Jag tänkte efterhand ta upp de så kallade utomkristna vittesbörden och efter att tidigare ha behandlat Josefus (Jesuspassagerna hos Josefus) nu fortsätta så smått med Mara Bar Serapion.
Mara var kanske en syrisk stoiker, son till en viss Serapion. Han är uppenbarligen i fångenskap när han skriver ett brev till sin son som också heter Serapion. Sonen synes inte ha varit så gammal, eftersom Mara vid ett tillfälle kallar honom ”min lille son”. I detta brev omnämns möjligen/troligen Jesus om än indirekt genom benämningen judarnas ”vise konung”.
Brevet uppges inte sällan utgöra det äldsta utomkristna vittnesbördet om Jesus. På exempelvis Never Thirstys webbplats sägs brevet ha skrivits någon gång ca år 73. Journalisten och författaren Sören Wibeck påstod detsamma i radioprogrammet ”Människor och tro” den 27/1 2006. Han sade då att ett brev av Mara Bar Serapion är det äldsta utomkristna vittnesbördet om Jesus: ”Året tros vara 73.” Dylika uppgifter är ytterst osakliga.
Mara skriver vad som kan betraktas som ett uppbyggligt brev till sin son. Brevet som sådant har bevarats till eftervärlden i endast en syrisk handskrift som troligen är gjord på 600-talet och nu finns på British Museum i London (Syriac MS Additional 14658). Det är i längd motsvarande ca 6 A4-sidor och det berörda partiet lyder i min översättning till svenska:
”Vad kan vi annars säga när de visa med våld släpas bort av tyranner, och deras vishet blir av förtalet lagt i band, och deras förstånd underkuvas och är utan försvar. Vad tjänade atenarna på att döda Sokrates, emedan de i gengäld drabbades av svält och farsot? Eller Samos’ folk på att bränna Pythagoras, emedan deras land på ett ögonblick täcktes av sand? Eller judarna [på att döda] sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem]. Gud hämnades dessa tre visa rättvist: atenarna dog av hunger, samoerna översvämmades ohjälpligt av havet, judarna, övergivna (eller: dödade) och fördrivna från sitt kungadöme, lever i total förskingring. Men Sokrates är inte död tack vare Platon; ej heller är Pythagoras tack vare Heras (Junos) staty; eller den vise konungen tack vare de nya lagar han förkunnade.”
Jag har översatt från de översättningar som är gjorda från syriska till engelska av Roberts-Donaldson och av William Cureton i Spicilegium Syriacum: containing remains of Bardesan, Meliton, Ambrose and Mara bar Serapion (London: Rivingtons, 1855) samt den tyska översättning som Friedrich Schulthess gör i Der Brief des Mara bar Sarapion, (Zeitschrift der deutschen morgenländischen Gesellschaft 51 ,1897: 365–91).
Jag har försökt att göra översättningen så ordagrann som möjligt utan att kunna någon syriska. Den syriska texten finns i sin helhet transkriberad hos William Cureton, men jag kanske hellre försöker beställa ett foto av den berörda sidan i handskriften från British Museum och begär hjälp av någon syriskkunnig att översätta texten.
Det är nämligen så att texten i sig inte innehåller någon identifiering av när brevet skrevs. Eftersom handskriften är från 600-talet måste brevet vara från före den tiden. I brevet nämns Sokrates, Platon och Pythagoras, alla verksamma flera hundra år före vår tidräknings början, så Mara måste skriva efter deras tid. Det är också en viss tveksamhet om vilken Pythagoras som Mara åsyftar, då det utöver den kände filosofen fanns ytterligare en Pythagoras som sägs ha kommit från Samos och varit verksam på 400-talet fvt. Denne var dessutom bildhuggare, varför han kan ha del i uppförandet av Heras eller Junos (den motsvarande romerska gudinnan) staty. Dock kan det åsyfta antingen en staty som romarna reste över filosofen Pythagoras som en av greklands visaste män eller den staty av Hera som stod i templet i Samos och senare flyttades till Rom. Det troligaste är att Mara bara förväxlat de båda Pythagoras. I vilket fall berör det händelser och personer långt bakåt i tiden.
Med judarna vise konung är det mer osäkert. Konungen namnges aldrig men anses som regel vara Jesus. Mara undrar vad judarna tjänade ”[på att döda] sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem].” Texten säger enligt Cureton inget om att judarna skulle ha dödat sin vise konung utan orden inom hakparenteserna saknas i den syriska handskriften. I Roberts-Donaldsons översättning är orden kursiverade, vilket antyder att de saknas. Även Schulthess har en fotnot om att ”der Hinrichtung” är ett tillägg. Cureton påpekar att översättningen till att judarna dödar den vise konungen mer är en följd av att de två tidigare exemplen avser personer som dödats och i logikens följd detsamma borde gälla den vise konungen. I vilket fall står det att vid samma tid som den vise konungen [dödades] fråntogs judarna sitt rike. Vidare sägs att judarna är ”fördrivna från sitt kungadöme, lever i total förskingring”. Just den judiska förskingringen skedde efter kriget mellan judar och romare åren 66–70, eller år 73 om man räknar in kapitulationen av den sista utposten på Masada.
Därför påstås Mara ha skrivit år 73. Men varför då? Detta innebär i så fall endast att han skrivit EFTER år 73. Vidare kan sägas att den verkliga fördrivningen av judarna skedde först efter det andra stora kriget 132–135 vt. Det var då kejsar Hadrianus rensade hela Jerusalem på judar och rimligen skrev Mara därför någon gång efter år 135. I övrigt förekommer många förslag på när han har skrivit. Man undrar över varför Mara inte nämnde Jesus vid namn och spekulerar over när i historien det vore olämpligt att uttala namnet, men alla sådana förslag blir rena gissningar. Maras stad sägs ha förstörts av romarna och Mara ha tillfångatagits. Denna uppgift är emellertid allt för oprecis för att den med någon trovärdighet ska gå att koppla till en viss händelse och därmed en viss tid.
Det är helt enkelt ett mycket vitt tidsfönster som står öppet. Många apologeter förlägger givetvis tiden för brevets tillkomst till alldeles direkt efter år 73. Merparten av forskarna synes föredra 100-talet och då sannolikt efter år 135. Vissa håller 200-talet som den troliga tiden men exempelvis Jacques Moreau (Les plus anciens Temoignages profanes sur Jesus, Paris 1935 s. 9) håller fönstret öppet ända fram till år 400.
Dessutom är det långt ifrån säkert att den vise konungen verkligen avser Jesus. I september i år planerar John Hart från Pittston, Maine, USA utkomma med sin bok The Wise Jewish King: On Theology vs. Historiography – in the Search for a Historical Jesus (uppdatering 14/8: boken blir försenad någon månad eller så). Enligt ryktet ska han där “avslöja” vem den vise konungen egentligen är, och det lär inte vara Jesus.
Vi får vänta och se vilket namn han kommer att presentera.
Man bör ha följande saker i åtanke;
1) Texten säger aldrig att judarna dödade sin vise konung, även om det är en rimlig tolkning.
2) Vid judarnas krigsförluster både 70/73 och 135 vt hade de inget eget rike. De var tekniskt sett vid dessa tider ockuperade och lydde under Rom. Maras påstående att de fråntogs sitt kungadöme stämmer alltså inte in på någon av dessa båda händelser om vi ska tolka honom ordagrant. Det sista egentliga kungadöme de hade gick under när babylonierna intog Juda rike år 586 fvt. Visst kan man möjligen se det mackabeiska riket också som ett judiskt kungadöme (i stigande grad från år 165 fvt fram till år 63 fvt), men även detta ”kungadöme” gick i så fall under långt innan Jesus ska ha levat.
3) Mara säger att judarna fråntogs sitt rike vid samma tid som den vise konungen … dödades (?). Men avses 70/73 vt skiljer det fyra årtionden och om år 135 avses ett helt århundrade. Det är definitivt inte vid samma tid. Och om Mara skulle ha skrivit direkt efter krigsslutet skulle han definitivt inte ha ansett det vara vid samma tid. Vi kan kanske tycka att Sokrates och Platon dog vid samma tid, trots att en generation skilde dem åt, men knappast att Astrid Lindgren och Wilhelm Moberg gjorde det.
4) De båda övriga exemplen Mara ger är från 400-talet fvt, varför det vore logiskt att den vise konungen också skulle ha varit verksam vid denna tid.
Vi får vänta och se vad John Hart har hittat för kandidat och om någon av mina fyra invändningar pekar i rätt riktning. Men låt säga att Mara verkligen åsyftar Jesus. Han nämner då honom inte ens vid namn. Mara kan och har troligen skrivit långt efter att kristendomen i början av hundratalet etablerat sina föreställningar. Dessutom finns inte mycket som tyder på att Mara fått sina uppgifter från andra än kristna, inte minst eftersom han kopplar judarnas öde till deras gärning mot Jesus. Det är inte mycket som talar för att Mara var kristen men uppfattningen att judarnas förskingring var ett straff för det de gjort mot Jesus är en kristen uppfattning och är en föreställning som rimligen endast kan ha ett kristet ursprung.
Utifrån dessa omständigheter kan sägas att Mara Bar Serapions brev inte utgör ett från kristna oberoende bevittnade av Bibelns Jesus. I bästa fall förmedlar Mara uppfattningar om kristendomen som förmedlats av kristna i en tid då kristendomens föreställningar redan var spridda.
Roger Viklund, 2010-08-10
Jesus granskad 