Suetonius som Jesusvittne. Del 1 – Chrestus-omnämnandet i sitt sammanhang

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

Den romerske författaren Gaius Suetonius Tranquillus är mest känd för sin kejsarbiografi De vita duodecim Caesarum libri VIII, på svenska oftast benämnd Åtta böcker om tolv kejsares liv. Varken tiden för Suetonius’ födelse eller död är känd. Han tros ha fötts ca år 70 och han levde till efter år 126, kanske långt efter, då det finns tecken som tyder på att han blev rätt gammal. Det är heller inte känt exakt när Suetonius skrev sin kejsarbiografi, men den bör vara ungefär samtida med Plinius’ och Tacitus’ ”vittnesbörd”; skriven kanske år 120 vt. Suetonius var ansvarig för de kejserliga arkiven under åtminstone en del av kejsar Hadrianus’ regeringstid (117–138 vt), men han tros inte ha haft tillgång till de romerska statsarkiven (Jona Lendering, C. Suetonius Tranquillus och Gaius Julius Caesar).  Suetonius verkar också ha varit god vän med Plinius.

Som namnet på Suetonius’ verk säger, behandlar han tolv på varandra följande kejsares liv och gärning, börjande med Julius Caesar (som tekniskt sett inte var kejsare) och avslutande med Domitianus. Nerva som blev kejsare därefter liksom Trajanus efter honom och följaktligen också Hadrianus som var kejsare när Suetonius skrev sitt verk, ingår inte i verket.

Ingemar Lagerström

Ingemar Lagerström

I Suetonius’ fall handlar det kanske inte främst om han bevittnar Jesus som historisk person, utan om han överhuvudtaget nämner honom. För vår analys finns två passager som ska undersökas. Den första inträffade under kejsar Claudius’ regeringstid åren 41–54 vt, och Suetonius skriver att ”judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”. Den andra händelsen skedde under den efterföljande kejsar Neros tid som regent åren 54–68 vt, och Suetonius skriver att ”de kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff”.

Jag inleder med att återge de båda passagerna i Ingemar Lagerströms översättning. Hans översättning förefaller vara grundtexten mycket trogen, åtminstone gäller det de delar som är av betydelse för vår analys. Jag har satt de partier som är de viktiga i fet stil:

Claudius 25.

”Den militära befordringsgången för riddarna ordnade Claudius på så sätt att de först fick befälet över en kohort*, sedan över en rytteriavdelning, och slutligen blev legionstribuner[1]. Han inrättade tjänster inom hären* och ett slags fiktiva militära befattningar som gick under beteckningen »övertaliga« och som man kunde inneha i sin frånvaro och endast till namnet. Genom senatsbeslut* förbjöd han soldaterna att gå in i senatorernas hus för att uppvakta dem. Om frigivna slavar gav sig ut för att vara riddare, tog han deras egendom i beslag. Om de var otacksamma och deras skyddsherrar[2] framförde klagomål mot dem, gjorde han dem åter till slavar och förklarade för deras försvarare att han inte tänkte bevilja dem någon rättegång om de i sin tur hade klagomål att anföra mot sina frigivna. När somliga satte ut sina sjuka och svaga slavar på Aesculapius ö[3] för att på så sätt slippa besväret att vårda dem, beslöt han att alla som sattes ut där skulle bli fria och inte längre vara sina herrar underdåniga, om de nu återfick hälsan. Om någon däremot föredrog att döda slaven i stället för att sätta ut honom, skulle han anses skyldig till mord. I en kungörelse anmodade han resande att inte färdas genom Italiens städer annat än till fots eller i någon bärstol. Till Puteoli och Ostia[4] förlade han en kohort med uppdrag att bekämpa eventuella bränder där.

