Byggde Suetonius på Tacitus?

Jag tänkte fortsätta med att återigen publicera någon annans inlägg här på min blogg. I går fick jag av signaturen S B G mig tillsänt en intressant sammanställning över vad som talar för och emot att Suetonius använde Tacitus’ redogörelse för Neros straffande av kristna i samband med branden i Rom, som förlaga för sitt omnämnande att Nero straffade de fördärvligt vidskepliga kristna.

Personligen betvivlar jag att han gjorde detta; dels för att där inte finns någon säker språklig eller ens innehållsmässig samstämmighet mellan passagerna, dels för att det inte går att säkert visa att Suetonius heller i andra fall byggde på Tacitus. Fast det är samtidigt svårt att föreställa sig att Suetonius inte skulle ha läst Tacitus’ verk. Enligt de vanligaste tidsrekonstruktionerna skrev Suetonius sitt verk om kejsarna blott några år efter att Tacitus utkom med sitt verk Annalerna. Suetonius och Tacitus kände varandra och ingick båda i den ”inre kretsen” i Rom. Det förfaller underligt att Suetonius inte skulle ha studerat Annalerna, ett nyutkommet större historieverk som behandlade den tid, det område och de händelser som Suetonius själv skulle avhandla. Därtill var verket skrivet på latin, ett av de två språk som Suetonius författade på, och dessutom av en vän till honom. Jag utgår därför från att Suetonius åtminstone ögnat genom Annalerna. Men han behöver för den skull inte ha haft verket som en direkt källa annat än som vaga hågkomster av det han läst.

Byggde Suetonius på Tacitus?

Författare: (S B G)

Tacitus Annales 15:44 i sammanfogad översättning:

För att sålunda omintetgöra ryktet, anklagade och grymt bestraffade Nero de som var hatade för sina laster, och av folket kallades krestna. Namnets upphovsman, Kristus, avrättades under Tiberii regering genom prokuratorn Pontius Pilatus. Och undertryckt för tillfället, utbröt den fördärvliga vidskepelsen åter och spridde sig ej blott i Judéen, det ondas ursprung, utan även i staden, där allt sedeslöst och avskyvärt sammanströmmar och vinner anhängare. Sålunda greps först de som erkände, och på deras angivelse dömdes en oerhörd mängd, ej så mycket för anklagelsen om mordbrand som på grund av mänsklighetshat. Vid deras död drev man gäck med dem. Somliga insveptes i djurhudar och sönderrevs av hundar, och andra korsfästes; åter andra antändes och brukades att som facklor upplysa nattens mörker. Nero upplät sina trädgårdar för denna förevisning, och gav även spel på Cirkus; klädd som kusk blandade han sig i folkskaran eller stod på kuskbocken. Härav följde att de som visserligen förtjänade de mest exemplariska straff, fick medlidande, ty man ansåg att de dog inte till allmänt bästa, utan till mättande av en enda mans grymhet.

Suetonius Nero 16.2:

Med straff ansattes de kristna, en människoklass utövande en ny och skadlig vidskepelse.

Likheter:

– Kristna straffades hårt under Nero (hårdheten implicit i S..)
– De kristna förtjänade straff (explicit hos T., implicit p.g.a. sammanhanget i S.)
– De kristna var en utpräglad grupp (”genus hominum” och ”vulgus chrestianos appellabat”)
– Kristendomen betraktas som en vidskepelse (superstitio) och inte som en religion (religio)
– Vidskepelsen (kristendomen) var ny (explicit i S., implicit i T., som sätter tidsramar för auctor nominis verkan till Tiberii regeringstid och Pilatus tid som procurator)
– Vidskepelsen var ondskefull eller skadlig (T: exitiabilis och mali, S: maleficae)
– Händelsen ansågs uppenbarligen värd att notera och torde ha omfattat ett icke obetydligt antal personer (explicit i T., kanhända implicit i S. p.g.a. sammanhanget)

Skillnader:

– S. nämner inte namnets upphovsman
– T. nämner termen chrestiani som en dåtida (64 vt) folklig form (appellabat och ej appellat)
– S. nämner inte vidskepelsen judeiska (eller judiska, om man får tro A. Lund) ursprung
– S. kopplar inte straffandet till branden i Rom
– S. begränsar inte förföljelserna till Rom (vilket fått Lardner et alia att tro att även i provinserna straffades kristna; jfr CIL II 231*)

Tänkbara förklaringar till skillnaderna:

