHRIST bland annat följande:

    Jesus evidently was born in the month of Ethanim (September-October) of the year 2 B.C.E.

    Samt: Jesus was born approximately six months after the birth of his relative John (the Baptist).

    Jag kollar också in vad som står att läsa om Adam:

    Adam was born in the year 4026 BCE. It was likely in the fall of that year, for mankind’s most ancient calendars began counting time in the autumn around October 1, or at the first new moon of the lunar civil year.

    Uppslagsordet ETHANIM rymmer bland annat följande information:

    This was the seventh lunar month of the sacred calendar of the Israelites, but the first of the secular calendar.

    Samt: The evidence also indicates that Jesus’ birth took place during this month, as well as his subsequent baptism and anointing.

    Om månaden Ethanim kan du också läsa här: http://en.wikipedia.org/wiki/Tishrei . Som synes en månad då väldigt mycket har inträffat i judisk historia.

    Alltnog, nu undrar jag: När du konfronteras med denna information, hämtad från Jehovas Vittnens encyklopediska verk respektive Wikipedia, finner du då anledning att ändra något i din bloggartikel om Jesu födelse vid vintersolståndet?

    Eller du är lika ”ogudaktig” som jag och väljer att tona ned Ethanims betydelse och symbolvärde i detta sammanhang (då tidpunkten för Jesu födelse är uppe till diskussion)?

    Gilla

  2. 25 december, 2010 den 22:48

    Jag står nog fast vid det jag har skrivit, såvida du inte kan påvisa något direkt felaktigt i det. Och ogudaktig är jag knappast då det finns otaliga gudar att knyta an till utöver just den kristna guden. I så fall är nog de flesta kristna lika ogudaktiga då de likaså knappast tror på de flesta gudar. För övrigt skulle jag gissa att de allra flesta kristna i Sverige inte tror att Jesus föddes den 25 december. Många kanske till och med håller med mig i det jag skriver i just detta inlägg.

    Gilla

  3. tomas said,

    26 december, 2010 den 16:21

    Hej Roger!
    Glad e jag att jag hitta denna sida ska läsa igenom så mkt jag orkar nu:D

    Bra Jobb! De vet ja att man vill höra ibland för att orka forts :D

    Gilla

  4. bbnews said,

    26 december, 2010 den 17:46

    Välkommen hit, Tomas! Ja, denna blogg förtjänar verkligen att uppmärksammas både för ämnesvalen och, inte minst, för hur väl genomarbetade och faktafokuserade Rogers blogginlägg är.

    Dels är Rogers språkbehandling helt suverän. Dels måste jag också berömma honom för hans pedagogiska handlag. Det finns en logik och stringens i hans inlägg, vilket leder till att hans röda trådar som regel är lätta att följa, trots att ämnena inte sällan är snåriga och snärjiga för såväl lekmän som fackfolk att tränga sig in i på detaljnivå.

    Mitt kanske mest bestående intryck av Rogers bloggande och artikel- (och bok-)skrivande är att Roger inte skyr någon möda att vända på varenda ”sten” som finns i sikte. Han väger argument för och emot olika ståndpunkter, innan han slutligen landar i en egen slutsats. Detta är verkligen värt att uppmärksamma och berömma därför att i bibel- och Jesusforskningssammanhang brukar var och varannan skribent/forskare drivas av sin egen agenda, vilket innebär att objektiviteten och sakligheten går upp i rök på den religiöst färgade trons offeraltare.

    På tal om detta sistnämnda vill jag tipsa dig om Hans Furuhagens senaste bok ”Bibeln och arkelogerna” – eller snarare vad recensenterna av den boken har att säga om Hans Furuhagens sätt att närma sig sitt ämne ity att det angreppssättet i så hög grad påminner om Rogers arbetsmetodik. Kolla in exempelvis dessa recensioner: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/hans-furuhagen-bibeln-och-arkeologerna samt http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/sanning-och-myt-i-det-heliga-landet_5598053.svd .

