Jesus granskad

(Se också min uppföljande artikel: Herodes dog år 4 fvt när Varus var legat i Syrien)

I en artikel, publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 5/2007 och i en något reviderad och utvidgad utgåva på nätet, låter den förre kyrkoherden i Istorp, Anders Brogren, argumentera för en harmoniering av födelseberättelserna i Lukasevangeliet och Matteusevangeliet. I artikeln Mysteriet med den försvunna skattskrivningen och andra mysterier hävdar Brogren att den skattskrivning som författaren av Lukasevangeliet säger att Quirinius genomförde i samband med Jesu födelse, i själva verket ägde rum år 8 fvt, 14 år tidigare än vad som normalt anses vara fallet, och således under den period då Herodes den store var i livet. I Nationalencyklopedin sägs följande:

”J. föddes enligt Matt. 2:1 på Herodes den stores tid, dvs. senast 4 f.Kr., enligt Luk. 2:1–2 i samband med den romerska skattskrivning som Quirinius genomförde, dvs. tidigast 6 e.Kr. Det exakta födelseåret lär vi aldrig få veta.”

Jag kan inte finna att Brogrens artikel har bemötts av någon alls, vilket är en aning underligt och dessutom förvånande. Artikeln är så pass välskriven och välargumenterad att den verkligen förtjänar ett seriöst bemötande. Den åberopas då och då av kristna som ett bevis för att det visst går att harmoniera födelseberättelserna och att Bibelns uppgifter därmed är trovärdiga. Jag avser därför att göra ett om inte fullständigt, så i varje fall grundläggande bemötande av Brogrens artikel för att visa att de ofta tilltalande och för den oinsatte måhända övertygande argumenten, inte håller för en kritisk granskning.

Det har gjorts otaliga försök att sudda ut de skillnader som förekommer mellan Matteus och Lukas genom att antingen försöka få Herodes den store att dö senare än år 4 fvt eller att få Quirinius att genomföra skattskrivningen tidigare än år 6 vt, så att både Lukas’ och Matteus’ berättelser ska gå att jämka samman. Den mig veterligt grundligaste genomgången och det grundligaste bemötandet av alla dessa olika omtolkningar har Richard Carrier gjort i artikeln The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006), och jag kommer i detta inlägg att till viss del bygga på Carrier. Jag kommer dock inte likt Carrier att bemöta alla olika försök till omtolkning av historien som förekommer, utan endast att fokusera på det förslag och de argument som Brogren för fram.

Själva problematiken består av att Jesus i Matteusevangeliet föds medan Herodes den store regerar – ett par år före Herodes’ död. Herodes regerade från år 40 fvt fram till sin död år 4 fvt. Jesus skulle alltså ha fötts ca år 6 fvt. Lukas hävdar i sin tur att Johannes döparen föddes ”då Herodes var kung i Judeen” (1:5) och att Jesus föddes kanske ett år senare. Detta brukar ibland tolkas som att också Lukas ansåg att Jesus föddes när Herodes den store var regent. Men även Herodes’ son och efterträdare i Judeen, Herodes Archelaos (regerade 4 fvt–6 vt), kallas kung av bland andra Josefus (Judiska fornminnen, 18:93) och Matteus (2:22), fastän han tekniskt sett bara var furste. Det är troligen denne kung Herodes som Lukas avser, eftersom han dessutom säger att Jesus föddes i samband med ”den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien” (2:2). Vi vet att denna skattskrivning ägde rum minst nio år efter Herodes den stores död, eftersom Quirinius inte tillträdde sitt ämbete förrän år 6 vt (år noll finns inte). Josefus nämner att kejsar Augustus registrerade förmögenhetsförhållandena i Judeen år 6 vt.

Det är dessa oförenliga uppgifter som Brogren påstår visst låter sig förenas. Han resonerar då så här:

1)      Kejsar Augustus genomförde en folkräkning år 8 fvt.

2)      ”Årtalet stämmer också med ’Betlehems stjärna’, konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus år 7”.

3)      Fastän folkräkningen år 8 fvt bara omfattade romerska medborgare lät romarna också förrätta skattskrivningar ute i provinserna.

4)     Intervallen mellan dessa folkräkningar var i Syrien/Judeen 14 år, varför man 14 år före år 6 vt hamnar på år 8 fvt – således sammanfallande med Augustus’ folkräkning av de romerska medborgarna. Och då den provinsiella skattskrivningen i Judeen år 8 fvt sammanföll med den av Augustus utfästa gällande romerska medborgare samma år, kom dessa båda att uppfattas som en och densamma.

5)      Lukas uppger att ”Quirinius var hägemoneuontos täs Syrias”. Detta anser Brogren betyder att Quirinius bara ”hade hegemoni över Syrien”. År 8 fvt förde Quirinius befäl över styrkor som alla var stationerade i Syrien och ”i egenskap av legat och militär befälhavare i ett krigsområde var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen, således även för de båda folkräkningar-skattskrivningar som inleddes år 8 f. Kr.” ”Under sig hade Quirinius en legat, Gaius Sentius Saturninus, som tjänstgjorde c:a 10–6 f. Kr. Denne blev närmast ansvarig för skattskrivningen.”

6)       En bevarad inskription med texten ”för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien” måste enligt Brogren åsyfta att Quirinius var legat i Syrien vid två tillfällen, och hans utnämnande år 6 fvt var därmed hans andra pass som legat i Syrien.

Jag avser nu att avhandla Brogrens argument ett efter ett.

FOLKRÄKNINGEN ÅR 8 FVT

Att Kejsar Augustus genomförde en folkräkning år 8 fvt är givetvis sant. Som Brogren mycket riktigt påpekar anges i en inskription, den så kallade Res Gestae Divi Augusti (Den gudomlige Augustus’ gärningar), att det år 8 fvt inräknades drygt fyra miljoner romerska medborgare. På samma sätt hade mellan fyra och fem miljoner ingått i den förra folkräkningen år 28 fvt och ett ungefär lika stort antal vid Augustus’ tredje folkräkning år 14 vt. Men dessa folkräkningar gällde då enbart romerska medborgare i ett rike som borde ha vida överstigit femtio miljoner invånare.

KONJUNKTIONEN MELLAN JUPITER OCH SATURNUS ÅR 7 FVT

Brogren försöker ytterligare stärka sin teori om år 8 fvt som det år då Jesus föddes, genom att knyta an till den gamla teorin om att den trippelkonjunktion mellan Jupiter och Saturnus som inträffade under perioden maj till december år 7 fvt är förlagan till Betlehemsstjärnan. Under denna period kom dessa två planeter att korsa varandras banor, skilja sig åt, ånyo sammanfalla, sära sig åt och så täcka varandra en tredje gång. Sådana trippelkonjunktioner är ovanliga och mellan just Saturnus och Jupiter inträffar de kanske i snitt vart 140:e år. Å andra sidan uppstår konjunktioner mellan dessa planeter ungefär vart 20:e år. Och jag kan inte låta bli att tycka att hela denna hysteri om att finna orsaken till Betlehemsstjärnan ligger på ungefär samma nivå som sökandet efter Noas ark. Det finns ingen historicitet i berättelsen, utan stjärnan åsyftar sannolikt enbart profetian i Jesaja 7:14, att ”en stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel.”

Eftersom himlafenomen inträffar mest hela tiden, utgör ett sökande efter ett ljusfenomen, vilket som helst under ett antal år före Herodes’ död år 4 fvt, en i grunden förkastlig metod att närma sig sanningen. I stort sett närhelst man slår ner i historien lär det under låt säga en sexårsperiod ha inträffat någon konjunktion, någon eklips, en komet, en supernova eller något annat himlafenomen som apologeterna genast förutsätter måste vara grunden för den bibliska berättelsen. Det är samma sak som vi såg vad gäller Julius Africanus och andra  efter honom. De finner att Thallos och Flegon har rapporterat om en solförmörkelse någonstans och ungefär vid rätt tid, och genast antar man att de måste rapportera om det mörker som inträffade vid Jesu död. Men den som letar med det bestämda målet att bekräfta det man från början utgår från ska ha hänt, kommer oundvikligen att förledas till att dra för långtgående och dessutom ofta helt felaktiga slutsatser. Vi har sett detsamma under två hundra års arkeologiska utgrävningar i Palestina/Israel, där man med spaden i den ena handen och Bibeln i den andra, tolkar alla fynd i ljuset av en mycket otillförlitlig historieberättelse.

Man ska inte förledas till att tro att två planeter, vilka var för sig vid de rätta förhållandena på jorden med blotta ögat uppfattas som två stjärnor, ska ge upphov till något mäktigt fenomen även om de båda råkar korsa varandras banor sett från jorden. En intressant detalj är att denna konjunktion faktiskt finns beskriven i en babylonisk astronomisk kalender gällande åren 7 och 6 fvt (BM 35429 på British Museum). Några rader i denna kalender lyder (Chinese and Babylonian Observations):

”Den sjunde månaden, den 1:a som följer på den 30:e i den föregående månaden. Jupiter och Saturnus är i Fiskarna, Venus är i Skorpionen, Mars i Skytten. Den 2:a, dagjämningen.”

Och vidare:

”Den elfte månaden, … Jupiter och Saturnus och Mars är i Fiskarna, Venus är i Skytten. Den 13:e når Venus Stenbocken.”

Konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus inträffade i Fiskarnas tecken. Men det är uppenbart att babylonierna inte har fäst någon speciellt vikt vid just detta fenomen, utan man har bara räknat upp sin iakttagelse bland de övriga iakttagelserna man gjorde under dessa två år.

ROMERSKA SKATTSKRIVNINGAR I PROVINSERNA

Brogren skriver:

Den framstående kännaren av förhållandena i de romerska provinserna, professor Philipp Filtzinger som var verksam vid Limesmuseet i Aalen i Würtemberg, uppger i Bethlehem, Die christliche Legende, Ein historisches Ereignis im Konsulatsjahr des Gaius Censorinus und Gaius Asinius 8.v.Chr. (http://w210.ub.uni-tuebingen.de/dbt/volltexte/2001/290/) att romarna även förrättade skattskrivningar ute i provinserna.

Brogren hänvisar till den tyske arkeologen Philipp Filtzinger som dog år 2006 och som alltså skulle ha påstått att romarna förrättade skattskrivningar i provinserna. Men romarna förrättade skattskrivningar endast i de provinser som de själva hade direktstyre i. Det hela är egentligen både enkelt och logiskt, men innan jag går in på detta ska jag beskriva hur styret i området såg ut.

År 63 fvt marscherar den romerske generalen Pompejus in i Jerusalem, och 15 år senare införlivas Judeen i Romarriket. Antipater utnämns av Rom till att styra regionen som ståthållare, och år 40 fvt blir hans son, känd som Herodes den store, lydkung över nämnda område. Herodes var av arabiskt-idumeiskt ursprung och hans ättlingar, de så kallade herodianerna, kom att sätta sin prägel på politiken i området under lång tid framöver. Herodes den store regerar fram till sin död år 4 fvt. Efter hans död delas hans rike mellan hans tre söner Herodes Antipas, som styr Galileen (där Nasaret ligger) och Pereen fram till år 39 vt, Herodes Archelaos, som tar över Judeen, Samarien och Idumeen, och Herodes Filippos, vilken regerar i ett område nordost om Galileiska sjön fram till sin död år 34 vt.

Archelaos missköter sitt ämbete och avsätts därför år 6 vt av kejsar Augustus, vilken i stället tillsätter Coponius, en romersk prefekt underställd Augustus. Coponius följs av nya prefekter, varav den mest kände är Pontius Pilatus, som styr Judeen från år 26 till år 36 vt.

År 39 efterträder Agrippa I Herodes Antipas som kung över Galileen, och år 41 utnämner kejsar Claudius samme Agrippa till kung också över Judeen. Men Agrippa dör endast tre år senare, och på nytt kommer Judeen att styras från Rom, denna gång i form av prokuratorer (förvaltare med likvärdig ställning som prefekter). Det folkliga missnöjet med det romerska styret och de starka messianska strömningarna leder till att judarna år 66 revolterar under ledning av en grupp hängivna seloter. Det efterföljande kriget eskalerar år 68 och kulminerar år 70 i ödeläggelsen av Jerusalem.

Själva syftet med att tillsätta lydkungar som exempelvis Herodes den store är att själv slippa det omfattande administrativa arbete som följer med att styra en provins, som exempelvis Judeen. Herodes skötte styret, såg själv till att driva in tillräckligt med skatt från sina undersåtar så att både han och Rom fick sin beskärda del. Rom fick in sin skatt och slapp att avsätta folk för allehanda uppgifter. Lydkungarna kunde också (åtminstone till viss del) upprätthålla lag och ordning om så behövdes. Så under Herodes’ styre från år 40 fvt, eller åtminstone år 36 då även Jerusalem införlivas, fram till år 4 fvt när Herodes dog, genomförde Rom inga skattskrivningar i Herodes’ område. Det behövdes inte.

Efter Herodes’ död delas som sagt hans rike mellan hans söner. Galileen vari Nasaret ligger kommer att styras av hans son Herodes Antipas ända fram till år 39 vt. Under denna tid genomför Rom inga skattskrivningar i dennes område. Judeen överlåts till Herodes’ andre son Herodes Archelaos. Men han missköter sitt styre så till den grad att man från Rom fråntar honom styret och tillsätter ett eget direktstyre. Josefus berättar att år 6 vt tillsätts Quirinus som legat i Syrien och Judeen införlivas som en underprovins till Syrien och som prefekt underställd Quirinius tillsätts Coponius att styra över Judeen (Judiska fornminnen, 18:1–5, Om det judiska kriget, 2:117–18 ).

Det är vid denna nyordning som man också beslutar om att göra en folkräkning och en översyn av de tillgångar som ligger till grund för den skatt man avser att ta in. Detta var praxis att göra i samband med att romarna tog över den direkta kontrollen. Det är i samband med denna händelse som man i Judeen inte förmådde att ta in den skatt som behövdes då en viss Judas från Galileen tillsammans med en viss Sadok startade ett uppror mot skatteuttaget. Kejsaren vände sig då till den nyutnämnde romerske ståthållaren i Syrien, Quirinius, och bad denne om hjälp att medelst sina trupper kväsa upproret och genomföra skatteindrivningen i Judeen. Galileen, där Nasaret låg, var vid den tiden inte under direkt romerskt styre och kunde därför inte beskattas av Rom, varken år 6 vt eller tidigare.

Det finns ingen grund till att anta att vare sig Galileen eller Judeen skulle ha avkrävts en romersk skatteskrivning år 8 fvt.

14-ÅRSINTERVALLER MELLAN DE ROMERSKA SKATTSKRIVNINGARNA

Brogren skriver i fortsättningen av det förra citatet:

”Varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen var det fjorton år mellan dem. År 8 f. Kr. var ett unikt år eftersom rikscensus och provinsialcensus då ”råkade” (om man tror på ”slumpen”) sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt torde de båda skattskrivningarna ha uppfattas som enda.”

Även denna uppgift synes Brogren ha hämtat från Philipp Filtzinger som skriver:

”Jede Provinz hat nach festgelegtem Intervall ihre eigenen Censusdaten (s.u.) – in der Provincia Aegyptus waren es 14 Jahre – so auch die Provincia Syria/Iudaea. Es ist also reiner Zufall, daß der Provincialcensus in der Provincia Syria/Iudaea zur Zeit der ersten Statthalterschaft des Publius Sulpicius Quirinius (11-7 v.Chr.) mit dem von Kaiser Augustus im Jahre 8 v.Chr.angeordneten Reichscensus zusammenfällt und diesen damit auf das Jahr genau datiert.”

Eftersom inte Judeen, och än mindre Galileen, skulle ha innefattats i en romersk skattskrivning före år 6 vt, är frågan egentligen färdigbehandlad. Men frågan är ändå vad det finns för stöd för att romarna genomförde skattskrivningar med 14-årsintervaller? Det är alltså med stöd av dessa 14 år Brogren lyckas gå från 6 vt till fjorton år tidigare, 8 fvt och där koppla samman denna obestyrkta folkräkning med en känd romersk census under Augustus år 8 fvt.

Någon samordnad registrering skedde inte i Romarriket före år 74 vt. I övrigt skedde registreringar vid olika tider på olika platser (frånsett i Egypten och Sicilien) och med vitt skilda tidsintervaller. Den inskription av Augustus som Brogren hänvisar till talar om registreringar år 28 fvt, 8 fvt och 14 vt (alltså med 20, respektive 21 års intervaller) och då endast av romerska medborgare. I Egypten förekom ett antal registreringar med 14 års intervall och det är detta undantag som överflyttats på Syrien i tron att den intervallen rådde också där, detta trots att vi har många uppgifter som visar på andra platser med helt oregelbundna registreringsperioder. Och så skapar man två registreringar som sammanfaller år 8 fvt och påstår att detta är grunden till Lukas’ uppgifter om en världsomspännande skattskrivning.

Romarriket var en gigantisk statsbildning med ständiga oroshärdar. Något cyklisk tid för upprepade världsomspännande registreringar kunde därför inte upprätthållas. Dessutom är vår information om detta ytterst bristfällig. Vi har egentligen uppgifter endast om två provinser där folkräkningar gjordes med en återkommande periodicitet, och det är Egypten och Sicilien. Orsaken till att så skedde var att det var områden där det var relativt lugnt. I Egypten var denna intervall 14 år, medan den i Sicilien var 5 år.

Den lagstadgade tiden mellan folkräkningen av romerska medborgare var 5 år men som synes av tiden mellan de folkräkningar av enbart romerska medborgare som gjordes under Augustus’ tid (20 och 21 år) kunde detta inte upprätthållas. Intervallen på 5 år i Sicilien kom sig av att romarna bara fortsatte med det system som de styrande kungarna där hade haft sedan tidigare. Detsamma gällde för Egypten, där Kleopatra hade genomfört sina folkräkningar med 14 års intervall och romarna fortsatte med denna sed av ren bekvämlighet, då organisationen var upparbetad och eftersom man där hade ett system där man började betala skatt vid 14 års ålder.

I övrigt ser vi inga folkräkningar som sker med fasta intervaller. Folkräkningar i provinser styrda av romarna sker exempelvis i Gallien år 27 fvt, 12 fvt och 14 vt, således med 15 respektive 25 års mellanrum. Och i Cyrenaika i Libyen skedde en folkräkning år 6 fvt, vilket inte stämmer med teorin om en samordnad folkräkning av såväl romerska medborgare som folk i provinserna år 8 fvt (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006)).

Slutligen kommer då själva bomben som helt raserar detta teoribygge och som ingen verkar ha reflekterat över, nämligen att år 8 fvt INTE är 14 år tidigare än år 6 vt utan faktiskt bara 13 år tidigare. Har man glömt att år noll inte finns? Om en folkräkning hålls år 8 fvt och man räknar 14 år framåt hamnar man faktiskt på år 7 vt. Från år 8 fvt, alltså –8, följer –7, –6, –5, –4, –3, –2, –1, +1, +2, +3, +4, +5, +6, +7. En folkräkning 14 år före den som Quirinius med hjälp av Coponius genomförde år 6 vt skulle således ha hållits år 9 fvt.

STYRDE QUIRINIUS SKATTSKRIVNINGEN FRÅN ANNAN ORT?

Brogren fortsätter med att poängtera att den grekiska grundtexten hos Lukas aldrig säger att Quirinius var ståthållare i Syrien, utan endast att han hade ledarskap över Syrien:

”Men låt oss läsa i grundtexten! Där finner vi att Quirinius var hägemoneuontos täs Syrias. Han var alltså inte procurator utan en som hade hegemoni över Syrien. Hieronymus översätter med praesidie Syriae Cyrino. Han presiderade över Syrien.”

Här har jag väl inget direkt att invända mot. Brogren vänder sig mot att man översätter grekiskans ἡγεμονεύω till ståthållare, vilket man gör i Bibel 2000:

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.”

I Folkbibeln översätts stycket: ”Kvirinius* var landshövding över Syrien.” Fast då fuskar man förbi motsägelsen med att denna skattskrivning skedde år 6 genom att i en fotnot skriva:

”Kvirinius: var den romerske kejsarens särskilde representant i den östra delen av Romarriket under tiden 12 f. Kr. – 16 e. Kr.”

Detta är på sätt och vis riktigt men undviker problemet med att den första skattskrivningen när Quirinius var landshövding över Syrien skedde år 6 vt.

I vilket fall vill Brogren försöka få ”hêgemoneuontos tês Syrias” att inte avse den som ledde Syrien i form av legat år 8 fvt utan någon annan – då Quirinius. Fast grekiskans hêgemoneuô (ἡγεμονεύω) betyder att leda, härska eller föra befäl och när detta sker över en provins avser det en ståthållare. Ordet används också om prokonsuler och prokuratorer, när man inte exakt specificerar ämbetet.

Brogren försöker få Quirinius att ha genomfört denna obestyrkta skattskrivning år 8 fvt genom att påstå att den grekiska texten hos Lukas skulle betyda att han inte var ståthållare/landshövding utan bara ”en som hade hegemoni över Syrien”. Men eftersom texten betyder ”en [eller den] styrande i Syrien” varför skulle då en underhuggare namnges? År 8 fvt var den styrande i Syrien Sentius Saturninus (9 fvt–6 fvt) och varför skulle då ”Lukas” ha avsett Quirinius? Jo Brogren försöker komma runt problemet på detta sätt:

”År 15 f. Kr. utnämnde Augustus honom [Quirinius] till prokonsul över Kreta och Cyrene, där han framgångsrikt bekämpade garamanterna. När han återvände till Rom 12 f. Kr. valdes han till konsul. Året därefter fick han i uppgift bekämpa homonaderna i norra Syrien och Cilicien. Detta krig pågick åren 11–7 f. Kr. Quirinius förde då befäl över Legio III Gallica, Legio VI Ferrata och Legio X Fretensis, som alla var stationerade i Syrien.

I egenskap av militär befälhavare i ett krigsområde var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen, således även för de båda folkräkningar-skattskrivningar som inleddes år 8 f. Kr.”

Quirinius skulle alltså i egenskap av militär befälhavare i ett krigsområde vara ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judeen och då även för de båda skattskrivningarna som Brogren hävdar skedde år 8 fvt.

Men detta är onekligen ett ”långskott”. Quirinius utsågs av kejsar Augustus att bekämpa kriminella grupper i bergsområdet mellan provinserna Kilikien och Galatien i nuvarande Turkiet och tilldelades därför legionärer normalt stationerade i Syrien. Men på vilket sätt det skulle ge Quirinius styret över Syrien övergår mitt förstånd. Observera att homonaderna höll till på andra sidan bergskedjan sett från Syriens håll. Även om Quirinius skulle ha fått befäl över Syrien (och så var knappast fallet) kunde han omöjligen ha utövat det ämbetet på andra sidan bergen i en annan provins. Quirinius kan inte ha regerat i Syrien år 8 fvt, då en annan person var ståthållare och regent där och då visserligen Augustus räknade romerska medborgare i en annan del av Romarriket, men då vi inte har anledning tro att en annan räkning skedde samtidigt i Syrien (då 14-årsintervaller bara gällde Egypten) och i vilket fall skulle inte Judeen ha varit inräknat eftersom Judeen vid denna tid hade självstyre under Herodes den store.

För att illustrera det osannolika i hela denna berättelse avser jag att presentera en liknelse. Låt säga att jag, som är född alldeles i slutet av 1957, bara en dag efter Kristi födelsedag, av okända evangelister skulle upphöjas till Guds son och min födelse beskrivas i två skilda berättelser. I den ena berättelsen (skriven av Matteus) föddes jag när hela världen stod i brand, och inte långt därefter kapitulerade Tyskland och Hitler dog. I den andra berättelsen (skriven av Lukas) föddes jag när …

”Eisenhower var hêgemoneuô i USA och han skickade amerikanska trupper till Libanon för att stabilisera de regeringar som försökte upprätthålla demokratier som var vänligt sinnade till väst.”

Vi vet att president Eisenhower år 1958 sände 15 000 soldater till Libanon för just detta syfte och därför föds jag rimligen enligt denna senare berättelse av Lukas ca år 1958. Men i den första berättelsen av Matteus ska jag ha fötts under 2:a världskriget och innan Hitler dog år 1945. Den rimliga slutsatsen av detta vore då att vi har två helt oförenliga berättelser och att åtminstone en av dem har fel när det gäller tiden för min födelse.

I bibliska sammanhang kan emellertid inte sådana ofullkomligheter accepteras eftersom skriften är inspirerad av Gud och därför anses vara fullkomlig. Alltså måste vi ha misstolkat någon av redogörelserna hos antingen Matteus eller Lukas. Vidare ger någon bristfällig studie vid handen att USA med ca 14 års intervall brukar skicka trupper till främmande land för att stabilisera de regeringar som slåss för de demokratiska värdena. Kan då Lukas ha avsett en annan trupp som skickats till Libanon 14 år tidigare, alltså år 1944?

Det året utsågs Eisenhower till överbefälhavare för de allierades operationer i Europa och rimligen avsåg Lukas med ”den styrande i USA” inte den dåvarande presidenten Franklin D. Roosevelt utan i stället den kommande presidenten Dwight D. Eisenhower som vid tillfället (1944) var chef över de trupper som normalt sett var stationerade i USA. Som chef över dessa trupper kunde han tekniskt sett betraktas som överordnad den president som styrde i USA vid den tiden, och därför gjorde Lukas egentligen inget misstag när han skrev att jag föddes i samband med att Eisenhower var hêgemoneuô i USA.

Att det inte finns några belägg för att USA skickade trupper till Libanon år 1944 för att värna demokratin hindrar inte att de kan ha gjort det ändå. Det var trots allt krig och man kan tänka sig att USA:s allmänna truppförstärkning i Europa sammanföll med att de också sände trupper till Libanon, detta trots att Libanon blev självständigt från Frankrike 1943 och det inte heller fanns anledning att under brinnande krig stabilisera en regering i ett litet land i periferin.

Så varför skulle då den verklige ”Lukas” ha skrivit att Jesus föddes i samband med att Quirinius genomförde den första skattskrivningen av Judeen, om han avsett en i övrigt okänd skattskrivning år 8 fvt av det då självstyrda Judeen när den styrande i Syrien var en annan än Quirinius? Richard Carrier skriver att om Quirinius utkämpade ett krig mot banditer på gränsen mellan provinserna Kilikien och Galatien i nuvarande Turkiet på uppdrag av kejsar Augustus är det troliga att denne utsett honom till legat i Galatien. I annat fall borde den ordinarie legaten i Galatien ha utkämpat kriget. En syrisk legat hade givetvis inget att göra i Galatien. (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006))

LAPIS TIBURTINUS – INSKRIPTIONEN OM ATT QUIRINIUS VAR LEGAT TVÅ GÅNGER I SYRIEN

 

Brogren skriver:

”I Tibur (nuvarande Tivoli 3 mil öster om Rom) fann man 1794 en inskription (finns i Lateranmuseet) med följande text: legatus pro prætore divi Augusti iterum Syriam (för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien). Tyvärr saknas texten omedelbart före men den anses, bl.a. av Mommsen, syfta på Quirinius. Någon annan kan det knappast vara fråga om.

Detta är måhända Brogrens starkaste kort, hans trumfkort så att säga. Samtidigt tummar Brogren faktiskt en aning på sanningen just här eftersom han utelämnar viktig information som starkt påverkar bedömningen av texten. Den inskription som Brogren åsyftar är den så kallade Lapis Tiburtinus som nu finns i Vatikanmuseet. Det rör sig sannolikt om en begravningssten som tillkommit efter Augustus’ död år 14 vt eftersom han kallas gudomlig. Samtidigt har vi bara ett brottstycke bevarat och man kan utgå från att såväl inledningen, den högra sidan, som avslutningen saknas. Den bevarade delen återges i bilden inunder.

Transkriberat skulle texten lyda:

. . EGEM.QUA.REDACTA.INPOT. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
AVGVSTI.POPVLIQVE.ROMANI.SENATV. . . . . . . . . . . . . .
SVPPLICATIONES.BINAS.OB.RES.PROSP. . . . . . . . . . . . . .
IPSI.ORNAMENTA.TRIVMPH. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
PRO.CONSVL.ASIAM.PROVINCIAM.OP. . . . . . . . . . . . . . .
DIVI.AVGVSTI.ITERVM.SYRIAM.ET.PH. . . . . . . . . . . . . . . .

I ett försök till direktöversättning blir det ungefär som följer:

[k]ung som har förts till mak[ten]. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Augustus och det romerska folket och senat[en]. . . . . . . . . . . . .
för detta ärad med två segerfirande. . . . . . . . . . . . . .
för detsamma den triumf[atoriska] dekoreringen. . . . . . . . . . . . .
erhöll prokonsulatet i provinsen Asia. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
igen för den gudomlige Augustus Syrien och F[enicien]. . . . . . . .

Utan att uppge detta, återger Brogren en rekonstruerad text som inte forskarmajoriteten har anammat. Enligt Brogren ska texten lyda ”legatus pro prætore divi Augusti iterum Syriam” medan den bevarade texten endast ger ”divi Augusti iterum Syriam”. Brogren gör alltså gällande att inskriptionen uppger ”för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien” (egentligen ska översättningen vara: ”för andra gången legat för den Gudomlige Augustus i Syrien”) medan texten bara säger ”igen för den gudomlige Augustus Syrien”. Detta är givetvis helt avgörande, eftersom texten inte säger det som Brogren uppger att den säger.

Vi har alltså ingen som helst uppgift om vem denna gravsten berättar om, men det är alls inte osannolikt att det är en gravsten över en person som en gång var legat i Syrien. Av flera anledningar är det emellertid osannolikt att det är Quirinius som avses.

1. Först och främst nämns ju aldrig Quirinius i inskriptionen.
2. Vidare sägs heller aldrig att någon var legat i Syrien för andra gången. Även om det verkligen har stått att den person som tillägnats inskriptionen varit ”legat”, sägs i så fall bara att han var legat för andra gången och att denna andra gång var i Syrien. Det sägs aldrig att den första gången var i Syrien. I stället verkar det av uttrycket ”erhöll prokonsulatet i provinsen Asia” troligt att det första legatskapet var i just provinsen Asia i västra Mindre Asien.
3. Vi vet att Quirinius tillträdde som legat över Syrien år 6 vt (Dio Cassius 54:28:2; Tacitus Annalerna 3:48; Josefus; Judiska fornminnen, 18:1–5, Om det judiska kriget, 2:117–18 + inskriptioner) och det finns inget enda känt exempel i den romerska historien på att en person var legat två gånger över samma territorium.
4. Eftersom Quirinius’ tillträde som legat finns beskrivet av så pass många och dessutom i viss omfattning av Josefus och Tacitus, förefaller det osannolikt att ingen skulle ha nämnt något så ovanligt som att han varit legat tidigare i Syrien, ifall han verkligen hade varit det.
5. Vi vet dessutom vilka personer som upprätthöll posten som legat i Syrien från år 12 fvt till år 3 fvt: Titius 12–9 fvt, Saturninus 9–6 fvt,  Varus 6–3 fvt eller senare. Quintilius Varus tillträdde som legat år 6 fvt och höll den posten fram till minst år 3 fvt och möjligen längre (Velleius 2:117:2; Tacitus, Historiae 5.9.2; Josefus, Om det judiska kriget 1:617–39, 2:66–80, Judiska fornminnen 17:89–133, 17.221–223, 17:250–298). Eftersom Herodes den store dog år 4 fvt var han således död innan Varus avträdde sin post. Före Varus hade ämbetet besuttits av Sentius Saturninus som styrde Syrien från år 9 fvt fram till år 6 då Varus som sagt efterträdde honom (Josefus, Om det judiska kriget 1:577, Judiska fornminnen 16:277–81, 16:344, 17:6–7, 17:24, 17:57). Saturninus avlöste Marcus Titius år 9 fvt (Strabo 16:1:28; Josefus, Judiska fornminnen 16:270–277) och även om vi inget säkert vet, tillträdde Titius sannolikt år 12 fvt eftersom den genomsnittliga ämbetstiden var 3 år. År 12 fvt var dessutom det år då Quirinius utnämndes till konsul och under kejsar Augustus’ tid vid makten (27 fvt–14 vt) hade alla ståthållare i Syrien tidigare innehaft en konsulsbefattning (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006)). Detta lämnar möjligen plats för Quirinius att tillträda en tidigare period som legat av Syrien som tidigast år 3 fvt, men då är Herodes redan död. Det finns helt enkelt ingen plats för Quirinius som legat av Syrien. Dessutom beordrades Quirinius att bli en rector, dvs. en guide åt Augustus’ barnbarn Gaius Caesar när denne lämnade Rom den 1 januari år 1 fvt för att besöka de östra provinserna. Men den tilltänkte efterföljaren till kejsartronen Gaius Caesar dog redan år 4 vt och inte långt därefter (år 6 vt) utsågs Quirinius till legat över Syrien. (Jona Lendering, P. Sulpicius Quirinius)
6. Det talas i texten också om att denne person förärats två seger-”ceremonier” efter att två gånger ha besegrat en konung. Det finns ingen information rörande Quirinius om att denne skulle ha åstadkommit något sådant under sin karriär, trots att sådana segerfester var mycket betydelsefulla. Och Ronald Syme påpekar att i det enda kända krig där Qurinius utmärkte sig var ingen kung inblandad (Nikos Kokkinos, The Honorand of the Titulus Tiburtinus: C. Sentius Saturninus?). Dessutom har vi en kandidat som skulle passa in i Lucius Calpurnius Piso Caesoninus (48 fvt–32 vt). Denne var troligen prokonsul i Asia och kanske legat i Syrien och han besegrade dessutom kungen av Thrakien två gånger, för vilket han erhöll åtminstone ett hedrande i samband med en segerfest och då också dekorerades.

SAMMANFATTNING

Brogren tar också upp fler saker som han anser ska förklara anomalier i födelseberättelserna. Enligt Brogren är orsaken till att Maria och Josef begav sig till Betlehem för att skattskriva sig i stället för exempelvis till Jafa (Japhia) endast några kilometer från Nasaret, inte att romarna tvingade dem till Betlehem utan att de ”genom änglauppenbarelser” och ”Den Heliga Skrift” kommit till insikt om att Jesus måste födas i Davids födelsestad. Brogren spekulerar också över att Josef och Maria kan ha ägt mark i Betlehem och därför ha tvingats att skattskriva sig där. Men dessa saker utelämnar jag i detta bemötande.

Jag anser mig däremot ha visat att Brogrens antagande att Quirinius upprätthöll tjänst som legat i Syrien vid två tillfällen, och att han i samband med att ha utkämpat ett krig i Galatien år 8 fvt samtidigt genomförde en skattskrivning i Judeen (och Galileen), är helt substanslöst.

(Se också min uppföljande artikel: Herodes dog år 4 fvt när Varus var legat i Syrien)

Roger av Röbäck, 2011-01-09