Quentin Quesnells okända möte med Klemensbrevet

Quesnell2

Quentin Quesnell 1927–2012

Efter en längre tids inaktivitet, tänkte jag åtminstone göra ett inhopp i debatten. I juni 1983 fick Quentin Quesnell möjlighet att studera Klemensbrevet, något som var okänt fram till 2007, och först 2017 har något mer av det han gjorde och såg blivit känt genom hans personliga anteckningar. Hösten 2017 utkom nämligen en artikel: Huller, Stephan; Gullotta, Daniel N. (2017), ”Quentin Quesnell’s Secret Mark Secret: A Report on Quentin Quesnell’s 1983 trip to Jerusalem and his inspection of the Mar Saba Document”, Vigiliae Christianae 71:4: 353–378. Artikeln är bitvis spännande som en spionroman, och vad är annat att vänta av en artikel som handlar om Klemensbrevet och Hemliga Markusevangeliet. Denna bloggpost är direkt inspirerad av den artikeln och bygger också i stor utsträckning på den.

 

marsaba

Munkklostret Mar Saba

Sommaren 1958 under ett treveckorsbesök i det grekisk-ortodoxa munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem, upptäckte Morton Smith ett fram till dess okänt brev som utgavs vara skrivet av Klemens av Alexandria, en kyrkofader verksam omkring år 200. Brevet i sig innehöll hänvisningar till, och till och med citerade ur, en längre version av Markusevangeliet, en utgåva som Klemens sade var andligare och mystisk eller hemlig. Av denna anledning kom Morton Smith att benämna evangeliet Hemliga Markusevangeliet. Eftersom boken tillhörde patriarkatet kunde Smith inte ta den med sig, utan i likhet med den praxis som varit rådande sedan sekelskiftet 1900, fotograferade han sidorna och lämnade kvar boken i förvar hos dess rättmätiga ägare, nämligen det grekisk-ortodoxa patriarkatet. Smith trodde (på goda grunder) att brevets och Hemliga Markusevangeliets äkthet skulle komma att ifrågasättas. Själv var han också osäker på om brevet var äkta. Så han åkte tillbaka till USA, lät transkribera texten och göra en preliminär översättning av den till engelska och överlämna en skrift till Library of Congress. Därmed hade han försäkrat sig om upphovsrätten till verket och kunde dela ut kopior av brevet till olika experter. Han behövde hjälp av experter på Klemens, experter på Markus och experter på grekisk 1700-talsskrift, för att kunna bedöma om brevet var äkta.

I december 1960, efter att de grundläggande undersökningarna gett indikationer på att det var äkta, offentliggjorde han sitt fynd och det skrevs litet om det i tidningarna. Därefter studerade han under flera år brevet i ljuset av Klemens, Markus och den tidiga kristendomen, och han inhämtade i samband därmed många omdömen från experter på respektive områden. År 1966 var han i stort sett klar med sin omfattande bok, men olika omständighet i produktionen gjorde att den inte utkom förrän 1973, då under namnet Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark. Samma år lät han också publicera en populärversion om sin upptäckt: The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark.

quesnell5

Quentin Quesnell, 1927–2012

När böckerna utkom väckte de stor uppståndelse och rätt snart riktades misstankar mot att Smith själv skulle ha förfalskat skriften. Den som öppet tog strid med Smith var den dåvarande prefekten för Institutionen för religionsstudier vid Smith College i Northampton, Massachusetts, USA, Quentin Quesnell. Quesnell var den förste forskare som i en publikation antydde att det rörde sig om en förfalskning. Quesnell, visar det sig, var övertygad om att det verkligen var en förfalskning och innan han publicerade sin artikel 1975 kontaktade han Smith och utfrågade honom. Han hade då förväntat sig att Smith skulle erkänna att det bara var ett ”practical joke”.

“My sincere expectation [was] that he would confess his hoax when I exposed it—confess that he had set a trap for NT scholars & laugh that so many had fallen into it & rejoice that at least one hadn’t. But instead, he didn’t and carried his indignation up & down the country.”

morton_smith_1989

Morton Smith 1989, två år före sin död.