– S. kände inte till sektens grundare eller ansåg honom överflödig att nämna i sammanhanget
– Att termen chrestiani användes år 64 betyder INTE att termen christiani inte användes år 120
– S. kände inte till vidskepelsens upphovsplats, eller fann den obetydlig i sammanhanget (som ju var ‘bra saker som Nero gjorde’)
– S. tog fasta på att de krestna inte främst dömdes p.g.a. branden, utan p.g.a. ”mänsklighetshat” (odio humani generis convicti sunt), och dessutom är hans tes (vilken han bland tidiga författare är ensam om att vara så kategorisk med) att Nero öppet beordrade branden (Nero 38; jfr dock Annales 15:38 – ”osäkert om genom en slump eller genom furstens elakhet”).
– S. uppger inte heller att förföljelser förekom utanför Rom
– Ibland gör de båda författarna olika trovärdighetsbedömningar trots samma källäge, och trots att Suetonius torde ha känt till Tacitus skiljer de sig stundom åt (t.ex. Suetonius Nero 34.4 jfr Tacitus Annales 14.9, Suet. Tiberius 61.4 jfr Annales 6.19, Suet. Nero 35.3 jfr Ann. 16.6, samt jfr de fullständiga beskrivningarna av Neros mors död i Ann. 14 och Suet. Nero 34).

Slutsats

Det kan inte uteslutas att Suetonius använder Tacitus källa, eller att de använt samma källa. Man kunde kanske ha förväntat sig att S. skulle nämna branden, särskilt för att understryka att Nero var så ond att han straffade oskyldiga; dock tycks S. ha uppskattat straffandet av de kristna, och de var sannolikt inte så populära att läsarna hade tyckt mer illa om Nero för att han skyllde branden på denna vidskepliga grupp. De olika ordvalen (”folket kallade”, respektive ”människoklass”, ”fördärvlig” respektive ”skadlig”) tycker jag dock talar emot att S. använt T., och för en gemensam källa.

S. B. G.

Var Nero en modermördare? Ett gästinlägg

Det är mycket nu, och tiden bara rinner iväg. Så därför är det lägligt att publicera ett gästinlägg där den anonyme författaren S B G utreder frågan om huruvida kejsar Nero verkligen mördade sin egen moder såsom historien förtäljer. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Var Nero en modermördare?

En summarisk granskning av de antika källorna

Författare: (S B G)

CLAVDIVS, A.V.C. MMDCCLXIV

Innehåll

1.    Inledning
2.    Syfte
3.    Frågeställningar
4.    Metod och källor
5.    Nero och hans moders död
5.1.     Nero och källorna
5.2.     Neros mors död i antika källor
5.3.     Moderna författares syn på de antika skildringarna av Neros mors död
6.    Analys med slutsatser
7.    Källförteckning

1.      Inledning

Och romerska folket älskade honom efter hans död och buro länge blommor till hans grav. Men de kristne sågo i honom Apokalypsens vilddjur och antikrist.”

August  Strindberg om Nero i Historiska miniatyrer, Bonniers, Stockholm 1917, s 116

Imperatorn[1] Claudius avled år 54, och inom kort hälsades hans adoptivson Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus – hädanefter kallad Nero – som imperator av soldater och senat. Han var vid tillträdet som furste, princeps, endast sjutton år gammal. Han styrde Romarriket i fjorton år, under vilka fred rådde. Hans eftermäle är emellertid starkt negativt, och han betraktas allmänt som en ondsint tyrann. Är detta en korrekt beskrivning? I syfte att utröna om Nero bäst beskrivs som en missdådare, skall det i detta arbete utredas huruvida Nero verkligen begick ett av de illdåd som allmänt tillvitas honom, nämligen mordet på sin mor, Agrippina den yngre, hustrun till Claudius (och enligt somliga dennes mördare).[2]

2.      Syfte

Nero är känd främst för sina påstådda missgärningar. Bland annat ska han enligt historikern Tacitus ha ansatt en grupp som gemenligen kallades krestna, och bestraffat dessa för den stora branden i Rom år 64. Sitt första och normerande illdåd ska emellertid ha skett redan år 59 – mordet på modern Agrippina den yngre. ”Från år 59 finner man i det mesta, som han [Nero] planlägger och företager sig, något överspänt och feberartat” menade Viktor Rydberg.[3] Syftet med denna framställning är att utreda huruvida imperatorn Nero hade ett finger med i spelet vad avser moderns död, samt huruvida hans sannolika motiv får anses ha varit själviskt eller grymt, eller tvärtom måste ses som godtagbart.

3.      Frågeställningar

  • Hur dog Neros mor Agrippina den yngre?
  • Om Nero var skyldig till moderns död, vad var sannolikt hans motiv?

4.      Metod och källor

Först har antika historikers inställning till, och beskrivning av, Nero, sammanfattats utifrån antik och modern litteratur. Utgångspunkten har därefter varit att medelst Internet lokalisera antika källor om Nero, och läsa dessa. Därefter har källorna refererats, och moderna historikers syn på källornas beskrivning av det ifrågavarande händelseförloppet (Neros mors död) har letats upp och sammanfattats. Slutligen har författaren till detta arbete, med utgångspunkt i det insamlade materialet, analyserat och dragit slutsatser i sakfrågan.