Utlänningar förbjöd han att anta romerska namn, det vill säga släktnamn. Sådana som på orättmätigt sätt tillvällade sig romersk medborgarrätt lät han avrätta med bila på fältet uppe på Esquilinen[5]. Achaia[6] och Makedonien[7], som Tiberius gjort till kejserliga provinser[8], återlämnade han till senaten. Lykierna[9] berövade han deras oberoende på grund av deras ödeläggande inbördes strider, medan däremot invånarna på Rhodos återfick sin frihet av den anledningen att de ångrat sina gamla brott. Invånarna i Troja[10] befriade han för all framtid från skatteskyldighet på den grunden att de var romerska folkets stamfäder. Vid tillfället i fråga läste han upp ett gammalt brev som var avfattat på grekiska och i vilket romerska senaten och folket lovade kung Seleukos vänskap och bundsförvantskap under den förutsättningen att han befriade Trojas invånare, vilka ju var romerska folkets blodsförvanter, från alla pålagor. Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus[11], fördrev han från Rom. Han gav germanernas sändebud tillåtelse att sitta på orchestran, förmådd därtill av deras naivitet och självförtroende. Det var nämligen så att när de anvisats platser bland det enkla folket och fick se att parthernas[12] och armeniernas[13] sändebud satt bland senatorerna, då hade de själva på eget bevåg gått över till dem och förklarat att deras duglighet och rang inte var ringare. Gallernas druidkult[14] med dess omänskliga grymhet avskaffade han helt, ty under Augustus hade den endast förbjudits bland romerska medborgare. Å andra sidan sökte han överföra den e1eusinska mysteriekulten[15] från Attika till Rom och såg till att Venus Erycinas tempel[16] på Sicilien, vilket råkat i förfall efter alla år, blev reparerat med medel ur statskassan. Fördrag med främmande regenter slöt han på Forum, varvid ett svin offrades och fetialkollegiets[17] formel användes. Men både dessa och många andra åtgärder, kort sagt nästan hela hans regering, dikterades inte så mycket av hans eget omdöme som av hans hustrurs och frigivnas, i det han själv i alla lägen anpassade sig till deras intressen och önskningar. (Claudius 25, ur Suetonius Kejsarbiografier; översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström; Wahlström & Widstrand 2001, s. 248–249)


[1] Legionstribunen var en militärtribun* som tjänstgjorde i legionen. Se hären*.

[2] »Skyddsherren« (patronus) är den frigivne slavens tidigare herre. Se slav* och frigiven*.

[3] Aesculapius ö ligger i Tibern och hade ett tempel helgat åt Aesculapius, läkekonstens gud.

[4] Puteoli, nuv. Puzzuoli, hamnstad nära Neapolis, nuv. Neapel. Ostia, Roms hamnstad.

[5] Esquilinen (Esquiliae), den största av Roms kullar.

[6] Achaia, landskap på Peloponnesos, den grekiska halvön. Från 27 f.Kr. beteckning för provinsen* Achaia, som omfattade Grekland söder om provinsen Makedonien.

[7] Makedonien (Macedonia), romersk provins* 146 f.Kr., omfattade det gamla Makedonien samt delar av nuv. Grekland.

[8] Kejserliga provinser, se provins*.

[9] Lykierna i landskapet Lykien (Lycia) i södra Mindre Asien.

[10] Troja eller Ilion (Troia eller IIium), en stad på Mindre Asiens västkust. Enligt sagan hade Aeneas undkommit då staden förstördes och efter långa irrfärder landstigit i Italien.

[11] Chrestus, antingen annan form för Christus eller namn på någon annan jude. Det senare är kanske troligare, eftersom ju Jesus Kristus korsfästs under kejsar Tiberius.

[12] Partherna (Parrhi), ett iranskt ryttarfolk söder om Kaspiska havet.

[13] Armenierna i Armenien (Armenia), landet sydöst om Svarta havet.

[14] Druiderna var gallernas* präster. I deras kult sägs människooffer ha förekommit.

[15] De e1eusinska mysterierna var religiösa fester till Demeters ära, fruktbarhetens och åkerbrukets gudinna. Eleusis, en ort några mil väster om Athen, var centrum för kulten.

[16] Gudinnan Venus tempel på berget Eryx på Siciliens västra spets. Venus var kärlekens och fruktbarhetens gudinna.

[17] Fetialkollegiet (fetiales), se präst*.

Lagerström översätter nyckelpassagen till:

”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom.” (Suetonius, Claudius 25:4)

Den latinska texten lyder:

“Iudaeos impulsore Chresto assidue tumultuantes Roma expulit.”