Smith höll styvnackat fast vid att det inte var en förfalskning, så Quesnell gick vidare och lät publicera sin artikel. I denna artikel pekar han inte ut Smith som den som har förfalskat brevet, men han beskriver vilka förmågor, egenskaper och möjligheter som en förfalskare måste ha, och det framgick därmed att den enda som detta stämde in på var Smith. Vem hade tillgång till biblioteket, vem hade förmåga att imitera Klemens och Markus? Smith blev naturligtvis oerhört upprörd och besvarade Quesnells artikel, vilken han beskrev som ett ”angrepp”.

Quesnell riktade också direkt kritik mot Smiths hantering av sitt ”fynd”. Smith var den ende som hade sett handskriften och Quesnell anklagade honom för att inte ha sett till att få med sig denna så att hans forskarkolleger givits möjlighet att undersöka den. Quesnell menade att det var Smiths skyldighet. Han kritiserade vidare Smith för att de bilder denne låtit publicera i sin bok var beskurna så att kanterna saknades, att de bara var svartvita och att det fanns många brister på överensstämmelser i skuggor och veck i papperet.

Under åren har många försökt få tillgång till brevet, vad vi vet åtminstone Thomas Talley, Per Beskow, Charles W. Hedrick, Nikolaos Olympiou, Willy Rordorf, James Edwards, Shaye Cohen och Agamenon Tselikas. Antingen har de nekats tillträde eller så har de inte funnit brevet, även om de hittat boken där det en gång fanns. Fram till år 2003 så var den allmänna uppfattningen att endast Smith hade sett brevet. Men det året publicerade Guy G. Stroumsa en artikel, där han berättade att han tillsammans med professorerna David Flusser och Shlomo Pines samt Archimandrite Meliton från patriarkatet redan 1976 hade rest till Mar Saba och funnit boken med brevet på en hylla i tornbiblioteket och att den sannolikt hade stått där orörd sedan Smith ställde tillbaka den 1958. Enligt Quesnell vittnade Flusser dock om att situationen i biblioteket var en annan, nämligen att …

“the library was a mess. They did not find the book. And then they did—in the middle of a pile of books carelessly thrown on the floor, all covered with dust.”

stroumsa8

Guy G. Stroumsa, född 1948

De (eller rättare sagt Meliton från patriarkatet) tog med sig boken till patriarkatets bibliotek i Jerusalem. De tre forskarna ville låta undersöka bläcket, men förvägrades detta av Meliton. Stroumsa hade därefter ingen direkt kännedom om att den allmänna uppfattningen var att endast Smith hade sett brevet. När han cirka 25 år senare nämnde att han sett brevet, blev han uppmärksammad på att detta var en stor nyhet och en viktig uppgift. Därför publicerade han år 2003 en artikel, där han vittnade om sina upplevelser i förbindelse med brevet.

Men det fanns ytterligare en forskare som hade sett brevet, nämligen Smiths dittills största kritiker, Quentin Quesnell. I juni 1983 var han i Jerusalem och gavs tillåtelse att 3 timmar mellan 08:30 och 11:30 (den maximala öppettiden för besökare) undersöka brevet. Han gjorde också detta under flera dagar, kanske veckor. Han tackade Dourvas den 20:e för dennes hjälp med texten ”de tre sista veckorna”. Eftersom han kom till Jerusalem den 1:a men fick se brevet första gången först den 6:e, kan han maximalt ha haft tillgång till det i 15 dagar, men han talar också om en resa till Mar Saba och om besök hos polis och fotograf, så det kan ha varit betydligt färre dagar som han tillbringade med att undersöka dokumentet.

Huller

Stephan Huller

Han berättade dock inget om saken. Det var först år 2007 som det blev känt då Adela Yarbro Collins nämnde saken summariskt i en av sina böcker. Hon hade för länge sedan, troligen redan 1983, hört Quesnell nämna sitt besök och ringde honom och fick det bekräftat. När detta blev känt (och det skedde inte omedelbart) väcktes givetvis nyfikenheten. Timo Paananen ringde år 2011 med hjälp av Stephan Huller (som är den som har kontaktat människor kors och tvärs över hela världen för att finna ut vad som hände) till Quesnell och fick en kort intervju med honom. Quesnell var då gammal och sjuk och denna sjukdom tilltog. När jag senare i mars 2012 skrev till honom angående materialet svarade en viss Deborah Jacobson, som sade sig vara den som skötte om hans affärer, att han var vid dålig hälsa och inte i stånd att kommunicera om sin forskning. Men han hade anteckningar kvar från sitt besök i garaget och Stephan (Stäffen) Huller försökte få tillgång till detta material. På Biblical Criticism & History Forum skriver han att han ringde till Quesnell upprepade gånger och fick tillåtelse att skanna in materialet. Men sedan förbjöd hans tyska sköterska (förmodligen den Deborah Jacobson som skrev till mig att Quesnell inte kunde svara) Huller att komma dit. När sedan Quesnell dog i november 2012 försökte Huller på nytt att få tillgång till materialet, men nekades av sköterskan. Han ordnade då så att professor David Trobisch skulle komma i hans ställe. Då hade hon ändrat sig och allt skulle doneras till Smith College. Fast det var också det hon skrev till mig redan i mars 2012:

“We do have some research materials relating to the Mar Saba letter which will be donated to the Smith College archives at some point in the future and should be made available to scholars by the archives.”

Därefter tvingades Huller vänta på att allt skulle katalogiseras på plats innan han fick tillgång till materialet. Och det är huvudsakligen dessa anteckningar som ligger till grund för Hullers och Gullottas artikel.

I materialet framgår att Quesnell kom till Jerusalem den 1 juni 1983 och att han fick möjlighet att undersöka handskriften för första gången den 6 juni. Quesnell nämner att bibliotekarien Kallistos Dourvas själv är helt övertygad (”quite convinced”) om att skriften är gammal och från sent 1700-tal och han säger till Quesnell att även denne kommer att bli övertygad bara han själv får se handskriften. Dourvas trodde dock inte att Klemens skrivit själva ursprungsbrevet utan att det skrivits av någon senare. Quesnell försökte övertyga Dourvas om att brevet var en förfalskning, men Dourvas höll inte med.

Måndagen den 6 juni 1983 klockan 08:30 fick Quesnell för första gången se handskriften. Dourvas plockade fram den på några sekunder och den låg på ett lässtativ av plast cirka 60 centimeter högt. Quesnell fick aldrig se biblioteket och lämnades aldrig ensam då Dourvas var med honom hela tiden. De två bladen var lösa, utplockade ur boken, och förvarades i plastfodral som Quesnell uppmanades att inte öppna. Quesnell studerade skriften genom förstoringsglas. Han skriver att färgen aldrig har trängt genom papperet och att bläcket heller inte har spridit sig i papperet. Han noterar också att det är skrivet med kraftigt svartfärgat bläck.

Theo2-3

Quesnell säger sig inte vara någon expert utan förlitar sig på det han minns i det han läst om förfalskningar i detektivberättelser. Han förväntar sig dock att finna tydliga tecken på att det är en förfalskning …

”de vanliga tecknen på att någon skriver med en stil annan än sin egen: avbrott där det ska vara mjuka kurvor som binder samman bokstäverna; darrningar på ovanliga och knepiga ställen; och plumpar som tyder på pennan inte rör sig medan skribenten funderar på vart den därefter ska flyttas – plumpar i början och slutet av ord, stavelser, bokstäver … [o]ch slutligen förändringar av hur bokstäverna utförs medan texten fortlöper som om han lär sig på jobbet.”

Quesnell fortsätter och undersöker stavelse för stavelse för att hitta något misstänkt. Han misstar ett maskhål för att vara en grekisk ligatur skriven med annat bläck som trängt genom papperet på ett sätt som inte det andra bläcket har. Han identifierar ett dussintal ord som han beskriver som om de uppvisar tecken på förfalskning. Mot slutet av den första dagen skriver han att det är konstigt att där finns så många utsmyckningar av bokstäverna om han nu skriver så fort, och varför skrev han in texten i en tryckt bok? Dourvas svarar att det kan ha varit skribentens privata bok, medan de handskrivna volymerna var allmän egendom.

Dagarna fortskrider och Dourvas förser Quesnell med andra handskrifter för jämförelser. Quesnell skriver att denna handskrift är mycket lik och att flera av de handskrifter Dourvas plockar fram uppvisar ”många likheter”. Dourvas plockar fram en handskrift som han menar är ”mycket lik” den i Klemensbrevet och Quesnell skriver hem till sin fru att det här inte var riktigt så enkelt som han trodde för några dagar sedan. Dourvas plockar fram mängder av handskrifter från 1700-talet och Quesnell tvingas medge att några var mycket lika den i Klemensbrevet. Han skriver att många av dessa handskrifter också är behäftade med ”avbrott, krumelurer och kanske tvekan”, och eftersom de inte gärna alla kan vara förfalskningar ”är det inte lika enkelt att bevisa som om de inte hade haft några alls”. Och på vissa av dem hade bläcket heller inte spridit sig och liknande därför Klemensbrevet. Till slut verkar han ge upp och konstaterar: ”… därför kommer experter att behöva konsulteras.” I ett brev till sin hustru den 8 juni skriver han att det är ”omöjligt” att Smith kunde ha smugglat in en bok i klostret utifrån på grund av sina övervakares noggranna granskning.

I likhet med Stroumsa, Flusser och Pines ville Quesnell få brevet och bläcket vetenskapligt undersökt. Han kontaktade den israeliska polisen (som uppenbarligen fortfarande var den enda instans som hade möjlighet att utföra sådana tester) och fick då veta att i samband med testet skulle en liten del av handskriften förstöras och denna undersökning blev (därför) inte av. Däremot ordnade Quesnell så att sidorna fotograferades. Tillsammans med Dourvas sökte han upp den armeniske fotografen Garo Nalbandian som ägde Photo Garo Studio och det ordnades så att Dourvas senare tog sidorna dit och fick dem fotograferade. Quesnell betalde för kalaset och Dourvas sände honom bilderna efter att han åkt tillbaka till USA. Tydligen behöll Dourvas en uppsättning själv, ty det var dessa färgfoton Hedrick och Olympiou fick av Dourvas och publicerade år 2000, helt ovetandes om att det var Quesnell som betalat för dem och också hade egna uppsättningar hemma som han inte delat med sina forskarkolleger. Detta är extra anmärkningsvärt då han därmed begick en mer uppseendeväckande handling än den han anklagat Smith för. Här hade han färgfoton tagna i en fotoateljé med alla kanter fullt synliga men valde att inget säga om saken. Även om Smiths foton var svartvita, tagna under långt ifrån ideala förhållanden och beskurna på kanterna, lät han i varje fall publicera dem.

Nu kan naturligtvis författarna av en artikel i en vetenskaplig tidskrift inte säga sådant som bara är spekulationer, men på mig verkar det uppenbart att Quesnell var fullständigd övertygat om att Klemensbrevet var en förfalskning och att Smith var brottslingen. Han var också övertygad om att bara han fick undersöka handskriften skulle han också kunna visa att den var förfalskad. Men allt eftersom tiden gick blev han alltmer nedslagen då han inte hittade något utöver sådant som också förekom i äkta handskrifter och att han inte lyckades hitta något som tydde på att det var en förfalskning. Med fortsatt övertygelse om att Smith trots allt förfalskat skriften valde han att inte skriva något om sitt besök och om sina iakttagelser – eftersom de i stället visade på att handskriften var äkta. Upptäcker man något som stöder något man inte tror på, väljer man att låtsas som om man aldrig har upptäckt det! Jag kan naturligtvis inte veta Quesnells bevekelsegrunder för sitt beslut, men det är onekligen märkligt.

En mycket märklig detalj i allt detta är att Quesnell skriver, i det Huller och Gullotta återger:

“there is a note written on a separate slip”—written on top of the word “sheet” which is crossed out—“in the [manuscript] folder saying 1672.”

Jag är osäker på hur detta ska tolkas, men det tycks som om det i den folder där handskriften (sidorna) låg, fanns en notering med siffrorna 1672. Quesnell skrev med stora bokstäver och med en pil pekande mot 1672 ”BY WHOM?” (AV VEM?). Alltså, vem har skrivit detta? Artikelförfattarna spekulerar över att det måste vara Dourvas eller någon annan inom patriarkatet. Det skulle kunna avse ett årtal och eftersom det befann sig i mappen med Klemensbrevet ligger tanken nära till hands att det skulle vara en datering av brevet. Det brukar dateras till 1700-talet, men Tselikas menar att handstilen liknar dem från sent 1600-tal till sent 1700-tal, ett tidsspann inom vilket 1672 skulle rymmas. Hur någon har kunnat identifiera året för när dokumentet skrevs, är dock svårt att föreställa sig?

Mort2

Det finns också ytterligare märkliga omständigheter. Samtidigt som Quesnell var i Jerusalem och undersökte handskriften var också Helmut Koster och Morton Smith där.

Koester2

Helmut Koester 1926–2016

De båda höll på med inspelningen av BBC-dokumentären ”Jesus the evidence” (Om Smith går att se här med början vid ca 36 min). Helmut Koester höll en föreläsning på Hebreiska universitetet i Jerusalem om Hemliga Markusevangeliet och medföreläsare var Guy Stroumsa. Båda ansåg brevet vara äkta. Enligt vad Huller skriver på Biblical Criticism & History Forum var Quesnell på Koesters föreläsning och ”grillade” honom. Quesnell var också med och åt tillsammans med de övriga där Hemliga Markusevangeliet var samtalsämnet. Han avslöjade inget om att han just höll på att undersöka det. David Flusser bjöd Koester och Smith på lunch där också Quesnell var bjuden. Smith vägrade att deltaga. Han vägrade att umgås med Quesnell som hade anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Koester och Stroumsa träffade dock Quesnell som inte avslöjade varför han var i Jerusalem. Koester berättar att han däremot träffade Smith:

“We had dinner together—most enjoyable, witty, sarcastic, licking our wounds and reassessing the evidence in view of the data, with good drinks and good wine. At this occasion, as well as in numerous other instances, I profited immensely from Morton’s unmatched learning, knowledge of sources, critical judgment, and helpful advice”

Vid denna tid träffades också Flusser och Quesnell där de, enligt Quesnell, var överens om att Smith förfalskat dokumentet. Enligt Koester avskydde Smith Flusser.

Kontentan av detta blir att Quesnell som enda forskare har haft möjlighet att grundligt utforska handskriften med Klemensbrevet. Bibliotekarien Dourvas försåg Quesnell med mängder av skrifter för jämförelse och Quesnell kunde inte annat än konstatera att Klemenshandskriften påtagligt liknade många andra handskrifter från 1700-talet och att alla de mindre avvikelser han trodde sig ha funnit återfanns också i andra äkta handskrifter. Han träffade de ledande äkthetsförespråkarna under sin vistelse i Jerusalem men sade inget om att han just höll på att undersöka handskriften. Han ordnade så att fotografier togs av handskriften men behöll dem för sig själv. Han berättade inte för omvärlden om sina iakttagelser utan valde att hålla tyst om dessa som skulle ha talat emot hans sak. Vore det inte för Collins’ hågkomst av en förflugen kommentar ett par årtionden tidigare och det lyckliga att Quesnells anteckningar inte kastades bort skulle vi aldrig ha fått veta något om saken. Och hade inte Dourvas behållit en uppsättning fotografier för egen del, kanske vi heller aldrig hade haft några färgfotografier av Klemensbrevet.

Roger Viklund, 2018-03-07

Annonser

Gick Jesus på vattnet och var han i så fall ensam om detta?

Enligt evangelierna gick Jesus på vattnet. Jag återger alla de tre berättelserna ur de bibliska evangelierna och man kan välja att läsa dessa eller att hoppa direkt till parallellerna inunder.

”När det hade blivit kväll, gick hans lärjungar ner till sjön och steg i en båt för att fara över till Kapernaum på andra sidan sjön. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit till dem. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade kommit ungefär tjugofem eller trettio stadier ut, fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ’Det är jag. Var inte förskräckta!’ De skulle just ta upp honom i båten, men då var den redan framme vid den plats dit de var på väg.” (Joh 6:16–21)

”Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan sjön, medan han sände i väg folket. Och när han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’ Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda.” (Mark 6:45–52)

”Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: ’Det är en vålnad.’ Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’

Petrus sade: ’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.’ Jesus sade: ’Kom!’ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: ’Herre, hjälp mig!’ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?’ De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ’Du är verkligen Guds Son.’” (Matt 14:22–33)

Jag har ”alltid” föreställt mig att vattengående avsåg levitation, där endast underlaget vatten gjorde det extra spektakulärt. Därmed kan man rimligen räkna in även svävande inom gengren vattengående.

Herakles

Att gå på vattnet var nu ingalunda något som var unikt för just Jesus. Även andra gestalter sades ha gått på vattnet. Kejsar Julianus (331–363 vt) skriver följande om den grekiska halvguden Herakles (Herkules):

”Och sedan finns hans resa över själva havet i en gyllene kopp, ehuru vid gudarna, tror jag inte att det verkligen var en kopp, utan min övertygelse är att han själv gick på vattnet som om det vore torra land. Ty vad var omöjligt för Herakles?” (Julianus, Orationes 7:219D)

Nu kan man kanske tycka att denna berättelse är en aning sen i tiden. Dock finns den bevittnad långt tidigare. Seneca d.y. (4–65 vt) bekräftar detsamma i Den rasande Herkules:

”Herkules korsade haven till fots” (Seneca, Hercules Furens 322–324).

Eufemos

Poseidons son Eufemos fick av sin far förmågan att gå på vattnet. Enligt Asklepiades gavs han förmågan att utan att ta skada färdas över vatten som om det vore land. Denne Asklepiades kan vara Asklepiades av Tragilos som levde på 300-talet fvt eller Asklepiades av Myrleia som levde på nollhundratalet fvt. Även Apollonios Rhodios bekräftar detsamma på 200-talet fvt:

”Efter dem kom Eufemos från Taenarus, den mest snabbfotade av män, som Europa, dottern till den mäktiga Tityos, födde åt Poseidon. Han var van att skumma det gråa havets vågor, och blötte inte sina snabba fötter, utan doppade bara tåspetsarna när han färdades på den vattenrika vägen. (Apollonios Rhodios, Argonautika 1:179–184)

Orion

Ytterligare en av Poseidons söner, då Orion, gavs av sin far förmågan att skrida över vatten:

”Hesiodos säger att [Orion] var son till Euryale, Minos’ dotter och till Poseidon, och att han som en gåva gavs förmågan av att gå på vågorna som på land.” (Pseudo- Eratosthenes, Katasterismi 32)

Abaris

Senare, på 200-talet, skildrar den grekiske filosofen Porfyrios (ca 234–305) hur också Apollons tjänare Abaris kom gående på vattnet. Abaris var känd för att …

”gå i luften, eftersom han genom att åka på den pil han fått av den hyperboreiske Apollon, korsade floder, hav och oframkomliga platser, på något sätt gående i luften.” (Porfyrios, Pythagoras’ liv 29)

Samma berättelse upprepas av Iamblichos i hans Pythagoras’ liv 136. Dock verkar denna berättelse ha varit i svang så tidigt som på 400-talet fvt, eftersom Herodotos redan då verkar känna till den.

Xerxes

Ca år 104 bevittnar Dion Chrysostomos dåtidens föreställningar om att folk kunde gå på vattnet genom att via Sokrates’ mun hänvisa till perserkonungen Xerxes’ förmåga att om han så ville, förmå ”män att gå torrskodda över havet” (Dion Chrysostomos, Third Discourse on Kingship 30–31).

Alexander den store

Även Alexander den store sades ha haft förmågan att gå på vatten. Detta påstår i varje fall den atenske dramatikern Menandros på 300-talet fvt. Menandros låter Alexander utbrista:

”Och om jag minsann måste beträda någon gångstig genom havet, så kommer jag att få fotfäste.” (Menandros, fragment 924 K)

Visserligen raljerar Menandros över vattegåendet men det speglar med all säkerhet just därför de föreställningar som många människor på den tiden hade.

Lukianos

Faktum är att Lukianos på 100-talet raljerar än mer över folks godtrogenhet. I En sann historia skojar han med Odysseus’ resa och hur resenärerna på den åttonde dagen ser en klunga av män springande på havet:

”… Vi kom inom synhåll för många män som sprang över havet, som oss på alla sätt både till form och storlek, förutom deras fötter, som var av kork. Det är därför de kallades korkfötter, om jag inte misstar mig.” (Lukianos, En sann historia 2:4)

Lukianos skriver också följande:

”Vad skulle jag göra när jag såg honom sväva genom luften i fullt dagsljus och gå på vatten och långsamt gå till fots genom eld?” (Lukianos, Lover of Lies 13)

Adela Yarbro Collins, Buckingham Professor of New Testament Criticism and Interpretation

Adela Yarbro Collins

Jag har i denna del av inlägget i rätt stor omfattning förlitat mig på Adela Yarbro Collins, Rulers, Divine Men, and Walking on the Water i boken Religious Propaganda and Missionary Competition in the New Testament World: Essays Honoring Dieter Georgi [ed. LukasBormann et al.; NovTSup 74; Leiden: Brill, 1994], s. 207ff.

Buddha

Vidare tänkte jag ge några buddhistiska prov på vattengång. Om Buddha sägs följande:

”Han går på vattnet utan att dela det, som om han gick på fast mark” (Anguttaranikâya 3:60, citerat i Borg, s. 149; också Ashvaghosha, Saundarananda, 3:23).

”Han går över floden Ganges” (Mahavastu 3:328:6, Lalitavistâra 528).

Enligt citaten i början påstår Matteus att Jesu favoritlärjunge Petrus går på vattnet (Matt 14:28–33). Petrus gör detta på uppmaning av Jesus, sedan Jesus ingjutit mod i honom. Men när Petrus ser hur det blåser, blir han rädd och sjunker, varvid Jesus hjälper honom upp och anklagar honom för att vara svag i tron.

Shariputra

Även Buddhas lärjungar utför liknande underverk. Buddhas främste lärjunge Shariputra (pali: Sariputta) går ut på floden Achiraviti medan hans sinnesstämning är hög, och han tänker hela tiden på Buddha. Men när han ser vågorna blir han rädd, tappar koncentrationen och sjunker. Dock tar han sig samman, återfår sin tidigare sinnesstämning och fortsätter promenaden på vattnet till den andra sidan.

”Medan mästaren var i Jetavana, berättade han denna historia om en troende. Detta var en trogen och from person, en utvald lärjunge. En kväll när han var på väg till Jetavana, kom han till bukten av floden Aciravatī efter att färjekarlarna hade dragit upp sin båt på stranden för att delta i (guds)tjänst. Då ingen båt fanns vid bryggan, och vår väns sinne var fyllt av ljuvliga tankar på Buddha, gick han ut i floden. Hans fötter sjönk inte under vattenytan. Han kom så långt som till mitten av floden promenerande som om han vore på torra land, men där upptäckte han vågorna. Då lade sig hans hänryckning, och hans fötter började sjunka. Återigen försatte han sig i ett högt (medvetenhets)tillstånd, och gick vidare på vattnet. Därefter anlände han till Jetavana, hälsade mästaren, och satte sig på den ena sidan.” (Sîlanisamsajâtaka, 190).

Kontentan

Så kontentan av detta är att om Jesus verkligen gick på vattnet var han i varje fall inte ensam om denna bedrift.

Alla citat i detta inlägg, frånsett de ur evangelierna, är översätta från engelska till svenska av mig.

Roger Viklund, 2010-09-30