5.      Nero och hans moders död

5.1.            Nero och källorna

Nero tillträdde som furste strax efter att adoptivfadern Claudius hade dött, måhända förgiftad.[4] Nero förklarade att han ämnade styra efter anfadern tillika den förste fursten Augustus principer, och försummade, enligt historikern Suetonius biografi, ”inte något tillfälle att visa sin generositet, sin mildhet och till och med sin älskvärdhet”. Han avskaffade eller minskade betungande skatter, gav folket pengar, gav livgardet spannmål, hälsade på människor ur alla samhällsklasser, anordnade skådespel och tillät inte att någon dödades under det gladiatorspel han anordnade.[5] Även hans styre i början av 60-talet har beskrivits som gott. Viktor Rydberg skriver att ”[r]iksstyrelsen gick sin jämna gång, goda lagar stiftades och kejsaren visade sig vänsäll och som domare mild och mi[s]skundsam”.[6] Alltjämt år 62 kunde senatorn Paetus Thrasea tala berömmande om Nero och kalla honom ”en utmärkt kejsare”.[7] Sedermera, och även dessförinnan, visar dock imperatorn tecken på dålig karaktär, enligt de antika källorna. De antika historikernas värderingar är emellertid understundom ej överensstämmande med dagens värderingar. Exempelvis tar Suetonius upp Neros passion för sång och ridning som vore detta negativa karaktärsdrag ovärdiga en styresman,[8] ett synsätt som näppeligen delas av envar i dagens samhälle. Likaså kan det antas att den unge furstens påstådda sexuella utsvävningar och påstådda äktenskap med en man, Sporus,[9] (vilket dock enligt David Woods skedde snarare i syfte att kuva en potentiell rival än i syfte att ägna sig åt homosexuell utlevnad[10]) idag skulle betraktas som harmlösa privatangelägenheter, icke ägnade att utsätta Nero som statschef för andras ringaktning. Vidare är de anklagelser om mord och illgärningar som riktas mot en så prominent person som Nero många, och hade fordrat en betydligt mer vidlyftig framställning för att ordentligt göra rättvisa.

De främsta bevarade källorna till historien om Nero är verken skrivna av senatorn tillika historikern Publius Cornelius Tacitus (ca 56 – 117), historikern Gaius Suetonius Tranquillus (ca 69/75 – någon gång efter 130) och konsuln tillika historikern Lucius Cassius Dio Cocceianus (155/164 – efter 229), den sistnämnde känd som Dio Cassius.[11]

Redan Flavius Josefus (ca 37 – ca 100), en judisk historiker som verkade under kejsar Vespasianus beskydd, berättar i Judiska fornminnen (ett verk vars böcker innehållande Nero tyvärr inte synes ha översatts till svenska sedan 1700-talet) att några tidigare historiker av hat gentemot Nero rasat emot honom med lögner i sina verk, och därför förtjänar fördömelse, samt att andra skribenter gynnats av Nero och farit med osanning av detta skäl. Vissa författare hade, utan synbart motiv, spritt lögner om Nero och även om tiden före denne, men Josefus (som också är kritisk till Nero) uppgav att han ämnade hålla sig till sanningen.[12]

I allmänhet är de antika historikerna starkt negativa till Nero, och beskriver honom som en grym mördare och livsnjutare. Margaret Cotter-Lynch framför att Suetonius, då denne skriver om Nero, förefaller mindre objektiv och mer fördömande. Som exempel på fördomar mot Nero tar hon upp att Suetonius anger att det fanns personer som uppskattade Nero, vilket förefaller mycket besynnerligt med tanke på den starkt negativa skildring av Nero som Suetonius har efterlämnat.[13] Omständigheter beskrivna av bl.a. Suetonius tyder på att Nero rönte uppskattning bland somliga. Nero fick en dyr begravning och hans kropp lades i domitiernas familjegrav.[14] Efter Neros död smyckade somliga hans grav med vår- och sommarblommor under lång tid, och klädde statyer av honom med purpurkantade togor, och visade upp hans kungörelser som om han ännu var i livet. Kungen av partherna bad enträget senaten om att Neros minne skulle bli föremål för dyrkan, och även tjugo år senare var Neros namn högt aktat av detta folk.[15] När kejsar Otho tog makten kallade ”den obildade massan” honom Nero, och han sägs i sina första brev till ståthållare ha tillagt namnet Nero till sitt eget, och han uppställde åter statyer och bilder av Nero.[16] Även den efterkommande kejsaren, Vitellius, valde Nero som förebild för sitt styre, och höll en ceremoni med dödsoffer till Neros ära, uppger Suetonius.[17] Den grekiske filosofen tillika historikern Dion Chrysostomos (ca 40 – ca 120) framförde om Nero (ca 95?) att ”även nu önskar alla att han alltjämt var vid liv”.[18]

Även Tacitus indikerar att historiker farit med osanning om Nero, då han skriver att somliga (icke namngivna) skribenter har beskrivit dennes frus död på ett visst sätt ”mera hatiska än tillförlitliga”.[19] Tacitus källbehandling går i regel ut på att, med hans egna ord, följa ”samstämmiga sagesmän” och ”anföra de punkter där de avviker med angivande av deras namn”[20] (något han uppenbarligen inte gjorde avseende bl.a. Neros frus död). Ehuru Tacitus kan sägas vara en kritisk historiker,[21] kan han rimligen inte vara mer tillförlitlig än sina källor.

5.2.            Neros mors död i antika källor

Agrippina den yngre, Claudius hustru, var en framstående romersk kvinna, och dog år 59. Hennes förhållande till sonen Nero är komplicerat och beskrivs något olika av olika källor. Hennes död finns också beskriven på flera olika sätt i de bevarade historieverken. De kan refereras på följande vis, men den som önskar ett fullständigt sammanhang bör läsa källorna.

Josefus framför kort i Judiska fornminnen att Nero offentligt dödade sin mor som straff, men väljer uttryckligen att inte vidare behandla denna och andra liknande händelser.[22]

Tacitus är den som ca år 117 ger den mest utförliga beskrivningen av mordet. Nero, som då var gift med sin styvsyster Claudia Octavia, kunde (av politiska skäl) inte hoppas på att kunna skilja sig från henne och gifta sig med Poppaea Sabina förrän efter Agrippinas död. Poppaea förebrådde Nero för att denne inte gifte sig med henne. Nero övervägde att förgifta sin mor, men denna hade härdat sig med motgift. En frigiven slav tillika prefekt i flottan vid namn Anicetus uppgjorde en plan åt Nero, vilken syftade till att få Agrippina att drunkna på en båt designad att gå sönder vid färd. Agrippina bjöds om natten till Nero och fick veta om mordplanerna från en förrädare, men visste ej vad hon skulle tro, varför hon färdades dit i bärstol. Hon for, efter att ha blivit ovanligt vänligt bemött av Nero, vilket lättade hennes fruktan, dock hemåt i den nämnda båten, tillsammans med två vänner. De blytyngder som fick båthyttens tak att rämna krossade emellertid endast en av vännerna, medan Agrippina och hennes vän Acerronia ”skyddades av hyttens skott[23] som var starka nog att stå mot påfrestningen”. Bland besättningen utbröt kaos: ”i den allmänna förvirringen hindrade de som intet visste [om mordkomplotten] de invigda”. Agrippinas vän Acerronia ropade att hon var Agrippina och borde bli räddad, varvid hon dödades med rorkultar, åror m.m. Agrippina, som höll sig tyst men dock åsamkades ett sår i axeln, överlevde emellertid och kom i land simmandes och med hjälp av mötande småbåtar. Nero beordrade då Anticetus att avrätta modern, och ämnade fingera att modern begått självmord efter att ha blivit överbevisad om att ha planerat mord på Nero, genom att beordra en frigiven slav, Agermus, att döda fursten. Då Agermus anlände för att berätta att Agrippina överlevt skeppsbrottet men att Nero ej behövde bemöda sig att besöka henne, arresterades han på sagda anklagelser. Anticetus for därefter tillsammans med två befälhavare ur flottan till Agrippina, för att döda henne. Alla skyndade till stranden då de fick höra om nyheten, ”som om det varit en olyckshändelse” och samlades med ljus och beredde sig till glädjefest då de fick veta att Agrippina var oskadd, men skingrades av beväpnade soldaters åsyn. Agrippina övergavs även av sin tjänarinna och Anticetus med anhang dödade Agrippina med svärd. Hon ska i samband därmed ha sagt: ”Stöt här!” och åsyftat sitt sköte. Detta, uppger Tacitus, ”berättar traditionen utan avvikelser”. Vissa författare påstod att Nero betraktat sin döda mor och berömt hennes vackra kropp, men andra förnekar detta. Liket brändes (såsom var brukligt), dock på en bordssoffa ”med mycket liten ståt”. Hennes grav varken täcktes med jord eller inhägnades så länge Nero regerade, och Nero skrev till senaten och bedyrade att Agrippina konspirerat om att låta döda honom och begick självmord då detta hade upptäckts. Det beslöts att moderns födelsedag skulle betraktas som en olycksdag, och att Minervafesten, under vilken komplotten mot fursten upptäcktes, skulle firas med årliga spel.[24] Giftermålet mellan Poppaea Sabina och Nero ägde rum först år 62.[25] Tacitus hänvisar, som sina källor, till de med Nero samtida Rusticus och Cluvius Rufus.[26]

Suetonius skriver några år efter Tacitus att Nero irriterades av att hans mor kritiserade honom och ”alltför hänsynslöst forskade i hans göranden och låtanden”. Skrämd av hennes hotelser och vredesutbrott beslöt imperatorn att mörda henne. Tre gånger försökte han döda henne med gift, men hon tog motgift. Han vidtog då åtgärder med hennes säng, så att taket skulle falla över henne, men detta avslöjades av en av de sammansvurna. Då påkoms idén om en båt som själv kunde falla isär, så att modern dog genom att drunkna eller genom att hytten störtade in. Nero låtsades vilja försonas med modern, bjöd henne till sig och lät förstöra hennes båt så att hon istället skulle ta den ”skickligt konstruerade farkost” han låtit uppföra. Han höll sig vaken under natten och ängslades över utgången av kuppen. Moderns färd utföll emellertid inte som beräknat, utan hon räddade livet genom att simma. Då den frigivne Lucius Agermus kom till Nero och meddelade att Agrippina var välbehållen, arresterades han och påstods ha lejts att mörda imperatorn. Nero beordrade då att modern skulle dödas och att hennes självmord skulle fingeras. Enligt ”trovärdiga författare” ska han efter mordet personligen ha beskådat den avlidnas lik och granskat och bedömt hennes lemmar. Nero fick sedan samvetskval och förföljdes av moderns vålnad, trots folkets och senatens uppmuntran.[27]

Dio Cassius, vars grekiska historieverk inte förefaller vara översatt till svenska, skriver omkring år 229, att Poppaea Sabina övertalade Nero att mörda sin mor, under påstående att modern konspirerade mot honom. Förgiftning lät sig inte göras, då modern vidtagit försiktighetsåtgärder mot detta. Inspirerade av en teaterföreställning lät Nero och hans medsammansvurna tillverka en båt som automatiskt söndrades. Nero bjöd modern på middag och sade: ”Må du vara stark och vid god hälsa, mor. För dig lever jag och på grund av dig är jag vid makten”. På natten brukade hon båten. Båten delades sönder under henne och hon föll i vattnet, men hon överlevde. Sjömännen brukade årorna mot henne med sådan kraft att de dödade hennes kamrat Acerronia Polla. Likväl kom Agrippina själv välbehållen i land. Väl hemma sände hon bud till Nero om att hon överlevt olyckan. Nero straffade budbäraren som vore denne en lejd mördare, och sände Anicetus med flottister att mörda modern. När hon såg dem visade hon magen för dem och sade ”Stöt här, Anicetus, stöt här, ty denna bar Nero”. Nero skrev till senaten att modern konspirerat mot honom och påkommen begått självmord.[28]

Enligt Tacitus och Dio – den sistnämnde hänvisar till ”många trovärdiga män” – var filosofen tillika statsmannen Seneca den yngre inblandad i komplotten mot Agrippina. Enligt samtliga tre sistnämnda källor kysste Nero sin mor vid sin middagsbjudning.[29]

5.3.            Moderna författares syn på de antika skildringarna av Neros mors död

Många moderna författare tar påståendena om Neros inblandning i moderns död för fakta.[30]

I A Dictionary of the Bible tar Henry Cowan upp olika skäl upp till att varken Neros officiella förklaring av moderns död, eller det i källorna beskrivna händelseförloppet, är tillförlitligt. Neros förklaring anses vara otillförlitlig emedan Agrippina, om hon önskade ta makten, inte skulle göra sig av med sin mäktige son, hennes enda möjlighet att ta makten. Skeppsbrottsberättelsen anses inte vara tillförlitlig bl.a. av följande skäl: 1) många sjömän skulle ha placerats på en båt som automatiskt skulle förstöras, utan att känna till att detta skulle ske, 2) Nero skulle ha visat ömhetsbetygelser gentemot den han skulle ha beordrat mordet på, 3) rättfärdiga män som Seneca tillskrivs ett känslolöst beräknande värre än Neros eget, 4) modern ska ha tagit motgift på förhand och därmed undkommit flera giftmordsförsök. Cowan menar att det inte är osannolikt att Nero, påverkad av Poppaea, kan ha trott att modern var involverad i en sammansvärjning mot honom, och att hon omkom då hon satte sig emot ett gripande.[31] Gällande motivet har det vidare konstaterats att Nero och Poppaea gifte sig först tre år efter moderns död,[32] vilket kan indikera att ett tänkt förestående äktenskap inte kan ha utgjort ett reellt motiv till mord.

Lothar Baus, som med sin framställning önskat förbättra Neros negativa eftermäle, menar att den enda rimliga förklaringen till att Tacitus berättar att Nero till senaten uppgav att modern omkommit i skeppsbrott och senaten strax därefter beslutade om årliga spel till kejsarens ära, är att ett skeppsbrott ägde rum, vid vilket Agrippina omkom utan att kroppen sedan återfanns, samt att en komplott ådagalagdes genom förhör med de skeppsbrutna, två händelser som av de antika historikerna kom att sammanblandas.[33]

Anthony Barrett skriver bl.a. att trots att Agrippinas sista dagar är bland de mest dokumenterade i antiken, ger detaljerna upphov till avsevärda problem. Exempelvis vet vi inte var hon dog. Källorna skiljer sig något åt på denna punkt. Geografiska problem har forskare sökt förklara med avskrivningsfel i Tacitushandskriften. Barrett anser vidare inte att det är trovärdigt att Agrippina skulle ha färdats med bärstol, och sedan likväl ha farit med den aktuella båten, om hon haft misstankar om att bli mördad, samt att det inte är trovärdigt att allenast Neros vänliga bemötande skulle ha skingrat hennes fruktan, som Tacitus uppger.[34]

6.      Analys med slutsatser

De tre källor som beskriver mordet är alla så sena att författarna inte har varit samtida med händelserna. Endast Tacitus levde när mordet ska ha timat, och då var denne endast några år gammal. Samtliga källor är följaktligen andrahandskällor på sin höjd, och bör redan av den anledningen betraktas med visst tvivel. Vad gäller det s.k. beroendekriteriet, kan det konstateras att källorna till stora delar är liknande i sin beskrivning av händelseförloppet (ordningen motiv, gift, båt, skeppsbrott, mord). Detta tyder på att de bevarade källorna bygger på någon gemensam källa. Det förefaller sålunda som om flera nu förlorade källor har berättat om Agrippinas död ungefär på det sätt som den beskrivs i de refererade källorna ovan.

Samtliga de källor som behandlar Neros mors död, är starkt negativa till Nero som styresman och person, och deras uppgifter bör redan därför tas med en nypa salt. Även om källorna vore trovärdiga fordras inte endast att historiska källor, likt vittnesmål i allmänhet, är trovärdiga per se, utan även att de är tillförlitliga i det konkreta fallet. Det kan konstateras att det föreligger diskrepanser mellan källorna, exempelvis då det gäller geografi och den använda båtens funktion. Dio uppger att modern överlevde trots att båten kollapsade under henne, Suetonius att hytten var ämnad att störta in eller modern drunkna och Tacitus att hyttens tak ansattes med blytyngder vilka Agrippina och hennes vän lyckades skydda sig från. Över lag förefaller mordplanen vara illa utförd, såväl vad gäller tekniken som tillvägagångssättet. Vad som var självdestruktivt med båten är oklart; om blyvikter skulle användas för att krossa hytten synes båten inte automatiskt gå sönder. Inte heller borde hytten vara beskaffad så att möjlighet fanns för Agrippina att undkomma döden, om båten var särskilt konstruerad för att åstadkomma hennes frånfälle. Att icke sammansvurna besättningsmän dessutom skulle ha motverkat de sammansvurna, talar för en osannolikt bristfällig planering av mordet. Dessutom torde det rimligen ha varit lämpligare för de sammansvurna att kasta Agrippina över bord, snarare än att bruka tyngder och därmed rimligen riskera besättningens liv.

Ehuru skeppsbrottet enligt Tacitus har beskrivits på ett samstämmigt sätt av hans källor (trots att Dios avskalade version innehåller vissa skillnader gentemot Tacitus version), finns det följaktligen anledning att ifrågasätta berättelsen. Barretts och Cowans invändningar angående berättelsens trovärdighet, är klart beaktansvärda. Trots att mordförsöket ska ha utförts nattetid torde besättningen på båten skäligen ha känt igen den som de beordrats att mörda, och att de av misstag skulle ha slagit ihjäl vännen Acerronia, möjligen i tron att hon var Agrippina, och lämnat Agrippina att simma i land, förefaller orimligt. Berättelsen därefter är inte heller sannolik. Även om Agrippina inte redan före Neros bjudning hade känt till mordplanerna, som Tacitus påstår, torde hon i och med att skeppsbrottet timade och på grund av besättningens fientlighet ha förstått att en sammansvärjning med syfte att döda henne existerade, och att dess upphovsman var sonen Nero. Istället för att ana oråd sänder hon bud till Nero och berättar att hon överlevt skeppsbrottet, och gör sig därmed till en lättare måltavla för honom. Berättelsen i föreliggande form är varken trovärdig eller tillförlitlig. Det kan dessutom ifrågasättas varifrån de aktuella uppgifterna om skeppsbrottet och det som skedde därefter kan ha kommit. Hade någon av de konspirerande flottisterna själv medgett sin inblandning? Vem, förutom dessa, skulle ha befunnit sig inom hör- eller synhåll i Agrippinas hus, och hört hennes tämligen teatraliska sista ord (en trolig litterär uppfinning)? Några sådana uppgifter finns inte i de tillgängliga historieverken, trots att de skulle stärka skildringarnas trovärdighet. Beskrivningen av händelserna på skeppet och i Agrippinas bostad kan i brist på trovärdiga sagesmän inte sägas vara mer än blott spekulationer.

De någorlunda säkra fakta, som får anses framgå av de verk som ovan har refererats, är att Nero bjöd till sig sin mor och visade henne ömhet, samt att hon vid den nattliga avresan råkade ut för ett skeppsbrott, ett skeppsbrott som av folket i närheten betraktades som en olyckshändelse. I samband med, eller strax efter, skeppsbrottet, omkom Agrippina. Efter skeppsbrottet fann senaten att åminnelsen av att en sammansvärjning mot Nero hade hindrats, hädanefter skulle firas. Nero kom sedermera att betraktas som en modermördare. Dessa fakta förefaller inte kontroversiella, utan har stöd i de tre refererade källorna.

Baus inställning, att Nero inte någonting hade med sin mors död att göra överhuvudtaget, förefaller alltför vänligt inställd till Nero tillika överskattande av Neros och moderns relation, medan de antika historikernas beskrivning förefaller alltför negativ och besynnerlig. Baus inställning förutsätter dessutom att historikerna skall ha missförstått sina källor på ett tämligen fatalt sätt, vilket näppeligen torde ha varit fallet även om de avskydde Nero. Neros uppgivna vänlighet gentemot sin mor kan visserligen vara spelad, men nog fanns det inte några skäl för honom att spela så intensivt, om modern ändå skulle dödas. Snarare tyder Neros ömhetsbetygelser och komplimanger på att han strax före skeppsbrottet ännu ej hade bestämt sig för att döda modern. Ett tänkbart scenario är det som Cowan framför och som stöds av Dio Cassius och av Neros skrivelse till senaten, nämligen att Nero, med eller utan fog, fått för sig att hans mor var inblandad i en komplott mot honom eller hans regim, och därför beordrade att hon skulle gripas eller dödas, varefter hon avrättas eller omkommer av misstag. Det är självfallet tänkbart att modern tog sitt eget liv då hon anklagats för konspiration mot imperatorn, detta kanhända för att undkomma ett grymmare straff eller för att förgås med ära.

Vore det nu teoretiserade sant, hade Nero visserligen i vart fall indirekt varit ansvarig för moderns död, men handlat i statens intresse eller i något slags självförsvar. I vart fall är giftermålet med Poppaea Sabina inte ett sannolikt motiv, av de skäl som nämns ovan. Om det stämmer att Neros rådgivare filosofen Seneca understödde Agrippinas död, torde ett allmännyttigt syfte vara mer sannolikt än ett personligt. Slutsatsen blir således att om Nero ansvarade för sin mors död, direkt eller indirekt, skedde detta i syfte att skydda den romerska staten, och inte för att tillfredsställa Neros påstådda mordiska lustar.

7.      Källförteckning

  • Barrett, Anthony A, Agrippina, Taylor & Francis e-Library, B.T. Batsford Ltd, London (1996) 2005
  • Baus, Lothar, Quo vadis Kaiser Nero?: Die Rehabilitation des Nero Caesar und der Stoischen Philosophie (ISBN 3-935288-05-0), Homburg 1997, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Bowers, Gary, Out of the Abyss: Can the Number of the Beast Be Solved? 666, WestBow Press, USA 2011
  • Cary, Earnest, Dio’s Roman History, vol. VII, William Heinemann, London 1925
  • Cavallin, Bertil, Tacitus Annaler XI-XVI, Forum Pocket, Uddevalla 1968
  • Cohoon, J. W., Dio Chrysostom Discourses 12-30, Harvard University Press, London (1939) 1993
  • Cotter-Lynch, Margaret, Teaching Ancient Biography, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Hastings, James (ed.), A Dictionary of the Bible, vol. III, Part One: Kir – Nympha or Nymphas, University Press of the Pacific, Honolulu (1898) 2004
  • Jahn, John Nicholas Henry, A Critical Study of the Sources of the History of the Emperor Nero, New York University, New York 1920
  • Kolmodin, Olof, Romerske annaler, Lars Johan Hjerta, Stockholm 1833-35, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Lagerström, Ingemar, Suetonius Kejsarbiografier, Wahlström & Widstrands klassikerserie, Danmark 2002
  • Rolfe, John Carew, Suetonius, vol. II, William Heineman Ltd, London (1914) 1959
  • Rydberg, Viktor, Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst, 8 uppl. Bonniers, Stockholm 1914
  • Stindberg, August, Historiska miniatyrer, Bonniers, Stockholm 1917
  • Whiston, William (red.), The works of Flavius Josephus, William Milner, Halifax 1801
  • Woods, David, Nero and Sporus, Latomus (ISSN: 0023-8856) nr. 68, Bryssel 2009, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)

[1] Termen ”kejsare” vore anakronistisk att använda om de tidiga furstarna i Rom, då Caesar (uttalat kaisar) endast var ett tillnamn, buret av medlemmar av den julisk-claudiska ätten, och inte förrän efter Neros död och vid Galbas makttillträde kan anses ha blivit en titel i egentlig mening. När svenskans ”kejsare” används i översättningar är det i regel det latinska ordet ”imperator” som översätts. Se t.ex. Ingemar Lagerström, Suetonius Kejsarbiografier, Wahlström & Widstrands klassikerserie, Danmark 2002 (Lagerström), s 269 och jfr den latinska texten i John Carew Rolfe, Suetonius, vol. II, William Heineman Ltd, London (1914) 1959, s. 98.

[2] Suetonius, Claudius 44, i Lagerström, s 260.

[3] Viktor Rydberg, Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst, 8 uppl. Bonniers, Stockholm 1914 (Rydberg), s 125.

[4] Suetonius, Claudius 44, i Lagerström, s 260.

[5] Suetonius, Nero 10-12, i Lagerström, s 269ff. Citatet är taget från Lagerström, s 269.

[6] Rydberg, s 126.

[7] Tacitus, Annaler 14:38, i Bertil Cavallin, Tacitus Annaler XI-XVI, Forum Pocket, Uddevalla 1968 (Cavallin), s 120; se Rydberg, a a, s 126, som synes uppfatta Thraseas omdöme som uppriktigt.

[8] Se Suetonius, Nero 20-22 i Lagerström, s 274ff och avsnittet Suetonius: Nero i Teaching Ancient Biography av Margaret Cotter-Lynch (Cotter-Lynch).

[9] Suetonius, Nero 28-29, i Lagerström, s 281f.

[10] Se David Woods, Nero and Sporus, Latomus (ISSN: 0023-8856) nr. 68, Bryssel 2009, s. 73-82.

[11] John Nicholas Henry Jahn, A Critical Study of the Sources of the History of the Emperor Nero, avhandling vid New York University, New York 1920 (Jahn), s 6.

[12] Josefus, Judiska fornminnen 18.8.3, i William Whiston, The works of Flavius Josephus, William Milner, Halifax 1801 (Whiston), s 437.

[13] Se Cotter-Lynch.

[14] Suetonius, Nero 50, i Lagerström, s 301.

[15] Suetonius, Nero 57, i Lagerström, s 303.

[16] Suetonius, Otho 7, i Lagerström, s 328.

[17] Suetonius, Vitellius 11, i Lagerström, s 343.

[18] J. W. Cohoon, Dio Chrysostom Discourses 12-30, Harvard University Press, London (1939) 1993, s 271, 281.

[19] Tacitus, Annaler 16:3, i Cavallin, s 170.

[20] Tacitus, Annaler 13:20, i Cavallin, s 76.

[21] Se t.ex. Jahn, s 9-14.

[22] Josefus, Judiska fornminnen 18.8.2, i Whiston, s 437.

[23] Kolmodin översätter istället med ”sängens uppskjutande ryggstycken”; se Annaler 14:5 i Olof Kolmodin, Romerske annaler, Lars Johan Hjerta, Stockholm 1833-35.

[24] Tacitus, Annaler 14:1-12, i Cavallin, s 97-103.

[25] Tacitus, Annaler 14:60, i Cavallin, s 126.

[26] Tacitus, Annaler 14:2, i Cavallin, s 98.

[27] Suetonius Nero 34, i Lagerström, s 286f.

[28] Earnest Cary, Dio’s Roman History, vol. VII, William Heinemann, London 1925 (Cary), s 61-71.

[29] Suetonius, Nero 34, i Lagerström, s 286, Tacitus, Annaler 14:2, i Cavallin, s 99, Cary, s 65.

[30] Se t.ex. Gary Bowers, Out of the Abyss: Can the Number of the Beast Be Solved? 666, WestBow Press, USA 2011, s 175.

[31] James Hastings (red.), A Dictionary of the Bible, vol. III, Part One: Kir-Nympha or Nymphas, University Press of the Pacific, Honolulu (1898) 2004, s 515.

[32] Anthony A. Barrett, Agrippina, Taylor & Francis e-Library, B.T. Batsford Ltd, London (1996) 2005 (Barrett), s 215.

[33] Se Lothar Baus, Quo vadis Kaiser Nero?: Die Rehabilitation des Nero Caesar und der Stoischen Philosophie (ISBN 3-935288-05-0), Homburg 1997, kap. XI.

[34] Barrett, s 286.