Såvitt jag förstår följer Lagerströms översättning det latinska originalet mycket nära. Kanske en än mer ordagrann översättning skulle bli:

”Han fördrev från Rom de av Chrestus uppeggade, oavlåtligt oroliga judarna.” (Suetonius, Claudius 25:4)

Men detta förändrar inte innehållet i meningen. Suetonius skriver att Claudius fördrev judarna från Rom. Orsaken var att en viss Chrestus eggat upp dem eller anstiftat, alltså förmått dem att göra uppror. Därför fördrev han judarna från Rom. Claudius regerade åren 41–54 och således skedde det någon gång under denna tidsperiod.

Vidare skriver Suetonius om förföljelserna av kristna under Neros tid, dock utan att koppla samman den förföljelsen med branden:

Nero 16

Nero tänkte ut en ny typ av byggnader i staden. Så skulle det exempelvis både framför hyreshus och övriga hus finnas pelargångar från vars platta tak man kunde bekämpa eldsvådor.[1] Dessa lät han bygga på egen bekostnad. Han hade även haft planer på att utsträcka stadens murar ända fram till Ostia[2] och att därifrån genom en kanal leda in havet ända fram till det gamla Rom. Under hans regering bestraffade man och stävjade många företeelser med stränghet, och många nya lagar infördes. Så skulle till exempel återhållsamhet iakttas i fråga om utgifter. De offentliga måltiderna begränsades till utdelning av livsmedel. På näringsställena fick ingen annan lagad mat än baljfrukter och grönsaker säljas, medan man tidigare kunnat få alla slags kött- och fiskrätter där. De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff. Tävlingskuskarna förbjöds utöva sin urgamla rätt att gå omkring och roa sig med att stjäla och lura folk. Pantomimskådespelarna* och deras anhängare förpassades från staden.” (Nero 16, ur Suetonius Kejsarbiografier; översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström; Wahlström & Widstrand 2001, s. 273)


[1] Efter branden som härjade Rom 64 e.Kr. Jfr kap. 38.

[2] Ostia, Roms hamnstad.

Lagerström översätter nyckelpassagen till:

”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff.”

Den latinska texten lyder:

”afflicti suppliciis Christiani, genus hominum superstitionis nouae ac maleficae.”

Även denna gång verkar Lagerströms översättning följa det latinska originalet mycket nära. Latinets suppliciis betyder ”med straff” och vanligen avses dödsstraff. Latinets maleficae betyder kanske hellre ”fördärvlig” eller ”fördärvbringande” än ”ond”. Men Lagerström tillåter sig inga extraord eller genomgripande omtolkningar.

Tre saker måste nu beaktas:

1)      Suetonius skriver Chrestus och inte Christus.

2)      Suetonius skriver judarna och inte kristna, fastän han senare under Neros tid talar om de kristna.

3)      Suetonius skriver att de gjorde uppror på anstiftan av Chrestus och ger därmed sken av att denne Chrestus var på plats i Rom på 40- eller 50-talet, och inte att han avrättades i Palestina i början av 30-talet.

Dessa omständigheter ska belysas i kommande inlägg.

Roger Viklund, 2010-11-04

16 kommentarer

  1. Den andre BB said,

    4 november, 2010 den 22:19

    Jag undrar om impulsore verkligen behöver betyda anstiftan, eller om det snarare skulle kunna betyda att Chrestus (om det nu är Chrestus, och inte chreston, chrestes etc. som ”chresto” är en form av) gav upphov till upproren, på ett eller annat sätt, liksom svenskans ”impuls” betyder incitament, sporre, ingivelse etc. Måste man, som Van Voorst et alia, tolka latinet som att ”chresto” var anstiftare? Det står ju inte impulsor.

    Gilla

  2. 5 november, 2010 den 00:07

    Hej!

    Ja, jag vet inte säkert, men jag kan försöka att utreda saken och om någon ”läxar” upp mig kan jag alltid skylla på att jag inte kan latin. Så här har jag förstått saken:

    I första hand betyder impulsor ”egga”, ”sporra”, ”hetsa”, i andra hand ”anstifta”, ”uppvigla”. Skillnaden kan synas vara hårfin. Sedan tror jag inte att man kan se impulsore isolerat. Ordet utgör en del av konstruktionen Chresto impulsore (egentligen är ordföljden impulsore Chresto). Uttrycket Chresto impulsore är en så kallad ”ablativus absolutus”, en latinsk satsförkortning; i detta fall ett substantiv (egennamn) och ett particip (impulsore) böjt i ablativ. En ”ablativus absolutus” utgör en del som går att ta bort ur satsen och det ändå blir en fullständig mening. Den aktuella meningen lyder: ”Han fördrev från Rom de [av Chrestus uppeggade,] oavlåtligt oroliga judarna”, där satsen inom parentes kan tas bort och ändå en fullständig mening återstår.

    En ”ablativus absolutus” är en konstruktion som latinet mycket ofta använder på samma sätt som vi använder kausala och temporala bisatser. Eftersom en ”ablativus absolutus” inte innehåller något finit verb, alltså ett verb som anger tid, går det inte att säkert avgöra när detta ska ha skett. Om vi skulle likna ”ablativus absolutus” med något kanske det bästa vore de participialkonstruktioner som engelskan så ofta använder: ”Chrestus being their instigator, the Jews were unceasingly restless…”

    I svenskan finns ingen ”ablativus absolutus” eftersom vi inte har någon kasus som ablativ. Men vi har kvar något som jag tror kallas ”accusativus absolutus” i sådana konstruktioner som ”Brevet skickades mig ovetande” = Brevet skickades utan att jag visste om det.

    Vidare måste rimligen Chresto avse den verksamma personen, inte verksamheten. Därför borde Chrestus vara den som uppeggade eller anstiftade, fastän det inte står impulsor.

    Jag tror också man bör vara försiktig med att exempelvis omtolka en så pass kontroversiell passage till något så relativt långsökt som exempelvis chrestes. Jag vet att vissa vill tyda Chresto till chrestes i betydelsen ”ockrare”. Men detta bygger på det grekiska ordet chrêstês som betyder mer än bara ”ockrare”. Det betyder också “profet, orakeltydare, borgenär, gäldenär. Och i vilket fall är denna tolkning inte den omedelbara tolkningen.

    Gilla

  3. Den andre BB said,

    8 november, 2010 den 06:57

    Frågan är väl om orden kan tolkas som att Chrestus gav upphov till upproren, utan att själv vara en upprorsman. Ett av huvudargumenten mot att det här skulle avses en man kallad Chrestus, är att namnet Chrestus inte har dokumenterats i judiska sammanhang (ehuru så skett med femininumformen – dock endast en gång). Skulle impulsore chresto kunna tolkas som föreslaget, hade Chrestus inte behövt vara en av de upproriska judarna, utan kunde ha varit en romare eller grek som genom sina åtgärder fick judarna tumultvilliga.

    Gilla

  4. 8 november, 2010 den 13:31

    Jag tror inte att det finns någon ytterligare betydelse i latinet utöver det vi ser i översättning till andra språk. Suetonius talar om de ”av Chrestus uppeggade judarna”. Som jag skrev finns inget i satsen som anger tempus och därför sägs aldrig uttryckligen att Chrestus måste ha eggat upp judarna exakt vid den tid som de också gjorde uppror. Så man kan naturligtvis välja att tro att Suetonius avsåg att Chrestus postumt eggade upp judarna, men detta är verkligen inte den omedelbara läsningen av stycket, ej heller en rimlig omtolkning.

    För att citera Erich S. Gruens recension av H. Dixon Slingerlands, Claudian Policymaking and the Early Imperial Repression of Judaism at Rome.

    “Nothing suggests Jesus Christ here. The passage indeed implies that Chrestus the impulsor was in Rome when these events transpired. And it will not do to save the Christian hypothesis by postulating Suetonius’ ignorance. Nor does Acts 18:1-3 help the cause, for its reference to Jews expelled from Rome who joined Paul in Corinth does not suggest that they were Christians when they left Rome. Orosius’ interpretatio christiana rests on no evidence independent of Suetonius. Slingerland reaches a proper and salutary conclusion: the burden of proof rests with those who wish to identify Chrestus with Christ, not those who distinguish them.”

    Vidare invänder Gruen mot Slingerlands omtolkning:

    ”In his view, impulsore Chresto refers not to a stirring up of tumultuous Jews but to a provocation of the emperor against the Jews. The ablative absolute, in short, should go with the verb, not with the participle (pp. 151-168). The case is attractive in principle, but altogether unconvincing in fact. The word order virtually excludes it. The ablative absolute occurs within the participial phrase, bracketed by Iudaeos and tumultuantis. If Suetonius had wished to indicate that expulit resulted from impulsore Chresto, he made a botch of it. Slingerland may well be right that Chrestus has nothing to do with Christianity — but Chrestus also had nothing to do with prodding the princeps.”

    Så jag tror nog att man kan anta att Suetonius själv ansåg att denne Chrestus på plats låg bakom upploppen. Frågan gäller snarare om Suetonius alls visste vad han redogjorde för?

    Gilla

  5. 8 november, 2010 den 20:18

    Till stöd för din undran i ditt första inlägg, så skriver Robert E. Van Voorst följande i Jesus outside the New Testament: an introduction to the ancient evidence, s 31:

    “This sentence is most often translated in a way similar to the influential Loeb edition, ‘Since the Jews constantly made disturbances at the instigation of Chrestus, he expelled them from Rome.’ Yet impulsor does not mean ‘instigation,’ but rather ‘instigator.’ The immediately joined impulsore and Chresto agree with each other in gender, number and case, making Chresto an appositive, and so they are better rendered ‘the instigator Chrestus.’ To translate them as ‘at the instigation of Chrestus’ conveys the basic meaning, but it mutes the judgment that Suetonius is making: Chrestus not only led an agitation, but was himself an agitator. The translation we have given, ‘because of the instigator Chrestus,’ preserves this point. It also puts more emphasis on Chrestus than the typical translation.”

    Gilla

  6. Joshua said,

    9 januari, 2011 den 15:09

    “Iudaeos impulsore Chresto assidue tumultuantes Roma expulit.”

    1. Suetonius skriver i latinets bemärkning detta som en titel och inte ett namn. Hade det vart en viss person hade det förekommit på latin quodam. Förstärker teorin att det är en titel.

    2. Suetonius använder impulsore och inte impulsor som skulle användas om det hade vart en person. impulsore passar bättre in om det är en titel han åberopar på.

    3. Vi vett att tidiga kristna klagade på att alla stavade kristina (chrestos och inte christos) fel. Det har t.o.m du skrivit på din blogg. Det kan ha vart förvirrande med båda termerna. Väldigt snarliknande. ” De Goda” eller ”Messias” skillnaden är en bokstav. Båda lät väldigt lika.

    4. T.om Justin martyren använder ordet chrestus och inte christus.

    5. Chrestus var ett slavnamn för greker. Judar var förbjudna att använda sånna namn. Suetonius skriver om detta. Att judarna skulle följa en frigiven hednisk grekisk slav är lite ”far fetched”.

    För mig så tror jag personligen att Suetonius oberopar på en titel och jag tror starkt att bibelns passage om 2 judar som kom från Rom att Kejsar Cladius förvisade dem har nära sammanband med denna passage av Suetonius.

    Gilla

  7. 9 januari, 2011 den 18:57

    PUNKT 1. Jag kan inte förstå hur avsaknaden av latinets quodam ”en viss” skulle tyda på att Chrestus avser en titel. Det brukar ibland argumenteras för att om Suetonius avsett en i övrigt okänd judisk uppviglare skulle han ha skrivit impulsore Chresto quodam, ”uppviglad av en viss Chrestus”, och att avsaknaden av en reservation tyder på Chrestus var så känd att en sådan inte behövdes. Fast Tacitus ansåg tydligen vid ungefär samma tid att Christus inte var mer känd än att han behövde förklara vem denne var. Dessutom är det väl troligt att Suetonius knappast ens vet vad han beskriver utan bara vidareförmedlar det han har hört eller läst någonstans. Suetonius uttrycker sig verkligen inte som om Chrestus vore en titel utan, liksom Tacitus, som om Chrestus var ett regelrätt namn (vilket det också var).

    PUNKT 2. Jag kan heller inte se att impulsore, som betyder anstifta, skulle ge stöd för att Suetonius avsåg en titel. Uttrycket Chresto impulsore är en så kallad ”ablativus absolutus”, en latinsk satsförkortning och en mycket vanlig konstruktion på latin utan att det därför finns några baktankar. Visserligen skulle impulsor direkt åsyfta anstiftaren, men jag tror inte att Suetonius ens gav detta en tanke utan enbart valde en fras han var bekväm med ungefär som varken du eller jag nu reflekterar speciellt mycket över olika ordval, med aktiva och passiva satser, när vi skriver. Jag har något behandlat detta som svar på denna fråga.

    PUNKT 3 & 4. Som du riktigt säger har jag behandlat detta i Del 3 – Chrestus eller Christus?

    PUNKT 5. Vad har du för bevis för att judar var förbjudna att använda ”slavnamn”? Vi har åtminstone en inskription där en judisk kvinna heter Chreste som är femininumformen av Chrestus. Se: Del 3 – Chrestus eller Christus?

    Sedan har jag slutligen en undran över hur du kan tro att den passage i Apg som omtalar att alla judar fördrevs från Rom skulle styrka att Suetonius skrev om kristna? Även jag tror att både Suetonius och Apg avhandlar samma händelse, men båda är också överens om att fördrivningen gällde judar och inte kristna. Författaren av Apg skulle knappast ha blandat samman judar med kristna även om nu Suetonius skulle kunna tänkas ha gjort det.

    Gilla

  8. Den andre BB said,

    9 januari, 2011 den 19:49

    När använder Justinus Martyren Chrestus och inte Christus? Kyrkofäderna leker ibland lite med ord och den hedniska beteckningen chrestiani, och Justinus framför: ”Att döma av namnet vi anklagas för, är vi de mest förträffliga (χρηστότατοι) av människor” (1 apologin, 4), och ”vi anklagas för att vara kristna, men det är inte är rättfärdigt att hata det goda (χρηστὸν)”. Ett liknande ordskämt görs av Klemens av Alexandria i Stromata (II.IV): ”De som har trott på Kristus både är och kallas Chrestoi”. Att kristna kallades krestna av sin omgivning är inte märkligt; att romare och greker kallade gruppen Chrestiani beror sannolikt på att de inte begrep det judiska messiaskonceptet. Det är mycket möjligt att ickekristna inte begrep Christos och därför sa Chrestos (som Lactantius bekräftar), men det finns inga indikationer på att detta skedde så tidigt som under Claudii regeringstid. I Irenaeus står Χρειστός (att jämföra med Codex Vaticanus Chreistiani). Inget av detta visar att en hänvisning till ett vanligt grekoromerskt namn i en romersk historieskrivares verk skulle syfta på en Christus.

    Gilla

  9. Joshua said,

    11 januari, 2011 den 00:18

    Jag tror att dem första kristna inte var så fredliga som det verkar. Det kan ha vart så att kristna startade uppror och det har kommit nya teorier om att dem kristna kanske startade branden i rom som en signal att ta upp vapen mot romarna. Tänk på att ett par år efter startas det judiska upproret med Bar Kochba. Att kristna skulle starta uppror och Cladius fördriva dem låter ganska troligt. Kristna och judar var fortfarande samma folk vid denna tid.

    @ BB Du har alldeles rätt tycker jag när du skriver ” Det är mycket möjligt att ickekristna inte begrep Christos och därför sa Chrestos ”
    I den äldsta versionen av Tacitus så står det chrestus, dem har suddat ut och ändrat senare till christus. Det kan vara som du säger att grekiska kristna inte var familjär med konceptet Messias som var uteslutande en judisk term.

    Ordet kristen tillkom i Antochia runt år 44 e.kr. Alltså en väldigt nytillkommen term för Suetonius . Att folk blandade ihop termen med Chresten är ju uppenbar och ganska logiskt. Om någon kommer fram till dig och presenterar sig som en christian som du aldrig hört i ditt liv så antar du att han menar chresten som lät samma sak och var välkänd term. Lika uppenbart är det att kopiester ändrade till det rätta namnet Christian sen på manuskripten. Sedan angående apostlagärningarna. Läser man texten så får man känslan av att dem 2 judarna är redan kristna när dem möter Paulus. Alltså fanns det kristna i Rom vid den tiden.

    ”He prohibited foreigners from adopting Roman names, especially those which belonged to families [526]. Those who falsely pretended to the freedom of Rome, he beheaded on the Esquiline. ” Från Suetonius verk om Claudius.

    Att kristendomen blev introducerad nyligen kan ha förvrirrat Suetonius som provocerade Claudius att förvisa judarna. Det kan ha vart lätt att förväxla med dem kristna som envist uppgavs säga att jesus återuppstod o levde. Suetonius kan ha trott att han levde vid den tiden.

    Finns ju en massa spekulationer. Kan ju hålla på hela dan.’

    Faktum är att vi aldrig 100 % kan veta vad han mena.

    Det här är min tolkning. Sedan tolkar ni på ert sätt.

    Gilla

  10. 11 januari, 2011 den 09:38

    Jag håller med dig om att vi till 100 % aldrig kan veta vad Suetonius menade. Jag håller också med dig om mycket annat som rör förvirringen mellan chrest* och christ* och att begreppen lätt blandades samman. Dock får vi inte blanda samman den allmänna sammanblandningen med det som Suetonius kan tänkas ha skrivit. Bara för att icke-kristna blandade samman chrest* med christ* betyder det ju inte att det inte fanns de som hette Chrestus. Fortfarande påstår Suetonius att denne Chrestus på plats i Rom ca år 49 uppviglade judar och att Claudius därför också fördrev dessa judar. Apg bekräftar (troligen) att det var judar och inte kristna som fördrevs och bara för att man ofta blandade samman chrest* med christ* betyder inte det att Suetonius måste göra det i detta fall under förutsättning att det verkligen var en Chrestus som på plats uppviglade judarna. Suetonius visste dessutom skillnaden på judar och kristna.

    Gilla

  11. Joshua said,

    11 januari, 2011 den 14:39

    Jo men hur sannolikt är det att en jude, tog ett hedniskt namn och att judar överhuvutaget följer en sån man.Läser man ordagrant texten så beskrivs en konflikt INOM judarna. Antagligen om Jesus gudomlighet. Dio Cassius skriver i ett annat verk att det var mycket judar i Rom vid den tiden och man förbjöd sammankomster. Låter väldigt likt dem första kristna som samlades i varandras hem och hade sista måltiden. Dem hade inga egna kyrkor vid den tiden. För romarna kunde det lätt ha uppfattats som ett försök till uppror. Därför utvisade han dem alla (judar). Apg bekräftar att det var 2 kristna judar som kom från Rom. Om det är nån som hette Christus och som ledde upproret skulle det ha funnits en referens i Apg som skulle med alla medel bekämpa detta då detta var ett hot mot dem. Se t.e.x Simon magikern som man nämner ofta i APG.

    Gilla

  12. 11 januari, 2011 den 14:56

    Men det fanns hundratals och tusentals Chrestus, så namnet i sig kan inte ha utgjort något direkt problem; inte mer än att mängder av spansktalande i dag heter Jesus. Jag håller på att sammanfatta Helga Botermanns Das Judenedikt des Kaisers Claudius för kommande inlägg (första delen finns här) och kommer då också att redovisa förekomsten av namnen Chrestus och Chreste. Att Chrestus skulle vara ett namn som judar inte skulle kunna bära köper jag inte.

    Gilla

  13. Den andre BB said,

    12 januari, 2011 den 00:44

    Joshua, om det rörde sig om kristna judar, varför har ”Lukas” inte uppgett att kristendomen hade något med Claudii utdrivning att göra? Det vore väl ett utomordentligt framgångsbevis för den tidiga kyrkan att hänvisa till? Vad i texten i Apg menar du stödjer hypotesen att de bägge beskrivna var kristna innan de träffade Paulus?

    Gilla

  14. Den andre BB said,

    12 januari, 2011 den 01:05

    ”I den äldsta versionen av Tacitus så står det chrestus, dem har suddat ut och ändrat senare till christus.” – nej, det står chrestianos, vilket har ändrats till christianos (länk). Den enda andra kända läsarten än Christus är cristus, i några oansenliga handskrifter.

    Gilla

  15. Joshua said,

    12 januari, 2011 den 14:29

    @ BB

    Det står i apostlagärningarna

    ”Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint.
    2. Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus,
    vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru
    Priscilla.”

    Lite senare står det

    18. Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avsked
    av bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla och
    Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hade
    nämligen bundit sig genom ett löfte.
    Apg. 21,23 f.
    19. Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gick
    han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.

    Dem här två var kristna. Han lämnade dem i Ephesos som var en kristen församling. Det är denna intryck jag får när ja läser bibelstycket.

    Gilla

  16. Joshua said,

    12 januari, 2011 den 14:32

    Apostlagärningarna skrev av Lukas om du inte visste om det. Det är hans 2:a bok efter Lukas evangeliet. Skrev troligen som en apologi eller till en hög romersk ämbetsman.
    Försöker ju förklara kristendomen in i det sista.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: