Is this what science is all about?

I got this from my wife (how come that she thought of me?). This is something to consider and perhaps have a real good laugh at.

Annonser

Vad är sanning?

Vad är sanning? Så lyder Pilatus’ ord i Johannesevangeliets nittonde kapitel, trettioåttonde vers. Inte sällan hör jag folk uttala sig om relativism och att sanningen är relativ. Ofta sker det i olika media och ofta förvånas jag över den oerhörda oklarhet som följer med dessa yttranden. Är sanningen absolut eller är den relativ? Ja egentligen är detta en icke-fråga eftersom den är både och, beroende på vad man menar.

Frågan om vad som är sanning är nära besläktad med en annan icke-fråga, nämligen om något vi inte observerar verkligen finns. Det klassiska problemet brukar åskådliggöras genom frågan om huruvida ett träd som faller i skogen ger upphov till ett ljud, om det inte finns någon där som lyssnar till ljudet. Alltså finns ljudet i verkligheten eller uppkommer det i och med att vi registrerar det? Att detta ens kan anses vara en fråga eller ett problem, förefaller bero på att många inte skiljer på objektivt och subjektivt.

Förenklat kan man säga att det objektiva är detsamma som det som sker i det materiella, vare sig detta tar sig uttryck i den observerbara materien eller den icke observerbara materien. Helt enkelt det som sker. Det subjektiva är intimt sammankopplat med medvetandet och kan sägas utgöra medvetandets iakttagelse av det som sker i det objektiva.

För att återgå till problemet med det fallande trädet. Detta faller oavsett om någon finns där eller inte. Denna rörelse ger upphov till vibrationer som på olika sätt fortplantar sig i materien. Detta är det objektiva och detta har (om det har skett) också skett. Det är inte på något sätt relativt utan har det skett så har det skett. Har det inte skett, har det inte skett. Men det kan inte både ha skett och inte ha skett. Ej heller kan det antingen ha skett eller inte ha skett. Alla sådana filosofiska resonemang är kopplade till medvetandets betraktande eller fantiserande om vad som kan ha skett. Ehuru trädets rörelse och de därav följande vibrationerna är objektiva verkliga företeelser, är frågan om detta gav upphov till ljud en subjektiv spekulation skapad ur (i detta fall) mänsklig fantasi. Vi kan spekulera om detta i oändlighet, men likväl föll trädet (om det nu gjorde det) och skapade de vibrationer det skapade. Dessa kan vara av många olika slag, men de var det de var alldeles oavsett vad vi uppfattade.

Det är detta som är så märkligt med alla dessa spekulationer. Allt är givetvis absolut samtidigt som det är relativt. Det som verkligen sker är absolut – det sker. Innan det har skett kan det givetvis ta olika riktningar, men när det har skett så har det skett. Historien är på ett enda sätt; det sätt på vilket den löpte. Men varje människas försök att uppfatta denna historia, kommer att leda till skilda uppfattningar om samma verklighet; det vill säga, allt är relativt beroende på vilket perspektiv vi intar. Men det betyder naturligtvis inte att verkligheten skulle vara relativ. Det är endast vårt medvetandes uppfattning om denna absoluta verklighet som är subjektiv.

Så frågan om vad som är sanning och inte, är i ett större perspektiv egentligen självklar, såvida vi inte också måste slå fast denna sanning. Det finns ur ett objektivt perspektiv en enda sanning. Så här gick det till, så här fungerar tillvaron. Men eftersom det finns ett oändligt antal sätt att möta denna verklighet och försöka förstå den, kommer varje människa endast att kunna uppfatta en del av verkligheten (förmodligen en försvinnande liten del dessutom). Och om vi då uppfattar olika delar, vilket vi också med nödvändighet måste göra, kommer vi att se olika verkligheter, uppfatta olika sanningar. Har vi då ingen klar bild av skillnaden mellan det objektiva och det subjektiva, kan vi inveckla oss i ändlösa diskussioner om sanningens och verklighetens relativism.

Men sanningen och verkligheten är en enda; det som har skett och som sker – vad nu detta än må vara. Vår uppfattning av denna verklighet sållas genom vår bristande förmåga att uppfatta annat än brottstycken av verkligheten och än större brister i att processa den information vi tar in. Därför kommer verkligheten och sanningen att genom det subjektiva medvetandet uppfattas som relativ.

Roger Viklund, 2011-07-28

Prenumerera på inlägg

Jag har blivit uppmärksammad på att såvida man inte själv skriver en kommentar går det inte att prenumerera på enskilda inlägg och därmed bli meddelad om någon kommenterar inlägget. Man kan ju vilja ha en sådan prenumeration utan att själv vilja göra ett inlägg. Jag har kontaktat WordPress och fått svaret att detta inte går. För att komma runt problemet så kan den som så önskar skriva en kommentar till det eller de inlägg som man önskar prenumerera på; skriva något kort som exempelvis ”prenumeration”, och i samband därmed kryssa i rutan ”Meddela mig om nya inlägg via e-post” under kommentarsinlägget. Jag tar då vid tillfälle bort dessa inlägg och endast prenumerationen kvarstår.

In English: Those who wish to subscribe to separate posts but without making comments, can post a simple message like “subscription” and at the same time in the square below mark ”Meddela mig om nya inlägg via e-post” (”Notify me of new posts via email”). I will then erase those comments and only the subscriptions will remain.

Beundran – en personlig betraktelse

Jag tänkte göra ett avsteg från mina normala inlägg, vilka nästan alltid behandlar konkreta ämnen, och i stället inflika en något personlig betraktelse över förmågan att beundra.

Då och då får jag mejl om eller görs i debatten gällande att jag beundrar exempelvis Markion eller Morton Smith, eller så kan jag i nedsättande ordalag påstås ”älska” Josefus.

Även om sådana ”anklagelser” givetvis långt ifrån alltid är sanna (jag beundrar varken Josefus eller Morton), så kan jag visst känna beundran inför vissa historiska gestalters bedrifter och tar inte anstöt av dylika påståenden. Att beundra andra, och andras goda egenskaper, anser jag i sig vara en mycket god egenskap och därför också en eftersträvansvärd egenskap. Beundran är en mycket förnäm egenskap ifall man förmår känna den. De som man beundrar hyser egenskaper som man själv inte bara eftersträvar utan också förmår uppfatta som eftersträvansvärda.  Beundran fungerar som en mäktig känslomässig drivkraft och såvida man beundrar människor för deras goda och inte dåliga egenskaper leder det till att man själv blir en något bättre människa.

Det är också stor skillnad på att beundra historiska personer om vilka man egentligen inte vet mycket och aldrig behöver ”riskera” att behöva umgås med, mot att beundra personer som man känner och därmed också vet vad de går för.

Man kan alltså beundra personer som man samtidigt inte skulle stå ut med att umgås med. Inte sällan har de som besitter avundsvärda egenskaper samtidigt också skavanker som kan tyckas märkliga. Det är som om de genom att utveckla dessa ovanliga och enorma förmågor samtidigt underlåter att utveckla andra egenskaper. Kanske en stor tänkare, som exempelvis den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, är så upptagen av sina tankar och ideer att denne glömmer att utveckla sina sociala förmågor. Kanske också omgivningens misstro och avund och rena hat gentemot en stor gestalt, väcker försvarsmekanismer hos denne som gör att de likt Schopenhauer kan beskrivas som ett kylskåp. Men ändå förmår Schopenhauer att uttrycka visdomsorden: ”Hövlighet är som en luftkudde – även om det inte finns något i den, så dämpar den livets stötar.”

En person bör därför bedömas (om man alls ska bedöma någon) efter sina kvaliteter och inte efter sina brister. Bara för att man på ett visst plan kan mäta sig med och till och med vara förmer än exempelvis Einstein, innebär detta inte att man därmed också är jämlik honom. Det är inte den lägsta utan den högsta förmågan som avgör en persons storhet. Dessutom har vi en tendens att vilja se andras brister men våra egna goda föresatser.

När man beundrar någon kan man beundra den för just en speciell egenskap och det är heller inte säkert att de besitter denna egenskap, framför allt inte i den utsträckning som man själv tror. Därmed bekajar [vidlåder, tillvitar] man dem med egenskaper som man önskar att de hade och i förlängningen därmed att man själv hade. Och även om detta är bedrägligt, fungerar det likväl emedan man då fortfarande kan sträva efter att erövra dessa egenskaper. Inte allt på en gång och inte utan återfall, men med metodiskt arbete kan man ta steg för steg. Det är på detta sätt beundran kan fungera som en drivkraft för att man ska förbättras som människa genom att utveckla sina förmågor i form av bland annat större insikt och större medkänsla.

Så kan jag känna djup beundran för exempelvis Voltaires enorma mod och kraft i att bekämpa förljugenheten. Likaså känner jag djup sympati med den hårdnackade kämpen Giordano Bruno, som lärde om ett oändligt universum med otaliga solsystem i ständig förändring och nybildning. År 1592 lyckades inkvisitionen få sina händer på Giordano. Under åtta års tid förhördes och torterades han men vägrade ändra uppfattning. Det mest utmärkande för Brunos karaktär var hans obändiga vilja och hans trohet mot det sanna. I motsats till Galilei vägrade han att krypa till korset utan gick i döden med högburet huvud: ”Ni som nu dömer mig känner större rädsla än jag som nu döms”. Den 17:e februari år 1600 svedde lågorna honom till döds.

Min beundran för Hypatia är också stor. Hon som föddes under senare delen av 300-talet i Alexandria i Egypten – dåvarande kulturhuvudstad i världen, kom att framstå som en av sin tids absolut förnämsta filosofer och matematiker, alltså även männen inberäknat. Hennes föreläsningar på den nyplatonska skolan i Alexandria drog stora åhörarskaror. Hon stod upp för de gamla grekiska idealen, hyllade Platon, Aristoteles, Pythagoras med flera och lärde ut deras förkunnelse om ett ofantligt universum fyllt av solar och planeter, ett universum genomsyrat av liv. I mars månad år 415 vt – sannolikt på anstiftan av biskop Kyrillos, ett senare kanoniserat helgon – överfölls hon av en kristen mobb. Man släpade henne till en kristen kyrka, klädde av henne naken och slet henne bokstavligen i stycken. Likdelarna samlade man ihop och brände.

På samma sätt känner jag beundran inför allkonstnären Leonardo Da Vincis livsverk; vilken i sin jobbansökan räknar upp en mängd saker han säger sig kunna, vilket inkluderar de mest häpnadsväckande förmågor som att exempelvis utrusta staden med sinnrika försvarsanordningar. Och sedan avslutar han sin ansökan med kommentaren att han också kan måla. Det är samme man som skrev; ”av mig gjordes intet”. En sådan ödmjukhet, som alls inte känns självutplånande eller (som jag uppfattar det) falsk, beundrar jag, och det leder till insikten att vadhelst vi förmår åstadkomma är det ändå i det större perspektivet blott som en droppe i havet. Det är som den kinesiska liknelsen gör gällande, att man kan vispa runt i en hink med vatten och åstadkomma litet krusningar på ytan, men den stund man upphör avstannar rörelsen rätt snabbt och vattnet blir åter lugnt. Dessa insikter ger ett befogat perspektiv på tillvaron.

Många är de historiska gestalter som verkat inom humanismen, vetenskapen, upplysningen och även religionen, som jag beundrar. Newton och Leibniz lyckades var för sig utveckla integralkalkylen. Den humanism som genomsyrar den kanske störste judiske filosofen Baruch Spinozas skrifter, är beundransvärd.

Men framför allt hyser jag beundran för de grekiska filosoferna, inte minst dessa försokratiker som Pythagoras, Empedokles och Demokritos. Främst håller jag ändå Platon, vars skrifter innehåller flera bottnar och den djupaste visdom bara man förmår att uttyda den.

Kanske är det så att de personer man beundrar säger minst lika mycket om en som person som de böcker man har i sin bokhylla. Ändå kan man vara mycket ambivalent i sitt förhållande till historiska personer. Winston Churchill är för mig en sådan person. Jag kan inte låta bli att imponeras av hans kraft, energi och uthållighet, där det känns som att han ensam höll hoppet uppe för miljontals britter och fransmän. Inte blir det sämre av att han dessutom utsågs till nobelpristagare i litteratur, måhända delvis som en följd av sina insatser i kriget, men ändå. Samtidigt har jag svårt att bortse från hans krigsförbrytelser.

Bland kristna kyrkofäder är det väl enbart Klemens av Alexandria och hans efterföljare Origenes som jag kan känna någon djupare samhörighet med. Dessa båda uppvisar någon form av djupare förståelse både i förhållande till kunskap och till andra människor.

Nu har jag bara skrapat på ytan och det finns givetvis många fler som jag beundrar utan att ha berör dem. Fast en gestalt kan knappast förbigås i denna exposé. Jag tänker då på Jesus.

Också Jesus kan fungera på samma sätt. För mig har Jesus ”alltid” varit en förebild, där jag har sökt efterlikna honom, men då min egen bild av hur jag föreställde mig att han var. Detta är kanske hädiskt för en traditionellt kristen person, men oavsett om Jesus har funnits eller ej, oavsett om han varit på ett visst sätt eller ett annat, kan han fungera som en idealbild där varje människa kan tillskriva Jesus de egenskaper som de anser vara de högsta och därigenom omärkligt tillägna sig dessa egenskaper själv, om än enbart i liten omfattning. För mig som tror på människans utveckling och också att det både går och är önskvärt att träna upp inte bara kropp utan också psyche, kan Jesus därigenom fungera som en kraft som lyfter människan till en högre nivå. Det är detta som är religionens förtjänst – kanske dess enda.

Roger Viklund, 2011-04-21

Tro eller antagande?

Det lilla ordet ”tro” har en ofta stark och engagerande inverkan på debatter. Är man troende eller vetande? Det grekiska ordet ”pistis” betyder snarare tillit och trohet än blind tro; en förtröstan att livet leder till det bästa.

Med troende avses som regel de personer som tror på en viss religiös åskådning, Vissa av dem är mer bokstavstroende än andra och inte alltid mottagliga för argument. Deras tro är mer en känsloupplevelse och de vill egentligen inte få sin tro ifrågasatt. Andra är mer mottagliga för ny information och villiga att ompröva tidigare ställningstaganden. När denna tro frikopplas från känslan är man villig att direkt byta uppfattning i en fråga om man får en bättre förklaring. Man skulle då kanske hellre kalla den sortens tro att antaga; ett antagande som vilar på tillsvidaregrund. Enklast att förstå är om man ger exempel. Huruvida en sträcka mellan två punkter är 20 km eller 30 km är för de allra flesta ingen känslomässig fråga. Tror man att sträckan är 20 km och man skulle få bevis för att den egentligen är 30 km, skulle nog de allra flesta utan omsvep byta tro i frågan. För dem som helt saknar anknytning till Jesusgestalten är frågan om han har funnits eller ej kanske intressant men har ingen känslomässig betydelse. De är ofta villiga att acceptera vilken som helst av de båda möjligheterna och också byta uppfattning i ljuset av ny information.

Jag har vid några tillfällen fått frågan om jag verkligen tror att jag vet mer än de experter som hävdar att Jesus med säkerhet har funnits. Och svaret är givetvis att jag tror det. Svaret på frågan är egentligen självklart. Så fort man tror en sak anser man naturligtvis att man har rätt. Tror man inte att man har rätt, tror man ju inte på saken. Detta betyder inte nödvändigtvis att man måste vara helt övertygad om att man har rätt. Men så fort man tar ställning i en fråga bildar man sig en tro i den frågan. Avviker uppfattningen från majoritetens, anser man därmed indirekt att man förstår frågan bättre än majoriteten. Tror man sig inte om att förstå frågan bättre än majoriteten, får man antingen byta tro till majoritetens eller välja att inte ha någon bestämd uppfattning i frågan. Egentligen är det rätt litet av det vi tror oss veta som vi egentligen vet. Det mesta är bara mer eller mindre kvalificerade gissningar och inte sällan uppfattningar som bygger på att vi litar på experterna. Själva har vi sällan tid att fördjupa oss i spörsmålen.

Roger Viklund,  2006-11-23