    Jag citerar valda delar ur dessa båda recensioner, först från DN:s text:

    …poängen med denna bok är delvis, meddelar han, att täppa till den lucka som den bibliska historien alltid utgjort för honom. ”Arkeologin i Palestina betraktades med viss misstänksamhet eftersom den dominerades av bibeltroende forskare”, skriver han om stämningarna på mer sekulariserade universitet.

    De kristna intressenterna är ute efter att bekräfta Bibelns sanningshalt. Det har inte gått något vidare. Inga spår efter Moses och Exodus har hittats. Det tidiga Israel var snarare en hop förhållandevis primitiva fåraherdar som levde i den politiska och kulturella periferin. Inte heller har man funnit spår av det enorma, glansfulla kungarike som David instiftade och Salomo övertog.

    Detta senare är ett problem främst för judarna, som förgäves letar efter sina nationella rötter och hi­storiska belägg för rätten till staten Israel. Men självklart är det också besvärande för de kristna om David visar sig vara en blott mytisk gestalt. Hela Messiastanken bygger ju på en ny David.

    ”Bibeln och arkeologerna” är ingen sensationslysten bok. Gud skall veta att det finns mängder av sådana, såväl fiktiva som faktoida, som drar växlar på olika bibliska ting, berättelser eller gestalter. Hans Furuhagen avfärdar dylikt som ”biblisk journalistik” snarare än vetenskaplig arkeologi.

    Det israeliska prästerskapet levde gott på den legitimitet i historien som de själva ljög och skarvade ihop. Men de kunde berätta en bra story. Så bra att många moderna människor fortfarande tror att den är alldeles sann.

    Och så några textcitat från SvD:s recensionstext:

    Vad som är bibliska myter och vad som verkligen går att arkeologiskt och historiskt belägga bland antika lämningar i Mellanöstern är en lika kontroversiell som utmanande uppgift. Många är de som försökt, från skarpsinniga orientalister och koloniala rovgrävare till politiskt och religiöst motiverade statsarkeologer.

    Snart nog skulle fler, och mindre nogräknade, arkeologer och skattsökare börja gräva i främre Mellanösterns hårda jord – med spaden i ena handen och Bibeln i den andra.

    Många bibliska arkeologer har varit kristna fundamentalister från USA vars verksamhet ytterst handlat om att bekräfta den bibliska historien – och lämna annat därhän. Den som söker skall finna heter det, men dessa arkeologer har uppenbarligen lyckats finna betydligt mer än de faktiskt hittat i sina utgrävningar.

    Med sin bok höjer Hans Furuhagen ett varnande finger för övertolkningar och politiskt styrd forskning. Samtidigt visar han på ett övertygande sätt hur vi tack vare systematiskt arbete och vetenskaplig nit kommit en bra bit på vägen med att verkligen dechiffrera mycket som tidigare varit fördolt.

    MITT SAMMANFATTANDE OMDÖME: Jag hoppas, Tomas, att du ser samma sak som jag: Dvs vilka likheter det finns mellan Hans Furuhagen och Rogers sätt att arbeta och nalkas sitt ämne.

    Det är den sortens bibel- och Jesusforskare vi behöver. Det är sådana som Roger som gör att ”vi tack vare systematiskt arbete och vetenskaplig nit kommit en bra bit på vägen med att verkligen dechiffrera mycket som tidigare varit fördolt” – eller varit/är förvridet av en politiskt och/eller religiöst färgad agenda, oftast icke klart uttalad utan snarare hemlighållen/dold. Något som lätt verkar bli fallet när man jobbar med ”spaden i ena handen och Bibeln i den andra”.

    Gilla

  5. Den andre BB said,

    26 december, 2010 den 20:12

    Medhåll till (den förste) BB!

    Gilla

  6. Michael said,

    26 december, 2011 den 02:16

    Intressant läsning de där,jag är religiös men vad fan är tro om man inte kan
    unna sej lyxen av att ifrågasätta densamma.Har läst mkt om ämnet nu se senast gardels bok”om Jesus”
    Det e bra om nån tar upp problemen med att tro blint utan att ifrågasätta
    Vet int vem du är ellr så men har du skrivit mer så vill jag gärna läsa det
    Nu är det”jul”2011 fast dom flesta tror fortfarande på historierna runt
    julen
    So ceep up the good work
    Michael

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: